Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa fiskefrågor
1971 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JoU47, Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa fiskefrågor
Dokumentets text
Jordbruksutskottets
betänkande nr 47 år 1971 JoU 1971: 47
Nr 47
Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner
angående vissa fiskefrågor.
Till jordbruksutskottet har
hänvisats följande av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna
motioner
dels 1971: 215 av herr Wikner m. fl. (s), vari yrkats att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder syftande
till att dels främja tillkomsten av större sammanhängande fritidsfiskeområden,
dels undanröja sådana privilegiepräglade hinder som omöjliggör en sund
utveckling av det allmänna fritidsfisket,
dels 1971: 999 av herr Gustafsson i Uddevalla m. fl. (s.
c, fp och m), vari yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa att Kungl. Maj:t snarast låter utreda möjligheten att på försök
tillfälligt anställa fiskelag för sillrekognosering, redskapsutprovning,
information till fiskare m. m.
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen 1971: 215 från domänverket, lantbruksstyrelsen,
fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk. Svenska kommunförbundet och Sveriges
fiskevattenägarförbund, samt över motionen 1971: 999 från fiskeristyrelsen och
Sveriges fiskares riksförbund. Se bilagor 1 och 2 till detta betänkande.
Utskottet. 1 motionen 1971: 215
erinras om att 1969 års riksdag fattade beslut om vissa åtgärder i syfte att
främja fritidsfisket. Motionärerna anser emellertid att åtskilligt återstår att
göra för att utveckla sagda fiske på ett sunt och ändamålsenligt sätt. Enligt
motionärernas mening är det av särskild betydelse att de fiskevårdande
insatserna samordnas inom t. ex. kommunblocken, helst med sikte på att
åstadkomma för hela block eller ännu större områden enhetliga fiskekort.
Nuvarande ordning med i många fall flera fiskevårdsföreningar inom samma
kommun framstår enligt motionärerna som orationell och i många avseenden
godtycklig och bör därför ändras genom samordning och sammanslagning av
fiskevårdsföreningar och -områden. I motionen hemställs vidare att åtgärder
vidtas i syfte att för allmänheten öppna fiskeområden, ägda av stat, bolag och
enskilda personer, som f. n. är utarrenderade till begränsade grupper
fiskeintresserade.
De åtgärder som genom 1969 års riksdagsbeslut genomfördes
för att främja fritidsfisket bestod bl. a. i tillskapandet av ett system med
lånegarantier till anordnande eller förbättring av fiskevatten, ökade bidrag
1 Riksdagen 1971.16 saml. Nr 47
JoU 1971:
47 2
till förrättningskostnaderna vid bildande av
fiskevårdsområde samt en förstärkning av resurserna för rådgivning och annan
serviceverksamhet. Vidare beslöts vissa ändringar i lagen om fiskevårdsområden
och lagen om rätt till fiske i syfte att underlätta bildandet av
fiskevårdsområden och skydda fiskbeståndet. Bl. a. tillerkändes staten och
kommunen initiativrätt vid ansökan om bildande av fiskevårdsområde.
Utskottet anser i likhet med flertalet av de
remissinstanser som yttrat sig över motionen, att resultatet av de nyligen
genomförda lagstiftnings-och organisationsåtgärderna på fritidsfiskets område
bör avvaktas ännu någon tid innan ytterligare lagstiftningsåtgärder övervägs i
ämnet. Som fiskeristyrelsen framhåller innebär detta inte att man bör låta sig
nöja med redan beslutade reformer på området. Bl. a. finns det anledning att
närmare granska statsbidragsreglernas utformning mot bakgrund av utvecklingen
i fråga om förrättningskostnaderna för bildande av fiskevårdsområden.
Utskottet förutsätter emellertid att Kungl, Maj:t och berörda myndigheter har
sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor och vidtar de åtgärder som kan
befinnas påkallade utan någon särskild framställning från riksdagens sida.
Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att statens
naturvårdsverk tillsammans med fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen och
domänverket samt Sveriges fritidsfiskares riksförbund bildat en arbetsgrupp
för att finna vägar att öka möjligheterna till fritidsfiske och tillgången till
fritidsfiskevatten.
Utskottet anser givetvis det vara värdefullt att åtgärder
vidtas för att tillskapa nya fiskeområden för det allmänna fritidsfisket.
Frågan om åtgärder för att öppna fiskevatten som f. n. är förbehållna vissa
grupper berör emellertid, som bl. a. Svenska kommunförbundet framhåller,
komplicerade äganderättsförhållanden och torde inte kunna bedömas uteslutande
med avseende på rätten till fiske. Vad gäller statens fiskevatten innebär
gällande bestämmelser att fisket i första hand skall upplåtas till
yrkesfiskare som avsätter fisk i orten och till personal bland ortsbefolkningen
för fiske till husbehov. I den mån behov av upplåtelser till nämnda kategorier
fiskande inte föreligger eller har blivit tillgodosedda skall fisket upplåtas
till andra fiskande, såsom yrkesfiskare som säljer fisk på annan ort eller
fritidsfiskare. I sådana fall har inte yrkesfiskare företräde framför
fritidsfiskare. Fritidsfiske bör inte utan särskilda skäl upplåtas till
enskild person med ensamrätt. I likhet med de remissinstanser som yttrat sig i
frågan finner utskottet förhållandena inte vara sådana att det finns tillräckliga
skäl att påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av nu
förevarande motionsyrkande.
