Sök i Ratio Lex

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1969

1969-04-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1969:4, Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1969

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1969

1

Nr 4

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om förbud för

supertankers att trafikera Östersjön.

Till utrikesutskottet har hänvisats två likalydande motioner I: 401 av fru

Elvy Olsson in. fl. och II: 467 av herr Larsson i Borrby om förbud för supertankers

att trafikera Östersjön.

Motionerna utmynnar i en hemställan att riksdagen måtte uttala sig för

att Östersjön skall hållas fri från de stora oljelransportfartyg under benämningen

supertankers som nu projekteras.

Vad först beträffar frågan om möjligheten att förhindra trafik av oljetransportfartyg

i Östersjön genom att förvägra dem tillträde genom Östersjöinloppen

må hänvisas till den folkrättsliga grundsatsen att sund som används

för internationell sjöfart mellan två delar av havet är internationella

i den meningen att strandstaterna icke har rätt att införa några restriktioner

i trafiken. Alla fartyg — oberoende av nationalitet, typ, last och storlek —

åtnjuter alltså en folkrättsligt given förmån av fri och obehindrad passage

(under förutsättning att trafiken inte regleras genom internationellt avtal

såsom är fallet med t. ex. Dardanellerna och Bosporen som förenar Svarta

Havet med Medelhavet, Montreux-konventionen 1936). Denna folkrättsliga

princip har kommit till uttryck i bl. a. 1958 års Genéve-konvention angående

territorialhavet och tilläggszonen i vilken det heter att »rätt till oskadlig

genomfart för utländska fartyg genom sund, som begagnas för internationell

sjöfart mellan en del av det fria havet och en annan del därav eller en främmande

stats territorialhav, ej får upphävas» (art. 16, 4:e stycket). Sverige

har visserligen ej anslutit sig till denna konvention men den citerade artikeln

får anses ge uttryck för traditionell svensk inställning i denna fråga.

östersjö-inloppen (Öresund samt Stora och Lilla Bält) är visserligen

svenskt eller danskt territorium, men det är allmänt accepterat att de är att

anse som farleder av den typ som enligt folkrätten står öppen för fri passage

för alla länders fartyg, örlogs- såväl som andra fartyg och oberoende av storlek

och last. Detta har kommit till uttryck i bl. a. traktaten den 14 mars 1857

mellan Sverige, Danmark och en del andra stater ang. avskaffande av tullavgifterna

i Öresund och Bälten (SFS 15). I art. 1, stycke 1, heter det i traktatens

franska originaltext, att strandstaterna inte har rätt att i framtiden

under några som helst omständigheter underkasta fartygspassage »détention

ou entrave», d. v. s. inte får hindra passage av eller kvarhålla fartyg.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 1 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Utrikesutskottets utlåtande nr fr år 1969

Principen om den fria genomfarten i Öresund finns också nedlagd i deklarationen

den 30 januari 1932 med Danmark angående vissa gränsförhållanden

i Öresund (SÖ 1932: 1).

Sammanfattningsvis kan konstateras alt såväl folkrättslig sedvanerätt

som traktatförpliktelser innebär att friheten för fartyg att passera genom

östersjö-inloppen måste vidmakthållas.

Den svenska regeringen har, såsom framgår av ett uttalande av dåvarande

utrikesministern Undén år 1959, också ansett att denna folkrättsliga syn på

rätten till fri passage genom Öresund sammanfaller med svenska politiska

intressen:

Sedan lång tid tillbaka har det varit traditionell svensk politik att hävda

Östersjöns frihet, dess status som ett fritt hav, öppet för alla, och sådan är

vår ståndpunkt även i dag. Inloppen till Östersjön betraktar vi i enlighet med

rådande folkrättsliga uppfattning som färdvägar mellan två fria hav. I fredstid

har såväl handelsfartyg som örlogsfartyg av vilken nationalitet det vara

må fritt tillträde till Östersjön. I krigstid har samma princip hävdats såsom

den riktiga politiken. Jag är medveten om att under krigstid de krigförandes

blockadpolitik hindrat eller försvårat den fria trafiken och sålunda begränsat

vad man kallar havets frihet.

Jag skall inte närmare fördjupa mig i dessa problem men understryker,

att enligt vår uppfattning det Sfria tillträdet till Östersjön är en folkrättsligt

fastslagen princip, som vi dessutom finner vara i överensstämmelse såväl

med Sveriges intresse som med det allmänna intresset att icke stora hav

monopoliseras av en viss stat eller grupp av stater.

(Föredrag vid Föreningen Nordens kongress den 26 juni 1959; texten i

Utrikesfrågor 1959 s. 22—26.)

Ansträngningarna att skapa garantier mot en förorening av Östersjöns

vatten genom medvetna utsläpp av olja eller genom förlisning, kollision och

grundstötning av oljefartyg måste därför söka andra vägar än förbud för

oljebärande fartyg att passera in genom Östersjöns inlopp. Sedan en tid tillhaka

pågår också ett arbete för att på internationell bas få till stånd arrangemang

som förbjuder medvetna oljeutsläpp resp. söker begränsa verkningarna

när olja spritts av andra orsaker.

Till en början må hänvisas till 1954 års internationella konvention till

förhindrande av havsvattnens förorening genom olja (SÖ 1956: 15 och SÖ

1963: 15). Sverige anslöt sig till konventionen år 1956. Enligt denna åtar

sig de fördragsslulande parterna att se till att förbud utfärdas mot att inom

vissa zoner utsläppa olja och oljehaltiga blandningar som förorenar havsytan.

