Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1971:61 med förslag till livsmedelslag m.m., jämte motioner

1971 · 39 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:JoU41, Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1971:61 med förslag till livsmedelslag m.m., jämte motioner

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets
betänkande nr 41 år 1971 JoU 1971: 41

Nr 41

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition 1971: 61 med förslag till livsmedelslag m. m., jämte
motioner

Propositionen

Genom en den 26 februari 1971
dagtecknad proposition, nr 61, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen att

dels
antaga ett vid propositionen fogat förslag till livsmedelslag, dels avge
yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse om ändring i
hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen grundar sig på ett av
livsmedelsstadgekommittén (LSK) avgivet betänkande (SOU 1970: 6 och 7) Ny
livsmedelsstadga m, m. och på de remissyttranden som avgetts över betänkandet.

I propositionen föreslås en ny livsmedelslag som
tillsammans med tillämpningsföreskrifter är avsedd att ersätta 1951 års
livsmedelsstadga. Bestämmelsernas väsentliga syfte är att på olika sätt
tillgodose konsumenternas intressen. Lagförslaget innehåller grundläggande
bestämmelser om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning och saluhållande.
Det innehåller vidare regler om personalhygien, livsmedelslokal och tillsyn.
De närmare tillämpningsföreskrifterna föreslås bli meddelade av Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, av en ny central förvaltningsmyndighet
för livsmedelsfrågor, statens livsmedelsverk.

Genom den nya lagstiftningen skärps nuvarande bestämmelser
om livsmedelstillsatser och berikningsmedel. Vidare blir det möjligt att meddela
strängare föreskrifter i fråga om bekämpningsmedel, kvicksilver och andra
främmande ämnen i livsmedel. Skyldighet införs att lämna bl. a. detaljerad
innehållsdeklaration beträffande livsmedel och uppgift om livsmedels
hållbarhetstid. Bestämmelserna om livsmedelslokal skall gälla inte bara som nu
i fråga om byggnader utan också olika slags trans-

1 Riksdagen 1971.16 saml. Nr 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 2

portmedel.
Läkarundersökning och annan hälsokontroll av personal i viss
livsmedelshantering blir obligatorisk och regelbunden. Skyldighet införs för
näringsidkare inom livsmedelshantering att utöva en särskild egen-tillsyn av
sin verksamhet.

Livsmedelslagen föreslås
träda i kraft den 1 januari 1972.

Författningsförslagen

De vid propositionen fogade författningsförslagen
har följande lydelse.

1
Förslag till Livsmedelslag

Härigenom
förordnas som följer.

Inledande
bestämmelser

1 §
I denna lag förstås med

1.
livsmedel, matvara,
dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av
människor med undantag av vara på vilken läkemedelsförordningen (1962: 701)
äger tillämpning,

2.
livsmedelstillsats, dels
berikningsmedel som är avsett att tillföras livsmedel för att förbättra dess
näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är avsedd att tillföras livsmedel
för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt eller
åstadkomma annan bestämd egenskap hos livsmedlet, om berikningsmedlet, varan
eller ämnet ej är livsmedelsråvara,

3.
främmande ämne, annat ämne än
livsmedelstillsats som, om del ingår i livsmedel, kan utgöra hälsorisk eller
förändra livsmedlets normala sammansättning eller beskaffenhet i övrigt,

4.
färdigförpackat livsmedel,
livsmedel som utan omedelbart samband med överlämnande till konsument
inneslutits i förpackning, avsedd att brytas först av konsumenten,

2 §
Med hantering av livsmedel avses i denna lag dels framställning,

beredning, behandling, förvaring, förpackning, omförpackning, transport

eller uppläggning av livsmedel, dels saluhållande, försäljning, servering

eller annat överiämnande av livsmedel för förtäring.

Bestämmelse
i denna lag om saluhållande gäller i tillämpliga delar även försäljning,
servering eller annat överlämnande av livsmedel föi förtäring.

3 § Lagen gäller ej hantering av livsmedel i
enskilt hushåll.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna

om undantag från lagens
tillämpning i fråga om visst slag av livsmedel eller livsmedelstillsats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 3

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan
förordna om undantag från lagens tillämpning på krigsmakten.

4
§ I fråga om vatten gäller denna lag endast i den mån den ej strider mot
vad som är särskilt föreskrivet om vatten i annan författning.

Livsmedels
beskaffenhet

5
§ Livsmedel som saluhålles får
ej ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antagas
vara skadligt att förtära, smitt-förande eller eljest otjänligt till
människoföda.

6
§ Som livsmedelstillsats får
användas endast tillsats som godkänts för livsmedlet i fråga, om ej Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriver annat. Fråga om godkännande
prövas av myndighet som Konungen bestämmer. Godkännande kan förenas med villkor.

7
§ Är det av särskild betydelse
från hälso- eller näringssynpunkt eller för att tillgodose konsumentintresset,
kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva bestämd
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt (livsmedelsstandard) för livsmedel
av visst slag.

Hantering
m. m.

8
§ Vid hantering av livsmedel
skall sådana försiktighetsmått iakttagas och i övrigt förfaras så, att fara ej
uppkommer för att livsmedlet förorenas eller blir otjänligt till människoföda.

9
§ För att hindra menlig
inverkan på livsmedel kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer meddela
föreskrifter om användning av vara, ämne eller utrustning vid hantering av
livsmedel och om förvaring av vara, ämne eller utrustning tillsammans med
livsmedel.

10
§ Om del är påkallat från
hälsosynpunkt, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda
eller föreskriva villkor för hantering av livsmedel, som innehåller främmande
ämne eller vari sådant ämne överstiger viss halt.

11
§ Om det är påkallat från
hälso- eller näringssynpunkt, kan Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer förbjuda eller föreskriva villkor för hantering eller införsel till
riket av visst slag av livsmedel.

12
§ Om hantering av livsmedel
utomhus eller eljest på annat ställe än i livsmedclslokal meddelas bestämmelser
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 4

Märkning

13 §
Färdigförpackat livsmedel som saluhålles skall vara tydligt och

otvetydigt märkt med följande uppgifter,

1.
livsmedlets slag,

2.
livsmedlets sammansättning,

3.
livsmedlets nettovikt eller
nettovolym vid förpackningstillfället,

4.
anvisning hur livsmedlet skall
förvaras, om förvaringssättet är av betydelse för livsmedlets hållbarhet,

5.
beräknad hållbarhetstid, om
denna är begränsad,

6.
förpackarens eller tillverkarens
namn eller firma samt hemort eller, om namnet eller firman är allmänt känd,
endast namnet, firman eller förkortning därav,

7.
sådana uppgifter i övrigt av
betydelse för konsumenterna som föreskrives av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer kan begränsa märkningsskyldigheten
enligt första stycket 16.

Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer kan föreskriva märkning enligt första
stycket av annat livsmedel än färdigförpackat.

14 §
Ansvaret för att livsmedel märkes enligt 13 § åvilar förpackaren

i fråga om livsmedel som färdigförpackas inom landet och den som

först saluhåller livsmedlet inom landet i fråga om annat livsmedel.

Livsmedel
får icke märkas av annan utan medgivande av den som enligt första stycket är
ansvarig för märkningen och den vars namn eller firma anges genom märkningen.

15 §
För att tillgodose konsumentintresset får Konungen eller myn

dighet som Konungen bestämmer föreskriva att särskild beteckning skall

vara förbehållen livsmedel av visst slag.

Saluhållande

16 §
Livsmedel får ej saluhållas, om det

1.
kan antagas vara otjänligt till
människoföda,

2.
tillförts livsmedelstillsats i
strid med 6 §,

3.
uppges hålla en livsmedelsstandard
som föreskrivits enligt 7 § men icke motsvarar standarden,

4.
ej är märkt enligt 13 §.

I
fråga om förbud mot saluhållande gäller dessutom vad som följer av 10 och 11
§§.

17
§ Vara får ej saluhållas som
livsmedelstillsats, om varan ej godkänts enligt 6 §.

18
§ Färdigförpackat livsmedel,
som märkts med uppgift om hållbar-heistid, får ej efter utgången av denna tid
saluhållas i förpackningen, ommärkas med förlängd hållbarhetstid eller
omförpackas.

19
§ Har särskild beteckning
förbehållits visst slag av livsmedel enligt 15 §, får livsmedel med annan
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt ej saluhållas under beteckningen
eller annan beteckning som är så lika att förväxling lätt kan ske.

s. 5 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 5

Första stycket äger motsvarande tillämpning på
beteckning som är allmänt vedertagen.

20
§ Livsmedel får ej utan tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer
saluhållas under uppgift att det är särskilt lämpat för människor med behov av
särskild kost på grund av ålder, sjukdom eller annat förhållande, iilstånd
enligt första stycket kan förenas med villkor.

Personalhygien

21
§ I livsmedelshantering får ej vara sysselsatt person som har eller kan antagas
ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan göra livsmedel som han
hanterar otjänligt till människoföda.

Konungen
eller myndighet som Konungen bestämrher kan meddela föreskrifter om
läkarundersökning eller annan hälsokontroll av personal, som är sysselsatt med
livsmedelshantering, och om personalhygienen i övrigt inom sådan hantering.

Livsmedelslokal
m. m.

22 §
Med livsmedelslokal förstås sådan lokal eller annat utrymme i

byggnad eller transportmedel, som är avsedd att huvudsakligen använ

das för stadigvarande hantering av livsmedel, och därtill hörande bi

utrymme, som brukas i samband med sådan hantering eller eljest kan

vara av hygienisk betydelse för denna.

Konungen
kan förordna att visst slag av lokal eller utrymme ej skall anses som livsmedelslokal
enligt första stycket.

Om
livsmedelslokal meddelas bestämmelser av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.

23 §
Livsmedel får ej hanteras yrkesmässigt i annan lokal än livsme

delslokal, om ej myndighet som Konungen bestämmer ger tillstånd

därtill.

Tillsyn

24
§ Statens livsmedelsverk utövar
den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och i anslutning
därtill meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom
länet. Den omedelbara tillsynen inom varje kommun utövas av hälsovårdsnämnden.

25
§ Tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att lagen eller
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I
beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndighet utsätta vite.

Underlåter
någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag eller enligt
tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans
bekostnad.

ti
Riksdagen 1971.16 saml. Nr il

s. 6 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 6

26 §
För tillsyn enligt 24 § äger tillsynsmyndighet tillträde till områ

de, livsmedelslokal eller annat utrymme och får där göra undersökning

eller taga prov. Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla

de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Det
åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av
tillsyn enligt denna lag.

Om
skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet kostnader för provtagning och
undersökning av prov förordnar Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

27 §
Tillsynsmyndighet får taga hand om vara som saluhålles eller up

penbart är avsedd att saluhållas i strid med 1618 §. Tillsynsmyn

dighet får vidare taga hand om vara som avses med föreläggande eller

förbud enligt 25 §, om föreläggandet eller förbudet ej efterkommes.

Har
vara tagits om hand enligt första stycket får varans ägare under tillsynsmyndighetens
kontroll göra den duglig till livsmedel eller använda den för annat ändamål.
Eljest skall varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg.

28
§ Den som tagit befattning med
tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han under uppdraget eller
i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

29
§ Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer får föreskriva att näringsidkare inom livsmedelshanteringen
skall utöva en efter verksamhetens art lämpad särskild tillsyn av hanteringen.

Ansvar
och besvär

30 §
Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtli

gen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot 6, 8, 14, 1620 §,
21 § första stycket, 23 eller 28 §,

2.
bryter mot föreskrift som
meddelats med stöd av 9 eller 10 §, 11 § såvitt avser hantering, 12 §, 21 §
andra stycket, 22 § tredje stycket eller 29 §,

3.
vid märkning enligt 13 § eller
enligt föreskrift som meddelats med stöd av 13 § lämnar sådana oriktiga
uppgifter, som innebär skada eller annan olägenhet för mottagaren,

4.
åsidosätter villkor som
meddelats med stöd av 6 § eller 20 § andra stycket.

