Sök i Ratio Lex

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

1969-03-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1969:1, Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

1

Nr 1

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om Biafra

konflikten.

Till utrikesutskottet har hänvisats fyra motionspar rörande olika åtgärder

med anledning av Biafra-konflikten

dels de likalydande motionerna 1: 304 av herr Dahlén m. fl. och 11: 334 av

herr Wedén m. fl. vari hemställes att riksdagen som sin mening måtte uttala

1. att regeringen tar initiativ till ökade humanitära insatser i Biafra och

att statliga medel härvid utlovas,

2. att regeringen överväger lämpliga former att ge ökad tyngd åt kravet

att vapenleveranserna till de stridande parterna upphör, varvid främst Sovjets

och Englands ansvar bör framhållas,

3. att regeringen därvid också framhåller vikten av att främst England

och Sovjet utnyttjar sitt inflytande över Lagosregeringen för att få denna

att gå med på eldupphör och förhandlingar,

4. att regeringen, därest andra åtgärder inte visar sig vara framkomliga,

tar initiativ i syfte att få FN att ta upp Biafra—Nigeria-konflikten på sin

dagordning varvid bör eftersträvas en resolution som kräver stopp för vapensändningarna,

vapenstillestånd under internationell kontroll och förhandlingar,

samt

5. att de här förordade initiativen tas i kontakt med Övriga nordiska länder.

(Punkten 1 har hänvisats till statsutskottet.)

^ dels de likalydande motionerna 1:397 av herrar Ingvar Andersson och

Blomquist och 11:470 av herr Werner m. fl. vari hemställes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att regeringen tar initiativ till

en gemensam nordisk regeringsframställning i FN:s generalförsamling om

skyndsam behandling av Biafra—Nigeria-affären,

de/s de likalydande motionerna I: 398 av herr Brundin och II: 462 av herrar

Björck i Nässjö och Clarkson vari hemställes att riksdagen måtte uttala

att regeringens FN-representation måtte verka för att Biafra-frågan snarast

dras inför FN:s säkerhetsråd,

dels de likalydande motionerna I: 399 av herr Hernelius m. fl. och II: 463

av herr andre vice talmannen Cassel m. fl. om aktioner inom FN:s ram för

bl. a. humanitär hjälp vid internationella konflikter.

Den 1 oktober 1960 blev den brittiska kronkolonien Nigeria självständig

med ställning som dominion inom samväldet. Den 1 oktober 1963 blev

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 1 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

Nigeria republik, alltjämt tillhörande samväldet. Till ytan är Nigeria ungefär

dubbelt så stort som Sverige eller närmare bestämt 924 000 kvadratkilometer.

Enligt en i november 1963 genomförd folkräkning har Nigeria 5o,6

milj. invånare, varav 29,7 milj. (53,5 %) i nordregionen (nära 80 % av totala

ytan) och 25,9 milj. i de södra regionerna.

Över hundratalet olika språk och dialekter har urskiljts i Nigeria. Fyra

av dessa utgör modersmål för 60 % av totalbefolkningen och motsvarar de

fyra största stammarna: liausa och fulani i norr, yorubas i sydväst och ibos

i sydöst. I den nämnda folkräkningen angavs befolkningsantalet i Nigerias

östregion vara 12,4 milj., varav ibos (som bebor regionens mellersta delar)

torde kunna uppskattas till 7,5 milj. Man beräknar att därutöver före 1966

minst 1,5 milj. ibos bodde utanför östregionen.

Nigerias förste president var ibo-politikern Nnamdi Azikiwe, den kanske

främste tillskyndaren av landets självständighet. Nigerias förste federala

premiärminister var Sir Abubakar Tafawa Belewa, som tillhörde det i nordregionen

dominerande museimanska politiska partiet. Balewa mördades vid

militärkuppen den 15 januari 1966. Denna kupp torde få ses som en reaktion

mot en alltmer utbredd och uppenbar korruption bland somliga ledande

politiker men även som ett uttryck för oron i söder att det museimanska

norra Nigeria skulle tillvälla sig hela makten i federalregeringen. Statschefsposten

övertogs av den dåvarande arméchefen general Ironsi en lbo —

som ställde sig i spetsen för en militärregering. Militärguvernör i ostregionen

blev överstelöjtnant Ojukwu. I maj 1966 dekreterade Ironsi upphävandet

av Nigerias federala struktur och landets omvandling till en enhetsstat.

