Utlåtande i anledning av motioner angående reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1: 870 av fru Olsson, Elvy, samt 11: 1034 av herr Romanus m. fl.
1970-02-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1970:6, Utlåtande i anledning av motioner angående reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1: 870 av fru Olsson, Elvy, samt 11: 1034 av herr Romanus m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av motioner angående reglerna för tilläggssjukpenning
vid havandeskap.
Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
1: 870 av fru Olsson, Elvy, samt 11: 1034 av herr Romanus m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen beslutar
om följande ändring av 3 kap. 13 § i lagen om allmän försäkring:
(Nuvarande lydelse)
Även om---------
Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår
endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och längst
till etthundraåttionde dagen efter förlossningsdagen
eller efter den tidigare
dag då sjukpenningen började utgå.
Rätten till fortsatt sjukpenning
upphör, om kvinnan under nämnda
tid utför förvärvsarbete under mer
än trettio dagar. Därvid medräknas
ej dag då barnet åtnjuter sjukhusvård.
Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår sjukpenning
endast om kvinnan har eller
på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.
Sjukpenning för-------
Till sjukpenning--------
(Föreslagen lydelse)
---1 kap. 4 §.
Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår
endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och längst
till etthundraåttionde dagen efter förlossningsdagen
eller efter den tidigare
dag då sjukpenningen började utgå
-
Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår sjukpenning
endast om kvinnan har eller
på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.
— -— annat föranleda.
---ej barntillägg.”
Gällande bestämmelser
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, har enligt lagen om allmän försäkring
vid barnsbörd rätt till mod er skaps penning. Denna utgör 1 080 kr. Vid
flerbörd tillkommer 540 kr. för varje barn utöver ett. Av moderskapspen1
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 2 avd. Nr 6
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
ningen kan den försäkrade lyfta 300 kr. före nedkomsten, dock tidigast 120
dagar före den beräknade tiden härför. Om en kvinna, som har rätt till moderskapspenning,
skulle vara sjuk, är hon avstängd från rätt till grundsjukpenning
fr. o. in. förlossningsdagen t. o. m. tjugonionde dagen därefter.
Därest en kvinnlig försäkrad i anledning av barnsbörd avhåller sig från
förvärvsarbete, har hon enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring rätt
till tilläggssjukpenning, även om sjukdom inte föreligger. En förutsättning
är dock att hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten
därför under minst 270 dagar i följd varit placerad i sjukpenningklass nr 3
eller högre, d. v. s. haft minst 2 600 kr. i arbetsinkomst, eller skulle ha varit
placerad i sådan sjukpenningklass, om hon fyllt 16 år. Sjukpenningen utgår
tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast fr. o. m. förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår under
högst 180 dagar, dock endast för dag då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.
Därest kvinnan under 180-dagarsperioden utför förvärvsarbete under
mer än 30 dagar, förlorar hon rätten till fortsatt sjukpenning. Därvid medräknas
ej dag, då barnet åtnjuter sjukhusvård. Fr. o. m. den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår tilläggssjukpenningen endast under förutsättning
att kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha
barnet i sin vård. Barntillägg utgår ej till sjukpenning vid barnsbörd.
Tidigare behandling
Den nu gällande regeln, som medger kvinnan rätt att förvärvsarbeta högst
trettio dagar under 180-dagarsperioden, utan att förlora rätten till fortsatt
sjukpenning, infördes genom en år 1969 beslutad lagändring. Dessförinnan
gällde som förutsättning för rätten till sjukpenning vid barnsbörd att kvinnan
helt avhöll sig från förvärvsarbete under den tid då sjukpenning skulle
utgå.
Den förut gällande regeln var hämtad från 7 § lagen den 21 maj 1954 om
moderskapshjälp. I propositionen med förslag till denna lag (prop. 1954:
144) erinrade departementschefen om den bestämmelse i arbetarskyddslagen,
som tillförsäkrar kvinnan sex veckors ledighet omedelbart före den väntade
nedkomsten och som förbjuder henne att arbeta i vissa yrken under de
sex första veckorna efter förlossningen. Departementschefen framhöll, att
syftet med tilläggssjukpenningen sammanföll med tanken bakom nyssnämnda
bestämmelse, nämligen att kvinnan för sin egen och för barnets skull
skall få en tids vila från sitt dagliga arbete utom hemmet, och han ansåg det
mindre välbetänkt, att genom dispensmöjlighet från det för rätten till sjukpenning
uppställda kravet på fullständig avhållsamhet från förvärvsarbete
göra avkall på detta gemensamma syfte.
