Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan om olika åtgärder som kan stimulera en planmässig och snabb utbyggnad av allmänflygfälten enligt i motionerna anförda riktlinjer.
1969-11-18 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1969:160, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan om olika åtgärder som kan stimulera en planmässig och snabb utbyggnad av allmänflygfälten enligt i motionerna anförda riktlinjer.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
9
Nr 160
Utlåtande i anledning av motioner rörande det svenska allmänflyget,
m. m.
14:e avd.)
Motionerna
I de likalydande motionerna I: 119 av herr Harald Pettersson och II: 135
av herrar Börjesson i Falköping och Eriksson i Bäckmora har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan
om olika åtgärder som kan stimulera en planmässig och snabb utbyggnad
av allmänflygfälten enligt i motionerna anförda riktlinjer.
I de likalydande motionerna I: 595 av herr Ingvar Andersson m. fl. och
II: 718 av fru Sundberg och herr Clarkson har hemställts att riksdagen
måtte i skrivelser till Kungl. Maj :t dels anhålla om utredning angående allmänflygets
vidare utveckling, dels anhålla om att från svensk sida initiativ
tages för att få ökad internationell överensstämmelse inom ICAO:s
medlemsländer vad avser luftfartsavgifter.
I de likalydande motionerna I: 599 av herrar Brundin och Strandberg
samt II: 703 av herr Lothigius har hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla 1. att allmänflygets framtidsutveckling prognostiseras,
2. att de åtgärder och förslag vartill analysen kan föranleda underställes
riksdagens prövning samt 3. att nu gällande koncessionsbestämmelser
för inrikes flygtrafik blir föremål för översyn syftande till möjligheter
för allmänflyget att i fri konkurrens såväl med SAS och LIN som inbördes
kunna bedriva inrikestrafik.
I de likalydande motionerna I: 319 av herrar Strandberg och Brundin
samt II: 361 av fru Sundberg och herr Clarkson har hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att nu gällande taxebestämmelser
i avseende på allmänflygets villkor måtte justeras under hänsynstagande
till vad i motionerna anförts.
10
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
Remissyttrandena
Över motionerna I: 119 och II: 135 har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från luftfartsverket. Därjämte
har på utskottets begäran Svenska kommunförbundet och Svenska Allmänflygföreningen
(SPAF) yttrat sig i ärendet. Se bilaga 1 till detta utlåtande.
Över motionerna I: 595 och II: 718 har yttranden inhämtats från luftfartsverket,
SAS och LIN samt Industriförbundet. Se bilaga 2 till detta
utlåtande.
Över motionerna 1:599 och 11:703 har yttranden avgivits av luftfartsverket,
SAS och LIN samt SPAF. Se bilaga 3 till detta utlåtande.
Över motionerna I: 319 och II: 361 slutligen har yttranden inhämtats från
luftfartsverket och SPAF. Se bilaga 4 till detta utlåtande.
Utskottet
I sina yttranden över förevarande motioner har luftfartsverket — i den
del motionerna avser allmänflyget och dess utveckling — framhållit att
under senare år ett starkt ökat intresse kunnat konstateras från kommunernas
sida att anlägga flygplatser för allmänflyg. Verket anser utbyggnadstakten
för närvarande vara tillräckligt snabb och finner några särskilda åtgärder
för att ytterligare stimulera denna ej påkallade. Kraven på regional
samordning av lokaliseringen av dessa flygplatser förklaras vidare kunna
tillgodoses genom länsstyrelsernas försorg. Någon särskild prognostisering
för ändamålet anses inte heller erforderlig inom överskådlig framtid. Även
SAS och LIN har avstyrkt en särskild utredning i berörda frågor medan
Industriförbundet förklarat sig inte vilja motsätta sig en sådan. SPAF slutligen
har i likhet med motionärerna ansett en utredning rörande allmänflyget
i dess helhet och dess fortsatta utveckling nödvändig.
I sitt utlåtande nr 159 denna dag har utskottet behandlat vissa motionsledes
väckta frågor rörande bl. a. inrikesflygets utbyggnad m. in. I samband
därmed har utskottet framhållit att behov synes föreligga av en mera översiktlig
planering på området. Utskottet har därför funnit det angeläget att
Kungl. Maj :t prövar möjligheterna att få till stånd en sådan under medverkan
av luftfartsverket. I anslutning härtill har också de med allmänflyget
och dess utveckling sammanhängande frågorna ansetts böra uppmärksammas.
Någon särskild utredning rörande allmänflyget av det slag som i de nu
förevarande motionerna föreslagits finner utskottet under hänvisning bl. a.
till det anförda ej erforderlig och avstyrker därför motionerna I: 119 och
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
11
II: 135, I: 595 och II: 718 samt I: 599 och II: 703, sistnämnda fyra motioner
i vad de avser allmänflygets utveckling.
Av utskottets ställningstaganden i förenämnda utlåtande torde även följa
att utskottet ej kan tillstyrka det i motionerna I: 599 och II: 703 framlagda
förslaget att riksdagen i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t begär att nu
gällande koncessionsbestämmelser för inrikes reguljär flygtrafik blir föremål
för översyn syftande till möjligheter för allmänflyget att i fri konkurrens
såväl med SAS och LIN som inbördes kunna bedriva inrikestrafik.
I motionerna 1:595 och 11:718 har föreslagits att initiativ tages från
svensk sida för att få en ökad internationell överensstämmelse inom ICAO:s
medlemsländer vad avser luftfartsavgifter. Varken luftfartsverket eller Industriförbundet
har i sina yttranden häröver ansett en hänvändelse till organisationen
av detta slag kunna leda till det av motionärerna avsedda resultatet.
Luftfartsverket har dessutom framhållit att någon möjlighet för
ICAO att påverka politiken bakom det totala kostnadsuttaget inom de skilda
länderna inte torde föreligga. Vid de konferenser om flygplatstaxor som hållits
i organisationens regi har också medlemsstaternas suveränitet härutinnan
starkt understrukits.
Med hänsyn bl. a. härtill finner inte heller utskottet anledning föreligga
att från svensk sida ett dylikt initiativ tages och avstyrker därför motionerna
i denna del.