Detta ledde till stark oro i norra Nigeria, där man fruktade att införandet

av enhetsstaten var en täckmantel för att tillåta ibos att permanent lagga under

sig den federala makten. Beslutet utlöste massaker i slutet av maj på

ibos bosatta i nordregionen. Nya förföljelseaktioner agde därefter rum i

månadsskiftet juli/augusti i samband med den mot ibo-dominansen riktade

motkuppen i juli 1966, vid vilken Ironsi mördades, och nådde sm kulmen

vid månadsskiftet september/oktober samma år. Det totala antalet dödade

ibos har uppskattats till 20 000. De som undkom flydde i stora massor (ett

antal om mer än 1 milj. har nämnts) till östregionen.

Ur juli-kuppen framgick som ny ledare dåvarande arméstabschefen överste

Gowon, bördig från nordregionens södra del, men kristen. Gowons ställning

som statschef bestreds på legala grunder av den östra regionen, medan ett

erkännande kom honom till del från Övriga delar av Nigeria. Under senare

delen av 1966 och första halvåret 1967 fördes intensiva förhandlingar for

att åstadkomma en överenskommelse mellan federalregeringen och östregionen

Flera försök gjordes för att överbrygga motsättningarna mellan den

federala regeringen och Ojukwu. Sedan dessa ansträngningar emellertid

visat sig resultatlösa beslöt den federala regeringen att i stället stärka centralmakten

för att underlätta en sammansmältningsprocess i landet, bör

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

att förhindra de större stammarnas dittills traditionella strävan att utöva

ett dominerande inflytande över centralregeringen beslöts i ett dekret i maj

1967 att landet skulle uppdelas i 12 delstater i stället för de fyra tidigare

regionerna. Den forna norra regionen uppdelades härigenom i sex och östregionen

i tre nya delstater. I protest mot detta förklarade Ojukwu den

30 maj östregionen för en självständig stat under namnet Biafra. I juli

tillgrep Gowon vapenmakt för att krossa detta, som han såg det, uppror.

Under striderna har det av Biafra-ledningen effektivt kontrollerade sammanhängande

området alltmer krympt och består i dag av ett område som

kan uppskattas till cirka 16 000 kvadratkilometer. Vapenleveranser från

utanförstående länder till de stridande parterna har ägt rum. Federalregeringen

erhåller hjälp framför allt från Storbritannien och Sovjetunionen

medan det är mera oklart om någon regering vill vidgå de leveranser som

sker till Biafra.

Omfattande humanitära insatser har så småningom gjorts för den av

konflikten hårt drabbade civilbefolkningen. Från svensk sida deltar Svenska

röda korset och Bädda Barnen, som verkar inom ramen för Internationella

röda korskommitten (ICRC) samt Svenska Lutherhjälpen, som verkar

inom ramen för en av ett flertal kyrkliga organisationer organiserad verksamhet.

Staten har lämnat bidrag med hittills sammanlagt 8,5 milj. kr. Förnödenheterna

till Biafra transporteras dit med flyg. ICRC använder sig för

närvarande av tva baser, dels ön Fernando Poo — som sedan oktober förra

året är en del av den nya afrikanska staten Ekvatorialguinea — och dels

staden Cotonou i Dahomey. Kyrkhjälpen till Biafra utgår från ön Sao Thomé,

vilken står under portugisisk administration. Röda korsets hjälpflygningar

sker i samförstånd med federalregeringen medan kyrkhjälpens flygningar

däremot äger rum utan kontakt med denna. Samtliga hjälpflygningar går

för närvarande till flygfältet Uli i Biafra, vilket biafranerna med hänvisning

till militära säkerhetsskäl endast håller öppet för trafik på nätterna.

Dit kommer även de vapensändningar med flyg som Biafra mottar utifrån.

Ett andra flygfält uppges vara iordningställt men sägs för närvarande sakna

tillräcklig teknisk utrustning. Biafra har vänt sig till hjälporganisationerna

med en framställning om hjälp till denna utrustning.

Ett stort antal förslag har framkommit både från parterna och från andra

håll för att öka och effektivisera hjälpen. Förslagen avser etablerandet av

dagflygningar, landkorridorer och flodkorridorer resp. kombinationer därav.

Hittills har emellertid åsiktsmotsättningarna mellan parterna varit så stora

att de förhindrat varje genomförande av något av dessa förslag.

