Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående fisket med parryssjor vid Blekingekusten

1971 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:JoU48, Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående fisket med parryssjor vid Blekingekusten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets
betänkande nr 48 år 1971 JoU 1971:48

Nr 48

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående
fisket med parryssjor vid Blekingekusten.

I motionen 1971:1021 av herr
Karlsson i Ronneby m. fl. (s, c, fp och m) har yrkats att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer om sådan ändring i 1950 års lag om rätt till fiske att s. k.
parryssjor blir hänförda till rörliga redskap, samt att 11 § i 1950 års lag får
följande lydelse: "Med nät och parryssjor, som är att hänföra till rörligt
redskap, samt med långrev och tobisnot är fisket fritt ända in till
stranden,"

Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen från fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges
fiskares riksförbund. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet. Syftet' med förevarande
motion är att parryssjan dels genomgående skall betraktas som rörligt redskap
och dels jämställas med nät, dvs. att fiske med parryssja på enskilt vatten
skall vara fritt för envar svensk medborgare ända-m till stranden av Blekinge
läns södra kust.

Utskottet vill framhållaiatt parryssja som inte står kvar
i vattnet mer än högst två dygn i följd enligt lagen om rätt till fiske får
betraktas som rörligt redskap, vilket innéBär. att den får användas bl. a,
för fiske på

'' c

enskilt
vatten vid Blekinge läns'södra kust intill ett visst i lagen angivet avstånd
från strand. Utskottetj..finner i likhet med flertalet remissinstanser att
tillräckliga skäl inte förebragts för en sådan vidgning av rätten att använda
parryssjor som avses med motionen. Utskottet hemställer således

att
riksdagen lämnar motionen 1971 :102l utan åtgärd.

Stockholm den 14 oktober 1971 Pä jordbruksutskottets
vägnar NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling
har närvarit: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i Skänninge
(s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad
(s), Krönmark (m), fru Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c). Takman (vpk),
Berndtsson i Bokenäs (fp), Åberg (fp), Bergqvist (s) och fru Theorin (s).

1-Riksdagen 1971. 16 saml. Nr 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 2

Bilaga Yttranden över motionen
1971:1021

Fiskeristyrelsen (18.3,1971)
Fiskeristyrelsen anför.

Motionen utmynnar i två förslag,
nämligen 1) att riksdagen hos Kungl. Maj;t hemställer om sådan ändring i 1950
års lag om rätt till fiske att s. k, parryssjor blir hänförda till rörliga
redskap; samt 2) att, (sista satsen i) 11 § 1950 års lag får följande lydelse:
"Med nät och parryssjor, som är att hänföra till rörligt redskap, samt med
långrev och tobisnot är fisket fritt ända in till stranden".

Lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske
skiljer mellan fast och rörligt fiskredskap. Definitionen på fast fiskredskap
återfinnes i 1 § nämnda lag men har sedermera i oförändrat skick överförts till
2 §, tredje stycket (SFS 1967:164). Vad som icke är fast fiskredskap är rörligt
redskap.

Definitionen
på fast fiskredskap har i fiskerättslagen följande lydelse.

"Med fast fiskeredskap förstås i denna lag
fiskebyggnad, så ock med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar
eller tyngder eller annorledes fästes vid bottnen eller stranden och avses
skola kvarstå längre tid än två dygn i följd". I motionen avsett slag av
parryssja har ledarm och är som regel genom tyngder el. dyl. fäst vid bottnen.
Beroende på om en ryssja är avsedd att kvarstå på samma plats kortare eller längre
tid än två dygn kan den därför bli antingen rörligt eller fast redskap. Båda
dessa två tidsmässigt olika utsättningar av ryssjor förekommer i svenskt fiske.