Vad slutligen beträffar det i motionerna 1:319 och 11:361 framställda
yrkandet att nu gällande taxebestämmelser i avseende på allmänflygets
villkor måtte justeras framgår det av luftfartsverkets yttrande över motionerna
att verket uppmärksammat frågan och i skrivelse till Kungl. Maj :t
framfört vissa förslag ägnade att åstadkomma en utjämning av avgiftsuttaget
med avseende å start- och landningsavgifter för allmänflyget.
De sålunda framlagda förslagen prövas f. n. inom Kungl. Maj ds kansli.
Under hänvisning härtill avstyrker utskottet motionerna i fråga.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen avslår motionerna 1:119 och 11:135,
I: 599 och II: 703 samt I: 595 och II: 718, sistnämnda båda
motioner i vad de avser utredning angående allmänflygets utveckling,
2. att riksdagen avslår motionerna I: 595 och II: 718 i vad
de avser luftfartsavgifter,
3. att riksdagen avslår motionerna I: 319 och II: 361.
Stockholm den 18 november 1969
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
12
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Fritz Persson (s), Rikard Svensson (s),
Axel Andersson (fp), Virgin (m), Ivar Johansson (ep), fru Wallentheim
(s), herrar Mårtensson (s), Bertil Petersson (s), Per Jacobsson (fp), Bengt
Gustavsson (s), Bengtson (ep), Herbert Larsson (s), Eric Peterson (fp),
Högström (s) och Strandberg (m) samt
från andra kammaren: herrar Bohman (m), Karlsson i Olofström (s),
Mellqvist (s), Eliasson i Sundborn (ep), fru Lewén-Eliasson (s), herrar
Bergman (s), Lindholm (s), Mattsson (ep), Johansson i Norrköping (s),
Enskog (fp), Nordstrandh (m), Alemyr (s), Tobé (fp), Dahlgren (ep) och
Zachrisson (s).
Reservationer
1. beträffande allmänflygets utveckling m. m. av herrar Virgin (m),
Strandberg (m), Bohman (m) och Nordstrandh (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med »Någon särskild»
och på s. 11 slutar med »bedriva inrikestrafik» bort ha följande
lydelse:
»Även om utskottet i angivet utlåtande mycket kortfattat berört allmänflyget
bör i detta sammanhang ytterligare aspekter anföras. Utskottet ansluter
sig till motionärernas synpunkt att allmänflyget bör inordnas på rätt
sätt i den totala trafikplaneringen och erkännas''som en betydelsefull näringsgren.
Det synes realistiskt att allmänflyget kommer att utvecklas i
mycket snabb takt varför hänsyn härtill bör tagas vid den framtida planeringen
av flygfältsbyggnader och övriga för flygtrafiken nödvändiga investeringar.
Jämsides härmed synes angeläget att frågan om yrkesutbildningen
av piloter, mekaniker och flyglärare upptages till prövning. Angeläget
synes också vara att allmänflygets anpassning för att möjliggöra person-
och godsbefordran — särskilt i avseende på matarlinjer — får bli föremål
för närmare analys varvid de framtida koncessionsprinciperna får övervägas.
Vad som av utskottet anförts bör ges Kungl. Maj :t till känna.»
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
»1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 119 och
II: 135, I: 599 och II: 703 samt I: 595 och II: 718, sistnämnda
båda motioner såvitt nu är i fråga, som sin mening ger
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört rörande allmänflygets
utveckling, m. m.,»
2. beträffande taxebestämmelserna för allmänflyget av herrar Virgin (m),
Strandberg (m), Bohman (m) och Nordstrandh (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med »Vad slutligen»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
13
»I avseende på vad som i motionerna I: 319 och II: 361 yrkats rörande
översyn av taxebestämmelserna beträffande allmänflygets villkor finner
utskottet i likhet med motionärerna starka skäl tala härför. Även om luftfartsverket
några månader efter det motionerna avlämnats agerat i frågan
och förelagt Kungl. Maj :t ändringsförslag i taxebestämmelserna, vill utskottet
som sin mening anföra att de av motionärerna påtalade oproportionerliga
avgiftsökningarna vid vissa viktgränser måste elimineras. Vad som
av utskottet anförts bör ges Kungl. Maj :t till känna.»
dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
»3. att riksdagen i anledning av motionerna 1:319 och
II: 361 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört rörande översyn av taxebestämmelserna för
allmänflyget.»
14
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
Bilaga 1
Yttranden över motionerna 1:119 och 11:135
Luftfartsverket (11.4.1969)
Luftfartsverkets primära uppgift är att driva flygplatser för linjefart. Att
anlägga och driva flygplatser för allmänflyg är däremot en uppgift för regionala
och kommunala intressenter.
Nuvarande bestämmelser för anläggande av flygplats innebär, att allmän
flygplats inte kan anläggas eller drivas utan tillstånd av Konungen samt
att enskild flygplats senast nittio dagar innan anläggningsarbetena påbörjas
skall anmälas till luftfartsverket. Anmälan om att anlägga eller driva flygplats
remitteras av luftfartsverket till statens planverk, statens naturvårdsverk,
försvarsstaben samt berörd länsstyrelse.
Under senare år har kunnat konstateras ett starkt ökat intiesse från kommunernas
sida att anlägga flygplatser för allmänflyg. Luftfartsverket anser,
att utbyggnadstakten för närvarande är tillräckligt snabb, och att det inte
synes vara påkallat med några särskilda åtgärder för att ytterligare stimulera
denna.
Nya flygplatser, som kan användas för landning även under instrumentförhållanden,
medför ofta krav på regional samordning såväl av trafikledningstekniska
som av ekonomiska skäl. Lokaliseringen av sådana flygplatser
blir därför alltmer en regional fråga, som bör samordnas genom länsstyrelsernas
försorg. Så sker också i allt högre grad. Luftfartsverket anser, att den
samordning av flygplatsprojekt, som sker genom länsstyrelsernas försorg, i
princip är tillräcklig för att åstadkomma en planmässig utbyggnad av allmänflygfält
i landet men att det vore önskvärt att denna samordning på något
sätt formaliseras. För detta ändamal synes nagon särskild utredning dock
inte påkallad.
