Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1971:51 med förslag till rennäringslag, m. m., jämte motioner
1971 · 86 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 70 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JoU37, Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1971:51 med förslag till rennäringslag, m. m., jämte motioner
Dokumentets text
Jordbruksutskottets
betänkande nr 37 år 1971 JoU 1971:37
Nr 37
Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl.
Majits proposi-tion'1971: 51 med förslag till rennäringslag, m. m., jämte
motioner.
Genom en den 26 februari 1971
dagtecknad proposition, nr 51, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 11 december 1970 och den 26
februari 1971 samt av lagrådets protokoll den 22 februari 1971 föreslagit
riksdagen
dels att
antaga vid propositionen fogade förslag till
1)
rennäringslag
och
2)
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370), dels att
3)
besluta att
lappväsendet vid länsstyrelserna skall upphöra den 1 juli 1971 och att vid
samma tidpunkt rennäringsdelegationer inrättas vid vissa lantbruksnämnder i
enlighet med vad i propositionen förordats,
4)
godkänna i
propositionen förordade riktlinjerna för en omorganisation av rennäringen och
dess administration,
5)
bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs
för att genomföra omorganisationen av rennäringen,
6)
godkänna vad i
propositionen föreslagits rörande statens medverkan och ekonomiska stöd till
rennäringens rationalisering,
7)
godkänna de i
propositionen föreslagna riktlinjerna för forsknings-och försöksverksamheten på
rennäringens område,
8)
godkänna de
riktlinjer för organisationen av samefonden som förordats i propositionen,
9)
godkänna det
förslag i fråga om Arjeplogs skolbord somt lagts fram i propositionen,
10) medge att för budgetåret 1971/72
statlig kreditgaranti får lämnas för lån till rennäringens rationalisering med
2 500 000 kr.,
11) till Rådgivningsverksamhet för
rennäringens främjande för budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 300 000 kr,,
12) till Kompensation för bensinskatt
till rennäringen för budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 200 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.
De motionsyrkanden som väckts i
anledning av propositionen ävensom yrkandena i vissa motioner, som väckts vid
riksdagens början och som behandlas i detta betänkande, redovisas på s. 23 ff.
1 Riksdagen 1971.16 saml. Nr 37
JoU 1971: 37
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås olika åtgärder för att
främja renskötseln, som utövas av i huvudsak omkring 700 samefamiljer inom ett
fyrtiotal lappbyar. 1928 års renbeteslag föreslås ersatt med en ny
rennäringslag. Lappbyarna omorganiseras till samebyar med huvudsaklig uppgift
att driva renskötseln. Denna organisation bygger på principen om samverkan mellan
medlemmarna i byn såsom inom ekonomiska föreningar. Samerna skall själva få
bestämma om sina angelägenheter på bystämma och genom stadgar för byn.
Innehållet i samernas renskötselrätt blir enligt lagförslaget samma som i 1928
års lag. Det nuvarande lappväsendet, som är en statlig administration för
rennäringen, upphör. I stället inrättas vid var och en av lantbruksnämnderna i
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län en rennäringsdelegation.
Lantbruksstyrelsen skall fortsätta att vara central rennäringsmyndighet. Till
styrelsen skall knytas en rådgivande nämnd. I huvudsaklig överensstämmelse med
vad som f. n. gäller skall Kungl. Maj:t kunna förordna om upphävande av
renskötselrätten för visst markområde. I fråga om ersättning för skada eller
olägenhet av upphävandet skall expropriationslagens regler om värdering och om
domstolsförfarande gälla. Ersättningen, vilken nu tillfaller lappfonden, skall
i princip fördelas lika mellan vederbörande sameby och fonden, som skall kallas
samefonden. Denna fond skall få en särskild styrelse. Styrelsen skall bestämma
om fondmedlens användning.
Stöd
i form av statlig lånegaranti samt bidrag skall lämnas till rennäringens
rationalisering. Renskötande samer som inte får tillräcklig sysselsättning inom
renskötseln skall beredas annan sysselsättning inom renskötselområdet.
Den nya lagen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1971.
JoU 1971: 37
Lagförslagen
De
vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
1)
Förslag
till
Rennäringslag
Härigenom
förordnas som följer.
Renskötselrätt
m. m'.
1 §
Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten
till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt) har den som är av samisk
härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far- eller morföräldrar
haft renskötsel som stadigvarande yrke.
Adoptivbarns
och dess barns rätt till renskötsel bedömes efter adoptantens härkomst samt
dennes och hans föräldrars befattning med renskötsel.
Om
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk härkomst
renskötselrätt, även i annat fall än som avses i första stycket. .
2 §
Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad
förvärvar renskötsel-rätt.
Upplöses
äktenskapet genom äktenskapsskillnad eller dömes till återgång i äktenskapet,
kan länsstyrelsen upphäva renskötselrätt som förvärvats enligt första stycket,
om särskilda skäl föreligger.
3 §
Renskötsel
får bedrivas
1. hela året
i
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen,
dels nedanför denna gräns på mark som tillhör stateri (kronomark) och
renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under A'åren, sotn-maren
eller hösten,
på renbetesfjällen i
Jämtlands län,
inom
de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete,
2. den 1 oktoberden 30
april
i övriga delar av
lappmarkerna nedanför odlingsgränseri, inom sådana trakter utanför lappmarkerna
och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa tider av året.
Med renbetesland förstås
mark som vid avvittringen förklarats utgöra
JoU 1971: 37 4
renbetesland
eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid
avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera
upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
4 §
Betestid enligt 3 § första stycket 2 kan av
lantbruksnämnden förlängas såvitt avser kronomark, om det behövs på grund av
ogynnsamma väderleks-eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl. I
fråga om annan mark får tiden förlängas med ägarens samtycke.
5 §
Om rätt att efter särskilt tillstånd driva
renskötsel under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns
bestämmelser i 8589 §§.
6 §
För
renskötseln finns samebyar.
Mark
som anges i 3 § första stycket 1 fördelas mellan samebyar i särskilda
byområden. Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 § första stycket 2.
Om
särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensam för samebyar.
7 §
Indelning
i byområden göres av lantbruksnämnden.
Indelningen
skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till
betestillgång och övriga omständigheter.
8 §
Med samebys betesområde förstås byområdet och övriga
områden som samebyn begagnar för renskötsel.
Sameby
Ändamål och medlemmar
m. m.
9 §
Sameby
har till ändamål att enligt denna lag för medlemmarnas gemensamma bästa
ombesörja renskötseln inom byns betesområde.
Det
åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drives på ekonomiskt
bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för
renskötseln.
Sameby får ej driva annan
ekonomisk verksamhet än renskötsel.
10 §
Sameby kan förvärva rättigheter och åtaga sig
skyldigheter när registrering skett enligt 39 §.
Sameby
företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas
gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.
JoU 1971: 37 5
11 §
Medlem
i sameby är
1.
renskötselberättigad som deltar
i renskötseln inom byns betesområde,
2.
renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande
yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3.
renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som
är efterlevande make eller under-årigt barn till avliden sådan medlem.
12 §
Sameby kan som medlem antaga annan
renskötselberättigad än som anges i 11 §, om han avser att med egna renar driva
renskötsel inom byns betesområde.
Vägras
sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om
särskilda skäl föreligger.
13 §
Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som
själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns
betesområde.
Renar
som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag tillhöra den
renskötande medlemmen.
14 §
Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av
medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är
renskötselberättigad dödsbodelägare under 20 år, räknas tiden från det han
fyller 20 år.
Renskötselrättens
utövande
15 §
Sameby får för medlemmarnas gemensamma behov
begagna byns betesområde för renbete.
Lantbruksnämnden
bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.
Om
det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja renskötseln, kan
lantbruksnämnden förordna om inskränkning i betesrätten.
16 §
Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage
eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs
för renskötseln.
Sameby
eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga,
kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln.
Är
anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk, skall den
förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om
byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande
bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på
JoU 1971: 37 6
annan
mark än kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid
awittring utlagts till allmänningsskog.
Vill
sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne icke godtaga
anvisad plats, bestämmer lantbruksnämnden platsen.
17 §
Behövs virke till anläggning eller byggnad som
avses i 16 § första eller andra stycket, får skog avverkas på de delar av
betesområdet som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen. Inom samma delar
av betesområdet får medlem i samebyn för eget behov taga bränsle och
slöjdvirke.
Växande
barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om
ej denne medger annat.
På
sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till samebys
betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges i första stycket
taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för
tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.
18 §
Medlem i sameby har rätt att inom byns betesområde
på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid awittring
utlagts till allmänningsskog taga virke till uppförande eller ombyggnad av
familjebostad. Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.
19 §
Medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom
annan bys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med
renarnas skötsel får där taga bränsle för eget behov.
20 §
Om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa
foder till renarna, får sameby fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller
oväxtliga träd, inom byns betesområde. Sådan avverkning skall om möjligt ske
efter anvisning av markens ägare eller brukare.
21 §
För skog som avverkas på kronomark under statens
omedelbara disposition eller mark som vid awittring utlagts till
allmänningsskog behöver ersättning ej lämnas. Detsamma gäller växande lövträd
som eljest tages inom lappmarkerna eller på renbetesfjällen.
I
andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för rotvärdet
av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om ersättningen,
utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.
22 §
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan
för viss tid förbjuda avverkning enligt 17 eller 18 § av växande tall, gran
eller björk, om det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt.
23 §
Sameby har rätt att flytta byns renar mellan skilda
delar av byns betesområde.
JoU 1971: 37 7
24 §
Flyttningsvägs sträckning fastställes av
lantbruksnämnden, om sameby begär det eller fråga om sträckningen eljest
uppkommer.
Föreligger
särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg
och kan ändringen ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln, kan
lantbruksnämnden förordna om ändring av vägens sträckning.
25 §
Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom
de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna,
när renskötsel är tillåten där.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som tillfälligt
uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat
ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska
endast för sitt uppehälle.
Uppehåller
sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur
företagas på mark som anges i första stycket inom annan samebys betesområde, i
den mån Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, tillåter det.
Renskötselrättens
upphörande i vissa fall m. m.
26 §
Konungen kan förordna om upphävande av
renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses
i 1 § lagen (1917: 189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse
för renskötseln får sådant förordnande meddelas, när området behövs för
allmänt ändamål.
Upphävande
kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående
befogenheter.
27 §
Meddelas förordnande enligt 26 §, kan Konungen
föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.
28 §
Medför upphävande av renskötselrätt skada eller
olägenhet för renskötseln eller för sådan rätt till jakt eller fiske som avses
i 25 §, utgår ersättning därför.
Ersättning
för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person tillfaller till
hälften sameby som beröres av upphävandet och till hälften samefonden, om ej
särskilda skäl föreligger.
29 §
I fråga om upphävande av renskötselrätt och
ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 2628 §§, i
tillämpliga delar de allmänna bestämmelserna om expropriation av särskild rätt
till fast egendom i lagen (1917: 189) om expropriation.
JoU1971: 37 8
30 §
Den som inom område som avses i 3 § 1 äger eller
brukar mark där renskötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på
sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av
förordnande enligt 26 §.
Första
stycket hindrar ej att mark användes i enlighet med fastställd stadsplan eller
byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.
31 §
Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta
rättighet som ingår i renskötselrätten.
Sameby
får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till
sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.
32 §
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står
under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt
upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för
renskötseln.
Avser
upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom att upplåtelsen är
förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång
i rätten till jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i visst
vatten får ske endast om samebyn medger det.
33 §
Fråga om upplåtelse enligt 32 § prövas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.
34 §
Upplåtelse enligt 32 §, som ej avser
tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift,
om ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan
samefonden och sameby som beröres av upplåtelsen enligt bestämmelser som
meddelas av Konungen.
Avser
upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning
för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. I fråga
om fördelning av ersättning som ej utgår till bestämd person äger 28 § andra
stycket motsvarande tillämpning.
Samebys
förvaltning m. m.
Allmänna bestämmelser 35 §
Om det är påkallat med hänsyn till vad som bestämts
om högsta renantalet enligt 15 § andra stycket eller om det behövs för att
främja renskötseln, kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får inneha
eller meddela andra föreskrifter om innehavet.
Föreskrift
enligt första stycket får ej ges sådant innehåll att renskötande medlems
fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt försvåras.
JoU1971: 37 9
36 §
Om sameby medger det, får inom byns betesområde
hållas renar som tillhör annan än renskötande medlem i byn (skötesrenar).
Fråga om sådant medgivande avgöres efter samråd med lantbruksnämnden.
Skötseln av skötesrenar
handhas av samebyn.
37 §
Sameby får endast om medlem medger det låta slakta
dennes renar eller försälja vid slakt utvunna produkter.
Renmärkning
ombesörjes av samebyn, om ej byn beslutar annat. Renägare får dock efter
anmälan till byns styrelse själv märka sina renar.
Stadgar
38 §
Sameby
skall antaga stadgar för byn. Stadgarna skall ange
1.
samebyns benämning,
2.
den ort inom byns betesområde,
där byns styrelse skall ha sitt säte,
3.
antalet styrelseledamöter och
revisorer, tiden för deras uppdrag och, om suppleanter skall finnas,
motsvarande uppgifter beträffande dem,
4.
samebyns räkenskapsår,
5.
hur ofta ordinarie bystämma
skall hållas och tiden för sådan stämma,
6.
hur kallelse till bystämma
skall ske och andra meddelanden till medlemmarna skall tillställas dem och när
föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas,
7.
tid för betalning av debiterad
förskottslikvid,
8.
tid för betalning av belopp som
enligt 44 § kominer samebyn eller renskötande medlem till godo,
9.
vilka fonder byn skall ha,
deras ändamål och hur avsättning till dem skall ske,
10. de närmare
föreskrifter om renskötseln som behövs.
39 §
Sameby och dess stadgar registreras hos
länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stadgarna skall ha sitt säte,
om ej annat följer av 102 §. Innan stadgarna registrerats är de ej giltiga.
Länsstyrelsen
prövar att stadgarna tillkommit i föreskriven ordning och att de ej innehåller
något som strider mot lag eller författning.
Första och andra styckena
gäller även vid ändring av stadgarna.
Ekonomiska
förhållanden
40 §
Kostnaderna för renskötseln fördelas mellan de
renskötande medlemmarna efter reninnehavet.
Om
samebyn beslutar det, får kostnad som ej avser alla renarna fördelas mellan
ägarna till de renar på vilka kostnaden belöper i förhållande till innehavet
av dessa renar. Sådant beslut får ej avse kostnad som uppkommit före beslutet.
JoU 1971: 37 10
41 §
Renskötande medlem som lämnar renskötseln svarar ej
för kostnader som belöper på tiden därefter. Motsvarande gäller ny renskötande
medlem för tiden före det han börjar driva renskötsel.
42 §
De renskötande medlemmarna har att förskottera de
medel som behövs för renskötseln.
Styrelsen
utdebiterar sådana medel på grundval av debiteringslängd. Utdebiteringen göres
efter vad som är skäligt med hänsyn till medlems reninnehav och omfattningen
av det arbete han och hans husfolk kan antagas komma att utföra för byn under
räkenskapsåret.
I
debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad som belöper på
varje renskötande medlem och när betalning skall ske.
43 §
Om tillgängliga medel ej förslår till betalning av
klar och förfallen skuld för vilken samebyn svarar, skall styrelsen ofördröj
ligen utdebitera förskott enligt 42 §.
Försummar
styrelsen vad som åligger den enligt första stycket, är ledamöterna
solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall
länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera och uttaga
erforderligt belopp. Syssloman har rätt att av samebyn uppbära arvode, som
bestämmes av länsstyrelsen.
44 §
Samebys kostnader för renskötseln fördelas slutligt
mellan de renskötande medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid
kostnadsfördelningen bestämmes de belopp som renskötande medlem för
räkenskapsåret skall utge till byn eller mottaga av byn.
Slutlig
kostnadsfördelning sker på grundval av avräkning som styrelsen har att upprätta
enligt 53 § tredje stycket. Kostnaderna fördelas enligt vad som anges i 40 och
41 §§. Vid fördelningen gottskrives renskötande medlem erlagt förskott och
värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Samebyn bestämmer i
förväg värde för dag eller timme av sådant arbete.
45
§
Kan förskotts- eller slutlikvid som påförts
renskötande medlem enligt 4244 § ej uttagas hos honom, fördelas bristen mellan
övriga renskötande medlemmar i förhållande till deras inbördes skyldighet att
svara för likvi-den. Bristen utdebiteras genom debiteringslängd enligt 42 §. I
den mån sådan likvid senare inbetalas, skall det influtna beloppet
tillgodoräknas dem som täckt bristen i förhållande till vad de betalat.
Debiterad
och till betalning förfallen likvid får uttagas enligt bestämmelserna i
utsökningslagen (1877:31 s. 1) om fordran, för vilken betalningsskyldighet
ålagts genom dom som äger laga kraft, om ej besvärsmyndighe-ten i samband med
besvärstalan förordnar annat.
JoU 1971: 37 11
46 §
Sameby får ej upptaga lån som skall återbetalas
senare än under nästkommande räkenskapsår, om ej amorteringsplan för lånets
återbetalning har antagits av bystämma. Lånetiden får uppgå till högst tio år
eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet kan ha
beviljats.
Beslut
om upptagande av lån enligt första stycket är giltigt endast om det på bystämma
biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar
företrädda röstetalet och av flertalet sådana medlemmar i byn.
47 §
Ersättning som tillfaller sameby enligt 28 eller 34
§ eller eljest med anledning av intrång i renskötselrätten skall användas för
att täcka byns utgifter under räkenskapsåret eller fonderas.
Styrelse
48 §
För
sameby skall finnas styrelse.,
Styrelsen
skall i överensstämmelse med medlemmarnas beslut, i den mån dessa ej strider
möt lag eller samebyns stadgar, leda renskötseln inom byns betesområde,
ombesörja de gemensamma arbeten som behövs för byn, tillse att medlemmarnas
gemensamma intressen tillvaratages utan att någon medlem missgynnas, uttaga de
medel som renskötande medlem är skyldig att erlägga och i övrigt handha byns
angelägenheter.
Styrelsen
företräder samebyn mot tredje man och för byns talan inför domstol och andra
myndigheter.
49 §
Styrelsen består av ordförande och ytterligare en
eller flera ledamöter som utses på bystämma. Styrelseledamot skall vara myndig.
Styrelseledamot
kan skiljas från sitt uppdrag före utgången av den tid för vilken han blivit
utsedd.
Val
av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall anmälas till länsstyrelsen.
50 §
Finns ej styrelse, kan länsstyrelsen på yrkande av
någon vars rätt är beroende av att behörig styrelse finns förordna syssloman
att handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har
rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.
51 §
Styrelsen sammanträder så ofta det behövs. Som
styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta röstande förenar sig. Vid
lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.
Styrelseledamot
får ej taga befattning med angelägenhet vari han har ett väsentligt intresse
som strider mot samebyns.
JoU 1971: 37 12
52 §
Styrelsen kan uppdraga åt särskild arbetsledare att
imder styrelsens inseende leda renskötseln.
Styrelsen
kan bemyndiga särskild person att företräda samebyn, om ej annat beslutats.
Sådant bemyndigande och återkallelse därav skall anmälas till länsstyrelsen.
53 §
För varje räkenskapsår skall styrelsen i
förvaltningsberättelse redovisa sin förvaltning. I förvaltningsberättelsen
redogöres för verksamheten under räkenskapsåret och för byns ekonomiska
ställning.
I berättelsen skall
särskilt uppges
1.
ägarna till de renar som under
året hållits på byns betesområde och antalet renar för varje ägare,
2.
årets utgifter för arbetskraft
i renskötseln,
3.
vad under året utbetalats i
anledning av skador genom renar och vad i detta hänseende vid årets slut
återstod att utkräva av annan sameby,
4.
under året gjorda investeringar
och sättet för deras finansiering,
5.
samebyns övriga kostnader under
året,
6.
vilka belopp som under året
influtit till och utbetalats från byns fonder,
7.
under året inträffade ändringar
i byns upplåning,
8.
storleken av de förskott som
utdebiterats enligt 42 eller 43 §,
9.
samebyns övriga inkomster under
året,
10. vilket
belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag till byns ut
gifter under året.
I
berättelsen skall vidare ingå avräkning som för varje renskötande medlem
utvisar det saldo för redovisningsåret som kommer samebyn eller medlemmen till
godo.
54 §
Minst en månad före den första ordinarie bystämman
efter räkenskapsårets utgång skall styrelsen lämna förvaltningsberättelsen
till revisor. Berättelsen skall vara underskriven av styrelsens samtliga
ledamöter.
Revision
55 §
Styrelsens förvaltning och räkenskaper skall
årligen granskas av en eller flera revisorer. Revisor utses på bystämma.
Medlem,
som hos styrelsen påkallar granskning av samebyns böcker, räkenskaper eller
andra handlingar, har rätt att få del av dessa på lämpligt sätt.
56 §
Revisor skall avge berättelse, som skall innehålla
redogörelse för resultatet av hans granskning och uttalande huruvida
anmärkning framställes eller ej i fråga om räkenskapernas förande eller
förvaltningen i övrigt. Framställes anmärkning, skall anledningen till denna
anges i berättelsen. Revisionsberättelse skall även innehålla särskilt uttalande
huruvida ansvarsfrihet för styrelsen tillstyrkes eller ej.
JoU 1971: 37 13
57
§
Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen
senast två veckor före första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets utgång.
Bystämma
m. m.
58 §
Medlems rätt att deltaga i handhavandet av samebyns
angelägenheter utövas på bystämma.
Medlem
som imderlåtit att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet enligt denna
lag gentemot byn får deltaga i förhandlingarna men har ej rösträtt innan han
fullgjort sin skyldighet.
Medlem
eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud för annan,
deltaga i behandling av fråga vari han har ett väsentligt intresse som strider
mot samebyns.
59 §
I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller,
om ej annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,
1.
att varje myndig medlem har en
röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller av revisor,
beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i
stadga som avses i 38 § andra stycket 16,
2.
att i övriga frågor rösträtt
tillkommer endast renskötande medlem, som därvid har en röst för varje påbörjat
hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom,
3.
att medlems rösträtt kan utövas
genom annan medlem såsom ombud,
4.
att ingen får för egen eller
annaris del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman
företrädda röstetalet,
5.
att den mening som erhållit det
högsta röstetalet gäller som stämmans beslut,
6.
att vid lika röstetal val
avgöres genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträdes av de
flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans
ordförande,
7.
att beslut om ändring av
stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på
stämman av renskötande medlemmar företrädda röstetalet och dessutom, såvitt
gäller föreskrift som avses i 38 § andra stycket 16, av flertalet av byns
myndiga medlemmar.
60 §
Bystämma
öppnas av den som styrelsen utser. Därefter utses ordförande.
Ordföranden
skall upprätta och till godkännande av stämman framlägga en förteckning över
närvarande medlemmar och ombud med uppgift om den rösträtt som tillkommer envar
av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter omröstning, företagen bland
de renskötande medlemmarna på grundval av förteckningen, blivit godkänd med
eller utan ändring, gäller den som röstlängd vid stämman.
