Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m. m., jämte motioner
1971 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:CU26, Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m. m., jämte motioner
Dokumentets text
Civilutskottets
betänkande nr 26 år 1971 CU 1971:26
Nr 26
Civilutskottets betänkande i anlednuig av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m. m., jämte
motioner.
Propositionen
Kungl. Maj:t har i propositionen
1971:118 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 april
och den 27 maj 1971 samt av lagrådets protokoll för den 14 maj 1971
1. föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade och i bilaga
till detta betänkande redovisade förslag till
a. lag
om ändring i byggnadslagen (1947:385),
b, lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),
2. inhämtat riksdagens yttrande över vid propositionen
fogade och i
bilaga till detta betänkande redovisat förslag till kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan (1959: 612).
1 propositionen föreslås följande åtgärder för att minska
olägenheterna med en oreglerad glesbebyggelse,
1.
Tätbebyggelsedefinitionen
i byggnadslagen justeras så, att den får en mer framåtsyftande verkan.
Förslaget i denna del bygger pä ett förslag av fritidsutredningen,
2.
För att ge den
nya tätbebyggelsedefinitionen genomslagskraft dras riktlinjer upp för en vidgad
tillämpning av den Kungl. Maj:t enligt 87 § BL tillkommande befogenheten att
meddela föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse.
3.
Byggnadslovsplikten
utvidgas till att omfatta hela landet,
4.
Länsstyrelsen
ges möjlighet att meddela provisoriskt strandskydds-förordnande, när fråga om
strandskydd för visst område uppkommit men innan fullständig utredning hunnit
göras. Sådant förordnande får gälla högst tre år men skall kunna förlängas
ytterligare högst tre år om särskilda skäl föreligger. Det skall inte medföra
rätt till ersättning,
5.
Vissa smärre
justeringar görs i byggnadsstadgan för att möjliggöra ytterligare reglering av
bl, a. sådan bebyggelse som inte behöver föregås av planläggning. Vidare införs
skyldighet för byggnadsnämnd att lämna underrättelse till annan myndighet i
ärende om byggnadslov.
1 Riksdagen 1971. 19 saml Nr 26
CU
1971:26 2
Motionerna
I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna
1971:
1496 av herrar Antby (fp) och Rimås (fp) vari
hemställts att riksdagen
i sitt yttrande över förslaget till ändring av byggnadsstadgan måtte föreslå,
att det
föreslagna 4 mom. i 55 § utgår samt
att vikten av att erforderligt samråd mellan byggnadsnämnd
och fastighetsbildningsmyndighet äger rum vid tillämpning av 39 § beaktas,
1497 av
herr Bohman m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen måtte
1.
avslå de i
propositionen föreslagna ändringarna av 6 och 87 §§ byggnadslagen,
2.
avslå de i
byggnadsstadgan föreslagna ändringarna om en utvidgning av
byggnadslovsprövning att omfatta hela landet,
3.
med bifall tiU
Kungl. Maj;ts förslagom meddelande av provisoriskt strandskyddsförordnande
vidta sådan ändring i den föreslagna lagstiftningen att rätt tUl ersättning
stadgas för ifrågavarande ingrepp,
4.
uppdra åt
vederbörande utskott att utarbeta de författningsändringar som föranleds av
framförda yrkanden,
1498 av fru Hambraeus (c) vari hemställts att
riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 8 måtte uttala att kommunerna skaU ha
rätt att lämna dispens från tätbebyggelseförbudet, så ofta bebyggelse inte
skapar olägenhet,
1499 av herr Mattsson i Skee m. fl. (c) vari hemställts
att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 11 8 beslutar
att BL § 87 i avvaktan på bygglagutredningens förslag
behålles i sin nuvarande utformning,
att avslå
Kungl. Maj:ts förslag till tillägg i BS § 55, mom. 4,
1500 av herr Winberg m. fl. ,(m) vari hemställts att
riksdagen måtte
besluta att i proposition nr 118 upptagna författningsändringar skaU
träda i kraft den 1 januari 1972.
Vissa med byggnadslagstiftningen
sammanhängande frågor behandlas även i utskottets utlåtande nr 1 97 1:27.
Utskottets yttrande
Planläggningsbeho vet
Departementschefen konstaterar i propositionen att den
ökade konkurrensen om mark och angelägenheten att trygga en god miljö talar
för att krav på planläggning i någon form i fortsättningen bör ställas upp
oavsett om fråga är om tät- eUer glesbcbyggelse. I sammanhanget erinras också
om att bygglagutredningen prövar' frågan om att införa ett sådant generellt
planläggningskrav sedan i direktiven uttalats att övervägande skäl talar för
att i princip all bebyggelse bör föregås av planläggning.
CU 1971:26 3
Förslagen i propositionen innebär
begränsade reformer inom ramen för nuvarande lagstiftning. De syftar till att
komma till rätta med de olägenheter som följer av sådan glesbebyggeise som
hindrar långsiktig planering för ändamålsenlig markanvändning m. m.
1 motionen 1971 : 1497 har bl, a, kritik riktats mot en
delreglering av frågan om ett generellt planläggningskrav. Utskottet anser det
angeläget att nu genom reformer inom ramen för gällande lagstiftning tillgodose
de mest påträngande behoven. Utskottet ser heller ingen nackdel vara förenad
med en sädan delreglering under förutsättning att reformen i allt väsentligt
bygger på riktlinjer som kan antas komma att gälla lör den nya
bygglagstiftningen. Om så är fallet bör riksdagen redan nu pröva möjligheten av
ett principiellt ställningstagande i enlighet med bl, a, de direktiv som
lämnats bygglagutredningen och bedöma de i propositionen framlagda förslagen i
anslutning därtill.
Utskottet finner därför anledning att närmare behandla det
principiella synsätt som redan de föreslagna begränsade reformerna bör grundas
på,
1947 års byggnadslag utgår från den i samband med dess
tillkomst fastlagda principen (prop. 1947: 131. s, 75) att det allmänna skall
ha befogenhet alt bestämma både var och när tätbebyggelse får uppkomma. Behovet
att reglera markens användning för annan bebyggelse än tätbebyggelse ansågs
vara mindre. Det gavs dock i byggnadslagen regler avsedda att hindra bebyggelse
som ansågs olämplig med hänsyn till naturvårdskrav eller ur kulturhistorisk
eller konstnärlig synpunkt, Utom-plansbestämmelser ansågs kunna hindra olämplig
bebyggelse i övrigt och ge ett tillräckligt instrument för att leda byggandet
på den egentliga landsbygden. Vidare infördes på den allmänna principens grund
ett generellt tätbebyggelseförbud för icke detaljplanelagda områden.
