Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

1969-11-18 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1969:39, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

1

Nr 39

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner

om den kommunala miljöpolitiken samt om samordning

av plan- och miljöfrågor inom den kommunala

nämndorganisationen.

Ärendet

I detta utlåtande behandlas två par motioner angående den kommunala

miljövården, nämligen

1) I: 394 av herrar Torsten Bengtson och Sundin samt fru Elvy Olsson

och II: 456 av herrar Hedlund, Eliasson i Sundborn, Hansson i Skegrie, Wahlund,

Vigelsbo, Antonsson, Eriksson i Bäckmora, Larsson i Luttra och Fälldi

n (alla ep); samt

2) I: 413 av herrar Schölt och Ottosson samt II: 484 av fru Mogård och

herr Wennerfors samt fru Sundberg (alla m).

Texten är i båda fallen tryckt i andra kammaren.

Hemställan avser

i motionerna 1): »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:.t måtte anhålla

om utredning angående kompetensförhållandena för den kommunala miljöpolitiken

i syfte att möjliggöra eu effektivisering och aktivisering av den

kommunala miljövården främst genom befintliga kommunala nämnder i enlighet

med vad i motionen anförts»; och

i motionerna 2): »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om en utredning angående den kommunala nämndorganisationen, avseende

samordning av plan- och miljöfrågor, samt om framläggande av förslag till

de ändringar i kommunallagen som därav kan föranledas».

Motionerna 1) har hänvisats till konstitutionsutskottet, såvitt avser den

kommunala kompetensen, och i övrigt till jordbruksutskottet. Kontakt har

hållits underhand, och jordbruksutskottet har fått del av detta utlåtande

före dess slutliga justering.

Gällande ordning

Miljövård är ett begrepp som kommer till flitig användning i skilda sammanhang.

Vad som skall förstås därmed är emellertid inte alltid klart. Begreppet

definieras inte i någon författning. Miljöskyddslagen av den 29 maj

1969 (nr 387) innehåller (1 §) en uppräkning av verksamheter på vilka

lagen är tillämplig och vilka betecknas som miljöfarliga. Om man bortser

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

från att miljövård har anknytning till sociala och kulturella frågor, torde

man med utgångspunkt från miljövårdslagens uppräkning samt från regler

i byggnads-, hälsovårds- och naturvårdslagstiftningen kunna i huvudsak

reservera begreppet miljövård för sådana åtgärder som går ut på att förhindra,

minska och kontrollera verksamhet som kan betecknas som miljöstörande.

Miljövård kan då indelas i olika delområden, nämligen vattenvård,

luftvård, bullerfrågor, planfrågor, renhållning och naturvård.

Kommunernas insatser på miljövårdens område grundar sig främst på

vissa av statsmakterna föreskrivna skyldigheter men kan även utgöra frivilliga

åtaganden. Skyldigheter föreskrivs främst i hälsovårds- och byggnadslagstiftningen

samt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(VAL). De frivilliga åtagandena sker företrädesvis i form av insatser

enligt naturvårdslagen men även genom de skärpningar i givna regler

som kommunerna i viss omfattning kan företa genom bestämmelser i de

lokala hälsovårdsordningarna.

De organ som ansvarar för miljövården inom primärkommunerna kan

variera något från kommun till kommun beroende på förvaltningsorganisationens

olika omfattning. Kommunens styrelse (kommunalnämnd, drätselkammare,

stadskollegium), hälsovårdsnämnd samt byggnadsnämnd, vilka

är obligatoriska organ för alla primärkommuner, är emellertid de viktigaste

nämnderna med miljövårdsuppgifter. Kommunens fullmäktige har i egenskap

av högsta beslutande och anslagsbeviljande organ ansvaret för miljöpolitiken

och omfattningen av de resurser som ställs till miljövårdande organs

förfogande.

Kommunens styrelse har genom sin allmänt ledande och övervakande

funktion också det yttersta ansvaret för miljövårdsverksamheten, särskilt

samordningen av denna. Detta följer av kommunallagens (KL) bestämmelser

om styrelsens uppgifter (30 §), vilka bl. a. omfattar att leda förvaltningen,

ha inseende över den verksamhet som bedrivs av övriga nämnder

samt att med uppmärksamhet följa frågor, som kan inverka på kommunens

utveckling och ekonomiska ställning. Sistnämnda uppgift innefattar erforderlig

ekonomisk långtidsplanering och dess samordning med övrig planering

inom kommunen bl. a. på byggnads- och hälsovårdsområdet.

Hälsovårdsnämndens uppgifter och verksamhet regleras främst av gällande

hälsovårdsstadga av den 19 december 1958 (HS). Enligt denna skall

i varje kommun finnas en hälsovårdsnämnd som har att utöva det närmaste

inseendet över den allmänna hälsovården inom kommunen. Nämnden skall

bl. a. ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen i hälsovårdshänseende

inom kommunen samt verka för förbättrad hälsovård. Begreppet

allmän hälsovård är inte definierat i författningstexten. Det ansluter sig

emellertid nära till vad som brukar betecknas som omgivningshygien. Häri

anses ingå såväl förebyggande och undanröjande av förhållanden, vilka be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

3

tecknas som sanitär olägenhet för människor, som en fortlöpande höjning

av den allmänna hygieniska standarden.

HS innehåller en rad materiella bestämmelser, som går ut på att hindra

att sanitär olägenhet uppkommer. Det finns sålunda bestämmelser om krav

på beskaffenheten hos olika slag av byggnader, lokaler, inrättningar och

anläggningar. Beträffande vattenvård finns bestämmelser om vattenförsörjning

och vattenundersökning samt om avledande av flytande orenlighet. De

sanitära kraven skall tillgodoses genom regelbunden undersökning av dricksvatten

från allmän anläggning för vattenförsörjning samt genom tillsyn så

att vattenförorening genom avloppsvatten motverkas.

För att trygga efterlevnaden av bestämmelserna i HS får hälsovårdsnämnd

ingripa med råd, förelägganden och i sista hand förbud. När det gäller tillståndsgivning

för anläggningar och upplag för industriell verksamhet har

emellertid hälsovårdsnämndens befogenheter övergått på statliga organ genom

tillkomsten av den nya miljöskyddslagen. Denna föreskriver i stället

att tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med de kommunala organ som

har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden (38 §). Till hälsovårdsnämndens

viktigaste uppgifter för närvarande hör bekämpande av luft- och vattenföroreningar

samt buller. Detta har särskilt betonats genom en ändring

i 38 § HS som trätt i kraft samtidigt med den nya miljöskyddslagen.