Över
beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll,
som skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast tvä veckor efter stämman.
JoU1971: 37 14
61 §
Förvaltningsberättelse och revisionsberättelse för
det senaste räkenskapsåret skall framläggas på första ordinarie bystämman
efter räkenskapsårets utgång. På stämman skall avgöras fråga om godkännande av
styrelsens förslag till fördelning av kostnaderna för byns renskötsel och om
beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen.
Förvaltningsberättelsen
och revisionsberättelsen skall under minst tio dagar före stämman hållas
tillgängliga för medlemmarna.
62 §
Byns
medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen.
Styrelsen kan kalla
medlemmarna till extra bystämma.
Revisor
kan begära att styrelsen skall kalla till extra bystämma, om hans granskning
ger anledning därtill.
Om
minst en femtedel av samtliga myndiga medlemmar eller det mindre antal som kan
vara bestämt i stadgarna skriftligen begär det, skall styrelsen kalla till
extra stämma.
Finns
ej styrelse eller underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla
medlemmarna till ordinarie eller extra stämma, skall länsstyrelsen på anmälan
av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.
63 §
I kallelse till bystämma skall anges tid och plats
för stämman och de ärenden som skall förekomma på stämman.
64 §
I fråga om skyldighet för styrelseledamot eller
annan som ägt företräda samebyn eller för revisor eller medlem att ersätta
skada som vållats byn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan
ersättning tillämpas vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om
ekonomisk förening.
Renarnas
skötsel m. m.
65
§
Vid
renskötselns utövande skall skälig hänsyn tagas till andra intressen.
Renarna
skall såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller
att eljest vålla skada eller olägenhet.
Flyttning
av renarna skall ske i samlade flockar. Väg skall tagas där minsta skada
vållas. Vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas kvar på område där
renskötsel icke är tillåten. Flyttning som äger rum utanför samebys
betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt.
Räkning av samebys renar skall ske ärligen vid
ungefär samma tidpunkt. Om sameby begär det, kan lantbruksnämnden medge att
räkningen får ske med större tidsmellanrum.
Lantbruksnämnden
kan på begäran av renskötande medlem förordna om extra renräkning, om denne gör
sannolikt att resultatet av räkning enligt
JoU1971: 37 15
första
stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräkningen ej är oskäliga i
förhållande till den betydelse det kan ha för medlemmen att rättelse kommer
till stånd.
67 §
Kostnaden för renräkning enligt 66 § första stycket
är en gemensam utgift för samebyn.
Kostnaden
för extra renräkning fördelas mellan den som begärt räkningen och samebyn efter
vad lantbruksnämnden finner skäligt.
68 §
På grundval av renräkning enligt 66 § första
stycket skall renlängd upprättas. Fel i längden som påvisats vid extra
renräkning skall genast rättas.
I
renlängden skall upptagas ägarna till de renar som hålles på byns betesområde,
det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om föreskrift
meddelats om reninnehavet enligt 35 §, förhållande som är av betydelse för
kontroll av att föreskriften efterföljts.
Bystämman fastställer
renlängden och beslutar om rättelse däri.
69 §
När renägares rättigheter eller skyldigheter enligt
denna lag beror på antalet renar, har gällande renlängd vitsord, om det ej
visas att ägarens reninne-häv förändrats väsentligt sedan renlängden
upprättades.
70 §
Har främmande renar kommit in på samebys
betesområde, skall de skiljas ut så snart det kan ske. Underrättelse om tid och
plats för skiljningen skall i god tid dessförinnan lämnas till sameby till
vilken renarna kan antagas höra. Sådan sameby är skyldig att avdela den
arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.
Uteblir
sameby som underrättats om skilj ning och kan renarna ej återföras utan
väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna
och försälja dem för ägarnas räkning.
Om
ej annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge
ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande samt återförande eller
slakt och försäljning.
71 §
Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet
eller på mark inom detta område under tid då renskötsel icke får bedrivas där,
kan länsstjTelsen på framställning av lantbruksnämnden eller markägare som
därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse förordna att renarna
skall slaktas och säljas.
Är
det känt till vilken sameby renarna hör, får förordnande enligt första stycket
meddelas endast om samebyn underlåter att inom skälig tid efter an-maning taga
hand om renarna.
Kostnaden
för renarnas omhändertagande, slakt och försäljning skall uttagas ur
köpieskillingen. Återstoden tillfaller renarnas ägare, om han är känd, och
annars den eller de samebyar till vilka renarna kan antagas ha hört.
JoU 1971: 37 16
72 §
Är renskötseln inom samebys betesområde
bristfällig, skall lantbruksnämnden på begäran av medlem i byn eller annan
vars rätt är beroende därav söka att träffa överenskommelse med byn om rättelse
inom viss tid.
Kan
överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse, kan länsstyrelsen efter
anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhändertaga renskötseln i
byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.
Syssloman
har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.
Renmärken
73 §
Ren som föres på bete enligt denna lag skall vara
märkt i öronen med renmärke som registrerats för renens ägare, om ej annat
följer av 7982 §.
Om
renmärkes utformning meddelas bestämmelser av Konungen eller mjndighet som
Konungen bestämmer.
Registrerat
märke får användas för att märka renar endast vid renskötsel som bedrives inom
den sameby som anges i registreringsbeslutet.
74 §
Fråga om registrering av renmärke prövas av
länsstyrelsen i det län där byns styrelse har sitt säte. Register över renmärken
föres hos länsstyrelsen.
Ansökan
om registrering av renmärke göres skriftligen. Ansökningshandlingen skall
innehålla uppgift om sökandens namn och hemvist och om den sameby där märket
skall användas vid renskötsel. Vid ansökningshandlingen skall fogas avbildning
av märket.
75 §
Renmärke
får ej registreras för annan renägare än den som är medlem i den sameby
ansökningen avser eller som har rätt att ha skötesrenar där. Renmärke får
registreras för sameby. Renägare får ej ha mer än ett märke registrerat.
76 §
Renmärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller
släktgren (släktmärke) får ej utan särskilda skäl registreras för någon som ej
tillhör släkten eller släktgrenen.
77 §
Renmärke får registreras endast om det
1.
tydligt skiljer sig från annat
giltigt märke som får användas på renar med vilka sökandens renar kan
sammanblandas,
2.
har en form som såvitt möjligt
skyddar mot olovlig ommärkning.
Utan
hinder av första stycket 2 får släktmärke registreras med samtycke av sådan
innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan ha olägenhet av
registreringen.
78 §
Den som genom avtal eller på annat sätt förvärvat
rätt till annans registrerade renmärke får ej använda märket vid renmärkning
förrän det registrerats för hans räkning.
.ToU 1971: 37 17
79 §
Länsstyrelsen
skall avlysa registrerat renmärke
1.
om märkeshavaren anmäler att
han ej längre ämnar använda märket vid renmärkning,
2.
om märket under tio år ej har
använts vid renmärkning,
3.
om märket efter flyttning av
renar till annan sameby ej längre skall användas i någon hos länsstyrelsen
registrerad sameby,
4.
om märkeshavaren eller hans
dödsbo ej längre har rätt att ha renar i sameby.
Avlyses
märke efter aiunälan enligt första stycket 1, får det behållas på redan märkt
ren under tio år från dagen för avlysningen.
80 §
Är två eller flera registrerade renmärken helt lika
eller så lika att de lätt kan förväxlas eller genom ändring komma att
överensstämma med varandra, kan länsstyrelsen på ansökan av sameby eller
märkeshavare för vilken likheten medför olägenhet förordna att något eller
några av märkena skall avlysas eller ändras.
Avlyses
eller ändras märke, får det behållas oförändrat på redan märkt ren under tid
som länsstyrelsen bestämmer.
Första
och andra styckena äger tillämpning på avlyst märke som får behållas på ren
enligt 79 § andra stycket och på avbrottsmärke enligt 81 §. I stället för
avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.
81 §
Byter märkt ren ägare, får ommärkning till den nye
ägarens märke ske endast om styrelsen i den sameby där ommärkningen skall äga
rum medger det. Lämnas ej sådant medgivande, kan renens märke förses med
avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke. För
avbrottsmärkning fordras medgivande av styrelsen för den sameby där renen i
fortsättningen skall hållas.
För
ommärkning eller avbrottsmärkning av ren som förvärvats på annan grund än
giftorätt, arv eller testamente fordras dessutom överlåtarens samtycke.
Ommärkning
eller avbrottsmärkning får ske endast i närvaro av den som samebyns styrelse
utser eller inför två vittnen.
Avbrottsmärke
får behållas på ren högst tio år efter det styrelsens medgivande gavs.
82 §
Dödsbo efter avliden renägare får begagna det
renmärke som registrerats för den avlidne.
83 §
Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke
före utgången av det år då kalven fötts. Märkning får dock ske intill utgången
av april näst-följande år, om märkningen ombesörj es av samebyn eller utföres i
närvaro a' någon som byns styrelse utser eller inför två vittnen.
2 Riksdagen 1971.16 saml. Nr 37
JoU 1971: 37 18
Även efter utgången av april får märkning ske, om
samebyns styrelse medger det.
Om
den som märker egna renar anträffar annans renko med omärkt kalv, bör han märka
kalven med moderns märke. Är märket avbrottsmärke eller avlyst märke, skall i
stället ägarens registrerade märke, om det är känt, åsättas kalven. Den som
sålunda märkt annans kalv har rätt till gottgörelse av ägaren.
84 §
Anträffas inom samebys betesområde ren som ej
blivit märkt inom den i 83 § första stycket andra punkten angivna tiden och
märkes ej renen enligt andra stycket i samma paragraf, skall den tagas om hand
av samebyn och säljas levande eller slaktas och säljas. Köpeskillingen
tillfaller samebyn.
Anträffas
inom betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med
märke som icke är rätt utformat, skall renen omhändertagas av samebyn för
slakt och försäljning. Köpeskillingen tillfaller byn. Den som inom två år från
försäljningsdagen styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn utfå
ett belopp som motsvarar köpeskillingen med avdrag för kostnaden för renens
omhändertagande, slakt och försäljning.
Eoncessionsrenskötsel
85 §
Den som är renskötselberättigad kan få tillstånd
(koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen
inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession kan
innefatta rätt att mottaga skötesrenar från ägare eller brukare av
jordbruksfastighet inom koncessionsområdet.
Koncession
får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till gagn för
ortsbefolkningen och endast om den som söker koncession kan antagas komma att
driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.
Koncession meddelas för
viss tid, högst tio år.
86 §
För renskötseln inom koncessionsområde skall finnas
sameby. Medlem i sådan sameby är koncessionshavaren, dennes make och
hemmavarande barn, renskötselberättigad som biträder koncessionshavaren i
renskötseln och ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet.
Bestämmelserna
om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för
koncessionsrenskötsel. Skötesrenägare anses därAåd som renskötande medlem.
Koncessionshavaren leder under styrelsens inseende renskötseln inom byn.
87 §
Fråga
om koncession prövas av lantbruksnämnden.
88 §
I
beslut varigenom koncession beviljas skall anges
1.
koncessionsområdet,
2.
flyttningsvägs sträckning,
JoU 1971: 37 19
3.
det högsta antal renar som får
hållas inom koncessionsområdet,
4.
om och till vilket antal
koncessionshavaren får mottaga skötesrenar,
5.
i vad mån koncessionshavaren
har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inom
koncessionsområdet,
6.
de villkor i övrigt under vilka
renskötseln får bedrivas.
89
§
Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan
lantbruksnämnden återkalla koncessionen eller föreskriva nya villkor.
Ansvar,
skadestånd och besvär m. m.
90 §
Har
ren orsakat skada
1.
under tiden juniaugusti på
åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på
renbetesfjällen eller under tiden majseptember på åker, äng eller trädgård
som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,
2.
på mark inom renskötselområdet
under tid då renskötsel ej får bedrivas där eller
3.
på mark utanför
renskötselområdet,
skall
skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som
vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det ej visas att skadan
ej orsakats av byns renar.
Åvilar
ersättningsskyldighet enligt första stycket flera samebyar, fördelas
ansvarigheten lika mellan byarna inbördes. Kan det visas att renar från någon
av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.
Har
skada orsakats av renar från flera samebyar och kan ej utredas i vilken
omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvarigheten mellan
byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid tiden för skadans
uppkomst fanns i trakten och som ej stod under bevakning.
91 §
Ersättning som sameby utgivit enligt 90 § får den
kräva åter av den som varit vållande till skadan.
92 §
Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad
eller skadad som enligt vad särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna
skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd
tillfalla den sameby inom vars betesområde renen befann sig.
93 §
När renar befinner sig inom betesområde där
renskötsel då är tillåten, skall hund i trakten som ej användes i renskötseln
hållas i band eller instängd, om ej länsstyrelsen medger annat. Detsamma
gäller när renar flyttas, såvida hundens ägare i förväg underrättats om tiden
för flyttningen.
Anträffas
hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där
renskötsel då är tillåten, får hunden dödas av den som äger eller
JoU 1971: 37 20
vårdar
ren. Detsamma skall gälla om hund utan tillsyn anträffas omedelbart efter det
att den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren.
Den
som sålunda dödat hund är skyldig att anmäla förhållandet till polismyndigheten.
94 §
Till
böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
avstänger fastställd eller
eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtager åtgärd på eller invid
vägen så att dess framkomlighet väsentligen försämras,
2.
skrämmer eller på annat sätt
ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel då är tillåten,
3.
obehörigen driver bort renar
från område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på
sådant område,
4.
bryter mot 73 § tredje stycket,
5.
i andra fall än som avses i 81
eller 82 § vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat
för honom,
6.
utför ommärkning eller
avbrottsmärkning i strid mot 81 §,
7.
märker renkalv i strid mot 83 §
första eller andra stycket,
8.
bryter mot 93 § första eller
tredje stycket.
95 §
Bryter medlem i sameby uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot 1720 § eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 §
eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet oriktig uppgift vid
renräkning eller vid upprättande av renlängd dömes till böter, om ej gärningen
är belagd med straff i brottsbalken.
96 §
Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning
som behövs låta samla ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från
dessa, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det.
Fullgör
ej styrelsen sådan skyldighet, kan myndigheten låta verkställa åtgärden på
samebyns bekostnad.
97 §
Anser medlem i sameby att beslut som fattats av
bystämma, av styrelsen enligt 42 § eller av syssloman enligt 43 eller 72 § ej
tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller annan
författning eller mot samebyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt, får
han föra talan mot beslutet hos länsstyrelsen genom besvär.
Besvärshandlingen
skall ha inkommit till länsstyrelsen inom två månader från beslutets dag. I
fråga om besvär mot styrelsens eller sysslomans beslut räknas dock besvärstiden
från den dag då medlemmen fick del av beslutet.
Beslut
varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem som ej
fört talan mot beslutet.
98 §
Talan mot beslut enhgt denna lag av lantbruksnämnd
föres genom besvär hos lantbruksstyrelsen.
Talan mot
lantbruksstyrelsens beslut föres genom besvär hos Konungen.
JoU 1971: 37 21
99 §
Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse
föres genom besvär hos kammarrätten.
Mot
länsstyrelsens beslut varigenom registrering av renmärke beviljats får dock
talan ej föras.
100 §
Angår beslut som länsstyrelse, lantbruksnämnd eller
lantbruksstyrelsen meddelar enligt denna lag så många att avskrift av beslutet
ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet sändas till samebyns
styrelse som skall hålla beslutet tillgängligt för medlemmarna. Meddelande
härom skall på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom
orten. Den som beslutet rör skall anses ha fått del av beslutet den dag då
meddelandet först infördes i sådan tidning.
101 §
Beslut som avses i 97 och 98 §§ samt 99 § första
stycket länder till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, om
ej besvärsmyndigheten förordnar annat.
102 §
Länsstjelses och lantbruksnämnds åligganden enligt
denna lag fullgöres såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen och
lantbruksnämnden i Västerbottens län och såvitt avser Kopparbergs och
Gävleborgs län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län.
Skall
byområde omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbottens eller
Jämtlands län, göres indelning enligt 7 § av lantbruksnämnden i det län inom
vilket huvuddelen skall ligga.
övergångsbestämmelser
1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1971, då lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige och lagen (1960: 144) om renmärken skall upphöra att gälla.
2.
Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna
lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
3.
Lappby, som avses i lagen
(1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, ombildas i
samband med nya lagens ikraftträdande till sameby. Intill dess samebyn och dess
stadgar registrerats skall i fråga om kallelse till bystämma vad som i
motsvarande hänseende gällt för lappbyn fortfarande tillämpas. I den mån det
behövs kan Konungen för tiden intill dess registrering sålunda skett förordna
att äldre bestämmelser även i övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya
lagens bestämmelser om sameby och dess förvaltning.
4.
Märke som enligt
övergångsbestämmelserna till lagen (1960: 144) om renmärken tagits in i
övergångsförteckning får behållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975.
På sådant märke äger 80 § den nya lagen motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5.
Vad i nya lagen föreskrives om
avlyst märke och avbrottsmärke gäller i tillämpliga delar sådant enligt äldre
lag avlyst märke som behålles på därmed märkt ren och avbrottsmärke som
tillkommit enligt äldre lag.
6.
Har enligt 57 § lagen (1928:
309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillstånd meddelats
att driva renskötsel och omfattar tillståndet tid även efter nya lagens
ikraftträdande, skall det anses som en enligt 85 § nya lagen meddelad koncession.
7.
Talan mot sådant beslut enligt
den nya lagen av länsstyrelse som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos
Konungen genom besvär.
2)
Förslag
till
Lag
om
ändring i konununalskattelagen (1928: 370)
Härigenom
förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som
influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av sådan
beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom ett led i den
förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning för
varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och
gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen
till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna
överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot
räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige kan inflyta vid sidan
av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomst,
såsom exempelvis vid a'J'ttring av personlig lösegendom eller för
stadigvarande bruk i
' Senaste lydelse 1969: 363
1.
Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som
influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av sådan
beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom ett led i den
förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning för
varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar,
och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse av
rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter.
Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen i hans
rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige kan
inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom
driftinkomst, såsom exempelvis Add avyttring av personlig lösegendom eller för
stadigvarande bruk i rörel-
opaginerad Kontrollera mot PDF
rörelsen
avsedda fastigheter eller sen avsedda fastigheter eller andra
andra tillgångar angående för så- tillgångar angående för sådant
dant bruk avsedda maskiner och bruk avsedda maskiner och andra
andra inventarier så ock patenträtter inventarier så ock patenträtter och
och liknande tidsbegränsade rättig- liknande tidsbegränsade rättigheter
heter ävensom hyresrätter och rättig- ävensom hyresrätter och rättigheter
heter av goodwills natur, se dock av goodwills natur, se dock andra
andra och tredje styckena här ne- och tredje styckena här nedan. Den
dan. Den intäkt, som erhålles genom intäkt, som erhålles genom en dylik,
en dylik, oberoende av rörelsen verk- oberoende av rörelsen verkställd av
ställd avyttring, skall tagas i betrak- yttring, skall tagas i betraktande vid
tände vid inkomstberäkningen för inkomstberäkningen för förvärvskäl-
förvärvskällan tillfällig förvärvs- lan tillfällig förvärvsverksamhet och
verksamhet och bedömas efter de bedömas efter de för denna förvärvs-
för denna förvärvskälla stadgade källa stadgade grunder. Såsom skat-
grunder. tepliktig intäkt räknas icke statligt
avgångsvederlag i form
av engångsbelopp till renskötselutövare i samband med att han upphör med sin
renskötsel.
Till intäkt---------------------- goodwills
natur.
Skattskyldig, som------------------ realisationsvinst
föreligga.
Utskiftar svenskt---------------- -------- vid utskiftningen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och tillämpas första gången vid 1972 års taxering.
Motionsyrkanden
I samband med propositionen har utskottet behandlat
följande motioner, nämligen A. z anledning av propositionen väckta motioner
1. motionen 1971: 1279 av herr Larsson i Umeå m.
fl. (fp, s, c, m), vari hemställs
att
71 § rennäringslagen får det tillägget att utöver lantbruksnämnd och markägare
även jakträttsinnehavare får rätt att påfordra länsstyrelsens prövning,
att
93 § rennäringslagen ändras så till vida att hund som låter sig uppkopplas
iirte får dödas,
att
dödandet av hund som ofredat renar omedelbart skall anmälas till polismyndighet,
samt
att utskottet utformar
lagtexten så att dessa önskemål blir tillgodosedda.;
JoU 1971: 37 24
2. motionen 1971: 1367 av herr Carlsson i
Vikmanshyttan m. fl. (c, fp, m), vari hemställs att riksdagens beslutar
a)
att anta förslaget till rennäringslag men med ändrad lydelse av följande
paragraf er:
3 §
Renskötsel
får--------- (= prop.)-------- dessa fjäll.
Till
samernas uteslutande begagnande ligger kronomark under allmän disposition ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
4 §
Betestid enligt 3 § första stycket 2 skall
förlängas om otjänliga väderleks- och betesförhållanden tvingar till tidigare
flyttning om hösten eller hindrar återflyttning om våren.
9
§
Sameby
har--------- (= prop.)-------- byns betesområde.
Det
åligger--------- ( prop.)--------- för renskötseln.
16
§
Sameby
får--------- (= prop.)-------- för renskötseln.
Sameby
eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga,
kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för näringsutövning.
Är anläggning--------- (=
prop.)-------- till allmänningsskog.
Vill sameby--------- (
prop.)--------- lantbruksnämnden platsen.
sen.
24 §
Flyttningsvägs sträckning fastställes av domstol om
sameby begär det eller fråga om sträckningen eljest uppkommer.
Föreligger
särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg
och kan ändringen ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln, kan domstol
förordna om ändring av vägens sträckning.
26 §
Konungen kan förordna om upphävande av
renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses
i 1 § lagen (1917: 189) om expropriation. För område som är utan betydelse för
renskötseln får sådant förordnande meddelas med samernas medgivande.
Upphävande kan--------- (=
prop.)-------- ingående befogenheter.
JoU1971: 37 25
28
§
Medför upphävande av renskötselrätt skada eller
olägenhet för renskötseln eller för sådan rätt till jakt eller fiske som avses
i 25 § eller eljest för rättighet, som tillkommer sameby eller medlem därav,
utgår ersättning därför.
Ersättning för--------- (=
prop.)------ skäl förehgger.
32 §
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står
under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt
upplåtas endast med samebyns medgivande.
Avser
upplåtelsen (== prop.)-------- god jaktvård eller fiske
vård.
38 §
Sameby
skall anta stadgar för byn.
Stadgarna skall ange
1. Samebyns benämning,
---------- (= prop.)--------
10. de ytterligare
föreskrifter som behövs.
70 §
Har
främmande--------- (= prop.)------- återföra renarna.
Om
ej annat avtalats är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning
för kostnaden för renarnas omhändertagande eller återförande.
71 §
Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet
eller på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där,
kan länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden eller markägare som
därigenom lider skada eller olägenhet av väsentlig betydelse förordna att
renarna skall slaktas och säljas.
Är det ------ ( prop.)--------- om
renarna.
Kostnaden för ------ (=
prop.)-------- ha hört.
72 §
Är
renskötseln ------ (== prop.)------- viss tid.