Vid 1965 års riksdag aktualiserades frågan om en uppmjukning av den nu
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
förevarande regeln genom ett par motioner, vari hemställdes om utredning
av frågan om möjligheterna att medge förvärvsarbete i begränsad utsträckning
i samband med barnsbörd utan att kvinnan därvid förlorar tilläggssjukpenningen.
Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godtagna utlåtande
nr 37, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att motionerna
överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utskottet anförde vidare:
Utskottet
vill understryka vikten av att de skyddssynpunkter, som anlades
vid införandet av reglerna om tilläggssjukpenning för blivande och nyblivna
mödrar, upprätthålles. I princip bör alltså ledighet i samband med barnsbörd
vara sammanhängande. I den mån den nuvarande fasta regeln skapar
irritation och leder till för de försäkrade svårförståeliga resultat, synes det i
stor utsträckning bero på bristande kunskap om regelns innehåll. Detta förhållande
bör kunna avhjälpas genom ökad upplysning, bl. a. i samband med
anmälan till försäkringskassa. Enligt utskottets mening kan det emellertid
vara befogat att undersöka huruvida man — utan att äventyra skydds- och
vårdintressena samt med beaktande av administrativa hänsyn — kan tillåta
en uppmjukning av den nuvarande regeln. Utskottet syftar här på sådana
fall som gäller enstaka kortare avbrott i ledigheten, t. ex. för att tillgodose
tillfälliga behov av arbetskraft. Utredning av de berörda problemen torde
kunna ske inom 1961 års sjukförsäkringsutredning.
I prop. 1969: 37, som innehöll förslag till nu gällande bestämmelser i ämnet,
anförde departementschefen bl. a.
Havandeskap och förlossning innebär för en kvinna avsevärd omställning
av såväl fysisk som psykisk art. Under tiden därefter medför amningen och
skötseln av barnet betydande påfrestningar. För barnet betraktas det som en
fördel om modern själv svarar för vården under den första tiden av dess
levnad. Det har därför ansetts vara av stort värde att modern i samband
med barnsbörd får en tids ledighet från arbete utom hemmet. Detta återspeglas
i lagregler som garanterar kvinnan rätt till ledighet i samband med
nedkomst.
Tilläggssjukpenningen i anledning av barnsbörd ger kvinnan ekonomiska
möjligheter att utnyttja rätten till ledighet. Detta sker genom att tilläggssjukpenningen
ersätter inkomstbortfall på grund av bortovaro från förvärvsarbete
i samband med havandeskap och barnsbörd.---
Bestämmelsen att ledigheten inte får avbrytas har blivit kritiserad i olika
sammanhang. Motioner vid 1965 års riksdag ledde till att familjepolitiska
kommittén fick i uppdrag att utreda frågan om möjlighet att göra
avbrott i havandeskapsledighet. Kommittén har föreslagit en uppmjukning
av kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete.
Kommittén framhåller att nuvarande regler skapat irritation särskilt
i de fall, där kvinnan saknat kännedom om konsekvenserna av att ledigheten
avbryts med ett tillfälligt förvärvsarbete. Även om informationen om
villkoren för att åtnjuta tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd
förbättrats för att undanröja ovisshet i detta avseende anser kommittén
att bestämmelsen om total avhållsamhet från förvärvsarbete kan verka
onödigt hård. Kommittén påpekar därvid att risken att komma i konflikt
med denna blivit väsentligt större sedan ersättningstiden fr. o. m. ingången
av år 1963 utökades från 90 till 180 dagar. Kravet på att ledigheten skall
lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 6
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
vara sammanhängande kan enligt kommittén vidare leda till resultat soin
direkt motverkar syftet med bestämmelsen. Till belysning härav nämner
kommittén att en kvinna, som gått miste om rätten till fortsatt lilläggssjukpenning
på grund av att hon tillfälligt utfört förvärvsarbete, kan se sig
nödsakad att för sin försörjning arbeta mera beständigt, även om det inte
är förenligt med hennes eller barnets bästa. Det anförda leder enligt kommittén
till slutsatsen att bestämmelsen bör mjukas upp.
Kommitténs resonemang i denna del har inte mött någon erinran under
remissbehandlingen. 1 stället uttalar flera remissinstanser sin tillfredsställelse
med att förslag lagts fram om ändring i den gällande regleringen.
Även jag anser att de av kommittén åberopade omständigheterna sammantagna
utgör bärande skäl för att en ändring i föreslaget hänseende bör
komma till stånd.---
Kommitténs förslag grundar sig på en diskussion av olika tänkbara vägar
att åstadkomma en bättre ordning i avbrottsfrågan än den nuvarande.