Byggnadslagen öppnade möjlighet att förordna om temporärt
förbud mot tätbebyggelse av mark även om denna i och för sig var lämpad därför.
Bestående hinder ansågs i stort sett endast komma att föreligga i fråga om mark
som inte var lämpad för sådan bebyggelse,
I fråga om ersättning till den som hindrades att
exploatera sin mark för tätbebyggelse uttalades att ersättning inte skulle utgå
annat än övergångsvis. Denna ståndpunkt grundades särskilt på att tätbebyggelsevärdet
i allmänhet kom av samhällets utveckling. Om ett bestående hinder ansågs
föreligga innebar detta att marken inte var lämpad för tätbebyggelse och därför
inte heller kunde anses ha något särskilt byggnadsvärde. Den intagna
ståndpunkten i ersättningsfrågan konstaterades stämma överens med principen
att markägarens rätt inte omfattar generell befogenhet att använda marken för
tätbebyggelse.
Begränsningen av markägarens rätt ansågs böra iakttas även
vid tillämpning av annan lagstiftning. Dä t. ex. vid expropriation mark skulle
ersättas efter dess värde för byggnadsändamål skulle marken värderas
I* Riksdagen 1971. 19 sami Nr 26
CU 1971.26 4
med beaktande av alla de inskränkningar som finns intagna
i byggnadslagstiftningen.
Då i byggnadslagen getts olika bestämmelser för
tätbebyggelse och glesbebyggelse har utgångspunkten varit att det allmännas
intressen gjort sig gällande främst i fråga om tätbebyggelse.
Tätbebyggelsedefinitionen utgår från ett funktionellt betraktelsesätt där även
det framtida behovet av gemensamma anordningar är det centrala. Den utveckling
av bedömningarna som skett i praxis ger vid handen att samhällsutvecklingen i
sig för in nya krav på gemensamma anordningar och att tätbebyggelsebegreppets
innebörd inte kan anses för alltid givet. Avgörandena har avsetts ske efter
prövning från fall till fall med hänsyn till vad samhällsnyttan ansetts kräva.
Vidare kan befogenheten att utnyttja mark för även glesbebyggelse påverkas
genom t, ex. utomplansbestäinmelser. Den nuvarande byggnadslagen kan med
hänsyn till det anförda inte anses innefatta någon allmän princip att viss
bebyggelse alltid skall kunna ske utan samhällelig prövning.
De förslag som förelagts riksdagen i prop, I 97 1 : 118
utgår från ett av remissmyndigheterna i allt väsentligt vitsordat behov av att
förbättra möjligheterna att lösa konflikter mellan en oreglerad glesbebyggeise,
främst i form av fritidshus, samt de konkreta naturvårds- och rekreationsintressen
som samhället har att bevaka. Förslagen är ytterligare ett exempel på hur nya
samhällsintressen gör sig gällande i avvägningarna.
Enligt vad som förutskickats får 1972 års riksdag ta
ställning till frågor om en fysisk riksplanering. En sådan planering avser att
ur riksintressenas synvinkel kartlägga anspråkskonflikter i fråga om
markanvändningen i vid bemärkelse i syfte att fä till stånd en bättre
hushållning ined landets samlade marktillgängar. Även om statsmakterna ännu
inte tagit ställning till principerna för en fysisk riksplanering och även om
en sädan i stor utsträckning endast får vägledande betydelse är det dock
uppenbart att planeringens rikskaraktär kommer att i vissa fall framkalla behov
av nya och bättre medel för att påverka markanvändningen. Riksplaneringen torde
också ge önskvärda möjligheter att på ett tidigare stadium än hittills förutse
konkurrerande anspråk - sålunda anspråk inom även inte detaljplanlagda områden.
Behovet av en ändamålsenligt hushållning med markresurserna blir mot bakgrunden
av landets samlade intressen vidare än det behov som avses tillgodosett genom
propositionsförslaget.
Enligt utskottets mening kan detta ökade behov tillgodoses
endast om det i enlighet med 1947 års principer för tätbebyggelse slås fast att
utnyttjande av mark för även glesbebyggelse förutsätter planmässiga
överväganden från samhällets sida och att det sålunda tillkommer samhället att
avgöra var och när även glesbebyggelse får ske. Riksdagen bör redan nu slå fast
en sådan princip och uttala sig för att den bör ligga till grund för den
lagstiftning som bör prövas i samband med att
CU 1971:26 5
riksdagen tar ställning till principerna för en fysisk
riksplanering.
En sålunda förordad princip innebär inte att
glesbebyggelse som sådan skulle motverkas. Glesbebyggelse är och kommer att
vara den enda lämpliga byggandeformen i stora delar av landet. Inte heller
behöver principen medföra krav pä en betungande prövning. Genom principen att
markäganderätt inte innefattar någon generell befogenhet alt använda marken ens
för glesbebyggelse ges däremot möjlighet till en bedömning -i allmänhet mot
bakgrund av översiktliga niurkluishålJningsprogram uppgjorda av kommunerna
eller av naturvårdsmyndigheterna av i vad mån glesbebyggelse bör få komma
till stånd.
Av den förordade allmänna principen följer att. om inom
ett visst område glesbebyggelse enligt det allmännas bedömande inte kan medges,
ersättning i fortsättningen inte skall utgå på grund härav. Denna konsekvens i
ersättningshänseende omfattar givetvis inte värden som mark kan ha för annat
ändamål än bebyggelse.
På motsvarande sätt som vid 1947 års bedömningar torde få
konstateras att exploateringsrätt för glesbebyggelse hittills uppfattats som i
princip fri och inskränkt endast av temporära förbud. Det skulle därför kunna
anses som obilligt om markägare som hitintills på ett påtagligt sätt vidtagit
åtgärder för att få till stånd en glesbebyggelse inte under en övergångstid
skulle kunna ställa anspråk på ersättning. Övergångsregler i angivet syfte blir
därför behövliga. Dessa bör utformas så att de inte medger spekulation eller
missbruk.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening
ge Kungl, Maj:t till känna.