Kan
överenskommelse ej träffas eller vidtages inte rättelse kan domstol efter
ansökan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhändertaga renskötseln i
byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.
Syssloman
har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av domstolen.
93 § När renar befinner sig inom betesområde, där
renskötsel då är tillåten,
JoU 1971: 37 26
eller
på flyttning, skall hund i trakten som ej används i renskötseln hållas i band
eller instängd om ej länsstyrelsen medger annat.
Anträffas hund--------- (=
prop.)-------- ofredat ren.
Den som--------- (= prop.)-------- till
polismyndigheten.
96
a §
Innan länsstyrelsen, lantbruksnämnden eller annan
myndighet meddelar beslut eller vidtager åtgärd enligt denna lag eller enligt
bestämmelse, som utfärdas med stöd av denna lag, skall den eller de samebyar,
för vilka beslutet eller åtgärden uppenbarligen kan få betydelse, lämnas
tillfälle att yttra sig i ärendet. Härvid skall fullständiga handlingar
överlämnas.;
b) att
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening uttala:
att
bestämmelserna i 30 § rennäringslagen skall avse jämväl kalhuggning,
hyggesbränning och växtbekämpning av större omfattning,
att
rennäringens samtliga representanter i lantbruksnämndens rennäringsdelegation
skall utses av Kungl. Maj :t,
att
rennäringens representanter i lantbruksstyrelsens rennämnd skall äga påfordra
sammanträde med nämnden, samt
att
rotvärdeersättning i samband med att samer inte utnyttjar sin rätt till
byggnadsvirke in natura skall bestridas av domänverket.;
c) att
under jordbruksdepartementets huvudtitel till Samefonden för
budgetåret 1971/72 bevilja ett reservationsanslag av 500 000 kronor.;
d) att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa
att
beloppet till allmänna sameändamål ur Samefonden uppräknas til! 400 000 kronor,
om
utredning och förslag beträffande ansvar och skadestånd vid skada på ren i
samband med skogsavverkning i enlighet med vad som anförs i motionen;
3. motionen 1971:1368 av herr Häll m. fl. (s), vari
hemställs att riksdagen måtte begära att Kungl. Maj :t vid utfärdandet av
följdförfattningar till rennäringslagen i syfte att främja renskötselns
lönsamhet och en god samverkan mellan olika intressen inom renskötselområdet -
särskilt beaktar
a)
att befolkningen i
fjällkommunerna blir delaktiga av jakt och fiske genom generösa upplåtelser,
b)
att förvaltningen av områdena
ovan odlingsgränsen och där ifrågakommande upplåtelser ordnas med iakttagande
av den ordning som inom länsstyrelserna kommer att tillämpas i frågor av
regionalpolitisk innebörd för att bl. a. möjliggöra en aktiv
sysselsättningspolitik i inlandet,
c)
att rättegångsförfarandet i mål
som avser ersättning på grund av beslut om undantagande av område från
renskötseln inte skall ådraga sökanden oskäliga kostnader eller onödig
tidsspillan, samt
JoU 1971: 37 27
d) att inkomsterna från upplåtelser av jakt- och
fiskerätt skall kunna tas i anspråk för viltvård och fiskevårdande åtgärder.;
4. motionen 1971: 1369 av herr Lundberg (s), vari
hemställs att riksda
gen måtte besluta
aff
avslå Kungl. Maj:ts proposition 1971: 51 med förslag till rennäringslag, m.
m.,
att från 1 juli 1972
upphäva nu gällande rennäringslag, m. m.,
att
det länsmässiga ansvaret för rennäring, fiske, jakt, kronans inark-och
vattenområden i renbetesland, deras nyttjande och användning, för-lägges till
länsstyrelserna, vilka i samråd med regering och riksdag skall handha
arbetsuppgifterna och ansvaret,
att
hittillsvarande fonder och ekonomiska m. fl. förmåner upphör och att tillgångarna
får disponeras av länsstyrelserna till fritids- och andra gemensamma
uppgifter,
att iiske och jakt från den 1 januari 1972 måtte i
första hand upplåtas åt samtliga inom renbetesområdet boende och att det skall
ankomma på länsstyrelserna att utfärda de inskränkningar som från fiske- och
jaktvårdssynpunkt kan anses erforderliga, samt
att
som riktlinjer för rennäringen skall från den 1 juli 1972 gälla vad som
föreslås i rennäringslagens 3 § och att i övrigt vid renskötselns utövande
hänsyn skall tagas till andra intressen; renarna skall såvitt möjligt hindras
från att komma utanför betesområdet eller att eljest vålla skada eller
olägenhet; flyttning av renarna skall ske i samlade flockar; väg skall tagas
där minsta skada vållas; vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas
kvar på område där renskötseln icke är tillåten; flyttning som äger rum utanför
betesområde skall ske utan tidsutdräkt.;
5. motionen 1971: 1370 av herr Takman m. fl. (vpk),
vari hemställs alt
riksdagen måtte besluta
a) att följande
ändringar företas i förslaget till rennäringslag:
de/satt
följande sats i föreslagen lydelse av 9 § utgår: "Sameby får ej driva
annan ekonomisk verksamhet än renskötsel",
dels
att 38 § punkt 10 erhåller följande lydelse: "10. de ytterligare föreskrifter
som behövs",
dels att andra och tredje
styckena i 72 § utgår;
b)
att hos Kungl. Maj :t hemställa
om den omredigering av 59 §, som för-anledes av ett bifall till i motionen
föreslagen annan lydelse av 9 och 38 §§;
c)
att uttala sig för att berörd
sameby erhåller lägst 50 % av inkomsterna från fiskeupplåtelser;
d) att
rationaliseringsbidrag vid en samlad upprustning av rennäringen
i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag fastställes till en bidragsnivå på
50 %;
e) att i fråga om
stadgandena rörande renskötselrättens upphörande (26 §)
JoU 1971: 37 28
ge
Kungl. Maj :t till känna att vad i motionen anförs om att såsom skäl till
renskötselrättens upphävande även skall kunna åberopas vad som kan anses vara
ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt måste ges en mycket snäv
tillämpning;
f)
att uttala sig för att samefonden ställs under förvaltning av en helt samisk
styrelse utsedd av landsmötet.;
B.
vid riksdagens början väckta motioner:
6.
motionen 1971:507 av herr
Stridsman m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om översyn av jaktstadgan, syftande till att ge samerna
möjlighet att, då fara för rovdjursangrepp föreligger, förfölja och döda
rovdjur.;
7.
motionen 1971: 990 av herr
Carlsson i Vikmanshyttan m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om utredning angående samernas rättsliga
ställning.;
8.
motionen 1971:1033 av herr
Nilsson i Agnas m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller att AMS-medel får användas för bidrag till samer vid
uppbyggnad av anläggningar för fiske och turism i samebyarna.;
9.
motionen 1971: 1034 av herr
Nilsson i Agnas m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om en utredning med uppdrag att framlägga förslag
angående samernas rättsliga ställning.;
10. motionen
1971: 1048 av herr Takman m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till regeringen begär att det regionala handlingspro
grammet för det norrländska inlandet överarbetas med särskilt hänsynsta
gande till samebefolkningens fortsatta existens som etnisk minoritet.
Beträffande det fullständiga innehållet i
motionerna hänvisar utskottet till de tryckta motionerna.
Bakgrund
till propositionen m. m.
Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Den
regleras främst i lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige (renbeteslagen). Lagen innehåller, vid sidan av bestämmelser om
samernas rätt att under vissa förutsättningar begagna vissa områden till
underhåll för sig och renarna, ingående föreskrifter om formerna för
renskötselns bedrivande och om rennäringens organisation. Till följd av
samhällsutvecklingen har förutsättningarna för rennäringen liksom för andra
näringar ändrats väsenthgt. Detta har bl. a. lett till ett behov att ändra
näringens driftsformer och att vidta andra rationaliseringsåtgärder för att
höja näringens lönsamhet.
Med
anledning härav och sedan Svenska samernas riksförbund (SSR) i skrivelse den 4
oktober 1963 bl. a. anhållit om översyn av bestämmelserna på renskötselns
område, tillkallades år 1964 sakkunniga för att se över renbetes-
JoU 1971: 37 29
lagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog namnet 1964 års
rennäringssakkunniga.
I
skrivelse den 24 januari 1966 hemställde riksdagens justitieombudsman om
åtgärder bl. a. i syfte dels att ge de renskötande samerna bättre möjlighet
att själva tillvarata sina rättigheter enligt renbeteslagen, dels att hindra
att intrång görs i dessa rättigheter. Genom beslut den 11 februari 1966 förordnade
Kungl. Maj :t att skrivelsen skulle överlämnas till rennäringssakkunniga för
att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Rennäringssakkunniga
överlämnade i februari 1968 betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968: 16).
Betänkandet innehåller förslag till lag om rennäringen, lag om ändring i lagen
(1917: 189) om expropriation och lag om ändring i lagen (1960: 130) om
fiskevårdsområden.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av ett stort antal myndigheter
och organisationer.
Rennäringssakkunniga
överlämnade vidare i december 1968 efter uppdrag av Kungl. Maj :t förslag
angående renforskningens organisation m. m. (stencil Jo 1968: 7). över
förslaget har yttranden avgetts av i huvudsak samma remissinstanser som avgett
yttranden över förslaget till lag om rennäringen m. m.
Den
11 december 1970 tillkallades härjämte sakkunniga med uppdrag att utreda frågan
om åtgärder till stöd för samernas språk och kultur m. m.
Av
departementschefen angivna huvudgrunder för reformer i fråga om rennäringen
I propositionen behandlar departementschefen
inledningsvis huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen.
Departementschefen anför därvid följande.
Rätten
till renskötsel är förbehållen samerna. De har rätt att för sin försörjning
begagna mycket stora områden främst i norra och västra Norrland för renbete,
jakt, fiske och andra ändamål som har samband med renskötsel. Den renskötande
befolkningen uppgår till omkring 2 500, fördelade på ca 700 familjer. Ungefär
fyra femtedelar av de renskötande samerna finns i Norrbottens län. Totala
antalet renar uppgår till ungefär 200 000 250 000. Sammanlagt produceras
årligen drjgt 2 000 ton renkött, vilket svarar mot 0,6 procent av den totala
produktionen av kött och fläsk inom landet.
Rennäringen
regleras genom 1928 års renbeteslag. I lagen finns, utöver bestämmelser om
vilka som omfattas av renskötselrätten och denna rätts innebörd, detaljerade
föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande. Sålunda innehåller lagen
bestämmelser om rennäringens lokala organisation i lappbyar och om ordningen
för renskötselns drivande. Länsstyrelserna och den särskilda administrationen
för rennäringen, lappväsendet, som
JoU1971: 37 30
är
knuten till länsstyrelserna har enligt renbeteslagen vdttgående befogenheter i
fråga om renskötseln. Föreskrifterna för rennäringen tillkom vid en tid när
samernas möjligheter att själva ta till vara sina intressen var väsentligt
mindre än nu, och ett av huvudsyftena med föreskrifterna var att skydda
samernas intressen.
Sedan
lång tid tillbaka har särskilda åtgärder vidtagits i syfte att gagna
rennäringen och, om än i mindre utsträckning, den samiska kulturen. Sålunda
åtnjuter rennäringen ett betydande ekonomiskt stöd som numera uppgår till
omkring 7 milj. kr. om året.
Enligt
de sakkunniga är rennäringens lönsamhet dålig inom stora delar av
renskötselområdet. Många av rennäringens utövare har påfallande låga inkomster.
Rennäringen är, som den f. n. bedrivs, otillräcklig som försörjningsunderlag
för åtskilliga av näringsutövarna. En av anledningarna härtill är att näringen
inte kunnat tillgodogöra sig rationaliseringsvinster i samma utsträckning som
exempelvis jordbruket. Detta har medfört att lönsamheten stadigt minskat. Inom
näringen förekommer en betydande undersysselsättning som en följd av alltför
små driftsenheter och dåliga möjligheter till kompletterande sysselsättning. I
fråga om rennäringens framtidsutsikter framhåller de sakkunniga att det finns
goda möjligheter att genom olika rationaliseringsåtgärder nå en
tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar
konkurrenskraftig lönsamhet. Detta bedöms av de sakkunniga kunna ske med stöd
av insatser från det allmännas sida som om hänsyn tas även till rennäringens
betydelse för samekulturen inte behöver överstiga vad som i andra jämförliga
fall anses godtagbart. De sakkunniga förordar därför att det allmänna genom
administrativa insatser och ekonomiskt stöd medverkar till den förbättring av
näringen som fordras för att renskötselföretagen skall kunna lämna ett
tillfredsställande utbyte. Huvudpunkterna i ett program härför bör vara en
omorganisation av renskötseln med övergång till en ny driftsform inom ramen
för särskilt organiserade lokala sammanslutningar, s. k. renbyar. För att
reglera byarnas verksamhet fordras en speciell associationsrättslig
lagstiftning, som tillsammans med huvuddelen av den nu gällande renbeteslagen
med vissa ändringar och tillägg - föreslås ingå i en helt ny rennäringslag.
Vidare måste det ekonomiska stödet åt näringen enligt de sakkunniga byggas ut
samtidigt som den statliga administrationen bör omorganiseras för att möta de
nya krav som reformprogrammet medför.
Remissinstanserna
är över lag ense med de sakkunniga om att det är ett väsentligt intresse att
genom åtgärder av olika slag främja en rationalisering av renskötseln.
Åtskilliga remissinstanser framhåller rennäringens betydelse för samerna som
folkgrupp.
I
likhet med de sakkunniga och en enhällig remissopinion anser jag det vara ett
angeläget intresse från såväl rennäringens som samhällets synpunkt att genom
rationahseringsåtgärder av olika slag skapa förutsättningar för en effektivare
och mera lönsam renskötsel. Det är ett samhälls-
JoU 1971: 37 31
intresse,
inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet
förbättras. Rennäringen är en förutsättning för bevarande av den samiska
kulturen. Som de sakkunniga framhållit torde det endast i begränsad omfattning
vara möjligt för samerna att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk,
sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under någon längre tid. Det
allmänna bör därför genom olika åtgärder medverka till att förbättra
förutsättningarna för renskötselns rationalisering. Därvid är det av största
vikt att rennäringsutövarna själva aktivt deltar i
rationaliseringssträvandena. Om ett effektivt samarbete mellan renägarna kan
komma till stånd och staten på olika sätt främjar rationaliseringssträvandena,
är enligt min mening framtidsutsikterna för rennäringen goda.
De
riktlinjer för reformer inom rennäringen som de sakkunniga angett har i
huvudsak godtagits under remissbehandlingen. Det anses allmänt att ett
genomförande av de sakkunnigas förslag bör kunna avsevärt förbättra
möjligheterna att driva renskötseln rationellt. Särskilt framhålls att den
ekonomiska och den tekniska utvecklingen lett till att renskötseln behöver
bedrivas i allt större enheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall
kunna planeras och genomföras på ett effektivt sätt. Både samerna och övriga
remissinstanser delar de sakkunnigas uppfattning att de renskötande samerna
själva bör svara för renskötselns rationalisering och att detta lämpligen bör
ske inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar, som bör få
större befogenheter i förhållande till både sina medlemmar och utomstående än
vad de nuvarande lappbyarna har. Även de förslag som de sakkunniga lägger fram
om ett utvidgat stöd åt rennäringen och om en ändrad statlig administration
godtas av de flesta remissinstanserna.
Även
jag kan i princip ansluta mig till de allmänna riktlinjer för rennäringens
rationalisering som de sakkunniga dragit upp. Jag delar alltså de sakkunnigas
uppfattning att det krävs åtgärder av administrativ, ekonomisk och rättslig
art för att komma till rätta med rennäringens bekymmersamma ekonomiska läge.
F.
n. pågår en omfattande rationaliseringsverksamhet inom vårt näringsliv.
Samtidigt som nya tekniska hjälpmedel gjort det möjligt för varje yrkesverksam
att producera mycket mer än tidigare har de ökade kostnaderna för arbetskraft
och maskiner framtvingat nya företagsformer och som regel en koncentration till
större enheter. Inom renskötseln har mekaniseringen påbörjats först under
senare år. Slakten har kunnat rationaliseras. Skotern och kommunikationsradion
har slagit igenom som normala hjälpmedel. Liksom inom andra områden ger de
tekniska hjälpmedlen möjlighet att öka arbetsproduktiviteten, och färre samer
kan nu sköta ett större antal renar. Det vitsordas allmänt att den främsta
orsaken till rennäringens ekonomiska svårigheter är att driftsenheterna i
allmänhet är för små. För att råda bot härpå synes det vara lämpligt att som de
sakkunniga föreslagit
JoU1971: 37 32
gå
över till en ny organisationsform för renskötseln som gör det möjligt att
indela renhjordarna i större, rationella driftsenheter. Samtidigt bör samerna
själva så långt det är möjligt få bestämma i fråga om renskötselns rationella
organisation. Det innebär att de renskötande samernas egna lokala organ bör
förstärkas så att de från lappväsendet och andra myndigheter kan överta
huvudansvaret för rennäringens utveckling. Därav följer att lappväsendet bör
kunna upplösas. De administrativa uppgifter som även i fortsättningen kommer
att finnas på detta område kan ombesörjas av de vanliga länsmyndigheterna såsom
länsstyrelse, lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd.
Även
genom ett ökat ekonomiskt stöd bör rennäringens rationalisering främjas. För
stödet bör som de sakkunniga föreslagit i huvudsak gälla samma principer och
villkor som gäller för jordbrukets rationalisering. Härigenom tillgodoses
önskemålet att under så långt möjligt samma betingelser som gäller för
jordbruket åstadkomma en rationellare produktion.
1928
års renbeteslag präglas av de förhållanden och synsätt som rådde vid dess
tillkomst och är i behov av en översyn. Vidare behövs associationsrättsliga
bestämmelser för de föreslagna nya lokala organen för renskötseln. I likhet
med de sakkunniga vill jag därför förorda att 1928 års renbeteslag ersätts med
en ny lag i ämnet.
SSR
har i sitt remissyttrande kritiserat de sakkunnigas förslag och hävdat att
dessa saknar samepolitisk målsättning. Det bör framhållas att de sakkunniga inte
har haft i uppgift att utarbeta ett samepolitiskt program. Deras uppgifter har
i princip varit begränsade till renskötselns rationalisering. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t tidigare på anmälan av statsrådet Lidbom
bemyndigat chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla sakkunniga för
utredning rörande samernas kulturfrågor m. m.
Beträffande departementschefens allmänna motivering
i övrigt, de sakkunnigas förslag, remissyttrandena samt specialmotiveringen
till lagförslagen hänvisar utskottet till propositionen.
Utskottets
yttrande
Inledning. Frågan om varifrån samerna härstammar
och när de kommit till Skandinavien har varit mycket omdiskuterad. Numera är
man emellertid tämligen ense om att samerna invandrat österifrån. Under
forntiden utbredde de sig så småningom över stora områden i Finland och norra
Skandinavien. Som renskötare omnämns de i litteraturen först vid slutet av
700-talet. Redan ett sekel senare synes emellertid renskötseln ha nått en
relativt hög utveckling. I Sverige uppehöll sig samerna under århundraden
framför allt
JoU 1971: 37 33
i
Norrbottens och Västerbottens lappmarker, där de anses utgöra den ursprungliga
befolkningen. Först på 1600-talet synes de ha nått Dalarna och Hälsingland och
på 1700-talet hade de sin största utbredning i Sverige. Vid slutet av
1600-talet började kronan vidta åtgärder för att stimulera nybyggare att
bosätta sig i lappmarkerna. På grund av de konflikter som uppstod mellan samer
och nybyggare gjordes tidigt försök att dra upp en gräns mellan de egentliga
lappmarkerna och kustlandet. Först på 1750-talet blev dock gränsen uppgången i
sin helhet. Denna gräns, lappmarksgränsen, som fortfarande gäller, grundades
på utredningar och vittnesmål samt förlades till utkanterna av de områden, till
vilka samerna vid denna tid hade obestridd nyttjanderätt. Sedan det så
småningom visat sig att upptagandet av nybyggen i de ÖATC fjällmarkstrakterna
medfört vissa olägenheter för samerna samt i åtskilliga fall även för
nybyggarna själva förordnade Kungl. Maj :t år 1867 att, för att skydda samernas
och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och för att förebygga tvister mellan
dem, en gräns skulle bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till
odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens lappmarker. Genom
särskilda beslut av Kungl. Maj :t blev denna gräns, odlingsgränsen, sedermera
fastställd. Odlingsgränsen är nu upphuggen i terrängen som en rågång från
Karesuando i norr till Jämtlands län i söder. Avsikten med odlingsgränsens
bestämmande var att trakterna ovanför densamma skulle utgöra ett åt samerna
förbehållet område. Några ytterligare nybyggen skulle inte få anläggas där.
Denna princip har dock inte helt kunnat upprätthållas. Sålunda har stora
bebyggelsecentra vuxit upp bl. a. i anslutning till gruvfyndigheterna. Å andra
sidan innebar odlingsgränsens tillkomst inte att samerna utestängdes från de
beten som de av ålder utnyttjat nedom odlingsgränsen. Inom Jämtlands län, där
någon territoriellt bestämd lappmark inte funnits, avsattes i samband med
av-vittringarna på 1840-talet vissa s. k. renbetesfjäll för samernas
begagnande. Renbetesfjällen har därefter utvidgats genom att ett antal av
kronan inköpta hemman och lägenheter upplåtits för renskötsel. Vid sidan om
renbetesfjällen har inom Jämtlands län och nordvästra delen av Kopparbergs län
vissa kronoparker upplåtits för renbete.
Omfattningen
av samernas betesrätt reglerades närmare första gången i 1873 års
awittringsstadga. Denna reglering, som i stort sett utgjorde en konfirmering av
bestående förhållanden, innebar att betesrätten skulle få utövas såväl på
kronans som enskildas marker. Dock begränsades betesrätten på enskild mark
nedom odlingsgränsen till vintertid. Vidare skulle samerna i viss utsträckning
äga rätt att till husbehov ta virke från skogen och även vara berättigade att
på utmark jaga och fiska. För den bofasta befolkningen däremot innebar
avvittringarna att de olika skifteslagen i fortsättningen var hänvisade till
jakt och fiske inom byns egna genom a\'vitt-ringen gränsbestämda områden och
att de gick förlustiga den rätt till jakt och fiske som de av sedvana hade
åtnjutit i ungefär samma omfattning som samerna.
3 Riksdagen 1971.16 saml. Nr 37
JoU 1971: 37 34
År 1886 utfärdades den första renbeteslagen som år
1898 ersattes av en ny. I båda upptogs i princip samma bestämmelser som varit
gällande i avseende på samernas rätt att uppehålla sig med sina renar på vissa
trakter.
Nu
gällande renbeteslag från år 1928 bygger på de tidigare renbeteslagai--na.
Enligt lagen utgör renskötseln en såväl monopoliserad som privilegierad näring.
