Utlåtande i anledning av motion om offentligt biträde åt part i ärenden rörande administrativt frihetsberövande.
1970-03-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1970:21, Utlåtande i anledning av motion om offentligt biträde åt part i ärenden rörande administrativt frihetsberövande.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av motion om offentligt biträde åt part i ärenden
rörande administrativt frihetsberövande.
I motionen 11:973 av herr Antonsson m. fl. hemställs att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att förslag till bestämmelser om förordnande av offentligt
biträde i ärenden angående administrativa frihetsberövanden skyndsamt
föreläggs riksdagen.
Motionen
I motionen erinras om den möjlighet som varje misstänkt i brottmål har att få offentlig
försvarare. Härefter anförs.
Någon motsvarande rätt till biträde gäller däremot inte i ärenden angående administrativa
frihetsberövanden, bland vilka särskilt kan nämnas intagning på alkoholistanstalter,
barnavårdsanstalter och mentalsjukhus. Även dessa ärenden kan,
liksom brottmålen, avse frihetsförluster under avsevärd tid och i övrigt medföra
ödeläggande konsekvenser för den enskilde.
Antalet administrativa frihetsberövanden har i takt med välfärdssamhällets utveckling
oavbrutet ökat. Inom vart och ett av nyss angivna vårdområden förekommer
för närvarande flera tusentals intagningsbeslut årligen. Även om vederbörande
myndigheter vinnlägger sig om noggrann prövning av ärendena, har det visat
sig att intagningsbeslut i åtskilliga fall saknat laga stöd eller eljest grundats på otillräckligt
material. Detta framgår bl. a. av JO:s ämbetsberättelser, som för de sista
tio åren redovisar ett rikt urval sådana fall från alla de tre områden som förut
nämnts. En väsentlig orsak härtill har utan tvivel varit att de enskilda varit i avsaknad
av rättsligt biträde; det är uppenbarligen ofta svårt för personer i sådana
situationer — ej sällan är de vid beslutsfattandet interimistiskt omhändertagna —
att själva på verksamt sätt föra sin talan och förebringa utredning för att åstadkomma
en allsidig belysning av ärendena.
Motionärerna erinrar härefter bl. a. om två utredningsförslag — avgivna av utredningen
om administrativa frihetsberövanden och sinnessjuklagstiftningskommittén
— som vid ett genomförande skulle ha skapat möjligheten i ärenden angående
administrativa frihetsberövanden att förordna offentligt biträde åt den som ärendet
angår. Härefter anför motionärerna.
Två parlamentariska kommittéer har alltså enhälligt funnit det vara väsentligt ur
rättssäkerhetssynpunkt att offentligt biträde kan förordnas åt dem som hotas av
eller redan är föremål för administrativa frihetsberövanden. Angelägenheten av en
sådan reform har i avgivna remissyttranden också allmänt understrukits. Vid dessa
förhållanden bör reformen uppenbarligen snarast genomföras, med mindre tving
Bihang
till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. lavd. Nr 21
2
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970
ande hinder däremot möter; det är här fråga om att avhjälpa en iögonenfallande
brist på ett ur rättssäkerhetssynpunkt ömtåligt område.
Vägande skäl för att ytterligare uppskjuta denna reform torde emellertid inte
föreligga. Reformen avser en klart avgränsad grupp ärenden av speciell natur,
där reformbehovet är i vederbörlig ordning utrett och dokumenterat. Det finns
ingen anledning att sammankoppla denna fråga med den större och tveksammare
frågan i vilken utsträckning offentligt biträde bör kunna förordnas i andra slags
administrativa ärenden eller överhuvudtaget med frågan om rättshjälp inom hela
förvaltningsområdet. Än mindre finns anledning att sammanföra frågan med det
än mer vittgående och besvärliga spörsmålet om kostnadsersättning åt part i förvaltningsförfarandet.
Det kan f. ö. erinras att bestämmelser meddelats om offentligt
biträde i fråga om vissa andra avgränsade ärendegrupper inom förvaltningen,
t. ex. i utvisningsärenden enligt 41 § utlänningslagen.
Frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden om administrativt frihetsberövande
bör följaktligen brytas ut ur 1968 års sakkunnigutredning, vari den
blott ingår som ett mindre, redan utrett delproblem. Förslag till bestämmelser i ämnet
bör skyndsamt föreläggas riksdagen. En sådan partiell reform för att stärka
rättsskyddet vid administrativa frihetsberövanden — varom åtgärder för snart 20
år sedan begärdes av riksdagen — framstår av ovan anförda skäl som oundgänglig
och trängande.
Inledning
Fri rättegång m. m.
Möjlighet att erhålla fri rättegång finnes enligt gällande bestämmelser hos de
allmänna och särskilda domstolarna; däremot icke hos förvaltningsdomstolarna eller
hos några förvaltningsmyndigheter. Fri rättegång innebär för den part som åtnjuter
förmånen bl. a. att kostnad för bevisning utgår av allmänna medel samt att
rättegångsbiträde kan förordnas att bistå parten mot ersättning av allmänna medel.
I brottmål kan den tilltalade erhålla offentlig försvarare. Även i detta fall utgår
ersättningen av allmänna medel, och om den tilltalade icke blir fälld stannar denna
kostnad på statsverket. Har den tilltalade fri rättegång, kan det ej heller om
han blir fälld åläggas honom att gottgöra statsverket kostnaden för försvararen.
Vid sidan av den fria rättegången finnes vissa särskilda anordningar för meddelande
av rättshjälp till mindre bemedlade med det allmännas stöd. Detta sker
huvudsakligen genom rättshjälpsanstalter eller genom advokater enligt avtal med
vederbörande landsting. Fri rättshjälp i dessa former står i princip till förfogande
även i förvaltningsärenden.
I sällsynta fall kan offentligt biträde förordnas inom förvaltningen. Vid förhör
enligt utlänningslagen äger utlänningen åtnjuta biträde av därtill lämplig person.
Har utlänningen ej utsett sådant biträde och finnes hans rätt icke kunna utan biträde
tillvaratagas, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. Ersättning
till det offendiga biträdet utges av allmänna medel. Utlänningen kan förpliktas
att till statsverket återgälda kostnaden.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970
Tidigare utredningsarbete
Den av motionärerna behandlade frågan har samband med spörsmålet om kostnadsersättning
åt enskild part och om fri rättegång i förvaltningen. Med hänsyn
härtill berörs i det följande i viss utsträckning även dessa frågor.
På begäran av riksdagen år 1952 (1LU 17) tillsattes påföljande år en utredning
om rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden. År 1960 framlade utredningen
om administrativa frihetsberövanden förslag till ökade rättssäkerhetsgarantier
vid handläggningen på länsplanet av mål om administrativa frihetsberövanden
beträffande alkoholmissbrukare, barn och ungdom, försumliga försörjare,
lösdrivare samt vissa psykiskt efterblivna (SOU 1960: 19). Särskilda socialdomstolar
skulle handlägga målen. I 9 § förslaget till lag om socialdomstol stadgades
bl. a. att om det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest för tillvaratagande
av enskild parts rätt finnes vara av synnerlig vikt, må domstolen förordna offentligt
biträde åt parten. Statsverket skulle stå för kostnaden för biträdet.
Utredningsförslaget har inte föranlett lagstiftning.
Besvärssakkunniga avlämnade 1964 sitt slutbetänkande Lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964:27). I betänkandet behandlades frågor som rör kostnad i
förvaltningsförfarandet. Rätt för enskild part till ersättning av allmänna medel för
kostnad i förvaltningsförfarandet föreslogs bli införd i begränsad utsträckning. I
sammanhanget behandlades frågan om att för förvaltningsförfarandet i allmänhet
införa något mot fri rättegång svarande institut. Vidare anfördes bl. a. följande (s.
694).
Det skall däremot ej förnekas, att behov av en motsvarighet till fri rättegång
kommer att föreligga i förvaltningsärenden hos domstol, i vilka muntlig handläggning
äger rum. Framför allt blir så naturligtvis fallet, därest förslaget om att ärende
skall kunna utsättas till handläggning vid huvudförhandling genomföres. Även i
vissa grupper av ärenden hos andra myndigheter än domstolar, t. ex. i expropriations-
och jorddelningsärenden, torde visst behov göra sig gällande av en motsvarighet
till fri rättegång. En särskild utredning har emellertid tillsatts för revision
av lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande frågor.
