Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan om olika åtgärder som kan stimulera en planmässig och snabb utbyggnad av allmänflygfälten enligt i motionerna anförda riktlinjer.

1969-11-18 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1969:160, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan om olika åtgärder som kan stimulera en planmässig och snabb utbyggnad av allmänflygfälten enligt i motionerna anförda riktlinjer.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

9

Nr 160

Utlåtande i anledning av motioner rörande det svenska allmänflyget,

m. m.

14:e avd.)

Motionerna

I de likalydande motionerna I: 119 av herr Harald Pettersson och II: 135

av herrar Börjesson i Falköping och Eriksson i Bäckmora har hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan

om olika åtgärder som kan stimulera en planmässig och snabb utbyggnad

av allmänflygfälten enligt i motionerna anförda riktlinjer.

I de likalydande motionerna I: 595 av herr Ingvar Andersson m. fl. och

II: 718 av fru Sundberg och herr Clarkson har hemställts att riksdagen

måtte i skrivelser till Kungl. Maj :t dels anhålla om utredning angående allmänflygets

vidare utveckling, dels anhålla om att från svensk sida initiativ

tages för att få ökad internationell överensstämmelse inom ICAO:s

medlemsländer vad avser luftfartsavgifter.

I de likalydande motionerna I: 599 av herrar Brundin och Strandberg

samt II: 703 av herr Lothigius har hemställts att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla 1. att allmänflygets framtidsutveckling prognostiseras,

2. att de åtgärder och förslag vartill analysen kan föranleda underställes

riksdagens prövning samt 3. att nu gällande koncessionsbestämmelser

för inrikes flygtrafik blir föremål för översyn syftande till möjligheter

för allmänflyget att i fri konkurrens såväl med SAS och LIN som inbördes

kunna bedriva inrikestrafik.

I de likalydande motionerna I: 319 av herrar Strandberg och Brundin

samt II: 361 av fru Sundberg och herr Clarkson har hemställts att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att nu gällande taxebestämmelser

i avseende på allmänflygets villkor måtte justeras under hänsynstagande

till vad i motionerna anförts.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

Remissyttrandena

Över motionerna I: 119 och II: 135 har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från luftfartsverket. Därjämte

har på utskottets begäran Svenska kommunförbundet och Svenska Allmänflygföreningen

(SPAF) yttrat sig i ärendet. Se bilaga 1 till detta utlåtande.

Över motionerna I: 595 och II: 718 har yttranden inhämtats från luftfartsverket,

SAS och LIN samt Industriförbundet. Se bilaga 2 till detta

utlåtande.

Över motionerna 1:599 och 11:703 har yttranden avgivits av luftfartsverket,

SAS och LIN samt SPAF. Se bilaga 3 till detta utlåtande.

Över motionerna I: 319 och II: 361 slutligen har yttranden inhämtats från

luftfartsverket och SPAF. Se bilaga 4 till detta utlåtande.

Utskottet

I sina yttranden över förevarande motioner har luftfartsverket — i den

del motionerna avser allmänflyget och dess utveckling — framhållit att

under senare år ett starkt ökat intresse kunnat konstateras från kommunernas

sida att anlägga flygplatser för allmänflyg. Verket anser utbyggnadstakten

för närvarande vara tillräckligt snabb och finner några särskilda åtgärder

för att ytterligare stimulera denna ej påkallade. Kraven på regional

samordning av lokaliseringen av dessa flygplatser förklaras vidare kunna

tillgodoses genom länsstyrelsernas försorg. Någon särskild prognostisering

för ändamålet anses inte heller erforderlig inom överskådlig framtid. Även

SAS och LIN har avstyrkt en särskild utredning i berörda frågor medan

Industriförbundet förklarat sig inte vilja motsätta sig en sådan. SPAF slutligen

har i likhet med motionärerna ansett en utredning rörande allmänflyget

i dess helhet och dess fortsatta utveckling nödvändig.

I sitt utlåtande nr 159 denna dag har utskottet behandlat vissa motionsledes

väckta frågor rörande bl. a. inrikesflygets utbyggnad m. in. I samband

därmed har utskottet framhållit att behov synes föreligga av en mera översiktlig

planering på området. Utskottet har därför funnit det angeläget att

Kungl. Maj :t prövar möjligheterna att få till stånd en sådan under medverkan

av luftfartsverket. I anslutning härtill har också de med allmänflyget

och dess utveckling sammanhängande frågorna ansetts böra uppmärksammas.

Någon särskild utredning rörande allmänflyget av det slag som i de nu

förevarande motionerna föreslagits finner utskottet under hänvisning bl. a.

till det anförda ej erforderlig och avstyrker därför motionerna I: 119 och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

11

II: 135, I: 595 och II: 718 samt I: 599 och II: 703, sistnämnda fyra motioner

i vad de avser allmänflygets utveckling.

Av utskottets ställningstaganden i förenämnda utlåtande torde även följa

att utskottet ej kan tillstyrka det i motionerna I: 599 och II: 703 framlagda

förslaget att riksdagen i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t begär att nu

gällande koncessionsbestämmelser för inrikes reguljär flygtrafik blir föremål

för översyn syftande till möjligheter för allmänflyget att i fri konkurrens

såväl med SAS och LIN som inbördes kunna bedriva inrikestrafik.

I motionerna 1:595 och 11:718 har föreslagits att initiativ tages från

svensk sida för att få en ökad internationell överensstämmelse inom ICAO:s

medlemsländer vad avser luftfartsavgifter. Varken luftfartsverket eller Industriförbundet

har i sina yttranden häröver ansett en hänvändelse till organisationen

av detta slag kunna leda till det av motionärerna avsedda resultatet.

Luftfartsverket har dessutom framhållit att någon möjlighet för

ICAO att påverka politiken bakom det totala kostnadsuttaget inom de skilda

länderna inte torde föreligga. Vid de konferenser om flygplatstaxor som hållits

i organisationens regi har också medlemsstaternas suveränitet härutinnan

starkt understrukits.

Med hänsyn bl. a. härtill finner inte heller utskottet anledning föreligga

att från svensk sida ett dylikt initiativ tages och avstyrker därför motionerna

i denna del.

