Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om förbättrad samordning av de nordiska ländernas utlandsrepresentation.

1969-11-21 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1969:21, Utlåtande i anledning av motioner om förbättrad samordning av de nordiska ländernas utlandsrepresentation.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av motioner om förbättrad samordning av

de nordiska ländernas utlandsrepresentation.

I de likalydande motionerna I: MO av herr Thorsten Larsson och II: 464

av herr Fälldin, vilka hänvisats till utrikesutskottet, föreslås att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala sig för en förbättrad samordning

av de nordiska ländernas utlandsrepresentation.

Frågan om samordning av och samarbete mellan de nordiska ländernas

utrikesförvaltningar har vid ett flertal tillfällen behandlats i Nordiska rådet.

Till 1957 års session med rådet lades sålunda fram ett förslag om gemensamma

byggnader för konsulat, beskickningar och andra officiella institutioner

utomlands. Rådets ekonomiska utskott ansåg sig emellertid »inte

kunna tillstyrka att nordiska ambassader och legationer skulle ha gemensamma

byggnader». Däremot ansåg ekonomiska utskottet vissa förutsättningar

föreligga för gemensamma byggnader för andra institutioner än beskickningar,

t. ex. byggnader för turismens främjande, information, kulturellt

utbyte och omhändertagande av sjömän. Vid 1958 års session ansåg

rådet frågan färdigbehandlad.

Vid 1959 års session förelåg förslag om gemensamma specialattachéer vid

beskickningarna i sådana fall då attachéerna inte har uppgifter av direkt

kommersiell natur som kan leda till intressekonflikter.

Förslaget kom fortsättningsvis att behandlas tillsammans med ett förslag

vid 1960 års session om samarbete beträffande utrikestjänsten i de nya staterna.

Detta sistnämnda förslag syftade bl. a. till en samordning av de nordiska

ländernas nyetablering av ambassader så att besparingar och rationalisering

av arbete kunde uppnås.

Rådets ekonomiska utskott pekade i sitt utlåtande på möjligheterna till

samarbete på i synnerhet det konsulära området, men ville inte heller utesluta

möjligheterna till samverkan om de kommersiella, handelspolitiska

och politiska fälten.

Förslaget övervägdes vid ett utrikesministermöte i Oslo i augusti 1960

och ett nordiskt administrationsch ef smöte i januari 1961. En rapport från

det senare mötet förelädes utrikesministrarna och presenterades vid Nordiska

rådets session 1962 (se bilaga 1). Rapporten avger vissa allmänt hållna

konklusioner men konstaterar också att samarbetet inte lämpade sig för

generella avtal utan borde komma till stånd genom konkreta överenskom1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 saml. 1 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

melser mellan berörda departement eller utrikesrepresentationer i varje särskilt

fall.

Utrikesdepartementen borde — heter det vidare i rapporten — hålla

varandra underrättade om framtidsplaner vad avser inrättandet av nya

ambassader i syfte att sprida ländernas representation, ge möjlighet till gemensamma

kanslilokaler samt koordinera det löpande arbetet. Nordiska

specialattachétjänster borde kunna inrättas för »neutrala» sakområden såsom

teknik och forskning. Samarbetet på informationsområdet borde utbyggas

i görligaste mån. Vid 1963 års session fann rådet att undersökningar om

möjligheterna till ökat nordiskt samarbete inom utrikestjänsten pågick i

departementen och att därmed ärendet för rådets del var slutbehandlat.

År 1962 slöts den s. k. Helsingfors-överenskommelsen om samarbete mellan

de nordiska länderna. Enligt överenskommelsen skall tjänstemän i de

nordiska utrikesförvaltningarna bistå medborgare från de andra nordiska

länderna på platser, där dessa saknar representation (art. 31). Det svenska

utrikesdepartementet utsände den 30 augusti 1966 till berörda beskickningar

en instruktion i ämnet med anmodan att snarast möjligt realisera detta

konsulära samarbete (se bilaga 2). De i instruktionen rekommenderade

formerna för samarbete praktiseras nu genomgående av de nordiska utrikesförvaltningarnas

fältorganisationer. Innebörden av instruktionen är i

korthet den att beskickningarna samt lönade och olönade konsulat skall på

stationeringsorten lämna konsulärt bistånd åt varandras medborgare i de

fall då den biståndssökandes eget land saknar representation på platsen.

Med hänsyn till de nordiska ländernas inbördes konkurrerande intressen

inom den internationella handeln har kommersiellt bistånd i princip undantagits

från samarbetet.

Efter fortsatta överläggningar mellan utrikesdepartementen utarbetades

under 1967 föreskrifter om samarbete mellan utlandsmyndigheterna på

handelssjöfartens område (se bilaga 3).

Vid 1967 års session med Nordiska rådet lades fram ett förslag om vidgat

konsulärt samarbete. Förslagsställarna var medvetna om de vid denna tid

utarbetade gemensamma instruktioner om konsulärt samarbete. De önskade

emellertid, mot bakgrund av det honorära systemets begränsningar, föreslå

att framtida behov av konsulär service för såväl sjöfarts- som turistnäringen

tillgodosågs genom gemensamt anställda nordiska tjänstemän.

Vid 1968 års session meddelade regeringarna att inga skäl förelåg att binda

sig till bestämda lösningar. Samarbetsproblem på olika platser kunde

lösas, och löstes numera, av respektive utrikesdepartement alltefter omständigheterna.

Så hade exempelvis i Port Said och Gdansk en utsänd lönad

tjänsteman utnämnts till olönad konsul för de övriga nordiska länderna.