Resultatet av denna utredning torde lämpligen böra avvaktas, innan ställning tages
till hur den processuella rättshjälpen hos domstol i förvaltningsärenden m. m. skall
anordnas. De sakkunniga ha därför ansett sig icke böra utarbeta vare sig förslag
om utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om fri rättegång till förvaltningsärenden
hos domstol eller andra förslag syftande till fri rättshjälp i förvaltningsärenden.
I november 1958 framlade 1951 års rättegångskommitté betänkande med förslag
till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40). Enligt förslaget hade möjligheten
att erhålla processuell rättshjälp vidgats främst genom att part kunde erhålla
sådan förmån mot att han till statsverket inbetalade ett efter hans ekonomiska
förmåga avpassat kostnadsbidrag.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1962 tillkallades sakkunniga att verkställa
utredning rörande revision av lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och
därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga har i februari 1965 framlagt be
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970
tänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1965:13).
Förslaget bygger i det väsentliga på rättegångskommitténs förslag.
Beträffande frågan om rättshjälp inom förvaltningsförfarandet framhåller de
sakkunniga att det är avsett att den föreslagna rättegångshjälpen i princip skall
kunna beviljas i samtliga mål och ärenden som förekommer vid allmän underrätt,
ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol, krigsrätt, hovrätt, högsta
domstolen samt arbetsdomstolen. Frågan om rättshjälp inför administrativa myndigheter
— bland dem förvaltningsdomstolarna — torde däremot falla utanför det
för utredningen utstakade området.
Beträffande det närmare innehållet i betänkandena från 1958 och 1965 får utskottet
hänvisa till 1LU 1970:5.
I fråga om det av motionärerna åberopade förslaget av sinnessjuklagstiftningskommittén
hänvisar utskottet till följande avsnitt.
Tidigare riksdagsbchandiing
Frågan om rättshjälp i bl. a. mål om administrativa frihetsberövanden behandlades
i motioner till 1965 års riksdag. Första lagutskottet instämde i de önskemål
som framförts om förbättrade möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning
i förvaltningsärenden och till rättshjälp över huvud. Motionerna avslogs emellertid.
Utskottet hänvisade till att de förslag, som framlagts i besvärssakkunnigas slutbetänkande
år 1964 och i betänkandet Rättegångshjälp år 1965, var föremål för
remissbehandling. Dessa förslag hade bringat frågorna närmare sin lösning, och
någon ytterligare utredning kunde inte förordas i avvaktan på de åtgärder Kungl.
Maj:t kunde komma att föreslå beträffande berörda spörsmål.
I detta sammanhang får utskottet även hänvisa till 1LU 1967:21 och 1968:21,
i vilka utlåtanden behandlas frågan om ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande.
Frågan om offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall har behandlats av riksdagen
år 1967 (2LU 17). Andra lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte för
sin del antaga ett lagförslag, som medförde möjlighet att förordna offentligt biträde
åt patient i ärende hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden. Riksdagen
biföll en vid utskottsutlåtandet fogad reservation, där motionen i fråga avstyrktes.
Utskottsutlåtandet innehåller en utförlig redogörelse för frågans tidigare
behandling, bl. a. inom sinnessjuklagstiftningskommittén, som förordat att offentligt
biträde skulle förordnas i den aktuella ärendetypen.
Utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden
Med ledning av vad som kom fram vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas
förslag har ett nytt lagförslag — förvaltningslagen — utarbetats inom justitie
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970
5
departementet (SOU 1968:27). Författningsmaterialet har skurits ner radikalt så
att endast 25 paragrafer står kvar. Även detta förslag har remissbehandlats och är
nu föremål för prövning av Kungl. Maj:t.
Vid den översyn som sålunda företagits har vissa av besvärssakkunniga behandlade
problem lämnats utanför. Detta gäller bl. a. frågan om kostnad, som brutits
ut till särbehandling.
Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
år 1968 sakkunniga för utredning av frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet,
om rättshjälp i förvaltningsärenden och om ojfenligt biträde åt part i sådana
ärenden (beträffande direktiven se riksdagsberättelsen 1969:Ju 55). I direktiven
anför departementschefen bl. a.
För egen del vill jag framhålla, att det inte är tillfredsställande att den enskilde
enligt nuvarande ordning — bortsett från vissa undantagsfall — under alla omständigheter
själv måste stå för sina kostnader i förvaltningsförfarandet. Särskilt
beträffande sådana förvaltningsärenden där den enskilde förhållandevis ofta kan
ha befogad anledning att vidta mera kostnadskrävande åtgärder för att tillvarata
sina intressen finns det ett påtagligt behov av regler som möjliggör viss kostnadsersättning
till den enskilde. Det allmännas krav på medverkan från den enskildes
sida i förvaltningsförfarandet synes inte böra sträckas så långt att den enskilde betungas
oskäligt. Frågan om att införa bestämmelser om kostnadsersättning i vissa
förvaltningsärenden bör därför prövas. Sådana bestämmelser är emellertid inte tillräckliga
för att skapa garantier för att enskilda personer inte av ekonomiska skäl
hindras att tillvarata sina intressen i förvaltningssammanhang. Därför behövs också
åtgärder som gör det möjligt för de ekonomiskt sämst lottade parterna att få rättshjälp.
För vissa förvaltningsområden som är av central betydelse för den enskildes
person bör vidare det allmänna i större utsträckning än vad som nu är fallet ha
möjlighet att förordna offentligt biträde åt enskild.
Till ledning för de sakkunniga har chefen för justitiedepartementet anfört vissa
synpunkter. I detta hänseende anförs beträffande frågan om offentligt biträde åt
part:
Det finns skäl som talar för att i varje fall i sådana förvaltningsärenden, som
rör den enskildes personliga frihet, det bör finnas möjlighet att förordna offentligt
biträde åt part. Även i vissa andra ärenden på förvaltningens område kan det tänkas
att det allmänna vid behov bör sörja för att den enskilde förfogar över sakkunnigt
biträde. De sakkunniga bör undersöka på vilka områden det föreligger
ett starkt framträdande behov av offentligt biträde åt enskild part i förvaltningsärenden
och under vilka närmare förutsättningar sådant biträde bör förordnas.
Samtidigt bör övervägas i vad mån den enskilde bör vara skyldig att till det allmänna
återbetala kostnaderna för offentligt biträde.
Reform av rättshjälpen enligt riktlinjer i 1970 års statsverksproposition
I årets statsverksproposition (bil. 4, s. 58) har chefen för justitiedepartementet
aviserat en genomgående rättshjälpsreform. Huvudprincipen vid en sådan reform
bör enligt departementschefen vara att ingen av ekonomiska skäl skall hindras
6
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970
från att ta till vara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra
till kostnaden för rättshjälpen efter förmåga. Särskilda rättshjälpsmyndigheter
skall upprättas, men även privatpraktiserande jurister bör kunna anlitas för rättshjälp.
Den enskilde skall kunna få rättshjälp såväl i mål eller ärende vid domstol
och administrativ myndighet som i utomprocessuella sammanhang.
Departementschefen behandlar i sammanhanget även den i motionen aktualiserade
frågan och anför därvid.
Rättshjälp i vidsträckt mening innefattar även det biträde som misstänkta och
tilltalade i brottmål erhåller genom att offentlig försvarare utses. Frågan om en
motsvarande möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde i vissa förvaltningsärenden
är som jag tidigare anfört under utredning. Det bör närmare undersökas
om inte även dessa former av stöd i rättsliga angelägenheter kan inordnas i det
nya systemet för rättshjälp.
Den ytterligare utredning som måste föregå en reform av rättshjälpen har enligt
vad som anges i statsverkspropositionen redan inletts inom justitiedepartementet
och bör enligt departementschefens mening även i fortsättningen bedrivas inom
departementet i samråd med utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden. Resultatet
av detta utredningsarbete bör remissbehandlas.