Hälsovårdsnämndens kompetens omfattar inte alla områden av samhällslivet,

som är av betydelse från allmän hälsovårdssynpunkt. Ett flertal andra

myndigheter tar också befattning med sådana frågor. För att undvika kompetenskonflikter

med övriga fackmyndigheter skall nämnden begränsa sin

verksamhet till förhållanden, där hälsovårdsintresset är dominerande eller

kräver ett självständigt bedömande. I 2 § HS har intagits en bestämmelse

om skyldighet för hälsovårdsnämnd att samarbeta med övriga myndigheter,

vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet eller vilkas bedömande är av betydelse

för åtgärder inom hälsovården. Att finna en lämplig form för sådan

kontakt har ansetts i första hand böra vara varje kommuns ensak. Vid

stadgans tillkomst framhölls samarbetet mellan hälsovårdsnämnden och övriga

kommunala myndigheter som en angelägenhet av största vikt (prop.

1958: B 46 s.137).

Utöver HS gäller lokala hälsovårdsordningar, vilka antas av kommunernas

fullmäktige efter förslag eller hörande av hälsovårdsnämnden. Till ledning

för kommunerna har Kungl. Maj:t utfärdat en normalhälsovårdsordning

(5 juni 1959), i vilken upptas bestämmelser om fritidsbebyggelse, badoch

lägerplats, skydd för grundvatten in. m. Från denna kan kommunerna

endast om särskilda skäl föreligger göra undantag, som innefattar väsentlig

avvikelse. Som exempel på förekommande lokala bestämmelser, vilka innebär

skärpning av bestämmelser i HS, kan nämnas i vissa tätorter gällande

förbud mot tomgångskörning av motordrivna fordon i mer än tre minuter

och mot eldning med svavelrik eldningsolja.

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 39

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Byggnadsnämnden utövar enligt 1947 års byggnadslag (BL) det närmaste

inseendet över byggnadsverksamheten i kommunerna (7 §). Föreskrifter

rörande nämnden, byggande och byggnadslov upptas i byggnadsstadgan den

30 december 1959 (BS). Enligt denna skall i varje kommun finnas en byggnadsnämnd

(1 §). Som särskilda åligganden för nämnden anges att med

uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess

omgivning, att ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning

och byggnadsväsende, att i dessa ämnen upprätta de förslag och göra

de framställningar som nämnden anser påkallade samt att övervaka efterlevnaden

av BL och BS och andra föreskrifter om byggandet. Liksom beträffande

hälsovårdsnämnd anges också särskilt, att byggnadsnämnden har

att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens

arbetsområde och vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet.

Byggnadsnämndens ställning som centralt beredningsorgan i planfrågor

ger den viktiga uppgifter i synnerhet inom den förebyggande miljövården.

BL och BS tillhandahåller effektiva medel att förebygga och minska olägenheter

i form av luftförorening, buller och andra miljöstörningar. Detta framgår

redan av de gällande allmänna principerna för planläggning av marks

användning för bebyggelse. Sålunda får ej till tätbebyggelse användas mark,

som inte är lämpad för sådan bebyggelse från sundhetssynpunkt, med hänsyn

till samfärdseln, möjligheterna att anordna vattenförsörjning och avlopp,

faran för vattenförorening eller eljest från allmän synpunkt (9 § BS).

Vidare skall såvitt möjligt bl. a. område som har särskilt skönhetsvärde

eller som är lämpat eller behövligt för friluftsliv bevaras. Betx*äffande stadsplan

och byggnadsplan (12 och 13 §§ BS) föreskrivs bl. a., att uppgörandet

av planerna skall ske på sådant sätt att marken utnyttjas på ett ekonomiskt

och i övrigt lämpligt sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen

beaktas, att erforderlig trygghet mot brandfara vinns samt att hänsyn

tas till de fordringar som bör uppställas från sundhets-, skönhets- och

trevnadssynpunkt.

I generalplan och stadsplan kan vidare bestämmas, att mark skall undantas

från enskilt bebyggande så att man därigenom åstadkommer ett skyddseller

säkerhetsområde. Med skyddsområde avses mark intill anläggningar,

som själva kräver skydd, t. ex. en sjö som levererar vatten till ett vattenledningsverk

och därför måste skyddas mot föroreningar. Säkerhetsområde är

avsett för anläggningar, som medför allmän fara eller störningar, t. ex. elektrisk

starkströmsanläggning, flygplats, atomenergianläggning, motorväg. I

BS finns ett flertal regler om byggnaders yttre och inre beskaffenhet, om

ordnandet av tomt m. m. Byggnad skall underhållas så att inte brandfara,

sanitär olägenhet eller vanprydnad uppstår. Upplag får inte anordnas så att

de orsakar brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för närboende

eller för trafiken, vanpryder omgivningen eller på annat sätt vållar olä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

o

genhet av betydelse. För att möjliggöra kontroll av att byggnadsföretag —

nybyggnad, om- och tillbyggnad, inrättande av upplag m. m. — inte strider

mot gällande planer och bestämmelser, föreskrivs i stor utsträckning tillstånd

av byggnadsnämnden, s. k. byggnadslov.

Naturvårdslagen (NvL) den 11 december 1964 ålägger inte kommunerna

särskilda naturvårdande uppgifter men fastslår, att naturvården är en både

statlig och kommunal angelägenhet (2 §). Ansvaret vilar på statens naturvårdsverk

som central och länsstyrelsen som regional instans. Något för naturvården

ansvarigt kommunalt organ har inte angetts i lagen. Enligt förarbetena

bör kommunerna ha frihet att i organisatoriskt hänseende anpassa

sig till vad som är mest praktiskt för dem. Det framhålls dock att det bör

ankomma på kommunernas styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna, om

inte annat besluts eller gäller på grund av särskild författning (prop. 1963:

71 s. 115). Av förarbetena framgår vidare, att ett kommunalt engagemang

förutsätts, särskilt i ekonomiskt hänseende, när det gäller att skaffa kommunernas

invånare tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv.

Även i fråga om strandskyddet och landskapsvården förutsätts kommunerna

ta initiativ till åtgärder samt medverka på annat sätt. Kommunens styrelse

är oftast huvudorgan för naturvården inom kommunen. I länsstyrelsens inventerings-

och utredningsarbete hörs kommunala organ, ofta hälsovårdsnämnd

och byggnadsnämnd, direkt utan förmedling av styrelsen. I vissa

kommuner har inrättats särskilda naturvårdsnämnder. Vidare kan nämnas

de naturvårdsombud, som tillkommit på elt flertal platser i landet med uppgift

huvudsakligen att svara för kontakter vid tillämpningen av NvL. Ombuden

är oftast knutna till kommunens styrelse.

Skyldigheten att svara för renhållning regleras av bl. a. lagstiftningen om

hälsovård, allmän ordning och naturvård. HS innehåller i 9 kap. bestämmelser

om renhållning, vilka är dels gemensamma för hela riket, dels speciella

med skärpta krav beträffande hälsovårdstätort. Av allmängiltig karaktär är

bestämmelserna om uppsamling, bortforsling och förvaring av avfall och

orenlighet vid bebyggelse så att sanitär olägenhet inte uppstår (47 §) samt

om allmän avstjälpningsplats och destruktionsanläggning (51 och 53 §§).