Med tiden väntade man sig att få ett spektrum av varierande samarbetsformer

på detta område.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

3

Utskottet. Som framgår av den redogörelse som nu lämnats berör motionerna

ett område som vid upprepade tillfällen behandlats av de nordiska

ländernas regeringar efter rekommendationer från Nordiska rådet. Utskottet

vill understryka att alla möjligheter bör tas till vara för att utvidga området

för nordiskt samarbete på utrikesförvaltningens område. Härigenom

kan otvivelaktigt vissa kostnadsbesparingar göras, varjämte ett praktiskt

samarbete i utlandet mellan de officiella representationerna på ett åskådligt

sätt illustrerar bredden och djupet av det nordiska samarbetet. Det är emellertid

samtidigt klart att olika omständigheter sätter bestämda gränser för

utbyggnaden av samarbetet. Det gäller dels vissa svårigheter av praktisk

natur, dels — såsom understrukits vid olika tillfällen då frågan behandlats

i Nordiska rådet — det faktum att de nordiska länderna är suveräna stater

med egen utrikespolitik. Utskottet noterar att de fem ländernas regeringar

med uppmärksamhet studerar frågan om möjligheterna att fördjupa samarbetet

och även vidtagit en rad praktiska åtgärder för att samordna utrikesförvaltningarnas

arbete.

Utskottet hemställer

att motionerna 1: 400 och II: 464 må anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 21 november 1969

På utrikesutskottets vägnar :

ARNE GEIJER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s)*, Lundström (fp),

Virgin (m), Dahlén (fp)*, Palm (s) och Ivar Johansson (ep)*;

från andra kammaren: herrar Mellqvist (s), Eliasson i Sundborn

(ep)*, Ohlin (fp) och Martinsson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Bilaga 1

Nordiskt samarbete inom utrikestjänsten1

Redogörelse från överläggningar i januari 1961 mellan personalcheferna

i de nordiska ländernas utrikesdepartement. (Transumt.)

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets åttonde session i Reykjavik i

juli 1960 föreslogs att rådet skulle rekommendera de nordiska ländernas

regeringar att samverka beträffande utrikestjänstens samordnande, särskilt

i de nya staterna. Vid frågans behandling inom rådets ekonomiska utskott

pekades på de möjligheter som syntes föreligga att genom samverkan

nå fram till rationalisering, besparingar och bättre utnyttjande av utrikesrepresentationerna

särskilt beträffande de konsulära uppgifter, som åvilade

såväl beskickningar som konsulat. När det gällde utrikesrepresentationernas

kommersiella, handelspolitiska och politiska verksamhet vore förhållandet

delvis annorlunda. Även här syntes emellertid — och särskilt gällde

detta kanske de nya staterna — ett visst utrymme finnas för en nordisk

samverkan. Det syntes utskottet angeläget, att regeringarna prövade hur

och på vilka områden en sådan samverkan konkret kunde utformas. I enlighet

med utskottets förslag rekommenderade Nordiska rådet regeringarna

»att pröva i vad mån en rationalisering av utrikestjänsten, särskilt i de

nya staterna, kan uppnås genom nordisk samverkan.»

Vid det nordiska utrikesministermötet i Oslo i augusti 1960 uppdrogs åt

personalcheferna i de nordiska ländernas utrikesdepartement att närmare

utreda förutsättningarna för ökad praktisk samverkan mellan de nordiska

utlandsmyndigheterna, överläggningar mellan personalcheferna ägde rum

i Köpenhamn den 9—10 januari 1961. En gemensam redogörelse för resultatet

av dessa överläggningar förelåg inför det nordiska utrikesministermötet

i Stockholm den 14—15 mars 1961. Beslut fattades därvid om att redogörelsen

skulle överlämnas till Nordiska rådet, vilket sedermera skett.

Vid mötet mellan personalcheferna erinrades om att frågan om nordiskt

samarbete inom utrikestjänsten under de senaste åren framförts åtskilliga

gånger i den offentliga debatten, liksom det inom Nordiska rådet framlagts

olika medlemsförslag och antagits rekommendationer härom. Vissa förslag

hade syftat till upprättandet av verkligt nordiska representationer i utlandet

med blandad nordisk personal. Andra förslag hade förutsatt rent nationella

representationer, vilka skulle tillvarataga förutom det egna landets

även ett eller flera av de övriga nordiska ländernas intressen. Andra åter

hade tagit sikte på ett mera begränsat samarbete, t. ex. i form av gemensamma

kanslilokaler eller samnordiska specialattachéer. Vid personalchefsmötet

ansågs det riktigast att företaga en genomgång och saklig värdering

av de olika samarbetsformer, som kan komma i fråga.

1 Originalet på danska.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

5

Problemställningen

I redogörelsen betonas inledningsvis att nordiskt samarbete inom utrikestjänsten

icke är något nytt. Det har varit en sedan många år tillämpad

praxis att de nordiska utlandsrepresentationerna överallt i världen, icke

endast i de nya staterna, håller nära kontakt med varandra och samarbetar

på alla områden, där förhållandena möjliggör detta. De utbyter och sammanställer

i viss omfattning de upplysningar, som de var för sig införskaffat.

Med uppehållslandets högsta myndigheter avtalas om gemensamma informativa

sammanträffanden, vid vilka de söker orientering i politiska eller

andra ämnen av betydelse. Olika former av ömsesidig hjälp förekommer

under vakanser. På platser, där endast ett av de nordiska länderna har

representation, förekommer det att detta land i vissa lägen tillvaratager de

andra ländernas intressen. Under oroligheterna i Irak under 1958_59 till
varatog

sålunda den danska beskickningen i Bagdad även norska och

svenska intressen. I Stettin har den svenska konsularagenten i många år

skött de danska och norska konsulära ärendena. Vid utbrottet av oroligheterna

i Kongo, där utsänd norsk representation saknades, påtog sig de

danska och svenska representanterna i Léopoldville gemensamt att skydda

de norska medborgarna. På platser, där kurirposten avlämnas och mottages

på avlägset belägna orter, upprätthålles en samnordisk kurirtjänst. Också

i ett flertal andra praktiska angelägenheter samarbetar de nordiska representationerna

till ömsesidig nytta.