JoU 1971:
47 3
Under hänvisning till vad i det
föregående anförts hemställer utskottet att motionen 1971: 215 lämnas utan
åtgärd.
Vad härefter angår motionen 1971:
999 med hemställan om utredning av möjligheten att på försök tillfälligt
anställa fiskelag för sillrekognosering och redskapsutprovning m. m. vill
utskottet erinra om att en allmän avvägning mellan olika stödformer till
fisket ingår i fiskerinäringsutredningens återstående arbetsuppgifter.
Utskottet finner därför lämpligt att föreliggande motion jämte över densamma
avgivna remissyttranden överlämnas till nyssnämnda utredning.
Utskottet hemställer således att
riksdagen
1.
lämnar motionen
1971: 215 utan åtgärd,
2.
anhåller att
Kungl. Maj:t överlämnar motionen 1971:999 jämte däröver avgivna remissyttranden
till fiskerinäringsutredningen.
Stockholm den 14 oktober 1971
På jordbruksutskottets vägnar: NILS G. HANSSON
Vid detta ärendes slutbehandling
har närvarit: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Jonasson (c), Magnusson i
Grebbestad (s). Krönmark (m), fru Lirjdberg (s), herrar Larsson i Borrby (c).
Takman (vpk), Berndtsson i Bokenäs (fp), Åberg (fp). Bergvist (s) och fru
Theorin (s).
JoU
1971: 47 4
Bilaga 1
Yttranden över motionen 1971: 215 Domänverket (16.3.1971)
Beträffande lösandet av frågan om
åtgärder för åstadkommande av större sammanhängande fritidsfiskeområden
hänvisar domänverket till möjligheten av en utbyggnad av
fiskevattenägarorganisationerna. I frågan om undanröjande av sådana privilegiepräglade
hinder, som omöjliggör en sund utveckling av det allmänna fritidsfisket
överensstämmer motionärernas beskrivning beträffande de av domänverket
förvaltade vattnen enligt verkets mening inte med nuvarande verkliga
förhållanden. Föreskrifter utöver de som givits i Kungl. Maj:ts kungörelser 395
och 396 år 1951 erfordras ej. Domänverket anför vidare bl. a.
Inledningsvis erinrar motionärerna
om 1968 års fritidsfiskeutrednings förslag till ändring av lagen om
fiskevårdsområden för underlättande av sådana områdens bildande. Förslaget
godtogs också av riksdagen med vissa ändringar.
Effekten av den senaste lagändringen kan givetvis ej ännu
bedömas. Det finns dock knappast anledning förmoda att så stora resultat skall
uppnås denna väg. Man måste sannolikt räkna med att stimulera även andra former
av samverkan om de eftersträvade fiskeområdena skall ernås i större antal.
Huvudorsaken till att det varit så svårt hittills att
bilda fiskevårdsområden och att få dem att fungera i fortsättningen synes
nämligen vara den, att fiskevattenägaren genom områdenas tillkomst får rätten
att disponera sitt fiskevatten inskränkt utan att erhålla någon som helst garanti
för att han kommer att få avkastning från fiskevattnet. Under sådana
omständigheter är det stor risk, att han ganska snart tröttnar på verksamheten
inom fiskevårdsområdet och därvid har inte heller fritidsfiskarna fått någon
nytta av det nya fiskevårdsområdet, ehuru det i regel kostat såväl vattenägarna
som det allmänna både tid och penningar.
Motionärernas förslag om enhetliga fiskekort för stora
områden är ingenting nytt för domänverkets del. Redan i mitten av 1950-talet
framlade verket förslag därom till såväl kommuner i Norrland som till enskilda.
I synnerhet med de sistnämnda har det dock varit svårt att få till stånd
överenskommelser. Verket har därför i regel varit hänvisat till att vid
tillskapande av sådana "storområden", som efterlyses av motionärerna,
begränsa sig till kronans fiskevatten. Enskildas marker och vatten har därvid i
betydande omfattning hamnat såsom undantag innanför "storområdenas"
yttergränser, Ä andra sidan har denna begränsning gjort att tillskapandet av
områdena och genomförandet av fiskevårdande åtgärder kunnat ske utan
fördröjande diskussioner med många sakägare.
I detta sammanhang vill domänverket gärna framhålla ett
försök, som fr. o. m. sommaren 1971 görs att ytterligare underlätta
allmänhetens fiske. Då sammanförs nämligen kortfiskeområden med en utsträckning
av tiotal mil och omfattande hundratals vatten längs Vindelälven och
JoU1971:
47 5
Piteälven jämte skogslandet mellan älvarnas övre lopp till
en enda enhet för turistfiske. Korten kommer att gälla för tre veckor under
tidsperioden 1 juni31 augusti.
Ett sätt att med tiden råda bot på den splittrade
fiskekortsförsäljning-en är att vattenägare sammansluter sig i
fiskevattenägarsammanslut-ningar, som för stora områden sjösystem eller
kommunblock säljer gemensamma fiskekort, varav inkomsterna dels går till fiskevårdande
åtgärder inom området och dels tillfaller fiskevattenägarna som utdelning. Vid
en sådan organisering av vattnens disposition skulle fiskevårdsområden främst
behöva bildas i de fall, då investeringarna i fiskevård är så stora, att även
nya fastighetsägare rimligen bör bli bundna till åtgärderna.