Förslagen i propositionen
De i propositionen framlagda förslagen står enligt
utskottets mening i full överensstämmelse med såväl av statsmakterna år 1947
antagna principer för bygglagstiftningen som de riktlinjer vilka, enligt vad
ovan föreslagits, bör gälla för den framtida lagstiftningen. Utskottet ansluter
sig därför till den av departementschefen anförda meningen att en delreform är
jingelägen och nu bör komma till stånd. Förslagels enskildheter behandlas i del
följande,
1 propositionen föreslås att
tätbebyggelsebegreppet får en ändrad definition genom ny lydelse av 6 § första
stycket BL, Ändringen innebär att det i lagrummet uttryckligen slås fast att.
vid bedömandet av om avsedd samlad bebyggelse nödvändiggör särskilda gemensamma
anordningar och därmed skall anses vara tätbebyggelse i byggnadslagens mening,
hänsyn skall tas även til! under överblickbar tid väntade behov av gemensamma
anordningar som svarar mot också ökade standardkrav. Ändringen innebär vidare
att hänsyn skall tas inte blott till aktuell bebyggelse utan även till
bebyggelse som, utan särskild tidsbegränsning.
CU 1971:26 6
någorlunda säkert kan förutses. Departementschefen stryker
under att till gemensamma anordningar inte skall hänföras bara anordningar i
direkt anslutning till bebyggelsen utan även andra följdinvesteringar.
Föreslagen ändring av 6 § BL har föranlett förslag i
propositionen om en motsvarande ändring av 107 § 1 st, BL, Denna ändring
innebär att byggnadsplan kan upprättas för kommande tätbebyggelse utan att den
behöver förväntas inom nära förestående tid.
I sammanhanget anmäls att motsvarande ändring bör ske
också av 3 kap. 3 § och 5 kap, 3 § fastighetsbildningslagen (FBL), Sådana
förslag har den 1 oktober 1971 remitterats till lagrådet.
Förslaget grundas i huvudsak på att praxis vid
tillämpningen av tätbebyggelsebegreppet är mycket växlande och att en för snäv
tolkning är ägnad att motverka en önskvärd planmässighet vid utnyttjandet av
viktiga delar av landets markresurser.
Mot förslaget till ändring av 6 § BL vänder sig motionen
1971: 1497. Det anförs däri att den nya definitionen, föreslagen efter
bristfällig beredning och utan remissförfarande, skulle skapa väsentlig
rättsosäkerhet och att några motiv att föregripa bygglagutredningens arbete
inte anses föreligga.
Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse i BL avser att
vara sammanfattande uttryck för markanvändning som påkallar gemensamma
anläggningar respektive inte medför direkta sådana behov. Tätbebyggelsedefinitionen
har sålunda knutits an till aktiviteter från det allmännas sida eller från
enskilda i samverkan.
För att mark skall få användas till tätbebyggelse
förutsätts att den vid planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för
ändamålet. Även om marken är lämplig för tätbebyggelse kan det emellertid vara
nödvändigt att i vart fall tills vidare inte tillåta bebyggelse där för att
därmed fullfölja bebyggelsen på ett redan planlagt område och därmed vinna bl.
a. ekonomiska fördelar. 1 sådant faU vägras detaljplanläggning.
I lämpUghetsprövningen ingår enligt motiven till BL inte
bara bedömningen av marken som sådan med beaktande även av naturvårdsintressen
utan även ekonomiska synpunkter som t. ex. kostnader för vägar, vatten,
avlopp, ibland förenade med sociala aspekter såsom tillgång tUl
fritidsanordningar, inköpsmöjligheter och andra för ett fullständigt
samhällsliv önskvärda inrättningar.
Den i prop, 1971: 118 föreslagna ändringen av 6 § BL
innehåUer enligt utskottets mening inga principiellt nya inslag, Utveckhngen av
standard-och miljökraven får naturligt uttryck i nya typer av gemensamma
anläggningar. Också framtida möjUga krav måste beaktas. Det har redan år 1947
förutsatts att denna utveckling skulle följas med särskUd uppmärksamhet. Den
föreslagna ändringen i 6 § BL innebär sålunda endast en uppföljning av redan
antagna riktlinjer och en markering därav
CU 1971:26 7
för att skapa en mer enhetlig tillämpning. Utskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag och avstyrker motionen 1971: 1497 i denna
del.
Utskottet vill mot bakgrund av det anförda därutöver
särskilt stryka under att motsvarande framåtsyftande bedömning gäller även
lämplighetsprövningen enligt 5 § 2 st, BL. Vad utskottet sålunda uttalat bör
riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj.t till känna.
Utskottet
har ingen erinran mot föreslagen ändring av 107 § 1 st. BL.
Förslag om ändring av 3 kap. 3 § och 5 kap. 3 § FBL kommer
att behandlas i ett utskottets senare betänkande.
I anslutning till motiven för en ändring av 6 § BL uttalar
departementschefen att det ligger i sakens natur att bestämmelser - i 56 och
67 §§ BL - om dispens från tätbebyggelseförbudet skall tillämpas restriktivt.
Dispens bör vara en ren undantagsföreteelse.
En motsatt uppfattning hävdas i motionen 1971: 1498 vari
riksdagen föreslås uttala att kommunerna skall ha rätt att lämna dispens från
tätbebyggelseförbudet så ofta bebyggelse inte skapar olägenhet. Motionären
betonar i sammanhanget de ohka behoven att reglera bebyggelsen i skilda delar
av landet.
Tätbebyggelse förutsätter att den är tillåten enligt
fastställd detaljplan eller att dispens lämnas enhgt 56 § BS i vissa angivna
situationer eller enhgt 67 § BS om särskilda skäl föreligger.
En restriktiv tillämpning av dispensbefogenheter enligt 67
§ BS medför att frågan om upprättande av detaljplan aktuaUseras tidigare och
samverkar sålunda med syftet bakom reformen. Redan detta talar sålunda till
förmån för den av departementschefen anförda meningen. Hemställan i motionen
utgår från att plankravet skuUe resa hinder mot glesbebyggelse "även när
ingen skadas eUer hindras av det". Om så skulle vara fallet även vid en
framåtsiktande bedömning utgör byggnadsföretaget fortfarande glesbebyggelse
och kräver sålunda ingen dispens frän det aUmänna plankravet. Med hänvisning
till det anförda och då utskottet inte heller generellt kan utgå från
motionärens uppfattning om kommunernas planeringsvilja avstyrks motionen.
Utskottet ansluter sig därmed tUl vad departementschefen anfört i
dispensfrågan.