Vad slutligen beträffar det i motionerna 1:319 och 11:361 framställda

yrkandet att nu gällande taxebestämmelser i avseende på allmänflygets

villkor måtte justeras framgår det av luftfartsverkets yttrande över motionerna

att verket uppmärksammat frågan och i skrivelse till Kungl. Maj :t

framfört vissa förslag ägnade att åstadkomma en utjämning av avgiftsuttaget

med avseende å start- och landningsavgifter för allmänflyget.

De sålunda framlagda förslagen prövas f. n. inom Kungl. Maj ds kansli.

Under hänvisning härtill avstyrker utskottet motionerna i fråga.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1:119 och 11:135,

I: 599 och II: 703 samt I: 595 och II: 718, sistnämnda båda

motioner i vad de avser utredning angående allmänflygets utveckling,

2. att riksdagen avslår motionerna I: 595 och II: 718 i vad

de avser luftfartsavgifter,

3. att riksdagen avslår motionerna I: 319 och II: 361.

Stockholm den 18 november 1969

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Fritz Persson (s), Rikard Svensson (s),

Axel Andersson (fp), Virgin (m), Ivar Johansson (ep), fru Wallentheim

(s), herrar Mårtensson (s), Bertil Petersson (s), Per Jacobsson (fp), Bengt

Gustavsson (s), Bengtson (ep), Herbert Larsson (s), Eric Peterson (fp),

Högström (s) och Strandberg (m) samt

från andra kammaren: herrar Bohman (m), Karlsson i Olofström (s),

Mellqvist (s), Eliasson i Sundborn (ep), fru Lewén-Eliasson (s), herrar

Bergman (s), Lindholm (s), Mattsson (ep), Johansson i Norrköping (s),

Enskog (fp), Nordstrandh (m), Alemyr (s), Tobé (fp), Dahlgren (ep) och

Zachrisson (s).

Reservationer

1. beträffande allmänflygets utveckling m. m. av herrar Virgin (m),

Strandberg (m), Bohman (m) och Nordstrandh (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med »Någon särskild»

och på s. 11 slutar med »bedriva inrikestrafik» bort ha följande

lydelse:

»Även om utskottet i angivet utlåtande mycket kortfattat berört allmänflyget

bör i detta sammanhang ytterligare aspekter anföras. Utskottet ansluter

sig till motionärernas synpunkt att allmänflyget bör inordnas på rätt

sätt i den totala trafikplaneringen och erkännas''som en betydelsefull näringsgren.

Det synes realistiskt att allmänflyget kommer att utvecklas i

mycket snabb takt varför hänsyn härtill bör tagas vid den framtida planeringen

av flygfältsbyggnader och övriga för flygtrafiken nödvändiga investeringar.

Jämsides härmed synes angeläget att frågan om yrkesutbildningen

av piloter, mekaniker och flyglärare upptages till prövning. Angeläget

synes också vara att allmänflygets anpassning för att möjliggöra person-

och godsbefordran — särskilt i avseende på matarlinjer — får bli föremål

för närmare analys varvid de framtida koncessionsprinciperna får övervägas.

Vad som av utskottet anförts bör ges Kungl. Maj :t till känna.»

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

»1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 119 och

II: 135, I: 599 och II: 703 samt I: 595 och II: 718, sistnämnda

båda motioner såvitt nu är i fråga, som sin mening ger

Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört rörande allmänflygets

utveckling, m. m.,»

2. beträffande taxebestämmelserna för allmänflyget av herrar Virgin (m),

Strandberg (m), Bohman (m) och Nordstrandh (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med »Vad slutligen»

och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

13

»I avseende på vad som i motionerna I: 319 och II: 361 yrkats rörande

översyn av taxebestämmelserna beträffande allmänflygets villkor finner

utskottet i likhet med motionärerna starka skäl tala härför. Även om luftfartsverket

några månader efter det motionerna avlämnats agerat i frågan

och förelagt Kungl. Maj :t ändringsförslag i taxebestämmelserna, vill utskottet

som sin mening anföra att de av motionärerna påtalade oproportionerliga

avgiftsökningarna vid vissa viktgränser måste elimineras. Vad som

av utskottet anförts bör ges Kungl. Maj :t till känna.»

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

»3. att riksdagen i anledning av motionerna 1:319 och

II: 361 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet

anfört rörande översyn av taxebestämmelserna för

allmänflyget.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

Bilaga 1

Yttranden över motionerna 1:119 och 11:135

Luftfartsverket (11.4.1969)

Luftfartsverkets primära uppgift är att driva flygplatser för linjefart. Att

anlägga och driva flygplatser för allmänflyg är däremot en uppgift för regionala

och kommunala intressenter.

Nuvarande bestämmelser för anläggande av flygplats innebär, att allmän

flygplats inte kan anläggas eller drivas utan tillstånd av Konungen samt

att enskild flygplats senast nittio dagar innan anläggningsarbetena påbörjas

skall anmälas till luftfartsverket. Anmälan om att anlägga eller driva flygplats

remitteras av luftfartsverket till statens planverk, statens naturvårdsverk,

försvarsstaben samt berörd länsstyrelse.

Under senare år har kunnat konstateras ett starkt ökat intiesse från kommunernas

sida att anlägga flygplatser för allmänflyg. Luftfartsverket anser,

att utbyggnadstakten för närvarande är tillräckligt snabb, och att det inte

synes vara påkallat med några särskilda åtgärder för att ytterligare stimulera

denna.

Nya flygplatser, som kan användas för landning även under instrumentförhållanden,

medför ofta krav på regional samordning såväl av trafikledningstekniska

som av ekonomiska skäl. Lokaliseringen av sådana flygplatser

blir därför alltmer en regional fråga, som bör samordnas genom länsstyrelsernas

försorg. Så sker också i allt högre grad. Luftfartsverket anser, att den

samordning av flygplatsprojekt, som sker genom länsstyrelsernas försorg, i

princip är tillräcklig för att åstadkomma en planmässig utbyggnad av allmänflygfält

i landet men att det vore önskvärt att denna samordning på något

sätt formaliseras. För detta ändamal synes nagon särskild utredning dock

inte påkallad.

