Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion angående ersättning till vissa personer m. m.

1969-05-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1969:110, Utlåtande i anledning av motion angående ersättning till vissa personer m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 110 år 1969

1

Nr 110

Utlåtande i anledning av motion angående ersättning till vissa personer

m. m.

(5:e avd.)

I motionen II: 349 av herr Lundberg har såvitt nu är i fråga hemställts att riksdagen

måtte besluta 1) att förklara Julius Waldemar Jönsson, Box 587, Sveg,

berättigad att komma i åtnjutande av full eller en högre ersättning från riksförsäkringsanstalten,

2) att förklara John Carlsson, Dalslandsgatan 5, 2 tr., Stockholm,

berättigad att på grund av skada i februari 1950 komma i åtnjutande av ersättning

från riksförsäkringsanstalten.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande

över motionen från riksförsäkringsverket. Ämbetsverket som funnit sig inte

kunna tillstyrka beslut av riksdagen om särskilda ersättningar från verket har anfört

följande.

Vid reglering av ersättningar till Jönsson enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete har i huvudsak förekommit följande.

Jönsson, som är född år 1900, skadades år 1948 under anställning hos Svegs

köping såsom grovarbetare. Under grävning för vattenledning träffades han på

högra axeln och sidan av en nedrasande stor sten, som hade kommit i rullning

genom skakningar från en grävmaskin. Han vårdades på Svegs lasarett i ungefär

två månader och blev efter någon tid återintagen ett par veckor. Vårdbehovet

betingades främst av att en stor blodutgjutning i sätesmuskulaturen infekterades.

Enligt läkarintygen konstaterades inga skelettskador. Jönsson var sjukskriven såsom

arbetsoförmögen i fem månader och med halv arbetsförmåga i två månader.

I januari 1949 ansågs han vara återställd utan kvarvarande men. Sedan Jönsson

efter någon tid framställt nya ersättningsanspråk blev han i juni 1949 undersökt

på Östersunds lasarett. Undersökningen ansågs visa, att Jönssons arbetsförmåga

var nedsatt i följd av dels nervösa besvär, dels s. k. arthrosförändringar i ländryggen,

dels sviter av de vid olycksfallet uppkomna mjukdelsskadorna. År 1950

undersöktes Jönsson dels på Karolinska institutets ortopediska klinik, dels på Serafimerlasarettets

nervpoliklinik. Den ortopediska undersökningen ansågs ge stöd för

att Jönssons rygg hade försämrats genom det kraftiga våldet vid olycksfallet. Vid

neurologundersökningen framkom inget väsentligt nytt. Jönssons arbetsförtjänst

under ett års tid före olycksfallet hade varit ungefär 5 900 kr. Från januari 1949

hade han utfört eldningsarbete för en tvätteriförening och ett skogsbolag; enligt

en uppgift i juni var hans månadslön då 460 kr. (motsvarande ca 5 500 kr. per

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 6 sand. Nr 110

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 110 år 1969

år). Jönsson tillerkändes i flera omgångar livränta efter en invaliditetsgrad av 15

procent. Då försäkringsrådet år 1951 fann, att fortsatt livränta skulle tills vidare

utgå efter nämnda invaliditetsgrad, hade ortopediskt sakkunnig uttalat sig för att

någon höjning kunde vara motiverad emedan man inte kunde utesluta en påverkan

av ryggraden genom det kraftiga våldet. Genom beslut av riksförsäkringsverket

år 1964 bestämdes livränta för framtiden efter oförändrad invaliditetsgrad.

Enligt läkarintyg då ansågs skadesviterna stationära. Förtidspension utgick fr. o. m.

februari 1962. Läkarintyg för sådan pension hade utfärdats på grund av ryggradsförslitning,

höftledsarthros m. m. —• Livräntan föranleder enligt bestämmelser i

bl. a. 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring avdrag från pensionen. Årsbeloppet

av livräntan är nu 636 kr. Folkpension, tilläggspension och kommunalt bostadstillägg

utgör, efter livränteavdrag med 348 kr., tillsammans 5 310 kr. för år. •—

Jönsson har i olika sammanhang hävdat, att han bort få skadestånd av arbetsgivaren,

emedan skyddsåtgärderna inte hade varit tillfredsställande. Riksförsäkringsanstalten

meddelade i brev till honom år 1950, att det inte tillkom anstalten att

ta initiativ till domstols prövning av skadeståndsfrågan men att han enligt 12 §

olycksfallsförsäkringslagen var oförhindrad att föra talan. I yttrande år 1962 till

länsstyrelsen i Jämtlands län över en framställning från Jönsson meddelade riksförsäkringsverket

bl. a. att frågan om hans eventuella rätt till skadestånd föll

utanför verkets område.

Jönsson anförde inte besvär över riksförsäkringsverkets beslut år 1964 om livränta

för framtiden efter den av försäkringsrådet tidigare bestämda invaliditetsgraden,

och han har inte heller senare gjort gällande, att skadesviterna har undergått

försämring. Väsentligen avgörande vid livräntans bestämmande var det förhållandet,

att Jönssons höggradiga invaliditet ansågs endast i ringa mån hänförlig

till olycksfallet. Inget har framkommit, som ändrar förutsättningarna för bedömningen

härvidlag.

