Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder mot luftförorening genom motorfordon Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 120 i första kammaren av herrar Wirtén och Skårman och nr 127 i andra kammaren av fru Anér m. fl.
1970-05-05 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1970:39, Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder mot luftförorening genom motorfordon Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 120 i första kammaren av herrar Wirtén och Skårman och nr 127 i andra kammaren av fru Anér m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1970
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder mot luftförorening
genom motorfordon
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 120 i första kammaren av herrar Wirtén och
Skårman och nr 127 i andra kammaren av fru Anér m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
1. att förslag till skärpning av reglerna för begränsning av utsläpp av
koloxid och kolväten från bilmotorer med giltighet fr. o. m. 1973 års bilmodeller
snarast framläggs,
2. att en sänkning av högsta tillåtna halten av blyföreningar i bilbränsle
från 0,7 gram per liter till 0,4 gram per liter genomförs med giltighet fr. o. m.
den 1 januari 1971, samt
3. att forskning inriktad på kväveoxidernas skadeverkningar inom industri
och genom biltrafik initieras».
i. Koloxid och kolväten i bilavgaser
Gällande bestämmelser
I 3 § 1 mom. j) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) föreskrives
att bil vid bensindrift skall vara försedd med dels effektiv anordning
för att hindra att gaser tränger ut från motorns vevhus (sluten vevhusinstallation),
dels anordning att begränsa föroreningarna i avgaserna. Närmare
bestämmelser härom finns intagna i kungörelsen den 13 december 1968
(nr 728) om anordningar för att begränsa luftföroreningar från bilmotor,
m. m., ändrad den 13 juni 1969 (nr 429). Enligt 1 § i kungörelsen får avgaserna
från bensindriven bil av 1971 eller senare års modell vid prov enligt
ett inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa utarbetat
förfarande (ECE-prov) inte innehålla mer koloxid än 45 gram per km eller
mer kolväten än 2,2 gram per km. Bestämmelserna gäller bilar, vilkas motorer
har en cylindervolym av minst 0,8 liter och vilkas totalvikt uppgår till
högst 2,5 ton. Beträffande fordon som vid registrerings- eller typbesiktning
betecknats som 1970 eller tidigare års modell får fr. o. m. den 1 juli 1970
motorn vid tomgång inte avge gaser, vilkas koloxidhalt är högre än 4,5 volymprocent
eller, om driftstörningar hos motorn förekommer vid detta värde, den
lägsta volymprocent vid vilken sådana störningar ej förekommer.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 39
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
Brukas fordon på väg i strid mot ovannämnda bestämmelser, straffas
ägaren jämlikt 65 § VTF med böter, högst 500 kronor. Överträdelse föranleder
dock ej straff om bristfälligheten var av ringa betydelse. Ägde föraren
vetskap om hindret för fordonets brukande, är även han förfallen till
ansvar.
Fordon skall enligt 24 § VTF i vissa angivna fall genomgå kontrollbesiktning.
I 55 § vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 stadgas att vid kontrollbesiktningen
bl.a. skall undersökas om fordonet överensstämmer med bestämmelserna
om anordningar för att begränsa luftföroreningar från motorn.
Befinnes fordonet därvid vara så bristfälligt att det ej utan uppenbar fara
för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, skall jämlikt 24 § 3 mom. VTF besiktningsmannen
meddela körförbud för fordonet. Förbudet skall lända till
omedelbar efterrättelse. Om fordonet ej är så bristfälligt att körförbud måste
meddelas men likväl företer brister av sådan art, att det ej kan godkännas,
skall besiktningsmannen förelägga fordonets ägare att avhjälpa anmärkta
bristfälligheter och att inom viss tid åter inställa fordonet för kontrollbesiktning.
Befinnes att fordon vid kontrollbesiktningen är behäftat med fel
som i förevarande hänseende endast medför ringa olägenhet, skall fordonet
godkännas.
Närmare föreskrifter om dels anordning för att begränsa föroreningar i
bilavgaserna, dels prov och mätningar som avses i kungörelsen den 13 december
1968, dels undantag från bestämmelsen meddelas av trafiksäkerhetsverket.
Trafiksäkerhetsverket utfärdar också föreskrifter om justeringsarbeten
som i syfte att begränsa luftföroreningarna utförs i samband med registreringsbesiktning,
kontrollbesiktning eller flygande inspektion av bil med
bensindriven motor.
Motionerna
1 motionerna anförs bl. a. att åtgärder för att införa begränsning av utsläppet
av koloxid och kolväten med effekt på 1973 års bilmodeller snarast
måste vidtas. Om begränsningar genomförs enligt det alternativ 2, som
föreslagits av en inom kommunikationsdepartementet tillsatt arbetsgrupp,
skulle det enligt motionären betyda att det totala utsläppet av koloxid år
1975 kommer att motsvara ungefär 1965 års nivå. För utsläppet av kolväte
skulle resultatet komma att bli ungefär detsamma. Den uppskattade merkostnaden
skulle bli för ny bil 400 kr. och för utökad service 85 kr. om året.
Dessa kostnader torde få anses utgöra maximikostnader. Man kan nämligen
räkna med att tekniska konstruktioner kan åstadkommas, som väsentligt
sänker de kalkylerade kostnaderna.