Den är monopoliserad såtillvida att renskötsel med utnyttjande av annans mark
endast får utövas av samer. Renskötselrätten innefattar i första hand
befogenhet för same att på de trakter, där han äger uppehålla sig med sina
renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lagen
innehåller bestämmelser om vilka områden samerna får nyttja för renbeten samt
bestämmelser om rätt för samer att uppföra byggnader och stängsel, om rätt för
dem att ta virke till husbehov samt om samernas rätt till jakt och fiske. För
renskötselns bedrivande är samerna indelade i lappbyar.
Renskötselområdet
omfattar totalt mer än 150 000 km. Den allra största delen av renbetesmarkerna
utgörs av kronomark. Antalet i renskötsel sysselsatta personer har minskat
successivt sedan slutet av 1800-talet. Den renskötande befolkningen uppgår
till omkring 2 500, fördelade på ca 700 familjer, varav fyra femtedelar finns
i Norrbottens län. Såsom framgår av den föregående redogörelsen (s. 30 f.) är
rennäringens lönsamhet dålig inom stora delar av renskötselområdet. Många av
rennäringens utövare har påfallande låga inkomster och är i betydande
omfattning undersysselsatta. En av anledningarna härtill är att näringen inte
kunnat tillgodogöra sig rationaliseringsvinster i samma utsträckning som
exempelvis jordbruket.
I
propositionen framhålls att det är ett angeläget intresse från såväl rennäringens
som samhällets synpunkt att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag skapa
förutsättningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel. Det betonas att
det är ett samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att
rennäringens lönsamhet förbättras. Rennäringen torde nämligen utgöra en
förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Det allmänna bör därför
enligt departementschefen genom olika åtgärder medverka till att förbättra
förutsättningarna för renskötseln. Departementschefen anför att det därvid är
av största vikt att rennäringsutövarna själva ges möjlighet att aktivt delta i
rationaliseringssträvandena. Enligt departementschefens uppfattning krävs det
åtgärder av administrativ, ekonomisk och rättslig art för att komma till rätta
med rennäringens bekymmersamma ekonomiska läge.
De
förslag som i nämnda syfte framläggs innebär i korthet att en ny organisationsform
tillskapas för renskötseln som gör det möjligt att indela renhjordarna i större
rationella driftsenheter än för närvarande. De renskötande samernas egna
lokala organ förstärks så att de från lappväsendet och andra myndigheter kan
överta huvudansvaret för rennäringens utveckling. Genom ökat ekonomiskt stöd
enligt i huvudsak samma principer och villkor som gäller för jordbrukets
rationalisering bör rennäringens rationali-
JoU 1971: 37 35
sering
främjas. 1928 års renbeteslag föreslås ersatt med en ny lag i ämnet,
rennäringslagen.
I
motionen 1971:1369 hävdas att rennäringen ej bör vara förbehållen samerna utan
stå öppen för alla svenska medborgare. Enligt motionären kan det inte vara
rimligt att längre bibehålla en undantagslagstiftning för samerna. Motionären
anser att sysselsättnings- och inkomstsvårigheter för samer och andra som bor i
Norrland är gemensamma och måste bedömas som en enhet. Rennäringen bör enligt
motionären självfallet få utnj'ttja renbetesmarkerna så länge dess utövare kan
få en rimlig försörjning därav. Därefter bör vederbörande länsstyrelser ha
ansvaret för det lämpliga utnyttjandet av markerna. Mot bakgrund av det
anförda yrkas i motionen avslag å propositionen och upphävande av gällande
renbeteslag. Det länsmässiga ansvaret för rennäringen, fisket, jakten och kronomarkernas
nyttjande bör enligt motionärens mening läggas på länsstyrelserna, som bör få
disponera hittillsvarande fonder. Vidare anses att fiske och jakt bör upplåtas
åt samtliga inom renskötselområdet boende och att som riktlinjer för
rennäringen i fortsättningen bör gälla vad som nu förordas i 3 och 65 §§ i
förslaget till rennäringslag.
Utskottet
anser för sin del att mycket talar för att, såsom även anförs i propositionen,
det endast i begränsad omfattning torde vara möjligt för samerna att, om renskötseln
skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande
någon längre tid. Rennäringen är därför, såsom departementschefen framhållit,
en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Med hänsyn härtill bör
renskötselrätten enligt utskottets mening även i fortsättningen vara
förbehållen samerna. Motionen 1971: 1369 bör följakthgen avslås.
I
det följande tar utskottet upp till närmare behandling de delar av propositionen
som berörts i de i anledning av propositionen väckta motionerna samt behandlar
därjämte vissa frågor som har samband därmed och som aktualiserats i några vid
riksdagens början väckta motioner.
Samernas rättsliga ställning m. m. I de vid
riksdagens början väckta motionerna 1971:990 och 1971:1034 erinras om samernas
urgamla rätt att nyttja fjällområdena för renskötsel och till jakt och fiske.
Genom framväxten av det moderna samhället utsätts de för en rad ingrepp i
samband med tillskapandet av gruvor, kraftverk, vägar m. m. Enligt
motionärernas mening kan samernas intressen i rättsliga sammanhang inte anses
behörigen tillvaratagna med nu rådande ordning i organisatoriskt hänseende.
Det påpekas sålunda att samerna inte äger föra sin egen talan t. ex. vid
intrång i renskötseln, utan att talan i stället förs av statliga myndigheter,
något som motionärerna finner från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande.
Mot bakgrund av angivna förhållanden yrkas i de båda motionerna att riksdagen
begär tillsättande av en utredning angående samernas rättsliga ställning.
Svenska samernas
riksförbund (SSR) har i remissyttrande över rennä-
JoU 1971: 37 36
ringssakkunnigas
betänkande kritiserat att de sakkunnigas förslag saknar samepolitisk
målsättning. SSR gör vidare gällande att samerna har en mera omfattande rätt
till renbetesområdena än som framgår av renbeteslagen. Denna uppfattning
grundar SSR framför allt på historiska skäl. Samernas rätt till marken bör
enligt SSR karakteriseras som en medäganderätt eller ständig besittningsrätt.
SSR anser att i den nya lagen samernas rätt till i vart fall jakt och fiske bör
klart erkännas som en samebyarnas tillhörighet.
Såsom
framgår av det anförda synes samerna inte godta själva den principiella
grundvalen för den nu föreslagna lagstiftningen. Lagrådet anser att detta
förhållande inte är tillfredsställande. Utskottet ill emellertid understryka
att det inte ingått i de rennäringssakkunnigas uppgift att ta ställning till
frågan om vilken rätt till land och vatten som samerna kan grunda på hävd eller
äldre rättsordning. I direktiven anfördes nämligen att syftet med utredningen
borde vara att med utgångspunkt från att rennäringen alltjämt skulle vara
förbehållen samerna och från renbeteslagens huvudsakliga innehåll rörande
samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra
rättsinnehavare samerna borde i all den utsträckning som var möjlig äga
själva bestämma rörande rennäringens rationella organisation. Erinras må att
vissa lappbyar och enskilda samer väckt talan mot Kungl. Maj :t och kronan om i
första hand bättre rätt än kronan till renbetesfjällen i Jämtlands län samt att
ytterligare processer är att vänta. En slutlig domstolsprövning av
föreliggande tvistefrågor torde dock dröja åtskilliga år. En lösning av rationaliseringsproblemen
och en förbättring av rennäringens lönsamhet kan emellertid inte anstå. Såsom
lagrådet anfört synes i rådande läge och i avbidan på att föreliggande
tvistefrågor prövas av domstol få godtas att den nya lagstiftningen byggs upp
på samma grund som gällande renbeteslag. I likhet med departementschefen är
utskottet inte berett att nu i hela dess vidd förorda en omprövning av frågan
om samernas rätt till mark och vatten inom renskötselområdet. Utskottet vill
dock understryka att ett antagande av den föreslagna rennäringslagen inte
innefattar något ställningstagande i föreliggande tvistefrågor.
Nu
ifrågavarande lagförslag innebär en genomgripande förstärkning av samernas
självbestämmanderätt i fråga om renskötselns organisation och deras egna
ekonomiska angelägenheter. För gemensam drift av renskötseln inom lappbys
område bildas en ny typ av juridisk person, kallad sameby, som i sina huvuddrag
är uppbyggd enligt de principer som gäller för ekonomisk förening. Utmärkande
för samebyn är vidare att samtliga renägare inom lappbyn är skyldiga att vara
medlemmar i samebyn. Förslaget innebär att samebyarna övertar huvudansvaret för
rennäringens utveckling från lapjjväsendet, som upplöses. Enligt 10 § i
lagförslaget skall sameby företräda medlemmarna i frågor som rör
renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i
övrigt. Här åsyftas inte bara vad som rör den egentliga renskötselrätten utan
även t. ex. frågor om jakt eller fiske, vilka rättigheter ingår som
birättigheter i renskötselrätten. Lagrådet
JoU 1971: 37 37
har
vid granskningen av denna paragraf framhållit att det inte torde få anses
föreligga hinder mot att sameby för medlemmarnas räkning för talan även
angående sådana rättigheter i avseende å renbetesområdena som har samband med
renskötseln och som de anser sig ha på annan grund än förevarande lag.
Utskottet
finner mot bakgrund av det anförda inte motiverat att nu påkalla en utredning
om samernas rättsliga ställning. Utskottet avstyrker därför motionerna
1971:990 och 1971: 1034.
I
den vid riksdagens början väckta motionen 1971: 1048 yrkas att riksdagen skall
begära att de regionala handlingsprogrammen för det norrländska inlandet
överarbetas med särskilt hänsynstagande till samebefolkningens fortsatta
existens som etnisk minoritet. Till stöd för yrkandet anförs att det är av vikt
att allt görs för att säkerställa ett mångsidigt näringsliv för samerna. Vidare
framhåller motionärerna betydelsen av att en snabb och omfattande satsning sker
på samtliga de tätorter där samefamiljer är bosatta. Enligt motionärerna är en
utveckling nödvändig även av sådana orter där samer är bosatta men
befolkningsunderlaget i övrigt bedöms vara för litet för särskilda
regionalpolitiska åtgärder. Motionärerna anser att de regionala
handlingsprogrammen bör kompletteras utifrån dessa synpunkter om inte särskilda
hänsyn redan tagits till samerna som etnisk minoritet.
Utskottet
delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att alternativ sysselsättning
kan beredas inom renskötselområdet för de samer som inte får tillräcklig
sysselsättning inom själva renskötseln. I propositionen framläggs också förslag
i syfte att främja sådan sysselsättning. Sålunda framhålls det att man vid
upplåtelser av renbetesmark för turiständamål bör eftersträva att samerna
bereds arbetstillfällen. Vidare framstår det enligt departementschefen som en
väsentlig uppgift för lantbruksnämnderna att efter samråd med bl. a. samerna
själva och arbetsmarknadsmyndigheterna inom renskötselområdet skapa nya
arbetstillfällen för samerna. Utskottet förutsätter i likhet med
rennäringssakkunniga att arbetsmarknadsorganen liksom hittills kommer att göra
betydande insatser inom förevarande område. Utskottet anser det även angeläget
att effektiva åtgärder vidtas i syfte att skapa möjligheter för den övriga
bofasta befolkningen att stanna kvar inom området. Därest de befolkningscentra
som där finns avfolkas och såväl kommersiella som samhälleliga
servicefunktioner till följd härav upphör torde renskötseln komma att
allvarligt äventyras. De regionala handlingsprogram, som nu är under
utarbetande, är emellertid avsedda att skapa klarhet i vilka åtgärder som i
angivet hänseende är möjliga att vidta. Utskottet förutsätter att i berörda
länsprogram även sameorternas speciella problem beaktas.
Med
hänsyn till det anförda anser utskottet det inte vara erforderligt med någon
särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionen 1971: 1048.
Likaså finner utskottet
vad i det föregående anförts ge vid handen att syf-
JoU 1971: 37 38
tet
med motionen 1971: 1033 bör kunna tillgodoses utan något särskilt riksdagens
uttalande.
I
förevarande sammanhang vill utskottet understryka att det är av vikt att
skyddet för rennäringen inte utformas så att den övriga bofasta befolkningens
möjligheter att förbättra sin ekonomi försvåras. Såsom framhålls i motionen
1971: 1368 skulle ett alltför ensidigt tillgodoseende av de renskötande
samernas intressen kunna motverka en utveckling av tätorterna. Detta skulle på
sikt kunna få en negativ inverkan även på de renskötande samernas
förhållanden. Avvägningen mellan renskötselns intressen och andra intressen är
dock en ömtålig fråga. Utskottet återkommer till detta spörsmål i det följande.
Renskötselrätt. I förslaget till rennäringslag
föresltrivs i 1 § att rätt att enligt lagen begagna mark och vatten till
underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt) tillkommer den som är av
samisk härkomst om hans föräldrar eller någon av hans far- eller morföräldrar
haft renskötsel som stadigvarande yrke. Länsstyrelsen kan vidare om särskilda
skäl föreligger även i andra fall medge person med samisk härkomst
renskötselrätt. I 3 § finns intagna bestämmelser om inom vilka områden
renskötsel får bedrivas, dels hela året, och dels under tiden den 1 oktoberden
30 april.
I
motionen 1971: 1367 yrkas att till 3 § skall fogas en bestämmelse av innehåll
att "till samernas uteslutande begagnande ligger kronomark under allmän disposition
ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen". Till stöd för j'rkandet
anförs att lagstiftningen i avvaktan på slutförandet av pågående
domstolsförhandlingar inte bör utformas så att inskränkningar sker i de
rättigheter samerna för närvarande har eller söker få fastlagda genom rättslig
prövning.
Uttrycket
"områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade"
förekommer i lagtext första gången i 31 § i 1898 års renbeteslag. I nu gällande
renbeteslag, återfinns uttrycket i 56 §, som behandlar
nyttjande-rättsupplåtelser på nämnda områden. Det bör observeras att med lapp
avses i gällande lag (1 §) var och en, som enligt vad i lagen anförs äger.rätt
till renskötsel. 56 § berör således endast områden som blivit för de
renskötande lapparnas uteslutande begagnande anvisade. Med denna beskrivning
avses enligt renbeteslagens förarbeten (prop. 1928:43 s. 171) renbetesfjällen i
Jämtlands län samt de delar av lappmarkerna ovan odlingsgränsen som ej är under
enskild disposition. I förslaget till rennäringslag återfinns motsvarande
bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser i 32 §. De berörda områdena har i
enlighet med rennäringssakkunnigas förslag beskrivits som "kronomark
ovanför odlingsgränsen som står imder statens omedelbara disposition och på
renbetesfjällen". Enligt de sakkunniga åsyftas med denna beskrivning
ingen ändring i förhållande till nuvarande definition.
Av
det nu anförda torde framgå att den i föreliggande lagförslag använda
formuleringen inle, såsom motionärerna ifrågasatt, är avsedd att inskränka
JoU1971: 37 39
de
rättigheter som samerna f. n. har. Enligt utskottets mening kan det dock inte
förnekas att bytet av beskrivning på områdena kan komma att framstå som en
inskränkning i förhållande till gällande rätt. För undvikande av sådant
missförstånd bör den i två renbeteslagar använda definitionen återfinnas även
i den nya rennäringslagen. Den av motionärerna föreslagna utformningen innebär
emellertid en utvidgning i förhållande till gällande rätt och bör därför inte
användas. Ett infogande av den äldre definitionen i 3 eller 32 §§ låter sig av
lagtekniska skäl svårligen göra. Enligt utskottets mening bör i stället genom
en övergångsbestämmelse göras klart att beskrivningen i 32 § på berörda områden
står i full överensstämmelse med den tidigare använda definitionen. Att en
sådan övergångsbestämmelse införs i lagförslaget anser utskottet vara motiverat
även från den synpunkten att uttrycket "område anvisat till lapparnas
uteslutande begagnande" återfinns jämväl i annan lagstiftning, t. ex.
lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden och kungörelsen den 8 juni 1951
angående förvaltningen av kronans fisken.
Genomförs
den av utskottet föreslagna lagändringen bör motionen 1971: 1367 kunna anses i
denna del besvarad.
4
§ i lagförslaget innehåller bestämmelser om förlängning av tiden för vinterbetet.
Sådan förlängning kan av lantbruksnämnden medges såvitt avser kronomark, om det
behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av
annat särskilt skäl. I fråga om aiinan mark får tiden förlängas med ägarens
samtycke.
I
motionen 1971: 1367 hemställs att paragrafen ändras så att vinterbetes-tid
skall förlängas om otjänliga väderleks- och betesförhållanden tvingar till
tidigare flyttning om hösten eller hindrar återflyttning om våren. Begränsningen
till kronomark har således borttagits i motionärernas förslag. Någon närmare
motivering till ändringsförslaget finns inte angiven i hiotio-nen. Från
samernas sida har dock framhållits betydelsen av att jämväl beträffande
enskild mark en förlängning av betestiden skall kunna komma' i fråga, även om
markägaren motsätter sig detta.
De
renskötande samerna har även i gällande lag rätt till förlängning av
vinterbetestiden, dock endast om otjänliga väderleks- eller betesförhållandeii
tvingar till tidigare flyttning om hösten eller hindrar återflyttning om vå
ren. I förhållande till gällaride lag innebär således propositionen en för
stärkning av samernas rätt därigenom att inte endast väderleks- eller be
tesförhållanden utan även annat särskilt skäl skall kunna ligga till grund
för en förlängning av betestiden. Å andra sidan innebär lagförslaget en in
skränkning i nu gällande rätt genom att samerna, när det gäller enskild
mark, i fortsättningen skall vara beroende av,markägarens samtycke till
förlängningen. -
Enligt
utskottets mening medför den i propositionen föreslagna möjligheten att
förlänga betestiden även av annat särskilt skäl än ogynnsamma väderleks- eller
betesförhållanden betydande fördelar för samebyarna. Utskottet tillstyrker
därför propositionen i denna del. Däremot kan utskottet
JoU 1971: 37 40
inte
biträda förslaget att inskränka rätten till förlängning av. betestiden till att
avse endast kronomark. En sådan begränsning synes kunna medföra inte
oväsentliga nackdelar för samebyarna. Motionsyrkandet om att all renbetesmark
bör kunna bU föremål för en förlängning av betestiden bör därför enligt
utskottets mening bifallas. Den av motionärerna föreslagna lagtexten kan dock
utskottet inte godta i oförändrad form. Av lagstadgandet bör nämligen bl. a.
klart framgå vdlken myndighet som är tillståndsmyndighet och vidare skall, i
enlighet med utskottets uttalande i det föregående, förlängning av betestiden
kunna medges av "annat särskilt skäl". Enhgt utskottets mening bör
lantbruksnämnden vara nyssnämnda tillståndsmyndighet.
Med
hänvisning till det anförda förordar utskottet att 4 § får den lydelse som i
utskottets hemställan betecknas som utskottets förslag.
Rennäringens lokala organisation. Såsom utskottet i
det föregående anfört har i förslaget till rennäringslag tillskapats en ny typ
av juridisk person, sameby, som har till ändamål att enligt sagda lag för
medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde.
Enligt 9 § andra stycket åligger det sameby särskilt att svara för att
renskötseln drivs på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva
anläggningar som behövs för renskötseln. I tredje stycket i samma paragraf
föreskrivs vidare att sameby inte får bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.
I
motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370 hemställs att sistnämnda stycke skall utgå
nr lagtexten. Vidare yrkas vissa därav föranledda följdändringar i 16, 38 och
59 §§. Till stöd för yrkandena anförs i motionerna att det är önskvärt att
sameby får bedriva all slags ekonomisk verksamhet som är ägnad att stärka byns
ställning. Särskilt angeläget är enligt motionärerna att samerna får möjlighet
att bedriva s. k. kombinationsnäringsfång under de tider på året, då
renskötseln endast kräver arbetskraft i begränsad omfattning.
Utskottet
vill till en början framhålla att benämningen sameby enligt utskottets mening
inte är en helt träffande beskrivning på ifrågavarande organisationsform.
Rennäringssakkunniga föreslog i sitt betänkande att den nya lokala
organisationen skulle kallas renby och anförde som motivering härför att det
var önskvärt att redan av namnet framgick den huvuduppgift att svara för
renskötseln inom ett visst område som ansågs skola tillkomma den nya
organisationen. Benämningen renby har sedan i propositionen ändrats till
sameby efter hemställan av SSR. Även om enhgt utskottets mening en mera
klargörande benämning hade varit renskötar- eller renskötselförening vill
utskottet inte motsätta sig propositionens förslag på denna punkt.
De
associationsrättsliga reglerna i lagförslaget har utformats för att kunna
tillgodose samebyns förut angivna ändamål. Sålunda föreslås rösträtten på
bystämma i flertalet frågor bli avhängig av del antal renar som den
JoU1971: 37 41
röstberättigade
innehar. Vidare skall enligt förslaget kostnaderna för renskötseln fördelas
mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet. Dessutom finns
bestämmelser om skyldighet för de renskötande medlemmarna att förskottera
erforderliga medel för renskötseln samt om slutlig fördelning av kostnaderna
för denna, varvid renskötande medlem skall gottskrivas erlagt förskott och
värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Av det anförda
framgår att ett bifall till motionsyrkandena skulle kräva en betydligt mera
genomgripande omarbetning av lagförslaget än vad som förutsatts i motionerna.
Utskottet
vill i detta sammanhang vidare understryka att det i 11 § i lagförslaget har
uppställts krav på medlemsskap i sameby såsom förutsättning för utövandet av
renskötselrätten och de därmed förenade rättigheterna. Sameby utgör således
enligt lagförslaget en obligatorisk sanunanslutning för renskötare, vilka, på
sätt framgår av bestämmelserna om förskottsskyldighet (43 §), skall ha ett
obegränsat ansvar för dess skulder. Att låta en på detta sätt uppbyggd
företagsform bedriva annan ekonomisk verksamhet än den för vilken den är avsedd
måste enligt utskottets mening anses mindre lämpligt. Utskottet finner med
hänsyn till det anförda väl motiverat att samebys ändamål begränsas så som
föreslagits i propositionen.
Utskottet
vill emellertid understryka att utskottet genom detta ställningstagande
självfallet inte avser att samerna skall hindras att ägna sig åt andra
sysselsättningar vid sidan av renskötseln. Såsom utskottet i det föregående
framhållit, anser utskottet det angeläget att alternativa etablerings- och sysselsättningsmöjligheter
i erforderlig omfattning kan beredas dem för vilka renskötseln är otillräcklig
som försörjningsunderlag, önskar medlemmar i sameby bedriva sådan
sidoverksamhet i samverkan står det, såsom departementschefen framhållit,
givetvis medlemmarna fritt att bilda bolag, ekonomisk förening eller annan
lämplig företagsform för verksamheten i fråga.
På
anförda skäl bör med bifall till Kungl. Maj :ts förslag i nu berörda hänseenden
ifrågavarande yrkanden i motionerna 1971:1367 och 1971:1370 avslås.
Flyttningsvägar. Samerna har enligt renbeteslagen
rätt att med sina renar fljtta mellan de områden, där de äger uppehålla sig med
renarna, och att därvid använda sig av de flyttningsvägar som av ålder nyttjas
för detta ändamål. I händelse av tvist skall länsstyrelsen bestämma
flyttningsvägs sträckning. Länsstyrelsen kan också under vissa omständigheter
förordna om ändring av vägens sträckning.
