Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående tillsynen över oljelagringen, m. m.

1971 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:JoU53, Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående tillsynen över oljelagringen, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets
betänkande nr 53 år 1971 JoU 1971: 53

Nr 53

Jordbruksutskottets
betänkande i anledning av motioner angående tillsynen över oljelagringen, m.
m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner:

dels
1971: 421 av herr Lindahl (s), vari hemställts att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t låter utreda hur en effektiv kontroll av
gällande oljelagringsbestämmelser lämpligen bör ordnas frågan om tillskapande
av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner bör därvid beaktas
samt anmoda länsstyrelserna att tillsammans med kommunerna förbereda
mottagningscentraler för oljeförore-riade jordmassor och annat fast oljeavfall,

dels
1971: 1054 av herr Wirtén m. fl. (fp, c), vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär att en utredning skyndsamt tillsätts för att
lämna förslag till organisation av övervakning av oljecisterner av i motionen
angivet slag.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna
från statens naturvårdsverk, kommerskollegium. Korrosionsinstitutet, Svenska
kommunförbundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska
Petroleum Institutet, Vattenvärnet, Svenska Brandförsvarsföreningen (SBF) samt
länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län. Se bilaga till detta
belänkande.

Utskottet. I förevarande motioner framställs yrkanden
dels om en övervakningsorganisation för besiktning av oljecisterner (mot. 1971:
421 och 1971: 1054), dels om åtgärder för anordnande av mottagningscentraler
för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall (mot, 1971:421).

Frågan
om bl. a. en speciell besiktningsorganisation behandlades av 1968 års riksdag i
anledning av väckta motioner. 1 utlåtande över inotio-nerna anförde tredje
lagutskottet (3LU 1968: 68) avslutningsvis att utskottet fått intrycket att
åtskilliga brister förelåg i kontrollen av att gällande bestämmelser
efterlevdes och alt det syntes nödvändigt att få till stånd ett effektivt
system för kontroll av att cisternerna överensstämmer med bestämmelserna och
att de rengörs och besiktigas på föreskrivet sätt. Utskottet föreslog bl. a.
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om de åtgärder vartill av
utskottet gjorda uttalanden kunde föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets förslag. Av kommers-

1
Riksdagen 1971.16 saml. Nr 53

s. 2 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 2

kollegiets
yttrande över nu föreliggande motioner framgår att kollegiet i samråd med
statens naturvårdsverk, statens brandinspektion och statens planverk som
komplement till tidigare lämnade bestämmelser utfärdat en kungörelse (Ser. B nr
1/1970) med bestämmelser om åtgärder till skydd mot vattenförorening genom
brandfarlig vätska samt alt härigenom de synpunkter som riksdagen anfört
enligt kollegiets mening i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Kollegiet
framhåller bl, a, att den nya kungörelsen innehåller ingående regler om
kontroll av underjordiska cisterner och rörledningar samt att kontrollen, som
skall ske med närmare angivna mellanrum, skall utföras av sakkunnig person med
skyldighet att utfärda intyg enligt ett av kollegiet fastställt formulär.
Vidare anför kommerskollegiet att intyget skall uppta utförliga uppgifter och
att den sakkunnige därför ej kan undandra sig att lämna en så klar bild över
cisternen med tillbehör att det blir möjligt för byggnadsnämnden att bedöma,
om fortsatt förvaringstillstånd kan lämnas eller om det i förekommande fall
finns skäl att återkalla gällande tillstånd, Samma kontrollregler gäller för
cistern ovan jord inom skyddsområde, och rörledning över jord inom sådant
område är underkastad regelbunden kontroll. Däremot har kollegiet ej
föreskrivit särskild kontroll av cistern i byggnad, eftersom sådan cistern
normalt står under daglig uppsikt och regler finns vilkas efterlevnad hindrar
utläckande olja från all vålla skada.

Den förenämnda kungörelsen
har trätt i kraft den 1 oktober 1970.