Svenska kommunförbundet (9.5.1969)

En omfattande kommunal planering, utbyggnad och standardhöjning av

allmänflygfält på olika håll i landet pågår emellertid, sedan både näringsliv

och allmänhet visat ett stort intresse för att vederbörande ort eller region

förses med ett lämpligt fält för allmänflyget. Någon utredning om åtgärder

för att stimulera utbyggandet av allmänflygplatser är enligt styrelsens mening

inte erforderlig, varför motionerna i det avseendet avstyrks.

För att få ett så stort utbyte som möjligt av gjorda kapitalinsatser överväger

kommunerna i en del fall att bygga ut fälten till sadan standard att

reguljär linjetrafik skall kunna komma i fråga. Den förväntade ökade inrikes

linjetrafiken kan dock inte beräknas fa en sadan omfattning att alla

orter och regioner, som är beredda att göra de ekonomiska satsningarna kan

erhålla reguljär linjetrafik. Det skall också framhållas att kommunernas

ekonomiska garantier för att få till stånd en reguljär trafik hittills inte kunnat

begränsas till ett kort inledningsskede utan blivit fortlöpande, i vissa

fall mycket stora bidrag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

15

Svenska Allmänflygf öreningen (29.4.1969)

SPAF stöder till fullo denna motion.

Våra kontakter med både allmänflygare, industrifolk och kommunalmän

ute i landet visar att det föreligger både ett mycket stort intresse för och

ett stort behov av allmänflygfält. SPAF har för ändamålet utarbetat en

flygfältsbroschyr för kommunalfolk samt ger ut en flyghandbok med bl. a.

flygplatskartor över allmänflygfält. Den upptar även mycket små landningsstråk

som ej återfinnes i luftfartsverkets AIP (Aeronautical Informations

Publication).

Eftersom vi ofta anlitas för rådfrågning vid anläggande av allmänflygfält

har vi fått en mycket god inblick i hela flygfältsproblematiken.

Tidigare anlades flygfält i huvudsak av två orsaker, dels som nödlandningsfält

för trafikflyget, dels som (reserv) fält för flygvapnet. Vid de flesta

av dessa flygplatser har det uppstått flygverksamhet av allmänflygkaraktär

trots att fälten inte placerats med tanke på denna verksamhet. Det finns

även en utredning som visar att antalet allmänflygare per invånare i en ort

(och därmed utnyttjandet av allmänflyget) varierar mycket kraftigt med

ortens avstånd till närmsta flygfält.

Man kan påvisa, att om en utbyggnad av flygfältsnätet skedde så att

samtliga större orter i Sverige hade flygfält på rimligt avstånd så skulle allmänflygets

utveckling bara av den anledningen fördubblas. Investeringskostnaderna

för att totalt lösa detta problem för allmänflyget ligger under

kostnaden för en enda av våra tilltänkta storflygplatser.

Enligt de trafikpolitiska riktlinjer som givits i och med 1963 års luftfartsutredning

åligger det f. n. helt och hållet kommunerna att ombesörja utbyggnaden

av allmänflygfälten. Detta medför att flygfält för allmänflygets

räkning idag uppstår spontant på platser där man har en lycklig kombination

av entusiaster, välvilliga kommunalmän, donatorer och modern indu

stri.

Således har ett flertal kommuner under senare år anlagt flera mycket bra

flygfält.

Allmänflyget är emellertid helt naturligt till sin karaktär sådant att man

inte enbart flyger från en ort (där man måhända har möjlighet att påverka

sin kommun) utan även till någon annan ort där man har ett ärende (men

ej möjlighet att utifrån påverka kommunen). Alla de orter som idag saknar

flygfält är oanvändbara destinationsorter för allmänflyget.

Kommunalmän på dylika orter motiverar ibland sin negativa inställning

så att: »Varför skall vi bygga ett flygfält när det inte finns någon som

flyger här.»

Denna inställning, parad med kommunernas ständiga ekonomiska åtaganden

på andra områden ger problematiken i ett nötskal.

Att bygga allmänflygfält är bara till hälften ett kommunalt intresse. Det

måste även bli ett samhällsintresse, där staten bör engagera sig i en totalplanering.

SPAF anser att allmänflygfält genom statligt initiativ bör planeras på orter

där befolkningsunderlag, industri och andra faktorer visar på ett reellt

framtida behov. Det kommunala engagemanget bör utformas på liknande

sätt som gäller för övriga av staten anlagda flygfält.

Att låta allmänflygets utveckling vara helt i händerna på ett antal kommunalmän,

där majoriteten tyvärr ej ens åkt som passagerare i ett flygplan

är ytterst betänkligt. Vi vill i detta sammanhang dock gärna påpeka att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

svenskt allmänflyg idag står i stor tacksamhetsskuld till de framsynta, men

tyvärr alltför få, kommunalmän som genomdrivit anläggning av allmänflygfält

i ett antal kommuner, och som redan medfört vinster i form av ökad

sysselsättning och industrilokalisering.

Vi vill också påpeka att en planmässig utbyggnad borde kunna medföra

en jämnare standard på våra allmänflygfält. Idag står ett stort antal allmänflygplan

representerande värden av tiotals miljoner kronor stilla under stor

del av året (speciellt under tjällossningen) beroende på avsaknad av permanenta

banor.

Nattflygning kan ofta ej ske beroende på att banljus saknas och flygning

i dåligt väder kan ej utföras i brist på instrumentlandningshjälpmedel

på flygplatserna. Våra moderna allmänflygplan är i de flesta fall utrustade

både med navigationsutrustning och hjälpmedel för mörkerflygning och bara

denna utrustning representerar i varje flygplan ett värde av 20 000—50 000

kronor. Att flygfält ej är permanentade ger varje år upphov till åtskilliga

mindre men mycket dyrbara haverier, något som bidrager till att försäkringskostnaderna

är höga. Som framgår av ovan kan det investerade kapitalet

(ca 100 000/st för enmotoriga flygplan, ca 300 000—600 000/st och mera för

tvåmotoriga flygplan) utnyttjas betydligt bättre vid en väl byggd flygplats.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna att kostnaden för en dylik

flygplats med ca 800 X 30 m landningsbana belöper sig på 2—4 miljoner

kronor och att landningsljus och instrumentlandningsutrustning (ADF) utgör

ungefär 10 % av kostnaden.