Svenska kommunförbundet (9.5.1969)
En omfattande kommunal planering, utbyggnad och standardhöjning av
allmänflygfält på olika håll i landet pågår emellertid, sedan både näringsliv
och allmänhet visat ett stort intresse för att vederbörande ort eller region
förses med ett lämpligt fält för allmänflyget. Någon utredning om åtgärder
för att stimulera utbyggandet av allmänflygplatser är enligt styrelsens mening
inte erforderlig, varför motionerna i det avseendet avstyrks.
För att få ett så stort utbyte som möjligt av gjorda kapitalinsatser överväger
kommunerna i en del fall att bygga ut fälten till sadan standard att
reguljär linjetrafik skall kunna komma i fråga. Den förväntade ökade inrikes
linjetrafiken kan dock inte beräknas fa en sadan omfattning att alla
orter och regioner, som är beredda att göra de ekonomiska satsningarna kan
erhålla reguljär linjetrafik. Det skall också framhållas att kommunernas
ekonomiska garantier för att få till stånd en reguljär trafik hittills inte kunnat
begränsas till ett kort inledningsskede utan blivit fortlöpande, i vissa
fall mycket stora bidrag.
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
15
Svenska Allmänflygf öreningen (29.4.1969)
SPAF stöder till fullo denna motion.
Våra kontakter med både allmänflygare, industrifolk och kommunalmän
ute i landet visar att det föreligger både ett mycket stort intresse för och
ett stort behov av allmänflygfält. SPAF har för ändamålet utarbetat en
flygfältsbroschyr för kommunalfolk samt ger ut en flyghandbok med bl. a.
flygplatskartor över allmänflygfält. Den upptar även mycket små landningsstråk
som ej återfinnes i luftfartsverkets AIP (Aeronautical Informations
Publication).
Eftersom vi ofta anlitas för rådfrågning vid anläggande av allmänflygfält
har vi fått en mycket god inblick i hela flygfältsproblematiken.
Tidigare anlades flygfält i huvudsak av två orsaker, dels som nödlandningsfält
för trafikflyget, dels som (reserv) fält för flygvapnet. Vid de flesta
av dessa flygplatser har det uppstått flygverksamhet av allmänflygkaraktär
trots att fälten inte placerats med tanke på denna verksamhet. Det finns
även en utredning som visar att antalet allmänflygare per invånare i en ort
(och därmed utnyttjandet av allmänflyget) varierar mycket kraftigt med
ortens avstånd till närmsta flygfält.
Man kan påvisa, att om en utbyggnad av flygfältsnätet skedde så att
samtliga större orter i Sverige hade flygfält på rimligt avstånd så skulle allmänflygets
utveckling bara av den anledningen fördubblas. Investeringskostnaderna
för att totalt lösa detta problem för allmänflyget ligger under
kostnaden för en enda av våra tilltänkta storflygplatser.
Enligt de trafikpolitiska riktlinjer som givits i och med 1963 års luftfartsutredning
åligger det f. n. helt och hållet kommunerna att ombesörja utbyggnaden
av allmänflygfälten. Detta medför att flygfält för allmänflygets
räkning idag uppstår spontant på platser där man har en lycklig kombination
av entusiaster, välvilliga kommunalmän, donatorer och modern indu
stri.
Således har ett flertal kommuner under senare år anlagt flera mycket bra
flygfält.
Allmänflyget är emellertid helt naturligt till sin karaktär sådant att man
inte enbart flyger från en ort (där man måhända har möjlighet att påverka
sin kommun) utan även till någon annan ort där man har ett ärende (men
ej möjlighet att utifrån påverka kommunen). Alla de orter som idag saknar
flygfält är oanvändbara destinationsorter för allmänflyget.
Kommunalmän på dylika orter motiverar ibland sin negativa inställning
så att: »Varför skall vi bygga ett flygfält när det inte finns någon som
flyger här.»
Denna inställning, parad med kommunernas ständiga ekonomiska åtaganden
på andra områden ger problematiken i ett nötskal.
Att bygga allmänflygfält är bara till hälften ett kommunalt intresse. Det
måste även bli ett samhällsintresse, där staten bör engagera sig i en totalplanering.
SPAF anser att allmänflygfält genom statligt initiativ bör planeras på orter
där befolkningsunderlag, industri och andra faktorer visar på ett reellt
framtida behov. Det kommunala engagemanget bör utformas på liknande
sätt som gäller för övriga av staten anlagda flygfält.
Att låta allmänflygets utveckling vara helt i händerna på ett antal kommunalmän,
där majoriteten tyvärr ej ens åkt som passagerare i ett flygplan
är ytterst betänkligt. Vi vill i detta sammanhang dock gärna påpeka att
16
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
svenskt allmänflyg idag står i stor tacksamhetsskuld till de framsynta, men
tyvärr alltför få, kommunalmän som genomdrivit anläggning av allmänflygfält
i ett antal kommuner, och som redan medfört vinster i form av ökad
sysselsättning och industrilokalisering.
Vi vill också påpeka att en planmässig utbyggnad borde kunna medföra
en jämnare standard på våra allmänflygfält. Idag står ett stort antal allmänflygplan
representerande värden av tiotals miljoner kronor stilla under stor
del av året (speciellt under tjällossningen) beroende på avsaknad av permanenta
banor.
Nattflygning kan ofta ej ske beroende på att banljus saknas och flygning
i dåligt väder kan ej utföras i brist på instrumentlandningshjälpmedel
på flygplatserna. Våra moderna allmänflygplan är i de flesta fall utrustade
både med navigationsutrustning och hjälpmedel för mörkerflygning och bara
denna utrustning representerar i varje flygplan ett värde av 20 000—50 000
kronor. Att flygfält ej är permanentade ger varje år upphov till åtskilliga
mindre men mycket dyrbara haverier, något som bidrager till att försäkringskostnaderna
är höga. Som framgår av ovan kan det investerade kapitalet
(ca 100 000/st för enmotoriga flygplan, ca 300 000—600 000/st och mera för
tvåmotoriga flygplan) utnyttjas betydligt bättre vid en väl byggd flygplats.
