Sök i Ratio Lex

Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående samhällets markpolitik m.m.

1971 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:CU11, Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående samhällets markpolitik m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

CivUutskottets
betänkande nr 11 år 1971 CU
1971:11

Nr 11

CivUutskottets
betänkande i anledning av motioner angående samhällets markpolitik m.m.

Motionerna

Utskottet
har behandlat motionerna nr

165 av fru Hörnlund m. fl. vari hemställs att
riksdagen i skrivelse tiU Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av
förköpslagen att

a. den
s. k. obillighetsregeln (9 § 1 st. 3.) ges en sådan utformning

att spekulation motverkas,

b. tiden
för kommuns ansökan om tUlstånd till förköp utsträcks till

två månader,

1148 av herr Adolfsson m. fl. vari hemstäUs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag tUl lagstiftning,
syftande till att ge kommunerna skyldighet att sälja mark till enskUda för
bebyggelse,

1160 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. vari
såvitt motionen inte behandlas i utskottets betänkande CU 1971: 12 hemstäUs
att riksdagen i skrivelse tiU Kimgl. Maj:t måtte hemställa om utredning och
förslag

a. om att endast
samhällsägd mark får stadsplaneläggas,

b. om
ändring av förköpslagen så att samhället ges rätt tUl prövning

av det överenskomna markpriset vid övertagna köp, genom att särskUda

markvärdesnämnder tillsätts i varje län,

1166 av herr Lindkvist ra. fl. vari föreslås att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en sådan översyn av
förköpslagen som innebär hembudsskyldighet tiU kommun vid all
fastighetsförsäljning.

Gällande
ordning m. m.

Förköpslagen (1967: 868) och förköpskungörelsen
(1967: 873) trädde i kraft den 1 januari 1968. Bestämmelserna återförs till
statsmakternas beslut år 1967 (prop. 1967: 90, 3LU 54) och 1963 års
markvärdekommittés förslag (SOU 1966: 23 och 24).

Förköpslagen
innebär att kommun skaU ha förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan mark
som med hänsyn tUl den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller
därmed sammanhängande anordning. I vissa fall får förköpsrätt inte utövas, t.
ex. om försäljning-

Riksdagen
1971.19 saml. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 2

en
avser fastighet med en areal under 3 000 m och att taxeringsvärdet lägst är 200
000 kr. Förköpsrätt får inte heUer utövas om staten är säljare eller köpare
eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar. Kommunen får förvärva
den egendom som köpet avser från säljaren på de vUlkor som avtalats mellan
denne och köparen. Jämkning av villkor som avtalats mellan säljaren och köparen
får ske endast om det är oundgängligt med hänsyn tiU arten av köparens
åtagande gentemot säljaren. Pörköpsrätten utövas genom att kommun underrättar
köpare och säljare om beslut därom och anmäler beslutet tUl inskrivningsdomaren
sist på den inskrivningsdag som infaller närmast efter tre månader från
lagfartsansökan respektive ansökan om iörvärvstUlstånd.

Om
säljaren eller köparen bestrider förköpsrätt är kommun skyldig att hos Konungen
söka tillstånd tiU förköpet inom en månad från det bestridandet antecknades i
fastighetsboken. TUlstånd skall vägras bl. a. om det är obilligt att förköp
sker med hänsyn tUl förhåUandet mellan säljare och köpare eUer villkoren för
eller omständigheterna vid försäljningen.

En
undersökning rörande erfarenheterna av lagstiftningen om kommunal förköpsrätt
har gjorts inom justitiedepartementet och redovisats i en promemoria (stencU,
justitiedepartementet 1971: 1). Undersökningen, som haft formen av en enl:ät
tUl länsstyrelser, inskrivningsdomare och kommunstyrelser, visar bl. a,
följande.

Antalet
uppgivna fall där förköpsbeslut antecknats i fastighetsbok var 51 år 1968, 82
år 1969 och 38 första halvåret 1970. Enhgt inkomna svar från kommuner hade de
genom fullbordade förköp tillförts ca 1 550 ha mark med en beräknad
genomsnittlig areal per förvärv om ca 9 ha. Som jämförelse nämns att år 1968
bevUjades över 160 000 lagfarter.