I övrigt ges i kapitlet detaljbestämmelser från handhavandet av avfall, om

gårdsrenhållning inom hälsovårdstätort m. m. Kommunerna har enligt HS

främst skyldighet att genom hälsovårdsnämnden kontrollera att bestämmelserna

om renhållning följs samt att anordna avstjälpningsplatser eller

destruktionsanläggningar. Sistnämnda åliggande följer enligt förarbetena

till HS av de allmänna bestämmelserna om hälsovård i stadgan (1 §).

Kommunerna kan genom s. k. kommunalt renhållningsmonopol påtaga

sig bortforsling och oskadliggörande av avfall och orenlighet. Sådana monopol

förekommer ofta och innebär skyldighet för den enskilde att låta kom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

munen ombesörja renhållningen och att betala avgift till kommunen härför.

Renhållningsmonopolen är inte reglerade i HS men berörda i förarbetena

och i normalhälsovårdsordningen ansedda som tillåtna. Rätten att uttaga

avgifter regleras i lag den 26 mars 1965 om kommunala renhållningsavgifter.

Reträffande renhållning i naturen torde bestämmelserna i HS innebära

skyldighet för kommunerna att övervaka denna, när sanitär olägenhet uppstått

eller kan uppstå, men inte när blott trivselsynpunkter åberopas (SOU

1969: 18 s. 50 ff).

Renhållning av allmän plats, s. 1c. gaturenhållning, regleras inte av HS.

Gaturenhållning behandlas i allmänna ordningsstadgan den 14 december

1956 som i sin tur hänvisar till lagen om skyldighet att renhålla gata m. m.

given samma dag. Genom denna lag har ansvaret för renhållningen av publik

mark inom stadsplanelagt område ålagts kommunerna. Emellertid kan dessa

ålägga fastighetsägarna renhållningsskyldigheten, såvitt avser gångbanor

eller andra erforderliga utrymmen för gångtrafiken.

Renhållningsfrågorna har utretts av kommittén för ett renare samhälle,

vilken i år avlämnat betänkandet »Ett renare samhälle» (SOU 1969:18). Beträffande

renhållningsansvaret vid bebyggelse har utredningen inte funnit

skäl att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser. Däremot föreslås

ändrade regler för renhållning av vägområden och renhållning i naturen.

Vad beträffar vägar innebär förslaget, att väghållaren åläggs obligatorisk

renhållningsskyldighet även för mark utefter allmän väg till en bredd av

50 meter från det egentliga vägområdet. Utredningen föreslår angående renhållning

i naturen, att i HS införs en uttrycklig bestämmelse om sådan renhållning

av trevnadsskäl. Hälsovårdsnämnden skulle härigenom åläggas

skyldighet att övervaka denna renhållning. Någon bestämmelse om skyldighet

för kommun att i sista hand på egen bekostnad verkställa erforderlig

renhållning i naturen har inte föreslagits. Utredningen anser att en sådan

skyldighet skulle kunna intolkas i 1 § HS. Ett klarläggande antingen genom

ett auktoritativt tolkningsuttalande eller genom en författningsändring bör

enligt utredningen ske på denna punkt.

Kommunerna har också viktiga miljövårdsuppgifter enligt den ovannämnda

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (VAL). Anläggning

som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder

eller annan bebyggelse och som omhänderhas av kommun är allmän anläggning

enligt lagen. Även anläggning som drivs av annan kan förklaras för

allmän genom beslut av länsstyrelsen. Enligt VAL ankommer det på kommunen

att ombesörja eller se till att allmän vatten- och avloppsanläggning

kommer till stånd, när detta är påkallat till förekommande av sanitär olägenhet

samt vattenförsörjning och avlopp för ett visst område bör ordnas i

ett större sammanhang. Länsstyrelsen kan ålägga kommunen att fullgöra

sin skyldighet härvidlag. I lagen utpekas inte något särskilt kommunalt or
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

7

gan som ansvarigt för vatten- och avloppsanläggningar. Kommunerna driver

stundom sådana anläggningar genom särskilda rättssubjekt. Förslag till ny

lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har framlagts av 1964 års

vatten- och avloppsutredning i ett betänkande 1967 (SOU 1967: 65). Nyheterna

i förslaget gäller framför allt rättsförhållandet mellan huvudman för

allmän vatten- och avloppsanläggning och anläggningens brukare.

Vid sidan av kommunens styrelse, hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd

finns i kommunerna andra nämnder med miljövårdande uppgifter, t. ex.

gatunämnd, parknämnd, fritidsnämnd eller idrotts- och friluftsstyrelse, fastighetsnämnd

och industriverksstyrelse. Antalet sådana nämnder och deras

uppgifter varierar starkt beroende på kommunens storlek, invånarantal etc.

Dessa nämnder är till skillnad från styrelse, hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd

i regel tillsatta med stöd av KL, s. k. fakultativa nämnder. Deras

uppgifter kan kommunen själv bestämma inom den kommunala kompetensens

ram men utan att intrång görs på de uppgiftsområden som tillkommer

andra nämnder enligt lag eller annan författning, s. k. specialreglerade

nämnder. De specialreglerade nämnderna intar en självständig ställning

gentemot övriga kommunala organ. Deras i författning föreskrivna

uppgifter kan inte fråntas dem eller inskränkas genom beslut av fullmäktige

eller styrelse. Däremot möter inget hinder att till sådan nämnd överföra

andra uppgifter än som föreskrivs i särskild författning. Till hälsovårdsnämnd

kan t. ex. överföras ytterligare miljövårdsuppgifter, vilka inte tillkommer

annan kommunal nämnd enligt specialförfattning.

Miljöskyddslagen trädde i kraft den 1 juli detta år. Samtidigt utfärdades

en miljöskyddskungörelse med närmare föreskrifter om lagens tillämpning.

Lagen är tillämplig på utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas

från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest

kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om

användningen ej utgör byggande i vatten, samt på användning av mark,

byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen

genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen

ej är helt tillfällig (1 §). Nu uppräknade verksamheter betecknas som

miljöfarliga. Utöver lagens bestämmelser skall gälla vad som stadgas om

miljöfarlig verksamhet i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftningen

(2 §). För miljöfarlig verksamhet skall väljas den plats genom vilken minsta

intrång och olägenhet uppkommer utan oskälig kostnad (4 §). Lagen ger

vidare i 5—8 §§ tillåtlighetsregler för sådan verksamhet. Enligt dessa är

den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skyldig att vidta

de skyddsåtgärder, tåla den begränsning och iaktta de försiktighetsmått,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

som skäligen kan fordras med hänsyn till tekniska förutsättningar,

beskaffenheten av det störda området, nyttan av verksamheten, kostnaden

för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av planerade försiktighetsmått.

Om olägenhet inte kan undvikas trots insatser enligt vad här

sagts får verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger. I vissa

fall stadgas principiellt förbud från vilket endast Kungl. Maj :t kan ge dispens.