Utskottet
vill för egen del starkt understryka nödvändigheten av en effektiv
cisternkontroll. Särskilt kräver förvaringen av brandfarlig vätska i cisterner
helt eller delvis under jord stor uppmärksamhet. Del är uppenbart all
svårigheterna för kontroll är speciellt stora i vad gäller yttre korrosionsskador
på den del av sådana cisterner som ligger under jord.

En
avgörande förutsättning för alt en ändamålsenlig kontroll skall kunna
åstadkommas är givetvis att för uppgifterna väl utbildad personal finns att
tillgå. Detta framstår såsom nödvändigt inle minst med hänsyn till alt kontroll
i allmänhet skall ske med fem års intervall. Utbildning bedrivs f. n. vid
kurser som anordnas av statens institut för företagsutveckling. Undervisningen
omfattar cislernvård samt cislernkonlroll, och den som genomgått kurs får intyg
härom. Kursverksamhet bedrives även av bl. a. Svenska kommunförbundet. Enligt
utskottets mening bör man kunna räkna med att härigenom en förstärkning skall
ske vad gäller byggnadsnämndernas tillgång till på området sakkunnig personal.
Likaså bör de pågående kommunsammanslagningarna kunna leda till förbättrade
resurser för byggnadsnämnderna i här förevarande hänseende.

Det
synes uppenbart att insikten om vikten av hithörande frågor nu är klar såväl
hos myndigheter som hos kommuner och berörda organisationer. De av
kommerskollegiet utfärdade kontrollföreskrifterna har emellertid varit i kraft
endast ett år. Utskottet finner inte osannolikt att

s. 3 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 3

motionernas
syfte skulle kunna tillgodoses inom ramen för den nuvarande organisationen.
Det synes emellertid kunna ifrågasättas om inte en tidsgräns skulle kunna
införas efter vilken placering av oljetank under jord inte tillåts med mindre
än att den omges av ett betongtråg med vattentät botten. En sådan tidsgräns
kunde förslagsvis sättas vid år 1980. Åtgärder i detta syfte motiveras av att
det hittills inte varit möjligt att finna en ekonomiskt försvarbar
kontrollmetod, varigenom kan klarläggas att en underjordisk cistern förblir
tät. Nämnas kan i detta sammanhang att det finns ca 100 000 underjordiska
oljetankar i vårt land vilka är över 15 år gamla. Det finns starka skäl anta
att en stor del av dessa redan är otäta eller blir det inom relativt kort tid.
Kostnaden för att åstadkomma en mera skyddad placering av dessa
underjordstankar får anses ringa jämförd med den skada som läckage från
tankarna kan vålla på grundvattnet. En stor del av de nuvarande underjordiska
oljetankarna har inte undergått kontroll före nedläggningen. Detta gäller dem
som nedgrävdes före tillkomsten av nu gällande bestämmelser. Emellertid måste
en särskild kontrollorganisation på förevarande område bli synnerligen kostsam
samtidigt som det kan förväntas att utvecklingen går mot ett minskat antal
underjordiska oljecisterner. En lämpligare väg att komma till rätta med
olägenheterna skulle enligt utskottets mening kunna vara att övergå till ett
besiktningssystem med tätare tidsintervaller än f. n. Sålunda borde exempelvis
möjligheterna kunna övervägas att den tidsintervall av fem år, som nu gäller
för besiktningarna, efter år 1973 minskas till tre år och efter år 1976 till
två år. Då utskottet utgår från att Kungl, Maj:t och ansvariga myndigheter
följer nu aktuella fråga med största uppmärksamhet och vidtar de åtgärder som
i angivet syfte kan befinnas erforderliga finner utskottet inte anledning
påkalla annan åtgärd från riksdagen sida till följd av nu behandlade motionsyrkanden än att riksdagen
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört.