I
fråga om anledningen tiU den ringa frekvensen förköp har ett tretr tiotal
kommuner anfört att det förekommit försäljningar bara av peri-fera eller eljest
ointressanta omiåden. Åtta kommuner har funnit köpeskillingarna för höga, och
45 k;ommuner uppger att de redan har tUl-räckliga markreserver. Några kommuner
har framhållit att kommunerna måste ges möjlighet att ta upp lån för att kunna
möta hastigt uppträdande förköpserbjudanden. Beträffande värdet av förköpslagstiftningen
angavs det av 123 kommuner som mycket stort, av 205 som tämligen stort och av
148 som obetydligt. 78 kommuner ansåg sig på grund av ringa erfarenhet av
lagens tUlämpning inte kunna avge något omdöme i frågan. Ett femtiotal
kommuner har framhållit att lagen enligt deras uppfattning underlättar
friviUiga överenskommelser om markförvärv. 30 kommuner har ansett
lagstiftningen dämpande på prisnivån medan minst lika många dock hävdat att den
inte haft någon inverkan eller t. o. m. en höjande inverkan på markprisnivån.

s. 3 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 3

Expropriationslagen (1917: 189, därefter ändrad)
ger möjlighet att tvångsvis mot ersättning ta i anspråk fastighet m. m. för
vissa ändamål. Expropriationslagen öppnar möjlighet för kommuner tiU expropriation
bl. a. om Kungl. Maj:t finner det nödvändigt för att säkerställa att mark på
skäliga viUkor är tUlgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som inte är
tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.

Expropriationsutredningen
har i sitt huvudbetänkande (SOU 1969: 50 och 51) föreslagit att kommunernas
möjlighet att expropriera vidgas i flera hänseenden. En sammanfattning av förslaget
har tagits in i tredje lagutskottets utlåtande 1970: 22. Enligt vad
civUutskottet erfarit torde proposition i ämnet bh avlämnad under irmevarande
år.

Byggnadslagen
(1947:385, därefter ändrad) och byggnadsstadgan (1959:612, därefter ändrad)
innehåller bl. a. regler om kommimens befogenhet att bestämma var tätbebyggelse
får uppkomma samt hur den skall vara utformad, det s. k. kommunala
planmonopolet. Enligt 5 § 2 st. byggnadslagen fömtsätts för att mark skaU få
användas tUl tätbebyggelse, att den vid planläggning enligt lagen prövats från
aU-män synpunkt lämpad för ändamålet. Bestämmelserna om zonexpropria-tion
återfinnes i byggnadslagen och innebär att Kungl Maj:t kan medge kommun att för
genomförande av större stadsplaneregleringar lösa viss mark inom tätbebyggt
område. En föratsättning är att området med hänsyn till den allmänna
samfärdseln eUer kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av
genomgripande ombyggnad som inte lämpligen kan ske annat än i ett sammanhang.

Tredje
lagutskottet har i sitt utiåtande 1970:22 i anledning av motioner om
begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark lämnat en redogörelse
över därtill anknytande lagstiftning m. m. Härmed sammanhängande frågor har
vidare behandlats i tredje lagutskottets utiåtanden 1968: 57 och 1969: 13.

Utskottets
yttrande

I det förslagskomplex som lades fram för riksdagen
i anslutning tUl proposition 1967: 100 angående riktiinjer för bostadspolitiken
m. m. ingick bl. a. riktlinjer för kommunernas markpolitik. Statsmakternas beslut
innebar bl. a. rekommendationer till kommimerna att inrikta denna politik på
förvärv av mark i så stor utsträckning att kommunema får dominerande inflytande
över de marktUlgångar som inom överskådlig tid kan beräknas bli tagna i anspråk
för samhällsbyggandet. Kommunerna bör ha en markberedskap som innebär att mark
är säkerställd för minst tio års byggande. Till kommunernas förfogande i deras
markpolitiska verksamhet står bl. a. det i byggnadslagstiftningen givna kommunala
planmonopolet, den kommunala förköpsrätten, expropriationsrät-

s. 4 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 4

ten,
regler om försäljning av statlig och kyrklig mark, markprisprövningen i
samband med beviljande av statliga bostadslån, lagstiftningen om tomträtt, markförvärvslånen
och tomträttslånen. HärtUl anknyter vidare beskattningsreglerna samt
båtnadsbidragen enligt bl. a. byggnadslagen, m. m.