Till lagen har med viss justering överförts de bestämmelser om förbud

mot utsläpp av avloppsvatten av visst slag som tidigare fanns i vattenlagen.

För att vinna trygghet för pågående eller planerad verksamhet har den som

utövar eller ämnar utöva enligt lagen miljöfarlig verksamhet möjlighet att

begära tillstånd härför hos statens koncessionsnämnd för miljöskydd.

Kungl. Maj :t kan föreskriva att för vissa anläggningar och åtgärder skall

krävas tillstånd av nämnden eller att anmälan till naturvårdsverket eller

länsstyrelse skall göras innan verksamheten får startas. Naturvårdsverket

kan meddela dispens från skyldighet att söka tillstånd men skall i beslut

härom ange de villkor som skall gälla. Tillsynsmyndigheter är naturvårdsverket

och länsstyrelsen.

I lagen och kungörelsen åläggs inte kommunerna några nya skyldigheter.

Emellertid föreskrivs i lagen skyldighet för koncessionsnämnden, naturvårdsverket

och länsstyrelsen att samråda med kommunala myndigheter.

Enligt kungörelsen skall ansökningar, anmälningar och beslut delges hälsovårdsnämnden.

I förarbetena behandlas kommunernas uppgifter i det nya systemet i samband

med behandlingen av samordningsfrågor på hälsovårds- och planområdet.

Det betonas att slopandet av hälsovårdsnämndens tillståndsprövning

enligt 63 § HS inte innebär någon försvagning av hälsovårdsintressets bevakning.

Nämndens aktiva medverkan skall vinnas genom samrådsföreskrifter,

utfärdade av Kungl. Maj :t, för tillstånds-, dispens- och anmälningsärenden.

I propositionen om miljöskyddslagen uttalar departementschefen (1969: 28

s. 229) i anslutning till slopandet av tillståndsprövningen, att om det i särskilda

fall visar sig att det behövs ett tillståndstvång av tidigare typ kan

detta regleras i lokal hälsovårdsordning. Sådan lokal föreskrift får emellertid

inte gripa in på området för den nya förprövningsordningen.

Hälsovårdsnämndens betydelse i den löpande tillsynen på miljövårdsområdet

betonas också i propositionen. Nämnden förutsätts skola övervaka

störningskällor, se till att fastställda reningsvillkor följs samt kontinuerligt

bevaka förorenings- och störningssituationer på orten. Den har kvar sina

befogenheter att meddela förbud och förelägganden för att motverka sanitär

olägenhet med ovan nämnt undantag. Kompetenskonflikter som kan uppstå

har lösts så, att villkor som koncessionsnämnden fastställt tar över hälsovårdsnämnds

föreläggande. Dispensbeslut av naturvårdsverket skall emellertid

inte hindra nämnden att ingripa med tvångsföreläggande. Risken för

kollision mellan olika beslut har förebyggts genom samrådet i dispensför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

9

farandet. Hälsovårdsnämnden är fri att vidtaga åtgärder mot företag, som

erhållit koncessionsnämndens tillstånd, i de delar företagets verksamhet

inte omfattas av tillståndet.

I propositionen framhålls vikten av att gällande bebyggelseplaner beaktas

i tillstånds- och dispensärenden enligt den nya lagen.

Samordning av miljövården inom kommunerna m. m.

Frågan om miljövårdens organisation har på senare tid aktualiserats i

många kommuner genom motionsinitiativ och på annat sätt. I vissa kommuner

har redan särskilda naturvårdsnämnder inrättats och på något håll

en särskild vatten- och luftvårdsnämnd. Överväganden förekommer också

om tillsättande av särskilda miljövårdstjänstemän med bl. a. sammanhållande

funktion inom miljövårdsområdet. Förslag om inrättande av miljövårdsnämnder,

miljövårdsberedningar och kommittéer förekommer.

Som exempel på ett samordningsorgan för miljövården inom en kommun

kan nämnas det i Järfälla den 1 januari 1969 inrättade miljövårdsrådet.

Enligt reglementet skall rådet vara kommunens rådgivande och samordnande

organ samt remissinstans i fråga om den yttre miljön. Till rådets verksamhet

hör bl. a. att sköta kontakterna med statliga och andra organ inom

miljövårdsområdet och förse kommunens organ och allmänheten med utredningar

och informationer inom detta område, verka för att miljövårdssynpunkter

beaktas vid kommunens planerande verksamhet, speciellt vad

gäller bostads-, industri- och rekreationsområden, trafikleder etc., ge råd

och anvisningar om möjligheten att undvika miljöförstörande metoder och

processer samt att verka mot nedsmutsning och nedskräpning i naturen.

Reglementet föreskriver att rådet skall samarbeta med övriga kommunala

organ samt att dessa skall lämna rådet biträde. Antalet ledamöter och

suppleanter i miljövårdsrådet bestäms av fullmäktige, som också väljer

dem. I rådet bör vidare enligt reglementet ingå representanter för kommunalnämnden,

byggnadsnämnden, fritidsnämnden, hälsovårdsnämnden,

kulturnämnden, skolstyrelsen samt tekniska nämnden. Om möjligt bör även

olika fackområden såsom luftvård med bullerfrågor, naturvård, vattenvård

och samhällsplanering vara företrädda i rådet. Till rådets förfogande skall

ställas erforderlig personal med en särskild expedition. Rådet äger slutligen

också anlita specialsakkunniga för utredningar.

Ett exempel på samarbete mellan flera kommuner på miljövårdsområdet

utgör den av Stor-Stockholms planeringsnämnds den 22 mars 1968 inrättade

miljövårdskommittén. Denna är ett samarbetsorgan mellan hälsovårdsnämnderna

i Stor-Stockholm. Kommitténs främsta arbetsuppgifter ligger

inom bullerbekämpning och lufthygien. Även andra miljöfrågor kommer

successivt att tas upp till behandling av kommittén.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottcts utlåtande nr 39 år 1969

Bygglagutredningen

Bygglagutredningen liar tillsatts enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den

29 mars 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen (1969 års riksdagsberättelse

K: 55).

I direktiven anförs bl. a. att grundläggande sociala strävanden, såsom

kraven på jämlikhet, valfrihet och trygghet samt hygienisk och social välfärd,

bör beaktas vid utformningen av miljön. Gemensamma och långsiktiga

samhällsintressen väger tungt i förhållande till kortsiktiga och privata intressen.

Den fysiska planeringen är ett av de viktigaste instrumenten när

det gäller att forma miljön. Planlagstiftningen skall i sin tur möjliggöra en

planering som förverkligar de välfärdspolitiska mål som uppställts i samhället.

Bästa möjliga betingelser bör ges för förtroendemannainflytandet och för

en öppnare allmän debatt kring olika miljöförändringar.