Verkningar av koloxid och kolväten
I propositionen 1968: 160 lämnades följande uppgifter om verkningarna
av koloxid och kolväten.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
3
Koloxid — som är en lukt- och färglös gas som bildas under förbränning
av kolhaltiga ämnen vid otillräcklig lufttillförsel — har vid mätningar i
utomhusluft i svenska städer hittills inte påträffats i mängder som framkallar
symtom på akut koloxidförgiftning hos friska personer. Personer som
lider av sjukdomar som sänker blodets syretransporlerande egenskaper, t. ex.
hjärtsjukdomar, är troligen mera känsliga för koloxidpåverkan. Läkarvetenskapens
uppfattning är delad i frågan om eventuella långtidseffekter av låga
koloxidhalter. En annan fråga som sysselsätter forskningen är i vilken utsträckning
koloxid kan inverka menligt genom att bindas till andra av kroppens
ämnen än hemoglobinet. Något samband mellan koloxidpåverkan och
trafikolyckor har inte kunnat påvisas. Den rådande osäkerheten om verkningarna
av koloxid och om hur konstaterad påverkan skall tolkas återspeglas
i skillnaderna mellan de hygieniska riktvärden för koloxid i utomhusluft
som gäller utomlands. I USA tillåts sålunda mer än tio gånger så
höga haller som i Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.
Kolväten är en grupp av ämnen som innehåller kol och väte. Dessa ämnen
utgör huvuddelen av bensinen och finns i avgaserna som ett resultat av ofullständig
förbränning. Kolväten deltar i bildningen av s. k. fotokemisk smog
som uppstår i områden där luftcirkulationen under lång tid är dålig och
solstrålningen kraftig. Fotokemisk smog förekommer i dag i de flesta större
städer i USA. Den vållar stora ekonomiska förluster genom skador på växtlighet,
gummi och textilier men anses också förorsaka ökad mottaglighet för
infektioner. I Sveriges klimat är risken för uppkomst av fotokemisk smog
inte stor, men med tilltagande utsläpp av kolväten och nitrösa gaser ökar
möjligheterna för bildning av sådan smog. Delvis oxiderade kolväten och
andra luktande och irriterande ämnen, såsom förångad bensin, påverkar
välbefinnande och trivsel och skapar oro för hälsoeffekter hos allmänheten.
Dålig luft kan därför sägas vara eu stressfaktor som indirekt är av medicinsk
betydelse. Mycket långtgående åtgärder behövs emellertid för att ett
stadscentrum skall bli fritt från avgaslukt.
Sammanfattningsvis anförs i propositionen att det karakteristiska för luftföroreningarna
genom bilavgaser är de stora lokala variationerna liksom det
förhållandet att föroreningshalterna är högst i marknivå. Utförda mätningar
och beräkningar har visserligen visat att föroreningshalterna på livligt träff
kerade gator normalt inte når upp till nivåer som för enskilda ämnen ger
upphov till akuta hälsoeffekter men att det föreligger risker för kombinationseffekter
och långtidsverkningar. Om dessa råder f. n. osäkerhet.
Ledningsgruppens förslag
Kommunikationsdepartementets ledningsgrupp rörande utvecklingsarbete
på bilavgasområdet lade i april 1968 fram förslag till åtgärder rörande avgaser
från bensindrivna bilar (Stencil K 1968: 2).
Ledningsgruppen föreslog därvid att gränsvärde för tillåtet utsläpp av
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
koloxid och kolväten i avgaserna från nya bilar fastställdes. Gränsvärdena
borde enligt ledningsgruppens förslag uttryckas i gram koloxid eller kolväten
per kilometer och grundas på ECE-provet, eftersom detta återspeglade
typisk europeisk storstadstrafik och utgjorde en lämplig utgångspunkt för
ett enhetligt europeiskt provningsförfarande i framtiden. Ledningsgruppen
föreslog vidare ätt gränsvärdena skulle vara oberoende av motorstorleken.
Detta förslag stod i överensstämmelse med de amerikanska bestämmelserna
för 1970 års bilmodeller.
Enligt de federala bestämmelserna i USA var gränsvärdena medelvärden
för de utsläppta mängderna från alla fordon av samma typ. Eftersom ett
sådant system medförde svårigheter från kontrollsynpunkt, förordade ledningsgruppen
att gränsvärdena för föroreningsutsläppen från bensinbilar
i svenska bestämmelser gavs karaktären av maximivärden som inte fick
överskridas av något fordon. Med hänsyn till att en viss spridning i motorproduktionen
är ofrånkomlig måste tillverkaren därför, påpekade ledningsgruppen,
inrikta produktionen på ett medelvärde som var lägre än det föreskrivna
gränsvärdet.
I överensstämmelse med dessa riktlinjer föreslog ledningsgruppen gränsvärden
enligt tre olika alternativ, av vilka det första tillgodosåg nyss angivna
minimikrav som borde ställas upp till en början. Allteftersom kraven kunde
skärpas borde det andra resp. det tredje alternativet tillämpas. Gränsvärdena
framgår av följande tabell.
Alternativ
Gränsvärden i g/km
vid ECE-prov
Ungefärlig procentuell
reduktion i förhållande
till nu befintliga bilar
Koloxid
(maximi-
värden)
Kolväten1
(maximi-
värden)
Koloxid
Kolväten1
1 ..............................
45
2,2
40
40
2 ..............................
30
1,8
60
50
3 ..............................
23
1,5
70
60
1 Uppmätta som hexan
Med gränsvärden enligt alternativ 2 erhöll man enligt ledningsgruppen
den utsläppsnivå för koloxid som vid ECE-prov nåddes med avgasrenande
system enligt federala amerikanska bestämmelser för 1970 års bilmodeller.
I fråga om kolväten var nivån 25 °/o högre än den som vid ECE-prov nåddes
med avgasrenande system enligt de amerikanska bestämmelserna för 1968
års bilmodeller.
Gränsvärden enligt alternativ 3 gav en utsläppsnivå som i fråga om koloxid
var 25 % lägre än den som enligt federala föreskrifter i USA tilläts för 1970
års bilmodeller. Beträffande kolväten motsvarade kraven dem som gällde för
1968 års modeller i USA.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
5
Enligt ledningsgruppen kunde en minskning av föroreningsutsläppet från
bensindrivna bilar nås enklast och mest ekonomiskt genom vissa motortekniska
åtgärder.