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger
honom enligt 26 § första stycket andra punkten, dömes till böter.

Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken.

Om
ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av 11 § inför
livsmedel till riket och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960: 418)
om straff.för varusmuggling.

31 §
Allmänt åtal för brott mot 28 § får väckas endast om målsägan

de anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 7

32
§ Vara som varit föremål för
brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall
förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

33
§ Talan mot beslut enligt denna
lag av hälsovårdsnämnd föres genom besvär hos länsstyrelsen.

34
§ Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom besvär hos
kammarrätten.

35 §
Mot beslut, som statens livsmedelsverk i särskilt fall meddelat

enligt denna lag eller med stöd av Konungens förordnande enligt lagen,

föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan
mot annat beslut, som statens livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med
stöd av Konungens förordnande enligt lagen, föres hos Konungen genom besvär.

36 §
Myndighet äger förordna, att dess beslut skall lända till efter

rättelse utan hinder av förd klagan.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves

1.
lagen (1925: 382) angående
uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m.,

2.
förordningen (1937: 737) med
vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.,

3.
förordningen (1941: 268) om
framställning och införsel av vitami-niserade livsmedel.

Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom
bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Äldre
bestämmelser om märkning av förpackat livsmedel gäller fortfarande i fråga om
livsmedel som förpackats eller införts till riket före den 1 januari 1972.

2
Förslag till

Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom
förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958: 663)

dels
att i 13 och 3335 §§ ordet "medicinalstyrelsen" skall bytas ut mot
"socialstyrelsen",

dels
att i 13 § ordet "veterinärstyrelsen" skall bytas ut mot
"statens livsmedelsverk",

dels att 4, 9 och 14 §§
skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 § .

Nuvarande
lydelse

Högsta tillsynen över allmänna
hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen med
den fördelning dem emellan, som stadgas i ämbetsverkens instruktioner.
Styrelserna hava, envar inom sitt ämbetsområde, att efter samråd med därav
berörda myndigheter till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela råd och
anvisningar rörande allmänna hälsovården.

Föreslagen
lydelse

Högsta tillsynen över allmänna
hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen och statens livsmedelsverk med
den fördelning dem emellan, som stadgas i ämbetsverkens instruktioner.
Ämbetsverken hava, envar inom sitt ämbetsområde, att efter samråd med därav
berörda myndigheter till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela råd och
anvisningar rörande allmänna hälsovården.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i
hälsovårdsnämnd, skall tjänsteläkaren eller, i kommun med stadsläkare eller
motsvarande läkare denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveterinären
närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av andra
tjänsteåligganden. Han skall därvid äga deltaga i överläggningarna samt få
sin mening antecknad till protokollet.

Om läkare och veterinär icke äro
ledamöter i hälsovårdsnämnd, skall tjänsteläkaren eller, i kommun med
stadsläkare eller motsvarande läkare, denne respektive tjänsteveterinären
eller stadsveterinären närvara vid nämndens sammanträden, i den mån nämndens
ordförande finner hans närvaro erforderlig och han icke hindras av andra
tjänsteåligganden. Han skall därvid äga deltaga i överläggningarna samt få sin
mening antecknad till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare
eller stadsveterinär skall vad sålunda stadgats gälla förste stadsläkaren
respektive förste stadsveterinären.

14 §.1 För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna
hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden skall stad med minst 40 000
invånare hava en eller flera stadsläkare. Om så erfordras, bör även i annan
kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller motsvarande läkare.
Sådan läkare antages av hälsovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbehållit sig
detta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till hälsovårdsnämnds biträde skola därjämte i varje
kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer, dock att de på inspektör
ankommande uppgifterna må fullgöras av ledamot i nämnden, om så kan ske utan
att uppgifterna eftersättas. Hälsovårdsinspektör må anställas gemensamt för

' Senaste lydelse 1963: 340.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola därjämte i varje
kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer. Om särskilda skäl föreligga
får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer medgiva undantag härifrån.

s. 9 Kontrollera mot PDF

JoU 1971:41 9

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

två
eller flera kommuner. Med tjänst som hälsovårdsinspektör må förenas annan tjänst.

Till
heltidsanställd hälsovårds- Till heltidsanställd hälsovårds

inspektör må antagas endast den, inspektör må antagas endast den,

som med godkända vitsord genom- som med godkända vitsord genom

gått fastställd kurs för hälsovårds- gått fastställd kurs för hälsovårds

inspektörer eller som av medici- inspektörer eller som av socialsty-

nalstyrelsen på grund av annan relsen på grund av annan utbild-

utbildning eller förvärvad erfaren- ning eller förvärvad erfarenhet

het förklarats skickad att fullgöra förklarats skickad att fullgöra på

på hälsovårdsinspektör ankom- hälsovårdsinspektör ankommande

mande uppgifter. uppgifter.

Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Motionerna
m. m.

Med
anledning av propositionen har väckts följande motioner.

1. 1971: 1403 av herr
Henmark m. fl. (fp, c, m, vpk), vari hemställs

att riksdagen i samband med behandlingen av livsmedelslagen uttalar

att kvaliteten på juice
och nektar icke får sänkas i den tillämnade till-lämpningskungörelsen;

2. 1971:
1424 av herr Asling m. fl. (c, fp, m), vari hemställs

a)
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition 1971: 61 måtte besluta om sådana ändringar att 11,
13 och 29 §§ får en lydelse motsvarande den som föreslaghs av
livsmedelsstadgekommittén, samt

b)
att riksdagen måtte uttala att
vid tillämpningen av livsmedelslagen sådana undantag från lagens generella
bestämmelser skall göras att viss särpräglad produkttillverkning även
fortsättningsvis kan ske i fäbodar och liknande lokaler i landets glesbygder;

3. 1971:
1451 av fru Mogård (m), vari hemställs

I. att riksdagen måtte

a)
besluta att i livsmedelslagen
skall införas bestämmelse om att ansvaret gentemot konsumenten för en varas
tjänlighet och kvalitet samt vikt eller volym skall åvila försäljaren;

b)
besluta att livsmedelslagens 13
§ punkterna 5 och 6 skall ha följande i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
ändrade lydelse:

"5. sista
förbrukningsdag, om hållbarhetstiden är begränsad, 6. förpackningsdag,";

c) uttala
att märkningsföreskrifterna bör gälla generellt oberoende

av livsmedelsförpackningens vikt;

d) uttala
att obligatorisk berikning av livsmedel, med hänsyn till kon

sumentens personliga integritet, ej skall vara tillåten i Sverige;

s. 10 Kontrollera mot PDF

JoU 1971:
41 10

II. att vederbörande utskott måtte
utarbeta för i punkt I a) föreslagna beslut erforderlig lagtext.

4. 1971: 1453 av fru Anér (fp) och
fru Hambraeus (c), vari hem

ställs

att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 61
måtte besluta att besvärsrätt över beslut enligt livsmedelslagen eller med stöd
av Konungens förordnande enligt lagen skall tillkomma samtliga konsumenter,
samt

att
utskottet utarbetar förslag till härför erforderlig lagtext;

5. 1971: 1454 av herr Brundin m. fl. (m), vari
hemställs

att riksdagen måtte

a)
i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala att uppgift om livsmedels sammansättning må avse en
redovisning av livsmedlets väsentliga sammansättning med beståndsdelarna i
fallande ordning, utan angivande av vikt eller proportion, samt

b)
besluta att 13
§ punkt 5 i förslaget till livsmedelslag får följande ändrade lydelse:

"5. beräknad hållbarhetstid, om denna är begränsad i
förhållande till den tid under vilken livsmedlet uppenbarligen är avsett att
förvaras,";

6. 1971: 1455 av herrar Johansson i
Holmgården och Pettersson i

Kvänum (båda c), vari hemställs

a)
att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition 1971: 61 måtte besluta om ändring
av 19 § så att den får i motionen föreslagen innebörd, samt

b)
att riksdagen
måtte besluta om att en bestämmelse om obligatoriskt slakteritvång för
fjäderfä införes i lagen;

7. 1971: 1456 av herr Norrby i
Akersberga m. fl. (fp), vari hem

ställs

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
uttalar att i livsmedelslagens tillämpningsföreskrifter skall intagas
bestämmelse som ålägger importör av alkoholdrycker att göra den märkning på
varje enskild förpackning, som erfordras för att dryckens alkoholhalt klart
skall framgå;

8. 1971: 1457 av herrar Romanus och
Möller i Göteborg (båda fp),

vari hemställs

att riksdagen beslutar att i livsmedelslagen intaga
föreskrift om att färdigförpackade livsmedel skall förses med uppgift om
jämförpris (å-pris), samt

att
vederbörande utskott utarbetar erforderiig lagtext.

I fråga om den närmare motiveringen till motionsyrkandena
hänvisas

s. 11 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 11

till
motionerna. Det i vissa motioner nämnda förslaget av livsmedelsstadgekommittén
till ny livsmedelsstadga återfinns som Bilaga 1 i propositionen.

Till
utskottet har i anledning av propositionen inkommit skrivelser från Sveriges
industriförbund. Föreningen Svenska margarintillverkare och Lillie Clinell i
Bromma m. fl.

Utskottets
yttrande

De grundläggande bestämmelserna om livsmedel finns
i 1951 års livsmedelsstadga. Utöver allmänna regler om beskaffenhet,
hantering, märkning och saluhållande av livsmedel, livsmedelslokaler,
offentlig kontroll m. m. innehåller stadgan också ett stort antal detalj
föreskrifter, särskilt om den kvalitativa sammansättningen av vissa vanligare
livsmedel. Stadgan har dels ett hygieniskt syfte, att skydda konsumenterna mot
skadliga eller otjänliga livsmedel, och dels ett ekonomiskt syfte, att hindra
oredlighet i handeln med livsmedel. I princip samma syftning har de specialförfattningar
som finns på livsmedelsområdet vid sidan av livsmedelsstadgan.

Sedan
tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga har utvecklingen på livsmedelsområdet
kännetecknats av omfattande och genomgripande förändringar. Konsumtionsvanorna
har ändrats som en följd av bl. a. höjd levnadsstandard, fortgående
industrialisering, befolkningskoncentration till tätorterna och kvinnornas
ökade förvärvsarbete utanför hemmet. Efterfrågan på färdigberedda livsmedel
har stigit och många människor äter numera åtminstone ett av vardagens huvudmål
i gemensamma serveringar, s. k. storhushåll. Livsmedelshanteringen har måst
anpassas för att möta konsumenternas krav i dagens samhälle.
Råvaruproducenterna och livsmedelsindustrin har fått fram nya produkter och nya
tillverkningsmetoder har utarbetats. Som exempel kan nämnas ersättningsmedel
för vissa mjölk- och köttvaror, utvecklingen av djupfrysningstekniken och
framställningen av livsmedel som är färdiga för direkt konsumtion. Samtidigt
har redan välkända varor och produktionsmetoder vidareutvecklats. Inom
livsmedelshandeln har man i stor utsträckning gått över från manuell betjäning
av oförpackade varor över disk till självbetjäning av färdigförpackade
livsmedel i snabbköpsbutiker. Vidare har en fortlöpande koncentration av
tillverkning och handel till allt färre men stora enheter fört med sig att
livsmedel frän olika företag i ökande omfattning transporteras över landet med
järnväg, bil, fartyg och flyg. Härtill kommer en betydande ökning av
livsmedelsimporten.