Kungl, Maj:t kan enligt 87 § BL meddela föreskrifter till
förekommande av tätbebyggelse inom område som inte ingår i stadsplan eller
byggnadsplan. Befogenheten kan utövas i första hand genom sådana generella
föreskrifter som tagits in i 56 § BL. Däri stadgas att inom inte detaljplanerat
område byggnadslov inte får medges för nybyggnad som skulle innefatta
tätbebyggelse. I andra hand torde bemyndigandet, enligt vad departementschefen
anför, omfatta möjlighet att också meddela särskilda bestämmelser för att
ytterligare säkerställa att tätbebyggelse inte uppkommer inom visst område, t.
ex. att nybyggnad inte får ske utan tUlstånd. 87 § BL kan emellertid inte ge
befogenhet att hindra
CU 1971:26 8
glesbebyggelse, Kungl, Maj:t föreslår i propositionen att
paragrafen får ett förtydligande tillägg så att med stöd därav kan utfärdas
byggnadsförbud, från vilket dispenser kan meddelas av länsstyrelse eller
byggnadsnämnd, och därmed hindra att byggnadsförelag som innefattar
tätbebyggelse vid byggnadslovprövning bedöms som glesbebyggelse. Eftersom
avsikten endast är att mer effektivt hindra olämplig tätbebyggelse går
markägaren inte genom ett sådant förbud miste om någon nu gällande
byggnadsrätt,
1 motionen 1971:1497 hemställs att riksdagen avslår även
denna lagändring. Denna inställning grundas på att de föreslagna ändringarna
skulle begränsa den kommunala självstyrelsen, byråkratisera förfarandet och
orsaka olägenheter för såväl markägaren som myndigheter. Motsvarande yrkande
förs fram även i motionen 1971: 1499, grundat på att ändringen är vagt
motiverad och inte synes svara mot något aktuellt behov. Vidare anses det
finnas risk för att den föreslagna lydelsen kan komma att utnyttjas för att
åstadkomma ett generellt glesbebyggelseför-bud.
Med hänsyn till att ändamålet med ett byggnadsförbud även
enligt lagtextens föreslagna lydelse är knutet till avsikten att förekomma
tätbebyggelse är farhågorna om ett därpå grundat glesbebyggelseförbud helt
obefogade. Ändringens innebörd att säkra det i 6 § BL preciserade
tätbebyggelsebegreppets tillämpning kan inte sättas i fråga. Möjligheten att
delegera dispensrätt även till byggnadsnämnd skall finnas. Utskottet
tillstyrker Kungl, Maj:ts förslag och avstyrker de här nämnda motionsförslagen.
Byggnadslov erfordras i princip inom område med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser och för vissa
byggnader utanför sådant område,
Kungl. Maj:t föreslår i propositionen - under erinran om
att större delen av landets inte detaljplanlagda områden numera är täckta av
utomplansbestämmelser - att byggnadslovplikten utvidgas till att omfatta hela
landet. Därmed avses att få kontroll över att tätbebyggelseförbudet efterlevs
och en tidig information om bebyggelseutvecklingen. Vidgningen får uttryck i
ändring av 35 § och upphävande av 65 § BS.
Yrkandet i motionen 1 971 : 1497 om att förslaget avslås
grundas bl, a. på att en vidgad byggnadslovplikt skulle innebära en begränsning
av den nuvarande "absoluta rätten till glesbebyggelse". Vidare anförs
att förseningar skulle uppkomma vid ärendebehandlingen och att kostnader skulle
uppkomma för både samhälle och markägare.
Kravet pä byggnadslov innebär krav på en förhandsprövning
av att byggnadsföretag inte strider mot lag, gällande plan eller meddelade
föreskrifter. Byggnadslovplikten i och för sig kan inte innebära en begränsning
i en eljest gällande byggnadsrätt. Tidigare överväganden i ämnet har också
gått ut från befarade administrativa svårigheter och
CU 1971:26 9
möjligheter att motverka olämplig bebyggelse genom
åtgärder av mindre vittgående slag (prop. 1947: 131, s, 75-76), Det är också
mot denna bakgrund som bestämmelserna getts i BS och inte i BL,
Av härvid som bilaga fogad karta framgår områden utan
utomplansbestämmelser den 1 januari 1970, Sedan dess har bl, a, hela Gotland
samt vissa delar av Västerbottens län fått utomplansbestämmelser. Härigenom
torde 90-95 % av landets yta täckas av utomplansbestämmelser.
Det är å ena sidan klart att varje ny administrativ
prövning medför vissa besvär och kostnader, A andra sidan får detta vägas mot
de fördelar som man avser att uppnå och de andra intressen än sökandens som
skall beaktas. Byggnader för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov blir fortfarande undantagna. Vikten av att det i
praktiken vidgade tätbebyggelsebegreppet verkligen resulterar i krav på
planöverväganden och inte stannar på papperet är uppenbar. Vid avvägningen bör
också tas in som en positiv aspekt att byggnadsnämndernas rådgivande
verksamhet får ett vidgat verksamhetsfält. Utskottet tillstyrker den
föreslagna ändringen i BS.
Riksdagen har vidare att yttra sig över vad i
propositionen förordats om vidgat samordningsförfarande genom ett tillägg till
55 § BS enligt vilket byggnadsnämnd åläggs att underrätta länsstyrelsen om
byggnadslovsansökan inom område som inte omfattas av fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan. Regeln avses gälla i avvaktan på förslag om
samordningsregler från bygglagutredningen och naturvårdskommittén. Avsikten har
varit att ge länsstyrelserna ett bättre underlag att följa
bebyggelseutvecklingen och verka för den samordning av planerande insatser som
ankommer på dem. Vidare, anför departementschefen, möjliggörs en snabbare och
effektivare tillämpning av de bestämmelser i BL och NVL som kan aktualiseras av
ansökningar om byggnadslov. Underrättelse avses ske genom att kopia av
byggnadslovsansökan och av ingiven situationsplan översänds. Planverket avses
meddela närmare anvisningar.
Departementschefen anmäler i detta sammanhang att det kan
bli aktuellt att föreskriva underrättelseskyldighet för byggnadsnämnd i andra
fall. Detta avser samordning av byggnadslagstiftningen med annan lagstiftning
än NVL, t, ex, miljöskyddslagstiftningen.
Ändringen i BS föreslås avstyrkt i motionerna 1971:1496
och 1499, I båda motionerna ifrågasätts det faktiska behovet av den föreslagna
underrättelseskyldigheten. Vidare förs fram farhågor för en onödig
byråkratisering och administrativ omgång, 1 den förstnämnda motionen antyds
även. med hänvisning till statsmakternas beslut år 1959 (prop. 1959: 168, 3LU
26), att osäkerhet kan uppstå om kompetensfördelningen mellan de statliga och
kommunala myndigheterna.