Direktiven framhåller vidare att stora tekniska anläggningar av skilda

slag ingår i ökande omfattning i miljöer som tidigare nästan helt präglades

av husbyggnader eller av natur- och odlingselement. Detta understryker behovet

av planläggning av den fysiska miljöförändringen i stort, inte bara av

byggnadsverksamhet i inskränkt mening.

I den översiktliga fysiska planeringen bör enligt direktiven prövningen av

sådana planer med de långsiktiga perspektiven och de viktiga principiella

bedömningarna tillkomma statlig myndighet. Däremot synes det tveksamt,

om det är ändamålsenligt att samtliga detaljplaner på sätt nu sker skall på

alla punkter underkastas granskning av statlig planexpertis. Om den översiktliga

planeringen får erforderligt innehåll och i princip blir bindande

för detaljplaneringen, bör behovet av statlig plangranskning minska i hög

grad.

Vidare anförs i direktiven, att utvecklingen nu går mycket snabbt i fråga

om anspråk på mark, miljöns hygieniska betingelser samt omfattningen och

tillgängligheten av olika samhälleliga och andra nyttigheter. Men utvecklingen

går också snabbt i fråga om människornas sätt att utnyttja miljön

och i fråga om teknik och ekonomi. För att möta denna utveckling måste den

översiktliga planläggningen på sätt tidigare angetts få en starkare ställning

än den f. n. har. Om så blir fallet torde en ökad lokal bestämmanderätt i

detaljplanläggningen kunna komma till stånd. Härigenom accentueras kommunens

ansvar för samhällsbyggandet och den lokala miljöutformningen.

I direktiven skisseras ett system av regler för den fysiska planläggningen

och förverkligandet av dess intentioner. Systemet omfattar bl. a. kommunal

översiktsplan, benämnd kommunplan, kommundelsplan och detaljplaner.

Kommunplanen skall vara grundläggande för den fysiska planeringen

inom kommunen. Det framhålls alt många intressen måste sammanvägas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

11

och att omfattande samråd med på olika sätt berörda enskilda personer och

sammanslutningar, statliga myndigheter och kommunens egna organ bör

föregå framläggandet av sådan plan. Med hänsyn härtill talar enligt direktiven

starka skäl för att kommunens styrelse i stället för byggnadsnämnden

får det främsta ansvaret för den kommunala planläggningen. Detta bör i

vart fall gälla kommunplanen. En sådan ordning skulle också befordra den

nödvändiga samordningen mellan den fysiska, den sociala och den ekonomiska

planeringen.

Något om miljövårdsfrågornas tidigare behandling i riksdagen

Frågor om miljövård i vidsträckt bemärkelse har behandlats av riksdagen

i stort antal de senaste åren. Propositionerna om naturvårdens organisation

(1967: 59, JoU nr 17) och om miljöskyddslag (1969: 28, 3LU nr 37), vilka

bifallits av riksdagen, har innefattat betydande reformer på miljövårdens

område. Åtskilliga motionsinitiativ har också förekommit. I motioner de

senaste tre riksdagarna bär hemställts om utarbetande av ett miljövårdspolitiskt

handlingsprogram. Även under årets riksdag har denna fråga upptagits

dels fristående, dels i följdmotioner till prop. 1969: 28 (3LU nr 37).

Dessa motioner har avslagits av riksdagen.

Kommunernas roll i miljövårdsarbetet bär berörts i en del motioner men

inte utgjort huvudämnet. Tonvikten har legat på naturvårdsuppgifterna. I

en följdmotion till prop. 1967: 59 hemställdes bl. a. att riksdagen måtte uttala,

att det i kommunerna skall finnas särskilda organ, antingen kommunens

styrelse eller annat lämpligt organ, för handläggning av miljövårdsfrågor

samt friluftsfrågor. Motionerna behandlades av jordbruksutskottet, som

avstyrkte dem under framhållande att många kommuner redan torde ha

särskilda organ för dessa uppgifter (nr 17). Frågan upptogs även i två

andra motioner samma år, vilka behandlades av allmänna beredningsutskottet.

Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till innehållet i

prop. 1967: 59 (ABU 1967: 31). Riksdagen följde utskotten i båda fallen.

Allmänna beredningsutskottet behandlade en rad motioner om miljövård

under 1968 års riksdag. I ett utlåtande (nr 23) finns en översikt över den tidigare

riksdagsbehandlingen av vissa miljöfrågor.

Kommunernas naturvårdsuppgifter har bl. a. utgjort ämne för motioner,

i vilka hemställts om utredning angående införande av kommunala naturvårdsnämnder

och om översyn av de kommunala naturvårdsombudens uppgifter.

Dessa motioner behandlades av jordbruksutskottet. Utskottet avstyrkte

motionerna under hänvisning till uttalandet i prop. 1963:71, att

kommunerna bör ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt

hänseende anpassa sig till vad som är mest praktiskt för deras

vidkommande (JoU 1967: 32 och 1968: 44). Riksdagen avslog motionerna i

båda fallen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Tredje lagutskottet har under höstsessionen detta år behandlat motioner

om rätt för kommuner att inrätta särskilda naturvårdsorgan. Motionerna

går ut på att kommunerna skall få beslutanderätt i vissa frågor. Utskottet

avstyrkte motionerna (nr 51). Riksdagen följde utskottet.

Motionerna

I motionerna 1) uttalas inledningsvis att tiden nu är kommen att i högre

grad än hittills aktivera kommunerna på det miljöpolitiska fältet. Motionärerna

pekar på att genom tillskapandet av planverket och naturvårdsverket

föreligger möjlighet att utarbeta normer och riktlinjer i olika avseenden

till god samhälls- och bebyggelseplanering och miljövård, råd och

anvisningar som framförallt kommunerna är i stort behov av. Såsom andra

förhållanden, vilka talar för en ökad satsning på den kommunala sidan,

nämns naturresursutredningens betänkande (SOU 1967:43 och 44) samt

imissionssakkunnigas betänkande (SOU 1966: 65). Motionärerna framhåller

att en aktiv kommunal miljöpolitik är grundläggande om vi skall få

människovänligare miljöer. I det följande framför motionärerna i tre avsnitt

synpunkter på den kommunala miljövården.

I ett första avsnitt, betecknat dagens situation, framhålls hälsovårdsnämndernas

och byggnadsnämndernas miljövårdsuppgifter och kommunstyrelsens

roll som samordnande organ. Genom att miljövården i kommunerna

i huvudsak grundas på av statsmakterna föreskrivna skyldigheter

har enligt motionärerna i vissa fall motsatsställningar uppkommit mellan

t. ex. hälsovårdsnämnden och den kommunala verksamheten i övrigt. Motionärerna

anför vidare att ett ökat intresse för miljöfrågorna, vad gäller

såväl naturvården som bebyggelseplaneringen, kan konstateras i kommunerna,

men att resultatet av det ökade intresset emellertid varierar mycket.

Viljan finns till initiativ, men osäkerhet om ansvars- och samordningsfrågor

tycks råda.