Beträffande frågan om eventuell konkurrens mellan
yrkesfiskare och fritidsfiskare inom samma fiskevatten har domänverket i
enlighet med Kungl, Maj:ts kungörelse om förvaltning av kronans fisken jämte till-lämpningsföreskrifter
den 8 juni 1951 (SFS 395 och 396/51) tillämpat den ordningen, att en eventuell
yrkesfiskare städse har företräde till de för honom lämpligaste delarna av ett
fiskevatten. Inom resterande del av vattenområdet får fritidsfiskarna hålla
till enligt närmare angivna bestämmelser. Konkurrens kan sålunda förekomma
endast mellan yrkesfiskare, som envar åslundar samma fiskevatten.
Motionärernas påstående att "stora fiskeområden ägda
av staten" skulle vara stängda för allmänheten genom utarrendering för
"ansenliga summor till en begränsad grupp välsituerade
fiskeintresserade", kan mte avse de av domänverket förvaltade vattnen,
dvs. den övervägande delen av kronans fiskevatten i hela landet utom området
ovan odlingsgränsen i Norr- och Västerbotten eller gränsen för renbetesfjällen
i Jämtland. Inom de senare områdena svarar vederbörande länsstyrelse för alla
upplåtelser.
De vatten domänverket utarrenderar till
fiskevårdsföreningar eller sportfiskeklubbar är till största delen sådana som
allmänheten visat så ringa intresse för, att det ej lönat sig att
fortsättningsvis upplåta dem som kortfiskevatten.
Domänverkets policy är sålunda klart inriktad på att
erbjuda fiskevatten till den breda allmänheten.
Lantbruksstyrelsen (25.3.1971)
Lantbruksstyrelsen är av samma
uppfattning som motionärerna att det är av betydelse att samordna insatserna
för att främja fritidsfisket, men anser att några ytterligare åtgärder f. n. ej
är erforderliga. Styrelsen hänvisar därvid till bl. a. följande.
I anslutning till
fritidsfiskeutredningens betänkande och riksdagens beslut med anledning därav
samarbetar tre berörda statliga myndigheter, fiskeristyrelsen,
lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk, för att främja fritidsfisket.
I december 1969 tillsatte naturvårdsverket en arbetsgrupp
med representanter förutom från de nyssnämnda tre myndigheterna även frän
domänverket och Fritidsfiskarnas riksförbund. Ett viktigt initiativ av
arbetsgruppen är den fritidsfiskeinventering som planeras i flera län och som
nu försöksvis pågår i Skaraborgs län. Efterfrågan på fritids-
JoU 1971:
47 6
fisket måste utredas. Målsättningen är att dels ta reda på
fritidsfisketrycket på upplåtet fiske, dels inventera vilka vatten som
därutöver kan finnas lämpliga för sådan aktivitet, dels ock föreslå vilka
åtgärder som behövs för att sedan åstadkomma ändamålsenliga
fritidsfiskemöjligheter. Lantbruksstyrelsen vill i sammanhanget även erinra om
de ökade statliga resurser som åstadkommits genom förstärkningen av lantbruksnämnderna
med fyra fritidsfiskekonsulenter. Dessa konsulenter åligger enligt
lantbruksstyrelsens instruktion särskilt att
a)
utreda
fastighets-, skiftes- och fiskerättsliga frågor, som har samband med
fritidsfisket;
b)
verkställa
förrättningar enligt lagen om fiskevårdsområden och annan lagstiftning om
samfällda fisken;
c)
biträda vid
planering av anläggningar för fritidsfiske genom rådgivning i
företagsekonomiska, anläggnings- och byggnadstekniska frågor samt i biologiska
frågor avseende vatten- och annan miljövård, fiskpatologi, val av lämpliga
fiskarter, introduktion av främmande fiskarter m. m.; samt
d) biträda turistorganisationer och enskilda med planering
och råd
givning avseende turistinriktat fritidsfiske.
Samtliga fiskerikonsulenter som sysslar med
fritidsfiskefrågor har vidare anmodats bedriva verksamheten i nära kontakt med
berörda kommuner.
Det samarbete med statliga och kommunala myndigheter,
organisationer och enskilda som åvilar konsulenterna torde kunna medverka
till en utveckling mot mera attraktiva fritidsfiskemöjligheter.
Fiskeristyrelsen (18.3.1971)
Fiskeristyrelsen föreslår att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av 1960 års
lag om fiskevårdsområden med därtill knutna tillämpnings- och
kostnadsföreskrifter samt att den remitterade motionen i övrigt inte
föranleder någon riksdagens åtgärd. I anslutning härtill anför styrelsen.
Vad först angår frågan om att
främja tillkomsten av större sammanhängande fritidsfiskeområden utgår
fiskeristyrelsen från att motionärerna syftar på enskilda fiskevatten, dessa
må sedan tillkomma kronan eller enskilda rättssubjekt. Styrelsen anser denna
bestämning påkallad, eftersom Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund i skrivelse
den 12 mars 1970 hemställde om utredning i syfte att öka allmänhetens
möjligheter till fritidsfiske på s. k. fria vatten genom information om
fiskevattnens belägenhet och utsträckning och om gällande rättsregler på
området samt genom inrättande av friluftsanläggningar för ändamålet. Här
an-märkes att, sedan i ärendet yttranden avgetts den 14 maj 1970 av fiskeristyrelsen
och den 18 januari 1971 av statens naturvårdsverk, Kungl. Maj:t den 26 februari
1971 (18) förordnade att avskrift av riksförbundets skrivelse jämte
remissyttrandena skulle överlämnas till fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen
och statens naturvårdsverk för att av ämbetsverken i samråd tas i beaktande
vid fullgörandet av deras uppgifter på ifrågavarande område.