Sammanfattningsvis kan sägas att en planerad utbyggnad av allmänflygfälten

skulle medföra

att dessa blev placerade där behovet, ej endast ur lokal synvinkel, utan ur

samhällets synvinkel är störst,

att permanentade banor skulle medföra större säsongsmässigt utnyttjande

av allmänflyget, samt minskning av antalet haverier och kraftig sänkning

av allmänflygets fasta kostnader,

att införande av landningsljus och instrumentlandningshjälpmedel skulle

medföra ett fördubblat dygnsmässigt utnyttjande av allmänflyget samt en

radikal höjning av flygsäkerheten,

att ett nytt lokaliseringsinstrument tillförs landet till gagn för befolkningen.

SPAF anser att ansvaret för en dylik utveckling i huvudsak bör åvila de

statliga myndigheterna.

Vi anser också att allmänflyget totalt bör betraktas som ett system som

kräver en utredning där flygfältsfrågan är en integrerad del och hänvisar

därför även till vårt utlåtande beträffande motionerna I: 599 och II: 703 angående

det svenska allmänflyget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

IT

Bilaga 2

Yttranden över motionerna 1:595 och 11:718

Luftfartsverket (24.4.1969)

Vidkommande motionärernas påstående, att landningsavgifterna för allmänflyget

skulle vara avskräckande höga må framhållas, att landningsavgift

enligt ICAO:s rekommendationer utgår i förhållande till flygplanvikten.

Taxorna för allmänflyget är därför i och för sig inte oproportionerligt

höga i förhållande till de taxor, som gäller för de större linjeflygplanen.

Luftfartsverket har emellertid funnit, att den schematiska skala för uttagande

av avgifter för smärre flygplan, som sedan länge tillämpats, medfört

relativt sett väl höga avgifter för de minsta flygplanen och väl låga avgifter

för de större planen inom denna kategori. Verket har därför i underdånig

skrivelse den 28 mars 1969, varav kopia bifogas, föreslagit en mera

fingraderad skala för beräknande av avgifter för flygplan med en högsta

startvikt av 3 000 kg. Det är verkets uppfattning, att denna ändring skall

leda till en rättvisare utdebitering av de kostnader för det allmänna, som

faller på allmänflyget.

Motionärerna gör gällande, att luftfartsverkets inkomster torde ha kraftigt

förstärkts genom de höjda avgifterna för allmänflyget. Härtill må framhållas,

att intäkterna från allmänflygets landningsavgifter alltjämt representerar

en mycket blygsam del av de totala inkomsterna från flygplatsavgifter,

trots att denna trafikgren svarar för ca 2/3 av den totala landningsfrekvensen.

Under den gångna delen av innevarande budgetår har landningsavgifterna

från allmänflyget sålunda motsvarat endast ca 4,3 % av de

totala landnings- och passageraravgifterna; räknar man enbart landningsavgifterna

utgör allmänflygets andel ca 8,4 %.

Frågan huruvida de statliga avgifterna på allmänflyget är så höga, att

de menligt inverkar på verksamhetens naturliga utveckling är inte av natur

att kunna entydigt eller objektivt besvaras. Det må emellertid framhållas,

att den svenska flygplatstaxan uppfyller ICAO:s krav på att taxan inte får

vara så konstruerad att den avhåller flygande personal från att utnyttja

befintliga säkerhetsanordningar o. dyl. En av fördelarna med den bl. a. i

Sverige tillämpade enhetsavgiften är sålunda, att samtliga tjänster och anordningar

av säkerhetsmässig natur ställes till alla trafikanters förfogande

utan möjlighet att av sparsamhetsskäl välja en lägre säkerhetsstandard.

I övrigt må beaktas, att den nuvarande taxenivån för allmänflyget grundar

sig på de värderingar och avvägningar, som gjordes i anslutning till 1963

års luftfartsutredning och statsmakternas därpå år 1967 grundade beslut.

Alltför kort Lid synes därefter ha förflutit för att man skall kunna uttala

någon bestämd uppfattning om huruvida allmänflyget tynges av en för stor

avgiftsbörda eller gynnas genom för låga avgifter.

Vad därefter angår motionärernas tanke att man genom ICAO:s försorg

skulle få till stånd sådana överenskommelser, att fördelningen mellan samhällets

ekonomiska åtaganden och luftfartens bidrag blir likartad i medlemsländerna,

får denna anses orealistisk med tanke på bl. a. de ytterst

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

heterogena ekonomiska förhållandena och de olikartade politiska samhällsstrukturerna

inom det världsomspännande medlemsblocket. Vad som från

ICAO:s sida har kunnat åstadkommas är allmänt hållna taxetekniska rekommendationer

om exempelvis enhetliga avgiftstyper och taxornas struktur.

Någon möjlighet att påverka politiken bakom det totala kostnadsuttaget

inom de enskilda länderna torde inte föreligga, och vid de konferenser

om flygplatstaxor, som hållits i ICAO:s regi (senast år 1967), har starkt

understrukits medlemsstaternas suveränitet härutinnan. Ett svenskt initiativ

i föreslagen riktning får mot denna bakgrund bedömas ha ytterst små

möjligheter att vinna gehör och skulle över huvud taget knappast ens kunna

upptagas till behandling inom de närmaste åren. Motionärernas förslag måste

därför bestämt avstyrkas.

Scandinavian Airlines System och Linjeflyg Aktiebolag (gemensamt yttrande

14.5.1969)

Scandinavian Airlines Sys i em (SAS) och Linjeflyg Aktiebolag (LIN) får

med anledning av i skrivelse 25 februari 1969 gjord hemställan om utlåtande

avstyrka motionerna med följande motiveringar i huvudsak hänförda

till allmänflygets kommersiella del.