Beträffande tidsprogrammet för genomförande av avgasrenande åtgärder
enligt de tre alternativen framhöll gruppen att bilfabrikanterna behövde tid
för alt anpassa produktionen till nya bestämmelser och att hänsyn måste
tas till de från luftvårdssynpunkt minst utvecklade bilmodellerna. Ungefär
hälften av den årliga bilförsäljningen i Sverige omfattade visserligen biltyper
som på den amerikanska marknaden såldes med avgasrenande anordningar.
Avgasrening hade emellertid inte varit aktuell för en stor del av de i Europa
vanliga bilmodellerna, och vissa motortyper torde över huvud taget inte kunna
förbättras i avgashänseende utan genomgripande ändringar.
Ledningsgruppen hade funnit att obligatoriska åtgärder enligt alternativ 3
skulle kräva så väsentliga ändringar av flertalet nu använda motortyper att
lång tid för nykonstruktioner och utprovningar kunde antas bli nödvändig.
Det var därför enligt ledningsgruppens bedömning inte möjligt att införa
bestämmelser enligt alternativ 3 för andra bilar än sådana som tillhörde 1975
och senare års modeller. Också alternativ 2 skulle kräva genomgripande
ändringar på ett stort antal europeiska motorer. Bestämmelser enligt detta
alternativ ansåg ledningsgruppen kunna genomföras i Sverige tidigast i fråga
om bilar av 1973 års modell. Bestämmelser enligt alternativ 1 borde emellertid
kunna införas för bilar av 1971 eller senare års modell, d. v. s. i stort sett
bilar som typbesiktigas från och med den 1 juli 1970. Ledningsgruppen
föreslog därför att föreskrifter om avgaser enligt alternativ 1 meddelades
i fråga om nämnda bilmodeller. En skärpning av de bestämmelser som införts
i Sverige borde genomföras, om arbetet inom ECE gav anledning till
eu strängare reglering än den som byggde på ledningsgruppens alternativ 1.
Ledningsgruppen erinrade slutligen om att någon annan teknisk och ekonomiskt
godtagbar metod för att minska utsläppet av föroreningar från de
bilar — ca 2 milj. — som var i drift än en noggrannare inställning av de
organ på motorn som påverkade förbränningen inte stod till buds. Denna
möjlighet borde enligt ledningsgruppens mening tillvaratas. Med utgångspunkt
i de erfarenheter som gruppen samlat vid avgaslaboratoriet i Studsvik
föreslog gruppen att en bestämmelse infördes som föreskrev att koloxidhalten
i avgaserna från bensindrivna bilar med en cylindervolym av minst 0,8
liter och en totalvikt av högst 2,5 ton inte fick överstiga 4,5 volymprocent
vid tomgång. En sådan bestämmelse borde enligt ledningsgruppen sättas i
kraft så snart det från praktiska synpunkter var möjligt.
1968 års riksdag
I propositionen nr 160 till 1968 års riksdag upptogs frågor om anordningar
för att begränsa halten av föroreningar i avgaserna.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
Departementschefen uttalade i propositionen beträffande de av ledningsgruppen
framlagda alternativen följande.
Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande anfört att högre krav bör kunna
ställas på nya bilar än ledningsgruppen föreslagit som alternativ 1. Bestämmelser
enligt ledningsgruppens alternativ 2 bör enligt verket införas
redan fr. o. m. 1970 års bilmodeller. Självfallet skulle det vara önskvärt att
kunna vidta åtgärder som ger både snabbare och större effekt än ledningsgruppen
förutsatt. Det är emellertid angeläget att en förhållandevis genomgripande
reform av det slag som det här är fråga om genomförs med en inte
alltför knappt tillmätt övergångstid. De nya amerikanska reglerna är avolika
skäl svåra att jämföra med de av ledningsgruppen föreslagna men
kommer att vara strängare än bestämmelserna enligt ledningsgruppens
alternativ 1. Situationen i Sverige och USA är emellertid väsentligt olika
bl. a. i fråga om klimatförhållandena. Det ter sig därför rimligt att vi inte
från början inför bestämmelser som motsvarar dem som först efter lång
tid och successiva skärpningar skall gälla i USA.
Den av ledningsgruppen uppskattade kostnaden för att kraven enligt alternativ
1 skall kunna uppfyllas är i och för sig inte högre än vad som är
rimligt för att minska de olägenheter bilavgaserna ger upphov till. Att märka
är emellertid att ledningsgruppens kalkyler bygger på den förutsättningen
att bilfabrikanterna tar ut hela kostnaden genom höjning av priset på
bilarna. Såsom naturvårdsverket påpekat är det emellertid inte givet att så
kommer att bli fallet. Erfarenheter från USA tyder inte på detta. En svensk
bilfabrikant erbjuder f. ö. redan nu utan prisförhöjning bilar som är försedda
med system för att begränsa föroreningshalten i avgaserna. Vid bedömningen
av de ekonomiska konsekvenserna av ifrågavarande åtgärder
måste också beaktas att dessa på längre sikt såväl för den enskilde som för
samhället allmänt leder till minskade kostnader med anledning av luftföroreningar.
De krav som bör ställas på nya bilar bör sättas i kraft utan dröjsmål. Med
hänsyn till att biltillverkarna behöver viss tid för att anpassa produktionen
till nya bestämmelser kan det dock inte komma i fråga att tillämpa de nya
kraven på tidigare årsmodeller än 1971 års modell.
Under förutsättning att den föreslagna ändringen i VTF kommer till
stånd avser jag att föreslå Kungl. Maj:t att beträffande nya bilar föreskriva
de gränsvärden för koloxid- och kolväteutsläpp som ledningsgruppen förordat
som alternativ 1.
