Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt jordbrukare. Ärendet I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna 1:412 av herrar Nils Nilsson och Johan Olsson samt II: 486 av herrar Nilsson i Tvärålund, Stridsman och Jonasson
1969-10-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1969:32, Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt jordbrukare. Ärendet I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna 1:412 av herrar Nils Nilsson och Johan Olsson samt II: 486 av herrar Nilsson i Tvärålund, Stridsman och Jonasson
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1969
1
Nr 32
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna ekonomiskt stöd åt jordbrukare.
Ärendet
I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna 1:412 av herrar
Nils Nilsson och Johan Olsson samt II: 486 av herrar Nilsson i Tvärålund,
Stridsman och Jonasson (alla ep). — Texten är tryckt i första kammaren.
Hemställan avser: »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära tilläggsdirektiv till kommunalrättskommittén om skyndsam
översyn och förslag rörande kommunernas kompetens i de i motionen angivna
avseendena».
Gällande rätt och dess förarbeten
Om borgerlig primärkommuns kompetens stadgas i 3 § kommunallagen.
Enligt första stycket äger kommun att själv efter vad i lagen närmare bestäms
vårda sina angelägenheter såvida inte handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan. I ett andra stycke hänvisas beträffande
vissa kommunala angelägenheter till vad som är särskilt stadgat. Den
intetsägande bestämningen »sina angelägenheter» tillkom år 1948 genom
ändring i de dåvarande kommunallagarna. De äldre kompetensreglerna medgav
stad och landskommun att vårda »sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter».
Grundtanken vid reformen var, att allmänintresset
och inte som tidigare gemensamhetsintresset skulle vara avgörande för
kommuns kompetens. Ett kommunalt beslut skall för att vara lagenligt tillgodose
ett till kommunen knutet allmänt intresse. I förarbetena redovisades
särskilda överväganden om vad reformen borde innebära på olika områden,
däribland kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda företag.
I sistnämnda hänseende uttalade kommunallag skommittén (SOU
1947: 53) att om ett allmänt intresse av kommunalt stöd åt ett enskilt företag
förelåg, borde kommunen i princip kunna lämna sådant stöd. Särskilt
gällde detta, när ett nedläggande eller inskränkande av driften skulle föranleda
arbetslöshet i kommunen. På många håll förekom emellertid en subventionering
av enskild industri med huvudsakligen andra syften, såsom
att erhålla ökat skatteunderlag eller liknande fördelar. Härvidlag gjorde
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 32
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1969
kommittén en bestämd skillnad mellan å ena sidan individuella industrisubventioner
och å den andra åtgärder i syfte att allmänt befrämja näringslivets
utveckling. Starka skäl talade mot en fri subventionsrätt för kommunerna.
Kommunala initiativ och åtgärder på detta område kunde komma
i motsättning till de pågående strävandena att åstadkomma en från rikssynpunkt
rationell lokalisering av näringslivet. Åtgärder i allmänt näringsfrämjande
syfte syntes däremot böra falla inom kommuns kompetensområde.
Som exempel anfördes bl. a. anordnande av industriområden och deras förseende
med serviceanordningar samt tillgodoseende av hantverkets och
småindustrins lokalbehov.
I propositionen (prop. 1948: 140) förklarade sig departementschefen i
huvudsak ense med kommittén i här berörda fråga. Den föreslagna reformen
skulle enligt hans åsikt åtminstone inte för det dåvarande innebära någon
vidgning av gränserna för kommunernas kompetens på förevarande
område. Liksom kommittén betonade han emellertid, att en snabb utveckling
äger rum och att det därför just på detta område vore särskilt värdefullt
med en elastisk kompetensregel. Vad departementschefen sålunda anfört
föranledde ingen utskottets erinran.
Frågan berördes inte närmare i förarbetena till 1953 års kommunallag.
Frågans tidigare behandling i riksdagen m. m.
I motioner vid 1958 års B-riksdag förordades en utvidgning av kommuns
kompetens i fråga om drivande av industri- och affärsverksamhet. Motionerna
avstyrktes av KU (uti. nr 6) och avslogs av riksdagen. Utskottets motivering
anslöt till de synpunkter som utvecklats i förarbetena till 1948 års
kompetensreform.
I en proposition till 1964 års riksdag om riktlinjer för den statliga lokaliseringspolitiken
(prop. 1964: 185) uttalade departementschefen, att kommunernas
roll i detta sammanhang främst borde vara att sörja för en förutseende
planering och för att de samhälleliga investeringar, som faller inom
ramen för den kommunala kompetensen, utbyggs och dimensioneras på ett
sätt som svarar mot servicebehoven. Däremot ställde han sig avvisande till
kommunala subventioner i syfte att påverka enskilda företags lokalisering
och utveckling. I anslutning härtill meddelades att departementschefen ämnade
föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta om särskild utredning rörande
gränserna för kommunernas kompetens härvidlag. Bankoutskottet förklarade
sig i avgivet utlåtande (BaU 1964: 48) instämma i propositionens uttalanden
på ifrågavarande punkt.