Statsmakterna har sedan länge uppmärksammat behovet av
sammanhängande fritidsfiskeområden på enskilt vatten. Klara uttalanden om
JoU1971:
47 7
önskvärdheten av att utvecklingen styres i denna riktning
finns i förarbetena till lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
(prop. 1960: 50, 3LU 8, rskr 167). Ställningstagandet i 3LU 8 sådant detsamma
refereras i Bäärnhielm: Fiskevårdsområde s. 3738 under rubriken "Tredje
lagutskottet" är belysande för lagstiftarens positiva inställning till bildandet
av "större sammanhängande fritidsfiskeområden".
De av fritidsfiskeutredningen initierade ändringarna i
1960 års lag om fiskevårdsområden (se prop. 1969: 42, 3LU 32, rskr 196, lag den
23 maj 1969 /nr 337/) har i mångt och mycket samma syfte som det första ledet i
den remitterade motionens kläm. Här bör särskilt uppmärksammas ändringen av 15
§ första stycket i 1960 års lag, varigenom initiativrätt tillerkänts
"kommunen" att ansöka om bildande av fiskevårdsområde. Härmed blir
såvitt fiskeristyrelsen kan förstå den av motionärerna önskade samordningen av
"de fiskevårdande insatserna inom t. ex. kommunblocken, helst med sikte på
att åstadkomma ett för hela blocket eller ännu större område enhetligt
fiskekort" väsentligen en interkommunal planeringsfråga, för vars lösande
det erforderliga rättsliga instrumentet redan föreligger. Det bör i detta
sammanhang nämnas att enligt uppgift i dagspressen nyligen har domänverket som
förvaltare av huvuddelen av kronans enskilda fisken genomfört en reform med
"enhetsfiskekort". Reformens innebörd torde komma att belysas av
domänverket i dess remissyttrande.
Med det nyss anförda har fiskeristyrelsen ingalunda velat
påstå, att statsmakterna bör låta sig nöja med 1969 års lagstiftnings- och organisationsåtgärder
till fritidsfiskets främjande. Ett synnerligen angeläget önskemål är att
förbättra och fullfölja 1969 års reform inom lagstiftningen om
fiskevårdsområden, varom följande här må anföras. Vid införandet av kommunal
och viss statlig initiativrätt att påkalla bildande av fiskevårdsområde
ändrades inte statsbidragsreglerna utom i vad avser procentsatsen, som höjdes
från ca 50 "/o (enligt praxis) till högst 80 "/o under vissa
särskilda förutsättningar. I förevarande avseende påkallas kompletterande
bestämmelser. Likaså bör uppmärksammas att förrättningskostnaderna för bildande
av fiskevårdsomräde skjutit i höjden på ett åtminstone ur det enskilda
fiskerättsägarintressets synpunkt oroande sätt. Vid tillkomsten av lagen om
fiskevårdsområden utgjorde timersättningen till förrättningsman 25 kr., men är
numera 102 kr. för högre och 84 kr. för lägre lönegradsplacerade tjänstemän.
Förrättningskostnader på 25 000 å 30 000 kr. hör numera inte till
ovanligheterna. Redan nu kan förutses att nuvarande statsbidragsfinansiering av
förrättningskostnader blir svår att rymma inom tillgängliga vattenavgiftsmedel
såvitt gäller bildandet av stora, sammanhängande fiskevårdsområden. Nämnas må
slutligen att fiskeriadministrationen uttalat önskemål om ett förenklat
förfarande vid anslutning av nya vattenområden till ett redan bildat
fiskevårdsområde.
Vad beträffar det andra ledet i den remitterade motionens
klämåtgärder för att undanröja "sådana privilegiepräglade hinder som
omöjliggör en sund utveckling av det allmänna fritidsfisket" åsyftar
motionärerna enligt vad som framgår av motiveringen åtgärder "för att
öppna sådana fiskeområden som till ansenliga summor arrenderats ut till en
begränsad gmpp välsituerade fiskeintresserade".
Motiveringen
för den önskade åtgärden är ganska oklar, och upp-
JoU 1971: 47 8
komsten
av påtalade missförhållanden är helt beroende av medlemsantalet i och
strukturen i övrigt av fiskeklubbarna. Givetvis förekommer, om än numera rätt
sällsynt, klubbar som består av en liten sluten krets välsituerade medlemmar.
Men det vanliga är klubbar med stort antal medlemmar som ägnar sig både åt
fiskeutövning och fiskevård på sina arrenderade fiskevatten. Mot dessa klubbars
verksamhet och inriktning förefaller inga befogade anmärkningar kunna riktas.
Statsmakterna torde därför sakna skälig anledning att låta utreda de frågor
som sammanhänger med det andra ledet i den remitterade motionens kläm.
Fiskeristyrelsen har inhämtat yttrande över
motionen från Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund (Fritidsfiskarna) som för
sin del anför.
Motionen berör inledningsvis den viktiga frågan om
en samordning av fiskevårdsinsatserna i första hand inom kommuner och kommunblock.
I samband härmed påpekas även behovet av att samla närbelägna, upplåtna
fiskevatten till större enheter.