Ledningsgruppens förslag om en successiv skärpning av kraven på nya
bensindrivna bilar kan jag f. n. inte ta slutlig ställning till. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att skärpningar snart
kommer till stånd. Den av mig föreslagna nya bestämmelsen i VTF rörande
bensinbilar är avfattad så att den ger Kungl. Maj:t möjlighet att, när tillräckligt
underlag för skärpningar föreligger, meddela föreskrifter härom.
Propositionen behandlades av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande (3LU
1968:70) ej fann anledning till erinran mot propositionen. Så blev också
riksdagens beslut (skr. nr 382).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
7
Pågående utredningsarbete
Ledningsgruppen har fortsatt sitt arbete under 1969 och våren 1970 och
därvid utfärdat PM dels om kontroll av koloxidhalten i avgaserna från äldre
bilar (Stencil K 1969: 8), dels om avgaskontroll av bensindrivna bilar av 1971
eller senare års modell (Stencil K 1970: 1), dels rörande föreskrifter om begränsning
av luftföroreningar genom avgaser från bil med Wankel-motor.
Såsom motionärerna påpekat skall ledningsgruppen upplösas den 30 juni
1970. Något formellt beslut om hur den fortsatta forskningen på området
skall bedrivas bär ännu inte fattats. Enligt vad utskottet inhämtat avses dock
naturvårdsverkets luftvårdsbyrå få i uppdrag att fortsätta utvecklingsarbetet
rörande åtgärder mot föroreningar genom bilavgaser.
2. Blytillsatser i bilbränsle
Gällande bestämmelser
Förordningen om gifter och andra hälsofarliga varor den 14 december
1962 reglerar hälsofarliga varor, varmed förordningen förstår ämne eller
beredning, som med hänsyn till varans egenskaper och användning kan befaras
förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor. De hälsofarliga
varorna delas in i gifter och vådliga ämnen. Till gifter hänförs dels
varje ämne, som endast eller huvudsakligen används vid framställning av
läkemedel och som medicinalstyrelsen förklarat skall betraktas som gift,
dels varje annat hälsofarligt ämne, vars hantering är förenad med synnerligen
stor hälsorisk. Till vådliga ämnen hänförs övriga hälsofarliga varor.
Det åligger enligt förordningen giftnämnden att låta upprätta och kungöra
vägledande förteckningar över ämnen som är att hänföra till gifter och vådliga
ämnen. I kungörelse med dylika förteckningar av den 17 december 1963
upptas såsom exempel på gifter tetraetylbly.
Den 28 januari 1969 beslöt giftnämnden att den dittills — enligt nämndens
kungörelse den 17 december 1963 — högsta tillåtna halten av tetraalkylbly
i bilbränsle skulle sänkas från 0,8 till 0,7 gram per liter med giltighet fr. o. m.
den 1 januari 1970.
Bly såsom tillsatsmedel till bensin m. m.
Blyet i avgaserna härrör från organiska blyföreningar — främst tetraetylbly
(TEL) och tetrametylbly (TML) — som tillsätts bensinen för att höja
oktantalet. Genom blytillsatserna motverkas knackningar i motorerna i samband
med förbränningen i cylindrarna. Detta möjliggör i sin tur motorer
med hög kompression. I Sverige introducerades blybensin år 1946. F. n. innehåller
högoktanig bensin i genomsnitt 0,5 gram bly per liter. Högoktanig
bensin svarar för 60—65 % av den totala försäljningen. Den genomsnittliga
bensinförbrukningen är i Sverige något mindre än 1 700 liter per bil och år,
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
vilket betyder att varje bil släpper ut ca 1 kg bly per år. Det mesta av det
tillsatta blyet avges i form av oorganiska blyföreningar med mycket liten
partikelstorlek. Upp till 20 % av blyet kan avsätta sig i avgasrör och ljuddämpare
eller anrikas i motoroljan. En mindre del av blyet avges i form av
organiska blyföreningar. Andelen organiskt bundet bly i avgaserna ökar
dock vid start och misständningar. De organiska blyföreningarna är betydligt
giftigare än de oorganiska. Riktvärden för maximal blyhalt i utomhusluft
finns i Sovjet och Tjeckoslovakien (dygnsmedelvärdet 0,7 mikrogram per
kubikmeter luft). I Pennsylvania, USA, har nyligen som riktvärde antagits
ett dygnsmedelvärde av 5 mikrogram per kubikmeter luft. Vissa mätningar
av luftens blybalt har utförts i Stockholm och Göteborg. Under rusningstid
har uppmätts halter av storleksordningen 3—4 mikrogram per kubikmeter.
Bly är från yrkeshygienen känd som en mycket giftig metall. Det är dock
omtvistat huruvida de blyhalter, som förekommer i storstädernas utomhusluft
är en hälsofara.
Motionerna
I motionerna anförs att det är väl känt att blyföreningar i allmänhet är
skadliga. Från industrin känner man till fall av förgiftningar, som visar sig
i form av nervösa symtom, blodbrist, magsmärtor, förlamningar etc. Blyföreningarna
kan också lagras upp i cellerna och påverka dessas ämnesomsättning.
De långsiktiga verkningarna är inte så väl kända, men en rad
forskningsresultat tyder på att påverkan och upplagring av bly i kroppen
kan ge allvarliga skador på lång sikt. I årsrapporten från arbetsmedicinska
institutet 1968—1969 framhålls bl. a. att erhållna forskningsresultat tyder på
att organiska blyföreningar utgör en större del av mängden bly än vad som
tidigare antagits. Vid prov på växter utefter trafikleder har höga blyhalter
uppmätts. Åtskilligt av bensinblyet bryts inte ner i naturen utan förs vidare
och anrikas i näringskedjorna.