Ett omfattande fiske med småryssjor använda främst som
rörligt redskap för fångst av s, k. gulål (uppväxande ål, vilken som regel är
mer eller mindre gulfärgad) har sedan länge förekommit på västkustenioch i
Öresund. I Öresund har sålunda dyhkt fiske med parryssjor förekommit ända sedan
1920-talet. Sedan omkring ett par årtionden tillbaka'har det blivit vanligt
även vid Götalands östersjökust. Under 1960-talet har fiske med parryssjor i
Öresund och vid Götalands östersjökust mångenstädes starkt intensifierats och
åtskilliga klagomål över detsamma och önskemål om reglering därav har
framkommit, kanske främst från öresundsområdet. Fisket ifråga skall tidigare
vanligen ha skett med ryssjor använda såsom rörligt redskap enligt ovanstående
definition. På senare tid särskilt sedan man fått de mot röta
motståndskraftiga konstfibrerna har en betydande mängd personer, som inte
tillhör den egentliga yrkesfiskarbefolkningen börjat nyttja parryssjor, varvid
ryssjorna ofta sättes t. ex. ena lördagen och tas upp nästa lördag och därför i
dylikt fall måste betraktas som fast redskap, Parryssjor användes både på enskilt
och allmänt vatten. För att utsätta fast redskap på allmänt vatten kräves
tillstånd av länsstyrelse. Det är emellertid tämligen svårt att bevisa att
redskapen verkligen stått ute en sammanhängande tid längre än 48 timmar och
därför svårt att stävja överträdelser. Styrelsen har åtskillig tid haft sin
uppmärksamhet riktad på problemet ifråga. Detta har emellertid, såsom av femte
stycket i motionen framgår ett visst samband med bestämmelserna i konventionen
den 31 december 1932 med Danmark angående fiskeriförhållandena i de till
Sverige och Danmark gränsande farvattnen. Denna konvention är nu under
omarbetning och torde snart föreligga i reviderat skick, 1 avvaktan härpå har
styrelsen icke velat ta upp problemet med parryssjefisket, vilket kanske i
första hand torde behöva överses ifråga om Öresund men tydligen även för
åtminstone delar av

s. 3 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 3

västkusten och Götalands östersjökust. Styrelsen finner
det därför mindre lämpligt att nu i fiskerättslagen införa en föreskrift om
att parryssjor generellt skall anses som rörligt fiskredskap. En sådan åtgärd
torde för övrigt pä sina håll på landets sydkust dra med sig anspråk om
ersättning för mistad fiskerätt från ägare av enskild fiskerätt.

Styrelsen
får därför avstyrka motionen i denna del,

1 fråga om det andra av de önskemål vari motionen utmynnar
må följande sägas.

I 11 § fiskerättslagen (jfr SFS 1956:214) föreskrives
följande: "Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamns udde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd ej
understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst etthundra
meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst

tre meters
djup går längre ut, utanför denna djupkurva Med nät,

som är att
hänföra till rörligt redskap samt med långrev och tobisnot är fisket fritt ända
in till stranden". Fiske med här åsyftat slag av parryssjor vid Blekinge
läns södra kust är därför enligt denna paragraf fritt för varie svensk
medborgare på enskilt vatten först på ett avstånd ej understigande 300 meter
från fastlandet etc. Och detta gäller vare sig parryssjor användes som fast
eller rörligt redskap. Däremot får fiske med nät, som är att hänföra till
rörligt redskap, samt långrev och tobisnot fritt bedrivas ända in till
stranden, Ryssja är ett instängningsredskap och kan därför i lagens mening inte
hänföras till "nät" (jfrs. 78 samt 121 i SOU 1947:47
Fiskerättskommitténs betänkande).

Ifråga om fiske med parryssja vid Blekinge läns södra kust
har i varje fall i de i motionen åberopade domarna 15 § fiskerättslagen icke
ansetts kunna åberopas.

Styrelsen uppfattar det andra förslaget i motionens
slutkläm så att motionärerna önskar att icke blott fiske med nät som är att hänföra
till röriigt redskap samt långrev och tobisnot utan även fiske med parryssja
som är att hänföra till rörligt redskap skall vara fritt ända in till stranden
vid Blekinge läns södra kust. Ett bifall härtill medför både fördelar och
nackdelar.

