Sök i Ratio Lex

Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969

1969-11-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1969:133, Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969

1

Nr 133

Vtlåtande i anledning av motioner om den psykiska hälso- och

sjukvården.

(2:a avd.)

Motionerna

I de likalydande motionerna I: 243 av herr Dahlén m. fl. och 11:283 av

herr Wedén m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte

1. begära förslag om inrättande av ett statligt institut för den psykiska

folkhälsan med adekvata möjligheter att bedriva och stimulera forskning

bl. a. vad gäller förebyggande psykisk hälsovård samt med pedagogiska

möjligheter att göra den vidgade insikten känd inom aktuella områden i

enlighet med vad i motionerna anförts,

2. ge till känna vad i motionerna anförts angående

a) grundutbildning för läkare, psykologer och andra som har med den

psykiska folkhälsan att göra samt

b) nödvändigheten av snara åtgärder för att minska den stora bristen

på psykiatrer och för att förbättra rekryteringsläget.

Remissyttrandet

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från socialstyrelsen. Styrelsen har först i vad

gäller frågan om inrättande av ett statligt institut för den psykiska

folkhälsan erinrat om att styrelsen (respektive medicinalstyrelsen)

tidigare yttrat sig över motioner med likartat syfte som de nu föreliggande.

Därefter har styrelsen i denna fråga anfört följande.

Enligt socialstyrelsens uppfattning är det — som socialstyrelsen också

anfört i sina tidigare yttranden — helt klart, att den psykiska hälsovården

icke är tillfredsställande ordnad, att resurserna är splittrade och otillräckliga

samt att målsättningen ingalunda alltid är klart definierad. Det föreligger

otvivelaktigt stort behov av forskning inom detta område. Åtskilliga

tecken tyder på att det inom det nuvarande samhället finns psykiskt skadliga

faktorer, som det är angeläget att avlägsna eller åtminstone modifiera.

Sådana tecken är bl. a. de aktuella, mycket allvarliga epidemierna av narkotikamissbruk,

tilltagande alkoholmissbruk i lägre åldrar, den svårbemästrade

ungdomsbrottsligheten samt de alltför höga frekvenserna av suicidförsök

och suicid. Påfrestningar inom arbetslivet kan innebära allvarliga risker

för den psykiska hälsan. Forskning beträffande olika stressfaktorer och

deras inverkan på individer med olika personlighetsstruktur pågår men behöver

intensifieras; det erfordras bättre urvalsmetoder för placering i olika

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 6 samt. Nr 133

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969

slag av arbeten men säkerligen är det också nödvändigt att det psykiska

klimatet på arbetsplatserna förbättras i olika hänseenden. Man har i stigande

utsträckning registrerat närvaron av psykiska problem inom ai betslivet;

särskilda problemgrupper från psykisk hälsovårdssynpunkt är t. ex.

de redan psykiskt handikappade, de fysiskt handikappade och äldre personer.

Det förhållandet afl inte mindre än ca 40% av de förtidspensioner,

som utbetalades i januari 1966, hade beviljats på grund av psykisk sjukdom

understryker vad här angivits. Det torde också vara möjligt att arbetskravens

flexibilitet är för liten för att möjliggöra en arbetsplacering av även

lindrigt psykiskt skadade.

Det är emellertid inte klarlagt på vilket sätt forskning inom den psykiska

hälsovården lämpligen bör ordnas. En utredning av hithörande frågor

är därför enligt styrelsens uppfattning synnerligen angelägen. Det kan

framhållas att forskning inom områden, som mer eller mindre direkt är av

betydelse för den psykiska hälsovården bl. a. bedrives vid psykiatriska, socialmedicinska,

psykologiska, pedagogiska och sociologiska institutioner,

vid Laboratoriet för klinisk stressforskning vid Karolinska sjukhuset, Statens

arbetsklinik och Arbetsmedicinska institutet. Uppräkningen gör icke

anspråk på att vara fullständig. Utredningen bör i första hand kartlägga

i vilken omfattning och vid vilka institutioner forskning f. n. bedrives samt

det eventuella behovet av samordning. Om behov av ett institut för den psykiska

folkhälsan befinnes föreligga, bör dess målsättning och verksamhetsområden

samt dess organisation noggrant analyseras. Det är uppenbart att

det i likhet med motionärernas förslag måste få en tvärvetenskaplig karaktär.

I motionerna uttalas att psykoterapi utbildningen är en väsentlig

del av samhällets ansvar för den psykiska ohälsan och att så radikala

åtgärder nu förväntas att de ger både läkare, psykologer och andra

som arbetar med psykiskt skadade människor bästa möjliga grundutbildning.

Beträffande denna del av motionerna erinrar socialstyrelsen om att den

i ett remissvar den 14 november 1968 (ställt till socialdepartementet) utvecklat

sina synpunkter på frågan om utbildning i psykoterapi. I sistnämnda

remissvar har styrelsen, såvitt nu är i fråga, anfört i huvudsak följande.