Det framhålles därför i redogörelsen att vad som skall undersökas icke

är Irågan, huruvida ett nordiskt samarbete inom utrikestjänsten kan och

hör etableras. Ett sådant existerar redan och är ganska omfattande. Det är

icke baserat på formella avtal och dess omfång varierar från plats till

plats alltefter de lokala förhållandena. Spörsmålet gäller icke heller, huruvida

detta samarbete kan och bör utvidgas. Det råder ingen tvekan om, att

representationerna helt enkelt är nödsakade att med hänsyn till de vanskliga

förhållandena i de nya staterna hjälpa varandra i ännu högre grad än

annorstädes i världen. Problemet gäller i själva verket endast, huruvida

och i så fall i vilken omfattning samarbetet i såväl de nya som de gamla

staterna med fördel kan bringas in i fastare former genom generella nordiska

avtal.

Personalgemenskap

Samnordisk representation kan tänkas i två huvudformer. Den ena skulle

vara rent nationellt sammansatt men ha till uppgift att helt eller delvis

tillvarataga flera nordiska länders intressen. Såsom ovan nämnts är en sådan

representationsform möjlig i enstaka fall som tillfälligt arrangemang

och så länge de övriga ländernas intressen på platsen är starkt begränsade

och varken avser uppgifter, vilkas lösning kräver detaljkännedom om dessa

länders förhållanden, eller frågor som kan giva upphov till intressekonflikter.

I övriga fall är samnordisk representation endast tänkbar i den

andra huvudformen, d. v. s. en representation med blandad personal. En

någorlunda omfattande användning av denna form skulle emellertid förutsätta

en väsentligt utbyggd nordisk ekonomisk och politisk intressegemenskap.

Därutöver skulle krävas en så stark koordinering av ledningen mellan

de olika länderna, att denna representationsform knappast skulle kunna

genomföras utan upprättandet av ett samnordiskt utrikessekretariat som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

supplement till de nationella utrikesdepartementen med därav följande

politiska och administrativa komplikationer. Det skulle sålunda med all

sannolikhet bli fråga om personal- och utgiftsökningar för hemmatjänsten.

Vid de integrerade representationerna i utlandet skulle någon större personalbesparing

knappast komma till stånd. För att tillfredsställande kunna

lösa sina uppgifter i utlandet måste utrikestjänstemännen först och främst

känna sitt eget land. En svensk tjänsteman utan närmare kännedom om

dansk handelspolitik skulle icke med bästa vilja kunna tillfredsställande

tillvarataga danska handelspolitiska intressen. Det skulle av rent sakliga

.skäl sålunda vara nödvändigt att sända en representant från varje deltagande

land till alla de viktigare representationerna.

Under den offentliga debatten har framhållits att en samnordisk representation

icke skulle få svårigheter att uppfylla kravet på samtidig lojalitet

gentemot flera länder. Det avgörande för tjänstemannens användbarhet är

emellertid — förutom hans sakliga kunnande — uppdragsgivarnas villighet

att taga honom i anspråk. Det torde få anses klart att det vid ett eventuellt

upprättande av samnordiska representationer skulle uppstå svårigheter

härvidlag.

Gemensamma specialattachéer

I maj 1959 framlades i Nordiska rådet ett förslag, som syftade till en

mera begränsad nordisk personalgemenskap i form av delade kostnader för

specialattachéer. Förslagsställarna var på förhand på det klara med, att

konkurrenssynpunkter kunde förhindra genomförandet av en sådan ordning

beträffande handels-, lantbruks- och fiskeriattachéer och tänkte därför

i första hand på specialattachéer för mera neutrala områden såsom t. ex.

sociallagstiftning, arbetsmarknadsfrågor, vetenskap och teknik.

Av remissyttrandena från berörda länders myndigheter framgick att förslaget

ansågs mindre praktiskt i fråga om kommersiellt betonade uppgifter,

som kräver ingående kännedom om de enskilda ländernas näringsliv

och som i övrigt innebär möjligheter till intressekonflikter. Det rådde däremot

en positiv inställning till förslaget om gemensamma attachéer på

det teknisk-vetenskapliga området liksom det förelåg ett visst intresse för

samnordiska socialattachéer.

De fortsatta, närmare undersökningarna i de olika länderna har icke

medfört någon principiell ändring i dessa ställningstaganden. — Från

svensk sida har sålunda framhållits att samarbete närmast synes möjligt

inom det teknisk-vetenskapliga området. Samtidigt har betonats att man

beträffande de stora vetenskapligt framstående länderna icke bör betrakta

det som tillräckligt att ha en enda gemensam teknisk attaché, utan önskemålet

är i stället att ha flera gemensamma attachéer. Sverige har f. n. teknisk-vetenskapliga

attachéer placerade i Moskva och Washington. Sålunda

skulle man beträffande dessa två poster kunna tänka sig att i den mån

Övriga nordiska länder där företrädes av tekniska attachéer, en samordning

av attachéernas verksamhet kan ske. Vid utväljandet av attachéer synes

samråd därför böra ske mellan de nordiska länderna, så att i möjligaste

mån sörjes för att dessa attachéer med sina specialkunskaper någorlunda

täcker det mycket vida fält, som bör beaktas inom den teknisk-vetenskapliga

informationstjänsten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

7

Gemensamma lokaler

Rörande ytterligare en form av begränsat samarbete har förslag år 1957

framförts i Nordiska rådet, nämligen om gemensamma byggnader för utrikesrepresentationerna

och andra institutioner i utlandet. Resultatet blev

att rådet kunde anbetalla fortsatt anskaffande av gemensamma bygggnader

och lokaler för nordiska institutioner såsom sjömanshem och -kyrkor, bibliotek

o. d., men däremot icke ansåg sig kunna stödja tanken på gemensamma

lokaler för diplomatiska representationer. Det var vidare rådets

uppfattning, att det endast i undantagsfall, t. ex. vid upprättandet av konsulat

på avlägset belägna platser, skulle medföra en besparing av nämnvärd

betydelse att förlägga flera konsulära representationer under samma

tak.