Allmänna
grunder för livsmedelslagstiftningen

Mot bakgrund av den i det föregående berörda
utvecklingen på livsmedelsområdet har departementschefen, i likhet med
livsmedelsstadge-

s. 12 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 12

kommittén
och de flesta remissinstanser som yttrat sig över kommitténs betänkande, funnit
bestämmelserna i 1951 års livsmedelsstadga föråldrade och i behov av
modernisering. Den nya lagstiftningen anses i likhet med 1951 års stadga böra
närmast syfta till att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt
från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel. Enligt departementschefen är det
angeläget att lagstiftningen i störire utsträckning än hittills tillgodoser
konsumenternas intresse av att få livsmedel med en från näringshygieniska
synpunkter så lämplig sammansättning som möjligt. I propositionen understryks
vidare att livsmedelslagstiftningens ekonomiska syfte, nämligen att främja
redlighet i handeln med livsmedel, har större betydelse för konsumenterna nu än
förut. Därvid pekas särskilt på att livsmedlen numera i stor omfattning säljs
i förpackat skick, vilket gör det svårare för konsumenterna att bedöma varornas
kvalitet. Departementschefen anser det därför nödvändigt att, som komplettering
till den nya lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring, skärpa kraven på bl.
a. saklig konsumentupplysning i livsmedelslagstiftningen.

Även
utskottet finner behov föreligga av tidsenligare bestämmelser på förevarande
område. Vad i propositionen anförts beträffande de huvudsakliga principer som
den nya livsmedelslagstiftningen bör följa föranleder inte någon erinran från
utskottets sida.

Departementschefen
föreslår att de nya bestämmelserna enligt numera tillämpade
lagstiftningstekniska principer delas upp på en ramförfattning, benämnd
livsmedelslag, innehållande huvudsakligen grundläggande föreskrifter och på en
tillämpningsförfattning med mera detaljerade regler. Dessa senare bestämmelser
bör meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Genom
en sådan uppläggning av livsmedelslagstiftningen kan
tillämpningsbestämmelserna anpassas på ett smidigt sätt till de vid varje tid
rådande förhållandena.

Någon
direkt invändning mot det för den nya lagstiftningen föreslagna systemet har
inte framförts i de i ärendet väckta motionerna. I motionen 1971: 1424 påtalas
dock att systemet, även om det har många fördelar, samtidigt begränsar
riksdagens möjligheter att bilda sig en uppfattning om den reella innebörden
av den nya livsmedelslagstiftningen. Motionärerna uttrycker också vissa
farhågor för de praktiska konsekvenserna av den föreslagna ordningen.

För
sin del har utskottet den uppfattningen att det med hänsyn till den snabbt
skiftande utvecklingen på livsmedelsområdet är erforderligt av praktiska skäl,
att nya eller ändrade tillämpningsbestämmelser kan meddelas på ett smidigt sätt
och utan onödig tidsutdräkt, så att bestämmelserna alltid hålls så aktuella
som möjligt. Detta behov synes bäst kunna tillgodoses genom att Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, får rätt att meddela sådana
föreskrifter. Utskottet har

s. 13 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 13

därför
inte funnit anledning till erinran mot departementschefens förslag i denna del.

I
fråga om rätten att utfärda mera detaljbetonade föreskrifter kan väntas att
Kungl. Maj:t som regel delegerar denna befogenhet till den centrala
myndigheten för livsmedelsfrågor. Beträffande den närmare uppdelningen av
ifrågavarande befogenhet mellan Kungl. Maj:t och myndigheten förutsätter
utskottet att, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt byggnadsstadgan,
de tillämpningsbestämmelser till livsmedelslagen som uppenbarligen har
väsentlig ekonomisk betydelse eller på annat sätt är av större vikt fastställs
av Kungl. Maj:t.

Livsmedels
beskaffenhet

Enligt den i 1 § punkt 2 livsmedelslagen föreslagna
definitionen av begreppet livsmedelstillsats räknas dit också berikningsmedel,
som är avsett att tillföras livsmedel för att förbättra dess näringsvärde.

Livsmedelsstadgekommittén
har föreslagit bestämmelser om att vissa livsmedelsslag av folkhälsoskäl alltid
skall tillföras berikningsmedel av särskilt slag t. ex. vitaminer, järn och
jod. I fråga om en sådan obligatorisk berikning uttalar departementschefen,
att man inte kan bortse från att vissa människor på grund av anlag för
allergier eller av andra skäl bör ha möjlighet att få välja livsmedel utan
tillsats av berikningsmedel. Därtill framhålls att man inte alltid med
säkerhet vet om ett berikningsmedel kan ha, förutom sina positiva egenskaper,
också skadliga effekter. Departementschefen anser sig därför inte nu böra förorda
en obligatorisk berikning.

I
motionen 1971: 1451 hemställs att riksdagen uttalar att obligatorisk berikning,
med hänsyn till konsumentens integritet, inte skall vara tillåten i Sverige.
Utskottet har för sin del inte något att invända mot departementschefens
ställningstagande i denna fråga. Mot bakgrund av vad i propositionen anförts
synes förevarande motionsyrkande inte påkalla något särskilt uttalande från
riksdagens sida.

Enligt
förslaget till 6 § livsmedelslagen får som livsmedelstillsats användas endast
tillsats som godkänts för livsmedlet i fråga, om inte Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriver annat. Bestämmelsen innebär
sålunda möjlighet att i vissa fall göra undantag från kravet på godkännande av
tillsatser. I 4 § 1 mom. 1951 års livsmedelsstadga har hittills gjorts sådant
undantag för tillsats, som används vid tillredning av s. k. färdiglagad mat,
för vissa extrakt av naturprodukter om de inte är färgämnen, för koksalt,
olika sockerarter, ättika och etylalkohol samt för giftfria essenser för lukt-
och smaksättning.

Departementschefen
betonar att man allmänt sett bör inta en restriktiv hållning i fråga om
godkännande av livsmedelstillsatser. Även om ett

t2
Riksdagen 1971. J 6 saml. Nr il

s. 14 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 14

ämne
kan antas vara ofarligt, bör det sålunda inte godkännas som tillsats, om det
inte klart kan motiveras av konsumentintresset eller andra särskilda skäl i
fråga om livsmedels tillverkning eller hantering i övrigt. Från dessa
utgångspunkter anser departementschefen det följdriktigt att upphäva nuvarande
undantag från kravet på godkännande för tillsatser i färdiglagad mat. Däremot
bör från kravet på godkännande fortfarande vara undantagna de extrakt av
naturprodukter och andra ämnen som avses i 4 § 1 mom. 1951 års stadga.
Godkännande bör emellertid liksom hittills fordras, om sådan vara skall
användas som färgämne i livsmedel.

Utskottet
delar departementschefens uppfattning att restriktivitet bör iakttagas vid
godkännande av livsmedelstillsatser. En naturlig följd härav är, att
möjligheten enligt 6 § livsmedelslagen att meddela undantag från kravet på
sådant godkännande måste utnyttjas med största försiktighet. Såsom föreslagits
i propositionen bör därför det hittillsvarande undantaget i fråga om
livsmedelstillsatser i färdiglagad mat upphöra. För övrigt bör enligt utskottets
mening undantag från kravet på godkännande som regel inte meddelas i större
omfattning än vad som hittills gällt enligt 4 § 1 mom. 1951 års stadga.

Enligt
förslaget till 7 § livsmedelslagen kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer föreskriva att livsmedel av visst slag skall ha bestämd
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt. Förutsättning för att en sådan s.
k. livsmedelsstandard skall kunna föreskrivas föreslås vara att det är av
"särskild betydelse från hälso-eller näringssynpunkt eller för att
tillgodose konsumentintresset". Utskottet har i princip inte något att
invända mot förevarande förslag men vill i förtydligande syfte föreslå ett
tillägg i lagtexten av ordet "eljest" före orden "för att
tillgodose konsumentintresset".

Föreningen
Svenska margarintillverkare har ingett en framställning till utskottet av
innebörd att den nuvarande frivilliga vitamineringen av margarin borde
fastställas genom särskilda tillämpningsbestämmelser. Utskottet vill i
anledning härav endast framhålla att intet synes hindra att dylika föreskrifter
utfärdas med stöd av 7 § livsmedelslagen, om förutsättningarna härför i övrigt
befinns föreligga.

Hantering
m. m.

Enligt livsmedelsstadgekommitténs
författningsförslag (47 §) får livsmedel, som skall vara märkt på visst sätt,
inte saluhållas utan sådan märkning. Dessutom föreslår kommittén (54 §) att
genom tillämpningsbestämmelser skall kunna meddelas importförbud i fråga om varor,
för vilka bl. a. sådant saluförbud inom landet gäller.

Även
i propositionen föreslås enligt 16 § punkt 4 livsmedelslagen saluförbud för
livsmedel, som inte är märkt med föreskrivna uppgifter. Enligt förslaget till
11 § kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer förbjuda eller
föreskriva villkor för bl. a. införsel till

s. 15 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 15

riket
av visst slag av livsmedel, dock endast "om det är påkallat från hälso-
eller näringssynpunkt". Till skillnad från kommittéförslaget medger
förslaget i propositionen sålunda inte att tillämpningsbestämmelser om bl. a.
importförbud meddelas av den anledningen att ett livsmedel inte är märkt på
föreskrivet sätt. Departementschefen understryker i sammanhanget att
tillämpningsföreskrift enligt 11 § bör meddelas endast om starka skäl
föreligger från hälso- eller näringssynpunkt.

I
motionen 1971: 1424 yrkas att 11 § livsmedelslagen får en lydelse som motsvarar
livsmedelsstadgekommitténs förslag (54 §). Med yrkandet avses att importförbud
skall kunna meddelas, om ett livsmedel har felaktig märkning.

Enligt
utskottets mening är det viktigt att samma krav ställs på de importerade
livsmedlen som på dem som tillverkas inom landet. I fråga om märkning är denna
princip tillgodosedd genom förslaget till 16 § punkt 4 livsmedelslagen, som
föreskriver saluförbud för livsmedel som inte är märkt på sätt som föreskrivs i
lagen. Det synes därför inte nödvändigt att förbjuda själva importen av
felaktigt märkta livsmedel, eftersom de ändå inte får säljas inom landet.
Därtill kommer att importören, enligt bestämmelserna i 14 § om ansvaret för
märkningen, är skyldig att rätta till en felaktig märkning, innan den
utländska varan saluförs på den svenska marknaden. Utskottet finner därför att
syftet med förevarande yrkande i motionen 1971: 1424 torde vara i allt
väsentligt tillgodosett. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning
av yrkandet synes på grund härav inte erforderligt.

Märkning
i allmänhet

I fråga om märkningens utförande har
livsmedelsstadgekommittén föreslagit (15 §), att den skall ske "på ett
tydligt och varaktigt samt för förbrukaren lätt i ögonen fallande och
otvetydigt sätt". Frågan om uppgifter på främmande språk skall anses
motsvara kravet på otvetydig märkning bör enligt kommittén avgöras med hänsyn
till utvecklingen och omständigheterna i övrigt.

Enligt
propositionens förslag till inledning av 13 § livsmedelslagen skall
färdigförpackat livsmedel vara "tydligt och otvetydigt märkt" med
vissa i paragrafen närmare angivna uppgifter. Departementschefen anser det vara
tillräckligt att kraven på märkningens utförande anges på nämnda sätt. Att
märkningen skall vara otvetydig innebär enligt departementschefen att
obligatoriska märkningsuppgifter inte får lämnas i kod utan skall vara
utformade i klartext. Departementschefen uttalar vidare att märkning också bör
kunna ske på främmande språk.

I
motionen 1971: 1424 yrkas sådan ändring av inledningen till 13 §
livsmedelslagen att den får en lydelse motsvarande den som livsmedelsstadgekommittén
föreslagit om sättet för märkningens utförande. Motionärerna anser att
propositionsförslaget i fråga om den från konsu-

s. 16 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 16

mentsynpunkt
utomordentligt viktiga märkningen ställer lägre krav än vad som förordats av
kommittén. Detta blir uppenbart då märkningen enligt departementschefens
uttalande kan få ske på främmande språk. Följderna härav kommer enligt
motionärerna att bli allvarliga särskilt för äldre personer med nedsatt syn,
bristande språkkunskaper etc. Även i motionen 1971: 1456 anförs erinringar mot
att märkning skall kunna ske på främmande språk.