Det torde icke råda någon tvekan om att för en
yrkesfiskare som vid Blekinge läns södra kust nu fiskar ål med parryssjor och
nu enligt huvudregeln i fiskerättslagen måste hålla sig på minst 300 meters
avstånd från fastlandet, eller från ö av minst etthundra meters längd. Det
skulle bli en påtaglig fördel att överallt få fiska fritt ända in till
stranden. Fördelen består inte bara direkt däri att han till sitt förfogande
får tillgång till betydligt större vatten än nu (utan att eventuellt betala
arrende) utan också däri att fiske med parryssjor får anses mera
arbetsbesparande än om han skall använda t, ex, långrev.

A andra sidan råder det ingen tvekan om att ett bifall
till förevarande framställning kommer att dra med sig anspråk på ersättning för
intrång från de nuvarande innehavarna av den enskilda fiskerätten. Erfarenheterna
från de ersättningar som utgick i anslutning till lagen om ersättning för
mistad fiskerätt (SFS 1950:599) gör det sannolikt att dessa anspråk kan komma
att bli mycket betydande. Såvitt styrelsen har sig bekant har alla
framställningar avseende Blekinge-kusten om sådan ersättning i anledning av
intrång m. m. genom 1950 års lag om rätt till fiske redan slutbehandlats och
har tiden för ingivande av ansökan om sådan ersättning för länge sedan gått ut.

Det kring mitten av 1950-talet stora ålbottengarnsfisket
vid Götalands syd- och ostkust har under senare år gått alltmer tillbaka.
Nedgången för Blekinge läns del framgår av efterföljande P. M, Möjligt är att
därvid flera orsaker medverkar. Med största sannolikhet måste emellertid
det till

/ *-Riksdagen 1971. 16 saml. Nr 48

s. 4 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 4

Götalands östersjökust sedan ett tjugotal år bedrivna
ålfisket med parryssjor ha spelat en väsentlig roll härvidlag. I Blekinge och
flera län på ostkusten har man redan till skydd för ålbeståndet infört
särskilda minimimåttsbestämmelser. Många klagomål har till styrelsen inkommit
över den stora omfattning fisket med parryssjor fått på kuststräckan ifråga.
Ett frisläppande intill stranden av ålfiske med parryssjor måste därför
avsevärt öka trycket på det tydligen redan hårt belastade ålbeståndet i
Blekinge, något som förmodligen kommer att märkas i ålbottengarn-fisket. Såsom
av tabellen framgår har i Blekinge antalet ålbottengarn under perioden
1950-1969 sjunkit till hälften medan totala älfångsten i ålbottengarn år 1969
gått ned till knappt 40% av 1950 års fångst. Den vid våra kuster uppväxande
ålen ("gulålen") går efter kanske 5-8 års tid över i ett utvandringsfärdigt
stadium ("blankål"). Tidigare (före 1950-talet) togs i Blekinge som
tabellen visar allra största delen ålfångsten i ålbottengarn, som är stora
fasta redskap, Älfångsten i sistnämnda redskap utgöres i regel till alldeles
övervägande del av blankål, men även en del gulål kan ingå, ofta olika på olika
platser. Priset på gulålen ligger vanligen avsevärt under priset på blankålen,
variämte den i parryssjorna fångade ålen i genomsnitt brukar vara avsevärt
mindre (och alltså yngre) än ålbottengarnsålen. Sett ur national-ekonomisk
synpunkt blir det därför värdefullare om ålen tas upp som blankål än som gulål.

Erfarenheterna av de frigivanden av fiske, som skedde
genom 1950 års fiskerättslag, visar att såsom framgår av talrika klagomål
från särskilt ostkusten - det på litet längre sikt ofta blivit deltidsfiskare
men inte yrkesfiskarbefolkningen som främst dragit den verkliga nyttan av frigivanden
av fiske.

Något behov av att i förevarande sammanhang gynna
sistnämnda grupper genom att frige parryssjefiske intill stranden kan
näppeligen anses föreligga. Fiskelagstiftningen ger tyvärr icke möjlighet att
endast medge yrkesfiskare rätten att fiska med parryssjor ända in till land.