Sveriges
Fritidsfiskares Riksförbund vill understryka vikten av att en sådan samordning
kommer till stånd. Den nu gällande fiskevårdsområ-deslagstiftningen synes också
ge vissa möjligheter att åstadkomma denna förbundet vill där särskilt peka på
betydelsen av den kommunala initiativrätten. För att denna skall få avsedd
effekt torde dock kostnadssidan av det ofta mycket omfattande
utredningsarbetet i samband med större fiskevårdsområdesbildningar behöva ses
över och åtgärder vidtagas för att skapa ökade resurser för detta ändamål. Det
synes också angeläget att i lagen klart utsågs att denna är avsedd att
stimulera till fiskevattensupplåtelser och att sådan upplåtelse är ett krav för
maximalt statsbidrag.
Med
hänsyn till äganderättsförhållandena på fiskets område torde dock huvuddelen av
de efterlysta och önskvärda samordningsåtgärderna även i fortsättningen få ske
på frivillighetens väg t.ex. genom att två eller flera föreningar inom en
kommun tillhandahåller ett gemensamt fiskekort. Även här torde kommunala
initiativ och kommunalt engagemang vara av största betydelse. Sveriges
Fritidsfiskares Riksförbund vill därför utan att framlägga ett helt utarbetat
förslag peka på vilken angelägen uppgift ett kommunalt organ på fiskets
område skulle fylla. Man kan här tänka sig en kommitté eller nämnd med kommunal
anknytning (t. ex. via fritidsnämnden) och med representation för sådana
föreningar och sammanslutningar inom kommunen, som upplåter fiskerätt mot
lösandet av fiskekort. I ett sådant organ skulle kommunens fiskefrågor
fortlöpande diskuteras och samordnande åtgärder förberedas. Sådana kommunala
fiskeorgan skulle vidare utgöra den grund för arbetet med fiskefrågorna på
länsplanet, som idag i regel saknas.
Motionen
behandlar vidare problemet att vissa fiskevatten istället för att upplåtas till
allmänheten utarrenderas till enskilda personer eller till starkt begränsade
grupper.
Förbundet
anser det mycket angeläget att där behov av fritidsfiskemöjligheter finns
de därför lämpade fiskevattnen upplåts i ändamålsenliga former. Nuvarande
lagstiftning torde dock inte göra det möjligt att i detta avseende styra
disponerandet av sådana vatten, som i sin helhet ägs av enskilda eller bolag.
Då det däremot gäller de statligt ägda vattnen synes bl. a. förordningen om
förvaltningen av kro-
JoU1971: 47 9
nans
fiskevatten ge möjlighet att anpassa upplåtelseformerna i önskvärd riktning.
Det är också förbundets uppfattning att domänverket och länsstyrelserna i
Jämtland, Västerbotten och Norrbotten energiskt arbetat med målsättningen att
till allmänheten upplåta lämpliga fiskevatten. Det undandrar sig förbundets
bedömning i vilken omfattning fortfarande upplåtelser för fritidsfiske sker
till enskilda personer eller till starkt begränsade grupper beträffande
statligt eller kommunalt ägda vatten. Förbundet finner det angeläget att en
närmare kartläggning av dessa förhållanden föregår eventuella åtgärder.
Statens
naturvårdsverk (24.3.1971)
Naturvårdsverket erinrar om att de frågor motionen
tar upp tidigare behandlats av bl. a. den statliga fritidsfiskeutredningen. I
sitt betänkande. Fritidsfisket (SOU 1968: 13), lade utredningen fram förslag
som följande år resulterade i en proposition (1969: 42) med förslag om ökade
statliga åtgärder för att främja fritidsfisket. Däribland återfinns ändringar
i lagen om fiskevårdsområden och lagen om rätt till fiske i syfte att bl. a.
underlätta bildandet av fiskevårdsområden. Resultatet härav bör enligt verkets
mening avvaktas innan ytterligare lagstiftningsåtgärder övervägs. Verket anför
vidare.
Det är emellertid angeläget att inom ramen för
befintlig lagstiftning stimulera upplåtelse av goda fiskevattenområden. Det är
också önskvärt att kommunerna i större utsträckning än hittills engageras i
fritidsfiskefrågor, bl. a. vad gäller samordning och sammanslagning av fiskevårdsföreningar
och fiskevårdsområden.
Naturvårdsverket
har tillsammans med andra statliga myndigheter som berörs av
fritidsfiskefrågorna samt med Sveriges fritidsfiskares riksförbund bildat en
arbetsgrupp för att finna vägar att öka möjligheterna till fritidsfiske och
tillgången till fritidsfiskevatten. I sin petita för budgetåret 1971/72 har
verket också lagt fram förslag till olika åtgärder med detta syfte. (Statens
naturvårdsverkets petita del I sid. 8: 9 8: 12). Bland förslagen skall här
endast nämnas möjligheter att ur anslaget för bidrag till friluftsanläggningar
lämna bidrag till enskild huvudman för kortfiskeområde. Det bedöms att
intresset att upplåta större enskilda vattenområden därigenom snabbt skulle
öka. Bidragsmöjligheterna skulle också stimulera till uppförande av allmänna
serviceanordningar. Dessa förslag har tagits upp i årets statsverksproposition.
Slutligen
vill naturvårdsverket framhålla att verket genom anslaget för ersättning vid
bildande av naturreservat m. m. vid flera tillfällen givit betydande bidrag
till primärkommuner och landsting för inköp av för fritidsfiskeändamål och
annat friluftsliv lämpliga områden. Detta kommer att ske även i framtiden.