1. Enligt vår uppfattning har, sedan 1963 års luftfartsutredning avgav sitt

betänkande, inget väsentligt nytt tillkommit som ger skäl för en ny statlig

utredning om allmänflygets utveckling och problem.

2. Enligt vår uppfattning är avgifternas ogynnsamma påverkan på allmänflyget

överdriven. I jämförelse med linjefarten torde allmänflyget härvidlag

snarare få anses vara gynnat än missgynnat. Sålunda är avgiftsbelastningen

per belagd sittplats ombord i jämförelse mellan linjefartens Convair

Metropolitan med kapacitet för 56 passagerare och en beläggning av

60 % och t. ex. ett taxiflygplan med kapacitet för 6 passagerare och en beläggning

av 60 % följande för en klass II flygplats (Bromma, Torslanda,

Bulltofta).

Convair Metr Allmänflygplan

Max startvikt................ 22.540 kg

Årskort för landnavg ........

Antal land/år................

Kostn/landn ................ 184 kr

Kostn/landn/genomsnittspass . . 5,48 kr

2.945 kg

4.000 kr

500

8 kr

2,22 kr

Härtill kommer att linjefarten belastas med en passageraravgift på 10 kr.

per enkel tur per passagerare.

3. Mot ovanstående bakgrund finner vi inte att det finns skäl att av hänsyn

till allmänflygets kommersiella del begära särskilda utredningar om

speciella lättnader i avgiftsbelastningen för denna verksamhetsform.

Sveriges Industriförbund (26.6. 1969)

Förbundet har tidigare i flera sammanhang anslutit sig till de trafikpolitiska

riktlinjer som godkändes av 1963 års riksdag enligt vilka varje trafikmedel

i princip skall bära de kostnader det förorsakar det allmänna.

Mot bakgrund av den nya trafikpolitiken beslöts, på grundval av 1963 års

luftfartsutrednings betänkande, att kostnadsansvarighetsprincipen skulle

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

19

omfatta såväl utrikes som inrikes luftfart. På grund av omställningssvårigheter

för flygföretagen medgavs en övergångstid om tio år under vilka statens

bidrag till täckning av luftfartsverkets underskott successivt skulle

bortfalla. Avtrappningen gjordes dock beroende på prövningen av frågan

om undervägskostnaderna.

Allmänflyget har under senare år expanderat kraftigt. Enligt flera bedömningar

kommer denna expansion att fortsätta. Allmänflygets snabba

utveckling har emellertid medfört att en allt större del av luftfartsverkets

resurser tas i anspråk av denna trafikgren. Denna utveckling har varit speciellt

markerad de senaste åren.

Sålunda svarade allmänflgget 1965 för 110 000 av sammanlagt 170 000

landningar på luftfartsverkets flygplatser. Vidare bidrog allmänflyget med

3 % av luftfartsverkets intäkter av landningsavgifter, medan den regelbundna

luftfarten och charterflyget svarade för återstående 97 %. År 1%8

företogs sammanlagt 286 000 landningar av vilka allmänflyget svarade för

ca 190 000. Samma år erhöll luftfartsverket 35 mkr i landningsavgifter av

vilka allmänflyget bidrog med 0,4 mkr.

Frågan om undervägskostnaderna och deras täckning är för närvarande

föremål för behandling i en internationell utredning. Enligt vad förbundet

inhämtat kommer luftfartsverket att avvakta den internationella utredningen

i detta ärende innan ett beslut om uttagande av ersättning för undervägskostnader

fattas. Förbundet vill emellertid ansluta sig till den av Näringslivets

Trafikdelegation i tidigare sammanhang framförda ståndpunkten

att kravet på kostnadstäckning inte bör omfatta undervägskostnader.

Förbundet vill inte motsätta sig, att en utredning göres för att belysa frågor

sammanhängande med allmänflygets utveckling. En sådan utredning

synes inte obefogad med hänsyn bl. a. till de problem som uppkommit genom

att det starkt expanderande allmänflyget i stor utsträckning använder

samma flygplatser som linje- och charterflyget. Förbundet förutsätter att

det enskilda näringslivet, som har ett växande intresse i allmänflygets utveckling,

representeras i utredningen om en sådan kommer till stånd.

Beträffande de internationella aspekter som framförs i motionerna vill

förbundet framhålla att Sverige för närvarande har ett omfattande samarbete

i olika former med internationella organisationer. Då de svenska

luftfartsavgifterna är bland de högsta i världen synes det förbundet osannolikt,

att det av motionärerna föreslagna initiativet, i syfte att få ökad internationell

överensstämmelse inom ICAO:s medlemsländer vad avser luftfartsavgifter,

skulle kunna leda till avsett resultat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

Bilaga 3

Yttranden över motionerna 1:599 och 11:703

Luftfartsverket (7.5.1969)

I motionerna görs gällande, alt vårt iands luftfartspolitik skulle vara

mindre gynnsam för allmänflyget särskilt i jämförelse med andra länder.

Något underlag för detta påstående har inte åberopats, varför luftfartsverket

icke kan ge någon allmän kommentar till detsamma. Beträffande avgiftspolitikens

betydelse för allmänflygets utveckling, får luftfartsverket hänvisa

till verkets yttrande den 24 april 1969 över motionerna I: 595 och II: 718.

Luftfartsverket delar i princip motionärernas uppfattning, att utbildning

av civila piloter, mekaniker och flyglärare bör likställas med annan yrkesutbildning

med avseende på samhällets stöd, och vissa initiativ härtill har

tagits av luftfartsverket i samråd med skolöverstyrelsen. Några resultat härav

har dock ännu inte framkommit.

Vidkommande behovet av prognoser för allmänflyget att läggas till grund

för planering av flygfältsbyggande och övriga för flygtrafiken erforderliga

investeringar vill luftfartsverket framhålla, att verkets primära uppgift är

att driva flygplatser för linjefart. Att anlägga och driva flygplatser för allmänflyg

är däremot en uppgift för regionala och kommunala intressenter.