Motsvarande
bestämmelser upptas i 24 § i föreliggande lagförslag, dock med vissa ändringar,
nämhgen att själva flyttningsrätten knutits till samebyn i stället för till
den enskilde renägaren, och att som prövningsinstans länsstyrelsen ersatts med
lantbruksnämnden. Vidare föreskrivs att sameby, även om tvist inte föreligger,
skall kunna begära fastställelse av flyttningsvägs sträckning.
JoU1971: 37 42
I motionen 1971: 1367 anförts att samernas rätt
till flyttningsvägar vdlar på gammal hävd och att talan väckts vid domstol i
fråga som rör flyttningsväg. Det är därför enligt motionärernas mening inte
lämpligt att fastställel-serätten läggs på lantbruksnämnden. Motionärerna yrkar
därför att stadgandet ges den innebörden att samerna skall ha rätt att föra
frågan om rätt till flyttningsväg inför domstol.
Utskottet
delar för sin del departementschefens uppfattning att fråga om flyttningsvägs
sträckning liksom f. n. bör avgöras av administrativ myndighet. Utskottet
anser det också lämpligt att prövningen av hithörande ärenden i fortsättningen
får handhas av lantbruksnämnden. Som närmare behandlas i det följande avses
lantbruksnämnds beslut i rennäringsärenden böra fattas av en särskild
rennäringsdelegation med representanter för bl. a. rennäringsutövarna. När det
gäller frågor om intrång i flyttningsrätten t. ex. avstängning av flyttningväg,
står det, såsom departementschefen påpekat, givetvis sameby fritt att vid
domstol väcka talan mot den som vidtagit åtgärden med yrkanden om
återställande av vad som rubbats och om ersättning för skadan.
I
enlighet med det anförda föreslår utskottet att motionen 1971: 1367 i denna del
avslås.
Upphävande av renskötselrätt, m. m. Förslaget till
rennäringslag innehåller i 26 § första meningen en bestämmelse om att Kungl.
Maj :t kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde,
när området behövs för ändamål som avses i 1 § expropriationslagen eller för
annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Den föreslagna bestämmelsen
motsvarar i huvudsak 5 § i renbeteslagen. I de sålunda angivna förutsättningarna
för upphävande av renskötselrätten görs i andra meningen i 26 § en viss
modifikation beträffande område som väsentligen är utan betydelse för
renskötseln. I motsats till gällande rätt får för sådant område förordnande om
upphävande av renskötselrätten meddelas när området behövs för allmänt
ändamål.
I
motionen 1971: 1367 framhålls att frågan om inskränkningar i renskötselrätten
är en kärnfråga i det nya lagförslaget. Motionärerna anser att det för
upphävande av renskötselrätt bör gälla samma förutsättningar som vid
expropriation av rättighet till mark. De yrkar därför att orden "eller för
annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt" utgår ur lagtexten.
Även i motionen 1971: 1370 uttrycks tveksamhet om i föregående mening citerade
ord bör tas med i lagtexten. Motionärerna nöjer sig dock med att yrka att
riksdagen skall uttala att de citerade orden ges en snäv tolkning. I fråga om
område, som är väsentligen utan betydelse för rennäringen, framhålls i
motionen 1971: 1367 att förordnande om upphävande av renskötselrätten endast
bör kunna meddelas efter samernas medgivande. Motionärerna hemställer att
lagtexten utformas i enlighet härmed.
Utskottet vill till en
början framhålla att renskötselrätten är ett slags
JoU1971: 37 43
nyttjanderätt
som får anses som en sådan särskild rätt som avses i 1 § andra stycket
expropriationslagen. Den i propositionen föreslagna bestämmelsen i 26 § första
meningen innebär emellertid att renskötselrätten likväl skall kunna tvångsvis
bringas att upphöra för tillgodoseende av ändamål som eljest inte kan åberopas
som grund för expropriation. I likhet med två av ledamöterna i lagrådet anser
utskottet att det inte föreligger några bärande motiv för att låta renskötselrätten
vara på detta sätt underkastad mindre restriktiva regler i fråga om
förutsättningarna för tvångsingripande än annan rätt till fast egendom. Enligt
utskottets mening kan inte med fog påstås att de allmänna intressen som kan stå
mot samernas skulle vara av sådan särskild beskaffenhet att andra materiella
regler för ett tvångsingripande är påkallade än de som finns upptagna i eljest
gällande lagstiftning. Utskottet anser med hänsyn till det anförda att
upphävande av renskötselrätten bör få ske endast för ändamål som kan
tillgodoses genom expropriation. Därest det skulle visa sig angeläget från
allmän synpunkt med undantagande av mark från samernas begagnande för ändamål,
som inte täcks av bestämmelserna i expropriationslagen, bör enligt utskottets
förmenande en komplettering av expropriationsändamålen ske. Utskottet erinrar
om att expropriationslagen för närvarande är föremål för översyn inom Kungl.
Maj :ts kansli.
Pä
anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet att orden
"eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt"
ej medtages i 26 § i lagförslaget. Utskottets ställningstagande innebär att yrkandet
i motionen 1971: 1370 om visst uttalande angående tillämpningen av förevarande
stadgande enligt Kungl. Maj :ts förslag inte påkallar någon riksdagens vidare
åtgärd.
Vad
därefter beträffar frågan om upphävande av renskötselrätten för område som är
väsentligen utan betydelse för renskötseln vill utskottet till en början
framhålla att de renskötande samerna inte med bindande verkan kan träffa avtal
om att avstå från rätten till renskötsel. Även om området är utan betydelse för
renskötsein måste således ett upphävande av rättigheten ske genom Kungl.
Maj:ts förordnande. De marker det här är fråga om är sådana som på grund av sin
beskaffenhet har dåligt renbete eller som endast sporadiskt besöks av renar.
Sistnämnda fall avser framför allt vinterbetesområden som nyttjas endast vid
speciellt svåra vintrar. I detta sammanhang bör anmärkas att enligt 1960 års
Renbetesmarksutrednings uppgifter (SOU 1966: 12) renbetesmarkerna omfattar en
sammanlagd bruttoareal av ca 165 000 km-, större sjöar ej inräknade, och att
nettoarealen av de mer regelbundet utnyttjade betesområdena är i runt tal 137
000 km-. Det torde således finnas omfattande arealer som inte är av väsentlig
betydelse för renskötseln. Enligt utskottets mening måste det anses rimligt
att man i fråga om sådan mark inte i första hand ser till bevarandet av renskötselrätten
utan gör en mera förutsättningslös avvägning av de motstående intressenas
inbördes betjdelse. Utskottet delar departementschefens upp-
JoU 1971: 37 44
fattning
att i sådana fall, då marken inte fyller något verkligt behov för renskötseln,
intresset av ett från andra synpunkter ändamålsenligt nyttjande av marken bör
kunna ta överhanden. Med hänsyn härtill och då, såsom nämnts ovan, samerna inte
kan träffa avtal om avstående av renskötselrätten bör för ifrågavarande fall
en modifikation av huvudregeln om upphävande om renskötselrätten, på sätt
föreslagits i propositionen, intas i lagtexten. Att såsom yrkats i motionen
1971:1367 göra ett förordnande om upphävande av renskötselrätten beroende av
samernas medgivande, vilket skulle innebära vetorätt för samerna i dessa
frågor, kan enligt utskottets mening inte vara lämpligt. Även om det torde
kunna förutsättas att sameby i förevarande fall i regel kommer att medge
begärt förordnande, skulle en sådan vetorätt likväl i vissa fall kunna
förhindra ett ändamålsenligt utnyttjande av mark och även kunna ge upphov till
tvister och missförstånd.
På
anförda skäl avstyrker utskottet den i motionen föreslagna ändringen av andra
meningen i 26 § i lagförslaget.
De
i 28 § i förslaget till rennäringslag intagna reglerna om ersättning på grund
av upphävande av renskötselrätt innebär ett väsentligt stärkande av samernas
rätt. Sålunda försvinner nu gällande begränsningar i rätten till ersättning för
skada eller olägenhet som upphävandet medför för renskötseln, jakten eller
fisket. Vidare skall ersättningar, som enligt gällande lag helt tillfaller
lappfonden, i fortsättningen om skada eller olägenhet ej drabbar bestämd
person tillfalla till hälften berörd sameby och till hälften samefonden som
i förslaget träder i stället för lappfonden.
I
motionen 1971: 1367 anförs att det inte bör ifrågakomma att lagstiftaren
begränsar domstolarnas fria prövningsrätt beträffande ersättningsfrågor. Detta
i synnerhet när flera principmål mot kronan pågår för att närmare klargöra omfattningen
av samernas rätt till land och vatten. Motionärerna yrkar därför att 28 §
kompletteras så att ersättning kan utgå för skada eller olägenhet förutom för
renskötsel, jakt och fiske även för annan rättighet som tillkommer sameby eller
medlem därav.
Såsom
framgår av det föregående bygger förslaget till rennäringslag på gällande
renbeteslags innehåll rörande samernas rättigheter i förhållande till kronan
och andra rättsinnehavare. Någon anledning att utforma vissa bestämmelser i den
blivande rennäringslagen så att de täcker ett förhållande innebärande att
samerna kan ha en starkare rätt till land och vatten än som följer av
renbeteslagen anser utskottet inte förefinnas. Därest domstolarna skulle
bifalla samernas talan om bättre rätt än kronan till vissa områden får
självfallet lagen ändras. Motionsyrkandet bör med hänsyn till det anförda
avslås.
I
den mån förfarandet vid upphävande av renskötselrätt inte regleras genom
bestämmelser i förslaget till rennäringslag skall enligt 29 § i sagda lag de i
expropriationslagen intagna allmänna bestämmelserna om expropriation av
särskild rätt till fast egendom gälla i tillämpliga delar. Detta inne-
JoU 1971: 37 45
bär
att expropriationslagens regler om ansökan om expropriation, om
ex-propriationsersättning och dess fastställande, om förhandstillträde och om
rättegångskostnader får tillämpning i förevarande fall. Att ersättningsprövningen
flyttas över från Kungl. Maj :t till domstol anser utskottet utgöra en
betydelsefull förstärkning av samernas rättsskydd. Inte minst med hänsyn till
att kronan är den störste markägaren inom renskötselområdet och därför i regel
är engagerad i de företag för vilkas räkning undantagande av mark behövs är
det, såsom rennäringssakkunniga framhållit, av värde att fastställande av
ersättning ankommer på organ utan anknytning till administrativ myndighet. En
domstolsprövning innebär visserligen, såsom understrukits i motionen 1971:
1368, viss risk för tidsutdräkt och väsenthgt ökade kostnader. Utskottet anser
dock i likhet med de sakkunniga och departementschefen, att värdet av att
rennäringen blir jämställd med andra av tvångsingripanden hotade intressen är
så stort att man får bortse från nämnda nackdelar. Utskottet tillstyrker därför
propositionen i denna del.
Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang erinra om att i propositionen 1971: 106
föreslagits att de till varje tingsrätt knutna expropriations-domstolarna
avskaffas och att deras uppgifter övertas av fastighetsdomstol. Enhgt propositionen
skall det i regel finnas en fastighetsdomstol i varje län. Genom att
expropriationsmålen och därmed närbesläktade mål koncentreras till
jämförelsevis få domstolar, vars domare därigenom på ett helt annat sätt än
tidigare kan bli förtrogna med ämnesområdet, torde en snabbare handläggning av
målen och därmed också minskade rättegångskostnader kunna uppnås. Såsom
utskottet framhållit i det föregående är expropriationslagen även i övrigt
föremål för en översyn i Kungl. Maj :ts kansli. Enligt vad utskottet erfarit
övervägs därvid olika möjligheter att införa bestämmelser som skall förenkla
förfarandet och leda till minskade rättegångskostnader, Enhgt utskottets
mening torde härigenom de i motionen 1971: 1368 framförda önskemålen att
rättegångsförfarande, som avser bestämmande av ersättning på grund av beslut
om upphävande av renskötselrätt, inte skall ådra sökanden oskäliga kostnader
eller onödig tidsspillan kunna bli tillgodosedda. Med hänsyn till det anförda
anser utskottet det inte vara erforderligt med någon särskild åtgärd från
riksdagens sida i anledning av det i motionen framställda yrkandet i denna
del.
I
30 § i lagförslaget har efter förslag av rennäringssakkunniga införts bestämmelser
om förbud mot ändrad markanvändning, något som utgör en nyhet i förhållande
till gällande rätt. I renbeteslagen saknas nämligen bestämmelser som hindrar
markägare att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull
renbetesmark oanvändbar som renbete. Såsom de sakkunniga påpekat kan detta i
praktiken leda till samma resultat som om marken undantagits från renskötsel
utan att sådan ersättning utgår som skall erläggas på grund av beslut om
upphävande av renskötselrätten. Detta förhållande är givetvis inte
tillfredsställande. Genom den nu föreslagna förbudsregeln torde emellertid
enligt utskottets mening nämnda brist
JoU1971: 37 46
i
lagstiftningen botas. För att tillgodose markägarens berättigade anspråk på att
få disponera sin egendom har förbudsregeln dock försetts med vissa
begränsningar. Den gäller sålunda endast mark där renskötsel får bedrivas hela
året och där renskötsel därtill faktiskt idkas. Bestämmelsen avser vidare inte
ändrad markanvändning som medför mindre väsentliga olägenheter för
renskötseln. Slutligen hindrar förbudsregeln inte att mark används i enhghet
med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet
skall prövas i särskild ordning, t. ex. enligt vattenlagen eller gruvlagen. De
föreslagna begränsningarna synes utskottet väl motiverade. Utskottet
tillstyrker med hänsyn härtill den föreslagna utformningen av bestämmelsen.
Vad
som är avsevärd olägenhet för renägarna kan naturligtvis lätt bli föremål för
delade meningar. De sakkunniga har framhållit att smärre ändringar i
användningssättet, t. ex. införande av modernare metoder vid skogsavverkning,
inte skulle behöva drabbas av förbudsregeln. Under hänvisning till detta
uttalande framhålls i motionen 1971:1367 att dagens moderna skogsbruk kan medföra
betydande ingrepp i renskötseln och att framför allt stora kalhyggen,
hyggesbränning och giftbesprutning har gett upphov till avsevärda
inskränkningar i t. ex. vinterbetesmarkerna. Utskottet anser för sin del att
det är svårt att generellt fastslå att en viss form av markanvändning innebär
avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt utskottets mening måste frågan vad
som är sådan olägenhet avgöras från fall till fall. Utskottet avstyrker därför
det i motionen 1971: 1367 framställda yrkanuet att riksdagen skall uttala att
kalhuggning, hyggesbränning och växtbekämpning av större omfattning skall
omfattas av förbudsregeln.
Upplåtelse av nyttjanderätt. I 32 § förslaget till
rennäringslag föreskrivs att på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står
under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt
upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Avser upplåtelse rätt till jakt och fiske krävs dessutom att upplåtelsen är
förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i
den till samebyarnas medlemmar hörande rätten till jakt och fiske. Beträffande
upplåtelse av fiske gäller vidare den begränsningen att upplåtelse av hela
fisket i visst vatten får ske endast om samebyn medger detta.
Det
föreslagna stadgandet berörs i två motioner. I motionen 1971: 1367 framhålls
att skäl kan anföras för att samernas rätt bör ges en djupare innebörd än vad
som anges i propositionen. Enligt motionärernas mening bör därför nyttjanderätt
få upplåtas endast om sameby medger detta. I motionen 1971: 1368 anförs att
hinder inte bör läggas i vägen för fjällkommunernas strävan att utveckla
sådana aktiviteter, som främjar fjällturismen och annan utvecklingsbar
företagsamhet. Enligt motionärerna ger gällande renbeteslag inte utrymme för
att tillgodose intresset hos befolkningen i de stora gruvsamhällena i Lappland
att kunna utnyttja fjällvärlden med dess
JoU1971: 37 47
exklusiva
fiskevatten och andra begivenheter. Sträng tolkning av lagbestämmelserna och
slentrian vid bedömningen av de förmodade vådorna för renskötseln liar, anser
motionärerna, inverkat och försvårat en objektiv prövning av
upplåtelsefrågorna. Motionärerna menar att starka skäl talar för att en
liberalare tillämpning av upplåtelsebestämmelsen bör komma till stånd. De yrkar
mot bakgrund av det anförda att riksdagen måtte hemställa att blivande
tillämpningsföreskrifter till den nya rennäringslagen bör utformas så att
fjällkommunerna blir delaktiga av jakt och fiske genom generösa upplåtelser.
Såsom
utskottet framhållit i det föregående är avvägningen mellan intresset att
använda renbetesmarkerna för andra ändamål än renskötsel och de renskötande
samernas berättigade anspråk på trygghet i sin näring en ömtålig fråga. Detta
sammanhänger inte bara med att dessa intressen ofta bryts utan även med de
skiftande förhållanden som råder inom olika renbetesområden. De motstående
intressena när det gäller nyttjanderättsupplåtelser på renbetesmarken
avspeglas i det förhållandet att man från SSR:s sida hävdar mot bakgrund av
uppfattningen att samerna har en starkare rätt till renbetesmarken än som
framgår av renbeteslagen att samebyarna själva bör få svara för alla
upplåtelser av nyttjanderätter medan bl. a. en ledamot i rennäringssakkunniga
och vissa remissinstanser framfört önskemål om att bestämmelserna utformas så
att de främjar en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av
marken.
Departementschefen
har vid avvägning mellan här ifrågavarande intressen funnit sig sakna
anledning att frångå de principer som ligger bakom nu gällande bestämmelser om
nyttjanderättsupplåtelser. De föreslagna bestämmelserna innebär att även i
fortsättningen upplåtelser av nyttjanderätter inom de områden som är anvisade
till samernas uteslutande begagnande endast får avse mindre omfattande
upplåtelser som inte medför skada för renskötseln. För
nyttjanderättsupplåtelser av större omfattning får man falla tillbaka på de i
det föregående redovisade bestämmelserna om upphävande av rätten till
renskötsel. Liksom gäller f. n. blir samerna dock skyldiga att tåla smärre
olägenheter som en upplåtelse kan innebära.
Utskottet
\'\U erinra om att genom uppdragandet av odlingsgränsen avsågs att skapa ett åt
samerna förbehållet område som de skulle få använda till underhåll för sig och
renarna. Vid bedömandet av om upplåtelse åt andra än de renskötande samerna
skall få ske på kronomark ovanför odlingsgränsen bör med hänsyn härtill enligt
utskottets mening rennäringens intressen komma i första hand. Utskottet delar
därför departementschefens uppfattning att anledning saknas att nu utforma
bestämmelser som medger en mer optimal användning av marken. Å andra sidan kan
utskottet inte biträda yrkandet i motionen 1971: 1367 att möjhgheterna till
nyttjanderättsupplåtelser skall vara beroende av berörd samebjs medgivande
därtill. En sådan vetorätt skulle kunna medföra att övriga befolkningsgruppers
intressen inte blir tillgodosedda i skälig omfattning. För ett fall har dock i
lagfor-
JoU 1971: 37 48
slaget
rätten till upplåtelse gjorts beroende av samebys medgivande, nämligen när det
gäller upplåtelse av hela fisket i visst vatten. Den föreslagna begränsningen
i rätten att upplåta fiske finner utskottet väl motiverad och utskottet
tillstyrker förslaget i denna del. Samernas berättigade intresse av att
upplåtelser inte sker som skadar rennäringen synes enhgt utskottets mening i
övrigt kunna väl tillgodoses genom att såsom förordats i propositionen, beslut
om upplåtelser skall fattas av lantbruksnämndens rennäringsdelegation i vilken
skall ingå tre samerepresentanter. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka vikten av att, innan beslut fattas om upplåtelse av nyttjanderätt,
därav berörd sameby bereds tillfälle att yttra sig i ärendet. Utskottet
förutsätter emellertid att så kommer att ske utan att särskild bestämmelse
därom behöver infogas i lagtexen.
Att
utskottet nu tillstyrker den föreslagna utformningen av 32 § i lagförslaget
innebär inte att utskottet anser att nytjanderättsupplåtelser även i
fortsättningen bör ske i samma begränsade omfattning som f. n. är fallet. Såsom
framhållits i motionen 1971: 1368 torde nuvarande bestämmelser tillämpas väl
restriktivt. Vandringsstugor i fjällen, begränsade upplåtelser av fiske och
enstaka fritidsstugor synes inte behöva innebära några egentliga hinder för
renskötseln. Enligt utskottets mening omfattar renbelesmarkerna i fjällområdet
så betydande arealer att det torde finnas utrymme för ett större antal
upplåtelser, t. ex. av fiske, utan att samernas rätt träds för nära.
Med
hänsyn till det anförda avstyrker utskottet det i motionen 1971: 1367, såvitt
nu är i fråga, framställda yrkandet. Genom vad utskottet anfört får vidare
motionen 1971: 1368 i förevarande avseende anses besvarad. Någon särskild
åtgärd från riksdagens sida i anledning av sistnämnda motion anser utskottet
inte erforderlig.
I
34 § i lagförslaget föreskrivs att upplåtelse enligt 32 § i regel skall ske mot
avgift som skall fördelas mellan samefonden och sameby, som berörs av
upplåtelsen, enligt de bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t. Departementschefen
anför i propositionen att han förordar att i fråga om andra
nyttjanderättsupplåtelser än fiske en hälftendelning av inkomsterna bör ske
mellan fond och by. När det gäller inkomster vid fiskeupplåtelser förordas i
enlighet med rennäringssakkunnigas förslag att i inledningsskedet dessa
fördelas med 75 % pä fonden och 25 % på berörd by.
Utskottet
har inget att erinra mot den i propositionen föreslagna fördelningen. Såsom
departementschefen framhållit bör av inkomsterna av fiskeupplåtelser en inte
oväsentlig del avsättas för fiskevårdande åtgärder. Enhgt utskottets mening är
det i inledningsskedet erforderligt med en genomgripande och kostsam
upprustning av aktuella fiskevatten. Utskottet godtar därför att till en början
merparten av inkomsterna från fiskeupplåtelser tilläggs samefonden. Enhgt
utskottets mening torde en upprustning av aktuella fiskevatten vara en
förutsättning för att upplåtelser i framliden skall kunna ge samerna goda
inkomster. Det torde således ligga i samernas
JoU 1971: 37 49
eget
intresse att samefonden får tillräckliga medel till sitt förfogande. Hur stor
del av inkomsterna som skall tillfalla samefonden resp. berörd by bör såsom
departementschefen framhållit, omprövas från tid till annan. Utskottet vill i
detta sammanhang framhålla att inkomster från jaktupplåtelser bör på
motsvarande sätt användas till viltvårdande åtgärder. ,
Med
hänsyn till det anförda bör i motionen 1971: 1370 framställt yrkande om att
sameby skall erhålla lägst 50 % av inkomsterna från fiskeupplåtelser avslås.
Genom vad utskottet anfört får vidare yrkandet i motionen 1971: 1368 om att
riksdagen skall uttala att inkomsterna från jakt- och fiskeupplåtelse skall
kunna tas i anspråk för viltvård och fiskevård anses besvarat.