Vid
sin bedömning av kraven på märkningens utförande har utskottet funnit att, även
om propositionens och livsmedelsstadgekommitténs förslag till författningstext
skiljer sig i själva utformningen, någon skillnad i sak inte torde föreligga
mellan förslagen. Det närmaste syftet med motionärernas yrkande, nämligen att
märkning på främmande språk inte skall vara tillåten, synes i varje fall inte
kunna uppnås genom att formulera författningstexten på sätt som kommittén
föreslagit. I likhet med vad kommittén uttalat på denna punkt anser sålunda
utskottet att frågan om märkning på främmande språk får bedömas mot bakgrund av
kravet på att märkningen skall vara otvetydig. Detta krav återfinns i både
kommitténs och propositionens författningsförslag. Vid sådant förhållande
finner utskottet inte skäl tillstyrka yrkandet i motionen 1971: 1424 om ändrad
lydelse av 13 § livsmedelslagen i förevarande avseende.

I
anslutning härtill vill utskottet helt allmänt uttala följande om märkning på
främmande språk. Givetvis vore det önskvärt att alla livsmedel märktes på
svenska. A andra sidan skulle en generell föreskrift härom vara orealistisk,
eftersom en tillämpning därav i hög grad skulle försvåra eller rent av hindra
en fortsatt import av betydelsefulla livsmedel som efterfrågas av
konsumenterna. Den ommärkning av varor med utländsk text, som därvid skulle
bli nödvändig, kan dessutom väntas höja konsumentpriserna. Med hänsyn till
dessa förhållanden har utskottet, i likhet med departementschefen, ansett sig
böra godtaga att märkning tills vidare får ske även på främmande språk.
Tillämpningen av bestämmelsen om otvetydig märkning bör emellertid successivt
skärpas så att föreskrifter om märkning på svenska meddelas i de fall där så
visar sig vara möjligt. Enligt utskottets mening är det också eftersträvansvärt
att det beträffande livsmedel med utländsk text i livsmedelsbutikerna hålls en
översättning på svenska tillgänglig för allmänheten.

Enligt
såväl propositionsförslaget till 13 § första stycket punkt 6 livsmedelslagen
som livsmedelsstadgekommitténs förslag (17 § första stycket punkt 2) skall
färdigförpackat livsmedel vara märkt med uppgift om förpackarens eller
tillverkarens namn eller firma samt hemort. Vidare har kommittén föreslagit
(17 § andra stycket) att till riket infört livsmedel, som färdigförpackats
utomlands, dessutom skall "märkas med uppgifter om importörens namn eller
firma samt hemort". Syftet med sistnämnda föreskrift är enligt kommittén
att det av

s. 17 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 17

märkningen
på en importerad förpackning alltid skall framgå vem som här i landet kan göras
ansvarig för varans beskaffenhet.

Anledningen
till att kommittéförslaget om angivande av importörens namn eller firma samt
hemort inte godtagits i propositionen är enligt departementschefen följande.
Förslaget innebär att importerade färdigförpackningar måste kompletteras med
dessa uppgifter. På grund av de praktiska svårigheter som skulle uppkomma vid
en sådan kompletterande märkning kan kravet därpå komma att verka som ett
handelshinder och bli konkurrensbegränsande. För att tillgodose samma syfte
som den ifrågasatta märkningen föreslår departementschefen i stället att den
som importerar livsmedel skall vara registrerad hos den centrala
livsmedelsmyndigheten. Förteckning över registrerade livsmedelsimportörer
skall vidare finnas hos tullmyndigheterna. Ett utländskt Uvsme-delsparti skall
få införas i landet endast om det finns någon för varorna registrerad importör.

För
egen del finner utskottet fog för de i propositionen framförda skälen mot en
kompletterande märkning av importerade färdigförpackade livsmedel med
importörens namn eller firma samt hemort. Det är sålunda också enligt utskottets
mening angeläget att föreskrifterna i livsmedelslagen inte får en
handelshindrande eller konkurrensbegränsande effekt. Departementschefens
förslag att i stället för ifrågavarande märkning införa en registrering av alla
importörer av livsmedel synes kunna tillgodose kravet på att det inom landet
finns någon person eller firma som kan göras ansvarig för en importvaras
beskaffenhet. Utskottets ställningstagande innebär bl. a. att utskottet
avstyrker yrkandet i motionen 1971: 1424 om utformande av nu förevarande
stadgande i enlighet med livsmedelsstadgekommitténs förslag.

Enligt
förslaget tUl 13 § första stycket punkt 7 livsmedelslagen skall färdigförpackat
livsmedel, utöver de uppgifter som föreskrivs i punkterna 16, vara märkt med
sådana uppgifter i övrigt av betydelse för konsumenterna som föreskrivs av
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. I fråga om sådan
kompletterande märkning uttalar departementschefen bl. a,, att det kan vara
värdefullt för konsumenterna att livsmedelsförpackningarna märks med uppgift
om priset för viss bestämd kvantitet, s. k. å-p ris, så att konsumenterna får
lättare att jämföra priserna på olika livsmedel av samma slag.

I
motion 1971: 1457 yrkas att i livsmedelslagen tas in föreskrift om att
färdigförpackade livsmedel skall förses med uppgift om jämförpris (å-pris).
Enligt motionärerna kan självfallet behov finnas att göra undantag från en
sådan föreskrift. Sålunda anses märkning av varje förpackning inte alltid vara
nödvändig utan en skylt med ä-priset i butiken vara tillräcklig.

Utskottet
vill i anledning av motionen fästa uppmärksamheten på departementschefens
uttalande till förmån för en märkning av livsmedels-

s. 18 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 18

förpackningar
med jämförande å-pris. Vidare vill utskottet hänvisa till att sådan märkning,
på i huvudsak det sätt som föreslagits i motionen, redan i viss utsträckning
kommit till stånd på frivillig väg genom initiativ av statens pris- och
kartellnämnd och livsmedelshandeln. Frågan om tvingande föreskrifter bör
utfärdas i fråga om å-prismärkning torde med tillämpning av 13 § första stycket
punkt 7 livsmedelslagen få ankomma på Kungl. Maj:t att bedöma. Enligt
utskottets uppfattning bör erfarenheterna av den nuvarande frivilliga märkningen
därvid kunna tjäna som vägledning för Kungl. Maj:ts beslut. Med hänsyn till
angivna förhållanden finner utskottet yrkandet i motionen 1971: 1457 inte
påfordra någon riksdagens åtgärd.

Innehållsdeklaration

Livsmedelsstadgekommittén har föreslagit (17 §
första stycket punkt 2) att färdigförpackat livsmedel skall märkas med uppgift
om "livsmedlets väsendiga sammansättning", om sådan uppgift
uppenbarligen erfordras för att ge förbrukaren en tillfredsställande
uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde. Enligt departementschefen
bör emellertid möjlighet finnas att kunna kräva uppgift om ett livsmedels alla
beståndsdelar. Departementschefen hänvisar därvid till att en sådan fullständig
innehållsdeklaration rekommenderats av märkningskommittén inom Codex
Alimentarius Commission. I enlighet med det anförda föreslås i 13 § första
stycket punkt 2 livsmedelslagen att färdigförpackat livsmedel skall vara märkt
med uppgift om "livsmedlets sammansättning". Enligt 13 § andra
stycket skall dock Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
kunna begränsa märkningsskyldigheten i fråga om bl. a. Uvsmedlets
sammansättning. Beträffande själva utformningen av innehållsdeklarationerna
uttalar departementschefen att en uppgift om den genomsnittliga kvantiteten av
eller proportionerna mellan ett livsmedels beståndsdelar som regel är
nödvändig för att konsumenterna skall få en riktig uppfattning om livsmedlets
sammansättning.

I
motionen 1971: 1454 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar
att uppgift om livsmedels sammansättning må avse en redovisning av livsmedlets
väsentliga sammansättning med beståndsdelania i fallande ordning utan angivande
av vikt eller proportion. Enligt motionärerna tillfredsställer en sådan
innehållsdeklaration konsumentens rimliga krav på upplysning. Kravet på en
fullständig innehållsdeklaration medför däremot enligt motionärernas mening
direkta olägenheter. Som exempel anges bl. a. att recept för företagens
produkter måste utläirmas och att deklarationerna kontinuerligt måste ändras
med hänsyn till att ingredienserna i ett livsmedel varierar på grund av
råvarutillgång och produktförbättringar. Detta åsamkar kostnader som till sist
måste tas ut

s. 19 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 19

hos
konsumenten genom höjda livsmedelspriser. Ett system med fullständig och
kvantitativ redovisning av ingredienserna kan därför enligt motionärerna inte
fungera i praktiken annat än i mycket speciella undantagsfall. Sveriges
industriförbund har i skrivelse till utskottet framfört synpunkter av i allt
väsentligt samma innebörd som i motionen 1971: 1454.

För
egen del har utskottet kommit till den uppfattningen att konsumenternas behov
av information om livsmedlens sammansättning kräver att en i princip fullständig
innehållsdeklaration lämnas rörande livsmedlens olika beståndsdelar. Av
naturliga skäl kan det i vissa fall uppstå praktiska svårigheter att alltid
lämna en sådan deklaration. Därvid finns enligt förslaget till 13 § andra
stycket möjlighet att genom till-lämpningsbestämmelser begränsa skyldigheten
att märka ett färdigförpackat livsmedel med uppgift om samtliga ingredienser.
Med hänsyn till konsumenternas intresse bör emellertid enligt utskottets
uppfattning denna undantagsbestämmelse tillämpas med stor försiktighet. Sålunda
bör som regel undantag inte medges i fråga om deklaration av ett livsmedels
egentliga näringsämnen. Däremot kan det synas onödigt att kryddor och liknande
smakämnen alltid skall behöva deklareras i detalj. Vidare synes det befogat
att i vissa fall medge undantag från deklarationsplikten för att
recepthemligheten hos ett företag skall kunna bevaras. Med dessa uttalanden
tillstyrker utskottet departementschefens förslag enligt 13 § livsmedelslagen
om innehållsdeklaration av färdigförpackade livsmedel. Härav följer att
utskottet inte ansett sig böra tillstyrka yrkandet i motionen 1971: 1454 att
innehållsdeklarationen enbart bör innehålla uppgifter om livsmedlets väsentliga
sammansättning.

Vad
härefter angår det yrkande i samma motion, som avser att ett livsmedels
beståndsdelar bör få deklareras i fallande storleksordning, utan angivande av
vikt eller proportion, vill utskottet anföra följande. Ett livsmedels olika
ingredienser kan i fråga om kvantiteten ofta skilja sig avsevärt från varandra.
Om man för ett visst slags livsmedel, som huvudsakligen består av en råvara men
som dessutom tillförts en ringa mängd av en annan produkt, deklarerar
sammansättningen endast i fallande storleksordning, kan konsumenterna lätt få
den uppfattningen att de angivna ingredienserna förekommer i ungefär samma
kvantiteter. 1 vissa fall kan en sådan deklaration ha en rent vilseledande
effekt. Med hänsyn härtill och då en uppgift om mängden av vissa beståndsdelar
har stor betydelse för konsumenternas möjligheter att bedöma ett livsmedels
näringsvärde, vill utskottet ansluta sig till departementschefens uttalande
att en uppgift om den genomsnittliga kvantiteten av eller proportionerna
mellan ett livsmedels beståndsdelar som regel är nödvändig för att
konsumenterna skall få en riktig uppfattning om livsmedlets sammansättning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten
att genom tillämpningsbestämmelser närmare avgö-

s. 20 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 20

ra
i vilka fall en sådan deklaration skall lämnas. Av utskottets ställningstagande
följer att utskottet inte heller i nu förevarande avseende funnit skäl
tillstyrka motionen 1971: 1454.