I sammanhanget kan det vara värt att nämna att kostnaden för en dylik
flygplats med ca 800 X 30 m landningsbana belöper sig på 2—4 miljoner
kronor och att landningsljus och instrumentlandningsutrustning (ADF) utgör
ungefär 10 % av kostnaden.
Sammanfattningsvis kan sägas att en planerad utbyggnad av allmänflygfälten
skulle medföra
att dessa blev placerade där behovet, ej endast ur lokal synvinkel, utan ur
samhällets synvinkel är störst,
att permanentade banor skulle medföra större säsongsmässigt utnyttjande
av allmänflyget, samt minskning av antalet haverier och kraftig sänkning
av allmänflygets fasta kostnader,
att införande av landningsljus och instrumentlandningshjälpmedel skulle
medföra ett fördubblat dygnsmässigt utnyttjande av allmänflyget samt en
radikal höjning av flygsäkerheten,
att ett nytt lokaliseringsinstrument tillförs landet till gagn för befolkningen.
SPAF anser att ansvaret för en dylik utveckling i huvudsak bör åvila de
statliga myndigheterna.
Vi anser också att allmänflyget totalt bör betraktas som ett system som
kräver en utredning där flygfältsfrågan är en integrerad del och hänvisar
därför även till vårt utlåtande beträffande motionerna I: 599 och II: 703 angående
det svenska allmänflyget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
IT
Bilaga 2
Yttranden över motionerna 1:595 och 11:718
Luftfartsverket (24.4.1969)
Vidkommande motionärernas påstående, att landningsavgifterna för allmänflyget
skulle vara avskräckande höga må framhållas, att landningsavgift
enligt ICAO:s rekommendationer utgår i förhållande till flygplanvikten.
Taxorna för allmänflyget är därför i och för sig inte oproportionerligt
höga i förhållande till de taxor, som gäller för de större linjeflygplanen.
Luftfartsverket har emellertid funnit, att den schematiska skala för uttagande
av avgifter för smärre flygplan, som sedan länge tillämpats, medfört
relativt sett väl höga avgifter för de minsta flygplanen och väl låga avgifter
för de större planen inom denna kategori. Verket har därför i underdånig
skrivelse den 28 mars 1969, varav kopia bifogas, föreslagit en mera
fingraderad skala för beräknande av avgifter för flygplan med en högsta
startvikt av 3 000 kg. Det är verkets uppfattning, att denna ändring skall
leda till en rättvisare utdebitering av de kostnader för det allmänna, som
faller på allmänflyget.
Motionärerna gör gällande, att luftfartsverkets inkomster torde ha kraftigt
förstärkts genom de höjda avgifterna för allmänflyget. Härtill må framhållas,
att intäkterna från allmänflygets landningsavgifter alltjämt representerar
en mycket blygsam del av de totala inkomsterna från flygplatsavgifter,
trots att denna trafikgren svarar för ca 2/3 av den totala landningsfrekvensen.
Under den gångna delen av innevarande budgetår har landningsavgifterna
från allmänflyget sålunda motsvarat endast ca 4,3 % av de
totala landnings- och passageraravgifterna; räknar man enbart landningsavgifterna
utgör allmänflygets andel ca 8,4 %.
Frågan huruvida de statliga avgifterna på allmänflyget är så höga, att
de menligt inverkar på verksamhetens naturliga utveckling är inte av natur
att kunna entydigt eller objektivt besvaras. Det må emellertid framhållas,
att den svenska flygplatstaxan uppfyller ICAO:s krav på att taxan inte får
vara så konstruerad att den avhåller flygande personal från att utnyttja
befintliga säkerhetsanordningar o. dyl. En av fördelarna med den bl. a. i
Sverige tillämpade enhetsavgiften är sålunda, att samtliga tjänster och anordningar
av säkerhetsmässig natur ställes till alla trafikanters förfogande
utan möjlighet att av sparsamhetsskäl välja en lägre säkerhetsstandard.
I övrigt må beaktas, att den nuvarande taxenivån för allmänflyget grundar
sig på de värderingar och avvägningar, som gjordes i anslutning till 1963
års luftfartsutredning och statsmakternas därpå år 1967 grundade beslut.
Alltför kort Lid synes därefter ha förflutit för att man skall kunna uttala
någon bestämd uppfattning om huruvida allmänflyget tynges av en för stor
avgiftsbörda eller gynnas genom för låga avgifter.
Vad därefter angår motionärernas tanke att man genom ICAO:s försorg
skulle få till stånd sådana överenskommelser, att fördelningen mellan samhällets
ekonomiska åtaganden och luftfartens bidrag blir likartad i medlemsländerna,
får denna anses orealistisk med tanke på bl. a. de ytterst
18
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
heterogena ekonomiska förhållandena och de olikartade politiska samhällsstrukturerna
inom det världsomspännande medlemsblocket. Vad som från
ICAO:s sida har kunnat åstadkommas är allmänt hållna taxetekniska rekommendationer
om exempelvis enhetliga avgiftstyper och taxornas struktur.
Någon möjlighet att påverka politiken bakom det totala kostnadsuttaget
inom de enskilda länderna torde inte föreligga, och vid de konferenser
om flygplatstaxor, som hållits i ICAO:s regi (senast år 1967), har starkt
understrukits medlemsstaternas suveränitet härutinnan. Ett svenskt initiativ
i föreslagen riktning får mot denna bakgrund bedömas ha ytterst små
möjligheter att vinna gehör och skulle över huvud taget knappast ens kunna
upptagas till behandling inom de närmaste åren. Motionärernas förslag måste
därför bestämt avstyrkas.
Scandinavian Airlines System och Linjeflyg Aktiebolag (gemensamt yttrande
14.5.1969)
Scandinavian Airlines Sys i em (SAS) och Linjeflyg Aktiebolag (LIN) får
med anledning av i skrivelse 25 februari 1969 gjord hemställan om utlåtande
avstyrka motionerna med följande motiveringar i huvudsak hänförda
till allmänflygets kommersiella del.