Förköpslagens
syfte är att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt stadium
förvärva maik som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en
dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan mark. Motionerna nr 165, 1160 och
1166 innehåller förslag som syftar tiU ändringar i förköpslagen.

Förslaget
i motionen nr 1160 innebär att kommunens betalningsskyldighet vid utövande av
förköp inte som nu i princip skall bestämmas till vad kontrahenterna avtalat
utan få prövas genom särskilda kommunala markvärdenämnder i varje län.
Motsvarande synpunkter anfördes även i motioner vid 1969 och 1970 års riksdagar
(3LU 1969: 13, 1970: 22).

Bundenheten
vid säljarens pris togs upp även vid riksdagsbeslutet om förköpslagen (3LU
1967:54, s. 70), då i motioner gjordes gällande att bestämmelsen (5 § 1 st.)
att kommunens förköpsrätt skall utövas på de avtalade villkoren lämnade
utrymme för skenköp och att kommunens förvärv borde ske till ortens pris,
bestiimt av en av länsstyrelsen tillsatt marknämnd. Tredje lagutskottet
yttrade att förköpsinstitutet avsågs vara ett komplement tUl vanliga köp och
således inte kunde väsentiigt skUja sig därifrån. I sådant fall förfelan;
syftet med institutet, nämligen att det skall vara enkelt, snabbt och billigt.

I
den nänmda undersökningen har en kommun anfört att det pris kommunen skall
betala borde bestämmas genom opartisk värdering. En annan kommun anser att
förköp bör ske till avkastningsvärdet. I undersökningen har vidare några
kommuner räknat med risken att skenköp ingås i syfte att driva upp prisi;t, bl.
a. när det blivit känt att kommun är intresserad av att köpa mark inom ett
visst område.

CivUutskottet
har vid sin behandling av förenämnda yrkande funnit anledning stryka under den
grimdläggande bedömningen att förköpsinstitutet avser att öppna en väg för
kommunerna att på ett enkelt, snabbt och bUligt sätt kunn£i träda in vid
konstaterade försäljningar. Med denna utgångspunkt bör ea
expropriationsliknande rätt att förvärva mark inte föras in i dessa lagregler,
önskemålen att kunna förvärva mark till priser som bestäms enligt givna
värderingsnormer får tiUgodoses genom expropriationsregler, där
förväivsförutsättningarna kan preciseras på ett annat sätt. RUisdagen torde
semare få tUlfälle att i anledning av bl. a. aviserad proposition om ändrade
expropriationsregler få ta stäUning till omfattningen av en sådan rätt l'ör
kommunerna. Med hänvisning tiU det anförda avstyrker utskottet motionen nr 1160
i vad avser utredning och förslag om ändring av förköpslagen.

I motionen 1166 föreslås
en sådan översyn av förköpslagen som in-

s. 5 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 5

nebär
hembudsskyldighet vid all fastighetsförsäljning. Förslaget grimdas i huvudsak
på uppfattningen att lagen på grund av tidsknapphet för kommunerna, bundenheten
vid säljarens pris samt möjligheten tUl pris-uppdrivning genom skenkontrakt
eUer andra arrangemang inte kunnat utgöra den broms på markprisstegringen som
åsyftats.

Förköpslagens
tiUämplighet är som ovan angivits knuten tUl fast egendom som med hänsyn till
den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. I 3 § förköpslagen anges de fall då förköpsrätt inte får utövas:
liten areal och lågt pris, viss släktskap mellan köpare och säljare, exekutiv
försäljning m. m. Om förköpsrätten bestrids och tiUstånd söks skall enligt 9 §
1 st. tillstånd vägras bl. a. om det är obilligt att förköp sker med hänsyn
tUl förhåUandet mellan säljare och köpare eller villkoren för eller
omständigheterna vid försäljningen.

En
bestämmelse om möjlighet tUl hembud ingår i 4 § förköpslagen. Om ägaren
skriftligen erbjuder kommunen att köpa en fastighet till bestämt pris och på i
övrigt angivna viUkor, skall kommun, om den viU anta erbjudandet, svara
säljaren inom tre månader. I annat fall kan kommun under två år inte utöva
förköpsrätt om inte priset är lägre eller viUkoren sammantaget avsevärt
ogynnsanamare än enligt hembudet.