Vad
gäller spörsmålet om omhändertagande av oljeförorenade jordmassor och annat
fast oljeavfall framgår av remissyttrandena att problemet uppmärksammats bl.
a. av länsstyrelser och kommuner. I sammanhanget kan erinras om att
räddningstjänstutredningen nyligen avgivit sitt betänkande
"Räddningstjänst", vilket är under remissbehandling. Utredningens
förslag innebär att ansvaret för samhällets räddningstjänst, inbegripet
oljebekämpning till lands, skall ligga på kommunerna. Det föreslås även ett
interkommunalt samarbete för åstadkommande av en lämpligt avvägd
beredskapsorganisation. Länsstyrelserna anses böra få ansvaret för
katastrofplanläggningen. Utredningen har däremot inte tagit ställning till det
nyss berörda spörsmålet om omhändertagande av oljeavfall m. m. Som
kommerskollegiet anfört i sitt remissyttrande över motionerna bör det dock
kunna fömtsättas att, om utredningens förslag genomförs, kommunerna inte kan
underlåta att i samråd med vederbö-

s. 4 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 4

rande
länsstyrelse se till att ett lämpligt antal mottagningscentraler anläggs.
Oskadliggörande av omhändertaget oljespill måste självfallet anses ingå som
ett led i oljebekämpningen. I vart fall måste spörsmålet uppmärksammas vid den
kommande prövningen av förslaget. Utskottet finner den i motionen 1971: 421
upptagna, här berörda frågan mycket betydelsefull men anser att prövningen av
utredningsförslaget bör avvaktas och är därför inte berett att nu påkalla
någon särskild riksdagens åtgärd i anledning av förevarande motionsyrkande.
Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna 1971: 421
och 1971: 1054 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
angående besiktningen av cisterner samt lämnar motionerna i övrigt utan
åtgärd.

Stockholm
den 9 november 1971

På
jordbruksutskottels vägnar NILS G, HANSSON

Vid
detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie (c),
Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m).
Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s). Augustsson (s). Takman
(vpk), Åberg (fp), Leuchovius (m), fru Theorin (s), herr Persson i Heden (c)
och fru Anér (fp).

Reservation

av
herr Åberg och fru Anér (båda fp), vilka anser

dels
att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s, 2 med orden "Den
förenämnda" och slutar på s. 3 med orden "utskottet anfört" i
stället bort ha följande lydelse:

"Den
förenämnda kungörelsen, som trätt i kraft den 1 oktober 1970, innefattar inte
några uppgifter om vilka krav som måste ställas för att i kungörelsen avsedd
kontrollant av underjordiska cisterner skall betraktas som sakkunnig. Enligt
utskottets uppfattning torde det ofta ställa sig svårt för byggnadsnämnderna
att få sådant biträde av experter i ärenden angående underjordiska cisterner
som krävs för en betryggande kontroll. Utskottet vill vidare ifrågasätta om
den i kungörelsen föreskrivna intervallen mellan kontrollbesiktningarna,
vanligtvis fem år, inte är för lång. Det synes önskvärt att denna intervall
successivt minskas, exempelvis efter år 1973 till tre år och efter år 1976 till
två år. Det finns nämligen skäl antaga att en stor del av de äldre underjordiska

s. 5 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 5

cisternerna
redan är otäta eller får befaras bli det inom relativt kort tid. De skador som
härigenom kan komma att åsamkas våra vattentillgångar, främst grundvattnet,
kan bli mycket allvarliga.

Det
torde enligt utskottets mening inte vara möjligt att tillgodose nyss angivna
önskemål om en effektiv och med kortare tidsintervaller än f. n. återkommande
cislernkonlroll med de resurser för dessa ändamål som nu står
byggnadsnämnderna till buds. Utskottet finner därför övervägande skäl tala för
motionärernas uppfattning att spörsmålet om tillskapande av en särskild
organisation för övervakning av oljecisternerna bör tas upp till närmare
övervägande genom en utredning i ämnet. Som exempel på frågor som därvid,
förutom själva uppbyggnaden av kontrollorganisationen, torde böra prövas kan
nämnas spörs-målen om utbildning och auktorisation av kontrollanter, om cisternmaterial
och cisternernas konstruktion och utrustning saml om skyddsåtgärder av olika
slag och om anordningar för varning vid läckage."

dels att utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:

"att riksdagen i anledning av motionerna
1971:421 och 1971: 1054 hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning av frågan om
en organisation för kontroll av oljecisterner samt lämnar motionerna i övrigt
utan åtgärd."