Närmast följande avsnitt behandlar lämpliga kommunala organ. Utifrån

anförda principiella synpunkter förefaller det motionärerna klart att i första

hand redan befintliga nämnder på det kommunala området skall utnyttjas

och att dessa skall utrustas med tillräckliga resurser för att klara de nya

uppgifter som kommer att ställas på miljövården. Motionärerna avser särskilt

kommunalnämnder, byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder, vars

uppgifter och nuvarande verksamhet något utvecklas. De brister som finns

i den kommunala miljövården bör enligt motionärerna kunna rättas till med

olika medel inom existerande nämnder och är inget vägande skäl för införandet

av nya vid sidan om de redan existerande. Att direkt tillföra kommunerna

någon form av konkurrerande organ till hälsovårdsnämnderna

finner motionärerna mindre lämpligt. Någon form av miljövårdsberedning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

13

kan däremot tänkas ha sin betydelse då det gäller att samordna olika frågor

på miljövårdens område inom de skilda nämndernas kompetensområden.

En sådan beredning måste dock utformas så att känslan av ansvar för

frågorna behålls hos kommunens styrelse. Vikten av samarbete mellan

olika nämnder, framförallt mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd

samt mellan dessa nämnder och kommunens styrelse, betonas särskilt. Frågan

om speciella naturvårdsnämnder bör enligt motionärerna tas upp i en

utredning om det kommunala ansvaret och arbetsfördelningen för miljövården.

Motionärerna anför sammanfattningsvis, att enligt deras åsikt bör frågan

om det kommunala ansvaret och uppdelningen av arbetsuppgifterna vad

miljöpolitiken beträffar utredas. Riksdagen bör dock redan nu till ledning

för den debatt som pågår i kommunerna uttala sig för att ansvaret för

miljövården tillkommer framförallt kommunalnämnder, byggnadsnämnder

och hälsovårdsnämnder, d. v. s. redan befintliga i lag reglerade nämnder.

I ett avslutande avsnitt tas lagstiftningen angående skydd för miljöfarlig

verksamhet upp. Motionärerna utgår ifrån lagrådsremissen och vad däri anförts

beträffande samordningsfrågor och hälsovårdsnämndernas uppgifter.

De framhåller att viss oklarhet synes råda över bur arbetet på det kommunala

fältet närmare skall ordnas. Det synes därför välmotiverat med en utredning

om den kommunala miljöpolitiken och särskilt om hälsovårdsnämndernas

ställning och uppgifter mot bakgrund av den nya miljövårdslagstiftningen.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen II: 4-56.

I motionerna 2) tas frågan om samordning av plan- och miljöfrågor inom

den kommunala nämndorganisationen upp. Motionärerna anför, att miljödebatten

täcker nästan hela samhällsarbetet, och i synnerhet gäller detta i

kommunalpolitiken. Genom det kommunala planmonopolet har kommunerna

tillagts det avgörande ansvaret för bebyggelseplanering och därmed för

planeringen och genomförandet av det vi i dagligt tal menar med miljö. Enligt

motionärerna är det olyckligt att miljövårdsdebatten mest koncentreras

till luft-, vatten- och bullerproblem och mindre till de frågekomplex som

berör den totala bostads-, arbets- och fritidsmiljön.

När naturvårdsverket centralt och naturvårdskonsulenterna regionalt börjat

arbeta med miljöpolitiska frågeställningar i allmänhet, synes det motionärerna

vara en brist att motsvarande arbetsuppgifter inte samordnas på

det kommunala planet.

Enligt motionärerna bör planarbetet vara utgångspunkt för all miljödiskussion.

Fördelningen av marktillgången i skilda områden måste göras med

utgångspunkt inte endast från ekonomiska och organisatoriska realiteter

utan också nödvändigtvis från miljösynpunkt.

Motionärerna pekar på den integrering av de sociala nämnderna som pågår

i kommunerna. En motsvarande integrering synes väl motiverad också

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

vad gäller planfrågorna. Handlingslinjerna för att nå eftersträvad samordning

kan vara inånga. Motionärerna erinrar om det miljövårdsråd som utsetts

inom Järfälla kommun och framhåller att otvivelaktigt bör ett meningsfullt

miljöpolitiskt samarbete kunna äga rum i ett sådant organ, sammansatt

av ledamöter från olika kommunala nämnder.

Tyngden i miljövårdsdebatten — med krav på ökad insyn och ökad samordning

— gör det naturligt att förorda en översyn av den kommunala

nämndorganisationen med syfte att uppnå en fastare organisationsform för

samordning i planarbetet. Motionärerna önskar av denna anledning en utredning

kring de kommunala nämndernas samarbete i planfrågor.

Remissyttranden av Svenska kommunförbundet

Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över de i detta

utlåtande behandlade motionerna. Förbundets styrelse har i ett yttrande den

14 mars 1969, vari motionerna 1) behandlas jämte från tredje lagutskottet

remitterade motionerna I: 795 och II: 932, avstyrkt bifall till motionerna 1).

Yttrandet är fogat som bilaga till detta utlåtande.

Förbundets styrelse har vidare i ett yttrande den 11 juni 1969 avstyrkt

bifall till motionerna 2). Beträffande motiveringen för avstyrkandet hänvisas

i detta yttrande till det av den 14 mars 1969. Förbundet har angående

centrala byggnadskommittéer, vilka omnämnts i motionerna, uttalat att i

den mån dylika kommittéer förekommer utgör de ett berednings- och verkställighetsorgan

endast för kommunens egen byggverksamhet och har således

inte att befatta sig med byggverksamheten i gemen inom kommunen.

Utskottet

Motionerna 1) åsyftar en utredning av kompetensförhållandena för den

kommunala miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en effektivisering och aktivisering

av den kommunala miljövården. 1 motionerna 2) hemställs om en

utredning av den kommunala nämndorganisationen, avseende samordning

av plan- och miljöfrågor.

Miljöfrågornas betydelse accentueras i takt med den tekniska utvecklingen

och den tilltagande urbaniseringen. Det är av största vikt att samhället

förfogar över en effektiv organisation för övervakning av miljöstörande

verksamheter såväl centralt som lokalt samt att miljösynpunkterna

beaktas vid den fysiska planeringen i sådan utsträckning att denna verkar

som en förebyggande miljövård.

Genom den nya naturvårdsorganisationen och miljöskyddslagstiftningen

har förbättrade möjligheter skapats för effektiv övervakning samt förebyggande

och rådgivande verksamhet på miljövårdens område. För den fysiska

planeringen har planverkets tillkomst medfört motsvarande förbättringar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969 15

Inom kommunerna saknas en motsvarighet till denna institutionella samordning.