I
skrivelse från Föreningen Svenska margarintillverkare har föreslagits, att
livsmedelslagens krav på uppgift om livsmedels sammansättning i fråga om
margarin skall anses tillgodosett genom deklaration av, förutom vitaminhalten,
halten linolsyra i procent av fettmängden i stället för uppgifter om mängden
olika fettvaror i margarin. Enligt utskottets mening är det av värde för
konsumenterna att få reda på vilket slag av fett som margarin innehåller. Det
ankommer emellertid på Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten
att ta ställning till ifrågavarande förslag.

Hållbarhetsmärkning

I 13 § första stycket livsmedelslagen föreslås att
färdigförpackat livsmedel skall vara märkt, enligt punkt 4 med anvisning hur
livsmedlet skall förvaras, om förvaringssättet är av betydelse för livsmedlets
hållbarhet, och enligt punkt 5 med uppgift om "beräknad hållbarhetstid,
om denna är begränsad".

Departementschefen
uttalar, att syftet med hållbarhetsmärkningen bör vara att lämna konsumenterna
tillfredsställande upplysning om när livsmedlen senast kan förbrukas utan att
fara finns för att de undergått någon försämring av väsentlig betydelse.
Hållbarhetsmärkningen föreslås genom tillämpningsbestämmelser bli obligatorisk
i första hand dels för sådana färdigförpackade livsmedel, som kan antas bli
otjänliga till människoföda inom högst 30 dagar efter förpackningen, och dels
för halvkonserver eller kylkonserver. Då det gäller hållbarhetsmärkningens
utformning för angivna varuslag förordar departementschefen att uppgift lämnas
om livsmedlens beräknade sista förbrukningsdag. För att man också skall få en
uppfattning om hur färskt ett färdigförpackat livsmedel är, bör enligt
departementschefen dessutom som regel lämnas uppgift om livsmedlets
förpackningsdag. Angivna system för den obligatoriska märkningen av s, k.
30-dagarsvaror eller färskvaror och nyssnämnda slag av konserver bör enligt
propositionen tillämpas också för sådana livsmedel som hållbarhetsmärks på
frivillig väg. Vid sidan härav föreslår departementschefen ett särskilt system
för obligatorisk hållbarhetsmärkning av färdigförpackade djupfrysta livsmedel.
Dessa varor skall sålunda förses med uppgift om beräknad hållbarhetstid vid
olika förvaringssätt efter konsumentens inköp. Härav följer att uppgift om
förpackningsdag inte behöver lämnas i fråga om djupfrysta livsmedel.

I
motionen 1971: 1451 yrkas, att bestämmelsen i 13 § livsmedelslagen om
hållbarhetsmärkning ändras så att där krävs uppgift dels om sista

s. 21 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 21

förbrukningsdag,
om det färdigförpackade livsmedlets hållbarhetstid är begränsad, och dels om
livsmedlets förpackningsdag. Förutom att kravet på uppgift om sista
förbrukningsdag förs in i själva livsmedelslagen i stället för i de planerade
tillämpningsföreskrifterna innebär yrkandet, att märkning med förpackningsdag
skall vara obligatorisk för alla livsmedel, oavsett om de är ömtåliga eller
inte. Därigenom får konsumenten enligt motionären möjlighet att alltid själv
bedöma ett livsmedels tjänlighet och kvalitet, om varan exempelvis förvaras en
längre tid under mindre tillfredsställande förhållanden.

I
motionen 1971: 1454 uttalas däremot den uppfattningen, att hållbarhetsmärkning
endast bör ske med uppgift om sista förbrukningsdag och inte dessutom med
förpackningsdag. Som skäl härför framhålls att tillverkaren eller förpackaren
har möjlighet att för vissa varor välja förpackningsdag, varför en uppgift
därom kan vara vilseledande. Märkningen med förpackningsdag är därför enligt
motionärerna inte någon garanti för varornas färskhet. Vidare yrkas att i 13 §
första stycket punkt 5 görs ett tillägg så att där uppställs krav på uppgift om
ett färdigförpackat livsmedels beräknade hålbarhetstid, om denna är begränsad
"i förhållande till den tid under vilken livsmedlet uppenbarligen är
avsett att förvaras". Enligt motionärerna innebär tillägget ett förtydligande
av lagtexten så att den bättre svarar mot det syfte med hållbarhetsmärkningen
som departementschefen gett uttryck för.

Sveriges
industriförbund föreslår i skrivelse till utskottet samma ändring av 13 §
första stycket punkt 5 som yrkas i motionen 1971: 1454. Förbundet anser vidare
att märkning med förpackningsdag endast bör ske i de fall då förpackningen av
produktionstekniska skäl är direkt bunden till tillverkningsdagen.

Utskottet
finner för egen del det mindre lämpHgt att, såsom föreslagits i motionen 1971:
1451, kravet på uppgift om sista förbrukningsdag förs in i själva
livsmedelslagen. Med hänsyn till att det i framtiden kan visa sig erforderligt
att i något hänseende med förhållandevis kort varsel ändra reglerna för
hållbarhetsmärkningens utformning, synes det mera praktiskt att i enlighet med
propositionsförslaget låta Kungl. Maj:t meddela erforderliga bestämmelser
därom. Det i motionen 1971: 1454 föreslagna tillägget till 13 § första stycket
punkt 5 är enligt utskottets mening inte nödvändigt för att uttrycka syftet med
hållbarhetsmärkningen och torde för övrigt inte helt motsvara avsikten med
märkningen. Utskottet finner för sin del det tillräckligt med den närmare
precisering av märkningens syfte som gjorts i departementschefens motivering
till lagrummet.

Vad
härefter gäller märkning med uppgift om ett livsmedels förpackningsdag för att
informera konsumenterna om varans färskhet har som synes två motsatta uppfattningar
framförts i nu ifrågavarande båda motioner. Utskottet är givetvis medvetet om
att vissa livsmedel inte

s. 22 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 22

alltid
förpackas i omedelbar anslutning till deras tillverkning. I sådana fall ger
uppgiften om förpackningsdagen ingen exakt upplysning om hur färskt livsmedlet
är men torde ändå vanligtvis kunna ge konsumenterna en god ledning för att
bedöma varans ungefärliga ålder. För vissa livsmedel kan emellertid avsevärd
tid förflyta mellan tillverknmgen och förpackningen och då kan uppgiften om
förpackningsdagen ge en felaktig uppfattning om färskheten. Med hänsyn till
dessa förhållanden finner utskottet departementschefens förslag på denna punkt
väl avvägt eftersom det endast syftar till att färdigförpackade livsmedel med
uppgift om sista förbrukningsdag "som regel" bör märkas med
förpackningsdagen. Enligt 13 § första stycket punkt 7 livsmedelslagen ankommer
det på Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten att meddela närmare
föreskrifter beträffande sådan märkning. Enligt utskottet talar åtskilliga
skäl för att uppgift om förpackningsdag föreskrivs endast i de fall då detta
kan anses vara av betydelse för konsumenterna och då uppgiften kan ge en
rättvisande ledning för bedömandet av hur färskt livsmedlet är.

Med
dessa uttalanden tillstyrker utskottet det i propositionen framlagda förslaget
till hållbarhetsmärkning. Härav följer att utskottet anser att yrkandena på
denna punkt i motionerna 1971: 1451 och 1454 bör avslås.

Undantag
från märkningen

Enligt förslaget till 13 § andra stycket
livsmedelslagen kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
begränsa den märkningsskyldighet som anges i 13 första stycket punkterna 16.
I anslutning härtill uttalar departementschefen att undantagen från kraven på
märkning av färdigförpackade livsmedel i konsumenternas intresse bör inskränkas
till vad som kan anses absolut nödvändigt. I detta sammanhang föreslås bl. a.
att undantag från märkningsskyldighet i fråga om vissa små och stora
förpackningar begränsas i förhållande till vad som f. n. gäller enligt 1951 års
livsmedelsstadga. Sålunda bör den nedre viktgränsen för sådana förpackningar
sänkas från 100 g till 25 g och den övre gränsen höjas från 10 kg till 25 kg.
Vidare bör inte, såsom hittills, spritdrycker och vin, malt- och läskedrycker
vara undantagna från märkning. Enligt departementschefen kan möjligen
importerade viner och spritdrycker vara befriade från viss märkning.

I
motionen 1971:1451 yrkas att riksdagen måtte uttala att märkningsföreskrifterna
bör gälla generellt oberoende av livsmedelsförpackningarnas vikt. Motionären
anser, att märkning bör vara en regel utan undantag, om konsumenternas
intressen skall vara vägledande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 23

Enligt utskottet måste i fråga om upprätthållande
av kraven på märkning ske en avvägning mellan å ena sidan konsumentintresset
och å andra sidan vad som är praktiskt möjligt och befogat. Då det gäller
särskilt små förpackningar är det svårt att få plats med alla obligatoriska
uppgifter. Vidare torde mycket stora förpackningar sällan efterfrågas av
konsumenterna. I sådana fall anser utskottet skäl finnas för att göra undantag
från märkningen. De viktgränser som departementschefen föreslagit i nu
förevarande hänseende finner utskottet böra godtas. Utskottet vill erinra om
att föreliggande lagförslag i avseende på skyldigheten att märka
livsmedelsförpackningar innebär en avsevärd utvidgning i förhållande till vad
nu gäller, även med nyss angivna inskränkningar. Med hänsyn till det anförda
föreslår utskottet att motionen 1971: 1451 avslås i förevarande del.

I
motionen 1971: 1456 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar,
att i livsmedelslagens tillämpningsföreskrifter skall intagas bestämmelse som
ålägger importör av alkoholdrycker att göra den märkning på varje enskUd
förpackning, som erfordras för att dryckens alkoholhalt klart skall framgå.
Motionärerna anser det beklagligt, om departementschefens uttalande angående
möjligheten att befria importerade viner och spritdrycker från viss märkning
skall tolkas så, att Kungl. Maj:t inte kommer att föreskriva att alkoholhalten
obligatoriskt skall anges. Den som dricker alkoholdrycker bör nämligen få reda
på hur mycket ren alkohol dessa innehåller.

Enligt
utskottets bedömande innebär kravet i 13 § första stycket punkt 2
livsmedelslagen på deklaration av livsmedlets sammansättning bl. a. att vin,
sprit och maltdrycker skall märkas med uppgift om alkoholhalten. Med hänsyn
härtill behövs inte, såsom motionärerna synes förutsätta, någon särskild
tillämpningsföreskrift om märkning med alkoholhalten. I fråga om begränsning
enligt 13 § andra stycket av denna deklarationsplikt ansluter sig utskottet
till departementschefens allmänna uttalande att undantagen från
märkningsskyldigheten bör inskränkas till vad som kan anses absolut nödvändigt.
Anledningen till att i propositionen angetts, att importerade viner och
spritdrycker möjligen kan befrias från viss märkning, synes vara att i vissa
fall praktiska svårigheter annars skulle kunna uppkomma för importen. Om det
på grund därav kan bli nödvändigt att Kungl. Maj:t eller den centrala
livsmedelsmyndigheten för vissa utländska alkoholdrycker medger undantag från
deklaration av alkoholhalt, är det angeläget att konsumenternas intresse av
att få en sådan information ändå kan tillgodoses exempelvis genom upplysningar
i butikerna eller systembolagets kataloger. Med hänvisning till vad nu anförts
finner utskottet att motionen 1971: 1456 inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

s. 24 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 24

Saluhållande

Enligt 15 § i förslaget till livsmedelslag får
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att
särskild beteckning skall vara förbehållen livsmedel av visst slag. Om en sådan
föreskrift meddelats, får enligt förslaget till 19 § första stycket livsmedel
med annan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt inte saluhållas under den
förbehållna beteckningen eller annan beteckning som är så lika att förväxling
kan ske. Denna bestämmelse skall enligt förslaget till 19 § andra stycket äga
motsvarande tillämpning på en beteckning som är allmänt vedertagen.