Därvid behandlar kommittén tre skilda alternativ. Det lämpligaste
alternativet är enligt kommittén att i författningstexten föreskriva afl avbrott
i ledigheten tillåts i viss omfattning. Flertalet remissinstanser godtar
en lösning efter denna princip. Två av arbetsmarknadens organisationer
— LO och SACO — föredrar emellertid ett längre gående alternativ
att helt slopa bestämmelsen att avbrott i ledigheten utesluter från rätt
till fortsatt tilläggssjukpenning. Det återstående alternativet — innebärande
att försäkringskassorna lämnas möjlighet att från fall till fall medge avbrott
genom förvärvsarbete i begränsad omfattning — förespråkas inte från
något håll.
Inte heller jag anser att metoden med en tillståndsprövning i varje
särskilt fall är användbar. Bl. a. kan åberopas att proceduren blir tungrodd
och att den med all sannolikhet leder till en föga enhetlig rättstillämpning.
Om man betraktar de båda andra alternativ som kommittén diskuterat
kan det naturligtvis från vissa synpunkter te sig tilltalande att helt slopa
nuvarande avbrottsregel. Kvinnan skulle under 180-dagarsperioden kunna
få tilläggssjukpenning för varje dag hon avhåller sig från förvärvsarbete
men vara utesluten från förmånen endast för dag då hon haft förvärvsarbete.
Kvinnan utsätts då inte för något ekonomiskt tryck att ta ut ledigheten
i ett sammanhang. I stället får hon möjlighet att bestämma om avbrott
i ledigheten utifrån sina egna personliga önskemål.
Obegränsade avbrottsmöjligheter innebär emellertid också att man låter
de skydds- och vårdhänsyn, som motiverat förmånen av tilläggssjukpenning
vid barnsbörd och som legat bakom dess utformning, helt träda i bakgrunden.
Enligt min mening bör en sådan utveckling inte eftersträvas.
Som kommittén framhåller är det fortfarande från såväl den enskildes som
samhällets synpunkt av stort värde att ledigheten tas ut sammanhängande.
Om möjligt bör det då finnas ett effektivt medel att uppmuntra och påverka
kvinnan att ta ut ledighet på sådant sätt. Något annat medel än att
inom moderskapsförsäkringen reglera möjligheterna till ledighetsavbrott
synes därvid inte kunna komma i fråga. Bestämmelser inom arbetarskyddslagstiftningens
ram skulle uppenbarligen bli föga smidiga om de skulle
kunna fylla kravet på effektivitet.
Kravet på sammanhängande ledighet har också ansetts motiverat av
administrativa hänsyn. Slopas kravet finns alltså skäl att befara att olägenheter
vid tillämpningen, t. ex. problem med en omfattande kontrollverksamhet,
blir följden. Kommitténs uttalanden liksom riksförsäkrings
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1070 5
verkets remissyttrande ger stöd för riktigheten av sådana farhågor. Riksförsäkringsverket
anser att olägenheterna med detta alternativ skulle bli
avsevärda.
Oavsett hur man värderar de för- och nackdelar som är förenade med detta
alternativ är emellertid ett avgörande skäl mot att nu gå på denna lösning
att man — som kommittén framhållit — skulle kunna föregripa kommitténs
behandling av frågan om ett eventuellt vårdbidrag. En lösning enligt
detta alternativ skulle dessutom gå längre än vad riksdagen uppenbarligen
åsyftat i de framställningar som legat till grund för kommitténs uppdrag
på den nu aktuella punkten. Mot bakgrund av det anförda kan jag
inte förorda en sådan lösning.
De skedda övervägandena leder följaktligen till att den metod kommittén
förordat kommer i blickpunkten. Inte heller detta alternativ är invändningsfritt.
Också eu begränsad eftergift i kravet på sammanhängande
ledighet minskar lagstiftningens effektivitet när det gäller att bevaka de
grundläggande skydds- och vårdhänsynen. Fastläggs en bestämd gräns för
möjligheterna till avbrott kan deita också tänkas föra med sig nackdelar
av samma slag som visat sig förbundna med nuvarande ordning. Varje avsteg
från kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete torde vidare medföra
visst administrativt merarbete. Fördelen med alternativet är emellertid
att detta kan utformas så att stelheten i den nuvarande regeln mjukas
upp väsentligt samtidigt som lagstiftningen alltjämt vilar på principen om
sammanhängande ledighet. Dessutom blir de administrativa svårigheterna
begränsade. Jag bedömer det således möjligt att nå en godtagbar lösning
efter den linje kommittén valt.----
När det gäller att fastställa det tillåtna antalet avbrottsdagar får en avvägning
ske mellan skilda synpunkter. Skydds- och vårdintressena kräver
att ledigheten i regel inte splittras upp av ett stort antal avbrott eller avbrott
som sträcker sig över långa perioder. Samtidigt måste emellertid beaktas
att önskemålen och behoven när det gäller ledighetsavbrott kan variera
betydligt bland kvinnorna. EU tillgodoseende så långt möjligt även
av dem som vill ha större avbrottsmöjligheter minskar risken för att kvinnorna
kommer i konflikt med begränsningsregeln. Mot bakgrund av det
anförda bör kommitténs förslag att bestämma antalet möjliga avbrottsdagar
till trettio kunna godtas.