Ett påtagligt intresse har kunnat konstateras härför särskilt från kommunernas

sida, och luftfartsverket anser, att utbyggnadstakten för närvarande

är tillräckligt snabb för att möta allmänflygets väntade utveckling. Kraven

på regional samordning av lokaliseringen av dessa flygplatser bör kunna

tillgodoses genom länsstyrelsernas försorg. Någon särskild prognostisering

för detta ändamål synes inte erforderlig inom överskådlig framtid.

Motionärernas förslag om översyn av nuvarande koncessionsbestämmelser

för att ge möjlighet för allmänflyget att i fri konkurrens med SAS och LIN

bedriva inrikestrafik är enligt luftfartsverkets uppfattning orealistiskt. Allmänflyget

torde sakna ekonomiska förutsättningar att uppfylla de krav på

teknisk organisation och operativa prestanda, som måste ställas på luftfart

i regelbunden trafik. Därjämte må erinras om att den trafikpolitiska målsättning

statsmakterna antog i samband med SAS-samarbetets inledande lår

anses förhindra etablerandet av en fri konkurrens på detta område.

Motionärernas förslag avstyrkes med ovan angivet undantag.

Scandinavian Airlines System och Linjeflyg Aktiebolag (gemensamt yttrande

14.5.1969)

1. Enligt vår uppfattning har, sedan 1963 års luftfartsutredning avgav sitt

betänkande, inget väsentligt nytt tillkommit som ger skäl för en ny statlig

utredning.

2. Utvecklingen i antalet flygplan, starter och flygtimmar för allmanflygets

del återspeglar en viss ökad betydelse men samtidigt en ekonomisk belastning

genom den intensifierade allmänna utnyttjning som denna verksamhet

kräver av trafikledning, väderlekstjänst, flygplatsorganisation och

drift övervakning, utan motprestation i form av rationellare verksamhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

21

Vid jämförelse med andra verksamhetsgrenar av luftfarten inom landet

anser vi att allmänflyget är mer gynnat än missgynnat. Motionärerna anser,

att allmänflygets utövare får bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna

för utbildning av sin personal. Enligt vår uppfattning torde det vara

så, att privatflygaren som regel själv betalar sin utbildning, liksom eventuell

komplettering till 3. klass trafikflygarcertifikat och instrumentflygningsbevis.

Utbildningskostnaderna belastar alltså den enskilde individen och

icke allmänflygverksamheten. Utbildningen till privatflygare torde i regel

inte kunna betraktas som en yrkesutbildning.

I vad avser den yrkesmässiga delen av allmänflyget torde i flertalet fali

flygaren ha erhållit utbildningen i samband med tjänst i flygvapnet. I vad

gäller flygskolorna, som kommersiellt bedriver utbildning av privatflygare,

torde det tillhöra de absoluta undantagen att den enskilde flygläraren eller

mekanikern erhållit utbildningen genom företagets försorg. Regeln torde

här, än mera markerat, vara att denna personal kommer från tidigare tjänst

i flygvapnet.

För att tillfredsställa det övervägande behovet av yrkespiloter synes enligt

vår mening vara riktigast, att i samråd med flygvapnet skapa en planlagd

övergång till civil verksamhet för militär personal.

3. Regelbunden luftfart utövas i Sverige av SAS och LIN som för detta

innehar erforderliga koncessioner. Det är angeläget, att nuvarande internationellt

vedertagna normer för regelbunden trafik med passagerare i fråga

om exempelvis utrustning, bemanning och organisation konsekvent hävdas.

Den utbyggnad av det svenska linjenätet för reguljär luftfart som nu ingår

i planeringen för LIN, anser vi vara betryggande för utvecklingen och trafikbehovet.

4. Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker vi motionerna.

Svenska Allmänflygföreningen (29.4.1969)

SPAF stöder till fullo denna motion.

Efter 1963 års luftfartsutredning där allmänflyget ej var representerat har

allmänflyget utvecklats mycket kraftigt, varför de luftfartspolitiska beslut

som då fattades och som även kom att omfatta bl. a. allmänflygets avgifter

är mogna för en översyn.

Eftersom 1963 års luftfartsutredning ej hade till uppgift att utreda allmänflyget,

har allmänflygets verksamhet och målsättning ur samhällelig

synvinkel aldrig blivit klarlagda. Det finns även av den orsaken anledning

att studera allmänflygets utveckling och anpassning i samhället.

Allmänflyget har idag att kämpa med många problem som vi inom SPAF

har kommit underfund med beror på afl den tekniska utvecklingen av allmänflygplanen

gått snabbare än allmänhetens och dess representation i Sveriges

Riksdag haft möjlighet att kunna följa upp.

Vi står därför idag inför en situation där de luftfartspolitiska beslut som

tidigare fattats blivit det största hindret för en sund utveckling av svenskt

allmänflyg. Detta har medfört att Luftfartsverket och även den ur säkerhetssynpunkt

viktiga luftfartsinspektionen har en krasst affärsmässig målsättning

som på ett katastrofalt sätt hämmat pilotutbildningen i vårt land.

Detta är i medvetande om att majoriteten av alla flygolyckor beror på

pilotfel en djupt tragisk situation, vars följder har blivit onödiga förluster

av människoliv och havererade flygplan för miljontals kronor.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

Att situationen är skev framgår kanske bäst därav att åtskilliga svenska

piloter, när det gäller vidareutbildning till instrumentbevis föredrar att genomgå

av ICAO föreskrivna prov på Amerikanska Ambassaden för amerikanska

luftfartsmyndigheterna i stället för att anlita sin egen luftfartsmyndighet.

Beträffande flygfältsutbyggnaden har vi uttalat oss om denna i utlåtandet

över motionerna I: 119 och II: 135 om åtgärder för att stimulera utbyggnad

av allmänflygfält och ber att få hänvisa till detta utlåtande. Som framgår

av detta utgör även här tidigare luftfartspolitiska beslut hinder för en sund

utveckling.

Allmänflyget är för att kunna operera förutom utbildning av piloter och

utbyggnad av flygfält beroende av eu hel rad faktorer: Navigationshjälpmedel,

Meteorologiska data, Tullklarering, Mekaniker, Uppställningsplatser

och hangarer för flygplan, Aeronautiskt informationsmaterial, Trafikledning,

Bensin och service, Kommunikationsutrustningar m. in.