Svenska kommunförbundet (26.3.1971) Förbundets
styrelse anför följande.
Fiskerätten är för närvarande inom många
vattenområden fördelad på många rättsinnehavare, vilket vållar problem för
fritidsfiskarna. Splittringen på många små områden fördyrar dessutom
försäljningen av
JoU 1971:
47 10
fiskekort. Många ägare av fiskeområden får därför inte ett
ekonomiskt utbyte av försäljningen som ger resurser för en effektiv fiskevård.
Genom att bilda större sammanhängande fiskeområden skulle det vara möjligt att
få enheter som ger ägarna en rimlig avkastning och fritidsfiskarnas rationellt
utformade fiskeområden.
Med hänsyn till att lagen om fiskevårdsområden ändrades så
sent som den 1 juli 1969 synes resultatet av denna ändring böra avvaktas innan
någon ny översyn av lagen sker.
Styrelsen förutsätter också, att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följer frågan. Styrelsen vill därutöver understryka vad
motionärerna anfört angående vikten av att samordna de fiskevårdande insatserna
inom större områden, t. ex. inom kommunblocken, med sikte på att åstadkomma för
hela block eller ännu större områden enhetliga fiskekort. För att stimulera
till bildande av fiskevårdsområden bör statsbidrag till
förrättningskostnaderna utgå i större omfattning än för närvarande. Den
hämmande effekt som initialkostnaderna har skulle därmed begränsas. Kungl.
Maj:t bör dessutom ge sådana riktlinjer för domänverkets förvaltning av statens
fiskevatten, att frågan om statens inträde i fiskevårdsområden bedöms med stort
hänsynstagande till fritidsfiskets intresse av stora sammanhängande
fiskeområden. Genom det större värde som rätten till fiske därmed får, bör
detta inte behöva leda till försämrat ekonomiskt utbyte för staten.
Motionärerna har även tagit upp frågan om åtgärder för att
öppna fiskevatten som för närvarande är förbehållna vissa grupper. Denna fråga
berör mycket komplicerade äganderättsförhållanden och torde inte kunna bedömas
uteslutande med avseende å rätten till fiske, men styrelsen anser i likhet med
motionärerna att åtgärder bör vidtagas för att öppna nya fiskeområden för det
allmänna fritidsfisket. För att minska antalet fiskevatten som undandragits det
allmänna fritidsfisket bör enligt styrelsens uppfattning fiskevatten i det
allmännas ägo som inte utarrenderats till yrkesfiskare regelmässigt upplåtas
som kortfiskevatten för fritidsfiskare. Ökningen i fritidsfisket är en följd
av det ökade fritidsresandet, som ställer stora krav på insatser från
samhällets sida. Med hänsyn härtill bör det allmännas organ inte begränsa
allmänhetens möjligheter att tillgodose sitt behov av rekreation och
avkoppling inom områden som ägs av det allmänna.
Sveriges fiskevattenägarförbund (5,4.1971)
Sveriges Fiskevattenägarförbund
hemställer, att Kungl. Maj:t inte under nuvarande förhållanden företar
ändringar i nu gällande lag om fiskevårdsområden samt att den nu pågående
utvecklingen inom fritidsfiskeverksamheten inte måtte stävjas genom att
utarrendering av fiskevatten till grupper av fritidsfiskare förhindras.
Förbundet anför vidare.
Motionärerna har påtalat betydelsen
av att samordna de fiskevårdande insatserna med åstadkommande av större
enheter för fiskekortförsäljning. Fiskevattenägarförbundet är av den
uppfattningen, att de förändringar som företagits i "Lag om
fiskevårdsområden" kommer att tjäna ett sådant syfte. Det är riktigt som
motionärerna påtalat, att nämnda lags betydelse ännu ej fått den förståelse som
den förtjänar. Det har dock kunnat konstateras, att allt flera
fiskevårdsområden kom-
JoU 1971:
47 11
mer till. Härvid har noterats, att fiskevårdsområdena inom
glesbygderna syftar till att öka fiskekorttillfällena för allmänheten medan
fiskevårdsområdena i närheten av tätorterna bildas för att bevaka
fiskevattenägar-intressena och endast i mindre omfattning för att tillskapa
ytterligare fritidsfisketillfällen. På så sätt har lagen fungerat till förmån
för fiskevattenägarna utan att medföra intrång i deras rättigheter.
Eftersom fritidsfiskeintressena är störst under
sommarhalvåret, har inom de bildade fiskevårdsområdena chansen ökat för ett
mera omfattande fritidsfiske under sommarsäsongen genom försäljning av s. k.
säsongskort. Eftersom "Lagen om fiskevårdsområden" strävar efter att
sammanföra så stora vattenarealer som möjligt, kommer enligt förbundets
uppfattning motionärernas syfte att nås genom den påbörjade verksamheten. Helt
naturligt skulle verksamheten kunna påskyndas genom en ytterligare
upplysningsverksamhet. Sveriges Fiskevattenägarförbund kommer i det syftet att
anordna kurser redan kommande studiesäsong, där bl. a. fiskerätts- och
fiskevårdsområdesbestämmelser ingår i kursplanen.