1. Enligt vår uppfattning har, sedan 1963 års luftfartsutredning avgav sitt
betänkande, inget väsentligt nytt tillkommit som ger skäl för en ny statlig
utredning om allmänflygets utveckling och problem.
2. Enligt vår uppfattning är avgifternas ogynnsamma påverkan på allmänflyget
överdriven. I jämförelse med linjefarten torde allmänflyget härvidlag
snarare få anses vara gynnat än missgynnat. Sålunda är avgiftsbelastningen
per belagd sittplats ombord i jämförelse mellan linjefartens Convair
Metropolitan med kapacitet för 56 passagerare och en beläggning av
60 % och t. ex. ett taxiflygplan med kapacitet för 6 passagerare och en beläggning
av 60 % följande för en klass II flygplats (Bromma, Torslanda,
Bulltofta).
Convair Metr Allmänflygplan
Max startvikt................ 22.540 kg
Årskort för landnavg ........
Antal land/år................
Kostn/landn ................ 184 kr
Kostn/landn/genomsnittspass . . 5,48 kr
2.945 kg
4.000 kr
500
8 kr
2,22 kr
Härtill kommer att linjefarten belastas med en passageraravgift på 10 kr.
per enkel tur per passagerare.
3. Mot ovanstående bakgrund finner vi inte att det finns skäl att av hänsyn
till allmänflygets kommersiella del begära särskilda utredningar om
speciella lättnader i avgiftsbelastningen för denna verksamhetsform.
Sveriges Industriförbund (26.6. 1969)
Förbundet har tidigare i flera sammanhang anslutit sig till de trafikpolitiska
riktlinjer som godkändes av 1963 års riksdag enligt vilka varje trafikmedel
i princip skall bära de kostnader det förorsakar det allmänna.
Mot bakgrund av den nya trafikpolitiken beslöts, på grundval av 1963 års
luftfartsutrednings betänkande, att kostnadsansvarighetsprincipen skulle
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
19
omfatta såväl utrikes som inrikes luftfart. På grund av omställningssvårigheter
för flygföretagen medgavs en övergångstid om tio år under vilka statens
bidrag till täckning av luftfartsverkets underskott successivt skulle
bortfalla. Avtrappningen gjordes dock beroende på prövningen av frågan
om undervägskostnaderna.
Allmänflyget har under senare år expanderat kraftigt. Enligt flera bedömningar
kommer denna expansion att fortsätta. Allmänflygets snabba
utveckling har emellertid medfört att en allt större del av luftfartsverkets
resurser tas i anspråk av denna trafikgren. Denna utveckling har varit speciellt
markerad de senaste åren.
Sålunda svarade allmänflgget 1965 för 110 000 av sammanlagt 170 000
landningar på luftfartsverkets flygplatser. Vidare bidrog allmänflyget med
3 % av luftfartsverkets intäkter av landningsavgifter, medan den regelbundna
luftfarten och charterflyget svarade för återstående 97 %. År 1%8
företogs sammanlagt 286 000 landningar av vilka allmänflyget svarade för
ca 190 000. Samma år erhöll luftfartsverket 35 mkr i landningsavgifter av
vilka allmänflyget bidrog med 0,4 mkr.
Frågan om undervägskostnaderna och deras täckning är för närvarande
föremål för behandling i en internationell utredning. Enligt vad förbundet
inhämtat kommer luftfartsverket att avvakta den internationella utredningen
i detta ärende innan ett beslut om uttagande av ersättning för undervägskostnader
fattas. Förbundet vill emellertid ansluta sig till den av Näringslivets
Trafikdelegation i tidigare sammanhang framförda ståndpunkten
att kravet på kostnadstäckning inte bör omfatta undervägskostnader.
Förbundet vill inte motsätta sig, att en utredning göres för att belysa frågor
sammanhängande med allmänflygets utveckling. En sådan utredning
synes inte obefogad med hänsyn bl. a. till de problem som uppkommit genom
att det starkt expanderande allmänflyget i stor utsträckning använder
samma flygplatser som linje- och charterflyget. Förbundet förutsätter att
det enskilda näringslivet, som har ett växande intresse i allmänflygets utveckling,
representeras i utredningen om en sådan kommer till stånd.
Beträffande de internationella aspekter som framförs i motionerna vill
förbundet framhålla att Sverige för närvarande har ett omfattande samarbete
i olika former med internationella organisationer. Då de svenska
luftfartsavgifterna är bland de högsta i världen synes det förbundet osannolikt,
att det av motionärerna föreslagna initiativet, i syfte att få ökad internationell
överensstämmelse inom ICAO:s medlemsländer vad avser luftfartsavgifter,
skulle kunna leda till avsett resultat.
20
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
Bilaga 3
Yttranden över motionerna 1:599 och 11:703
Luftfartsverket (7.5.1969)
I motionerna görs gällande, alt vårt iands luftfartspolitik skulle vara
mindre gynnsam för allmänflyget särskilt i jämförelse med andra länder.
Något underlag för detta påstående har inte åberopats, varför luftfartsverket
icke kan ge någon allmän kommentar till detsamma. Beträffande avgiftspolitikens
betydelse för allmänflygets utveckling, får luftfartsverket hänvisa
till verkets yttrande den 24 april 1969 över motionerna I: 595 och II: 718.
Luftfartsverket delar i princip motionärernas uppfattning, att utbildning
av civila piloter, mekaniker och flyglärare bör likställas med annan yrkesutbildning
med avseende på samhällets stöd, och vissa initiativ härtill har
tagits av luftfartsverket i samråd med skolöverstyrelsen. Några resultat härav
har dock ännu inte framkommit.
Vidkommande behovet av prognoser för allmänflyget att läggas till grund
för planering av flygfältsbyggande och övriga för flygtrafiken erforderliga
investeringar vill luftfartsverket framhålla, att verkets primära uppgift är
att driva flygplatser för linjefart. Att anlägga och driva flygplatser för allmänflyg
är däremot en uppgift för regionala och kommunala intressenter.