Med den diskuterade regeln synes tilläggssjukpenning kunna utgå även
för vissa fridagar under en period av förvärvsarbete, trots att något behov
av kompensation för förlorad arbetsinkomst för dessa dagar inte kan
sägas föreligga. Detta är naturligtvis inte helt tillfredsställande. De utvägar
som står till buds när det gäller att undgå den berörda konsekvensen
för emellertid med sig nya svårigheter. Antalet tillåtna avbrottsdagar kan
av skäl jag förut anfört inte bestämmas så lågt att man vinner något väsentligt
i förevarande hänseende. Enligt min mening bör man vidare så långt
möjligt söka undvika att bygga ut den diskuterade regeln med detaljerade
spärrföreskrifter, som gör försäkringen alltför komplicerad.
I anledning av propositionen väcktes motioner, vari bl. a. framställdes
samma yrkande som det nu förevarande.
Andra lagutskottet behandlade lagförslaget och motionsyrkandena i utlåtandet
nr 40, som godkändes av riksdagen. Utskottet anförde i frågan:
Frågan om begränsad eller obegränsad rätt till avbrott i ledigheten har
diskuterats ingående av familjepolitiska kommittén, som haft i uppdrag
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
att utreda lagändringen, remissinstanserna och föredragande departementschefen.
I propositionen redovisas utförligt de skäl som talar för den ena
eller den andra lösningen. Utskottet har vid sin behandling av frågan funnit
att de skäl som anförts för en lösning efter propositionens förslag väger
över. Framför allt vill utskottet understryka att syftet med reglerna om
tilläggssjulcpenning vid barnsbörd är att ge kvinnan möjlighet till vila och
återhämtning i samband med den fysiska och psykiska påfrestning, som
graviditeten och nedkomsten medför samt att ge henne möjlighet att till gagn
för barnet svara för vården av detta under den första tiden. Dessa skyddsoch
vårdsynpunkter, som enligt utskottets bedömning alltjämt måste tillläggas
väsentlig betydelse, låter sig inte i tillräcklig grad förena med ett system
där det utan några konsekvenser i försäkringshänseende överlåtes åt
kvinnan själv att bestämma i vilken omfattning hon skall utnyttja ledigheten.
En fortsatt regel, som föreskriver förlust av rätt till tilläggssjukpenning
och därigenom uppmuntrar och påverkar kvinnan att ta en sammanhängande
ledighet i samband med barnsbörden, bör alltjämt finnas. Å andra sidan
bör regeln inte utformas så snävt som den gällande utan ge kvinnan möjlighet
att åta sig förvärvsarbete under ett mindre antal dagar. Propositionens
förslag om 30 dagar finner utskottet utgöra en lämplig avvägning.
Med det anförda vill utskottet uttryckta sin anslutning till propositionen.
Motionsyrkandena i förevarande del avstyrkes därmed.
Utskottet
Tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd utges under högst 180 dagar,
tidigast fr. o. in. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast fr. o. m. förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår endast
för dag, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Rätten till fortsatt sjukpenning
upphör, därest kvinnan under 180-dagarsperioden utför förvärvsarbete
under mer än 30 dagar.
I förevarande motioner framställs yrkanden om sådan lagändring, att kvinnan
medges rätt till obegränsat avbrott i havandeskapsledighet utan att rätten
till tilläggssjukpenning skall gå förlorad för återstående ledighetstid.
Avbrott sregeln, som medger kvinnan rätt att avbryta havandeskapsledigheten
för förvärvsarbete under högst trettio dagar utan att förlora rätten till
fortsatt sjukpenning, infördes genom en lagändring förra året, vilken trädde
i kraft den 1 juli 1969.1 samband med införandet av regeln behandlade andra
lagutskottet motionsyrkanden av samma innehåll som det nu framställda.