Deltagarna i per sonal chef smötet ansluter sig i redogörelsen till uppfattningen,

att gemensamma lokaler för utlandsrepresentationerna icke kan

förordas som en generell lösning. Detta skulle bl. a. förutsätta, att de olika

ländernas intressen och representationsbehov på de olika platserna vore av

ungefär samma omfattning, något som erfarenhetsmässigt endast undantagsvis

är fallet. Bortsett från dessa och andra svårigheter torde det kunna

ifrågasättas, om gemensamma lokaler skulle medföra den åsyftade rationaliseringen

och besparingen. EU sådant resultat skulle vara avhängigt av

en viss arbetsgemenskap, t. ex. gemensam kontorspersonal, arkiv, kommunikationstjänst

o. s. v. Denna förutsättning saknas dock. Återstår sålunda i

stort sett endast möjligheten till gemensam bud-, telefon- och vakttjänst,

som i allmänhet icke spelar någon avgörande roll på en utrikesrepresentations

samlade budget. På platser, där det blir nödvändigt att upprätthålla

en större stab av bud-, telefon- och bevakningspersonal, kan dock en rationalisering

och viss besparing uppnås genom att två eller flera representationer

går samman vid förhyrning av lokaler.

Andra samarbetsformer

1 personalchefernas redogörelse erinras om det av ambassadören Boheman

(fp) i februari 1960 i riksdagen framförda förslaget om visst nordiskt samarbete

i de nya staterna i Afrika och Asien. Enligt detta borde Danmark,

Norge och Sverige överenskomma om att inom vissa grupper av stater, som

de måste täcka med hjälp av vardera en enda representation, placera sina

beskickningar i olika länder. Var och en av de tre representationerna skulle

därefter tillvarataga icke blott sina egna utan även de två andra ländernas

konsulära biståndsärenden liksom de skulle hålla varandra underrättade

om den allmänna utvecklingen inom respektive stationeringsländer. Handelsfrågor

och eventuella politiska uppgifter skulle dock varje land för sig

tillvarataga.

Vid personalchefernas överläggningar rådde enighet om, att det i Nordvästafrika

funnes särskilda förutsättningar för ett utbyggt nordiskt samarbete.

Såväl av anslagsmässiga som praktiska skäl måste de olika nordiska utrikesförvaltningarna

försöka täcka ett flertal stater med hjälp av vardera

en ambassadör. Klimat- och reseförhållandena är besvärliga liksom stora

olikheter föreligger i fråga om administration och tänkesätt i de skilda afrikanska

staterna. Levnads- och arbetsvillkoren erbjuder också en del praktiska

problem. — Vid utrikesministermötet i Oslo i augusti 1960 framfördes

från dansk sida vissa förslag, som tog sikte på representationsförhål
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

landena i Nordvästafrika. De viktigaste områden, inom vilka samarbete

tänktes komma till stånd, gällde den allmänna rapporteringsverksamheten,

tillsynen över de olönade konsulaten, bistånd till enskilda samt tillhandahållande

av kontorslokaler vid tillfälliga besök av övriga länders beskickningspersonal.

Personalcheferna ansåg detta danska förslag utgöra en

bra utgångspunkt, ehuru det, innan praktiska erfarenheter vunnits, icke

kunde bedömas vilka andra möjligheter till ömsesidigt bistånd som kan

föreligga.

Slutsatser

Personalchefernas redogörelse innehåller i korthet följande sammanfattande

slutsatser.

a) Med hänsyn till de ökade svårigheterna att effektivt täcka det ständigt

stigande antalet självständiga stater, med vilka de nordiska länderna

är intresserade att upptaga diplomatiska och konsulära förbindelser kan det

icke råda några tvivel om, att utvecklingen går mot en utökning av det redan

existerande nordiska samarbetet inom utrikestjänsten. Personalcheferna

är eniga om att rekommendera respektive regeringar att så långt möjligt

stödja denna tendens till ökat samarbete överallt i världen. Samarbetets

närmare utformning är dock icke ägnat att fastställas i allmänna avtal

utan måste tillrättaläggas genom konkreta överenskommelser mellan de i

varje särskilt fall intresserade länderna.

b) De nordiska utrikesdepartementen bör så långt möjligt hålla varandra

underrättade om framtidsplaner beträffande upprättandet av representationer

i de nya staterna så att möjlighet skapas att diskutera en spridning

av representationerna eller alternativt gemensamma lokaler samt koordinering

och praktisk samverkan i det löpande arbetet. Med hänsyn bl. a. härtill

kommer framdeles regelbundet återkommande möten att avhållas mellan

personalcheferna.

c) I länderna utefter den nordvästafrikanska kusten bör ett regionalt

nordiskt samarbete eftersträvas.

d) Personalcheferna är eniga om att rent nationella nordiska representationer

såsom hitintills vid enstaka tillfällen kan tillvarataga andra nordiska

länders intressen, förutsatt att dessa är av begränsad omfattning och

icke kräver detaljkännedom om ifrågavarande länders förhållanden eller

erbjuder möjlighet till intressekonflikter. Däremot föreligger det icke en

sådan nordisk ekonomisk och politisk intressegemenskap, att de nödvändiga

förutsättningarna för upprättandet av samnordiska representationer med

integrerad personal kan sägas föreligga.