CU 1971:26 10
Kungl, Maj:ts förslag innebär att
länsstyrelsen vid underrättelse om byggnadslovsansökan och efter granskning
därav skulle kunna snabbt underrätta byggnadsnämnden om ett eventuellt behov av
utredning ur plan- eller naturvårdslagssynpunkt. Prövningen av ansökan anses
kunna anstå under en kortare tid. Under denna tid har länsstyrelsen tillfälle
att överväga ett byggnadsförbud.
Vad först angår frågan om att ge länsstyrelsen tillfälle
att utöva den enligt 7 § BL föreliggande skyldigheten att öva tillsyn över
planläggningen och byggnadsväsendet inom länet kan enligt utskottets bedömande
en allmän underrättelseskyldighet inte nu anses påkallad. Frågan bör prövas i
anslutning till det fortsatta lagstiftningsarbetet pä området och med hänsyn
även till arbetet med en databank för fastighetsregister m. m.
I fråga om samordningen med åtgärder enligt NVL torde - i
avvaktan på resultatet av ett fortsatt utrednings- och lagstiftningsarbete -
ett underrättelseförfarande kunna begränsas till de ansökningar om byggnadslov
som enligt byggnadsnämndens bedömande skulle kunna strida mot viktiga
naturvårdsintressen.
Utskottet föreslår därför i anledning av motionerna 1971:
1496 och 1499 att riksdagen som sitt yttrande i denna del ger Kungl, Maj:t till
känna vad utskottet anfört,
1 fråga om byggnads lokalisering gäller enligt 39 § BS att
byggnad skall förläggas till sådant ställe på tomten att den på lämpligt sätt
ansluter till övrig bebyggelse på denna och på närbelägen mark. Inom
detaljplanelagt område och inom område med utomplansbestämmelser gäller i
allmänhet härutöver särskilda krav, 1 propositionen förordas sådan ändring av
39 § BS som gör det möjligt att vid byggnadslovsprövning ta större hänsyn till
landsskapsbilden när det gäller byggnads lokalisering. Ändringen innebär bl. a.
att byggnadslov kan vägras om den byggande infe godtar en sådan placering på
tomten som befinns lämplig. Om det ovan behandlade förslaget till ändring av 35
§ BS kommer i tillämpning får även 39 § generell räckvidd.
Vid tillämpning av 5 kap. BS förstås med tomt - enligt 36
§ BL i dess fr, o, m. den I januari 1 972 gällande lydelse - fastighet,
samfällighet och annan för bebyggelse avsedd enhet. Dessa begrepp anger de
gränser inom vilka ett alternativt byggnadsläge kan anvisas. Ändringen är 1970
av 36 § BS (prop, 1970: 144, s, 137-138, 144-146, 3 LU 35) utgick från vad som
anförts i en departementspromemoria i vilken bl. a, uttalades att med ordet
"enhet" avses såväl visst bestämt område av registerfastighet eller
av samfällighet som flera fastigheter eller fastighet och område tillsammans
eller, uttryckt på ett unnat sätt, varje "tomtplats" som inte
motsvarar en registerfaslighel eller en hel samfällighet. En sädan tolkning
ansågs vara så näraliggande att den praktiska tillämpningen inte kan välla
några svårigheter.
CU 1971:26 11
Departementschefen uttalar i prop.
1971:118 att om en fastighet består av två från varandra åtskilda markområden
bör, med hänsyn till syftet med föreslagna ändringar av 39 § BS, varje sådant
område betraktas som tomt.
I motionen 1971: 1496 föreslås att riksdagen i sitt
yttrande över den föreslagna ändringen erinrar om vikten av erforderligt samråd
mellan byggnadsnämnd och fastighetsbildningsmyndighet. Vidare anförs i motionen
att om det är verkligt' angeläget att ge skydd åt landskapsbilden, detta bör
ske med stöd av 19 § NVL och sålunda genom ett länsstyrelsens förordnande att
nybyggnad inte får företas utan tillstånd.
Den förordade ändringen avser att ge möjlighet att bevara
naturvärden också inom andra områden än sådana som kan bU föremål för
skyddsåtgärder enligt NVL, vars tiUämpningsområde således inte inskränks.
Departementschefen anför att om en bebyggelse med hänsyn tiU landskapsbilden
över huvud taget inte bör komma till stånd, detta liksom hittiUs bör regleras
genom NVL:s bestämmelser.
I fråga om begreppet tomt kan enUgt utskottets mening en
tillämpning enligt grunderna för 36 § BS i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari
1972 tUlgodose även syftet med 39 § och låta sig förenas med vad
departementschefen i förevarande sammanhang anfört. Sambandet med
fastighetsbildningslagens bestämmelser och syften gör, som anförs i motionen
1971: 1496, en kontakt med fastighetsbUdningsmyndigheten i många faU naturlig
och lämplig. Utskottet har inte heUer någon erinran mot förslaget i övrigt.
1 anslutning tiU förslaget om ett tillägg tiU 39 § BS
förordas i propositionen ett tillägg till de i 29 § BS intagna
utomplansbestämmel-serna. Det sistnämnda tiUägget innebär att byggnad inte får
uppföras med mindre den får en med hänsyn till dess avsedda användning
varaktigt lämplig belägenhet. Som exempel anförs att därvid kan beaktas de krav
på vägförbindelse som skäligen kan ställas också på längre sikt. Mot vad i
propositionen förordats har inte stäUts något motionsyrkande.
Utskottet
har ingen erinran mot förslaget.
I syfte att skapa ett vidgat strandskydd föreslås
riksdagen anta ändringar i NVL genom att en ny 15 a § förs in och en följdändring
görs i 41 §. Den nya 15 a § innebär att länsstyrelse för att säkra ett
definitivt strandskyddsförordnande skall kunna förordna att visst område
tillfälligt skaU vara strandskyddsområde. Förordnande får ges för högst tre år
och kan, om särskilda skäl föranleder det, förlängas med ytterhgare högst tre
år. Förordnandet innebär förbud att utan tillstånd av länsstyrelsen uppföra
helt ny byggnad eUer ändra befintlig byggnad att tjäna ett väsentligen annat
ändamål än dittUls. Ersättning skall inte utgå.
Mot förslaget har i motionerna inte rests annan invändning
än att, enligt motionen 1971:1497, ersättningsrätt bör föreligga enligt
reglerna i 28 § NVL.