Motionärerna hänvisar därefter till den av giftnämnden år 1969 beslutade
sänkningen av högsta tillåtna blyhalten i bensin men framhåller att ytterligare
åtgärder är nödvändiga. Ett program för en snabb nedtrappning av
den tillåtna blyhalten i bensin, som leder till att bly i bensin inom en snar
framtid förbjuds, bör upprättas. Genom sådana åtgärder får oljebolagen
tid att ställa om sin produktion. I den mån detta också kräver smärre ändringar
av motorkonstruktioner är sådana ändringar motiverade. Giftnämndens
beslut är ett steg i rätt riktning. Motionärerna framhåller vidare att
den genomsnittliga blyhalten i bensin nu är omkring 0,5 gram per liter,
varför ytterligare åtgärder snabbt tycks möjliga.
Motionärerna förutsätter att förhandlingar pågår mellan naturvårdsverket
och oljebolagen för en successiv nedtrappning av blyhalten i bensin och att
en tidtabell upprättas för denna. 1 avvaktan på de radikala resultat som bör
bli följden av dessa förhandlingar föreslår motionärerna att bestämmelser
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1970
9
redan inom kort, senast den 1 januari 1971, införs om en begränsning av
den högsta tillåtna blyhalten i bensin till 0,4 gram per liter. Tekniska och
ekonomiska förutsättningar för en sådan åtgärd kan anses föreligga.
Avslutningsvis anser motionärerna, att bensinkonsumenterna bör uppmanas
att använda bensin med låg blyhalt. Åtskilliga bilister använder nu högoktanig
bensin utan alt detta är erforderligt för motorerna.
Ledningsgruppens utredning
I den av ledningsgruppen i april 1968 avlämnade utredningen föreslogs
vissa åtgärder i syfte att åstadkomma en gradvis minskning av blytillsatsen
till bensin. I detta sammanhang anfördes i utredningen bl. a. att tekniska
möjligheter fanns att avsevärt reducera behovet av blyhaltiga tillsatsmedel
i bensinen. Detta kunde ske genom ändringar i tillverkningsprocessen för
bensin, så att mindre blytillsats behövdes för att ge önskat oktantal. Sådana
förändringar krävde investeringar i befintliga raffinaderier. Samtidigt erhölls
ett försämrat utbyte, eftersom mängden biprodukter i form av mindre
värdefulla gasformiga föreningar ökades. Kostnaderna för bensinen blev därför
högre. Enligt en studie utförd för ett amerikanskt raffinaderi blev merkostnaden
för en helt blyfri produkt 2—6 öre/l, vilket motsvarade upp till
30 °/o av tillverkningskostnaderna.
En övergång till helt blyfri bensin kunde enligt ledningsgruppen inte
genomföras i en nära framtid. Processförändringar vid oljeraffinaderierna
tog tid att genomföra, och ett flerårigt utvecklingsarbete behövdes för att
kunna modifiera motorerna för blyfri bensin. En annan hämmande faktor
var också att Sverige importerade 50 % av den bensin som förbrukades
i landet. Utvecklingen gick dock mot att en allt större del av bensinen framställs
i raffinaderier inom Sverige.
Gruppen tänkte sig två olika alternativ för att ernå reduktion av blytillsatsen.
Enligt alternativ A skulle den högsta tillåtna blytillsatsen sättas till
0,7 gram bly per liter bensin fr. o. m. den 1 januari 1970. Sedan skulle den
tillåtna halten sänkas med 0,1 gram per liter den 1 januari 1971 och därefter
vartannat år. Enligt alternativ B skulle en särskild avgift läggas på
blyet i bensinen. Avgiften skulle antingen baseras på fyra föreslagna skatteklasser
eller stå i direkt proportion till blyhalten. Då en bestämmelse om
minskning av blytillsatsen i bensin eventuellt kunde leda till att andra additiv
blev aktuella ansåg gruppen angeläget att en registrering av tillsatsmedel
till motorbränslen övervägdes. En sådan registrering ansågs böra föregås av
en prövning av de omgivningshygieniska riskerna.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1968 års riksdag behandlade andra lagutskottet motioner som syftade
till förbud mot blytillsatser i motorbensin. I sitt utlåtande (1968: 55) över
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
motionerna erinrade utskottet om ledningsgruppens förslag. För egen del
anförde utskottet:
Utskottet anser att åtgärder mot avgasföroreningarna nu ter sig ytterst
angelägna. Vad angår föroreningarna på grund av blytillsatser i bensinen
är det måhända ännu inte fullständigt klarlagt om de blyhalter som förekommer
i våra storstäder innebär någon direkt hälsofara. Enligt utskottets
mening bör man emellertid kunna godta den grundprincip, på vilken expertgruppens
förslag vilar, nämligen att luftföroreningar genom avgasutsläpp
bör förebyggas så långt det är möjligt och ekonomiskt rimligt. Med
utgångspunkt härifrån bör åtgärder snarast vidtas även mot föroreningarna
från blybensinen.
Expertgruppen anser att en övergång till helt blyfri bensin inte kan ske
i en nära framtid med hänsyn främst till att processförändringar vid oljeraffinaderierna
tar tid att genomföra och till att ett flerårigt utvecklingsarbete
krävs för att modifiera motorerna för blyfri bensin. Enligt utskottets
uppfattning kan man inte bortse från sådana synpunkter. Man får därför
sikta på åtgärder som leder till en successiv minskning av blyhalten. Övergångstiden
bör göras så kort som möjligt. Även frågan om ett registreringsförfarande
beträffande tillsatser till motorbränsle kan böra prövas. Förslag
i denna riktning bör begäras av Kungl. Maj:t.
Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag till åtgärder mot luftföroreningar
genom utsläpp av blyhaltiga avgaser. Så blev också riksdagens beslut (skr.
nr 339).
Riksdagens .skrivelse 1968:339 anmäldes i konselj den 19 december 1968,
varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt giftnämnden och statens naturvårdsverk
att inkomma med förslag till åtgärder i enlighet med riksdagens begäran.