Styrelsen får därför avstyrka att vid Blekinge läns södra
kust fiske med parryssja, brukad såsom rörligt redskap, får utövas av varje
svensk medborgare ända in till stranden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 5

P, M, ang. ålfisket i Blekinge län (uppg. från SOS Fiske
tab. M, N och 3 enl. 1969 års uppställning)

Är

Anta!
botten-

Total
ål-

Ålfångst

Total
ål-

Annan
ål-

garn

fångst i
bot-

per
botten-

fångst
(ton)

fångst
än i ål-

tengarn
(ton)

garn
(ton)

bottengarn
(ton) I

1950

338

312

0,92

357

45

1951

303

287

0,95

339

52

1952

313

239

0,76

292

53

1953

301

277

0,92

334

57

1954

291

270

0,93

321

51

1955

292

258

0,88

323

65

1956

280

174

0,62

235

61

1957

275

223

0,81

314

91

1958

282

170

0,60

241

71

1959

270

238

0,88

380

142

1960

262

185

0,71

281

96

1961

243

196

0,81

270

74

1962

233

174

0,75

249

75

1963

230

199

0,87

263

64

1964

219

164

0,75

258

94

1965

203

136

0,67

245

109

1966

194

167

0,86

278

111

1967

194

110

0,57

199

89

1968

185

123

0,67

201

78

1969

174

117

0,67

203

86

1 Kvantiteterna i denna
kolumn torde i varje fall vad gäller senare år till övervägande delen
utgöras av ål fångad i parryssjor.

Länsstyrelsen i Blekinge län (5.4.1971)

Länsstyrelsen, som inhämtat
yttranden i ärendet från lantbruksnämnden i länet, Blekinge Provinsförbund av
RLF och Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund, finner i likhet med
lantbruksnämnden att gällande fiskelagstiftning bör göras till föremål för
översyn och anser sig i överensstämmelse med vad fiskerinämnden i länet uttalat
inte kunna tillstyrka bifall till motionen.

Lantbruksnämnden i Blekinge län anför.

Av tillgänglig fiskeristatistik
framgår, att ålfångsten i länet gått kraftigt tillbaka. Är 1969 beräknas
fångsterna ha uppgått till något över 200 ton, vilket innebär en minskning med
130 ton jämfört med år 1953. Fångstminskningen beror på minskad ålförekomst
utefter Blekingekusten. Även andra kuststräckor i landet synes ha drabbats av
vikande fångster. Ålfisket inom länet måste dock tillmätas ekonomisk betydelse.
Det sammanlagda värdet av ålfångsten för år 1969 beräknas ha uppgått till ca 2
milj. kr. och utgjorde något mera än 12 % av sammanlagda värdet av allt fiske
inom länet.

Det viktigaste ålfisket bedrives med ålbottengarn och är i
stort sett koncentrerat till länets östra kust samt Listerlandet. 1
ålbottengarnsfisket fångas så gott som enbart blankål dvs, ål, som är på
vandring ut ur Östersjön,

Utöver
bottengarn fiskas ål med älhommor, parryssjor, långrev, ljuster

s. 6 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 6

och ålsax. De största fångsterna av ål i de sist
uppräknade redskapen göres med parryssjor. 1 dessa fångas i stort sett endast
gulål, dvs, mindre ål, som ännu ej utvecklats till blankål,

Parryssjefisket efter gulål bedrives för närvarande dels
yrkesmässigt och dels som fritidsfiske. Det kan framhållas, att fritidsfiske
med detta redskap under senare år fått en allt större omfattning. Då fisket
efter den mindre ålen, dvs, gulålen, uppenbarligen orsakat en för kraftig
beskattning av ålbeståndet vid kusten, infördes i länsfiskestadgan under år
1970 ett fångstminimimått om 45 cm. på ål. Ett alltför omfattande fiske av
gulål innebär minskade fångster av blankål i ålbottengarnen och gulålfisket
utgör därför en mindre lämplig inriktning av ålfisket,

1950 års lag om rätt till fiske tillåter varie svensk
medborgare att fiska vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamns udde) med
rörligt redskap på enskilt vatten intill 300 meter från land eller intill
kurvan för tre meters djup där denna går längre ut. Detta gäller även
parryssjor om de nyttjas såsom rörligt redskap, dvs, om de tagas upp ur vattnet
inom 48 timmar. På södra kusten är dessutom fiske med nät, långrev och tobisnot
tillåtet ända in till stranden.