Utskottet har i utlåtande nr 5 i år avstyrkt motioner, vari yrkats bl. a. att en
parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppgift att framlägga förslag angående
förbättrad rättshjälp. Utskottets hemställan har bifallits av riksdagen den 25
februari. Vid debatten i första kammaren upplyste chefen för justitiedepartementet,
att till arbetsgruppen är knutna dels en representant för rättshjälpsadvokaterna,
dels en representant för Sveriges advokatsamfund. Chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Geijer, har vid samma tillfälle uttalat, att det är hans förhoppning
att det skall komma fram en departementspromemoria i så god tid att den
kan remissbehandlas i rimlig tid och utgöra underlag för ett förslag till 1971 års
riksdag.
Utskottet
I förevarande motion framhålls att två parlamentariska kommittéer — utredningen
om administrativa frihetsberövanden och sinnessjuklagstiftningskommittén
— enhälligt funnit det vara väsentligt från rättssäkerhetssynpunkt att offentligt
biträde kan förordnas åt person som hotas av eller redan är föremål för administrativt
frihetsberövande. Då därtill kommer att angelägenheten av en sådan reform
också allmänt understrukits vid remissbehandlingen av kommittéförslagen
bör, anför motionärerna, frågan om offentligt biträde i ärenden om administrativt
frihetsberövande brytas ut ur den år 1968 tillsatta utredningen om rättshjälp
i förvaltningsärenden, där frågan ingår som ett delproblem. I motionsyrkandet
hemställs att riksdagen anhåller att förslag till bestämmelser om förordnande av
offentligt biträde i nämnda slag av ärenden skyndsamt föreläggs riksdagen.
I årets statsverksproposition har chefen för justitiedepartementet aviserat en
genomgripande rättshjälpsreform. Huvudprincipen vid en sådan reform bör en
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970
7
ligt departementschefen vara att ingen av ekonomiska skäl skall hindras från att
ta till vara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra till
kostnaden för rättshjälpen efter förmåga. Särskilda rättshjälpsmyndigheter skall
upprättas, men även privatpraktiserande jurister bör kunna anlitas för rättshjälp.
Den enskilde skall kunna få rättshjälp såväl i mål eller ärende vid domstol och
administrativ myndighet som i utomprocessuella sammanhang.
Departementschefen erinrar i sammanhanget om att rättshjälp i vidsträckt mening
innefattar även det biträde som misstänkta och tilltalade i brottmål erhåller
genom offentlig försvarare samt att frågan om att införa en motsvarande möjlighet
att förordna offentligt biträde i vissa förvaltningsärenden är under utredning.
Det bör enligt departementschefen närmare undersökas, om inte även dessa former
av stöd i rättsliga angelägenheter kan inordnas i det nya systemet för rättshjälp.
Den ytterligare utredning, som måste föregå en reform av rättshjälpen, har
redan inletts inom justitiedepartementet och bör enligt departementschefens mening
även i fortsättningen bedrivas inom departementet i samråd med utredningen
om rättshjälp i förvaltningsärenden. Till den arbetsgrupp, som tillsatts inom departementet
för uppgiften, är knutna dels en representant för rättshjälpsadvokaterna
dels en representant för Sveriges advokatsamfund. Riksdagen har tidigare i
år avslagit motioner, vari yrkats att utredningsarbetet borde bedrivas i annan form.
I samband med riksdagsbehandlingen av nämnda ärende uttalade departementschefen,
att det är hans förhoppning att en departementspromemoria rörande rättshjälpen
skall föreligga i så god tid att den efter remissbehandling kan läggas till
grund för ett förslag till 1971 års riksdag.
Med hänsyn till vad sålunda upplysts är något initiativ från riksdagens sida i
anledning av motionen inte påkallat.
Utskottet hemställer,
att motionen 11:973 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 mars 1970
På första lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s), Schött
(m), fru Lindström (s), herrar Sörenson (fp), Helge Karlsson (s)*, fru Lilly Ohlsson
(s) och herr Ferdinand Nilsson (ep);
från andra kammaren: fröken Bergegren (s)*, herrar Martinsson (s)*, Börjesson
i Falköping (ep), Hansson i Piteå (s), Sjöholm (fp)*, Oskarson (m), fru
Bergander (s) och herr Polstam (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.