I FN gjordes under generalförsamlingen i höstas allvarliga ansträngningar

under hand att få åtminstone frågans humanitära sidor behandlade

i församlingen. Dessa diskussioner ledde emellertid inte till något resultat

sedan det blivit uppenbart att erforderligt stöd saknades bland de i detta sammanhang

särskilt viktiga afrikanska staterna. Detta får ses mot bakgrun
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

den av att OAU vid sitt statschefsmöte i Alger i september hade antagit en

resolution enligt vilken Nigerias enhet skulle upprätthållas. Medlemsstaterna

i såväl OAU som FN uppmanades att avhålla sig från åtgärder som kunde

skada denna enhet. Resolutionen antogs med den överväldigande majoriteten

av 33 stater mot 4. Vid en presskonferens i New York den 28 januari

sade generalsekreterare U Thant att han inte kunde se hur en medlemsstat

eller generalsekreteraren med hänsyn till denna resolution kunde ingripa i

konflikten.

Slutligen är att märka att OAU tillsatt en egen kommitté med sex afrikanska

statschefer under kejsar Haile Selassies ordförandeskap för att undersöka

möjligheterna att nå en lösning på konflikten.

Utskottet. Det är enligt utskottet synnerligen angeläget att Sverige på ett

effektivt sätt stöder alla realistiska strävanden att öka hjälpen till den nödlidande

civila befolkningen i Biafra-regionen.

Utskottet utgår från att regeringen, i enlighet med i riksdagen gjorda uttalanden

från dess sida, kommer att i samråd med de svenska hjälporganisationerna

fortlöpande och positivt bedöma framställningar om bidrag av

statsmedel.

En förutsättning för ett effektivt stöd är att hjälpinsatserna från samtliga

givarländer och hjälporganisationer samordnas. Utskottet finner det

angeläget att regeringen tar de initiativ som är möjliga för att, på det internationella

såväl som på det nordiska och nationella planet, åstadkomma en

sådan koordination av hjälpinsatserna.

Möjligheterna att nu anhängiggöra Biafra-konflikten inför FN måste bedömas

som små. För att föra upp ett ärende på säkerhetsrådets dagordning

fordras bifall av minst nio av rådets femton medlemmar. Det kan med säkerhet

sägas att ett förslag att ta upp frågan i säkerhetsrådet inte skulle

samla erforderligt antal ja-röster. Det står vidare klart att erforderligt antal

röster inte kan uppbådas vare sig i säkerhetsrådet eller bland församlingens

medlemsstater för inkallande av ett extra möte med generalförsamlingen.

Om ingen lösning av konflikten nåtts till hösten, aktualiseras på samma

sätt som skedde år 1968 -—- frågan att ta upp konfliktens humanitära

aspekter på dagordningen för generalförsamlingens ordinarie möte. Utskottet

förutsätter att regeringen aktivt kommer att ta eller stödja initiativ

i den riktningen, under förutsättning att en bred uppslutning från medlemsstaterna,

inte minst de afrikanska, kan förväntas komma till stånd.

Enligt utskottet torde realistiska förutsättningar saknas i dagens läge

för ett svenskt initiativ för att åstadkomma ett stopp för vapenleveranserna

till Nigeria, inklusive Biafra-regionen. Sådana initiativ uppfattas av den federala

regingen som gynnande motpartens intressen och skulle därför kunna

äventyra möjligheterna att lämna humanitärt bistånd. Utskottet förutsätter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969 5

emellertid att regeringen med uppmärksamhe följer frågan om ett vapenembargo.

Utskottet hemställer

att motionerna måtte anses besvarade med vad ovan anförts.

Stockholm den 20 mars 1969

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s), Lundström (fp), Georg

Pettersson (s), Virgin (m), Bengtson (ep), Möller (s), Dahlén (fp) och

Palm (s);

från andra kammaren: herrar Alemyr (s), Skoglund (s), Mellqvist

(s), Holmberg (m), Wahlund (ep), fru Eriksson i Stockholm (s) och herr

Ohlin (fp).

Reservation

av herrar Lundström (fp), Virgin (m), Bengtson (ep), Dahlén (fp), Holmberg

(m), Wahlund (ep) och Ohlin (fp) som anser att utskottets yttrande

bort ha följande lydelse:

»Utskottet. Tragedin i Biafra-regionen har skakat världsopinionen. Många

har dödats i striderna, än fler har gått under på grund av svält och umbäranden.

Någon ljusning i katastrofsituationen kan inte skönjas. Det meningslösa

dödandet fortsätter, människor svälter och dör av hunger, lever som

flyktingar, och barn blir skilda från sina familjer.