Giftnämnden vidtog därefter den 28 januari 1969 den i det föregående redovisade
sänkningen av högsta tillåtna halten av tetraalkylblv i bilbränsle.
Andra lagutskottet behandlade vid 1969 års riksdag två motioner i vilka
uppmärksammades riskerna med livsmedel som under vegetationsperioden
utsattes för avgaserna från tät trafik.
I infordrat remissyttrande erinrade giftnämnden om sitt beslut av den
28 januari 1969 och anförde att detta innebar att den sedan länge förekommande
ökningen av blyutsläpp via bilavgaser bromsades och att en period
av successiv minskning inledes. Den nya gränsen avsågs endast bli temporär.
Det fortsatta arbetet med att få till stånd en nedtrappning av blyhalten i
bensin skedde i samarbete med naturvårdsverket inom ramen för det av
Kungl. Maj:t givna utredningsarbetet att utarbeta förslag till åtgärder som
var ägnade att successivt minska sådana luftföroreningar som orsakades av
tillsatsmedel till motorbränsle.
Under hänvisning till att ytterligare sänkning av blyhalten sålunda förutskickats
av giftnämnden hemställde andra lagutskottet (2LU 1969: 68)
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
11
att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket även
blev riksdagens beslut.
Enligt vad utskottet nu inhämtat pågår förhandlingar mellan giftnämnden,
naturvårdsverket och oljebolagen om en sänkning av blyhalten. Nya
regler kan förväntas under innevarande år. Naturvårdsverkets planläggning
syftar till att bilbränslet skall vara blyfritt omkring år 1980.
3. Forskning inriktad på kväveoxidernas skadeverkningar
Motionerna
I motionerna anförs bl. a. att det i bilavgaserna även finns kväveoxider
samt att det årliga utsläppet i Sverige av dessa luftföroreningar beräknas
till omkring 30 000 ton.
Motionärerna framhåller vidare att de mest omfattande undersökningarna
om kväveoxiderna är gjorda i USA, framför allt i Los Angeles-området.
Kväveoxidernas effekter är dock ännu inte slutgiltigt studerade, och det
finns en viss oenighet bland forskarna om deras exakta skadeverkningar.
Man torde emellertid kunna hävda, att de tillhör de luftföroreningar, som
man kommer att följa med skärpt uppmärksamhet i framtiden. Ett exempel
på detta är de förslag till normer för minskade avgasutsläpp som hälsodepartementet
i USA nyligen framlagt. Där vill man minska utsläppet
av kväveoxider från en uppskattad siffra av 5,8 gram per mile år 1971
till 0,40 gram per mile år 1980; alltså en mycket drastisk nedskärning.
Enligt motionärerna antyder samma amerikanska rapport emellertid att
dessa mycket stränga krav på avgasrening möjligen över huvud taget inte
kan uppfyllas av de typer av förbränningsmotorer vi har i dag, och det
begärs därför anslag för att utveckla nya typer. Bilindustrin i USA å andra
sidan påstår sig dock kunna uppfylla föreslagna krav.
Motionärerna påpekar även att kväveoxider släpps ut inte bara från bilar
utan även vid eldning med olika bränslen inom industrier och ångkraftverk.
I dessa stationära anläggningar är det relativt lätt att minska utsläppet av
kväveoxider genom att minska förhränningstemperaturerna, vilket rimligen
bör kunna få ner utsläppet av kväveoxider med bortåt 50 %. Utsläppet från
bilar däremot är svårare att komma till rätta med av olika tekniska skäl.
Avslutningsvis anför motionärerna att man alltså i dag inte kan peka på
bestämda åtgärder som redan är utexperimenterade och som kunde minska
utsläppet av kväveoxider från bilmotorer. Däremot krävs utan tvivel mera
forskning i Sverige på detta område. Det behövs undersökningar av hur mycket
kväveoxider människor över huvud taget utsätts för inom vissa industriella
yrkesgrupper och i trafiken. Sådana fältundersökningar är tekniskt
lätta att genomföra men kostar naturligtvis en del pengar. Det är dock, häv
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
dar motionärerna nödvändigt att göra dessa utlägg för att skydda oss mot
skadeverkningar som i pengar räknade är mångdubbelt större. Vi kan inte
nöja oss med att okritiskt överta forskningsresultat från t. ex. USA, som
inte är relevanta för våra förhållanden och problem.
Verkan av kväveoxider
Uppgifterna är hämtade ur proposition 1968: 160 i anslutning till motsvarande
uppgifter om koloxid och kolväten (se ovan under 1).
Kväveoxider eller nitrösa gaser är föreningar mellan syre och kväve. Gaserna
är färglösa och bildas vid högre temperaturer. Kväveoxid tar upp ytterligare
syre och bildar kvävedioxid, som är brunfärgad. När det gäller biologiska
effekter är kvävedioxid av större intresse än kväveoxid. Kvävedioxid
kan vid vissa koncentrationer verka nedsättande på tillväxthastigheten hos
växter, och den har vid koncentrationer, som dock ytterst sällan förekommer
i utomhusluft, en slemhinneretande effekt. Högsta tillåtna värden på koncentrationer
av nitrösa gaser, baserade på hälsoeffekter, finns i Sovjetunionen
och i Tjeckoslovakien. I Kalifornien har föreslagits ett högsta kvävedioxidvärde
för att motverka bildandet av fotokemisk smog och för att undvika
missfärgning av luften. I Sverige har mätningar av nitrösa gaser företagits
endast i mycket begränsad utsträckning. Nitrösa gaser orsakar skador
genom att påskynda rostbildning.
Ledningsgruppens utredning
I den av ledningsgruppen avlämnade, ovan redovisade stencilen K 1968: 2
har även behandlats frågan om möjligheter att begränsa utsläppet av kväveoxider.