På enskilt vatten längs Blekinges ostkust är fisket med
skotar, sillnät och tobisnot tillåtet. Vidare är långrevsfiske tillåtet i viss
utsträckning i vatten, som är minst tjugo meter djupt.

Fiske med ålhommor med högst 1,5 meters höjd är fritt på
allmänt vatten.

Bestämmelserna om det fria nätfisket vid länets södra kust
har medfört ett ohämmat fritidsfiske med 10 000-tals nät intill land, samtidigt
som den stora allmänheten ej kan bedriva fiske med exempelvis mete och spinn
från land. Dessa förhållanden framstår därför såsom helt otillfredsställande
och är till förfång för såväl yrkesfisket som den breda allmänhet, som önskar
bedriva fiske med handredskap i sport-och rekreationssyfte.

Ett generellt frigivande av parryssjefisket på enskilt
vatten skulle medföra en situation, som för närvarande föreligger beträffande
nätfisket. Enligt' nämndens mening bör ett frigivande icke tillåtas eftersom
ålbeståndet kan komma att beskattas i en omfattning, som skulle medföra fara
för utfiskning och därmed vara till skada för det yrkesmässiga ålfisket. De
befarade följderna framstår som särskilt allvarliga, då trenden beträffande
ålbeståndet signalerar behov av begränsning i fisket efter gulål.

De gällande fiskerättsliga bestämmelserna finner
lantbruksnämnden inte idag vara särskilt väl avvägda med hänsyn till
berättigade krav såväl från yrkesfisket som från andra intressen inom berörda
område. Därvid bör även företagsenheter med kombinationen jordbruk och fiske
beaktas. Införandet av syntetiskt material i fiskeredskapen har rubbat själva
grundförutsättningarna för fiskets bedrivande på ett sätt, som uppenbarligen
inte kunde förutses vid antagandet av nu gällande fiskerilagstiftning. Den
berörda lagstiftningen bör därför enligt nämndens uppfattning bli föremål för
översyn.

Vid sådan översyn bör särskilt övervägas möjligheterna att
bereda yrkesfiskarna rätt till parryssjefiske, exempelvis genom särskilda
tillstånd av Länsstyrelsen. Sådana tillstånd skulle kunna ges i begränsad
omfattning och ha formen av försöksverksamhet under viss tid samt omfatta
vissa bestämda områden längs kusten. Möjligheter bör också finnas att till
skydd för ålbeståndet bestämma maximalt antal ryssjor som får användas inom ett
visst område samt att införa bestämmelser om maskstorlekar i ålryssjor.
Ifrågavarande tillstånd skulle vara motiverade av sociala skäl, då äldre
fiskare ofta ej orkar med det fysiskt mycket ansträngande fisket ute

s. 7 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 7

till havs. Därför är dessa fiskare i hög grad beroende av
att kunna bedriva ett inomskärsfiske, som ger dem möjlighet till inkomst.

Ärendet har även behandlats inom
lantbruksnämndens fiskerinämnd, som anför.

Fisket med parryssjor vid länets
kust har stor omfattning. 1 dessa redskap fångas i huvudsak mindre ål s, k,
gulål. Fisket bedrives av såväl yrkes- som fritidsfiskare. Någon särskild
fiskestatistik om fångsterna i parryssjor finns icke, dock torde man kunna få
en någorlunda uppfattning om fångsternas storlek ifall man närmare studerar
den årliga totala ålfångsten inom länet och jämför denna med den årliga
ålfångsten i bottengarnsfisket enligt följande:

År Ålfångst totalt Därav ålfångst i bottengarn

ton ton

1953

334

1954.