De föreliggande motionerna är ett uttryck för en intensiv önskan att intet

skall underlåtas som kan tänkas motverka denna olyckliga utveckling.

Utskottet delar motionärernas mening att det är en angelägenhet av stor

vikt att Sverige söker på ett effektivt sätt hjälpa den nödlidande civilbefolkningen

i Biafra. Hjälpbehovet är mycket stort. Utskottet anser att den

svenska regeringen bör medverka till en ökad finansiell insats, överläggningar

härom bör tas upp bl. a. med berörda hjälporganisationer.

Hjälpsändningarna försiggår under svåra förhållanden. En samverkan

mellan de skilda hjälpinstanserna är önskvärd. Utskottet anser det angeläget

att regeringen medverkar i försök att uppnå ett resultat härvidlag, bl. a.

genom att i positiv anda pröva de förslag som den av president Nixon utsedde

koordinatorn för hjälpen till Biafra kan komma att framlägga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

De fortsatta vapenleveranserna till de stridande parterna upprör med

rätta folkopinionen. Den svenska regeringen bör i kontakt med övriga nordiska

regeringar verka för att de länder som levererar vapen inte blott

själva slutar därmed utan att de också aktivt ingriper mot försäljning av

sådana till de stridande.

Utskottet har med tillfredsställelse noterat att den danska regeringen,

väl medveten om svårigheterna, ändå kommit till den uppfattningen att

situationen blivit så allvarlig att ytterligare utvägar måste prövas för att

bidra till vapenstillestånd och förhandlingar, som kan återställa fredliga

förhållanden. Den danske utrikesministern skall enligt uppgift ta upp spörsmålet

vid det kommande nordiska utrikesministermötet. Utskottet anser

att den svenska regeringen bör i positiv anda pröva de förslag som därvid

kan framkomma.

Biafra-området förklarade sig självständigt för snart två år sedan. Av de

afrikanska staterna har fyra, Elfenbenskusten, Gabon, Tanzania och Zambia,

erkänt Biafra som självständig stat. Vid FN:s generalförsamling i höstas

fanns vissa tecken på en ökad förståelse för Biafras situation.

FN har inte tagit upp konflikten på sin dagordning. Skälen har bl. a. varit

att majoriteten av de afrikanska staterna ställt sig negativ härtill samt att

svårigheter alltid gör sig gällande då konflikter rubriceras som inrikespolitiska.

Det är mot denna bakgrund som den norske utrikesministern ändå ställt

frågan om det inte vore lämpligt att FN skaffade sig möjligheter att verka

med mer kraftfullt utformade medel och ökad auktoritet. Eventuellt skulle

ett särskilt fördrag träffas härom. Avsikten skulle vara rent humanitär. Utrikesminister

Lyng fortsatte:

De tragedier som vi sett den senaste tiden, t. ex. i Nigeria, pekar på nödvändigheten

av en sådan utvidgad auktoritet för FN. FN:s stadga är ett

flexibelt instrument. Det ankommer på medlemsstaterna att utveckla de

maktresurser som, även om de inte är uttryckligen inskrivna i stadgan, är

tilldelade FN som en nödvändig beståndsdel vid fullgörandet av dess plikter

men som inte ännu har formulerats i internationella överenskommelser.

Enligt artikel 2: 7 i FN-stadgan får FN ej ingripa i frågor som väsentligen

faller inom vederbörande stats egen behörighet. Praxis visar dock att

denna artikel ej lagt hinder i vägen för diskusion i FN av frågor som berört

ett folks självbestämmanderätt eller när mänskliga rättigheter på ett uppseendeväckande

sätt kränkts. Som exempel härpå kan nämnas behandlingen

av den portugisiska kolonialpolitiken och apartheidpolitiken i Sydafrika.

Här kan även hänvisas till generalförsamlingens allmänna kompetens enligt

stadgans artiklar 10 och 11 samt till art. 1:3, om FN:s ändamål att åstadkomma

internationell samverkan vid lösande av internationella problem av

humanitär art. Enligt utskottets mening bör den svenska regeringen i samverkan

med de övriga nordiska regeringarna ånyo överväga förutsättningar
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

7

na att i lämplig form ta upp Biafra-konflikten i FN i avsikt att stoppa dödandet,

lindra nöden och återställa fredliga förhållanden.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till

regeringen ger till känna vad utskottet anfört.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.