e) Tillskapandet av samnordiska specialattachébefattningar får anses

möjligt och önskvärt inom det tekniska, vetenskapliga och andra neutrala

områden, där konkurrensmomentet är mindre väsentligt. På kommersiellt

betonade områden kan det dock knappast anses genomförbart att använda

gemensamma specialattachéer. Det ganska omfattande samarbete, som på

en rad områden av gemensamt intresse redan pågår mellan de nordiska ländernas

näringsorganisationer och deras representanter i utlandet, bör emellertid

så långt möjligt utbyggas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

9

Bilaga 2

KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET

Stockholm den 30 augusti 1966

Till samtliga beskickningar utom ambassaderna i de nordiska länderna

Sedan förslag till likalydande instruktionsskrivelser rörande ett allmänt

genomförande av det nordiska konsulära samarbetet framlagts efter överläggningar

mellan arbetsgruppen från de nordiska länderna, har jag äran

meddela att ifrågavarande förslag nu godkänts för svenskt vidkommande.

Instruktionen, som avfattats på danska språket enligt i det danska utrikesministeriet

brukad form, bifogas här i svensk text.

Under hänvisning till innehållet i sagda dokument har jag äran anmoda

Eder att träda i förbindelse med övriga nordiska länders beskickningar i

Edert anställningsland/Edra anställningsländer för samråd och beslut om

detta samarbetes inledande och om de »nordiska» konsulära ärendenas fördelning

mellan ifrågakommande utlandsmyndigheter, att, där så bedöms

lämpligt, om detsamma underrätta regeringen i anställningslandet/anställningsländerna

samt att därefter lämna Eder underlydande konsulat erforderliga

anvisningar för samarbetets förverkligande i den omfattning som

den gemensamma instruktionen anger.

Någon bestämd tidpunkt för det konsulära samarbetets genomförande i

varje enskild stat har inte fastställts, men det är angeläget att detsamma

kan realiseras inom Edert verksamhetsområde så snart omständigheterna

tillåter.

Utrikesdepartementet emotser i sinom tid rapport om de åtgärder som

vidtagits i saken.

För distribution av den gemensamma instruktionen till Eder underlydande

konsulat närslutes översättning till engelska/franska/tyska/spanska

språket.

Nordiskt konsulärt samarbete omfattar tills vidare icke bistånd i sjöfarts-

och sjöfolksärenden, men avsikten är att utsträcka samarbetet också

på dessa områden. Frågan är under utredning i ovannämnda arbetsgrupper.

Enligt uppdrag:

Åke Malmaeus

O. K. Thyberg

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Översättning

Instruktion

om upprättandet av nordiskt konsulärt samarbete

I. Artikel 31 i samarbetsöverenskommelsen lyder som följer:

Befattningshavare, som tillhör en fördragsslutande parts utrikestjänst

och tjänstgör utanför de nordiska länderna, skall i den mån det är förenligt

med hans tjänsteåligganden samt hinder icke möter från tjänstgöringslandets

sida bistå jämväl medborgare i annat nordiskt land, därest detta

saknar representation på den ifrågavarande orten.

För genomförandet härav fastslås följande huvudprinciper:

1. Det konsulära samarbetet bör icke begränsas till bestämda biståndsområden

men skall — om så sker — i varje fall omfatta de i denna instruktion

angivna områdena. Förekommer redan på en ort ett samarbete i vidare

omfattning eller bedömes det föreligga behov av och möjlighet till ett längre

gående samarbete — allmänt eller i ett konkret ärende — skall instruktionen

icke utgöra något hinder härför utan betraktas som vägledande för

samarbetets genomförande.

2. Ett betydelsefullt led i samarbetet är den rådgivande verksamhet, som

en lönad utlandsmyndighet kan stå ett annat nordiskt lands olönade representation

till tjänst med.

3. Den som förordnats att under vakans eller ledighet tillfälligt uppehålla

en befattning vid en utlandsmyndighet skall kunna påräkna råd och

bistånd från de övriga nordiska utlandsmyndigheterna på orten.

4. Bistånd åt medborgare i annat nordiskt land kommer normalt endast

i fråga, när vederbörandes eget land icke har ens någon olönad utlandsmyndighet

på orten eller så nära därintill att det synes naturligt att hänvisa

den biståndssökande dit.

5. Samarbetet skall i första hand omfatta biståndsområden som icke anses

komma att innebära en arbetsinsats utöver vad en nordisk utlandsmyndighet

omedelbart skall kunna åtaga sig utan särskild instruktion och utan

närmare kännedom om den biståndssökandes eget lands instruktion för

utrikesrepresentationerna. Detta gäller sålunda ärenden som:

utfärdande av intyg om faktiska förhållanden, t. ex. levnadsattester utom

i fall då lag eller författning kräva att intyget utfärdas av det egna landets

konsul,

praktiskt bistånd i form av råd och anvisningar om lokala förhållanden,

lösande av lokala problem av praktisk natur,

biträde att förmedla kontakt med hemlandets utrikesdepartement eller

annan myndighet i hemlandet eller med närmaste egen utlandsmyndighet,

förvaring, utlämnande och eftersändning av post,

anvisning på lämplig advokat på orten,

efterforskningar,

deposition av värdeföremål hos utlandsmyndigheten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

11

6. Dessutom omfattar samarbetet följande betydelsefulla konsulära ämnesområden:
bistånd

åt och hemsändning av nödställda nordiska medborgare,

bistånd åt fängslade och åtalade,

dödsfall, bistånd vid begravning eller hemsändning av kistor och urnor.