Styrelsen har vid överväganden av förevarande problemkomplex kommit

till den uppfattningen att en utredning av formerna för psykoterapiutbildningen

i landet är ofrånkomlig. Såsom Riksorganisationen för mental hälsa

i sin framställning anfört härom sammanhänger denna fråga väsentligen

med läkarutbildningen. F. n. är förhållandet det att det i specialistutbildningen

för läkare ej ingår någon obligatorisk och systematiskt organiserad

utbildning och träning beträffande indikationsställande, användbarhet och

tillämpning av olika psykoterapeutiska behandlingsmetoder och att följaktligen

specialistbehörighet i psykiatri kan vinnas utan att något slag av

formell kompetens i detta hänseende dokumenterats. Det är emellertid ej

enbart läkare som har behov av utbildning i psykoterapi. Andra personalkategorier

med människovårdande uppgifter inom sjukvården, t. ex. psykologer,

socionomer m. fl. torde vara betjänta av utbildning inom detta speciella.

område. Riksorganisationen för mental hälsa har framhållit att även

andra än läkare, främst psykologer, socionomer och sociologer på lic.-nivå

bör kunna erhålla specialutbildning i psykoterapi samt att det inom hälsör

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969

3

och sjukvården även föreligger behov av psykoterapiassistenter med lägre

grundutbildning och kompetens.

Styrelsen ställer sig positiv till en förutsättningslös utredning angående

formerna för utbildning i psykoterapi. Det torde enligt styrelsens mening

vara lämpligt att en expertgrupp tillsättes för detta ändamål med deltagande

av bl. a. representanter för universitetskanslersämbetet och socialstyrelsen

omfattande såväl läkare, psykologer som socionomer. En dylik arbetsgrupp

bör bl. a. framlägga förslag hur undervisningen i psykologi och

psykoterapi skall kunna förbättras inom ramen för läkares grundutbildning

och särskilt under allmänutbildningen i psykiatri som den nu planerats.

Vidare bör klarläggas, hur utbildningen i psykoterapi skall infogas i

specialistutbildningen i psykiatri och hur den högre utbildningen i psykoterapi

(psykoanalys och andra mera avancerade metoder) skall organiseras.

Arbetsgruppen bör vidare ha till uppgift att analysera, vilka personalgrupper

som skall få syssla med psykoterapi och vilken utbildning dessa kategorier

skall behöva. Vidare bör klarläggas var gränsen skall dragas mellan sådan

sjukvårdande verksamhet, där läkaren måste vara ansvarig, och sådan rådgivande

eller liknande verksamhet, där detta icke är nödvändigt.

Denna ovan skisserade utbildningsverksamhet skall utgöra grundvalen

för psykoterapiverksamhet. Det kan i delta sammanhang hänvisas till att

socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet i gemensam skrivelse i

februari 1968 på grundval av ämbetsverkens utredning: »Läkares grundutbildning

och vidareutbildning» (SOU 1967:51) understrukit angelägenheten

av jämväl ökat beteendevetenskapligt inslag i läkarutbildningen. I

skrivelsen anföres inledningsvis att i den allmänna debatten om läkarens

roll i det moderna samhället har bl. a. framhållits dennes bristande förmåga

till helhetssyn med en renodlat medicinsk och alltför ringa social och patientpsykologisk

inriktning. Den nuvarande utbildningen har enligt kritiken

i alltför hög grad givit den blivande läkaren en biologisk-naturvetenskaplig

grundsyn på människan på bekostnad av en mera beteendepräglad attityd.

På grundval härav skisserade ämbetsverken vissa lösningar till förbättrad

utbildning inom detta område såväl inom grundutbildningen som

vidareutbildningen.

Motionärerna uttalar att ökad vikt i socionom utbildningen

måste läggas vid insikter i människovärd i djupare mening och att därför

de klientorienterade ämnena som psykologi, sociologi och social behandlingsmetodilc

måste få en starkare ställning i kursplanerna. I denna fråga

har socialstyrelsen anfört följande.

Vad slutligen angår frågan om socionomutbildningen och förstärkningen

av de klientorienterade ämnena på kursplanerna delar styrelsen i princip

den i vederbörande motion framförda uppfattningen. I yttrande den 19

april 1968 angående forskningsresurser vid socialhögskolorna uttalade styrelsen

också bl. a. att ett ämnesområde som borde prioriteras vid en forskningsuppbyggnad

vore socialvårdsmetodiken.

Frågan om utbildningen och dess utformning ingår i helhetsperspektivet

av socialvårdens framtida uppläggning. Under de senaste åren har olika

utredningar tillsatts för att undersöka socialvården från olika aspekter.

Dessutom har inom socialdepartementet i april 1969 tillsatts en samarbetskommitté

för social forskning med socialministern som ordförande samt med

ledamöter från olika statliga myndigheter med anknytning till det sociala

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969

området och till utbildningsområdet liksom från vissa socialvårdsorganisalioner

m. m. Kommittén skall bl. a. främja undersökningar och forskningsprojekt

i det socialpolitiska reformarbetet samt verka för samarbete mellan

förvaltningen och forskningssidan.