Allmänflyget är dessutom beroende av vilka delar av luftrummet det får

utnyttja och som yrkesflygare vilka konkurrenshämmande koncessionsbestämmelser

som finns. De statliga trafikflygbolagen har här givits konkurrensskyddande

förmåner både beträffande utnyttjande av luftrummet (där

VFR-allmänflyget sedan lång tid varit utestängt) och beträffande koncession

på flyglinjer. Beträffande koncessionsbestämmelserna har detta medtört att

många orter i Sverige blivit utan flygförbindelser som skulle kunnat upprätthållas

med allmänflygplan, men där ej tillräckligt underlag funnits för

SAS’eller LIN:s större flygplan.

Man bör också hålla i minnet att en mycket stor satsning (jfr luftfartsverkets

underskott under åren från andra världskriget till dags dato) gjorts

för att utveckla trafikflyget men att allmänflyget som ej fått del av dessa

investeringar idag avkrävs allt högre avgifter.

Genom insatser från flygklubbar, kommuner, företag och enskilda har

man i Sverige trots allt lyckats bygga upp ett allmänflyg med en modern,

välutrustad flygplanpark vars utnyttjande dock är långt ifrån optimalt.

Detta allmänflyg är som fram gar ett ytterst komplicerat system däi varje

del av systemet måste fungera för att det skall vara användbart. Allmänflygsystemet

täcker hela landet och verksamheten är mångskiftande, taxiflyg,

företagsflyg, skogsbrandflyg, ambulansflyg, jordbruksflyg, fotoflyg, privatflyg

m. in. Den internationella trafiken är mycket stor.

Ett mycket stort kapital är investerat i form av flygplan och utbildning i

denna verksamhet och nytillskottet är ca 20 % per år.

Det måste anses vara en samhällsuppgift av hög prioritet att detta kapital

arbetar på ett optimalt sätt för samhället. Samhället, staten, skulle också

kunna göra mycket stora insatser på de områden som är av gemensam,

systemmässig karaktär för allmänflyget. Med tanke på att sådana insatser

aldrig tidigare gjorts i Sverige borde utdelningen på de i detta fall marginella

insatserna bli mycket stor.

De områden som är speciellt intressanta är:

Utbildning där stora besparingar kan göras i form av mindre antal haverier
Flygfältsutbyggnad

som medför en kraftigt ökad användbarhet av flygplanparken

samt ökad flygsäkerhet

Översyn av koncessions- och luftfartslagar som medför okat utnyttjande

av luftrummet och förbättrad transportekonomi genom fri konkurrens

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

23

Översyn av informationsproblem i samband med inhämtande av meteorologiska

uppgifter, aeronautiska uppgifter, tullklarering in. m. samt transportproblem

på flygplatser som medför mindre tidsförluster i samband med

förberedelse och avslutande av en flygning. (Denna tid utgör idag 30—50 %

av flygtiden i genomsnitt.)

Problemet bör också ses ur internationell synvinkel med hänsyn tagen

till en vidgad Europamarknad och Sveriges placering relativt långt från

Europas centrala delar.

Allmänflyget var för inte så länge sedan en kuriositet, idag är det användbart,

i morgon är det en nödvändighet för att svensk industri skall

kunna hävda sig i internationell konkurrens. Men då måste allmänflygsystemet

vara fullt utbyggt och fungera optimalt. Det är mycket hög tid att

en utredning görs och att de förslag till åtgärder denna utredning kominer

fram till snabbt genomförs.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

Bilaga 4

Yttranden över motionerna 1:319 och 11:361

Luftfartsverket (24.4.1969)

Enligt motionerna synes nu tillämpat taxesystem vara felaktigt utformat,

dels genom de språng som uppstår och som är särskilt markant vid 1 000

kg-gränsen och dels genom att högsta tillåten vikt för erhållande av årskort

är 3 000 kg.

Beträffande de språng i årsavgiften som uppstår vid gränserna 1 000 kg

och 2 000 kg delar luftfartsverket motionärernas uppfattning att avgiftskonstruktionen

träffar ett stort antal flygplanägare på ett orättvist sätt. I

underdånig skrivelse av den 28 mars 1969, som här bifogas (bilaga l)1 har

luftfartsverket föreslagit vissa ändringar i flygplatstaxan. I skrivelsens bilaga,

sid. 3, föreslås ändring av årsavgifterna för landning med följande motivering:

»Nuvarande taxa för årskort har stora språng vid viktsgränserna

1 000 kg och 2 000 kg, vilka icke kan sakligt motiveras från ekonomiska och

operationella synpunkter. Denna konstruktion av taxan träffar ett mycket

stort antal flygplanägare på ett orättvist sätt. Luftfartsverket anser därför

att en omkonstruktion av taxan för årsavgift inom ramen för i princip oförändrad

intäkt är påkallad.

I föreliggande förslag har verket eftersträvat största möjliga enkelhet.

Nuvarande viktsklasser 0—1 000 kg, 1 001—2 000 kg och 2 001—3 000 kg

har bibehållits. Årsavgiften stiger för varje 100-tal kg av flygplanets högsta

tillåtna startvikt, så att årsavgiften blir oförändrad i mitten av varje viktsklass

(500 kg, 1 500 kg resp. cirka 2 300 kg) samt lägre i den nedre och

högre i den övre delen av viktsklassen. Avgiften per tillkommande 100 kg

är 100 kr. i den lägsta viktsklassen, 200 kr. i den mellersta och 300 kr. i den

högsta. Språnget vid gränserna mellan de tre viktsklasserna har praktiskt

taget eliminerats.»

Verkets förslag, jämfört med nu gällande taxa, innebär försämring för

vissa flygplanägare och förbättring för andra. Detta blir en nödvändig konsekvens

av orättvisorna i nuvarande taxa och verkets förslag att omkonstruktionen

bör göras inom ramen för i princip oförändrad intäkt. I bilaga 21

till denna skrivelse göres en jämförelse mellan nuvarande årsavgifter och

de av verket föreslagna. Dessutom angives i bilagan det antal landningar

till »å la carte-priser» som svarar mot årsavgiften.