7. Bistånd i ärenden av större omfattning eller av rättslig karaktär —

och då i särskild grad de under punkten 6 nämnda biståndsområden —

förutsätter normalt att kontakt tages med och instruktioner inhämtas från

närmaste utlandsmyndighet för den biståndssökandes hemland (eller om

nödvändigt från detta lands utrikesdepartement). Även om ansvaret för

biståndsärendets handläggning i sådant fall övergår till denna senare myndighet,

är det i praktiken ofta av största betydelse att berörda nordiska utlandsmyndighet

på orten kan tjäna som lokal förmedlare.

8. I de fall då man på grund av omständigheterna måste handla utan

föregående instruktion, kan en nordisk utlandsmyndighet i första hand

tillämpa sitt eget lands instruktion för utrikesrepresentationen även om biståndet

därigenom skulle få ett innehåll som avviker från vad den biståndssökande

skulle ha erhållit om hans hemlands regler tillämpats.

9. Om utgivande av ekonomiskt bistånd gäller följande regler:

a. Ekonomiskt bistånd utöver ett ringa belopp för att täcka ett omedelbart

behov kräver normalt bemyndigande från den biståndssökandes egen

närmaste utlandsmyndighet eller hans hemlands utrikesdepartement.

b. När bistånd lämnas av ekonomisk karaktär, häri inbegripet utlägg

eller garantier, skall den biståndssökande, om det över huvud taget är

möjligt, underteckna en skuldförbindelse enligt bifogat formulär, benämnd

»Samnordisk låneförbindelse». Sedan biståndet lämnats, skall denna handling

av den biståndsgivande utlandsmyndigheten översändas till den biståndssökandes

egen närmaste utlandsmyndighet eller till hans hemlands

utrikesdepartement i och för restitution.

c. En fast regel skall vara att vederbörande nordiska utlandsmyndighet

alltid erhåller gottgörelse för sina utgifter automatiskt och utan dröjsmål

från en av nyssnämnda instanser, oavsett om i det enskilda fallet den biståndssökande

erhållit hjälp utöver vad han kunnat få med tillämpning

av sitt hemlands bestämmelser.

10. Om särskilda biståndsområden.

a. I krigs- och krissituationer, under oroligheter och vid naturkatastrofer

kommer det att uppstå ett särskilt behov av nordiskt samarbete angående

bistånd, vilket under sådana omständigheter för övrigt kan tänkas bli

av mera vittgående natur. Här avses sådana förhållande som: kontakt med

och anvisningar till nordiska medborgare, meddelanden om deras belägenhet,

evakuering, hemresebistånd, penninglån, hjälp med utreseformaliteter,

biljettgarantier, utfärdande av pass och medborgarskapsbevis samt anskaffande

av nödvändiga förråd.

b. Eftersom de nordiska ländernas sjölagar och sjömanslagar för närvarande

är underkastade granskning i syfte att revidera desamma, har frågan

om bistånd åt handelsfartyg och bistånd åt sjöfolk ännu icke kunnat upptagas

till slutligt avgörande. Dessa frågor kommer emellertid att bli föremål

för ytterligare överväganden mellan företrädare för de nordiska ländernas

utrikesdepartement. Hjälp till sjöfolk skall emellertid kunna lämnas

enligt de allmänna biståndsbestämmelserna likaväl som de särskilda

sjöfolksbestämmelserna naturligtvis kan komma att tillämpas som ett led

i de konkreta instruktioner en nordisk utlandsmyndighet må mottaga jäm
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

likt bestämmelserna i punkten 7 ovan. I denna särskilda biståndsform inbegripes,

där så är möjligt, hemsändande av sjöfolk med flyg efter statsrekvisition

(Government Request-reglerna).

c. Bistånd i kommersiella angelägenheter, däribland åtgärder att stödja

export, faller i princip utanför det upprättade samarbetet, men hjälp bör

naturligtvis kunna lämnas jämlikt punkten 1 ovan eller när biståndet är

hänförligt under de i punkten 5 uppräknade, okomplicerade områdena.

d. Vid bistånd i kvarlåtenskapsärenden begränsar sig det konsulära samarbetet

till att konsulaten vid behov inrapporterar dödsfall som kommer

till deras kännedom i sådana fall när den avlidnes närmaste anhöriga eller

testamentstagare finnes i ett nordiskt land.

Eftersom de nordiska länderna har olikartad lagstiftning på arvsrättens

område, undantages från det konsulära samarbetet sådana arbetsuppgifter

som uppteckning av kvarlåtenskap efter medborgare i ett annat nordiskt

land, tillsyn över den lokala dödsboförvaltningen och annan verksamhet

som ombud för arvingarna.

ti. Under hänvisning till ovanstående anmodas utlandsmyndigheten att

inom sitt verksamhetsområde och i samarbete med de övriga nordiska ländernas

utlandsmyndigheter vidtaga erforderliga åtgärder för att upprätta

det konsulära samarbetet och därvid i förekommande fall lämna underlydande

konsulära utlandsmyndigheter nödiga instruktioner.

Vid genomförandet torde följande iakttagas:

a. Biståndssamarbetet omfattar som förut nämnts i princip såväl de lönade

som de olönade utlandsmyndigheterna. Eftersom de olönade konsulerna

emellertid icke vid sitt tillträde har åtagit sig någon förpliktelse att

tillvarataga även annat lands angelägenheter, kan det knappast påläggas

dem någon tjänsteplikt i detta avseende utöver vad varje enskild konsul

själv tager på sig. Förutom de redan i artikel 31 stadgade begränsningarna

kommer därför varje enskild olönad konsuls medverkan i arbetet att

vara beroende på om han själv förklarat sig villig att åtaga sig att medverka

i ärenden rörande medborgare från andra nordiska länder än det

han representerar. Man förväntar sig dock som ett minimum att nordiska

medborgare alltid skall kunna påräkna bistånd av förmedlande karaktär,

eventuellt tillsammans med lämnandet av ögonblicklig mindre hjälp, där

ett akut behov förefinnes.