Enligt år 1962 vidtagna ändringar i konventionen är hela Östersjön

och Nordsjön med anslutande vikar sådant område där utsläpp av olja är

förbjudet.

Av intresse är också 1967 års överenskommelse mellan Sverige, Danmark,

Finland och Norge om samarbete i fråga om kontrollen av efterlevnaden av

bestämmelser till förhindrande av havsvattnens förorening genom olja.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1969

Enligt denna konvention skall de fördragsslutande parterna ofördröjligen

underrätta vederbörande myndighet i annan stat om iakttagelse av mera

betydande oljeförekomst som kan befaras driva mot denna stats territorium.

De avtalsslutande parterna skall också lämna bistånd vid undersökning av

förmodade överträdelser av oljeföroreningsbestämmelser.

När det gäller Nordsjön har en överenskommelse utarbetats om samarbete

vid bekämpande av olj ef öroreningar. Överenskommelsen, som torde komma

att undertecknas inom kort, är tillämplig när olja, som förorenar eller som

förutses komma att förorena havet, innebär en allvarlig och överhängande

fara för fördragsslutande stats kust eller därtill knutna intressen. Enligt

avtalet skall de fördragsslutande parterna hålla varandra underrättade om

nationell organisation för oljeskydd och om nya erfarenheter i kampen mot

oljeskador. Vidare skall parterna lämna varandra meddelande om olyckshändelser

och oljebälten som kan allvarligt hota en annan fördragsslutande

stat samt uppmana sina fartygsbefälhavare och flygplanspiloter att rapportera

sådana olyckshändelser och oljebälten. En fördragsslutande part som

behöver hjälp med åtgärder mot oljeskador skall få allt bistånd som de

andra fördragsslutande parterna kan lämna.

Det må i detta sammanhang också nämnas att Nordiska rådet vid sin

session i Stockholm 1969 antog två rekommendationer (nr 19 och 20) i vilka

Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges regeringar uppmanas att

1) tage initiativet til en ändring af de internationale sövej sregler for store

skibe under passage af farvande, hvor sejlads med sådanne skibe

medförer särlige risiki;

2) åt gennemföre et effektivt beredskap til afhjälpning af katastrofer og

skader, som kan opstå i de indre nordiske farvande om muligt i samarbejde

med andre stater der gränser til disse farvande.

Enligt vad utskottet inhämtat har den svenska regeringen redan vidtagit

åtgärder i syfte att i lämpliga former söka tillgodose de önskemål som uttalas

i rekommendationerna.

Avslutningsvis må uppmärksamheten fästas vid 1923 års konvention och

stadga rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar (SÖ 1927:

20). Enligt stadgan skall de fördragsslutande parterna medge varje annan

föi dragsslutande stats fartyg samma behandling som tillkommer dess egna

fartyg eller någon annan stats fartyg vad angår fritt tillträde till hamn.

Artikel 2 i stadgan, som alltså förbjuder diskriminering av fartyg av viss

nationalitet, har följande lydelse:

Under förutsättning av ömsesidighet och med det förbehåll, som angives

i första stycket av art. 8, förbinder sig envar fördragsslutande stat att i

havshamnar, som stå under dess höghetsrätt eller myndighet, medgiva

varje annan fördragsslutande stats fartyg samma behandling, som tillkommer

dess egna fartyg eller någon annan stats fartyg, vad angår fritt

tillträde till hamnen och dennas utnyttjande ävensom det fulla åtnjutandet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Utrikesutskottets utlåtande nr i år 1969

av de förmåner i fråga om sjöfart och handelstransaktioner, som den medgiver

fartyg, deras gods och passagerare.

Den lika behandling som sålunda fastställts, skall inbegripa förmåner

av alla slag såsom tilldelning av kajplatser, lättnader i fråga om lastning

och lossning ävensom alla slags avgifter, vilka uppbäras för regeringen,

offentliga myndigheter, koncessionsinnehavare eller företag av alla slag,

vare sig det sker i deras namn eller för deras räkning.

Utskottet vill betona vikten av att regeringen vidtar alla de åtgärder —

såväl på det nationella planet som i samarbete med andra länder — som

är påkallade och möjliga för att söka förhindra nedsmutsning av Östersjöns

vatten genom olja. Enligt de upplysningar som utskottet inhämtat pagar

också arbete härmed inom regeringen. Utskottet — som önskar understryka

frågans utomordentliga vikt — förutsätter att regeringen, utöver den

aktivitet som ovan redovisats för utskottet, även framgent kommer att följa

denna fråga med den största uppmärksamhet.

Utskottet hemställer med hänvisning till vad sålunda anförts

att motionerna I: 401 och II: 467 må anses besvarade med

vad utskottet anfört.

Stockholm den 24 april 1969

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande :

från första kammaren: herrar Arne Geij er (s), Lundström (fp), Birger

Andersson (s), Georg Pettersson (s), Virgin (m), Bengtson (ep), Möller

(s) och Axel Andersson (fp);

från andra kammaren: herrar Alemyr (s), Skoglund (s), Mellqvist (s),

Wedén (fp), Holmberg (in), Wahlund (ep), fru Lewén-Eliasson (s) samt

herr Eliasson i Sundborn (ep).

ESSELTE AB. STHLM 69

914280

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.