I en motion vid 1964 års riksdag hemställdes om sådan ändring i kommunallagen,
att kommun skulle ges rätt att starta industrier och ingripa på annat
sätt med näringspolitiska åtgärder för att befrämja kommunens ekono
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1969
3
miska utveckling. Motionerna avstyrktes av KU (uti. nr 29) och avslogs av
riksdagen.
Den utredning rörande den kommunala kompetensen, som förutskickades
i nyssnämnda proposition om lokaliseringspolitiken, kom till stånd genom
tilläggsdirektiv till kommunalrättskommittén den 5 mars 1965. Såvitt
gällde kommunalt stöd åt enskilda företag uttalades i direktiven under hänvisning
till propositionen att det ansetts vara väsentligen en statlig uppgift
att verka för den från samhällssynpunkt lämpligaste lokaliseringen av näringslivet.
Utredningen borde med hänsyn härtill söka skapa ett regelsystem,
som hindrade att kommunala subventioner lämnades i syfte att påverka
enskilda företags lokalisering och utvidgning. Däremot borde det liksom
hittills vara en kommunal angelägenhet att allmänt främja näringslivets
utveckling inom kommunen. Utredningen borde i detta sammanhang överväga
hur kommuns nuvarande befogenhet att inrätta småindustri- och hantverkshus
lämpligen borde avgränsas gentemot den verksamhet i lokaliseringspolitiskt
syfte som ligger utanför den kommunala kompetensen.
Även vid 1966 års riksdag väcktes motioner rörande kommuns rätt att
främja eller driva affärsföretag. Motionärerna hemställde att riksdagen
skulle begära skyndsam utredning om sådan ändring av kommunallagens
3 § att kommun fick möjlighet att främja eller i egen regi driva ekonomiskt
vinstgivande företag.
I sitt utlåtande över motionerna erinrade KU (uti. nr 6) om att de däri
upptagna spörsmålen enligt meddelade tilläggsdirektiv var föremål för utredning
genom kommunalrättskommittén samt hemställde att motionerna
inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottet.
Det bör även erinras om att frågan om kommunalt stöd åt jordbrukare
vid innevarande års riksdag varit föremål för debatt i riksdagens andra
kammare i anledning av en till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställd interpellation rörande företagen reducering av extra skatteutjämningsbidrag
till vissa kommuner (AK 1969 nr 11 s. 10 ff). Av interpellationssvaret
framgick att ifrågavarande bidrag reducerats för kommuner,
som beslutat om stödåtgärder till jordbrukare inom kommunen. Anledningen
härtill var att kommunens anslag till ifrågavarande ändamål inte ansetts
falla inom ramen för den kommunala kompetensen såsom den utformats i
lag och i regeringsrättens praxis.
Motionerna
Motionärerna framhåller att kommunallagens stadgande att kommunen
äger vårda sina angelägenheter inte alltid är ett lättydigt begrepp samt att
det i många fall är rättspraxis som får avgöra var gränserna går. En aktuell
gränsdragning är huruvida en kommun äger att i allmänt sysselsättningsbefrämjande
syfte för att tillvarata vissa sociala intressen lämna det mindre
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1969
jordbruket ekonomiskt stöd. Många småjordbrukare i skogslänen har nu
försörjningssvårigheter. De tillhör ofta kategorin svårflyttad arbetskraft och
vill stanna i sin hembygd där de har sina hem och är djupt rotade. För de
bygder där de bor är det även ett livsvillkor att de kan behålla ett befolkningsunderlag
som är tillräckligt stort för att utgöra grund för nödvändiga
gemensamma inrättningar av olika slag. Går inte detta är bygden dömd till
avfolkning med vad det innebär av sociala vådor och nedbrytning av befintliga
investeringar. Det är av många skäl angeläget att inte dessa bygders
samhällsorganisation undergrävs. Detta är ett annat motiv för ifrågavarande
kommuners insatser. Man vill åstadkomma rådrum för framtiden. Det är
därför en fullt naturlig åtgärd när kommunen i sin strävan att rädda sin
bygd även lämnar ett visst stöd till dessa småbruk, ett stöd som gör det möjligt
för brukarna att få sin nödvändiga bärgning i hembygden när andra
samhällsåtgärder inte står till buds. För kommunen som sådan är det en
hjälp till självhjälp.