Ledningsgruppen anför att bildningen av kväveoxider i förbränningsmotorer
i huvudsak är beroende av temperaturen under förbränningsprocessen.
Härav följer att hög kompression, högt effektuttag (effektivt medeltryck)
samt reaktionsekvivalent bränsle-luftblandning bidrar till stort utsläpp
av kväveoxid. Tyvärr sammanfaller dessa förhållanden till viss del
med dem man strävar mot vid utvecklingen av moderna motorer. En minskning
av kväveoxidutsläppet bör enligt ledningsgruppen i första hand genomföras
genom att man sänker förbränningstemperaturen. Detta kan
åstadkommas på flera sätt, t. ex. genom sänkning av kompressionsförhållandet,
reducering av effektuttaget, utspädning med inertgas etc. Gemensamt
för dessa åtgärder är emellertid att de medför ett försämrat utnyttjande
av motorn, d. v. s. försämrad verkningsgrad och höjd bränsleförbrukning.
Försök med utspädning av bränsle-luftblandningen medelst avgaser,
s. k. avgasåtercirkulation, har rapporterats. Hittills har dock inte någon
praktisk lösning framkommit. Minskning av kväveoxidhalten på katalytisk
väg anses också teoretiskt möjlig, men några framgångsrika prov har ännu
inte rapporterats.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1970
13
Ledningsgruppen påpekar även att de föreslagna åtgärderna för att begränsa
utsläppet av koloxid och kolväten troligen kommer att medföra en
viss ökning av utsläppet av kväveoxider. Några praktiskt användbara anordningar
för att begränsa sådana utsläpp finns inte. Detta återspeglas bl.a.
i att aviserade bestämmelser i USA om begränsning av kväveoxiden ännu
icke kunnat införas.
Viss forskning på området pågår f. n. inom ledningsgruppen.
Utskottet
1 förevarande motioner aktualiseras ett antal frågor om luftföroreningar
genom avgaser från bensindrivna fordon. Syftet med motionerna är att få
till stånd åtgärder som begränsar utsläppet av koloxid, kolväten, blyföreningar
samt kväveoxider.
Det kan först konstateras att kunskaperna om luftföroreningarnas verkningar
ännu är ofullständiga. Detta får dock inte betyda att åtgärder mot
föroreningarna skall anstå. Utskottet vill därför understryka vikten av
att luftföroreningar förebyggs så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt
rimligt. En definitiv lösning av problemet med bilarnas föroreningsutsläpp
går dock inte att uppnå i ett steg. Bestämmelserna bör emellertid
skärpas allteftersom den tekniska utvecklingen fortskrider och därvid ges
sådant innehåll att riskerna för människor och deras omgivning på tillfredsställande
sätt begränsas. Utskottet vill även framhålla att det är önskvärt
att förutom åtgärder på bilarna också andra möjligheter att komma till
rätta med föroreningar genom bilavgaser studeras. Sålunda kan från luftvårdssynpunkt
fördelar på sikt vinnas genom en stads- och trafikplanering
som resulterar i att trafiken flyter smidigt. Det bör även anmärkas att
bilen är en internationell handelsvara och att trafiken över gränserna är
betydande. Det är därför angeläget att enhetliga internationella regler skapas
inom detta område.
I det följande behandlar utskottet var och en av de i motionerna väckta
frågorna för sig.
Begränsning av koloxid och kolväten i bilavgaser
Enligt kungörelsen om anordningar för att begränsa luftföroreningar från
bilmotor, m. m., får avgaserna från bensindriven bil av 1971 eller senare
års modell vid vissa angivna prov inte innehålla mer koloxid än 45 gram
per km eller mer kolväten än 2,2 gram per km. Bestämmelserna gäller bilar
vilkas motorer har en cylindervolym av minst 0,8 liter och vilkas totalvikt
uppgår till högst 2,5 ton. För fordon av 1970 eller tidigare års modell gäller
att motorn fr. o. m. den 1 juli 1970 inte får vid tomgång avge gaser, vilkas
koloxidhalt är högre än 4,5 volymprocent.
I motionerna anförs att åtgärder för en ytterligare begränsning av utsläppet
av koloxid och kolväten snarast måste vidtas. Motionärerna begär därför
14
Tredje logutskottets utlåtande nr 39 år 1970
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att förslag snarast framläggs om
skärpning av reglerna för begränsning av utsläpp av koloxid och kolväten
från bilmotorer med giltighet fr. o. in. 1973 års bilmodell.
De nuvarande bestämmelserna om högsta tillåtna halt av koloxid och kolväten
i avgaserna från nya bilar bygger på eu utredning verkställd av en
inom kommunikationsdepartementet tillsatt ledningsgrupp. 1 utredningen
föreslog ledningsgruppen gränsvärden enligt tre olika alternativ, av vilka det
första tillgodosåg de minimikrav, som kunde ställas upp till en början. Nu
gällande gränsvärden överensstämmer också med ledningsgruppens alternativ
1. Gränsvärdena enligt övriga alternativ utgjorde, räknat i gram per km,
vid alternativ 2 för koloxid 30 och för kolväten 1,8 samt vid alternativ 3
för koloxid 23 och för kolväten 1,5. Ledningsgruppen framhöll att alternativen
2 och 3 skulle kräva genomgripande ändringar på ett stort antal europeiska
motorer. Begränsning enligt alternativ 2 ansåg ledningsgruppen därför
kunna genomföras i Sverige tidigast i fråga om bilar av 1973 års modell
och begränsning enligt alternativ 3 först på bilar tillhörande 1975 och senare
års modeller.
Motionsyrkandet berör en allvarlig luftvårdsfråga, som förtjänar all uppmärksamhet.