Beträffande regleringen av Carlssons ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

är de huvudsakliga omständigheterna följande.

Enligt anmälan från Stockholms stads gatukontor år 1950 hade Carlsson, som

är född år 1910, under svetsningsarbete fallit ca två meter från en ställning. Han

sjukskrevs ungefär två veckor för en stukning av högra mellanfoten och var därefter

enligt läkarintyg återställd i februari 1950 utan något men av skadan. Därefter

förekom inget i ärendet förrän Carlsson i en hänvändelse till försäkringsrådet

år 1961 meddelade, att av honom förd talan mot en läkare för feldiagnosticering

hade ogillats, och hemställde, att hans ersättningsrätt skulle tas upp genom

rådets försorg. Av honom åberopade handlingar visade att han hade en höftsjukdom.

Efter hörande av läkare förklarade riksförsäkringsverket, att höftsjukdomen

inte kunde anses vara orsakad av olycksfallet år 1950. Verkets beslut fastställdes

av försäkringsrådet genom utslag 17 april 1962, och försäkringsdomstolen fann

genom dom 16 september 1963 icke skäl föreligga till ändring i försäkringsrådets

utslag. Domstolen hade hört ortopediskt sakkunnig, som hade gått igenom sjukjournalerna

samt aktmaterial i det av Carlsson förda målet mot en läkare. Den

sakkunnige förklarade, att den väsentliga invaliditeten, stelhet i vänstra höftleden,

enligt hans uppfattning härrörde från en sjuklig process och sålunda inte var

olycksfallsbetingad samt att vissa s. k. degenerativa processer i ländryggen inte

orsakats av olycksfallet. Såvitt framgick av handlingarna hade Carlsson efter

friskskrivning i februari 1950 inte haft nedsatt arbetsförmåga eller sökt läkare förrän

i juli 1952, då han hade fått smärtor i vänstra benet. Dessa besvär uppfattades

till en början såsom ischias men befanns efter ett recidiv år 1953 bero på en

septisk inflammation i vänstra höftleden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 110 år 1969

3

Försäkringsdomstolens avgörande av Carlssons ersättningsfråga grundades på ett

omfattande utredningsmaterial. I motionen har inte anförts något, som talar för

att utredningen varit i något hänseende ofullständig.

Motionärerna har menat, att bedömningarna av de båda fallen »har gjorts utifrån

den äldre inställningen i olycksfallsfrågor». Förmodligen har han haft i tankarna

en år 1967 beslutad ändring i 7 § lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt

den nya lydelsen skall ersättningsberättigande orsakssamband mellan ett olycksfall

och en hälsorubbning anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talar däremot.

Utgången i de båda aktuella fallen torde emellertid ha blivit densamma även om

denna föreskrift hade kunnat tillämpas.

I motionen uppges, att Jönsson, sedan han så småningom hade fått viss ersättning

från riksförsäkringen, fick papperen i målet tillbaka efter 12 år och, efter

ansökan om rättelse, upplysning att de var för gamla. Uppgiften syftar förmodligen

på något som förekommit i en skadeståndsförhandling. Att försäkringsrådets

utslag år 1962 i Carlssons ersättningsärende kom först 12 år efter olycksfallet berodde

på att den då aktuella frågan hade väckts först år 1961.

Under hänvisning till vad sålunda anförts finner riksförsäkringsverket sig inte

kunna tillstyrka beslut av riksdagen om särskilda ersättningar från verket.

Utskottet. Enligt utskottets mening utgör vad i motionen anförts inte anledning

för riksdagen att fatta beslut av innebörd att i förevarande fall skulle utgå ersättning

efter andra grunder än som tillämpas av försäkringsmyndigheterna.

Under hänvisning till det anförda och riksförsäkringsverkets yttrande hemställer

utskottet

att riksdagen avslår motionen II: 349 såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 13 maj 1969

På statsutskottets vägnar:

BIRGER ANDERSSON

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Birger Andersson (s), Fritz Persson (s), Rikard

Svensson (s), Axel Andersson (fp), Virgin (m), fru Wallentheim (s), herrar Mårtensson

(s), Bertil Petersson (s), Ottosson (m), Bengtson (ep), Herbert Larsson (s),

Nyman (fp), Jonsson (s), fru Elvy Olsson (ep) och herr Lindblad (fp) samt

från andra kammaren: herrar Karlsson i Olofström (s), Almgren (s), Mellqvist

(s), Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg (fp), fru Lewén-Eliasson

(s), herrar Nordstrandh (m), Nilsson i Tvärålund (ep), Antonsson (ep), fru Holmberg

(s), herrar Blomkvist (s), Jönsson i Arlöv (s), Gustavsson i Ängelholm (s),

Lothigius (m) och Eriksson i Arvika (fp).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.