Den
åberopade tidsknappheten för kommunerna torde närmast avse fristen för att
efter meddelande och på grandval av fullmäktiges beslut underrätta säljare och
köpare samt anmäla beslutet till inskrivningsdomaren. I den inledningsvis
nämnda undersökningen (s. 26) har ett femtontal kommuner hävdat att denna
frist är för kort. Ett par kommuner har framhåUit att lantbruksnämnd och
inskrivningsdomare bör åläggas att expediera vissa meddelanden tUl konamuner
snabbare än som sker. En kommun har anfört att det finns möjlighet att förlägga
köp så att tremånadersfristen omöjliggör ett fullmäktigebeslut.

Beslut
att utöva förköpsrätt ankommer på fullmäktige. I ett tillståndsärende hade
beslutet i förköpsfrågan fattats av kommunalnämnden. I KimgJ. Maj:ts beslut
uttalades att beslutet om utövande av förköpsrätten inte fattats av det
behöriga kommunala organet, nämligen kom-munalfuUmäktige. Denna fullmäktiges
behörighet har alltför vidsträckt tolkats så att besluten inte kan
delegeras tUl annat kommunalt organ. Kungl. Maj:t har dock fastställt
Stockholms stadsfuUmäkti-ges beslut den 30 september 1968 att anta ändring i
reglementet för stadens drätselnämnd, varigenom nämnden bl. a. bemyndigats att
under stadsfullmäktiges sommaruppehåll å stadens vägnar besluta i förköps-och
hembudsärenden intiU en beloppsgräns av 1 000 000 kr. per förvärv.
Regeringsrätten hade i remissyttrande över ansökningen uttalat att bemyndigandet
inte föranledde någon erinran.

Då
Kungl. Maj:t efter ett bestridande av förköpsrätt prövar kommunens ansökan om
tUlstånd till förköpet skall enligt den s. k. obillighets-

s. 6 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 6

regeln
i 9 § 1 st. 3. förköpslagen tillstånd vägras om det är obilligt att förköp sker
med hänsyn tUl förhåUandet mellan säljare och köpare eller viUkoren för eller
omständighcterna vid försäljningen. I motionen nr 165 förordas en ändring i
denna regel som syftar tiU att endast starka personliga skäl bör utgöra hinder
för kommun att utöva förköpsrätt. Motionärerna anför att det nännast är
obillighetsregeln som lägger hinder i vägen för ett utnyttjande av
förköpsrätten. Tillämpningen av regeln enligt de vid lagstiftningens införande
antagna grunderna anses ge möjligheter till skenavtal eller i vart fall
köpavtal som inte återspeglar det reella innehållet i en överenskommelse och
som kan grundas på t. ex. skatteskäl.

Av
den inledningsvis nämnda undersökningen framgår att under tiden den 1 januari
196830 juni 1970 Kungl. Mai:t i ett tiotal faU haft aU bedöma om ett förköp
kunde anses obilligt eller inte.

Ett
bestridande av förköpsrätt skall (9 § 2 st.) anmälas hos inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken. Inskrivningsdomaren skall ofördröjligen
underrätta kommunen om bestridandet. Fristen för kommuns ansökan om tillstånd
till förköpet hos Kungl. Maj:t har satts till en månad från det bestridandet
antecknades (se prop. 1967: 90, s. 142). Beslut att utöva förköpsrätt ankonamer
som anförts i princip på kommunens fullmäktige. .Lnsökan om tillstånd fordrar
inte något nytt fullmäktigebeslut.

I
motionen nr 165 förordas en ändring av denna regel så att tiden för kommuns
ansökan om tUlstånd utsträcks till två månader. Motionärerna framhåller att
problem kan uppkomma för kommunerna dels på grand av sen underrättelse, dels på
grund av de kommunala sammanträdenas förläggning t. ex. under semestertid.

Förslaget
i motionen nr 1166 om hembudsskyldighet vid fastighetsförsäljning torde
närmast avse att effektivera tillämpningen så att kommunens bedömanden kan
komma i ett tidigare skede och kombineras med förhandlingar. Det nänuida syftet
att effektivera tillämpningen och att undanröja avsedda svårigheter i
lagstiftningens praktiska till-lämpning torde även ligga bakom de konkreta
förslagen i motionen nr 165. Utskottet har föratsatt att den uppmärksamhet som
Kungl. Maj:t ägnat förköpslagstiftningen genom bl. a. den refererade
undersökningen fullföljs genom en bedömning av undersökningsresultaten och de
synpunkter som framförts i motionerna och att Kungl. Maj:t därvid föreslår
sådana ändringar som eventuellt kan visa sig påkallade. Motionernas syfte får
därmed anses i väsentiiga delar tillgodosett.