I sitt utlåtande underströk utskottet, att syftet med reglerna om tilläggssjukpenning
vid barnsbörd var att ge kvinnan möjlighet till vila och återhämtning
i samband med den fysiska och psykiska påfrestning, som graviditeten
och nedkomsten medförde samt att ge henne möjlighet att till gagn för barnet
svara för vården av detta under den första tiden. Utskottet framhöll vidare,
att dessa skydds- och vårdsynpunkter, som alltjämt måste tilläggas väsentlig
betydelse, inte i tillräcklig grad lät sig förena med ett system där det
utan några konsekvenser i försäkringshänseende överläts åt kvinnan själv
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
7
att bestämma i vilken omfattning hon skulle utnyttja ledigheten. En fortsatt
regel, som föreskrev förlust av rätt till tilläggssjukpenning och därigenom
uppmuntrade och påverkade kvinnan att ta en sammanhängande ledighet i
samband med barnsbörden, borde alltjämt finnas. Regeln borde å andra sidan
ge kvinnan möjlighet att åta sig förvärvsarbete under ett mindre antal
dagar och utskottet ansåg att 30 dagar utgjorde en lämplig avvägning.
Sedan förra årets riksdagsbehandling har ingenting inträffat som ger anledning
till ändrat ställningstagande från utskottets sida. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna och hemställer,
att motionerna I: 870 och II: 1034 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 februari 1970
På andra lagutskottets vägnar:
RUTH HAMRIN-THORELL
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Lars Larsson
(s)*, Wanhainen (s), Österdahl (fp), Andreasson (ep)*, Ivar Andersson
(s)*, fru Grethe Lundblad (s)* och herr Blomquist (m);
från andra kammaren: fröken Sandell (s), fröken Wetterström (m),
herrar Fredriksson (s)*, Svensson i Kungälv (s), fru Skantz (s), fru Nilsson
(ep), fru Håvik (s)* och herr Romanus (fp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Österdahl (fp), Blomquist (m), fröken
Wetterström (in) och herr Romanus (fp), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med orden
”Avbrottsregeln, som” och slutar med orden ”och hemställer” bort ersättas
med text av följande lydelse:
”Utskottet finner att de skäl, som motionärerna anför för en ytterligare
uppmjukning av reglerna för tilläggssjukpenning under havandeskapsledighet,
är hållbara. Lagstiftningens syfte bör vara att genom rätt till ledighet
och tilläggssjukpenning möjliggöra för kvinnan att avstå från förvärvsarbete
under 180 dagar. Avgörandet i hur stor utsträckning denna möjlighet skall
utnyttjas bör ligga hos kvinnan. Samhället bör inte ingripa styrande genom
att dra in tilläggssjukpenningen för återstoden av havandeskapsledigheten
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
för den kvinna, som förvärvsarbetat viss tid. Det finns inte anledning att befara
att en sådan valfrihet skulle missbrukas från mödrarnas sida till förfång
för barnets bästa.
När det gäller risken för påtryckningar mot mödrarna från arbetsgivarna,
hänvisar utskottet till vad som anförts i LO:s remissyttrande i samband med
lagändringen förra året. LO anser inte att risken blir större vid en uppmjukning
av lagen.
Utskottet vill också påpeka, att nuvarande lagstiftning i vissa fall kan få
en effekt rakt motsatt den avsedda. En kvinna som börjat förvärvsarbeta
någon gång under de första månaderna efter barnets födelse, men som t. ex.
på grund av arbetets påfrestningar inte anser sig kunna fortsätta, och därför
vill utnyttja återstoden av ledigheten, kan finna att ekonomiska skäl tvingar
henne att fortsätta förvärvsarbetet, därför att hon gått miste om rätten till
tilläggssjukpenning.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att sådan ändring bör vidtas
i lagen om allmän försäkring att kvinna medges rätt till obegränsat avbrott
i havandeskapsledigheten utan att rätten till tilläggssjukpenning skall
gå förlorad för återstående ledighetstid.”
dels ock att utskottet bort hemställa,
”att riksdagen med bifall till motionerna 1:870 och
II: 1034 för sin del måtte antaga följande
Förslag
till
Lag
om ändring i 3 kap. 13 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas att 3 kap. 13 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 KAP.
13
Även om----------
Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
§
1 kap. 4 §.
Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1970
9
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå. Rätten till fortsatt
sjukpenning upphör, om kvinnan
under nämnda tid utför förvärvsarbete
under mer än trettio dagar.
Därvid medräknas ej dag då barnet
åtnjuter sjukhusvård.
Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan har
eller på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.
Sjukpenning för----—----
Till sjukpenning —------
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå.
Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan har
eller på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.
---annat föranleda.
— ■— — ej barntillägg.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.”
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700031
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.