321

1955

323

1956

235

1957

314

1958

241

1959

380

1960

281

1961

270

1962

249

1963

263

1964

258

1965

245

1966

278

1967

199

1968

201

1969

203

277 270 258 174 223 170 238 185 196 174 199 164 136 167
110 123 117

Jämföres ålfångsten från år 1953
med den år 1969, finner man att fångsten i bottengarn har minskat från 277 ton
år 1953 till 117 ton år 1969, medan totalfångsten av ål fångad med samtliga ålfiskeredskap
(bottengarn, parryssjor, långrev och ljuster m, m,) har minskat från 334 ton år
1953 till 203 ton år 1969, Av 1969 års fångst kan ca 70 ton beräknas härröra
från parryssjefisket,

1970 års ålfiskestatistik är f. n. ej helt klar men fångsten
i bottengarn har enl. hittills inkomna uppgifter gått tillbaka ytterligare och
kan beräknas till ca 90 ton. Även ålfångsten i parryssjor har under 1970 gått
kraftigt riilbaka.

Ett generellt frigivande av ålfisket med parryssjor vid
länets södra kust på det sätt motionärerna avser, skulle otvivelaktigt komma
att öka fiskeintensiteten med dessa redskap, och detta skulle då inträffa när
tillgången på ål minskar.

Ett mycket stort antal fritidsfiskare skulle på så sätt få
möjlighet att göra fångster, inte minst av gulål, i en betydande omfattning. De
yrkesfiskare, som för närvarande bedriver detta fiske, skulle på längre sikt
knappast kunna fortsätta härmed, eftersom tillgången på ål ej skulle medge ett
rationellt och lönsamt bedrivet yrkesfiske.

Gulålsfisket med parryssjor har ekonomisk betydelse i
synnerhet för de äldre yrkesfiskare som ej orkar med det betydhgt mer
ansträngande fisket uthavs.

Motionen
åsyftar skapandet av regler med generell effekt för både

s. 8 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 8

yrkesfiskare och fritidsfiskare m, fl. Detta anser dock
fiskerinämnden inte böra komma ifråga. Däremot talar många skäl för att
åtgärder vidtages på avsett sätt i vad gäller enbart yrkesfiskarna. Nämnden är
emellertid inte beredd att på nuvarande stadium tillstyrka ett system -särskilt
i beaktande av ärendets stora räckvidd - där en kategoriklyvning skulle komma
ifråga då det gäller olika slag av fiskare. Nämnden får därför avstyrka bifall
till motionen.

Avvikande mening anmäldes av vice
ordf. Sven Andersson, som uttalade att motionen borde tillstyrkas,

Blekinge provinsförbund av RLF
föreslår att länsstyrelsen i sitt remissvar avstyrker i motionen framförda
yrkanden och förslag till lagändringar och framhåller därvid.

Då styrelsen sedan ett antal år
tillbaka haft vetskap om den irritation - bland såväl medlemmar som
yrkesfiskare som blivit följden av de alltmer tilltagande försöken till olaga
fiske med parryssjor, har synpunkter inhämtats från förtroendemän och
medlemmar i de RLF-avdelningar inom länet som gränsar till havet.

Av framförda synpunkter framgår med all tydlighet att en
lagändring enl, motionens förslag ej kan accepteras av organisationens
medlemskår. I en del fall har istället krav framförts att provinsförbundet
skall medverka till att all användning av parryssjor förbjudes i alla vatten,
såväl enskilt som samfällt och allmänt.

I andra fall har önskemål framförts, att nu gällande lag
skall kompletteras med restriktiv tidsangivelse för fiske med ifrågavarande
fångstredskap.

Såsom skäl för avslagsyrkandet, framförda krav och
uttalade önskemål angives, att ett fiske intill stranden även med parryssjor
oundvikligt skulle leda till en ytterligare försämring av fångstmöjligheterna
och avkastningen såväl för det egentliga yrkesfisket som för
kombinationsföretagen jordbruk fiske (ålfiske).