Utlandsmyndigheten ombedes att under beaktande av vad nyss sagts söka

få till stånd medverkan av de olönade utlandsmyndigheterna i samarbetet i

största möjliga utsträckning.

b. Enighet råder mellan de nordiska ländernas utrikesdepartement om att

en förutsättning för samarbetet är den att ett nordiskt land vidtager åtgärder

för att upprätta en egen utlandsmyndighet, om det skulle visa sig att

bistånd på ett eller flera områden blir för betungande för de andra nordiska

ländernas lokala utlandsmyndigheter.

Om en sådan situation skulle uppstå inom utlandsmyndigheternas verksamhetsområde

bör meddelande härom ske till utrikesdepartementet, sedan

nödigt samråd ägt rum med de övriga ländernas utlandsmyndigheter.

c. Huvudregel skall vara att biståndsärendena rörande medborgarna i de

nordiska länderna som icke är representerade på orten på förhand fördelas

mellan de nordiska utlandsmyndigheterna. Bistånd bör företrädesvis lämnas

av lönad myndighet, om en sådan finnes på orten. Då det emellertid icke

synes möjligt eller ändamålsenligt för utrikesdepartementen att träffa slutlig

överenskommelse om denna fördelning, vilken ofta kommer att bli bero
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

13

ende på lokala förhållanden, bemyndigas utlandsmyndigheten att i samråd

med de lönade utlandsmyndigheterna för de övriga nordiska länderna ombesörja

fördelningen med hänsyn till de lokala förhållandena.

d. Notifikation om samarbetet till verksamhetslandets myndigheter.

I överensstämmelse med en allmänt antagen folkrättslig princip bör som

huvudregel notifikation ske om det upprättade samarbetet, medan på förhand

meddelat godkännande av verksamhetslandet icke lärer vara nödvändigt.

Stöd för detta antagande finnes i den i Wien den 24 april 1963 undertecknade

FN-konventionen angående konsulära förbindelser, vars artikel 8

lyder: »Upon appropriate notification to the receiving State, a consular post

of the sending State may, unless the receiving State objects, exercise consular

functions in the receiving State on behalf of a third State.»

Även om Wienkonventionen ännu icke kan betraktas som gällande folkrätt

synes dock de flesta länder erkänna principen i artikel 8 såsom uttryck

för den allmänt härskande uppfattningen av de formkrav som skall uppfyllas

vid en konsulär tjänstemans tillvaratagande av ett tredje lands konsulära

intressen. Då emellertid synpunkterna i denna fråga varierar från

land till land, bemyndigas utlandsmyndigheten att i samråd med övriga

nordiska lönade utlandsmyndigheter avgöra i vilken form notifikation skall

äga rum.

Om särskilda lokala förhållanden skulle påbjuda att notifikation underlåtes,

emotses meddelande härom med angivande av de närmare omständigheterna

och av de övriga nordiska utlandsmyndigheternas synpunkter.

e. Tjänstevägen.

Biståndsärendets art får bli avgörande för vilken tjänsteväg som skall anlitas

för inhämtande av instruktion hos högre konsulära eller diplomatiska

myndigheter och för rapportering i ärendet.

Biståndsuppgifternas olikartade karaktär innebär sålunda att framställning

om bistånd av ett annat lands konsulära representation och inhämtande

av direktiv kan ske utanför sedvanlig tjänsteväg. Då en utlandsmyndighet

tillvaratager ett annat nordiskt lands konsulära intressen, bör ifrågavarande

utlandsmyndighets egna överordnade myndigheter dock få underrättelse

om biståndet. Detta bör normalt kunna ske genom att kopia av

skrivelserna i ärendet insändes på sedvanlig tjänsteväg.

f. Adress- och telefonlistor.

Som en praktisk förhållningsregel för att genomföra det konsulära samarbetet

bör utlandsmyndigheten med jämna mellanrum tillställa de underlydande

konsulaten aktuella adress- och telefonlistor för samtliga nordiska

länders konsulära och diplomatiska myndigheter inom utlandsmyndighetens

verksamhetsområde.

g. Då de lönade nordiska utlandsmyndigheterna icke överallt har samma

verksamhetsområde, kommer vissa bland dessa att nödgas samordna det

konsulära samarbetet med mer än en grupp nordiska utlandsmyndigheter.

Om det i detta avseende skulle uppstå problem som icke låter sig lösas på

platsen, torde utlandsmyndigheten inrapportera detta och samtidigt avge

förslag till lösning. Ärendet kommer då att upptas till förhandling mellan

de nordiska utrikesdepartementen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET

Bilaga 3

Stockholm den 22 december 1967

Till samtliga beskickningar utom ambassaderna i de nordiska länderna

Som ett resultat av fortsatta överläggningar mellan företrädare för utrikesdepartementen

i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om nordiskt

konsulärt samarbete har numera utarbetats bifogade föreskrifter om

samarbete mellan utlandsmyndigheterna på handels sjöfartens område.

Föreskrifterna skall i fortsättningen iakttas av utlandsmyndigheterna

inom ramen för det nordiska konsulära samarbetet, och Ni anmodas i detta

syfte ta kontakt med övriga nordiska länders beskickningar i Edert verksamhetsland/Edra

verksamhetsländer. De nya föreskrifterna ersätter texten

i den med ovanciterade cirkulär distribuerade gemensamma instruktionen

[sedermera intagen i AFUR 56 § punkt 2] under litt. b) i avsnittet I mom.