I
syfte att öka kommunernas möjligheter att lägga upp en långsiktig markreserv
och tränga tillbaka den privata markspekulationen hemställs i motionen nr 1160
om ett riksdagens initiativ för att påkalla utredning och förslag om att
endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas. Motsvarande hemställan
behandlades senast vid 1970 års rUcsdag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 7

Tredje
lagutskottet (3LU 1970: 22) hänvisade då till 1967 års reformer och
expropriationsutredningens huvudbetänkande och fann inte skäl tiUsätta en ny
utredning för att pröva frågan om hur problemet med oförtjänt markvärdestegring
skall angripas.

Inte
heller civilutskottet har funnit skäl tillstyrka den föreslagna utredningen.
Utskottet har utom vad tidigare åberopats beaktat även bygglagutredningens
pågående arbete och olämpligheten att till detta knyta med tidigare direktiv
svårförenliga uttalanden.

I
motionen nr 1148 har föreslagits att riksdagen skall begära förslag till
lagstiftning, syftande tUl att ge kommunerna skyldighet att sälja mark till
enskilda för bebyggelse. Förslaget grundas på att småhuskonsumenterna bör ha
en reeU möjlighet till val mellan boende i eget hem med full äganderätt och i
andra upplåtelseformer.

Motioner
med likartat syfte behandlades även vid 1968 års riksdag. Tredje lagutskottet
(3LU 1968: 57) anslöt sig då i fråga om ett val mellan full äganderätt och
tomträtt tUl av riksdagen godkända rekommendationer. Lagutskottet betonade
vidare vikten av att kommunernas möjligheter att välja upplåtelseform
bibehölls och inte begränsas genom föreslagen lagstiftning.

Civilutskottet
har inte funnit anledning tillstyrka motionen. Kommunerna bör mot bakgrund av
statsmakternas rekommendationer själva bedöma utbudet av såväl mark med
äganderätt eller tomträtt som bostäder med äganderätt, hyresrätt eUer
bostadsrätt. Utskottet har vidare noterat att en föreslagen lagstiftning skulle
medföra inte bara ett ingrepp i de kommunala befogenheterna utan även avsevärda
tillämpningssvårigheter.

Utskottets
hemställan

Utskottet
hemställer

1. beträffande utredning m. m. om ändring i förköpslagen
(1967: 868) i syfte att införa prisprövning genom markvärdenämnder att
riksdagen avslår motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga,

2. beträffande översyn av förköpslagen (1967: 868)
syftande till hembudsskyldighet att motionen nr 1166 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd,

3. beträffande begäran om ändring av 9 § första och
andra stycket förköpslagen (1967: 868) att motionen nr 165 icke föranleder
någon riksdagens åtgärd,

4. beträffande utredning om villkor för
stadsplaneläggning att riksdagen avslår motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 8

5. beträffande lagstiftning om skyldighet att sälja
kommunägd mark att riksdagen avslår motionen nr 1148.

Stockholm
den 30 mars 1971 På civilutskottets vägnar ERIK GREBÄCK

Närvarande:
herrar Grebäck (c), Bergman (s). Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson i
Örkelljunga (s), Petersson i Nybro (s), Lindkvist (s), Henrikson (s), Engström
(vpk), Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c). Turesson (m), Åkerfeldt (c).
Ångström (fp) och Adolfsson (m).

Reservationer

1. beträffande prisprövning genom markvärdenämnder
m. m. av herr Engström (vpk) som anser att

dels
det stycke i utskottets yttrande på s. 4 som börjar med »Civilutskottet har»
och slutar med »av förköpslagen» bort ha följande lydelse:

»Utskottet
delar den i motionen nr 1160 anförda synpunkten att samhällets åtgärder i
syfte att förstärka den kommunala markberedskapen inte enbart tUlgodoses av den
genom den kommunala förköpsrätten skapade möjligheten för kommunen att ingå som
köpare. Det är också nödvändigt att åstadkomma «;ffektiva medel varigenom
höjningar av markprisnivån kan stävjas. Speciellt inom tätortsområden med stark
expansion har en oavlåtlig stegi ing av markpriserna ägt ram. Vetskapen om kommunernas
behov av tomtmark föranleder kapitalstarka konsortier att förvärva stora
markområden enbart i spekulativt syfte. Även skenköp av mark förekommer. Den i
motionen förordade åtgärden att inom varje län tiUsätta en markvärdenämnd med
möjlighet att pröva markpriset vid övertagna köp förutsätts endast komma tUl
utnyttjande då köparen finner priset oskäligt och understäUer köpet nänandens
prövning. Det ofta förekommande förhåUandet att kommunerna i ett tvångsläge
nödgas betala oskäliga markpriser skulle därigenom kunna förebyggas. En
förenkling och skärpning av expropriationslagstiftning-en, som kan utnyttjas
vid fall då markägare vägrar sälja för samhäUe-liga behov erforderlig tomtmark,
kan sålunda inte ersätta den av motionärerna förordade åtgärden. Utskottet
finner därför angeläget tillstyrka bifall tUl motionen nr 1160. Det
grandläggande syftet även i motionerna nr 165 och 1166 torde därmed vara
tillgodosett.»

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse: »1. beträffande utredning rn. m. om ändring i förköpslagen (1967: 868)
i syfte att införa prisprövning genom markvärdenämnder

s. 9 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 9

att
riksdagen med bifall till motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,»

2. beträffande utredning om villkor för
stadsplaneläggning av herr

Engström (vpk) som anser

dels
att det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med »Inte heller» och
slutar med »svårförenliga uttalanden» bort ha följande lydelse:

»Ett
ytterligare verksamt medel i kampen mot markspekulationen och för
säkerställandet av en social bostadspolitik finner utskottet vara det i
motionen nr 1160 framställda förslaget om att endast samhällsägd mark får
stadsplaneläggas. Förslaget anknyter till tankegångar som formulerades redan i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram. I detta hävdas såväl ståndpunkten om ett
gradvist överförande av hyreshusen i samhäUets ägo som kommunaUsering av
tomtmarken. Genomförandet av förslaget om att endast samhällsägd mark får
stadsplaneläggas förutsätter givetvis ett överförande tUl samhället av sådan
mark som erfordras för bostadsbebyggelse och annan samhällelig service såsom
gator, parker etc. Det innebär därmed att samhället skaffar sig större resurser
för att säkerställa genomförandet av en socialt inriktad bostadspolitik. En
viktig del härav är bekämpandet av markspekulationen, som starkt kan bidra till
att sänka boendekostnaderna. Utskottet förordar därför ett bifall till det i
motionen nr 1160 ställda yrkandet i denna del.»

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse: »4. beträffande utredning om vUlkor för stadsplaneläggning att
riksdagen med bifall till motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga som sin mening
ger Kungl. Maj:t tiU känna vad utskottet anfört,»

3. beträffande lagstiftning om skyldighet att sälja
kommunägd mark

av herrar Turesson (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels
det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med »Civilutskottet har»
och slutar med »avsevärda tillämpningssvårigheter» bort ha följande lydelse:

»Statsmakternas
tidigare ställningstaganden i fråga om markupplåtelser tUl enskilda innebär
att avgörandet ytterst skall ligga i kommunens hand. Dessa ställningstaganden
har uppenbart förutsatt att även enskilda kommuninvånares intresse att förvärva
mark med äganderätt för egen bostad därvid tUlgodoses i rimlig utsträckning och
i relation tiU efterfrågan. Som anförs i motionen kan det dock konstateras att
detta intresse i vissa kommuner inte alls eller i alltför ringa utsträckning
beaktas. Ett statsmakternas klargörande av de avsedda granderna kunde tänkas
ske genom ett riksdagens uttalande enligt motionens syfte. De faktiska
förhållandena och vikten av att markutbudet medger en

s. 10 Kontrollera mot PDF

CU 1971:11 10

reell
valfrihet meUan bostadsformerna talar dock för att detta ställningstagande
görs i form av lagstiftning. Kungl. Maj:t bör enligt utskottets mening snarast
utarbeta sådant förslag att föreläggas riksdagen.» dels utskottets hemställan
under 5 bort ha följande lydelse: »5. beträffande lagstiftning om
skyldighet att sälja kommunägd mark att riksdagen mied bifall till motionen
nr 1148 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.»

N. O. Mauritzons Boktryclieri AB, Slockliolm 1971

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.