Av
propositionen framgår, att berörda förbud enligt 19 § främst avser sättet för
saluhållande av nya livsmedelstyper eller s. k. ersättningsprodukter för redan
välkända livsmedel. Som motiv för bestämmelsen framhåller departementschefen,
att det bör vara förbjudet att för livsmedel som inte uppfyller kraven på
särskild beskaffenhet begagna en beteckning som enligt 15 § blivit förbehållen
visst slag av livsmedel. Att dessutom förbjuda en uppgift med visst innehåll
eller viss utformning av beskrivande art, som anger produktens användning, är
emellertid enligt departementschefen inte möjligt. I sådant fall torde det
nämligen inte vara svårt att hitta på någon annan likartad beskrivning.
Departementschefen erinrar i sammanhanget om de möjligheter som lagen om
otillbörlig marknadsföring ger att övervaka handeln med ifrågavarande slags
varor och komma till rätta med missförhållanden. Enligt departementschefens
mening bör man emellertid godta att en vara saluhålls under uppgift att den
kan användas som eller på liknande sätt som ett annat livsmedel. En sådan
upplysning anses inte innefatta någon annan jämförelse eller likhet mellan
produkterna än just själva användningsområdet.

I
motionen 1971: 1455 framhålls att saluförbudet enligt 19 § livsmedelslagen
uppenbarligen har tillkommit för att en ny livsmedelsprodukt inte skall kunna
"åka snålskjuts" på redan etablerade varors goda renommé.
Departementschefens uttalande innebär emellertid enligt motionärerna stora
möjligheter att kringgå den reella innebörden av bestämmelsen. Sålunda kan det
vara tillåtet att i t. ex. reklamtext för ett nytt livsmedel i jämförelsesyfte
använda en beteckning som är förbehållen en annan vara. Konsumenterna kan
därigenom förledas tro att de två varuslagen är i stort sett likvärdiga. Med
hänvisning till ett inom livsmedelsstadgekommittén reservationsvis framfört
förslag föreslår motionärerna, att det blir förbjudet att saluhålla en vara
under benämning eller uppgift i text eller annorledes, vari en förbehållen
eller allmänt vedertagen -esteckning ingår eller som antyder likhet därmed, om
varan har annan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt än livsmedel med

s. 25 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 25

den
förbehållna eller allmänt vedertagna beteckningen. Motionärerna yrkar att
riksdagen beslutar om sådan ändring av 19 § livsmedelslagen att den får i
motionen föreslagen innebörd.

Enligt
utskottets uppfattning är det viktigt att bl. a. livsmedel saluförs på ett
sådant sätt att konsumenterna inte kan förväxla olika produkter. Systemet med
särskilda beteckningar, som enligt 15 § livsmedelslagen blir förbehållna vissa
slags livsmedel, kommer därvid att få stor betydelse. Nödvändigt är också att
det, såsom föreslagits i 19 §, skall vara förbjudet att saluhålla en vara med
annan beskaffenhet under en förbehållen beteckning eller någon annan lätt
förväxlingsbar beteckning. Att motsvarande saluförbud gäller för användningen
av allmänt vedertagna beteckningar innebär enligt utskottets mening en
ytterligare säkerhet för konsumenterna. Dessa bestämmelser kommer att få
särskild betydelse när det gäller marknadsföring av nya livsmedelstyper, som på
något sätt är avsedda att ersätta för konsumenterna redan välkända produkter.
Det kan emellertid många gånger vara svårt att enligt 13 § första stycket punkt
1 lämna en för konsumenterna beskrivande och lättfattlig uppgift om
"livsmedlets slag" beträffande en ny produkt, om man inte alls får
hänsyfta på en redan känd vara. Om så sker genom att i anslutning till
produktens namn ges upplysning om att den kan användas som eller på liknande
sätt som ett annat livsmedel, kan detta såsom departementschefen uttalat inte
anses innebära någon annan jämförelse eller likhet mellan livsmedlen än just
själva användningsområdet. Så måste gälla antingen upplysningen avser ett
livsmedel med förbehållen eller allmänt vedertagen beteckning eller inte.
Skulle en sådan upplysning om användningsområdet inte få lämnas, kan
svårigheter uppstå vid marknadsföringen och risk finnas för att utvecklingen
hämmas i fråga om nya livsmedel som från närings-, kvalitets- eller
prissynpunkt kan utgöra goda alternativ för konsumenterna. Utskottet ansluter
sig därför till departementschefens uppfattning i denna fråga. Med hänsyn
härtill och under erinran om möjligheterna att enligt lagen om otillbörlig
marknadsföring ingripa mot vilseledande uppgifter föreslår utskottet att
motionen 1971: 1455 avslås i förevarande del.

Tillsyn

Livsmedelsstadgekommittén har föreslagit en
bestämmelse (7 §), att innehavare av verksamhet, där livsmedel hanteras, skall
sörja för att verksamheten bedrivs i noggrann överensstämmelse med
föreskrifterna om livsmedel. I sådant syfte skall han, enligt bestämmelsen,
anordna en med hänsyn till livsmedelshanteringens art ändamålsenlig,
fortlöpande tillsyn av verksamheten. Enligt kommittéförslaget skall
denna s. k.

s. 26 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 26

egentillsyn
vara obligatorisk för alla livsmedelsföretagare, oavsett hanteringens art, och
innebära att dessa alltid vidtar aktiva åtgärder av olika slag för att övervaka
sin verksamhet.

I
propositionen betonas, att av livsmedelsförfattningarna följer skyldighet att
iaktta däri meddelade bestämmelser. På grund därav behövs enligt
departementschefen inte någon uttrycklig föreskrift om denna skyldighet. I
anslutning härtill framhåller departementschefen, att det emellertid i vissa
fall kan vara befogat att ålägga företagarna att vidtaga särskilda åtgärder,
som inte direkt kan anses följa av livsmedelslagstiftningens allmänna
bestämmelser. Därför föreslås i propositionen att Kungl. Maj:t eller den
centrala livsmedelsmyndigheten enligt 29 § livsmedelslagen får befogenhet att
föreskriva, att näringsidkare inom livsmedelshanteringen skall utöva en efter
verksamhetens art lämpad särskild tillsyn av hanteringen. Föreskrift om en
sådan särskild egentillsyn bör enligt departementschefens uppfattning vara
motiverad av att det av livsmedelshygieniska skäl finns ett klart behov att
genom företagens försorg komplettera den offentliga kontroll som
livsmedelsmyndigheterna utövar. Med hänsyn till de prishöjningar, som kan bli
följden av företagens extra kostnader för egentillsyn, framhålls i
propositionen att det vid meddelande av föreskrift enligt 29 § bör beaktas att
företagen inte åläggs vidtaga åtgärder som inte är uppenbart påkallade.

I
motionen 1971: 1424 yrkas att 29 § livsmedelslagen får en lydelse som motsvarar
livsmedelsstadgekommitténs förslag om obligatorisk egentillsyn för all
livsmedelshantering. Enligt motionärerna synes det ologiskt att en ny lag, som
är avsedd att tillvarataga konsumentintressena, lämnar en stor del av
livsmedelshanteringen utanför den avsedda egentillsynen. Även från
konkurrenssynpunkt anses det felaktigt att kraven på egentillsyn och därmed
kostnaderna i hanteringen inte är likartade för alla företag.

Utskottet
vill i likhet med departementschefen framhålla att av livsmedelsförfattningarna
följer skyldighet att iakttaga vad som däri föreskrivs. Denna allmängiltiga
regel kan medföra att företagen behöver vidtaga aktiva åtgärder för att
livsmedelslagen skall kunna efterlevas. Kommitténs förslag om obligatorisk
egentillsyn går emellertid längre och innebär ett generellt krav på sådana
åtgärder av alla livsmedelsföretagare. En sådan ordning kan, såsom framhållits
i flera remissyttranden, orsaka onödiga kostnader med höjda konsumentpriser som
resultat. Följden kan dessutom bli att mindre företag med små ekonomiska
resurser tvingas lägga ned sin verksamhet, varvid sysselsättningsproblem
uppstår och servicen åt allmänheten blir sämre. Utskottet har därför funnit det
lämpligt att det i enlighet med förslaget till 29 § livsmedelslagen får ankomma
på Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten att avgöra när fog
finns för att ålägga näringsidkare inom livsmedelshan-

s. 27 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 41 27

teringen
att utöva en efter verksamhetens art lämpad särskild tillsyn av hanteringen
utöver vad som följer av lagens allmänna bestämmelser. Därigenom kan systemet
med egentillsyn successivt utvidgas på ett smidigt sätt och bli en värdefull
komplettering till myndigheternas offentliga livsmedelskontroll. Utskottet vill
därför tillstyrka propositionens förslag till principer för egentillsynen och
föreslår att motionen 1971: 1424 avslås i förevarande hänseende.

Som
exempel på egentillsyn anger departementschefen, att det kan finnas skäl att
inom detaljhandeln utse särskild person att övervaka livsmedelshanteringen. En
naturlig uppgift för honom anses bli att vara den som kunderna kan vända sig
till med klagomål i fråga om livsmedlen och att tillhandagå kunderna med
konsumentupplysning.

I
motionen 1971: 1453 ifrågasätts, om departementschefen med angivna uttalande
avser en person för varje livsmedelsbutik eller någon sorts allmän ombudsman
för hela livsmedelsbranschen. Utskottet förutsätter för sin del att
departementschefen med sitt uttalande avsett en särskild övervakare i varje
butik.

I
anslutning till berörda exempel på egentillsyn har i motionen 1971: 1451 fråga
väckts om detaljhandlarens ansvar gentemot konsumenten för de livsmedel han
säljer. Då ett inköpt livsmedel visar sig ha något fel beträffande den
hygieniska, kvalitativa eller kvantitativa beskaffenheten riskerar konsumenten
enligt motionären att av livsmedelshandeln hänvisas till fabriken, importören
eller förpackaren av varan. I motionen ifrågasätts om konsumentens behov av
rättelse verkligen bör förenas med så stort besvär. 1 stället bör försäljaren
ha ett direkt ansvar gentemot konsumenten för varans beskaffenhet och
anmärkningar bör sedan av detaljhandeln i sin tur riktas mot den det vederbör.
Mot denna bakgrund yrkas i motionen att i livsmedelslagen införs bestämmelse
om att ansvaret gentemot konsumenten för en varas tjänlighet och kvalitet samt
vikt eller volym skall åvila försäljaren. Om ansvaret på föreslaget sätt lades
på detaljhandelsledet, anser motionären att kravet enligt 13 § första stycket
punkt 6 livsmedelslagen på märkning med förpackarens eller tillverkarens namn
och hemort skulle kunna utgå.

Enligt
utskottets mening torde det i motionen avsedda ansvaret för en detaljhandlare
gentemot konsumenterna i viss omfattning redan vara reglerat genom
bestämmelserna i 4254 §§ köplagen om fel eller brist i godset. Enligt dessa
regler har köparen möjlighet att hos säljaren häva ett köp eller fordra avdrag
på köpeskillingen och få skadeersättning. Utskottet anser det inte lämpligt att
ställning i dessa frågor tages enbart när det gäller handeln med livsmedel,
eftersom därmed sammanhängande problem har principiell betydelse för all
försäljning av varor. Frågan om livsmedelshandlarens ansvar mot konsumenten bör
i stället prövas i ett större sammanhang. Ändringar i köplagen övervägs f. n.
av

s. 28 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 28

särskilda
sakkunniga som tillkallats av Kungl. Maj:t. Enligt uppgift utreder de
sakkunniga bl. a. hithörande ansvarsfrågor. Med hänsyn härtill föreslår
utskottet att förevarande yrkande i motionen 1971: 1451 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Besvär

Enligt de föreslagna besvärsreglerna i 3335 §§
livsmedelslagen föres talan mot hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelsen, mot
länsstyrelsens beslut hos kammarrätten och mot livsmedelsverkets beslut hos
kammarrätten eller i vissa fall hos Kungl. Maj:t. I lagen anges inte vem som
har rätt att anföra besvär.