Renarnas skötsel m. m. Ett av de största problemen
för den moderna s. k. extensiva renskötseln är den rikliga förekomsten av
främmande renar, dvs. renar sorii uppehåller sig utanför den egna lappbyns
betesmarker. Dessa renar har i regel lämnat den egna byns område för att förena
sig med en annan renhjord. För att komma till rätta med de problem dessa renar
ger upphov till föreskrivs i 70 § lagförslaget att de skall skiljas ut så
snart det kan ske. Underrättelse om tid och plats härför skall dessförinnan
lämnas till sameby till vilken renarna kan antas höra. Sådan sameby är skyldig
att avdela personal för att återföra renarna. Uteblir sameby, som underrättats
om skiljning, och kan renarna ej återföras iitan väsentlig olägenhet får
"värdbyn" slakta renarna och försälja dessa för ägarens räkning.
I
motionen 1971: 1367 yrkas att bestämmelserna om rätt för värdb\'n att slakta
och försälja renarna utgår ur lagtexten.
Enligt
utskottets mening torde det vara nödvändigt att värdbyir äger långtgående
befogenheter att förfoga över renarna om deras "hembj'" uteblir från
skiljningen trots erhållen underrättelse. I första hand bör naturligtvis
värdbyn vidta åtgärder för att återföra renarna till hembyns betesområde. I
många fall är det dock i praktiken omöjligt att återföra renarna. Enligt
utskottets mening måste värdbyn då.ha rätt att slakta renarna och försälja
dessa för ägarnas räkning. Såsom departementschefen framhållit bör slakträtten
givetvis utövas med omdöme. Grannbyar mellan vilka strövning av renar åt
vartdera hållet brukar ske årligen bör, på sätt påpekats i propositionen,
kunna ordna med skiljning och återförande av sina renar så att någon slakt
inte behöver ske. På anförda skäl avstyrker utskottet motionsyrkandet.
Ett
annat problem, som orsakas av den extensiva renskötseln, är att enstaka renar,
s. k. strövrenar, i samband med renarnas flyttningar lämnar hjorden och blir
kvar i de områden som passeras vid flyttningen. Av markägare i trakter där
renskötsel är tillåten endast vintertid har under senare år framförts upprepade
klagomål över att renar i stort antal förekommer där även sommartid.
Strövrenarna orsakar därvid skador på grödan genom bete eller nedtrampning och
för med sig olägenheter för jakten genom att jakt med hund försvåras. För att
komma till rätta med strövrensproblemet föreslås
4 Riksdagen 1971.16 saml. Nr 37
JoU 1971: 37 50
i
65 § vissa allmänna bestämmelser om renarnas bevakning och om flyttning av
renar. Sålunda föreskrivs skyldighet för renskötselutövarna att tillse att
renarna såvitt möjligt inte kommer utanför samebyns betesområde samt att renar
vid flyttning inte lämnas kvar på område där renskötsel inte är tilllåten.
Flyttning av renarna skall vidare ske i samlade flockar. Äger flyttning rum
utanför samebys betesområde skall flyttningen ske utan onödig tidsutdräkt.
Därest renar likväl kommer att uppehålla sig utanför renskötselområdet eller
på mark inom detta område under tid renskötsel inte får bedrivas där skall
enligt 71 § i lagförslaget länsstyrelse på framställning av lantbruksnämnd
eller markägare, som lider skada eller olägenhet av någon betydelse, kunna
förordna att renarna skall slaktas och säljas. Dessutom föreslås i 90 § regler
om skadestånd i anledning av renskador. Till sistnämnda spörsmål återkommer
utskottet i det följande.
De
i 71 § intagna bestämmelserna har föranlett två motionsyrkanden. Dels yrkas i
motionen 1971: 1367 att förutsättningen för länsstyrelsens ingripande,
nämligen att markägare lider skada eller olägenhet av någon betydelse, skall
ändras så att ingripanden får ske endast vid skada eller olägenhet av väsentlig
betydelse. Dels yrkas i motionen 1971: 1279 att utöver lantbruksnämnd och
markägare även jakträttsinnehavare skall få rätt att påfordra länsstyrelsens
ingripande. Till stöd för sistnämnda yrkande anförs att renarna förorsakar
betydande hinder för jakten och då framför allt för älgjakten samt att
markägare kan vara bosatt i annan del av landet, varför det kan vara svårt för
jakträttsinnehavare att få kontakt med honom och kunna begära hans ingripande.
Såsom
framgår av den föregående redogörelsen har sameby skyldighet att tillse att
renarna inte kommer utanför de områden där de äger uppehålla sig. Om så likväl
sker och sameby försummar att efter tillsägelse ta hand om renarna måste enligt
utskottets mening myndighet ha möjlighet att förordna om slakt och försäljning
av renarna. Någon anledning att inskränka denna rätt till att gälla endast vid
sådana tillfällen då renarna orsakar väsentlig skada anser utskottet inte
förefinnas. Yrkandet härom i motionen 1971: 1367 bör följaktligen avslås. Inte
heller kan utskottet tillstyrka yrkandet i motionen 1971: 1279 om rätt för
jakträttsinnehavare att påkalla länsstyrelsens förordnande. Eftersom
förordnandet föranletts av skador på nyttigheter som följer med äganderätten
till fastigheten, bör möjligheten att begära sådant förordnande vara
förbehållen markägare. Om jakträttsinnehavaren vid något tillfälle, när behov
föreligger av omhändertagande av strövrenar, inte skulle anträffa markägaren
kan han vända sig till lantbruksnämnden och hemställa att nämnden begär
länsstyrelsens förordnande.
Enligt
gällande bestämmelser kan vid bristfällig renskötsel inskridande ske mot
enskilda rennäringsutövare. Den satsning på samebyns ledning av renskötseln som
görs i förslaget till rennäringslag har gjort dessa bestämmelser överflödiga.
I stället förordas i 72 § i lagförslaget att lantbruksnämnden skall vid dylika
fall på begäran av medlem i byn eller annan vars
JoU1971: 37 51
rätt
är beroende därav försöka att träffa överenskommelse med byn om rättelse. Om
överenskommelse ej träffas eller rättelse ej vidtas skall lantbruksnämnden
kunna anmäla förhållandet till länsstyrelsen som i sin tur kan förordna
syssloman att omhänderta renskötseln i byn och förvalta byns övriga ekonomiska
angelägenheter. Syssloman får rätt att av byn erhålla arvode som bestäms av
länsstyrelsen.
Även
detta stadgande har föranlett två ändringsyrkanden. I motionen 1971: 1367 yrkas
att syssloman skall förordnas av domstol som även skall bestämma arvodet, medan
det i motionen 1971: 1370 hemställs att möjligheten att förordna syssloman
helt slopas. Som skäl för sistnämnda yrkande anförs i motionen att möjligheten
att förordna syssloman är liktydig med ett upprättande av ett kollektivt
förmynderskap och att den enligt motionärernas mening öppnar vägen för
godtyckliga myndighetsingripanden.
Enligt
utskottets mening bör det i lagen finnas regler för de undantagsfall då
renskötseln av olika anledningar är bristfällig. Ett sådant missförhållande
kan nämligen medföra stora skador och förluster både för byns egna medlemmar
och för utomstående, t. ex. markägare och angränsande samebyar. Särskilt för
samebyns egna medlemmar måste det med hänsyn till att de är obligatoriskt
anslutna till byn vara av betydelse att hos myndighet kunna påkalla åtgärder
vid väsentliga brister i byns skötsel. I första hand bör det härvid ankomma på
lantbruksnämnden att försöka uppnå en frivillig överenskommelse med byns
ledning. Utskottet delar dock departementschefens uppfattning att det som
yttersta utväg att få renskötseln sanerad bör finnas möjlighet att tillgripa
tvångsförvaltning genom syssloman. Någon anledning att låta sådan förvaltning
vara beroende av domstols förordnande anser utskottet inte finnas. Utskottet
tillstyrker därför den. föreslagna bestämmelsen. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om att det i annan lagstiftning finns liknande möjligheter
att tillgripa tvångsförvaltning genom syssloman. Sålunda kan nämnas att länsstyrelse
enligt 33 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på begäran av
fastighetsägare äger att i vissa fall förordna syssloman att handha
samfällighetens förvaltning.
På
anförda skäl bör ifrågavarande yrkanden i motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370 avslås.
Skadestånd m. m. Såsom framhållits i det föregående
har i 90 § i lagförslaget intagits regler om strikt ansvar för skador som ren
orsakar dels på odlad jord såväl inom som utanför renskötselområdet, dels på
annan mark utanför nämnda område.
I
motionen 1971: 1367 framhålls i enlighet med vad som hävdats från SSR:s sida
att strikt skadeståndsansvar bör gälla även då ren dödas eller skadas i samband
med skogsavverkning. Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall hemställa om
utredning och förslag beträffande ansvar och skadestånd vid skada på ren i
samband med skogsavverkning.
Anledningen till att i
propositionen föreslagits införande av strikt skade-
4t Riksdagen 1971.16 saml. Nr 37
JoU 1971: 37 52
ståndsansvar
vid grödeskador genom ren är att renarna numera under bar-markstider hålls i
stora hjordar som inte övervakas kontinuerligt. Såsom departementschefen
framhållit bör denna driftsmetod som från rennäringens synpunkt är rationell
inte få användas på bekostnad av utomstående, för skadegörelse genom renar
utsatta personer. Utskottet delar departementschefens uppfattning att det mot
bakgrund härav är mindre lämpligt att rätten till ersättning görs beroende av
att vållande i form av försumlighet vid renarnas bevakning kan läggas någon
till last. Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet i
propositionen föreslagna bestämmelser.
Skäl
motsvarande dem som anförts för ett strikt skadeståndsansvar vid renskada kan
enhgt utskottets mening inte åberopas när det gäller skada på ren vid
skogsavverkning. För sådana skadesituationer får man falla tillbaka på allmänna
skadeståndsrättsliga principer vilket innebär att ersättning utgår endast för
skada som orsakats uppsåtligen eller genom vållande. De skador som orsakas
renutövarna genom att renar dödas och skadas vid trädfällning är dock
betydande. Enligt uppgift rör det sig om flera hundra dödade och skadade renar
årligen. Av skogsbrukets företrädare har framhållits att avverkarna gör stora
ansträngningar för att hålla renarna borta från avverkningsplatserna men att
renarna dras till dylika platser för att komma åt den på träden växande laven.
Enligt utskottets mening syns problemet med trädfällningsskador på ren bäst
kunna lösas genom ett ökat samarbete mellan skogsbrukets och rennäringens
företrädare i syfte att minska förekomsten av renar i avverkningsplatsernas
närhet. Erinras må att ett dylikt samarbete redan rekommenderas i ett kungl.
brev den 21 november 1958 till domänverket och skogsstyrelsen samt
länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt detta bör
domänverket samråda med lappadministrationen och resp. lappbyar vid
planläggningen av bl. a. avverkningar som är av betydelse för renskötseln, och
vidare bör skogsvårdsstyrelserna i berörda län inom ramen för sin normala
verksamhet sträva efter att åstadkomma bästa möjliga förhållande mellan
skogsägarna och samerna.
Med
hänsyn till det anförda anser utskottet det inte vara erforderligt med någon
begäran från riksdagens sida om utredning av frågan om skadestånd vid skada på
ren. Yrkandet därom i motionen 1971: 1367 bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
I
motionen 1971:1367 yrkas vidare i enlighet med rennäringssakkunnigas förslag,
att i den blivande rennäringslagen skall införas en bestämmelse av innebörd att
myndighet som meddelar beslut enhgt sagda lag eller enligt
tillämpningsbestämmelser, utfärdade med stöd av lagen, skall innan beslutet
meddelas lämna den eller de samebyar, för vilka beslutet.uppenbarligen kan få
betydelse, tillfälle att yttra sig i ärendet.
Utskottet
delar departementschefens uppfattning att koirimunikations-principen givetvis
gäller även irioixi rennäringens område. Några uttryckliga bestämmelser härom i
den föreslagna rennäringslagen synes inte erforderliga. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om att kommunikationsprincipen kommer att fastslås i lag om
det genom propositionen 1971:30
JoU 1971: 37 53
framlagda
förslaget till förvaltningslag antages. Motionen 1971:1367 bör. med hänsyn till
det anförda inte i denna del föranleda någon riksdagens åt-; gärd.
Dödande av hund och rovdjur m. m. Föreslmfter till
skydd mot att renarna ofredas av hundar har intagits i 93 § i lagförslaget.
Sålunda föreskrivs att när renar befinner sig inom betesområde, där renskötsel
då är tillåten, skall hund i trakten hållas i band eller instängd, om inte
länsstyrelsen medgiver annat. Motsvarande gäller när renar flyttas, om hundens
ägare i förväg underrättats om tideii för flyttning. Anträffas likväl hund
medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område, där renskötsel då
är tillåten, får hunden dödas av den som äger eller vårdar ren. Detsamma skall
gälla om hund utan tillsyn anträffas omedelbart efter det att den på sådant område
jagat eller på annat sätt ofredat ren. Den som sålunda dödar hund är skyldig
att anmäla det inträffade till polismyndigheten. I förhållande till gällande
rätt innebär de föreslagna bestämmelserna en viss inskränkning i befogenheten
att döda hund. Den i renbeteslagen stadgade befogenheten för konsulent vid
lappväsendet och för polismyndighet i orten att låta döda hund, som är känd för
att jaga renar, om den uppträder i.trakt där renar under tillåten tid befinner
sig, har sålunda ingen motsvarighet i lagförslaget.
I
motionen 1971: 1367 yrkas att föreskriften om att hundens ägare i förväg måste
underrättas om tiden för flyttningen skall utgå ur lagtexten.
Med
hänsyn till de förhållanden under vilka flyttning av renar sker skulle enligt
utskottets mening en skyldighet för hundägare att själv ta reda på tiden för
flyttning medföra väsentliga olägenheter för denne. Därest det är angeläget att
hundägaren har skyldighet att hålla hund instängd i samband med flyttning av
renar måste, såsom föreslagits i propositionen, en sådan skyldighet vara
villkorad av att renägaren i förväg underrättat hundägaren om flyttningen.
Motionsyrkandet bör följaktligen avslås.
I
motionen 1971: 1279 yrkas att 93 § ändras så att dels hund som låter sig
uppkopplas inte får dödas och dels dödandet av hund omedelbart skall anmälas
till polisinyndigheten. Till stöd för yrkandena anför motionärerna att det har
förekommit upprörande fall där hundar infångats och bundits vid träd, varefter
de slagits till döds. Enligt motionärerna skulle riskerna för sådana övergrepp
kunna minskas om en bestämmelse införs i lagen att hund som låter sig infångas
och kopplas inte får dödas. Motionärerna anser vidare att, om hund måste dödas
ute i markerna, avlivandet bör få ske endast med skjutvapen. Avslutningsvis
framhåller motionärerna att hunden ofta representerar, betydande värde för
hundägaren och att anmälan om att hund dödats därför bör göras omedelbart till
pohsmyndighet för att inte hundägaren skall orsakas onödiga kostnader för
hundens efterspanande.
Utskottet
vill till -én början framhålla att bestämmelser om dödande av hund finns även i
annan lagstiftning. Enligt 3 § andra stycket lagen om tillsyn över hundar äger
polischefen i orten, där så finiis nödvändigt, låta döda hund som visar benägenhet
att bita människor eller hemdjur eller som, när
JoU 1971: 37 54
får
hålls ute i trakten, visat benägenhet att driva får. Om sådan hund anträffas
lös på område, varöver ägaren eller annan som mottagit hunden till underhåll
eller nyttjande inte äger förfoga, får envar döda hunden. I jaktlagen finns
också bestämmelser om rätt att i vissa fall döda annans hund. Sålunda får
enligt 22 § tredje stycket jaktlagen jakträttsinnehavaren och hans folk döda
hund, som under tiden den 1 marsden 20 augusti löper lös och jagar eller
ofredar villebråd under förutsättning att hunden inte låter sig upptas och att
det av omständigheterna uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på
innehavarens vårdslöshet. Den som sålunda dödar hund skall ofördröjligen göra
anmälan härom till polisman i orten.
Vid
1968 års riksdag behandlade tredje lagutskottet motioner, vari hemställdes att
22 § tredje stycket jaktlagen skulle utgå. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande (3LU 1968: 59) anförde utskottet bl. a. att befogenheten i jaktlagen
att döda hund hade motiverats av svårigheterna att i praktiken infånga en
löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den. Bestämmelsen hade ansetts ha
sitt väsentliga värde i ihöjligheten att genast avbryta pågående jakt. Det
syntes emellertid enligt utskottet inte kunna förnekas att bestämmelsen var
svårtillämpad och att den inbjöd till missbruk och trakasserier. Enligt
utskottet borde stadgandet i enlighet med motionsförslaget upphävas eller
också ändras så att hundägarens intressen tillgodosågs bättre än som enligt
lagen var fallet. Utskottet antydde därvid vassa tänkbara lösningar. Utskottet
hänvisade avslutningsvis till att i lagen om tillsyn över hundar och i
renbeteslagen fanns bestämmelser om rätt att döda annans himd. Enligt utskottet
borde viss hänsyn tas härtill, då det fick anses önskvärt att så långt som
möjligt likartade bestämmelser gällde på området. Med hänsyn härtill avgav
utskottet inte något förslag till lösning av frågan utan förordade att den
genom Kungl. Maj :ts försorg närmare utreddes i enlighet med de riktlinjer
utskottet anfört.
Frågan
om rätt att döda hund behandlades ånyo vid 1969 års riksdag i anledning av
motionsyrkanden om ändringar i lagen om tillsyn över hundar innebärande dels
att obligatorisk veterinärbesiktning skulle ske innan polischef tog ställning
till avlivande av hund och dels att rätten för envar att under vissa
omständigheter döda hund i princip skulle uteslutas då ej nödvärn eller
nödhandling förelåg. I sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisade tredje
lagutskottet (3LU 1969:48) till att efter hemställan av föregående års riksdag
överväganden pågick i Kungl. Maj :ts kansli i anledning av motionsförslag att
upphäva ifrågavarande bestämmelse i jaktlagen. De synpunkter riksdagen då
anfört om att det var önskvärt med så långt möjligt likartade bestämmelser om
rätt att döda annans hund i lagen om tillsyn över hundar, i jaktlagen och i
renbeteslagen gjorde sig enligt utskottet också gällande beträffande förslaget
om att veterinärbesiktning skulle ske innan polischef tog ställning till frågan
om det var nödvändigt att döda bitsk hund. Förslaget borde därför enligt
utskottets mening övervägas samtidigt med att ifrågavarande bestämmelser i
jaktlagen och renbeteslagen översågs.
JoU 1971: 37 55
Enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan
alltjämt inom Kungl, Maj:ts kansli.
Jordbruksutskottet
ansluter sig för sin del till de uttalanden som gjorts av 1968 och 1969 års
riksdagar om att det bör finnas såvitt möjligt likartade bestämmelser om rätt
att döda annans hund i lagen om tillsyn över hundar, i jaktlagen och i den nya
rennäringslagen. Från denna synpunkt anser utskottet det beklagligt att den i
förslaget till rennäringslag medgivna befogenheten att döda hund är betydligt
mer vittgående än i jaktlagen. Visserligen är behovet av skydd för ren och
behovet av skydd för villebråd inte fullt jämförbara. För renägarna utgörs inte
den stora olägenheten av att hunden jagar eller biter en enstaka ren utan i
stället av att hunden kan skingra hjorden vilken det sedan kan ta åtskilliga
dagar att återsamla. Enligt utskottets mening bör dock hund inte få dödas om
den låter sig uppkopplas. Såsom motionärerna framhållit är det här ofta fråga
om värdefulla jakthundar, och om de är väldresserade och låter sig omhändertas
bör de återföras till ägarna. Utskottet vill i anledning av vad motionärerna
anfört om sättet för dödande av hund understryka att, därest hund måste dödas,
detta får ske endast på sätt som inte förorsakar hunden onödigt lidande.
Av
den föregående redogörelsen framgår att bestämmelserna om rätt att döda annans
hund är föremål för översyn i Kungl. Maj :ts kansli. Någon ändring i nu föreslagna
bestämmelser i syfte att jämställa dessa med t. ex. bestämmelserna i jaktlagen
bör därför inte ske. I stället bör enligt utskottets mening i anledning av
motionen 1971: 1279 ges Kungl. Maj :t till känna att ifrågavarande översyn även
bör avse 93 § rennäringslagen och att därvid bör beaktas vad utskottet anfört
om att hund som låter sig uppkopplas inte bör få dödas och att i de fall, då
dödande måste ske, detta inte får förorsaka hunden onödigt lidande.
Vad
slutligen beträffar yrkandet om att anmälan om att hund dödats skall göras
omedelbart till polismyndighet är utskottet ense med motionärerna om att
anmälan bör ske så snart detta är möjligt. Med hänsyn till de stora avstånden i
fjällvärlden till närmaste polismyndighet bör dock inte i lagtexten anges att
anmälan skall ske omedelbart. Motionsyrkandet därom bör följaktligen avslås.
När
det gäller rätt att döda rovdjur så är samerna underkastade de van-hga
inskränkningarna häri som följer av jaktstadgans bestämmelser. Björn, varg,
järv och lo är sålunda fridlysta djur. Enligt 15 § 1 mom. jaktstadgan får dock
jakt efter dessa djur utan hinder av fridlysning företagas efter tillstånd av
länsstyrelsen. Sådant tillstånd får ges om rovdjursstammen utvecklas så, att
den är till synnerligt obehag för befolkningen eller är till avsevärt men för
tamdjursskötseln. Vid tillståndsgivningen skall beaktas att fasta stammar av
nämnda rovdjursarter bör bevaras i landet. Av 2 mom. i samma paragraf framgår
att, om rovdjur angripit och skadat eller dödat tamdjur och det finns skälig
anledning att befara nya angrepp, rovdjuret får av tamdjurets ägare eller
vårdare förföljas och dödas även på annan tid än jakttid, om det sker i
omedelbar anslutning till angreppet.
JoU 1971: 37 56
I den vid riksdagens början väckta motionen 1971:
507 har yrkats att riksdagen skall begära översyn av jaktstadgan, i syfte att
ge samerna möjlighet att även i situationer då fara för rovdjursangrepp
föreligger förfölja och döda rovdjur. Till stöd för yrkandet anförs att antalet
renar, som dödats framför allt av lodjur, stigit kraftigt under de senaste
åren.
Enligt
utskottets mening skulle den av motionärerna föreslagna rätten att döda rovdjur
kunna, om den missbrukas, leda till att rovdjursstammarna helt utrotas.
Utskottet kan därför inte tillstyrka motionen. Skulle t. ex. lodjur bli till
allvarligt men för renskötseln finnes, såsom ovan anförts, möjlighet för
länsstyrelse att medge jakt efter dem. Erinras bör också att renägarna har
rätt att enligt särskilda bestämmelser få ersättning av staten för djur som
dödats eller skadats genom angrepp av rovdjur.