It
Riksdagen 1971.16 saml. Nr 53

s. 6 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53

Bilaga

Yttranden
över motionerna 1971: 421 och 1971: 1054 Statens naturvårdsverk (13.9.1971)
Naturvårdsverket anför.

Från den 1 oktober 1970 gäller skärpta bestämmelser
till skydd mot

vattenförorening orsakad av brandfarlig vätska. Bl. a. skall un

derjordiska cisterner och rörledningar kontrolleras och täthetsprovas.

Statens naturvårdsverk vill understryka vikten av att denna kontroll ut

förs av kompetent personal. Med hänsyn till de krav på sakkunskap

verksamheten ställer synes det verket lämpligt att någon form av behö

righet krävs för att utöva cisternkontroll och utfärda besiktningsintyg.

De
nya bestämmelserna har ännu inte varit i kraft ett helt år och tillräckliga
erfarenheter av deras praktiska tillämpning torde därför knappast föreligga.
Naturvårdsverket har emellertid i princip inget att erinra mot alt bl. a.
kontrollfrågan löses genom en särskild besiktningsorganisation.

Verket
ifrågasätter dock om en sådan organisation bör begränsas till att omfatta
kontroll av lagringsanordningar för brandfarliga vätskor. Enligt verkels åsikt
bör kemikalielagringen ägnas minst lika stor uppmärksamhet. Emellertid finns
ännu inga bestämmelser som reglerar denna verksamhet ur miljösynpunkt.

Enligt
förordningen om brandfarliga varor räknas till brandfarlig vätska vara i
flytande eller halvfast form med en flampunkt av högst -+- 60° C samt oavsett
flampunkt dessutom motorbrännolja och eldningsolja. Konungen kan dock förordna
att även annan vara underordnas bestämmelserna.

Vissa
petroleumprodukter som förvaras på i princip samma sätt som de brandfarliga
vätskorna, t. ex. smörjoljor och hydrauloljor, samt andra vätskor såsom
Ijäroljor, vissa impregneringsmedel m. m. faller utanför förordningen om
brandfarliga varor. Naturvårdsverket anser det angeläget alt produkter av
detta slag, som kan förorsaka allvarlig vattenförorening och som lagras på
samma sätt som de brandfarliga vätskorna, även inordnas under förordningens
bestämmelser. Såvitt naturvårdsverket kan finna föreligger ej heller något
formellt hinder härför. Miljöskyddsföreskrifter saknas som nämnts även för
lagring av kemikalier.

Vad
gäller uppläggningsplatser för oljebemängda markmassor från sanering av
oljeskador i mark, har naturvårdsverket på olika sätt riktat bl. a.
länsstyrelsernas uppmärksamhet på denna fråga. Verket har därvid framfört den
åsikten att kommunala soptippar i vissa fall erbjuder deponeringsplatser,
fömtsatt att tippningen sker på kontrollerbart sätt.

Kungl.
kommerskollegium (20.7.1971)

Kollegiet
anför.

Inledningsvis får kollegiet erinra om att räddningstjänslutredningen
numera avlämnat sitt betänkande "Räddningstjänst" (SOU 1971: 50). I
detta framläggs förslag om att ansvaret för samhällets räddningstjänst vilken
skall inbegripa oljebekämpning till lands skall läggas på kom-

s. 7 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 7

munerna,
envar inom sitt område. Verksamheten skall handhas av kommunens brandförsvar
(brandkåren) såsom lokalt räddningsorgan, varvid förutsätts ett interkommunalt
samarbete för skapande av en lämpligt avvägd beredskapsorganisation. Vidare
förordas att länsstyrelsen skall ha ansvaret för katastrofplanläggningen inom
länet, vilken i största möjliga utsträckning bör bygga på den lokala
planläggningen och ske i samråd med kommunerna m. fl.