Remissyttrande av Svenska kommunförbundet
I ett av utskottet inhämtat yttrande över motionerna uttalar Svenska kommunförbundets
styrelse att de berörda sociala problemen i och för sig är
beaktansvärda. Styrelsen fortsätter:
Tanken ligger därför nära till hands att kommunerna i sysselsättningsfrämjande
syfte kunde lämna visst ekonomiskt stöd åt jordbrukare och därigenom
möjliggöra för i första hand den till det mindre jordbruket knutna
äldre arbetskraften att få en dräglig bärgning inom jordbruket under sin
återstående produktiva tid och slippa lämna hembygden. Detta så mycket
mer som en nedläggning av småjordbruken i många fall kommer att innebära
betydande ekonomiska förluster för ägarna genom att deras fastigheter
sjunker i värde. Emellertid kan från kommunalrättsliga synpunkter konstateras
att det inte ligger inom ramen för den primärkommunala kompetensen
att ekonomiskt stödja enskilda jordbrukare — lika litet som enskilda företagare
inom andra näringsgrenar — om det inte kan visas att stödet ej avser
företaget som sådant utan har till uppgift att förebygga eller lindra en
betydande arbetslöshet i kommunen d. v. s. har en uttalad karaktär av social
hjälpverksamhet. Inom ramen för kompetensen ligger å andra sidan vidtagandet
av anordningar med uppgift att i skyddande eller förkovrande syfte
helt allmänt stödja det enskilda näringslivet — även jordbruksnäringen
— inom kommunen. En annan möjlighet är att efter behovsprövning från
fall till fall bevilja s. k. frivillig socialhjälp enligt av kommunens fuilmäktige
bestämda grunder, men denna hjälpform torde framstå såsom mindre
tilltalande i detta sammanhang och kan därför lämnas ur räkningen.
Det får anses praktiskt taget uteslutet att de sociala indikationerna är tillräckligt
starka i någon kommun för att ett kommunalt ekonomisk stöd åt
enskilda jordbrukare skulle kunna ligga inom ramen för kommunens kompetens.
Vissa skäl talar också mot tanken på en vidgning av den kommunala
kompetensen i förevarande avseende, dels den omständigheten att sådan
kompetens inte föreligger i fråga om ekonomiskt stöd åt enskilda företagare
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1969
5
inom andra näringsgrenar, dels det förhållandet att ett kommunalt ekonomiskt
stöd åt det mindre jordbruket utöver det statliga stödet åt jordbrukarna
torde komma att menligt motverka den statliga jordbrukspolitiken. Enligt
styrelsens mening är det i första hand en statlig angelägenhet att vidta
de åtgärder som kan befinnas påkallade för att komma till rätta med de i
motionerna berörda sociala problemen. Styrelsen anser sig därför inte kunna
tillstyrka motionerna. Eftersom kommunalrättskommittén har i uppdrag att
göra en översyn av kompetensbestämmelserna i kommunallagen synes det
dock lämpligt att motionerna överlämnas till kommittén för kännedom.
Utskottet
I motionerna föreslås att riksdagen skall begära utredning och förslag om
rätt för kommun att lämna ekonomiskt stöd åt jordbrukare. Som framgått
av redogörelsen ovan utreds emellertid frågan om kommunernas befogenheter
att stödja enskilda företag redan av kommunalrättskommittén enligt
särskilt meddelade direktiv. Kommitténs förslag i ämnet väntas, enligt vad
utskottet inhämtat, bli framlagt inom relativt nära framtid. Det torde sålunda
inte föreligga skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen avslår motionerna I: 412 och II: 486.
Stockholm den 22 oktober 1969
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),
fru Segerstedt Wiberg (fp), herrar Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Sörlin (s), Sten Andersson (s), Svenungsson (m), Nyquist (s) och
Lindblad (fp); samt
från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s),
Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo
(ep), Nelander (fp), Andersson i Billingsfors (s), Werner (m) och Strömberg
(fp).
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1969
Reservationer
1. av herrar Larsson i Luttra och Boo (båda ep) samt herr Neländer (fp)
vilka anfört:
I motionerna föreslås att riksdagen skall begära utredning och förslag om
rätt för kommun att lämna ekonomiskt stöd åt jordbrukare. Det viktigaste
motivet för detta är att sådant stöd i vissa kommuner är ett avgörande villkor
för möjligheterna att behålla ett befolkningsunderlag, som är tillräckligt
stort för att utgöra grund för gemensamma inrättningar av olika slag.
Går inte detta, är bygden dömd att avfolkas, varvid följer avsevärda sociala
och ekonomiska problem. Det är därför av många skäl angeläget, att kommunernas
möjligheter att motverka en negativ befolkningsutveckling stärks.
Kommunalrättskommittén arbetar för närvarande med en allmän översyn
av den kommunala kompetensen. Med hänsyn till den här upptagna frågans
allvar anser vi att utskottet bort tillstyrka, att motionerna överlämnas till
kommittén.
Vi finner sålunda att utskottet bort hemställa,
att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj :t att motionerna
I: 412 och Tf: 486 överlämnas till kommunalrättskommittén.
2. av herr Harald Pettersson (ep).
ESSELTE AB. STHLM 69
914518
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.