Rationalisering, stödåtgärder m. m. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag bör såsom rennäringssakkunniga anfört de allmänna
förutsättningar, som gäller för stödet åt jordbrukets rationalisering, i
huvudsak tillämpas i fråga om stödet åt rennäringen. Utskottet delar denna
uppfattning. Även för rennäringen bör alltså gälla att stöd lämnas endast åt
investeringar som är önskvärda från allmän synpunkt och som är
samhällsekonomiskt motiverade. Vid bedömningen av om det samhällsekonomiska
kravet är uppfyllt bör dock beaktas, att det är en fråga om en näring inom de
delar av landet där stöd till särskild rationalisering inom jordbruket kan
lämnas. Hänsyn bör därför tas även till näringspolitiska, befolkningspolitiska
och sociala skäl. Stort avseende bör fästas vid sistnämnda skäl, eftersom det
här gäller de glesast bebodda delarna av landet och den renskötande
befolkningen i viss utsträckning utgör en ekonomiskt och socialt eftersläpande
grupp i samhället. Det för jordbruksstödet uppställda kravet på lönsamhet ur
företagsekonomisk synvinkel bör i princip tillämpas också inom rennäringen.
Sociala och näringspolitiska skäl kan emellertid motivera att lönsamhetskravet
mildras övergångsvis.
Liksom
beträffande statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets rationalisering bör
stödet till rennäringens rationalisering huvudsakligen utgöras av
kreditgarantier. Som komplettering av kreditgarantimöjligheterna bör dock även
inom rennäringen möjlighet finnas att i vissa fall lämna bidrag till
investeringskostnader.
Bland
de olika stödformer som förordas i propositionen må nämnas följande. Statlig
kreditgaranti föreslås böra beviljas för lån som är avsedda att underlätta övertagande
av renar och inventarier m. m., s. k. rendriftslån. Liksom gäller vid särskild
rationalisering på jordbrukets område anses böra finnas möjlighet att i vissa
fall lämna bidrag till inköp av livdjur, s. k. ren-driftsbidrag. För att
finansiera nyanläggningar och förbättringar av olika fasta anläggningar samt
underlätta arbetet med renarnas bevakning, märkning, skiljning, slakt m. m.
bör enligt propositionen kunna utgå kreditgarantier för s. k.
rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag. Vidare förordas
JoU1971: 37 57
att
redskapsbidrag och kreditgarantier för redskapslån får lämnas till sådan
anskaffning av transportredskap och andra rörliga driftsanordningar inom
rennäringen som innebär nyuppsättning eller utvidgning av tidigare bestånd av
tekniska hjälpmedel.
Utskottet
har för sin del inte något att erinra mot den sålunda förordade utformningen av
det ekonomiska stödet åt rennäringens rationalisering.
Med
hänsyn till de starka lokaliseringspolitiska och sociala skälen för en snabb
och djupgående strukturrationalisering inom rennäringen bör bidragsreglerna
enligt propositionen utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
gäller beträffande särskild rationalisering på jordbrukets område. Bidrag
föreslås sålunda böra utgå med högst 40 % av de totala investeringskostnaderna.
Utskottet biträder detta förslag, vilket bl. a. innebär att utskottet avstyrker
i motionen 1971: 1370 framfört yrkande om att en bidragsnivå av 50 % skall
fastställas vid en samlad upprustning inom en driftsenhet.
Liksom
beträffande statens stöd till jordbrukets rationalisering bör Kungl. Maj:t då
det gäller rennäringen generellt få bevilja lån och bidrag även om detta
innebär att jämkning sker av de villkor för stödgivningen som förordats i
propositionen, om särskilda omständigheter föreligger och efter prövning i
varje särskilt fall.
Vad
gäller de andra former av stöd åt rennäringen som diskuteras i förevarande
avsnitt av propositionen har utskottet inle funnit anledning till erinran mot
vad Kungl. Maj :t föreslagit och anfört. Utskottet tillstyrker alltså bl. a.
att renägare med alltför litet renantal, vilka avvecklar sin renskötsel,
erhåller ett särskilt avgångsvederlag enligt i propositionen närmare angivna
villkor.
Utskottet
biträder departementschefens förslag att avgångsvederlag inte skall räknas som
skattepliktig intäkt när det utgår till renskötselutövare som lämnar
renskötseln.
Rennäringens regionala och centrala administration.
Förslaget till omorganisation av renskötseln innebär som nämnts att de
nya.sammanslutningarna, samebyarna, från lappväsendet och andra myndigheter
övertar huvudansvaret för rennäringens utveckling. Förslaget medför enligt
propositionen att lappväsendet bör kunna upplösas och att de administrativa
uppgifter som kommer att finnas på detta område övertas av vanliga
länsmyndigheter, såsom lantbruksnämnd och länsstyrelse.
I
propositionen föreslås att lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län skall besluta i näringsärenden, dvs. sådana ärenden angående
rationalisering, stöd och rådgivning m. m. som avser rennäringen. Beslut av
samebys stämma och i vissa fall av styrelse eller sysslo-: man anses böra i
första instans prövas hos länsstyrelsen.
Nu
redovisade förslag beträffande rennäringens regionala administration föranleder
ingen erinran från utskottets sida.
JoU 1971: 37 58
Enligt gällande renbeteslag prövas fråga om
upplåtelse av fiske, jakt och andra mindre omfattande nyttj anderätter, som kan
ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln, av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt departementschefen bör denna ordning
tillämpas även i fortsättningen. Kungl. Maj:ts delegationsmöjlighet bör alltså
enligt förslaget inte bindas till viss myndighet. Eftersom frågan väckt stort
intresse \åd remissbehandlingen av rennäringssakkunnigas förslag vill
departementschefen emellertid förutskicka att enligt hans mening i huvudsak
följande handläggningsordning bör gälla beträffande fjällförvaltningsärendena.
Beslut om upplåtelse av jakt och fiske meddelas av lantbruksnämnden. Beslut om
tillstånd att bearbeta inte inmutningsbara mineralfyndigheter meddelas av
kommerskollegium efter samråd med bl. a. lantbruksnämnden. Stannar kollegium
och nämnden i olika mening, underställs ärendet Kungl. Maj :ts prövning. Beslut
i övriga upplåtelseärenden meddelas av lantbruksnämnden. Avser upplåtelsen mark
ovan odlingsgränsen, skall lantbruksnämnden samråda med domänverket. I fråga
om upplåtelse på renbetesfjällen skall nämnden samråda med kammarkollegiet och
domänverket. Stannar myndigheterna i olika mening, skall frågan underställas
Kungl. Maj :t. Om upplåtelse befaras medföra sådan olägenhet för renskötseln
att fråga kan uppkomma om områdes undantagande från renskötseln, skall ärendet
alltid underställas Kungl. Maj :t.
Angivna
handläggningsordning kritiseras i motionen 1971:1368. Motionärerna erinrar om
att den nya länsstyrelsen kommer att få en stark lek-mannarepresentation. Motionärerna
finner det för sin del naturligt att länsstyrelsen i denna sin nya utformning
måste anses vara väl skickad att handha de regionala planeringsuppgifterna. I
ett skede då man är beredd att från de olika länsmyndigheterna överföra
uppgifter av översiktlig regionalpolitisk innebörd till den nya länsstyrelsen
för avgörande, är det enligt motionärernas mening inkonsekvent att undandra
länsstyrelsen inflytande över beslut i markförvaltningsärenden ovan
odlingsgränsen. Enligt motionärerna bör man söka en annan ordning än den
propositionen utstakat för handläggningen av ifrågavarande ärenden. Antingen
skulle länsstyrelsen ha denna uppgift eller också borde ärendena efter
beredning i lantbruksnämnden föredras för länsstyrelsens lekmannastyrelse och
därefter lämnas för avgörande till central instans.
I
anslutning härtill vill utskottet framhålla att avsikten är att vid var och en
av lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen skall inrättas en särskild
delegation för rennäringsfrågornas behandling. Rennäringsdelegationen bör
enligt propositionen bestå av fem lekmannaledamöter samt lantbruksdirektören,
en representant för länsstyrelsen och en för länsarbetsnämnden. Enligt
departementschefens mening bör lantbruksnämndens beslut i alla ifrågakommande
rennäringsärenden fattas av rennäringsdelegationen. Även utskottet anser att
rennäringsdelegationer på föreslaget sätt bör inrättas och ges beslutanderätten
i rennäringsärendena. Om länsstyrel-
JoU 1971: 37 59
sens
representant i delegationen påyrkar det, bör delegationens beslut i upplåtelsefrågor
underställas Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att eventuella planläggningssynpunkter härigenom alltid bör kunna
bli beaktade. De synpunkter som anförts i motionen 1971: 1368 utgör alltså inte
tillräckliga skäl för utskottet att i nu förevarande hänseende rikta någon
erinran mot vad i propositionen uttalats beträffande handläggningen av fjällförvaltningsärendena.
Motionsyrkandet i fråga bör i enlighet härmed lämnas utan åtgärd.
I
motionen 1971: 1367 framfört önskemål om särskilt uttalande rörande
lantbruksnämndens befattning med upplåtelseärenden torde mot bakgrund av det
anförda få anses vara tillgodosett.
Enligt
propositionen bör av rennäringsdelegationens fem lekmannaledamöter tre
representera utövarna av rennäringen och två utses bland lantbruksnämndens
övriga lekmannaledamöter. Av de tre rennäringsrepresentanterna skall två utses
av Kungl. Maj :t och en av landstinget. I motionen 1971: 1367 framhålls att
samer åtminstone hittills i mycket liten utsträckning varit engagerade i
landstingskommunala eller andra kommunala organ. Detta talar enligt
motionärernas mening för att samtliga tre representanter för rennäringen utses
av Kungl. Maj :t på förslag av SSR.
I
anledning av vad nu anförts vill utskottet nämna att Kungl. Maj :ts förslag
innebär en förstärkning av samerepresentationen inom rennäringsdelegationen i
förhållande till rennäringssakkunnigas förslag, som innebar att antalet
rennäringsrepresentanter i delegationen skulle vara två. Utskottet har för sin
del inte något att invända mot vad departementschefen i förevarande sammanhang
uttalat. Det bör understrykas att utskottet förutsätter att SSR kommer att
beredas tillfälle att yttra sig i samband med utseendet av representanter för
rennäringsutövarna, såväl när det gäller dem som Kungl. Maj :t utser som
beträffande den som landstinget utser. Enligt utskottets mening finns inte
någon anledning att befara att samernas berättigade önskemål härvidlag inle
kommer att tillgodoses. Föreliggande motionsyrkande avstyrks därför.
Departementschefen
anser det vara naturligt att lantbruksstyrelsen även i fortsättningen är
central rennäringsmyndighet. Rörande de till styrelsen knutna rådgivande
nämnderna föreslås dock vissa förändringar, bl. a. innebärande att nuvarande
rennärings- och renforskningsnämnderna ersätts av en nämnd, rennämnden. Denna
avses få till uppgift att vara rådgivande organ till lantbruksstyrelsen i alla
rennäringsfrågor som är av principiell natur eller eljest av större vikt. I
nämnden bör enligt propositionen ingå bl. a. representanter för såväl
rennäringsutövarna som renforskningen. Utskottet kan tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag i nu förevarande avseenden. Den förordade omläggningen av den
rådgivande organisationen vid lantbruksstyrelsen bör enligt utskottet bidra
till uppkomsten av mera fruktbärande meningsutbyten om rennäringsfrågorna än
som f. n. är möjliga inom ramen för nuvarande system med två, mera ensidigt
sammansatta nämn-
JoU 1971: 37 60
der.
Som i propositionen anförs bör, bestämnielser om rerinämnden kunira meddelas av
Kungl. Maj:t. Att från riksdagens, sida utfärda några detaljföreskrifter
beträffande sammanträdesrutin o. d. finujer utskottet således inte påkallat.
Ett i motionen 1971: 1367 framfört yrkande härom bör därför inte föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd.
Statens lappfond m. m. Statens lappfond
tillskapades enligt beslut av 1943 års riksdag genom sammanförande av ett antal
äldre fonder. Kungl. Maj :t får enligt riksdagsbeslutet använda fondens medel
för dels åtgärder som hänger samman med förvaltningen av renbetesfjällen och
inköp av fastigheter till utvidgning av renbetesfjällen, dels övriga åtgärder
som är till gagn för samerna och deras renskötsel.
Departementschefen
anser att fonden bör behållas. Därigenom vidgas möjligheterna att ge samerna
själva ett ökat inflytande i fråga om beslut om medel till bl. a. rennäringen.
Enligt propositionen bör fonden i fortsättningen benämnas samefonden. Utskottet
har inte något att invända mot vad sålunda föreslagits.
När
det gäller användningen av samefonden har rennäringssakkunniga beräknat att det
under en femårsperiod behövs ca 1,8 milj. kr. årligen för att de i
propositionen föreslagna rationaliserings-, stöd- och omställningsåtgär-derna
skall kunna genomföras. Härutöver har de sakkunniga föreslagit att med
fondmedel årligen bestrids utgifter till katastrofskydd, såsom bidrag till
allmänna sameändamål, till jakt- och fiskevård m. m., till underhåll och utvidgning
av renbetesfjällsfastigheterna. Vidare föreslås medel ur fonden ställas till
lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete.
Den
utvidgning av fondens användningsområde som sålunda föreslagits kan utskottet i
likhet med departementschefen i allt väsentligt biträda. Frågan om katastrof
skydd, bör dock som departementschefen framhållit utredas ytterligare. Det bör
som anförs i propositionen ankomma på Kungl. Maj :t att budgetårsvis efter
förslag av fondstyrelsen fastställa ramar för den med fondmedel finansierade
verksamheten. I överensstämmelse härmed bör i motionen 1971: 1367 framfört
yrkande om visst uttalande från riksdagens sida beträffande de utgifter som bör
kunna utgå ur fonden för allmänna sameändamål inte föranleda någon åtgärd.
Utskottet
anser i likhet med departementschefen att det inte är nödvändigt att nu
tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel med hänsyn till att det
i,fonden finns ett odisponerat, ej ändamålsbestämt belopp överstigande 11
milj. kr. I motionen 1971: 1367 gjort yrkande om viss medelsanvisning över
budgeten för nästa budgetår avstyrks således. Som framhållits i propositionen
bör dock, med hänsyn till fondens markanta buffertuppgift, dess odisponerade
kapitalbelopp bortsett från de fondmedel som bundits till visst geografiskt
område eller till särskilt ändamål ' inte tillåtas att gå ner till alltför lågt belopp.
F. n. utgår ur lappfonden
rotvärdesersättning när samer ej utnyttjar sin
opaginerad Kontrollera mot PDF
rätt
till visst skogsfång. Motsvarande bör enligt departementschefen gälla i
framtiden. Utskottet har inte något att invända häremot och avstyrker således
yrkandet i motionen 1971: 1367 att ifrågavarande rotvärdesersättning i
fortsättningen bör bestridas av domänverket.
Såsom
framhållits i olika sammanhang, bl. a. av 1967 års riksdag, bör samerna
beredas möjlighet till väsentligt inflytande på besluten om fondens medel.
Departementschefen förordar därför att en särskild fondstyrelse med stark
samerepresentation utses av Kungl. Maj:t. Fondstyrelsen bör enligt
departementschefen bestå av sex ledamöter. För varje ledamot utses en personlig
suppleant. Två av ledamöterna och deras suppleanter utses på förslag av SSR
samt en ledamot jämte suppleant på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt.
Enligt utskottets mening är förslaget rörande samefondens förvaltning väl
avvägt, och utskottet har därför inte något att erinra mot detsamma. Vad i
motionen 1971: 1370 yrkats beträffande fondstj'-relsens sammansättning har
utskottet således inte funnit skäl tillstyrka.
Propositionen i övrigt. Utskottet har, i vad avser
de förslag i propositionen som inte närmare behandlats i det föregående, ej
funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Utskottets
hemställan
Med
hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1.
att riksdagen avslår motionen
1971: 1369,
2.
att riksdagen i anledning av
propositionen 1971:51 och motionen 1971: 1367, såvitt avser "områden
anvisade till lapparnas uteslutande begagnande"
a. antager 3 § i det till propositionen fogade
förslaget till rennärings
lag,
b.
med förklaring att övergångsbestämmelserna i förslaget till ren
näringslag inte kunnat oförändrade antagas för sin del antager
bestämmelserna med följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
1.
Denna lag
(Utskottets förslag)
---------------- att
gälla.
2.
Vad i lag eller annan författning betecknas som områden som blivit anvisade
till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan kronomark
ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och
renbetesfjällen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Riksdagen 1971.16 saml. Nr 37
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Kungl. Maj:ts förslag)
2.
Förekommer--------- bestämmelsen.
3.
Lappby---------- förvaltning.
4.
Märke---------- tillämpning.
5.
Vad---------- lag.
6.
Har---------- koncession.
7.
Talan---------- besvär.
(Utskottets förslag)
3. Förekommer ------ bestäm
melsen.
4. Lappby-------- förvaltning.
3. Märke---------- tillämpning.
6.
Vad--------- lag.
7.
Har---------- koncession.
8.
Talan--------- besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3.
att riksdagen
med förklaring att 4 § i förslaget till
rennäringslag inte kunnat oförändrad antagas i anledning av motionen 1971:
1367, såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Kungl. Maj:ts förslag)
(Utskottets förslag)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Betestid
enligt 3 § första stycket 2 kan av lantbruksnämnden förlängas såvitt avser
kronomark, om det behövs på grund av ogjnnsamma väderleks- eller
betesförhållanden eller av annat särskilt skäl. / fråga om annan mark får
tiden förlängas med ägarens samtycke.
Betestid
enligt 3 § första stycket 2 kan av lantbruksnämnden förlängas, om det behövs på
grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat
särskilt skäl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4.
att riksdagen med avslag på
motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370, båda såvitt avser samebys ekonomiska
verksamhet, antager 9, 16, 38 och 59 §§ i förslaget till rennäringslag,
5.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1367, såvitt avser fastställande av flyttningsvägs sträckning,
antager 24 § i förslaget till rennäringslag,
6.
att riksdagen
a.
med förklaring att 26 § i förslaget till rennäringslag inte kunnat oförändrad
antagas i anledning av motionen 1971:1367, såvitt nu är i fråga, för sin del
antager följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda
paragraf:
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Kungl. Maj:ts förslag)
26
Konungen kan förordna om upphävande av
renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses
i 1 § lagen (1917: 189) om expropriation eller
(Utskottets förslag)
§
Konungen
kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när
området behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om
expropriation. För
JoU 1971: 37 63
för
annat ändamål av väsentlig bety- onn-åde som väsentligen är utan be-
delse från allmän synpunkt.
För om- lydelse för renskötseln får sådant
rade som väsentligen är
utan bety- förordnande meddelas, när området
delse för renskötseln får
sådant för- behövs för allmänt ändamål,
ordnande meddelas, när området be
hövs för allmänt ändamål.
Upphävande--------------------------------------- befogenheter.
b. lämnar motionen 1971:1370, såvitt avser
tillämpningen av 26 §, utan åtgärd,
7.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1367, såvitt avser ersättning i anledning av upphävande av
renskötselrätt, antager 28 § i förslaget till rennäringslag,
8.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1367, såvitt avser upplåtelse av nyttjanderätt, antager 32 § i
förslaget till rennäringslag,
9.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1367, såvitt avser åtgärder mot s. k. främmande renar, antager
70 § i förslaget till rennäringslag,
10.
att riksdagen med avslag på
motionerna 1971: 1279 och 1971: 1367, båda såvitt avser strövrenar, antager 71
§ i förslaget till rennäringslag,
11.
att riksdagen med avslag på
motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370, båda såvitt avser förordnande av
syssloman, antager 72 § i förslaget till rennäringslag,
12.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1367, såvitt avser skyldighet att underrätta hundägare om
flyttning av renar, antager 93 § första stycket i förslaget till rennäringslag,
13.
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1971: 1279, såvitt avser dödande av hund
a. antager 93 §
andra stycket i förslaget till rennäringslag, och
b. ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan
anfört angående
översyn av bestämmelserna om rätt att döda annans hund,
14.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1279, såvitt avser anmälan till pohsmyndighet, antager 93 §
tredje stycket i förslaget till rennäringslag,
15.
att riksdagen avslår motionen
1971: 1367, såvitt avser komplettering av förslaget till rennäringslag med en
särskild paragraf, 96 a §,
16.
att riksdagen antager förslaget
till rennäringslag i de delar som ej omfattas av utskottets hemställan under
214,
17.
att motionen 1971: 1367, såvitt
avser tillämpningen av 30 § i förslaget till rennäringslag, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd,
18.
att motionen 1971: 1370, såvitt
avser fördelning mellan samefonden
JoU1971: 37 64
och
sameby av inkomster från nyttjanderättsupplåtelser, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,
19.
att motionen 1971: 1367, såvitt
avser skadestånd vid skada på ren i samband med skogsavverkning, inte
föranleder någon riksdagens åtgärd,
20.
att motionen 1971: 507 angående
översyn av bestämmelserna i jaktstadgan om rätt att döda rovdjur inte
föranleder någon riksdagens åtgärd,
21.
att riksdagen antager det vid
propositionen fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:
370),
22.
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt nu är i
fråga, beslutar att lappväsendet vid länsstyrelserna skall upphöra den 1 juli
1971 och att vid samma tidpunkt rennäringsdelegationer inrättas vid vissa
lantbruksnämnder i enlighet med vad som förordats i det föregående,
23.
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, och, såvitt nu är i fråga, med avslag på motionerna
1971: 1367 och 1971: 1368, godkänner de i det föregående förordade riktlinjerna
för en omorganisation av rennäringen och dess administration,
24.
att riksdagen bemyndigar Kungl.
Maj :t att vidtaga de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för
att genomföra omorganisationen av rennäringen,
25.
a. att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionen 1971: 1370,
såvitt nu är i fråga, godkänner vad i det föregående föreslagits rörande
statens medverkan och ekonomiska stöd till rennäringens rationalisering, b. att
riksdagen lämnar motionen 1971: 1033 utan åtgärd,
26.
att riksdagen godkänner de i
propositionen föreslagna riktlinjerna för forsknings- och försöksverksamheten
på rennäringens område,
27.
a. att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
på motionen 1971: 1370,
såvitt nu är i fråga, godkänner vad i det föregående förordats rörande
samefondens styrelse, b. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt nu är i fråga, godkänner de riktlinjer
i övrigt för organisationen av samefonden som förordats i det föregående,
28.
att riksdagen godkänner det
förslag i fråga om Arjeplogs skolbord som lagts fram i propositionen,
29.
att riksdagen medger att för
budgetåret 1971/72 statlig kreditgaranti får lämnas för lån till rennäringens
rationalisering med 2 500 000 kr.,
30.
att riksdagen till
Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande för budgetåret 1971/72 under
nionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 300 000 kr.,
31.
att riksdagen till Kompensation
för bensinskatt till rennäringen för
JoU 1971: 37 65
budgetåret
1971/72 under nionde huvudtiteln anvisar ett anslag av 200 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen,
32.
att motionerna 1971: 990 och
1971: 1034 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,
33.
att motionen 1971: 1048 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd,
34.
att motionerna
a. 1971:1367,
b. 1971: 1368 och
c. 1971: 1370
i vad de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm
den 18 maj 1971
På jordbruksutskottets
vägnar
NILS G. HANSSON
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson
i Västervik (s), Hedin (m), Magnusson i Grebbestad (s), Augustsson (s),
Krönmark (m), fru Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c). Takman (vpk),
Johansson i Holmgården (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), Åberg (fp) och fru
Theorin is).