Utskottet delar också motionärernas uppfattning att det är
angeläget att utsläppet av koloxid och kolväten i möjligaste mån begränsas.
Nu gällande bestämmelser har emellertid ännu inte börjat tillämpas. Utskottet
anser att man bör avvakta de resultat och erfarenheter, som kan erhållas
av den nu genomförda regleringen, innan man tar ställning till en skärpning
av bestämmelserna. Ledningsgruppens uppdrag upphör vid instundande
halvårsskifte. Utvecklingsarbetet kommer emellertid att fortsättas. Utskottet
förutsätter att den myndighet, som i fortsättningen kommer att ha hand
om forsknings- och utvecklingsarbetet beträffande bilavgaser, föreslår erforderliga
skärpningar av bestämmelserna så snart detta kan anses tekniskt
möjligt och ekonomiskt rimligt.
På grund av det anförda finner utskottet att motionsyrkandet icke bör
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Sänkning av halten av blyföreningar i bilbränsle
Blyhaltiga tillsatser tillförs motorbensin för att bensinens oktantal skall
höjas. Bensin med högt oktanvärde motverkar att knackningar uppstår i
samband med förbränningen i motorcylindrarna. Därmed möjliggörs användning
av motorer med samtidigt hög effekt och god driftsekonomi.
Blytillsatserna förorsakar emellertid också att avgasutsläppen från bilarna
innehåller blyföreningar.
Med stöd av giftförordningen har giftnämnden den 28 januari 1969 föreskrivit
att halten av tetraalkylbly i bilbränsle icke får fr. o. m. den 1 januari
1970 överstiga 0,7 gram per liter.
Motionärerna yrkar att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t hemställa att en
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
15
sänkning av högsta tillåtna halten av blyföreningar i bilbränsle från 0,7
gram per liter till 0,4 gram per liter genomförs med giltighet fr. o. m. den
1 januari 1971. Till stöd för yrkandet anför motionärerna att blyföreningar
och då särskilt organiska föreningar i allmänhet är skadliga samt att en
snabb sänkning av den tillåtna blyhalten i bensin därför bör komma till
stånd. Motionärerna framhåller vidare att den genomsnittliga blyhalten i
bensin nu är omkring 0,5 gram per liter, varför tekniska och ekonomiska
hinder inte torde möta mot den föreslagna sänkningen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att åtgärder mot användandet
av blytillsatser i bensin ter sig ytterst angelägna. Den nu gällande begränsningen
har emellertid varit i kraft endast en kort tid. Enligt vad utskottet
inhämtat pågår för närvarande förhandlingar mellan giftnämnden, naturvårdsverket
och oljebolagen om en successiv sänkning av den högsta tillåtna
halten av bly i bensin. Bestämmelser innebärande en sänkning av nu gällande
gränsvärde kan förväntas under innevarande år. Det bör vidare
framhållas att naturvårdsverkets långsiktiga planläggning syftar till att
bensinen skall vara blyfri omkring år 1980. Utskottet anser det inte lämpligt
att under nu angivna omständigheter föreslå särskilda gränsvärden och särskild
tidsplan för en sänkning av blyhalten i bensin. Motionsyrkandet bör
därför icke föranleda något särskilt initiativ från riksdagens sida.
Forskning inriktad på kväveoxidernas skadeverkningar
Kväveoxider eller nitrösa gaser bildas genom reaktion mellan syre och
kväve. Reaktionen befrämjas av syreöverskott och hög temperatur, vilken
i motorn uppnås genom av förbränningen alstrad värme. En snabb förbränning
av den typ som förekommer i en modern direktinsprutad dieselmotor
skapar särskilt goda förutsättningar för en hög kväveemission. Om kväveoxidernas
eventuella skadeverkningar råder för närvarande oenighet bland
forskarna.
I motionerna framhålls att det årliga utsläppet av kväveoxid i Sverige är
betydande. Enligt motionärerna torde man kunna hävda att kväveoxiderna
tillhör de luftföroreningar, som man kommer att följa med skärpt uppmärksamhet
i framtiden. I USA, framför allt i Los Angeles-området, har
omfattande undersökningar gjorts. Förslag har där också framlagts om
normer för minskat utsläpp av kväveoxider. Motionärerna framhåller även
att man i dag inte har utexperimenterade åtgärder, som gör det praktiskt
möjligt att minska utsläppet av kväveoxider från bilmotorer. Under hänvisning
till det anförda yrkar motionärerna därför att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer att forskning inriktad på kväveoxidernas skadeverkningar
inom industrin och genom biltrafik initieras.
Såsom motionärerna framhållit råder oenighet mellan forskarna om
eventuella skadeverkningar hos kväveoxiderna. Det är även riktigt att det
i dag icke finns några praktiskt användbara anordningar för att begränsa
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1970
sådana utsläpp. Ledningsgruppen har framhållit som en negativ följd av
de vidtagna åtgärderna för att begränsa utsläppet av koloxid och kolväten
att i stället utsläppet av kväveoxid ökar. Utskottet delar därför motionärernas
uppfattning om det angelägna i att kväveoxidernas verkningar blir föremål
för närmare forskning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
pågår emellertid redan viss forskning inom ledningsgruppen. Denna forskning
bör utvecklas av den myndighet, som vid instundande halvårsskifte
övertar ledningsgruppens arbetsuppgifter. Utskottet förutsätter att detta
kan ske utan att riksdagen behöver göra någon framställning i ämnet.
På grund av det anförda finner utskottet att motionerna även i denna
del inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer
att motionerna I: 120 och II: 127 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1970
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m)*, Erik Jansson (s), Ernulf (fp)*,
Ferdinand Nilsson (ep) och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Hedin (m),
fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Johnsson i Blentarp (s)*,
Josefson i Arrie (ep) och Sellgren (fp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sv«ft«ka Reproduktion* AB, StMm 1970
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.