Kartong. S. 13, rad 10 nerifrån. Står: såvitt beslut
enligt 2 och 4 samt 5 Rättat tUl: om beslut enligt 2, 4 och 6
CU 1971:26 12
Enligt 28 § NVL, som nu avser icke
tidsbegränsade förbud, utgår ersättning för inskränkning i förfoganderätten om
inskränkningen leder tiU att fastigheten eller fastighetsdelen kan av ägaren
användas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet då
förordnandet meddelades. Vid tidsbegränsade förbud enligt 1 1 § NVL utgår
ersättning enligt 27 § NVL, dock endast om marken på grund härav inte kan
nyttjas på samma sätt som tidigare och markägaren eller annan rättsinnehavare
härigenom Uder avsevärt men med avseende på marken.
Behovet av att kunna meddela tillfälliga
strandskyddsförordnanden har inte ifrågasatts. Utskottet tillstyrker Kungl,
Maj:ts förslag.
Utskottet har inte funnit anledning överväga annan
ersättningsrätt än enligt 27 § NVL. Då en sådan, som departementschefen anför,
i förevarande fall skulle kunna utlösas endast i sällsynta undantagsfall,
oftast i förening med försäkringsersättning, avstyrker utskottet motionen i
denna del.
Enligt propositionen bör de däri föreslagna och förordade
författningsändringarna träda i kraft den 1 december 1971,
I motionen 1971 : 1500 anförs att något skäl inte anförts
för att gå ifrån principen att sätta författningen i kraft vid halvårs- eller
årsskiften och föreslås riksdagen besluta att ändringarna skall träda i kraft
den 1 januari 1972.
Enligt utskottets mening bör ändringarna träda i kraft i
anslutning till publiceringen av aviserad departementspromemoria angående
fysisk riksplanering m. m. Promemorian torde, enligt vad utskottet nu erfarit,
komma att vara tillgänglig omkring mitten av december 1 971.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan enligt utskottets
mening inte hinder möta mot att ikraftträdandet ansluts till årsskiftet och
sålunda anges tUl den 1 januari 1972.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1.
beträffande
planmässiga överväganden som förutsättning för glesbebyggelse, m. m., att
riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t tUl känna vad utskottet anfört,
2.
beträffande
tätbebyggelsebegreppet att riksdagen med avslag å motionen 1971:1497 såvitt nu
är i fråga
a. för
sin del antar förslaget till lag om ändring i byggnads
lagen i vad avser 6 och 107 §§,
b. som
sin mening ger Kungl. Maj:t tUl känna vad utskottet
anfört om lämplighetsprövningen,
3. beträffande dispens från
tätbebyggelseförbudet att riksda
gen avslår motionen 1971:1498,
CU 1971:26 13
4.
beträffande
föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse att riksdagen med avslag å
motionerna 1971:1497 och 1499, båda såvitt nu är i fråga, för sin del antar
förslaget till lag om ändring i byggnadslagen i vad avser 87 §,
5.
beträffande
ingressen till förslaget tiU lag om ändring i byggnadslagen att riksdagen för
sin del och med avslag å motionerna 1971:1497 och 1499, båda såvitt nu är i
fråga, antar Kungl. Maj:ts förslag,
6.
beträffande
vidgat strandskydd att riksdagen med avslag å motionen 1971: 1497 såvitt nu är
i fråga för sin del antar förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen,
7.
beträffande
byggnadslov att riksdagen med avslag å motionen 1971:1497 såvitt nu är i fråga
som sitt yttrande över förslaget tUl kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
såvitt avser 35 och 65 §§ ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
8.
beträffande
vidgat samordningsförfarande att riksdagen i anledning av vad Kungl. Maj:t
förordat och motionerna 1971: 1496 och 1499, båda såvitt nu är i fråga, som
sitt yttrande över förslaget till kungörelsen om ändring i byggnadsstadgan
såvitt avser 55 § ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
9.
beträffande
byggnads lokaUsering att riksdagen i anledning av vad Kungl. Maj:t förordat och
motionen 1971:1496 såvitt nu är i fråga som sitt yttrande över förslaget till
kungörelse om ändring i byggnadsstadgan såvitt avser 39 § ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
10. beträffande utomplansbestämmelserna
att riksdagen som sitt yttrande över förslaget tiU kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan såvitt avser 29 § ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,
11. beträffande ikraftträdandet
a. av
lagar om ändring i byggnadslagen respektive natur
vårdslagen, om beslut enligt 2, 4 och 6 ovan gör ikraft
trädandebestämmelser erforderliga, att riksdagen för sin del
med bifall tiU motionen 1971:1500 beslutar anta bestäm
melser av följande innehåll: "Denna lag träder i kraft den
1 januari 1972.",
b. av
ändringar i byggnadsstadgan att riksdagen som sitt
yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 9 november 1971
På civilutskottets vägnar ERIK GREBÄCK
CU 1971:26 14
Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s). Almgren (s),
Tobé (fp), Petersson i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s),
Henrikson (s), Wennerfors (m), fru Olsson i Hölö (c), herrar Engström (vpk),
Jadestig (s), Strömberg (fp), fru Bergander (s) och herr Adolfsson (m).
Reservationer
1, beträffande planläggningsbehovet
a. av herrar Grebäck (c), Tobé
(fp), Andersson i Knäred (c), fru Olsson i Hölö (c) och herr Strömberg (fp)
vilka anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med
"I motionen" och på s. 5 slutar med "tiU känna" bort ha
följande lydelse:
"Utskottet vill för sin del ansluta sig tiU den av
departementschefen i propositionen (s. 22) anförda uppfattningen att det är
angeläget att frågorna i vad mån och i vUka former bebyggelse skall komma tUl
stånd så långt möjligt blir bedömda med beaktande av aUa medborgargruppers intressen.
Oreglerad glesbebyggelse medför i många fall olägenheter som kan innebära
slöseri med mark och naturvärden. Det är mot denna bakgrund naturligt att
överväga lämpligheten av översiktliga markhushåll-ningsplaner som för kommande
generationer kan tUlvarata omistliga mUjövärden och som också kan tillvarata
natur- och markresurser för en ur samhäUssynpunkt ändamålsenlig användning.
Sådana översiktliga markhushåUningsplaner måste, med hänsyn till de skiftande
förhållandena i olika delar av landet, i första hand förankras i kommunala
bedömningar där hänsyn tagits tUl de berättigade intressen som kan hävdas ur
region- och rikssynpunkt. Därmed kunde ökad säkerhet uppnås för att planerna
inte medförde en byråkratisk byggreglering som inte kan motiveras med samhäUsanspråkens
tyngd, vilken varierar starkt mellan olika områden.