Ett påtagligt intresse har kunnat konstateras härför särskilt från kommunernas
sida, och luftfartsverket anser, att utbyggnadstakten för närvarande
är tillräckligt snabb för att möta allmänflygets väntade utveckling. Kraven
på regional samordning av lokaliseringen av dessa flygplatser bör kunna
tillgodoses genom länsstyrelsernas försorg. Någon särskild prognostisering
för detta ändamål synes inte erforderlig inom överskådlig framtid.
Motionärernas förslag om översyn av nuvarande koncessionsbestämmelser
för att ge möjlighet för allmänflyget att i fri konkurrens med SAS och LIN
bedriva inrikestrafik är enligt luftfartsverkets uppfattning orealistiskt. Allmänflyget
torde sakna ekonomiska förutsättningar att uppfylla de krav på
teknisk organisation och operativa prestanda, som måste ställas på luftfart
i regelbunden trafik. Därjämte må erinras om att den trafikpolitiska målsättning
statsmakterna antog i samband med SAS-samarbetets inledande lår
anses förhindra etablerandet av en fri konkurrens på detta område.
Motionärernas förslag avstyrkes med ovan angivet undantag.
Scandinavian Airlines System och Linjeflyg Aktiebolag (gemensamt yttrande
14.5.1969)
1. Enligt vår uppfattning har, sedan 1963 års luftfartsutredning avgav sitt
betänkande, inget väsentligt nytt tillkommit som ger skäl för en ny statlig
utredning.
2. Utvecklingen i antalet flygplan, starter och flygtimmar för allmanflygets
del återspeglar en viss ökad betydelse men samtidigt en ekonomisk belastning
genom den intensifierade allmänna utnyttjning som denna verksamhet
kräver av trafikledning, väderlekstjänst, flygplatsorganisation och
drift övervakning, utan motprestation i form av rationellare verksamhet.
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
21
Vid jämförelse med andra verksamhetsgrenar av luftfarten inom landet
anser vi att allmänflyget är mer gynnat än missgynnat. Motionärerna anser,
att allmänflygets utövare får bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna
för utbildning av sin personal. Enligt vår uppfattning torde det vara
så, att privatflygaren som regel själv betalar sin utbildning, liksom eventuell
komplettering till 3. klass trafikflygarcertifikat och instrumentflygningsbevis.
Utbildningskostnaderna belastar alltså den enskilde individen och
icke allmänflygverksamheten. Utbildningen till privatflygare torde i regel
inte kunna betraktas som en yrkesutbildning.
I vad avser den yrkesmässiga delen av allmänflyget torde i flertalet fali
flygaren ha erhållit utbildningen i samband med tjänst i flygvapnet. I vad
gäller flygskolorna, som kommersiellt bedriver utbildning av privatflygare,
torde det tillhöra de absoluta undantagen att den enskilde flygläraren eller
mekanikern erhållit utbildningen genom företagets försorg. Regeln torde
här, än mera markerat, vara att denna personal kommer från tidigare tjänst
i flygvapnet.
För att tillfredsställa det övervägande behovet av yrkespiloter synes enligt
vår mening vara riktigast, att i samråd med flygvapnet skapa en planlagd
övergång till civil verksamhet för militär personal.
3. Regelbunden luftfart utövas i Sverige av SAS och LIN som för detta
innehar erforderliga koncessioner. Det är angeläget, att nuvarande internationellt
vedertagna normer för regelbunden trafik med passagerare i fråga
om exempelvis utrustning, bemanning och organisation konsekvent hävdas.
Den utbyggnad av det svenska linjenätet för reguljär luftfart som nu ingår
i planeringen för LIN, anser vi vara betryggande för utvecklingen och trafikbehovet.
4. Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker vi motionerna.
Svenska Allmänflygföreningen (29.4.1969)
SPAF stöder till fullo denna motion.
Efter 1963 års luftfartsutredning där allmänflyget ej var representerat har
allmänflyget utvecklats mycket kraftigt, varför de luftfartspolitiska beslut
som då fattades och som även kom att omfatta bl. a. allmänflygets avgifter
är mogna för en översyn.
Eftersom 1963 års luftfartsutredning ej hade till uppgift att utreda allmänflyget,
har allmänflygets verksamhet och målsättning ur samhällelig
synvinkel aldrig blivit klarlagda. Det finns även av den orsaken anledning
att studera allmänflygets utveckling och anpassning i samhället.
Allmänflyget har idag att kämpa med många problem som vi inom SPAF
har kommit underfund med beror på afl den tekniska utvecklingen av allmänflygplanen
gått snabbare än allmänhetens och dess representation i Sveriges
Riksdag haft möjlighet att kunna följa upp.
Vi står därför idag inför en situation där de luftfartspolitiska beslut som
tidigare fattats blivit det största hindret för en sund utveckling av svenskt
allmänflyg. Detta har medfört att Luftfartsverket och även den ur säkerhetssynpunkt
viktiga luftfartsinspektionen har en krasst affärsmässig målsättning
som på ett katastrofalt sätt hämmat pilotutbildningen i vårt land.
Detta är i medvetande om att majoriteten av alla flygolyckor beror på
pilotfel en djupt tragisk situation, vars följder har blivit onödiga förluster
av människoliv och havererade flygplan för miljontals kronor.
22
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
Att situationen är skev framgår kanske bäst därav att åtskilliga svenska
piloter, när det gäller vidareutbildning till instrumentbevis föredrar att genomgå
av ICAO föreskrivna prov på Amerikanska Ambassaden för amerikanska
luftfartsmyndigheterna i stället för att anlita sin egen luftfartsmyndighet.
Beträffande flygfältsutbyggnaden har vi uttalat oss om denna i utlåtandet
över motionerna I: 119 och II: 135 om åtgärder för att stimulera utbyggnad
av allmänflygfält och ber att få hänvisa till detta utlåtande. Som framgår
av detta utgör även här tidigare luftfartspolitiska beslut hinder för en sund
utveckling.
Allmänflyget är för att kunna operera förutom utbildning av piloter och
utbyggnad av flygfält beroende av eu hel rad faktorer: Navigationshjälpmedel,
Meteorologiska data, Tullklarering, Mekaniker, Uppställningsplatser
och hangarer för flygplan, Aeronautiskt informationsmaterial, Trafikledning,
Bensin och service, Kommunikationsutrustningar m. in.