Reservationer
1. beträffande frågan om förlängning av tiden för
vinterbetet av herrar Mossberger, Persson i Skänninge, Johanson i Västervik,
Magnuson i Grebbestad, Augustsson, fru Lindberg och fru Theorin (samtliga s)
som ansett
dels
att det stycke som börjar på s. 39 med orden "Enligt utskottets" och
slutar på s. 40 med orden "utskottets förslag" bort ha följande
lydelse:
"Enligt
utskottets mening medför den i propositionen föreslagna möjligheten att
förlänga betestiden, såvitt avser kronomark, även av annat särskilt skäl än
ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden betydande fördelar för de
renskötande samerna. Utskottet tillstyrker därför Kungl. Maj:ts förslag i
denna del. Däremot kan utskottet inte biträda motionsyrkandet om att
lantbruksnämnden skall kunna göra motsvarande förlängning av betestiden när
det gäller enskild mark. Visserligen skulle även en sådan förlängning vara
till väsentlig fördel för renägarna. Den skulle emellertid utgöra ett betydande ingrepp i markägarens intresse att
själv kunna disponera över den egna marken. Det må i detta sammanhang erinras
om att det här är fråga om områden som inte i första hand anvisats till
renägarnas begagnande utan som är belägna nedom odlingsgränsen och som
renägarna av ålder äger nyttja endast för vinterbele. Enligt utskottets mening
måste avseende
JoU 1971: 37 66
också
fästas vid att en förlängning av betestiden kraftigt ökar riskerna för att
renarna skall åstadkomma skador på den odlade jorden. Med hänsyn härtill bör
förlängning av tiden för betet på enskild mark få ske endast med markägarens
samtycke. Därest markägare vid tillfället inte nyttjar marken och risken för
skador således är mindre torde det kunna förutsättas att överenskommelse om
förlängning av betestiden som regel kan träffas mellan samebyn och markägaren.
På
anförda skäl avstyrker utskottet ändringsyrkandet i motionen 1971: 1367."
dels att utskottet under 3. bort hemställa "3.
att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser förlängning av
tiden för vinterbetet, antager 4 § i förslaget till renbeteslag."
2. beträffande frågan om samebys ekonomiska
verksamhet av herr Takman (vpk) som ansett
dels
att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med orden
"Utskottet vill" och slutar med orden "1971: 1370 avslås"
bort ha följande lydelse:
"Enligt
utskottets mening andas förbudet för sameby att bedriva annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel en underskattning av samernas förmåga att själva sköta
sina angelägenheter som illa rimmar med den tilltro man har till samernas
möjlighet att underkasta sig de rätt invecklade, nya reglerna rörande samebys
förvaltning. I vart fall borde förbudet inte omfatta sådan verksamhet som har
mycket nära samband med renskötseln. Sålunda anser utskottet att samebyarna bör
kunna i egen regi få utnyttja för kommersiellt syfte sin egen fiskerätt. Såsom
utskottet framhållit i det föregående är det av vikt att samernas möjligheter
till kombinationsnäringsfång på allt sätt underlättas. Ett av problemen med
renskötseln är nämligen att den under vissa tider såsom luider
kalvmärkningsperioden och vid sarvslakt och skiljning kräver en betydande mängd
arbetskraft medan under andra tider behovet av arbetskraft är mindre. För den
arbetskraft som då friställs bör finnas möjlighet till inkomster genom turism,
jakt, fiske, sameslöjd och annat arbete. Departementschefen har visserligen
påpekat att det står medlemmarna i sameby fritt att bilda bolag eller
ekonomisk förening, om de i samverkan vill bedriva annan verksamhet än
renskötsel. Eftersom medlemmarnas kapital är bundet i samebyn är det dock
enligt utskottets mening naturligast att samebyn får bedrivna även
sidoverksamhet, i vart fall om samtliga medlemmar är ense därom. Någon risk för
att samebyarna härvid skall hänge sig åt ekonomisk verksamhet av direkt
hämmande och äventyrligt slag torde inte finnas.
På
grund av det anförda bör med bifall till motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370
förbudet för sameby att bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel utgå
ur lagtexten. Detta medför att även 16 och 38 §§ behöver
opaginerad Kontrollera mot PDF
ändras så att de får
den lydelse som i utskottets hemställan betecknas som utskottets förslag.
Vidare behöver reglerna i 59 § om rösträtt på bystämma omarbetas, och detta
torde även bli fallet med vissa av de bestämmelser som reglerar samebys
ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till att dessa ändringar blir relativt
komplicerade anser sig utskottet nu inte kunna framlägga förslag därom utan
det bör i stället ankomma på Kungl. Maj :t att för riksdagen lägga fram förslag
till de ändringar och kompletteringar i förslaget till rennäringslag som
föranledes av borttagandet av förbudet mot att bedriva annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel." dels att utskottet luider 4. bort hemställa
"4. att riksdagen med förklaring att propositionen inte kunnat oförändrad
bifallas med bifall till motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370, båda såvitt
avser samebys ekonomiska verksamhet, a. för sin del antager följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse av 9, 16 och 38 §§ i förslaget till
rennäringslag:
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Kungl. Maj:ts förslag)
(Utskottets förslag)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sameby har---------------------
Det åligger----------------------
Sameby
får ej bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.
byns betesområde. för
renskötseln.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
§
Sameby
får---------------------------------- för renskötseln.
Sameby eller medlem i byn
får på Sameby eller medlem i byn får på
utmark inom byns
betesområde upp- ulmark inom byns betesområde upp
föra renvaktarstuga, kåta, förva- föra renvaktarstuga, kåta, förva
ringsbod eller annan mindre byggnad ringsbod eller annan mindre bygg-
som behövs för renskötseln. nad som behövs för näringsutövning.
Är anläggning----------------------------- till
allmänningsskog.
Vill sameby--------------------------- lantbruksnämnden
platsen.
38
§
Sameby
skall---------------------------------- skall ske.
10. de närmare
föreskrifter om 10. de ytterligare föreskrifter som
renskötseln som behövs. behövs.
b. i skrivelse till Kungl. Maj;t hemställer om
förslag till ändring och komplettering av 59 § och bestämmelserna i övrigt i
förslaget till rennäringslag i den utsträckning som föranleds av bifall till
den av utskottet föreslagna ändringen i 9 §.
JoU 1971: 37 68
3. beträffande frågan om upphävande av
renskötselrätten av herrar Mossberger, Persson i Skänninge, Johanson i
Västervik, Magnusson i Grebbestad, Augustsson, fru Lindberg och fru Theorin
(samtliga s) som ansett
dels
att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 42 med orden
"Utskottet vill" och slutar på s. 43 med orden "vidare
åtgärd" bort ha följande lydelse:
"Utskottet
vill till en början framhålla att renskötselrätten är ett slags nyttjanderätt
som får anses som en sådan särskild rätt som avses i 1 § andra stycket
expropriationslagen. Den i propositionen föreslagna bestämmelsen i 26 § första
meningen innebär emellertid att renskötselrätten skall kunna tvångsvis bringas
att upphöra för tillgodoseende av ändamål som eljest inte kan åberopas som
grund för expropriation. Från principiell ståndpunkt kan det givetvis vara
tveksamt om en sådan i förhållande till annan lagstiftning vidgad rätt till
tvångsingripande bör medges. Det är dock att märka att renskötselrätten inte
som t. ex. annan nyttjanderätt eller servitut är knuten till bestämd fastighet.
Såsom departementschefen framhållit råder det vidare helt speciella
förhållanden inom renskötselområdet. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det med hänsyn härtill måste vara möjligt för Kungl. Maj :t
alt, om starka allmänna intressen motiverar det, ge tillstånd till att
renskötselrätten upphävs även om ett åberopat ändamål inte kan tillgodoses
genom expropriation. Som ett exempel på sådant ändamål kan nämnas mark för
vissa kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet. I likhet med
departementschefen vill utskottet även hänvisa till att Kungl. Maj :t med stöd
av 5 § renbeteslagen kimnat förordna om marks undantagande från samernas
begagnande för ändamål som inte torde falla under expropriationslagen, t. ex.
för anläggande av en renforskningsstation. Med hänsyn till det anförda
tillstyrker utskottet propositionen i denna del och avstyrker ändringsyrkandet
i motionen 1971: 1367.
Utskottet
vill i sammanhanget understryka att renskötselrätten liksom enligt gällande
lagstiftning bör få vika endast om så behövs för att genomföra ändamål som
framstår som angelägna från allmän synpunkt. Av lagtextens utformning framgår
också att de ändamål som åberopas för ett upphävande av renskötselrätten
måste, även om de inte utgör expropriations-ändamål, likväl vara jämförbara
därmed. Någon reell skillnad mellan Kungl. Maj :ts förslag och yrkandet i
motionen 1971: 1370 om att bestämmelsen skall tillämpas snävt, synes enligt
utskottets mening därför inte föreligga. Genom vad utskottet sålunda anfört
får motionen 1971: 1370 anses i denna del besvarad."
dels att utskottet under 6. bort hemställa "6.
att riksdagen
a. med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser
upphävande av
renskötselrätt, antager 26 § i förslaget till rennäringslag,
b. lämnar motionen 1971: 1370, såvitt avser
tillämpningen av 26 §,
utan åtgärd."
JoU 1971: 37 69
4. beträffande frågan om förordnande av syssloman
av herr Takman
(vpk) som ansett
dels
att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med orden
"Enhgt utskottets" och slutar med orden "1971: 1370 avslås"
bort ha följande lydelse:
"Enligt
utskottets mening bör det i lagen finnas regler för de undantagsfall då
renskötseln av olika anledningar är bristfällig. Det är härvid enligt
utskottets mening lämpligt att det, såsom föreslagits i propositionen, får ankomma
på lantbruksnämnden att söka träffa överenskommelse med byn om rättelse.
Utskottet tillstyrker därför förslaget i denna del. Däremot kan utskottet inte
tillstyrka förslaget att det, om överenskommelse inte kan träffas, skall
öppnas möjlighet för länsstyrelse att förordna syssloman att omhänderha
renskötseln. Enligt utskottets mening skulle ett förordnande av syssloman
innebära ett betydande ingrepp i samebyns självbestämmanderätt och, såsom
framhålls i motionen 1971: 1370, öppna vägen för godtyckliga
myndighetsingripanden.
På anförda skäl
tillstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionen 1971: 1370 att andra och
tredje styckena i 72 § skall utgå ur lagtexten. Utskottets ställningstagande
innebär att motionen 1971: 1367 bör i denna del avslås." dels att
utskottet under 11. bort hemställa:
"11. att riksdagen med avslag på motionen
1971: 1367, såvitt avser förordnande av syssloman, och med förklaring att
propositionen i denna del inte kunnat oförändrat bifallas med bifall till
motionen 1971: 1370, såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse av 72 § i förslaget till rennäringslag:
(Kungl.
Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
72 §
Är renskötsein--------------------------------- viss
tid.
Kan
överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse kan länsstyrelsen efter
anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhändertaga renskötseln i
byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.
Syssloman
har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.
5. beträffande frågan om fördelning mellan
samefonden och berörd same
by av inkomster från fiskeupplåtelser av herr Takman (vpk) som ansett
dels att det avsnitt av
utskottets yttrande som börjar på s. 48 med orden
JoU 1971: 37 70
"Utskottet
har" och slutar på s. 49 med orden "anses besvarat" bort ha följande
lydelse:
"Utskottet
har intet att erinra mot den i propositionen föreslagna hälften-delningen
mellan fond och by av inkomster från andra nyttjanderättsupplåtelser än fiske.
Samma fördelning bör emellertid enligt utskottets mening gälla även för
fiskeupplåtelser. Om samerna får ett omedelbart och större utbyte av
fiskeupplåtelser är detta ägnat att främja utvecklingen av fritidsfisket och
skapa bättre förutsättning för ett friktionsfritt och positivt förhållande
mellan samerna och den övriga befolkningen. Utskottet anser vidare att
bestämmelserna inte bör låsas vid en hälftendelning utan att möjlighet bör stå
öppen att så småningom öka byns andel av inkomsterna. Med hänsyn till det
anförda bör det i motionen 1971: 1370 framställda yrkandet att riksdagen skall
uttala att sameby skall behålla lägst 50 % av inkomsterna från
fiskeupplåtelser bifallas.
I
motionen 1971: 1368 hemställs att riksdagen skall uttala att inkomsterna från
jakt- och fiskeupplåtelser skall kunna tas i anspråk för viltvård och
fiskevård. Departementschefen har i propositionen föreslagit, att aktuella
fiskevatten skall bli föremål för en genomgripande upprustning, och har anfört
detta som ett skäl för att 75 % av inkomsterna av fiskeupplåtelser bör
tillfalla samefonden. Enligt utskottets mening bör emellertid denna upprustning
komma till stånd inte genom användande av samefondens medel utan genom att
statsmedel ställs till förfogande för detta ändamål. För den fortsatta
fiskevården bör dock tas i anspråk de medel som av fiskeupplåtelser tillfaller
samefonden. Motsvarande bör enligt utskottets mening gälla beträffande
jaktvården. Genom vad utskottet sålunda anfört bör motionen 1971: 1368 anses i
denna del besvarad."
dels att utskottet under
18. bort hemställa:
"18. att riksdagen med bifall till motionen
1971: 1370, såvitt avser fördelningen mellan samefond och sameby av inkomster
från nyttjanderättsupplåtelser, i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad
utskottet ovan anfört om att minst 50 % av inkomsterna från fiskeupplåtelser
skall tillfalla sameby."
6. beträffande frågan om rätt att döda rovdjur av
herr Takinan (vpk) som ansett
dels
att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med orden
"Enligt utskottets" och slutar med orden "av rovdjur" bort
ha följande lydelse:
"Såsom
motionärerna framhållit har antalet rovdjursdödade renar ökat kraftigt under
den senaste femårsperioden. Det är framför allt lodjuret som ligger bakom denna
ökning. Av en av lappväsendet i Norrbottens län gjord sammanställning av
rovdjursskadorna på ren inom länet framgår att antalet av lo dödade renar år
1965 uppgick till 212 medan för år 1969 motsvarande antal var 679. Denna
utveckling finner utskottet oroande. I likhet med
.JoU 1971: 37 71
motionärerna
anser utskottet därför att jaktstadgan bör bli föremål för översyn och att det
därvid bör ges möjlighet för samerna att även vid situationer, när endast fara
för rovdjursangrepp föreligger, få förfölja och döda rovdjur. Det i motionen
1971: 507 framställda utredningsyrkandet bör därför bifallas."
dels att utskottet under
20. bort hemslälla:
"20. att riksdagen med bifall till motionen
1971:507 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om översyn av jaktstadgan i
enlighet med vad utskottet anfört därom."
7. beträffande frågor om rationalisering,
stödåtgärder m. m. av herr Tak
man (vpk) som ansett
dels
att det stycke i utskottets yttrande på s. 57 som börjar med "Med
hänsyn" och slutar med "en driftsenhet" bort ha följande
lydelse:
"Med hänsyn---------- (lika
med utskottet)-------- jordbrukets område.
Bidrag föreslås i
propositionen böra utgå med 40 % av de totala investeringskostnaderna. Detta
överensstämmer med rennäringssakkunnigas förslag. Utskottet vill fästa
uppmärksamheten på att lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande över nämnda
förslag framhållit betydelsen av att samlade iipprustningsåtgärder kommer till
utförande inozn en driftsenhet. Liksom fallet är beträffande den särskilda
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område bör enligt stvTelsens
mening vid en sådan samlad upprustning kunna fastställas en bidragsnivå för
samtliga åtgärder. Eftersom bidragsnivån i normalfallet skulle vara 40 % anser
styrelsen att man vid en samlad upprustning bör överväga en bidragsnivå på 50
%. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att man här följer
lantbruksstyrelsens förslag. Detta innebär att utskottet på denna punkt delar
den uppfattning som redovisats i motionen 1971; 1370 i hithörande fråga."
dels att utskottet under 25. a. bort hemställa:
"25. a. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och motionen 1971: 1370, såvitt nu är i fråga, godkänner vad i
det föregående föreslagits rörande statens medverkan och ekonomiska stöd till
rennäringens rationalisering,"
8. beträffande frågor om statens lappfond m. m. av
herr Takman (vpk)
som ansett
dels
att det stycke i utskottets yttrande som på s. 61 börjar med orden "Såsom
framhållits" och slutar med orden "skäl tillstyrka" bort ha
följande lydelse:
"Såsom
framhållits-------- (lika med utskottet)--------- fondens me
del. Enligt nu föreliggande förslag skall fonden ställas under en särskild
styrelse, bestående av sex ledamöter och lika många suppleanter. Styrelsen
skall enhgt propositionen utses av Kungl. Maj:t. Av ledamöterna skall halva
antalet utgöras av samerepresentanter. SSR har i samband med remissbe-
JoU 1971: 37 72
handlingen
av rennäringssakkunnigas betänkande framhållit att ifrågavarande fond borde
stå under förvaltning av en helt samisk styrelse utsedd av landsmötet. I
motionen 1971: 1370 ansluter sig motionärerna till sistnämnda förslag under
framhållande av att fondmedlen i sin helhet tillhör samerna. Utskottet finner i
likhet med motionärerna skäl tala för att samerna bör ha det helt avgörande
inflytandet över ifrågavarande fondförvaltning. Vad i motionen i förevarande
hänseende yrkats kan utskottet således biträda." dels att utskottet under
27. a. bort hemställa:
"27. a. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1971: 1370, såvitt nu är i fråga,
godkänner vad i det föregående förordats rörande samefondens styrelse,"
Särskilda
yttranden
1) beträffande det i motionen 1971: 1048
framställda yrkandet om A-oni-plettering av de regionala handlingsprogrammen av
herr Taknian (vpk) som anfört:
Flertalet
av de renskötande samerna bor nu i tätorter i inlandet. Det är uppenbart att de
vissa tider av året är undersysselsatta och att detta kommer att bli fallet
även sedan rennäringen rationaliserats i överensstämmelse med den nya lagens
intentioner. För samekvinnorna finns över huvud taget mycket små möjligheter
till förvärvsarbete. En stor del av sameungdomen tvingas lämna hemorten för att
finna arbete. Dessa problem är för övrigt likartade för en betydande del av den
icke-samiska ungdomen i dessa tätorter i det norrländska inlandet.
Såsom
framhållits i motion 1048 finns ingen annan lösning på denna allvarliga fråga
än en snabb och verkligt betydande satsning på Karesuando, Sopperobyarna,
Jokkmokk, Arjeplog och övriga tätorter där samefamiljerna är bosatta. Det
kvantitativa befolkningsmässiga underlaget bör inte bli den enda faktor som
avgör om ett samhälle ska rekommenderas för lokalisering av industricentra. De
regionala handlingsprogrammen. Länsprogram 70, som utarbetades vid
länsstyrelserna och förutses bli redovisade till inrikesdepartementet under
sommaren 1971 bör av regeringen överarbetas utifrån de synpunkter som
framförts i motionen. En satsning på en utveckling även av sådana orter, där
samer är bosatta men där befolkningsunderlaget i övrigt bedöms som alltför
litet för särskilda regionalpolitiska åtgärder, skulle inte bara bidra till
att förhindra samernas undergång som etnisk minoritet. Den skulle också förena
samebefolkningen med den icke-samiska befolkningen i gemensamma ansträngningar
för en ekonomisk utveckling av de berörda tätorterna.
Samernas
minoritetsfråga kan inte lösas om inte denna centrala fråga löses. Deras och
den övriga lokala befolkningens sysselsättnings- och lev-
JoU 1971: 37 73
nadsstandard
måste ovillkorligen höjas i nivå med de befolkningscentra till vilka den
hittillsvarande utflyttningen har skett.
2) beträffande avsnittet om Statens lappfond m. m.
av herr Takman (\pk), som anfört:
Enligt
propositionen bör för det ekonomiska stödet till rennäringens rationalisering
i huvudsak gälla samma principer och villkor som gäller för jordbrukets
rationalisering. Detta principiella uttalande strider emellertid mot den
konkreta politik som propositionen föreslår i fråga om rationaliseringsåtgärder
inom rennäringen. Finansieringen av rationaliseringsstöd m. m. till det svenska
jordbruket sker med budgetmedel. Men för motsvarande stöd för rennäringen
kommer medlen att tas ur samefonden.
Samerna
gör med all rätt gällande att samefondsmedlen är deras egna pengar. De
fonderade tillgångarna utgörs bl. a. av skadeståndsmedel som i vattenmål
tilldömts dem för överdämd renbetesmark. Under budgetåret 1968/69 tillfördes
fonden sammanlagt 1,9 miljoner kronor, varav räntor 300 000 kr.,
skogsavkastning 200 000 kr., medel avsatta enligt 4 kap. 13 § v-attenlagen 400
000 kr., skadeersättningar 60 000 kr., arrendeavgifter 900 000 kr. och diverse
inkomster 40 000 kr. Fondens behållning uppgick den 30 juni 1969 till 18,9
miljoner kr., varav omkring 4,8 miljoner utgjordes av 4: 13-medel.
Fondmedlen
används f. n. främst för att finansiera olika investeringar för
rationaliseringsändamål samt renforskning. Även kostnaderna för tillskottsutfodring
av renar har täckts med pengar från samefonden.
Enligt
uppgift har de tre renskötsellänen, Norrbotten, Västerbotten och Jämtland, för
budgetåret 1971/72 begärt sammanlagt 874 570 kr. för olika åtgärder ur
samefonden. Dessutom har ansökts om 457 500 kr av fonderade
vattenregleringsavgifter. Dessa ansökningar har gjorts av de administrativa
instanserna i respektive län (länsstyrelserna och lappväsendet).
1964
års rennäringssakkunniga beräknade att de årliga inkomsterna för samefonden
skulle komma att uppgå till 2 150 000 kr., medan det årliga anslagsbehovet från
fonden beräknades till 3 025 000 kr., därav ca 1,8 miljoner kr. årligen under
en femårsperiod för att de föreslagna rationaliserings-, stöd- och
omställningsåtgärderna skall kunna genomföras. De sakkunniga föreslog att
fonden av budgetmedel tillförs ett årligt bidrag av 500 000 kr.
Något
sådant bidrag har dock inte upptagits i propositionen där det hävdas alt det i
samefonden finns ett odisponerat, inte ändamålsbestämt belopp överstigande 11
miljoner kr. varför det inte är "nödvändigt att nu tillföra fonden något
tillskott av budgetmedel" (s. 150).
Jag
kan inte acceptera detta förhållande. Antingen ska rennäringen vara jämställd
med jordbruket och stödet till rationaliseringsåtgärder m. m. utgå av
budgetmedel. Eller också ska det klart deklareras att rationaliseringsåt-
JoU 1971: 37 74
gärder
m. m. betalas med samernas egna fonderade pengar och att samerna alltså är
diskriminerade i förhållande till jordbrukarna.
Jag
förutsätter att det förra alternativet blir det som genomförs i praktiken och
att sålunda den faktiska politiken blir identisk med den deklarerade. Det kan
inte vara rimligt att samefondens medel konsumeras för dessa ändamål.
KARCUS BOKTR. STHLM 1971 710042
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.