Vidare bör redan i detta sammanhang slås fast att
glesbebyggelse som sådan inte får motverkas. Glesbebyggelse är och kommer att
vara den enda lämpliga byggandeformen i stora delar av landet.
Det fortsatta arbetet inom bygglagutredningen och
naturvårdskommittén bör i förening med ett riksplanearbete, vari
fortsättningsvis bör ingå ett parlamentariskt inflytande, kunna klargöra
förutsättningarna för att nå sålunda angivna mål. Utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t medverkar tUl att förslag om grunderna för det fortsatta
riksplanearbetet StäUs under riksdagens prövning.
I avvaktan på redovisningar av sålunda pågående arbete och
en parlamentarisk prövning därav bör riksdagen pröva de i propositionen
framlagda förslagen som provisoriska lösningar. Utskottet har i fråga om nedan
tillstyrkta förslag haft att utgå från denna provisoriska karaktär och därför i
vissa fall ansett sig kunna avstå från invändningar mot förslag som inte kan
oförändrat bibehållas i en slutlig lösning."
CU 1971:26 '
dels det stycke i utskottets
yttrande på s. 5 som börjar med "De i" och slutar med "det
följande" bort utgå,
b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser
att
dels den del av utskottets yttrande som på s, 3 börjar med
"I motionen" och på s, 5 slutar med "till känna" bort ha
följande lydelse:
"Vad departementschefen sålunda anfört och det
aUmänna innehållet i propositionen ger enligt utskottets mening vid handen att
de föreliggande förslagen uppfattas som ett ytterUgare steg i riktning mot en
total reglering av aU markanvändning - en reglering som torde avses innebära
att markäganderättens innehåll nästan helt urholkas och ersätts med ett tiU
markinnehavet knutet system av särskilda skyldigheter. Sedda i samband med de
förslag om ändringar i expropriationslagen som lagts fram i propositionen
1971:122 och saneringsutredningens förslag framstår förslagen om ändring i
byggnadslagen m. m. ännu klarare som principiellt betydelsefulla steg bort från
varje tanke på den enskilde markägarens rättstrygghet. Med hänsyn tiU detta
klara samband måste, enligt utskottets mening, även förslag till
detaljändringar som isolerade inte ger aUtför stor effekt bedömas synnerligen
kritiskt.
Förslagen i propositionerna 1971:118 och 122 har inte bara
en gemensam målsättning. De visar upp anmärkningsvärda likheter också i fråga
om en bristande beredning. Sålunda läggs förslag i båda fallen fram utan att en
remissopinion fått göra sig hörd och kunna påverka förslagen i propositionerna
ens i fråga om enskildheter. Härmed försvåras också realbehandlingen i
riksdagen samtidigt som vedertagna, demokratiska beslutsformer tenderar att
ersättas av departementsstyrelse.
Det långsiktiga syftet och behandlingsformerna har gett
upphov tUl förslag som enligt utskottets mening inte endast förändrar
avvägningen mellan samhäUeliga och enskilda intressen i fråga om fortsatt
rådighet över ett i fast egendom omsatt enskilt sparande utan även med
bortseende från rättssäkerhetsaspekter överför resultatet av enskilt sparande i
samhällets ägo utan ersättning.
Vidare medför det föreslagna ökade samhällsinflytandet
risker för att intresset för enskilda initiativ minskar och att eventuella
försök därtUl kvävs av en byråkratiserad detaljreglering. Detta innebär inte
endast att samhällsekonomiska vinster uteblir utan också att det uppstår en
risk för att även välmotiverade kommunala planeringsbeslut ställs i konflikt
med generella och inte tUlräckligt flexibla statliga planeringsprinciper.
Riksdagen bör som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet ovan anfört."
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 5 som börjar
med "De i" och slutar med "det följande" bort utgå,
2. beträffande
tätbebyggelsebegreppet av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) vilka under
förutsättning av bifall till reservationen I b anser att
CU 1971:26 16
dels den del av utskottets yttrande
som på s, 6 börjar med "Begreppen tätbebyggelse" och pä s. 7 slutar
med "107 § 1 st. BL" bort ha följande lydelse:
"Förslaget om en ändring av tätbebyggelsebegreppet
innehåller det grundläggande momentet i propositionen. Förslagets innebörd är
att det nu för tätbebyggelse gällande regelsystemet med dess inskränkningar
skall kunna tillämpas även på glesbebyggelse i form av även enstaka egna hem
och fritidshus efter opreciserade antaganden om att byggandet med ökande krav
och utan klara anspråk på kausalitet skulle kunna tänkas medföra behov av någon
avlägsen samhällsinvestering eller mindre åtgärd. Även en önskad vidgning av
tätbebyggelsebegreppet borde förutsätta en ur rättssäkerhetssynpunkt klarare
gräns mellan de olika regelsystemens tillämpningsområden.
Med hänsyn till vad inledningsvis yttrats om planeringsbehovet
och vad här anförts avstyrks i anledning av motionen 1971:1497 propositionen i
vad den avser ändring av 6 och 107 §§ BL."
dels
utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
"2, beträffande
tätbebyggelsebegreppet att riksdagen i anledning av motionen 1971:1497 såvitt
nu är i fråga för sin del inte antar förslaget till lag om ändring av
byggnadslagen i vad avser 6 och 107 §§,"
3. beträffande dispens från tätbebyggelseförbudet
a. av herrar Wennerfors (m) och
Adolfsson (m) som - under
förutsättning av bifall till reservationen 2 - anser att det stycke i
utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "En restriktiv" och slutar
med "i dispensfrågan" bort ha följande lydelse:
"Av det anförda följer att ett tillgodoseende av
syftet med motionen 1971 :1498 inte kräver någon riksdagens ytterligare
åtgärd,"
b, av herr Adolfsson (m) som -
under förutsättning av bifall tUl det i
propositionen framlagda förslaget till ändring av byggnadslagen i vad
avser 6 och 107 §§ - anser att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "En restriktiv" och slutar med "i dispensfrågan" bort
ha följande lydelse:
"En vidgning av tätbebyggelsebegreppets innehåll i
enlighet med Kungl, Maj:ts förslag skulle leda till att byggande av enstaka hus
i många fall skulle tekniskt kunna bedömas som tätbebyggelse även om behovet av
gemensamma anordningar med hänsyn till de lokala förhållandena närmast var
teoretiskt. För dessa fall och för att möjliggöra undantag när så kan anses
befogat pä grund av personliga förhållanden eller andra särskilda skäl bör
riksdagen bifalla motionen 1971:1498,"
dels
utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
CU 1971:26 17
"3. att riksdagen med bifall
tUl motionen 1971:1498 uttalar att byggnadsnämnd bör ha rätt att lämna dispens
från det allmänna tätbebyggelseförbudet så snart bebyggelse inte skapar
olägenhet,"
4, beträffande föreskrifter till
förekommande av tätbebyggelse av
herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Wennerfors (m),
fru Olsson i Hölö (c), herrar Strömberg (fp) och Adolfsson (m) vUka
anser att
dels det stycke i utskottets yttrande på s, 8 som börjar
med "Med hänsyn" och slutar med "nämnda motionsförslagen"
bort ha följande lydelse:
"Enligt utskottets mening kan inte vad i
propositionen anförts eller eljest kan göras gällande anses motivera föreslagen
ändring av 87 § BL. Även ett vidgat tätbebyggelsebegrepp skulle kunna tillämpas
utan denna ändring, vars användningsområde inte preciserats. Införandet av nya
typer av glesbebyggelseförbud kan, även om dispensmöjligheten står öppen,
realiter centralisera prövningen, med därav följande administrativ omgång.