Allmänflyget är dessutom beroende av vilka delar av luftrummet det får
utnyttja och som yrkesflygare vilka konkurrenshämmande koncessionsbestämmelser
som finns. De statliga trafikflygbolagen har här givits konkurrensskyddande
förmåner både beträffande utnyttjande av luftrummet (där
VFR-allmänflyget sedan lång tid varit utestängt) och beträffande koncession
på flyglinjer. Beträffande koncessionsbestämmelserna har detta medtört att
många orter i Sverige blivit utan flygförbindelser som skulle kunnat upprätthållas
med allmänflygplan, men där ej tillräckligt underlag funnits för
SAS’eller LIN:s större flygplan.
Man bör också hålla i minnet att en mycket stor satsning (jfr luftfartsverkets
underskott under åren från andra världskriget till dags dato) gjorts
för att utveckla trafikflyget men att allmänflyget som ej fått del av dessa
investeringar idag avkrävs allt högre avgifter.
Genom insatser från flygklubbar, kommuner, företag och enskilda har
man i Sverige trots allt lyckats bygga upp ett allmänflyg med en modern,
välutrustad flygplanpark vars utnyttjande dock är långt ifrån optimalt.
Detta allmänflyg är som fram gar ett ytterst komplicerat system däi varje
del av systemet måste fungera för att det skall vara användbart. Allmänflygsystemet
täcker hela landet och verksamheten är mångskiftande, taxiflyg,
företagsflyg, skogsbrandflyg, ambulansflyg, jordbruksflyg, fotoflyg, privatflyg
m. in. Den internationella trafiken är mycket stor.
Ett mycket stort kapital är investerat i form av flygplan och utbildning i
denna verksamhet och nytillskottet är ca 20 % per år.
Det måste anses vara en samhällsuppgift av hög prioritet att detta kapital
arbetar på ett optimalt sätt för samhället. Samhället, staten, skulle också
kunna göra mycket stora insatser på de områden som är av gemensam,
systemmässig karaktär för allmänflyget. Med tanke på att sådana insatser
aldrig tidigare gjorts i Sverige borde utdelningen på de i detta fall marginella
insatserna bli mycket stor.
De områden som är speciellt intressanta är:
Utbildning där stora besparingar kan göras i form av mindre antal haverier
Flygfältsutbyggnad
som medför en kraftigt ökad användbarhet av flygplanparken
samt ökad flygsäkerhet
Översyn av koncessions- och luftfartslagar som medför okat utnyttjande
av luftrummet och förbättrad transportekonomi genom fri konkurrens
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
23
Översyn av informationsproblem i samband med inhämtande av meteorologiska
uppgifter, aeronautiska uppgifter, tullklarering in. m. samt transportproblem
på flygplatser som medför mindre tidsförluster i samband med
förberedelse och avslutande av en flygning. (Denna tid utgör idag 30—50 %
av flygtiden i genomsnitt.)
Problemet bör också ses ur internationell synvinkel med hänsyn tagen
till en vidgad Europamarknad och Sveriges placering relativt långt från
Europas centrala delar.
Allmänflyget var för inte så länge sedan en kuriositet, idag är det användbart,
i morgon är det en nödvändighet för att svensk industri skall
kunna hävda sig i internationell konkurrens. Men då måste allmänflygsystemet
vara fullt utbyggt och fungera optimalt. Det är mycket hög tid att
en utredning görs och att de förslag till åtgärder denna utredning kominer
fram till snabbt genomförs.
24
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
Bilaga 4
Yttranden över motionerna 1:319 och 11:361
Luftfartsverket (24.4.1969)
Enligt motionerna synes nu tillämpat taxesystem vara felaktigt utformat,
dels genom de språng som uppstår och som är särskilt markant vid 1 000
kg-gränsen och dels genom att högsta tillåten vikt för erhållande av årskort
är 3 000 kg.
Beträffande de språng i årsavgiften som uppstår vid gränserna 1 000 kg
och 2 000 kg delar luftfartsverket motionärernas uppfattning att avgiftskonstruktionen
träffar ett stort antal flygplanägare på ett orättvist sätt. I
underdånig skrivelse av den 28 mars 1969, som här bifogas (bilaga l)1 har
luftfartsverket föreslagit vissa ändringar i flygplatstaxan. I skrivelsens bilaga,
sid. 3, föreslås ändring av årsavgifterna för landning med följande motivering:
»Nuvarande taxa för årskort har stora språng vid viktsgränserna
1 000 kg och 2 000 kg, vilka icke kan sakligt motiveras från ekonomiska och
operationella synpunkter. Denna konstruktion av taxan träffar ett mycket
stort antal flygplanägare på ett orättvist sätt. Luftfartsverket anser därför
att en omkonstruktion av taxan för årsavgift inom ramen för i princip oförändrad
intäkt är påkallad.
I föreliggande förslag har verket eftersträvat största möjliga enkelhet.
Nuvarande viktsklasser 0—1 000 kg, 1 001—2 000 kg och 2 001—3 000 kg
har bibehållits. Årsavgiften stiger för varje 100-tal kg av flygplanets högsta
tillåtna startvikt, så att årsavgiften blir oförändrad i mitten av varje viktsklass
(500 kg, 1 500 kg resp. cirka 2 300 kg) samt lägre i den nedre och
högre i den övre delen av viktsklassen. Avgiften per tillkommande 100 kg
är 100 kr. i den lägsta viktsklassen, 200 kr. i den mellersta och 300 kr. i den
högsta. Språnget vid gränserna mellan de tre viktsklasserna har praktiskt
taget eliminerats.»
Verkets förslag, jämfört med nu gällande taxa, innebär försämring för
vissa flygplanägare och förbättring för andra. Detta blir en nödvändig konsekvens
av orättvisorna i nuvarande taxa och verkets förslag att omkonstruktionen
bör göras inom ramen för i princip oförändrad intäkt. I bilaga 21
till denna skrivelse göres en jämförelse mellan nuvarande årsavgifter och
de av verket föreslagna. Dessutom angives i bilagan det antal landningar
till »å la carte-priser» som svarar mot årsavgiften.