Den genom tillgänglig statistisk bevisbara försämringen av
i synnerhet ålfisket bedöms vara en följd av det hitintills bedrivna fisket
(rovfisket) med parryssjor,

I motionen framfört påstående, att parryssjorna hela tiden
ansetts som rörligt redskap, är felaktigt. Kustbefolkningen har på grund av
parryssjans konstruktion och användningssätt ansett denna som ett fast redskap,
Ansvarskännande fritids- och sportfiskare har haft samma uppfattning. Däremot har,
såsom inledningsvis angivits, mindre ansvarskännande fritidsfiskare gjort
gällande motsatsen.

I motionen framförd uppfattning och slutsats:
"Eftersom fisket med ålrev är betydligt mera arbetskrävande har man på
grund av avfolkningen vid kustområdena övergått till att fiska med
parryssjor" är också felaktig och avsikthgt missvisande. Den faktiska och
enda anledningen till att parryssjan kommit att ersätta ålreven är att ryssjan
- på grund av konstruktion och material kan stå utsatt under obegränsad tid.

Svenska Syd kustfiskarnas
Centralförbund tillstyrker motionen och anför följande.

Som framgår av motionen har frågan
om denna tolkning av fast och rörligt redskap genom dom avgjorts i Blekinge
län. Att denna dom skulle följas av ett förslag om lagändring torde väl ingen
svävat i okunnighet om, särskilt mot den bakgrund som föregått den rättsliga
processen. Att en sportfiskeorganisation, som har fiske som rekreation och
avkoppling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

JoU
1971:48 9

beslagtar yrkesfiskarnas redskap och därmed fråntager dem
sina försörjningsmöjligheter skapade utan tvekan en irriterad stämning långt
utöver länets gränser. Dessutom kan framhållas, att ett sådant förfarande
strider mot den anda och mening, som dåvarande statsrådet deklarerat i
anslutning till förarbetena av 1950 års lag. Han hävdade därvid med skärpa
enligt tredje lagutskottets utlåtande nr 23 att för dem som bedriver
yrkesmässigt fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett önskemål att de få
rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej skall
ges sådan omfattning, att den försvårar eller omöjliggör för dem att bedriva
sin näring med tillfredsställande resultat. Frågan har dessutom varit föremål
för kongressens ställningstagande, som beslutade i enlighet med vad som
föreslagits i den framlagda motionen.

Sveriges Fiskares Riksförbund
(23.3.1971) Riksförbundet anför.

Bruket av s. k. parryssjor vid
fiske efter den stationära ålen har sedan 1920-talet, då desamma böriade
användas vid den skånska västkusten, brett ut sig över stora delar av övriga
svenska kuststräckor. De sättas ofta ut sammankopplade i längder från ett
tiotal i varie sträcka upp till ett femtiotal. Framförallt inom
skärgårdsområden och i skyddade vikar komma de till användning, både av
yrkesfiskare och av s. k. tillfällighetsfiskare.

1950 års lag om rätt till fiske definierar fast redskap
såsom fiskebyggnad, så ock med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst
pålar eller tyngder eller annorledes fästes vid botten eller stranden och avses
skola kvarstå längre tid än två dygn i följd. All annan redskap är rörlig,

Parryssjorna är försedda med ledarm och fastade vid
botten, men avses i regel att tagas upp inom två dygn. Enligt styrelsens
uppfattning kan det inte anses vara önskvärt med sådan ändring av lagtexten så
att parryssjor alltid skall betraktas som rörligt redskap och oberoende av hur
länge de kommer att vara utsatta i en följd. Om de får kvarstå allt för länge
utan tillsyn kan de dels komma att hindra annat fiske och dels kommer den fisk,
som fångats däri att bli förstörd eller skadad. Frågan om huruvida parryssjor
skall betraktas såsom fast eller rörligt redskap bör därför som nu är fallet bh
beroende av hur fisket bedrives.

Förslaget att § 11 i lagen om rätt till fiske skall få den
i motionen angivna lydelsen kan styrelsen tillstyrka. I den mån parryssjor stå
utsatta kortare tid än två dygn bli de tillåtna att användas intill stranden
vid södra kusten av Blekinge län.

G ö teborgs Offsettryckeri AB, SthIm
71,413 S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.