Under alla förhållanden kan den av departementschefen som huvudgrund för
förslaget åberopade misstron mot byggnadsnämndernas kompetens att pröva ett
vidgat glesbebyggelsebegrepp inte läggas till grund för lagändring i denna
del,"
dels
utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
"4, beträffande föreskrifter
till förekommande av tätbebyggelse att riksdagen med bifall till motionerna
1971:1497 och 1499, båda såvitt nu är i fråga, för sin del inte antar förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen i vad avser 87 §,"
5, beträffande ingressen till
förslaget till lag om ändring i byggnadsla
gen
a, av herrar Grebäck (c), Tobé
(fp), Andersson i Knäred (c),
Wennerfors (m), fru Olsson i Hölö (c), herrar Strömberg (fp) och
Adolfsson (m) vilka - under förutsättning av bifall till reservationen 4 -
anser att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
"5. beträffande ingressen tiU
förslaget till lag om ändring i byggnadslagen att riksdagen i anledning av
motionerna 1971 ;1497 och 1499, båda såvitt nu är i fråga, beslutar anta
bestämmelse av följande innehåU; 'Härigenom förordnas, att 6 och 107 §§
byggnadslagen (1947:385) skaU erhåUa ändrad lydelse på sätt nedan sägs,'
"
b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson
(m) vUka - under
CU 1971:26 18
förutsättning av bifall till reservationerna 2 och 4 -
anser att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
"5, beträffande ingressen till
förslaget till lag om ändring i byggnadslagen att riksdagen för sin del inte
antar Kungl. Maj:ts förslag,"
6, beträffande vidgat strandskydd
av herrar Wennerfors (m) och
Adolfsson (m) vilka anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s, 12 börjar
med "Enligt 28 § NVL" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
"Enligt utskottets mening innehåller NVL i gällande
lydelse bestämmelser som kan säkra samhällets inflytande i all önskvärd
utsträckning. Den föreslagna ändringens huvudsyfte får anses vara att frånhända
markägaren en gällande byggnadsrätt utan ersättning. Detta kränker enligt
utskottets mening grundläggande rättssäkerhetskrav. Att begränsningar i
markägarens dispositionsrätt inte får vidtas utan att ersättningsskyldighet i
princip föreligger är dessutom av väsentlig betydelse vid den alltid nödvändiga
prövningen av styrkan i och vikten av samhällets anspråk. Eventuella ändringar
i NVL bör prövas mot bakgrund av resultatet av naturvårdskommitténs
arbete."
dels
utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
"6. beträffande vidgat strandskydd
att riksdagen med bifall till motionen 1971:1497 såvitt nu är i fråga för sin
del inte antar förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen,"
7. beträffande byggnadslov av
herrar Wennerfors (m) och Adolfsson
(m) vilka anser att
dels det stycke i utskottets yttrande på s, 9 som börjar
med "Det är" och slutar med "i BS" bort ersättas med text
av följande lydelse:
"Även om byggnadslovsplikten i och för sig inte kan
anses innebära en begränsning i en eljest gällande byggnadsrätt inför den dock
ett extra prövningsmoment med administrativa besvär och kostnader som i
praktiken också kan innebära begränsningar i en byggnadsrätt för den som inte
har möjlighet eller förmåga att hävda den mot en exklusiv lagtolkning. Det
förhållande att ett oförutsett bruk av utomplansbestämmelser redan infört en
byggnadslovsplikt för nästan hela riket kan knappast användas som ett argument
för att införa en generell regel därom.
Det är i detta sammanhang att notera att, enligt vad
departementschefen anförde i prop, 1959:168, utomplansbestämmelserna bara
borde ge de grundläggande regler som erfordrades för att stävja mera påtagliga
olägenheter som ibland framträdde inom 'tät glesbebyggelse'. Den redovisade
faktiska användningen av utomplansbestämmelser med därav
CU 1971:26 19
följande byggnadslovsskyldighet är mot denna bakgrund
anmärkningsvärd. Redan utvecklingen intill år 1959 föranledde
departementschefen att i nämnda proposition uttala, att tendensen att belägga
alltför stora områden med utomplansbestämmelser innebar ett onödigt band på den
byggande allmänheten och slöseri med byggmyndigheternas personella och
materiella resurser. Dessa uttalanden gjordes mot bakgrund av
byggnadsutredningens bedömanden att den aktuella faran bestod i att de statliga
planmyndiglieterna, ledda av sina aspirationer på ökad kontroll över
bebyggelsen, sökte successivt belägga allt större områden med
utomplansbestämmelser.
Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte tillstyrka
en vidgning av kravet på byggnadslov,"
dels
utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
"7, beträffande byggnadslov
att riksdagen i anledning av motionen 1971:1497 såvitt nu är i fråga som sitt
yttrande över förslaget tiU kungörelse om ändring i byggnadsstadgan såvitt
avser 35 och 65 §§ ger Kungl. Maj;t till känna vad utskottet anfört,"
CU
1971:26
OMR Å DEN UTAN UTOMPLANSBEST Ä MMELSER 1, 1, 1971
2 Riksdagen 1971. 19 sami Nr 26
TECKENF Ö RKLARING
Riksgr ä ns
Lansgrons
Lansbokstav
SRA, Stockholm 1963
Bilaga
1
lANTUATEti3r/HELStn
FRITIDSBEBYGGELSEN I SVERIGE
PER DEN 1.9, 1967 ENLIGT Ö VERLANTMATARNAS SAMMANST Ä LLNING
n
ST os
O
C
ve
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.