Beträffande motionärernas synpunkt på högsta viktsgräns för möjlighet
att lösa årskort nämnes i motionerna att luftfartsverket tidigare föreslagit
en höjning av gränsen till 5 700 kg. Rätta förhållandet är att verket i skrivelse
till Konungen av den 17 januari 1968 (nu gällande taxa trädde i kraft
den 1 april 1968 enligt Kungl. brev av den 1 mars 1968) föreslog en höjning
av årsavgiften från 500 till 600 kronor för flygplan under 2 000 kg i skoloch
privatflygverksamhet. Däremot föreslogs ingen ändring av den översta
viktsgräns för årskort om 5 700 kg, som sedan länge varit gällande.
Som nämnts ovan har nuvarande flygplatstaxa varit i kraft sedan den
1. Här ej bilagt
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
25
1 april 1968. Kungl. Maj :ts beslut beträffande årsavgiften har grundats på
rekommendationer i betänkandet från 1963 års luftfartsutredning (SOU
1966:34). Luftfartsverket har funnit att viktsgränsen 3 000 kg för erhållande
av landningsårskort är rimlig, emedan tyngre flygplan har klart yrkesmässig
karaktär och närmast kan betraktas som transportflygplan.
Beträffande det exempel på snedvridning av konkurrensen som angives
i slutet på motionerna instämmer luftfartsverket i att den angivna skillnaden
i totala avgifter är för stor. Det dominerande skälet till den stora differensen
är att för flygningar i förvärvssyfte med flygplan under 3 000 kg
icke utgår någon passageraravgift enligt nuvarande taxa. Av bifogade bilaga
1 framgår att luftfartsverket nyligen föreslagit att passageraravgift
skall utgå vid all förvärvsmässig passagerarbefordran, således även för
flygplan med lägre vikt än 3 000 kg. Vidare innebär verkets förslag om ändring
av årsavgifter att det i exemplet upptagna flygplanet med vikt 2 948 kg
skulle betala 6 000 kronor för ett årskort mot nuvarande 4 000 kronor. Vid
en tänkt tillämpning av luftfartsverkets nya förslag skulle för ovan nämnd
flygplanflotta komma att erläggas flygplatsavgifter om cirka 145 000 kronor,
som sammansättes av 24 000 kronor i årsavgifter för landning (4 st.
flygplan å 6 000 kronor) och passageraravgifter om cirka 120 000 kronor.
Kvarstående skillnad mellan de båda flygbolagens kostnader begränsas då
till att omfatta endast landningsavgifter. Ett visst språng i landningsavgiften
vid maximal viktsgräns för erhållande av årskort torde bli oundvikligt
var man än väljer att sätta sådan gräns.
Av det anförda framgår att den av motionärerna väckta frågan om ändring
av taxebestäminelserna inom allmänflyget genom luftfartsverkets
framställning nu är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Svenska Allmänflygföreningen (29.4.1969)
SPAF finner det ytterst angeläget att riksdagen tar upp denna motion
till behandling.
Att den taxa som luftfartsverket i dag tillämpar blivit stadfäst får anses
som en följd av en serie olyckliga omständigheter, varav vi särskilt vill framhålla
följande:
I 1963 års luftfartsutredning fanns ej några representanter för allmänflyget.
SPAF var vid den tidpunkten tämligen nystartat och hade ej möjligheter
att i detta läge vinna gehör för allmänflygets synpunkter.
1963 års utredning hade ej heller i uppdrag att* behandla allmänflygfrågor.
Trots detta föreslog 1963 års luftfartsutredning en långsiktig utveckling
av taxan för landningsavgifter för allmänflygplan.
De representanter i utredningen, vilka var att betrakta som experter på
luftfart reserverade sig.
Allmänflyget har under tiden 1963—68 utvecklats mycket kraftigt. Antalet
flygplan har fördubblats och ett stort antal nya flygplantyper har införts.
Detta har medfört att speciellt viktsgränserna 1 000 kg och 3 000 kg
kommit att sakna all relevans i sammanhanget. Den högsta gränsen, 3 000
kg, för landningskort är dessutom, internationellt sett, mycket godtycklig,
då den internationella luftartsorganisationen ICAO har satt 5 700 kg som
gräns för lätta flygplan.
Trots allmänflygets starka expansion har man ännu inte nått den gräns
där de fasta kostnaderna är rimliga i förhållande till de rörliga. Det måste
därför anses väsentligare att i dag stödja en ytterligare expansion så att de
26
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1969
fasta kostnaderna kan delas av flera, än att genom avgiftshöjningar bromsa
utvecklingen.
När det blev aktuellt med ändring av luftfartsverkets taxa inkom luftfartsverket
med ett förslag till ny taxa till kommunikationsdepartementet.
Detta förslag, som trots att det innebar mycket stora avgiftshöjningar för
allmänflyget, ändå var bättre och mera praktiskt utformat än 1963 års luftfartsutrednings,
förkastades dock av kommunikationsministern till förmån
för 1963 års luftfartsutrednings helt omoderna, opraktiska och orättvisa
taxeprinciper.
I likhet med traditionen från 1963 års luftfartsutredning genomfördes
förslaget utan att allmänflygets organisationer eller representanter hade
fått möjligheter att yttra sig över förslagets praktiska konsekvenser.
När förslaget blev känt (det var då redan beslutat) skrev SPAF till Konungen
och klagade både över avgifternas storlek (innebärande 300 % höjning
av landningsavgifterna för en stor grupp flygplan) samt dess helt absurda
konstruktion, som medför att tekniskt och flygsäkerhetsmässigt fullgoda
flygplan med vikter strax över de aktuella viktsgränserna blivit praktiskt
taget osäljbara.
Någon ändring har dock ej kommit till stånd.
Det måste även ur demokratisk synvinkel vara angeläget att beslut som
rör allmänflyget bygger på aktuella uppgifter, samt att allmänflygets representanter
får tillfälle att yttra sig.
Man kan ej i vårt dynamiska samhälle därvid stödja sig på en antikverad
utredning, vars målsättning är överspelad och vars sammansättning i dagens
läge ej är representativ.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690027
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.