Med hänsyn härtill och då frågan om sociala forskningen är föremål för

ingående bedömningar och överväganden anser styrelsen sig f. n. inte kunna

behandla utbildningsfrågan separat.

Vad angår det i motionerna framhållna behovet av snara åtgärder för att

minska bristen på psykiatrer och för att förbättra rekryteringsläget

har socialstyrelsen anfört följande.

Vidkommande frågan om rekrytering av läkare till psykiatrin har denna

behandlats i ett av socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet 1968 avgivet

förslag rörande läkares grundutbildning och vidareutbildning. Det har

därvid bl. a. framhållits, alt vidareutbildningens intressen bör beaktas när

man tar ställning till konstruktionen av läkartjänster och prioritering av

krav på sådana tjänster. Detta anges vara av utomordentlig betydelse, eftersom

man genom utbildningstjänsterna kan påverka rekryteringen till olika

verksamhetsfält och långsiktigt styra hälso- och sjukvårdsutvecklingen. I

förslaget återges beräkningar rörande framtida behov av och tillgång på läkare

inom det psykiatriska vårdområdet. Ett uppsatt mål om 1 600 specialister

i psykiatri anses kunna uppnås under första hälften av 1980-talet, och

totalt beräknas vid denna tid 2 300—2 400 läkare komma att arbeta inom

detta vårdområde. Med utgångspunkt från sagda förslag och senare gjorda

beräkningar av Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har Kungl. Maj:t

i prop. 1969: 35 preciserat ett program för utvecklingen av antalet läkartjänster

på olika områden under perioden 1969—1975. 1969 års riksdag har

inte haft något att erinra mot programmet.

Utskottet

I sitt yttrande över motionerna konstaterar socialstyrelsen bl. a. att

den psykiska hälsovården inte är tillfredsställande ordnad, att resurserna

är splittrade och otillräckliga samt att målsättningen ingalunda alltid

är klart definierad. Styrelsen betonar att det föreligger ett stort behov

av forskning inom området men att det inte är klarlagt på vilket sätt denna

forskning bör bedrivas. En utredning av hithörande frågor är därför enligt

styrelsens mening synnerligen angelägen. Utskottet får för sin del ansluta

sig till socialstyrelsens uppfattning om behovet av en utredning men vill betona

att denna utredning bör vara förutsättningslös. Den ståndpunkt utskottet

härmed intagit bör av riksdagen ges till känna för Kungl. Maj :t.

Vad därnäst gäller motionärernas önskemål om att riksdagen skall ge

till känna vad i motionerna anförts om grundutbildning för läkare, psykologer

och andra som har med den psykiska folkhälsan att göra avser detta

yrkande uttalanden i motionstexten om dels psykoterapiutbildning, dels utbildning

för socionomer. I förstnämnda fråga har till utbildningsdepartementet

ingivits en framställning från riksorganisationen för mental hälsa,

vilken för närvarande, enligt vad utskottet inhämtat, är under remissbehand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969

5

ling. Utskottet anser sig därför såvitt gäller psykoterapiutbildningen inte

böra föreslå riksdagen att göra det av motionärerna önskade uttalandet. Vad

angår en förstärkning av de klientorienterade ämnena i socionomutbildningen

anser sig utskottet med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört härom inte

heller böra föreslå något riksdagsuttalande. Utskottet avstyrker alltså motionerna

i nu ifrågavarande del.

Sedan motionerna väcktes har för riksdagen redovisats ett program för

användningen av läkartillskottet i landet fram till och med år 1975. Programmet

innebär en satsning på framför allt den öppna vården utanför

sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården. Med hänsyn

härtill anser sig utskottet inte nu böra föreslå något uttalande från riksdagen

i fråga om tillgången på psykiatrer och avstyrker därför motionerna i

denna del.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 243 och

II: 283, såvitt nu är i fråga, som sin mening ger Kungl. Maj :t

till känna vad utskottet anfört angående den psykiska hälsovården,

2. att riksdagen avslår motionerna 1:243 och 11:283 i

vad de avser grundutbildning för läkare m. fl.,

3. att riksdagen avslår motionerna 1:243 och 11:283 i

vad de avser bristen på psykiatrer.

Stockholm den 4 november 1969

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Birger Andersson (s), Axel Andersson

(fp), Virgin (m), Ivar Johansson (ep), Mårtensson (s), Bertil Petersson (s),

Per Jacobsson (fp), Bengt Gustavsson (s), Herbert Larsson (s), Nyman

(fp), Wååg (s), Högström (s), Wallmark (m), Jonsson (s) och Nils-Eric

Gustafsson (ep) samt

från andra kammaren: herrar Bohman (m), Almgren (s), Mellqvist

(s), Eliasson i Sundborn (ep), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Lindholm

(s), Mattsson (ep), Nordstrandh (m), Fagerlund (s), Källstad (fp), Eskel

(s), Jönsson i Arlöv (s), fru Ludvigsson (s), herrar Westberg i Ljusdal (fn)

och Elmstedt (ep).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:333 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om viss skattefrihet för utdelning på aktie i Svensk interkontinental a1 i texten