Det är fiskevattenägarförbundet bekant, att man i flera
fall utanför "Lagen om fiskevårdsområden" skifteslagsvis sammanslår
vattenområden för att erhålla större fritidsfiskeområden. Detta kan ske genom
att överenskommelser träffas mellan de olika byalagen och även denna verksamhet
strävar efter att nå det mål som motionärerna önskar. Särskilt gäller detta
Domänverket, som främst i Norrland har sammanlagt stora vattenarealer för att
kunna bjuda en bättre service åt allmänheten. Tyvärr riskerar de enskilda
skifteslagen inom sådana områden att bli helt isolerade i vad gäller
fiskeupplåtelserna, eftersom de fritidsfiskande hellre fiskar på större
områden. På den punkten är det av intresse, att vattenområdena samordnas och
att ersättningen för upplåtelsen sker efter procentuell fördelningsprincip men
att givetvis också kostnaderna för tillsyn och inplantering m. m. fördelas
efter samma grund. Något motiv för ändring av nuvarande bestämmelser utgör icke
detta problem utan här bör ävenledes en aktivering av upplysningsverksamheten
kunna främja förståelsen för ett samgående för tillskapande av större
fritidsfiskeområden.
Motionärerna har föreslagit åtgärder för att öppna sådana
fiskeområden, som till ansenliga summor arrenderas ut till en begränsad grupp
välsituerade fiskeintresserade. Fiskevattenägarförbundet har liksom motionärerna
konstaterat, att sådan verksamhet pågår, främst då i närheten av tätorter.
Helt naturligt medför detta, att möjligheterna för övriga fritidsfiskare
därigenom decimeras. I de flesta fall utgöres denna grupp av sådana
fritidsfiskare, som genom samgående bildar någon form av sportfiskeklubb och
som arrenderar för ändamålet lämpliga vatten. Oftast är vattenområdet lämpat
för rotenonbehandling och därefter utsättning av olika laxartade fiskar för
direkt fiske. Sådana åtgärder är ofta ekonomiskt kostsamma och för att lyckas
fordrar verksamheten förutom stora ekonomiska utlägg också en synnerligen
noggrann kontroll, där de olika medlemmarna lojalt följer givna bestämmelser
och instruktioner. I vissa fall förekommer även kortförsäljning inom dessa
områden men då endast i begränsad omfattning för att finansiera verksamheten.
Enligt fiskevattenägarförbundets uppfattning har dessa
speciellt iordningställda fritidsfiskevatten icke någon avgörande betydelse
för det
JoU 1971: 47 12
allmänna
fritidsfiskets intressen. Detta i all synnerhet som antalet kortköpare
kraftigt minskat under de senaste åren trots att många goda fisketillfällen
utbjudes till allmänheten i såväl naturliga som speciellt iordningställda
fiskekortområden. Samma tendens tycks kunna skönjas även när det gäller de
numera allmänna eller frisläppta fiskevattenområdena genom "Lag om gräns
mot allmänt vattenområde".
Fiskevattenägarförbundets
medlemmar har på olika platser i landet iordningställt fiskekortområden, vari
stora mängder fångstduglig lax-artad fisk utplanterats till stora kostnader.
Härvid har tydligt framkommit, att efterfrågan på sådana fiskekorttillfällen
icke varit av sådan omfattning, som de olika utredningarna om
fritidsfiskeintresset redovisat. Härigenom har fiskevattenägaren i gemen icke
möjligheter att fortsätta den så löftesrika verksamheten eftersom icke
ekonomisk täckning för utgifterna erhålles. Av den anledningen kommer säkert
utarrende-ringsmöjligheten till fiskeklubbar och enskilda personer att bli än
mer omfattande, eftersom fiskevattenägaren på så sätt kan räkna med en mindre
men ändå säker inkomst av sitt fiskerättsinnehav.
JoU 1971: 47 13
Bilaga
2
Yttranden
över motionen 1971: 999 i
Fiskeristyrelsen
(18.3.1971)
Fiskeristyrelsen vill inte motsätta sig en
utredning om möjligheterna att anställa fiskelag för sillrekognosering m. m.
men har svårt att föreställa sig att en sådan utredning skulle kunna tillföra
fiskerinäringen några mera värdefulla uppslag till åtgärder eller reformer.
Enligt styrelsens mening skulle man möjligen kunna tänka sig att motionen överlämnades
till Kungl. Maj:t för beaktande vid budgetbehandlingen för budgetåret 1972/73
av riksstatsanslaget för fisket.
Därutöver anför
fiskeristyrelsen.
På 1930- och 1940-talen erhöll dåvarande Göteborgs
och Bohus läns havsfiskeförening årliga statsbidrag för att utföra
sillrekognosering bl. a. med anlitande av fiskefartyget "Thelma".
Havsfiskeföreningens årsböcker från denna tidsperiod innehåller närmare
uppgifter om verksamheten. Tidvis deltog också statens
fiskeriundersökningsfartyg "Skagerak" i rekognoseringsarbetet.
Särskilda medel för "Skageraks" verksamhet i angivna syfte fanns
också anvisade t. o. m. budgetåret 1961/62 på fartygets omkostnadsstat.
Meddelanden
om de sillförekomster som iakttogs under rekognose-ringsverksamheten sändes
under huvuddelen av verksamhetstiden telegrafiskt till olika, större
fiskelägen, där meddelandena anslogs på offentliga anslagstavlor.
Den
nyss beskrivna verksamheten upphörde väsentligen i början på 1950-talet på gmnd
av att det stora flertalet fiskefartyg då installerat ekolod för fiskletning,
varigenom behovet av särskilda, privata eller statliga,
"rekognoseringsfartyg" bortföll.