I
motionen 1971: 1453 yrkas, att riksdagen måtte besluta att besvärsrätt över
beslut enligt livsmedelslagen eller med stöd av Kungl. Maj:ts förordnande
enligt lagen skall tillkomma samtliga konsumenter. I motiven till yrkandet
framhålls att det i fråga om godkännande av livsmedelstillsatser hittills
varit enbart tillverkare som haft besvärsrätt, när beslutet gällt en av dem
tillverkad vara. Enligt motionärerna bör det emellertid dessutom finnas en legal
möjlighet för konsumenterna att besvära sig över livsmedelsmyndighets åtgärder,
om dessa resulterar i att olämpliga livsmedelstillsatser tillåts eller blir
använda.

Utskottet får för egen del
anföra följande.

Enligt
11 § i det förslag till förvaltningslag, som framlagts i proposition 1971: 30,
får talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär föras
av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Uppenbarligen blir denna
besvärsregel tillämplig beträffande rätt att föra talan mot beslut enligt
livsmedelslagen. I nyssnämnda proposition uttalar föredragande
departementschefen, att den närmare bestämningen av de besvärsberättigades
krets liksom hittills torde få ankomma på rättstillämpningen. I den mån det
framstår som eftersträvansvärt att lagstiftningsvägen närmare ange denna krets
anser departementschefen, att detta liksom hittills bör ske i special
författningarna på olika förvaltningsområden.

I
detta sammanhang framställt motionsyrkande innebär att varje medborgare skulle
ha besvärsrätt enligt livsmedelslagen. Enligt utskottet synes det stå klart
att en så vid besvärsrätt sedan gammalt inte godtagits i rättstillämpningen. Om
så skedde skulle det bl. a. leda till svårigheter att konstatera om ett beslut
vunnit laga kraft, till onödigt merarbete genom handläggning av opåkallade
besvär och till försening av beslutets ikraftträdande.

Emellertid
kan det med tanke på bl. a. det i motionen anförda exemplet om godkännande av
livsmedelstillsatser enligt utskottets mening inte förnekas att det från
vissa synpunkter framstår som otillfreds-

s. 29 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 29

ställande
att klagomål genom besvär inte skall kunna föras fram från konsumenternas sida,
om en tillsats godkänts för ett i handeln allmänt förekommande livsmedel, medan
en tillverkare som ansökt om godkännande har besvärsrätt om hans ansökan
avslagits. Möjligen borde i sådana och likartade fall sammanslutningar av
konsumenter eller löntagare tillerkännas en viss besvärsrätt på liknande sätt
som sådana sammanslutningar enligt 6 § lagen om otillbörlig marknadsföring
tillerkänts talerätt hos marknadsrådet om förbud mot otillbörlig
marknadsföringsåtgärd, då konsumentombudsmannen för visst fall beslutat att
inte göra ansökan om sådant förbud. En annan möjlighet att utvidga
besvärsrätten för att tillvarata konsumenternas intressen kan tänkas vara att
en särskild myndighet får befogenhet att föra talan i sådant syfte. Som
jämförelse vill utskottet erinra om naturvårdsverkets rätt enligt 48 §
miljöskyddslagen och 40 § naturvårdslagen att, för tillvaratagande av allmänna
resp. naturvårdens intressen, föra talan mot koncessionsnämndens eller länsstyrelsens
beslut enligt nämnda författningar. Någon motsvarande myndighet för konsumentfrågor
finns inte nu. Kungl. Maj:t prövar emellertid f. n. ett av
konsumentutredningen nyligen avgivet betänkande (SOU 1971: 37) med förslag till
riktlinjer och organisation för en framtida konsumentpolitik. Enligt
utskottets mening talar starka skäl för att Kungl. Maj:t i samband med dessa
överväganden även prövar frågan om en utvidgad besvärsrätt enligt
livsmedelslagen för tillvaratagande av konsumentemas intressen. Utskottet
föreslår att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
nu anfört. Någon särskild åtgärd i anledning av förenämnda yrkande i motionen
1971: 1453 vill utskottet härutöver inte påfordra.

Övriga
frågor

Enligt 77 § 1951 års livsmedelsstadga skall must,
som numera ofta betecknas juice, helt utgöras av ojäst och okokt råsaft från
frukt, bär, grönsaker eller rotfrukter. Nektar skall vara beredd av frukt-eller
bärmust jämte sackaros och vatten. Enligt 78 § samma stadga skall nektar
innehålla minst 50 "/o sådan must och högst 12 o/o sackaros. I juice och nektar
får inte förekomma annan tillsats än konserveringsmedel.

Livsmedelsstadgekommittén
har föreslagit att genom tillämpningsbe-stämmelser föreskrivs att juice skall
innehålla minst 85 »/o och nektar minst 35 »/o råsaft. Förslaget överensstämmer
med de internationella regler som utarbetats inom Codex Alimentarius
Commission.

I
propositionen gör departementschefen inte något direkt uttalande om vilka
tillämpningsbestämmelser som bör gälla i fråga om beskaffenheten hos juice och
nektar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 30

I motionen 1971: 1403 framhålls att nu gällande
bestämmelser i livsmedelsstadgan innebär att, bortsett från
konserveringsmedel, juice inte får innehålla några tillsatser alls, exempelvis
av vatten, och att nektar endast får innehålla högst 38 »/o vatten. Ett
genomförande av kommitténs förslag att minska den tillåtna halten råsaft i
både juice och nektar skulle enhgt motionärerna medföra en kvalitetssänkning på
dessa varor. Med hänsyn bl. a. till att begreppen juice och nektar hittills
skapat trygghet hos den kvaUtetsmedvetne vid valet i den flora av drycker med
varierande sammansättning, som numera marknadsförs, yrkas i motionen att
riksdagen uttalar att kvalitetskravet i fråga om juice och nektar inte får
sänkas i den kommande tillämpningskungörelsen.

Utskottet
finner det angeläget att tillämpningsbestämmelserna till livsmedelslagen
utformas så, att de förhindrar att kvaliteten på redan välkända varor sänks och
att beteckningarna för olika livsmedel ges en annan innebörd än som är allmänt
vedertagen. Med hänsyn till risken för handelshinder och konkurrensbegränsning
kan det emellertid bli motiverat att i viss utsträckning tillämpa regler, som
man internationellt allmänt kommit överens om men som kan innebära avsteg från
nyssnämnda krav. Om så anses påkallat i fråga om juice och nektar, finns
såvitt utskottet kan bedöma ändå goda möjligheter enligt den föreslagna
livsmedelslagen att komma tillrätta med problemen. Sålunda kan med stöd av 7 §
fastställas olika livsmedelsstandards för sammansättningen av t. ex. juice och
samtidigt enligt 15 § föreskrivas att en särskild beteckning, förslagsvis
"naturren juice", skall vara förbehållen sådan juice som består
uteslutande av råsaft utan annan tillsats än kon serveringsmedel. Till följd
av 19 § blir det då förbjudet att saluhålla juice med annan beskaffenhet under
den förbehållna beteckningen. Härtill kommer kravet i 13 § första stycket punkt
2 på uppgifter om livsmedels sammansättning. Sålunda måste det beträffande
juice, som exempelvis tillförts vatten eller sötningsmedel, av
innehållsdeklarationen på förpackningen klart framgå i vilka proportioner
detta skett. Angivna ordning synes på ett tillfredsställande sätt kunna
tillgodose syftet med motionen. Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t
eller den centrala myndigheten vid behov meddelar tillämpningsbestämmelser med
nyssnämnda innebörd, anser utskottet att motionen 1971: 1403 inte behöver
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I
motionen 1971: 1424 erinras om att det i vissa glesbygder förekommer
tillverkning av ost, företrädesvis getost, i fäbodar och liknande. Verksamheten
har stor ekonomisk betydelse för ett inte obetydligt antal människor. Enligt
motionärerna bör den nya livsmedelslagens bestämmelser om livsmedelslokaler
och annat inte få hindra denna speciella livsmedelshantering. I motionen yrkas
därför, att riksdagen uttalar att vid tillämpningen av livsmedelslagen sådana
undantag från

s. 31 Kontrollera mot PDF

JoU1971:
41 31

lagens generella bestämmelser skall göras att viss
särpräglad produkttillverkning även fortsättningsvis kan ske i fäbodar och
liknande lokaler i landets glesbygder.

Utskottet vill i anledning härav framhålla följande. Med
livsmedelslokal förstås enligt förslaget till 22 § livsmedelslagen lokal eller
annat utrymme som är avsedd att huvudsakligen användas för stadigvarande
hantering av livsmedel. Kungl. Maj:t kan emellertid förordna att visst slag av
lokal eller utrymme inte skall anses som livsmedelslokal. Vidare äger Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer meddela tillämpningsbestämmelser om
livsmedelslokaler. Enligt 23 § krävs tillstånd av sådan myndighet för
yrkesmässig hantering av livsmedel i annan lokal än livsmedelslokal. Dessutom
kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer enligt 11 §
föreskriva villkor för hantering av visst slag av livsmedel. Antingen de
fäbodar eller utrymmen, där den i motionen avsedda osttillverkningen sker,
betraktas som livsmedelslokaler eller inte finns sålunda möjligheter att
meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter och undantag i fråga om denna
och liknande hantering. Utskottet förutsätter att därvid inte meddelas andra
bestämmelser än som är påkallade av livsmedelshygieniska skäl samt att möjlig
hänsyn tas till särarten av hanteringen och av de produkter som framställs.
Under erinran om att befogenheten att besluta härvidlag skall ankomma på
Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten föreslår utskottet att
ifrågavarande yrkande i motionen 1971: 1424 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

I motionen 1971: 1455 yrkas, att riksdagen beslutar att en
bestämmelse om obligatoriskt slakteritvång för fjäderfä införs i
livsmedelslagen. I anledning härav vill utskottet erinra om att
köttbesiktningslagen (1959: 99) år 1970 ändrats på sådant sätt att det nu är
möjligt för länsstyrelse att förordna om slakteritvång i fråga om fjäderfä
(prop. 1970: 93, 3 LU 1970: 49, rskr. 227). Utskottet föreslår därför att
förevarande motionsyrkande avslås.

I anledning av skrivelse från Föreningen Svenska
margarintillverkare med vissa förslag om bestämmelser för s. k.
lågkalorimargarin finner utskottet inte skäl göra annat uttalande än att det
får ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att enligt
11 § livsmedelslagen överväga bl. a. hithörande spörsmål.

Propositionen i övrigt

De förslag och uttalanden i
propositionen, som inte särskilt berörts i det föregående, föranleder inte
någon erinran från utskottets sida.

s. 32 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 32

Utskottets
hemställan

Med
hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen med förklaring att
proposhionen 1971: 61 inte

kunnat oförändrad bifallas för sin del antager följande som

utskottets förslag betecknade lydelse av 7 § livsmedelslagen:

7 §

{Kimgl. Maj:ts förslag) {Utskottets förslag)

Är det av särskild
betydelse från Är det av särskild betydelse från

hälso- eller
näringssynpunkt eller hälso- eller närinssynpunkt eller

för att tillgodose konsumentintres- eljest för att tillgodose konsument

set, kan Konungen eller myndighet intresset, kan Konungen eller myn-

som Konungen bestämmer före- dighet som Konungen bestämmer

skriva bestämd sammansättning föreskriva bestämd sammansätt-

eller beskaffenhet i övrigt (livsme- ning eller beskaffenhet i övrigt

delsstandard) för livsmedel av visst (livsmedelsstandard) för livsmedel

slag. av visst slag.

B. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1451 i
vad den avser utta

lande angående obligatorisk berikning av livsmedel utan åtgärd,

C. att riksdagen med förklaring att motionen
1971: 1424 i före

varande del får anses besvarad genom vad utskottet i det före

gående uttalat antager 11 § i förslaget till livsmedelslag,

D. att riksdagen med avslag på motionen 1971:
1424 i vad den

avser ändring av inledningen till 13 § i förslaget till livsmedelslag

antager Kungl. Maj:ts förslag i denna del,

E. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1454 i
vad den avser ut

formning av innehållsdeklaration enligt 13 § första stycket 2. i

förslaget till livsmedelslag utan åtgärd,

F. att riksdagen
lämnar motionen 1971: 1456 utan åtgärd,

G. att riksdagen med avslag på motionerna
1971: 1451 och 1971:

1454 i vad de avser hållbarhetsmärkning m. m. antager 13 §

första stycket 5. i förslaget till livsmedelslag,

H. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1424
i vad den avser vissa uppgifter om importör och på motionen 1971: 1451 i vad
den avser uppgift om förpackningsdag antager 13 § första stycket 6. i förslaget
till livsmedelslag,

I. att riksdagen lämnar
motionen 1971: 1457 utan åtgärd,

J. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1451 i vad
den avser visst uttalande angående märkningsföreskrifter utan åtgärd,

K. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1455
i vad den avser ändring av 19 § i förslaget till livsmedelslag antager Kungl.
Maj:ts förslag i denna del,

s. 33 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 33

L. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1424
i vad den avser ändring av 29 § i förslaget till livsmedelslag antager Kungl.
Maj:ts förslag i denna del,

M. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1451 i vad
den avser försäljares ansvar gentemot konsument utan åtgärd,

N. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1453
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

O. att riksdagen lämnar
motionen 1971: 1403 utan åtgärd,

P. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1424 i vad
den avser viss livsmedelstillverkning i glesbygder utan åtgärd,

R. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1455 i vad
den avser slakteritvång för fjäderfä utan åtgärd,

S. att riksdagen antager förslaget till
livsmedelslag i de delar som inte berörts i utskottets hemställan i det
föregående,

T. att riksdagen lämnar förslaget till kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) utan erinran.

Stockholm
den 19 maj 1971

På
jordbruksutskottets vägnar

NILS
G. HANSSON

Vid
detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie (c),
Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m),
Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s), Wirtén (fp), fru Lindberg (s), herrar
Larsson i Borrby (c). Takman (vpk), fru Thorsson (s), fru Sundberg (m), fru
Theorin (s) och fru Anér (fp).

Reservationer

Vid
H. i utskottets hemställan

1) beträffande frågan om märkning av
färdigförpackat livsmedel med "importörens namn eller firma samt
hemort" av herrar Hansson i Skegrie, Jonasson och Larsson i Borrby
(samtliga c), som anser

dels
att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "För
egen" och slutar med "livsmedelsstadgekommitténs förslag" bort
ha följande lydelse:

"Utskottet
är medvetet om att vissa praktiska svårigheter kan uppkomma om alla
importerade livsmedelsförpackningar måste märkas med uppgift om importörens
namn eller firma samt hemort. Ä andra sidan anser utskottet att
departementschefens förslag att i stället införa ett system med registrering av
importörerna hos den centrala livsmedelsmyndigheten inte är ett från
konsumentsynpunkt tillfredsställande al-

s. 34 Kontrollera mot PDF

JoU 1971:
41 34

ternativ. I praktiken kommer ett sådant system att
innebära att en konsument, som har klagomål beträffande ett importerat
livsmedel med felaktigheter av något slag och som önskar ställa importören till
ansvar därför, måste vända sig till nyssnämnda myndighet i detta syfte. Myndigheten
skall därefter hjälpa till att spåra upp importören. Sannolikt kommer många
konsumenter att av praktiska skäl avstå från att på detta sätt söka få
rättelse. Utskottet finner därför att konsumenternas intresse bättre
tillgodoses, om man genomför det i motionen 1971: 1424 framlagda förslaget att
alla importerade färdigförpackade livsmedel skall märkas med uppgift om den
svenske importörens namn eller firma samt hemort. Med hänsyn härtill förordar
utskottet, att ett tillägg med denna innebörd görs i 13 § första stycket punkt
6." dels att utskottet under H. bort hemställa:

"H. att riksdagen med
förklaring att propositionen inte kunnat oförändrad bifallas i anledning av
motionen 1971: 1424 och med avslag på motionen 1971: 1451, båda motionerna
såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av 13 § första stycket 6. livsmedelslagen:

{Kungl. Maj:ts förslag) {Utskottets förslag)

13 § första stycket

Färdigförpackat livsmedel------------------------ är begränsad,

6. förpackarens eller tillverka- 6. förpackarens eller tillverka

rens namn eller firma samt hem- rens namn eller firma samt hem

ort eller, om namnet eller firman ort eller, om namnet eller firman

är allmänt känd, endast namnet, är allmänt känd, endast namnet,

firman eller förkortning därav, firman eller förkortning
därav

samt,
om livsmedlet färdigförpackats utomlands och införts till riket, därjämte
motsvarande uppgifter om importören,

7. sådana
uppgifter------------------- Konungen bestämmer."

Vid K. i utskottets hemställan

2) beträffande frågan om sättet att
marknadsföra nya livsmedelstyper eller s, k. ersättningsprodukter för redan
välkända livsmedel av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m), Jonasson (c) och
Larsson i Borrby (c), som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 25 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "förevarande
del" bort ha följande lydelse:

"Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att bl.
a. livsmedel saluförs på ett sådant sätt att konsumenterna inte kan förväxla
olika produkter. Systemet med särskilda beteckningar, som enligt 15 § livsme-

s. 35 Kontrollera mot PDF

JoU1971:
41 35

delslagen blir förbehållna vissa slags livsmedel, kommer
därvid att få stor betydelse. Nödvändigt är också att det, såsom föreslagits i
19 §, skall vara förbjudet att saluhålla en vara med annan beskaffenhet under
en förbehållen beteckning eller någon annan lätt förväxlingsbar beteckning.
Att motsvarande saluförbud gäller för användningen av allmänt vedertagna
beteckningar innebär enligt utskottet en ytterligare säkerhet för
konsumenterna. Dessa bestämmelser kommer att få särskild betydelse när det
gäller marknadsföring av nya livsmedelstyper, som på något sätt är avsedda att
ersätta för konsumenterna redan välkända produkter. Med hänvisning till de
skäl som anförts i motionen 1971: 1455 anser emellertid utskottet, att den i
propositionen föreslagna utformningen av 19 § inte är fullt tillfredsställande
för att skydda konsumenterna mot risken att förväxla sådana nya produkter med
de livsmedel, som konsumenterna sedan länge är vana att köpa och vars kvalitativa
egenskaper de förlitar sig på. Även om varorna förefaller ha likvärdig beskaffenhet
från näringsmässiga och andra synpunkter, behöver så inte alls vara fallet. Den
nya produktens egenskaper kan sålunda vara otillräckligt prövade och på grund
därav osäkra. Risken för förväxling måste enligt utskottets uppfattning öka,
om man vid saluhållandet av den nya produkten i text eller på annat sätt får
lämna uppgifter, där beteckningen för ett redan välkänt livsmedel ingår eller
som antyder likhet därmed. Detta måste anses gälla även då man anger att
varorna har samma användningsområde. I varje fall bör uppgifter av angivna slag
inte vara tillåtna som jämförelse med livsmedel, som har en enligt 15 §
förbehållen eller en allmänt vedertagen beteckning. Med hänsyn härtill ansluter
sig utskottet till yrkandet i motionen 1971: 1455 att 19 § livsmedelslagen
ändras så att den får i det föregående avsedd innebörd."

dels att
utskottet under K. bort hemställa

"K. att riksdagen med
förklaring att propositionen inte kunnat oförändrad bifallas i anledning av
motionen 1971: 1455, såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse av 19 § livsmedelslagen:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

19 §

Har särskild beteckning förbe- Har särskild beteckning förbe

hållits visst slag av livsmedel en- hållits visst slag av livsmedel en

ligt 15 §, får livsmedel med an- ligt 15 §, får livsmedel med annan

nan sammansättning eller beskaf- sammansättning eller beskaffen-

fenhet i övrigt ej saluhållas under het i övrigt ej saluhållas under

beteckningen eller annan beteck- beteckningen eller annan beteck

ning som är så lika att förväxling ning som är så lika att förväxling

lätt kan ske. lätt kan ske. Ej heller får sådant

s. 36 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 36

(Kungl.
Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

livsmedel
saluhållas under upp

gift i text eller annorledes, vari

den förbehållna beteckningen in

går eller som antyder likhet där

med.

Första stycket-------- ------------ allmänt
vedertagen."

Särskilt
yttrande

beträffande frågan om utformning av innehållsdeklaration
för färdigförpackade livsmedel av herr Hedin och fru Sundberg (båda m), som
anför:

"I
förslaget till 13 § första stycket punkt 2 livsmedelslagen föreskrivs att
färdigförpackat livsmedel skall vara märkt med uppgift om 'livsmedlets sammansättning'.
Enligt departementschefen är en uppgift om den genomsnittliga kvantiteten av
eller proportionerna mellan ett livsmedels beståndsdelar som regel nödvändig
för att konsumenterna skall få en riktig uppfattning om livsmedlets
sammansättning. I motionen 1971: 1454 har yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t bl. a. uttalar att uppgift om livsmedels sammansättning må avse en
redovisning av beståndsdelarna i fallande ordning utan angivande av vikt eller
proportion. Utskottet har anslutit sig till departementschefens uttalande i
denna fråga.

För
egen del är vi av den uppfattningen att en så fullständig innehållsdeklaration
som möjligt är till stor nytta för konsumenterna vid valet mellan olika
livsmedel. Ett oinskränkt krav på att varje ingrediens skall anges också med
kvantitet eller proportion synes emellertid inte nödvändig och torde inte
alltid gagna konsumenterna. Förutom att en sådan deklaration kan bli alltför
detaljrik och komplicerad kan kravet därpå också leda till direkta olägenheter
för allmänheten. Sålunda skulle svårigheter uppstå i fråga om många importvaror
som enbart är märkta med ingredienserna i fallande storleksordning men som är
eftertraktade av konsumenterna. En komplettering av märkningen av sådana varor
med uppgifter också om den individuella kvantiteten av samtliga ingredienser
eller proportionerna dem emellan skulle sannolikt få en prishöjande effekt.
Själva importen skulle också försvåras och beträffande vissa livsmedel kanske
rent av upphöra. I så fall får kravet på en sådan innehållsdeklaration en
handelshindrande och därmed konkurrensbegränsande verkan, som är till direkt
nackdel för konsumenterna. Vi finner det därför tillfredsställande att både
departementschefen och utskottet, genom uttalandet att kvantitativ redovisning
endast 'som regel' är nödvändig, förutsätter att undantag enligt 13 § andra
stycket

s. 37 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 41 37

livsmedelslagen
skall kunna medges. Vi vill med detta yttrande understryka det angelägna i att
Kungl. Maj:t, eller i förekommande fall den centrala livsmedelsmyndigheten, vid
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser beaktar de prishöjande,
handelshindrande och konkurrens-begränsande effekter kravet på
innehållsdeklaration kan medföra."

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 7100-12

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.