Ett levande intresse för miljövård finns i kommunerna, likaså en

vilja till ökad satsning på detta område. Emellertid råder betydande osäkerhet

beträffande formerna för miljövårdsarbetet. Den största bristen ligger

f. n. i den otillräckliga samordningen av insatserna, i oklarheter i kompetensförhållandena

och i saknaden av en samlad bedömning och angelägenhetsgradering

av planerade åtgärder. Kommunernas styrelser har visserligen

genom sin allmänt ledande ställning också samordningsfunktioner inom

miljövården. De är dock redan mycket arbetstyngda och bör rimligen inte

belastas med miljövårdens organisatoriska och praktiska sida, endast med

dess ekonomiska. Hälsovårdsnämnderna och byggnadsnämnderna har väl

viktiga uppgifter inom miljövården men kan knappast tilläggas mera övergripande

funktioner utan en föregående statlig utredning. I flera kommuner

har inrättats samordningsorgan för miljövården och i många andra

har förslag väckts om sådana organ. Risk föreligger för oenhetlighet mellan

kommunerna i fråga om såväl organisation som resurser på detta viktiga

område. Bristande enhetlighet kan leda till osäkerhet beträffande vilket organ

som bär huvudansvaret för miljövården i kommunerna. Vidare kan skillnader

uppträda i fråga om effektivitet i miljövårdsarbetet beroende på organisationens

olika utformning.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet det vara angeläget att en

utredning om den kommunala nämndorganisationen och kompetensförhållandena

på miljövårdens område kommer till stånd.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 394 och II: 456

samt 1: 413 och II: 484 anhåller hos Kungl. Maj :t om utredning

angående kompetensförhållandena för den kommunala

miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en effektivisering och

aktivisering av den kommunala miljövården.

Stockholm den 18 november 1969

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),

Harald Pettersson (ep), Sörlin (s), Hernelius (m), Svenungsson (m), Nyquist

(s), Norberg (s), Lindblad (fp) och Richardson (fp); samt

från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s),

Nilsson i Östersund (s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan

(s), Boo (ep), Nelander (fp), Andersson i Billingsfors (s), Jonsson i Mora

(fp) och fru Mogård* (m).

Ej närvarande vid justeringen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Erik Olsson, Sörlin, Nyquist, Korberg, Adamsson,

Nilsson i Östersund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan och

Andersson i Billingsfors (alla s) vilka ansett att utskottets yttrande och

hemställan bort ha följande lydelse:

Motionerna 1) åsyftar utredning av kompetensförhållandena för den

kommunala miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en effektivisering och aktivisering

av den kommunala miljövården. I motionerna 2) hemställs om en

utredning av den kommunala nämndorganisationen, avseende samordning

av plan- och miljöfrågor.

Några delade meningar torde inte föreligga om miljövårdens betydelse för

samhällsutvecklingen. Betydande insatser har också gjorts på detta område

av statsmakterna under senare år, särskilt genom den nya naturvårdsorganisationens

och miljöskyddslagstiftningens tillkomst. För den fysiska

planläggningen har viktiga initiativ tagits genom att planverket inrättats och

bygglagutredningen tillsatts.

Kommunerna visar en tilltagande aktivitet på miljövårdens område, vilket

kommer till uttryck i en ökad ekonomisk satsning och i olika samordningsinitiativ.

Utan tvekan är ytterligare insatser från kommunernas sida

nödvändiga på detta viktiga område.

Den kommunala organisationen för handhavandet av miljövården har tre

huvudorgan, nämligen kommunens styrelse, hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden.

De två sistnämnda organens uppgifter regleras av speciallagstiftning.

Hälsovårdsnämnden har ansvaret för omgivningshygienen —

luftföroreningar, buller, vattenförorening — inom kommunerna, medan

byggnadsnämnden har förebyggande uppgifter genom sitt huvudmannaskap

för bebyggelseplaneringen. Dessa nämnders uppgiftsområden är tämligen

väl avgränsade genom speciallagstiftningen, och för båda organen föreskrivs

samarbete med andra organ, vilket särskilt gäller dessa nämnder inbördes.

Hälsovårdsnämnderna intar en central ställning inom miljövården, vilket

har befästs genom den nya miljöskyddslagens och miljöskyddskungörelsens

roll i den löpande tillsynen på miljövårdsområdet. Kommunernas styrelse

har en allmänt ledande och samordnande funktion inom kommunerna. Särskilt

gäller detta det ekonomiska området. Styrelsen har också på miljövårdsområdet

en samordnande funktion. Kommunerna har emellertid frihet

att överlämna miljövårdsuppgifter till redan befintliga nämnder, t. ex. hälsovårdsnämnden,

och därigenom ge ett organ huvudansvaret för miljövården

. samt att inrätta särskilda samordningsorgan i stället för kommunens styrelse

eller anordna särskilda samrådsförfaranden.

Nuvarande författningsbestämmelser ger den grundläggande kompetensfördelningen

mellan de kommunala organen på miljövårdens område. Sam
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

17

tidigt föreligger frihet för kommunerna att organisera miljövårdsarbetet

alltefter de lokala behoven. Denna ordning framstår som väl avpassad för

kommunernas behov för närvarande och för den närmaste framtiden.

Bygglagutredningen, som tillsattes 1968, arbetar med utgångspunkten att

planväsendet skall omgestaltas. Utredningen har även till uppgift att överväga

vilket organ inom kommunerna som skall ha huvudansvaret för den

kommunala planläggningen.

Med hänvisning till vad nu anförts finner utskottet, att någon sådan utredning

om kompetensförhållandena och organisationen inom kommunerna

på miljövårdsområdet, som avses i förevarande motioner, inte är erforderlig

och hemställer därför,

att riksdagen avslår motionerna 1:394 och 11:456 samt

1:413 och IT: 484.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Bilaga

Kommunala miljövårdsnämnder och naturvårdsorgan

Sedan Svenska kommunförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över

dels likalydande riksdagsmotionerna I: 394 och II: 456 angående den kommunala

miljövården, dels likalydande riksdagsmotionerna I: 795 och II: 932

angående rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan, får förbundets

styrelse efter hörande av såväl plandelegationen som hälsovårdsdelegationen

anföra följande.

I den allmänna miljövårdsdebatten har ofta understrukits kommunernas

stora ansvar på miljövårdsområdet. Samtidigt har framhållits att den existerande

kommunala organisationen inte alltid fungerat tillfredsställande

främst beroende på att miljöfrågorna har anknytning till flera organ och

att samarbetet dem emellan varit bristfälligt. Kritik har också riktats mot

att insatserna ofta varit otillräckligt samordnade.

Styrelsen är klart inställd på att kommunernas insatser inom miljövården

måste öka och den kommunala organisationen härför förstärkas. Härvid är

det angeläget att de nämnder som redan nu har ansvaret för miljövården

aktiveras och ges tillräckliga resurser. Detta gäller särskilt hälsovårdsnämnden

som bör vara ett huvudorgan med hänsyn till dess speciella sakkunskap

och viktiga uppgifter även av förebyggande art.