Motionärerna
önskar enligt den remitterade motionen 1971:999 återuppliva
sillrekognoseringen. Denna verksamhet torde i och för sig varken ha den omfattning
eller den angelägenhetsgrad att den skäligen bör subventioneras med statsmedel
i de former motionärerna antyder. Motionärerna anser också att till
rekognoseringsuppgiften för de förhyrda fiskefartygens skeppare och
besättningar skulle läggas 1) "ut-provning av fiskredskap" samt 2)
"skyldighet att så gott som dagligen stå i kontakt per radiotelefon med
dels utländska trålare, dels olika fiskehamnar mnt Nordsjön eller på andra
kuststräckor."
De
ovannämnda tre uppgiftsgrupperna torde böra bedömas var för sig.
Vad
då först beträffar sillrekognoseringen har fiskeristyrelsen redan i det
föregående pekat på anledningen till att denna uppgift med åren blivit
inaktuell. Vid bedömningen av behovet att återuppta sillrekognoseringen kommer
in i bilden det på internationell nivå beslutade sillfiskestoppet i Nordsjön
och Skagerack under tidsperioderna den 1den 31 maj 1971 och den 20 augustiden
30 september 1971. Skälet till detta tidsbegränsade fiskestopp är den starkt
minskade silltillgången i nyss-
JoU1971: 47 14
nämnda
fiskevatten. Därför kan enligt fiskeristyrelsens mening ifrågasättas
lämpligheten av att under rådande förhållanden vidta eller främja åtgärder som
syftar till ett intensivare fiske efter sill i samma fiskevatten.
Om
den andra punkten på motionärernas önskelista utprovning av fiskredskap
får fiskeristyrelsen till en början framhålla att denna punkt spelade en
framträdande roll under 1950-talets förarbeten till de tekniska underlagen för
ett nytt fiskeriundersökningsfartyg, vilka förarbeten småningom ledde till
byggandet (genom finansiering av arbetsmarknadsstyrelsen) av
fiskeriundersökningsfartyget Thetis. Detta fartyg har, likaledes genom
arbetsmarknadsstyrelsens finansiella medverkan, 1968 försetts med ny
dieselmotor på 960 hkr, nytt hydrauliskt vinschsystem och ombyggnad av
bostadsutrymmena under däck så att större antal besättningsmän och/eller
vetenskapsmän kan medföras ombord. Fiskeristyrelsen bedömer fartyget Thetis
fullt tillräckligt för ifrågakommande utprovningar av fiskredskap. Enligt
fiskeristyrelsens mening skulle det bättre än förhyrda fiskelag för
redskapsprovningar behövas lönemedel på styrelsens stat för att anställa en
redskapstekniker samt anslagsmedel till konstruktionsarbete på nya typer av
fiskredskap.
Den
tredje och sista punkten på motionärernas önskelista avser skyldighet för de
förhyrda fiskefartygens skeppare att "så gott som dagligen stå i kontakt
per radiotelefon med dels utländska trålare, dels olika fiskehamnar runt
Nordsjön eller på andra kuststräckor." Svenska fiskare är väl förtrogna
med det starka intresse som utländska fiskefartyg hyser för de svenska
fiskarenas inbördes radiorapporter om fångster och fångstplatser. Det
förefaller vara ovisst om det svenska havsfisket skulle kunna få fram några
mera värdefulla informationer genom de av motionärerna antydda radiokontakterna
med utländska fiskefartyg och fiskehamnar. Dessutom synes den önskade
rapportverksamheten kunna enklare och bättre utföras av t ex Svenska Västkustfiskarnas
Centralförbunds kontor för vidarebefordran till fiskarena genom
fiskhamnsrapporten i radions program 1.
Kostnads-
och anslagsberäkningar saknas i den remitterade motionen, vari dock upptas
vissa allmänna synpunkter på dessa spörsmål av, i sammanfattning, denna
innebörd.
1)
I utgiftsbegränsande syfte bör
deltagande fiskelag "i viss utsträckning ägna sig åt sedvanligt
kommersiellt fiske".
2)
Ett alternativ för
ersättningsnormernas utformning kan vara att varje uppdrag honoreras.
3)
Ett annat alternativ i
nyssnämnda hänseende innebär att "viss inkomstgaranti ges, som samordnas
med inkomster för fisket."
Fiskeristyrelsen
har endast vid något enstaka tillfälle anlitat fiskelag för arbetsuppgifter
inom styrelsens verksamhetsområde, varför styrelsen inte kan lämna några på
erfarenhet grundade upplysningar om storleken av uppkommande kostnader m. m.
Dessa kostnader torde dock knappast komma att stanna vid lägre belopp än något
eller några tusental kr. per dygn räknat.
JoU1971: 47 15
Sveriges
Fiskares Riksförbund (29.3.1971)
Förbundets styrelse instämmer i det som anförs i
motionen och understryker att behov föreligger att snabbt få fram
informationer om möjligheterna till givande fiske, som kan passa svenska
fiskare. Förslaget om att moderna nordsjötrålare skall få engageras för olika
uppgifter och däribland sillrekognosering och utprovning av redskap finner styrelsen
vara lämpligt och anser att ett förverkligande därav säkerligen torde innebära
fördelar för fiskarekåren.
En
närmare utredning om förutsättningarna för ett sådant engagemang och om
formerna för detsamma bör enligt styrelsens uppfattning snarast verkställas.
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710042
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.