Beträffande motionärernas synpunkt på högsta viktsgräns för möjlighet

att lösa årskort nämnes i motionerna att luftfartsverket tidigare föreslagit

en höjning av gränsen till 5 700 kg. Rätta förhållandet är att verket i skrivelse

till Konungen av den 17 januari 1968 (nu gällande taxa trädde i kraft

den 1 april 1968 enligt Kungl. brev av den 1 mars 1968) föreslog en höjning

av årsavgiften från 500 till 600 kronor för flygplan under 2 000 kg i skoloch

privatflygverksamhet. Däremot föreslogs ingen ändring av den översta

viktsgräns för årskort om 5 700 kg, som sedan länge varit gällande.

Som nämnts ovan har nuvarande flygplatstaxa varit i kraft sedan den

1. Här ej bilagt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

25

1 april 1968. Kungl. Maj :ts beslut beträffande årsavgiften har grundats på

rekommendationer i betänkandet från 1963 års luftfartsutredning (SOU

1966:34). Luftfartsverket har funnit att viktsgränsen 3 000 kg för erhållande

av landningsårskort är rimlig, emedan tyngre flygplan har klart yrkesmässig

karaktär och närmast kan betraktas som transportflygplan.

Beträffande det exempel på snedvridning av konkurrensen som angives

i slutet på motionerna instämmer luftfartsverket i att den angivna skillnaden

i totala avgifter är för stor. Det dominerande skälet till den stora differensen

är att för flygningar i förvärvssyfte med flygplan under 3 000 kg

icke utgår någon passageraravgift enligt nuvarande taxa. Av bifogade bilaga

1 framgår att luftfartsverket nyligen föreslagit att passageraravgift

skall utgå vid all förvärvsmässig passagerarbefordran, således även för

flygplan med lägre vikt än 3 000 kg. Vidare innebär verkets förslag om ändring

av årsavgifter att det i exemplet upptagna flygplanet med vikt 2 948 kg

skulle betala 6 000 kronor för ett årskort mot nuvarande 4 000 kronor. Vid

en tänkt tillämpning av luftfartsverkets nya förslag skulle för ovan nämnd

flygplanflotta komma att erläggas flygplatsavgifter om cirka 145 000 kronor,

som sammansättes av 24 000 kronor i årsavgifter för landning (4 st.

flygplan å 6 000 kronor) och passageraravgifter om cirka 120 000 kronor.

Kvarstående skillnad mellan de båda flygbolagens kostnader begränsas då

till att omfatta endast landningsavgifter. Ett visst språng i landningsavgiften

vid maximal viktsgräns för erhållande av årskort torde bli oundvikligt

var man än väljer att sätta sådan gräns.

Av det anförda framgår att den av motionärerna väckta frågan om ändring

av taxebestäminelserna inom allmänflyget genom luftfartsverkets

framställning nu är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Svenska Allmänflygföreningen (29.4.1969)

SPAF finner det ytterst angeläget att riksdagen tar upp denna motion

till behandling.

Att den taxa som luftfartsverket i dag tillämpar blivit stadfäst får anses

som en följd av en serie olyckliga omständigheter, varav vi särskilt vill framhålla

följande:

I 1963 års luftfartsutredning fanns ej några representanter för allmänflyget.

SPAF var vid den tidpunkten tämligen nystartat och hade ej möjligheter

att i detta läge vinna gehör för allmänflygets synpunkter.

1963 års utredning hade ej heller i uppdrag att* behandla allmänflygfrågor.

Trots detta föreslog 1963 års luftfartsutredning en långsiktig utveckling

av taxan för landningsavgifter för allmänflygplan.

De representanter i utredningen, vilka var att betrakta som experter på

luftfart reserverade sig.

Allmänflyget har under tiden 1963—68 utvecklats mycket kraftigt. Antalet

flygplan har fördubblats och ett stort antal nya flygplantyper har införts.

Detta har medfört att speciellt viktsgränserna 1 000 kg och 3 000 kg

kommit att sakna all relevans i sammanhanget. Den högsta gränsen, 3 000

kg, för landningskort är dessutom, internationellt sett, mycket godtycklig,

då den internationella luftartsorganisationen ICAO har satt 5 700 kg som

gräns för lätta flygplan.

Trots allmänflygets starka expansion har man ännu inte nått den gräns

där de fasta kostnaderna är rimliga i förhållande till de rörliga. Det måste

därför anses väsentligare att i dag stödja en ytterligare expansion så att de

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969

fasta kostnaderna kan delas av flera, än att genom avgiftshöjningar bromsa

utvecklingen.

När det blev aktuellt med ändring av luftfartsverkets taxa inkom luftfartsverket

med ett förslag till ny taxa till kommunikationsdepartementet.

Detta förslag, som trots att det innebar mycket stora avgiftshöjningar för

allmänflyget, ändå var bättre och mera praktiskt utformat än 1963 års luftfartsutrednings,

förkastades dock av kommunikationsministern till förmån

för 1963 års luftfartsutrednings helt omoderna, opraktiska och orättvisa

taxeprinciper.

I likhet med traditionen från 1963 års luftfartsutredning genomfördes

förslaget utan att allmänflygets organisationer eller representanter hade

fått möjligheter att yttra sig över förslagets praktiska konsekvenser.

När förslaget blev känt (det var då redan beslutat) skrev SPAF till Konungen

och klagade både över avgifternas storlek (innebärande 300 % höjning

av landningsavgifterna för en stor grupp flygplan) samt dess helt absurda

konstruktion, som medför att tekniskt och flygsäkerhetsmässigt fullgoda

flygplan med vikter strax över de aktuella viktsgränserna blivit praktiskt

taget osäljbara.

Någon ändring har dock ej kommit till stånd.

Det måste även ur demokratisk synvinkel vara angeläget att beslut som

rör allmänflyget bygger på aktuella uppgifter, samt att allmänflygets representanter

får tillfälle att yttra sig.

Man kan ej i vårt dynamiska samhälle därvid stödja sig på en antikverad

utredning, vars målsättning är överspelad och vars sammansättning i dagens

läge ej är representativ.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690027

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.