För att förhindra kompetenskonflikter och en splittring av resurserna bör

undvikas att inrätta nya organ med uppgifter som formellt eller reellt redan

ligger på befintliga nämnder eller som har naturlig anknytning till någon

av dem. Hälsovårdsnämndens och byggnadsnämndens uppgifter är f. ö. i

stor utsträckning specialreglerade.

När det i detta sammanhang talas om att ansvar och uppgifter inom miljövården

åvilar olika organ avses därmed i första hand funktionen att utreda

och bedöma olika frågor samt ställa förslag till lösningar och att ta initiativ

i olika avseenden. Det är således inte fråga om ansvaret för vare sig

verkställighet av konkreta åtgärder eller för slutliga beslut rörande dylika

åtgärder, vilka uppgifter i regel ligger på andra händer. Ett undantag är

dock att såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd inom den kontrollerande,

korrigerande och tillståndsgivande delen av sitt arbete äger träffa

beslut av definitiv karaktär. Dessa nämnders agerande i förebyggande syfte

resulterar emellertid väsentligen i råd, förslag och allmänna meningsyttringar.

Vad här sagts är i och för sig givet men bör framhållas eftersom debatten

om nya miljövårdsorgan ofta visat att oklarhet råder i dessa avseenden.

En speciell fråga är om det kan anses föreligga behov av särskilda naturvårdsorgan

med uppgifter enligt naturvårdslagen. Därvid bör nämnas att

kommunens styrelse enligt lagens förarbeten är kommunens naturvårdsorgan

i den mån annat inte beslutas eller följer av särskild författning. Naturvården

är en såväl statlig som kommunal uppgift men de kommunala

uppgifterna synes ännu vara tämligen svävande. Hittills torde kommunerna

ha kommit i kontakt med naturvårdslagen främst såsom remissorgan men

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

tydligt är att länsstyrelserna som har all beslutanderätt hoppas på mer

direkt kommunal medverkan i flera avseenden. Bl. a. räknar man med självständiga

kommunala initiativ och med hjälp från kommunerna beträffande

tillsyn av meddelade villkor och en allmän bevakning av att naturvårdslagens

syften inte åsidosättes. Framför allt hoppas man på ekonomisk hjälp

för genomförandet av angelägna skyddsprojekt som tarvar ersättning till

markägarna men där de statliga medlen inte förslår.

Dessa uppgifter har nära anknytning till redan befintliga organ såsom

kommunens styrelse, byggnadsnämnd och, där sådan finnes, fritidsnämnd.

Dei, kan därför knappast generellt anses föreligga behov av speciella naturvårdsorgan

särskilt som de flesta frågor dessa skulle få att behandla torde

val a av den art att de maste bedömas även av ett eller flera av de nyssnämnda

organen. Detta hindrar naturligtvis inte att det på sina håll kan vara motiverat

att inrätta särskilda organ som kan självständigt handlägga mer rutinbetonade

remissärenden och som kan vara förslagsställare och initiativtagare

i konkreta frågor. Om ett sådant organ inrättas bör dock tillses att

det inte ges sådana uppgifter inom miljövården som redan ankommer på

andra organ utan att dess uppgifter begränsas till naturvårdslagen.

Inom det kommunala miljövårdsarbetet måste särskild uppmärksamhet

ägnas samarbets- och samordningsfrågorna. Framför allt är det angeläget

med ett effektivt samarbete mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd

men samarbetet skall givetvis omfatta alla organ som i ena eller andra avseendet

har att befatta sig med miljövårdsfrågor. Särskilt viktigt är att

kommunens styrelse engageras i miljövårdsfrågorna och inlemmas i samarbetet

speciellt i frågor med större ekonomiska konsekvenser. Ett mera organisei

åt samarbete kan i vissa fall vara motiverat t. ex. i form av ordförandekonferenser

eller samarbetsdelegationer.

Den kanske största bristen i nuvarande förhållanden är bristen på samordning

av de kommunala insatserna och avsaknaden av en totalbedömning

av vilka åtgärder som bör vidtagas samt angelägenhetsgraden därav. För

lösning av dessa problem står i och för sig flera möjligheter till buds. Ett

alternativ är att bland redan existerande organ utse ett att handhava dessa

uppgifter. Med hänsyn till arten av de miljövårdsproblem som i första hand

kräver sin lösning d. v. s. de mer allvarliga miljöstörningarna i form av luftoch

vattenföroreningar samt bullerstörningar in. m. och som under lång tid

måste dominera de kommunala insatserna är det i många kommuner nalurligt

att samordningsuppgiften i så fall läggs på hälsovårdsnämnden.

Att lägga samordningsuppgiften på kommunens styrelse är dock ett alternativ

som för många kommunalmän framstår som den mest realistiska

lösningen. Därigenom markeras styrelsens centrala ansvar även i miljövårdshänseende

och vidare vinnes garantier för att miljövårdsfrågorna integreras

med kommunens ekonomiska planering. För kommunens styrelse

är det också naturligt att bevaka miljövårdsfrågorna i eu mer vid bemärkelse.

1 sin samordnande och ledande funktion är del dock väsentligt afl styrelsen

respekterar och understödjer specialorganens arbete så att dessa inte

förlorar känslan av ansvar. Eventuellt erforderliga organisatoriska arrangemang

för liandhavandet av dessa uppgifter måste lösas från rent lokala utgångspunkter.

Det är uppenbart att förhållandena är olika beroende på

kommunernas storlek och struktur. I de största kommunerna med deras

starkt splittrade förvaltning kan det vara befogat att till styrelsen knyta ett

särskilt samordningsorgan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Styrelsen har härmed velat ge uttryck åt sin principiella uppfattning i

dessa frågor. Som synes överensstämmer den i väsentliga stycken med motionärernas.

Styrelsen har undvikit att ta ställning till konkreta organisatoriska

spörsmål för att ge utrymme åt varierande lösningar anpassade efter

lokala förhållanden. Oavsett hur samarbets- och samordningsfrågorna löses

rent praktiskt vill styrelsen dock sammanfattningsvis framhålla att några

nya organ ägnade att konkurrera med redan befintliga inte bör införas och

att den kommunala miljövårdsorganisationen bör kännetecknas av starka

hälsovårdsnämnder och ett levande engagemang i miljövårdsfrågorna från

kommunens styrelses sida.

Med hänvisning härtill anser styrelsen det inte föreligga behov av någon

generell utredning om den kommunala organisationen på miljövårdsområdet.

Motionerna om rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan

fäster emellertid uppmärksamheten på förhållandet mellan stat och kommun

vid tillämpning av denna lag. Den omständigheten att all beslutanderätt

exklusivt tillkommer statliga organ kan innebära olägenheter för kommunerna

och är allmänt sett ägnat att skapa osäkerhet om kommunernas

roll enligt lagen.

Styrelsen får därför tillstyrka att frågan om kommunernas uppgifter och

befogenheter enligt naturvårdslagen närmare utreds.

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET

Hj. Mehr

Eric Olerud

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690029

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.