10 med rubriken »Om särskilda biståndsområden». Den grundläggande instruktionens

allmänna grundsatser är följaktligen vägledande även för det

ömsesidiga nordiska biståndet på handelssjöfartens område.

För distribution av ovannämnda föreskrifter till Eder underlydande konsulat

närslutes översättning till engelska/franska/spanska/tyska språket

(i ex.).

Enligt uppdrag:

Åke Matmaeus

O. K. Thyberg

a. ----

b. Bistånd på handelssjöf artens område.

(1) Mottager nordisk utlandsmyndighet från lokal myndighet meddelande

som berör säkerheten ombord på fartyg från annat nordiskt land, skall

underrättelse snarast lämnas närmaste utlandsmyndighet för fartygets hemland

eller dettas utrikesministerium.

(2) Utlandsmyndigheten bör i rimlig omfattning förmedla förbindelse

mellan hyressökande nordiskt sjöfolk och fartyg från dessa länder.

(3) På begäran av befälhavare på fartyg från annat nordiskt land skall

utlandsmyndighet mottaga s. k. sjöprotest (notarialprotest) samt utfärda

bevis därom eller bistå fartygsbefälhavaren med att avge sådan protest inför

behörig lokal myndighet och bestyrka anteckning om sjöprotest i fartygsdagbok.

(4) Har fartyg hemmahörande i ett nordiskt land förlist eller annan svår

sjöolycka drabbat sådant fartyg, skall utlandsmyndighet i första hand lämna

all den hjälp i praktiska angelägenheter som är erforderlig för att bistå

befälhavare och besättning, sörja för deras omedelbart erforderliga vård, inkvartering,

utrustning och underhåll samt snarast möjligt underrätta utlandsmyndighet

för fartygets hemland om de åtgärder som vidtagits.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

15

Vid behov skall utlandsmyndigheten vaka över att aktioner för räddning

av fartygsbesättningen utan dröjsmål igångsätts.

Utlandsmyndigheten bör också bistå befälhavare eller fartygsagent i sådana

åtgärder som besiktning, förvaring av skeppsdokument, besättningsmedlemmarnas

hemresa eller ny anställning för dem.

(5) Finns välfärdssekreterare eller sjömanspräst från nordiskt land stationerad

på platsen, bör utlandsmyndighet ge denne stöd i den utsträckning

det är praktiskt möjligt. Det gäller i synnerhet vid hänvändelse till de lokala

myndigheterna.

(6) Om sjuk eller skadad sjöman av befälhavare för fartyg från annat

nordiskt land överlämnas åt utlandsmyndighetens försorg eller själv begär

bistånd av myndigheten, skall denna sörja för att sjömannen får erforderlig

hjälp och vård. Myndigheten bör också, i samråd med befälhavare eller

fartygsagent, sörja för hans uppehälle och avresa ur landet. Myndigheten

bör därtill omedelbart underrätta närmaste utlandsmyndighet för fartygets

hemland eller utrikesministeriet där, när allvarlig sjukdom eller svårare

olycka drabbat en sjöman.

Ställer befälhavare eller agent icke skriftlig garanti för uppkommande

kostnader, bör instruktion snarast inhämtas från den utlandsmyndighet

eller det utrikesministerium som nämnts i föregående stycke.

Begär sjöman, som är medborgare i ett annat nordiskt land eller är bosatt

i ett av dem, i andra fall än som nämnts i föregående stycke, bistånd

från utlandsmyndighet, skall han beredas den hjälp i praktiska angelägenheter

som kan vara erforderlig eller det bistånd som behövs för att täcka

de omedelbara ekonomiska behoven till dess instruktion i ärendet inhämtats

från någon av nyssnämnda myndigheter.

Utlandsmyndighet bör, då så är möjligt utan större svårighet, till förvaring

och eventuell vidarebefordran till närmaste utlandsmyndighet för sjömannens

hemland mottaga hyresmedel eller personlig egendom som tillhör

sjöman, vilken kvarlämnats av fartyg hemmahörande i annat nordiskt land.

I de fall då hemresa kan ske med flyg i enlighet med bestämmelserna för

Government Request, är utlandsmyndighet bemyndigad att utställa erforderlig

rekvisition på annat nordiskt lands vägnar, när de nationella betingelserna

föreligger i det enskilda fallet.

(7) I Danmark, Finland, Norge och Sverige har som ett resultat av nordiskt

samarbete på lagstiftningens område tillkommit nya regler om sjöförklaring.

Utlandsmyndighet som tillhör något av dessa länder och som av

vederbörande hemlandsmyndighet erhållit behörighet hålla sjöförklaring är

skyldig hålla sådan förrättning för fartyg hemmahörande i ett annat av

länderna, när behörig utlandsmyndighet för fartygets eget hemland ej finns

på orten och anmälan resp. begäran om sjöförklaring görs av befälhavaren

eller fartygets redare eller behörig myndighet i fartygets hemland. När sådan

sjöförklaring hålls, skall utlandsmyndigheten använda de nationella

regler som gäller för myndighetens verksamhet (jfr cirkulär 85 U 13.6.67

angående 1967 års sjölagsändringar).

Utskrift av protokoll över sjöförklaring för fartyg från annat nordiskt

land skall tillställas utlandsmyndighet för fartygets hemland eller dess utrikesministerium

för vidarebefordran genom dess försorg.

(8) Svensk lagstiftning kräver i vissa fall, att besiktningsmän i sjöfartsangelägenheter

utses av eu konsulär myndighet. Sådana besiktningsmän

skall också kunna utses av dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690025

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.