Däremot
synes utredningen ej ha tagit ställning till den viktiga, i motionen 1971: 421
berörda frågan om hur oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall i
samband med saneringsåtgärder skall omhändertagas. Såvitt kollegiet kan
belöma, är denna fråga långt ifrån tillfredsställande löst i dag. Kollegiet
förutsätter emellertid att, om utredningens förslag genomförs, kommunerna inte
kan underlåta att i samråd med länsstyrelsen se till att ett lämpligt antal
mottagningscentraler anläggs. Oskadliggörande av omhändertaget oljespill måste
anses ingå som ett sista led i oljebekämpningen. I vart fall måste denna fråga
uppmärksammas i samband med den kommande prövningen av utredningens förslag.

Med
hänsyn till vad sålunda anförts anser kollegiet att denna prövning bör avvaktas,
innan riksdagen tar ställning till det i motionen 1971: 421 gjorde yrkandet
beträffande mottagningscentraler.

Vad
härefter angår den i båda motionerna upptagna frågan om tillskapandet av en
särskild besiktningsorganisation för oljecisterner så får kollegiet erinra om
alt denna fråga dryftades av 1968 års riksdag i samband med behandlingen av
motionerna nr I: 481/1968 och nr II: 605/
1968 (jfr tredje lagutskottets utlåtande nr 68/1968, sid. 12, och riksdagens
skrivelse den 5 december 1968 om åtgärder mot oljeläckage m. m.). Riksdagens
skrivelse remitterades av handelsdepartementet till kollegiet för yttrande. I
skrivelse den 13 juli 1970 avgav kollegiet det begärda yttrandet. I delta
omtalades alt kollegiet den 30 juni 1970, i samråd med statens naturvårdsverk,
statens brandinspektion och statens planverk, med stöd av 14 § förordningen om
brandfarliga varor som komplement till tidigare lämnade bestämmelser
utfärdat en kungörelse (Ser. B nr 1/1970) med bestämmelser om åtgärder till
skydd mot vattenförorening genom brandfarlig vätska samt att härigenom de synpunkter
som riksdagen anfört i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Kollegiet
framhöll bl. a. all den nya kungörelsen innehöll ingående regler om kontroll av
underjordiska cisterner och rörledningar samt att kontrollen, som skall ske
med närmare angivna mellanrum, skall utföras av sakkunnig person med skyldighet
att utfärda intyg enligt ett av kollegiet fastställt formulär. Vidare omtalade
kollegiet att intyget skall uppta utförliga uppgifter och att den sakkunnige
därför ej kan undandra sig att lämna en så klar bild över cisternen med
tillbehör att det blir möjligt för byggnadsnämnden alt bedöma, om fortsatt
förvaringstillstånd kan lämnas eller om det finns skäl att återkalla gällande
tillstånd. För fullständighetens skull bör här framhållas att samma
kontrollregler gäller för cistern ovan jord inom skyddsområde samt att
rörledning över jord inom sådant område är underkastad regelbunden kontroll.
Däremot har kollegiet ej föreskrivit särskild kontroll av cistern i byggnad,
eftersom cisternen normalt står under daglig uppsikt och regler finns vilkas
efterlevnad hindrar därifrån utläckande olja från att vålla skada.

Vidare
anförde kollegiet i skrivelsen den 13 juli 1970 följande: "Förordningen saknar
bestämmelser med stöd varav en speciell statlig kon-

s. 8 Kontrollera mot PDF

JoU1971:
53 8

trollorganisation skulle kunna tillskapas (jfr motionerna
nr I: 481 och nr II: 605 och sista stycket i tredje lagutskottets utlåtande,
sid. 12), och kollegiet har därför ansett sig ej kunna meddela föreskrifter ont
krav på viss kompetens hos dem, som ägnar sig åt cisternkontroll, eller att utfärda
regler, som skulle innebära införandet av ett auktorisationssystem i någon
form. Kollegiet förutsätter, att byggnadsnämnderna vid handläggningen av
hithörande ärenden ser till att endast i saken insatta personer anlitas för
cisternkontroll. Det bör då nämnas att bl. a. statens institut för
företagsutveckling bedriver en omfattande kursverksamhet på området, och att
kurserna är väl besökta. Undervisningen omfattar cisternvård av skilda slag
samt cisternkontroll. Den som genomgått kurs får intyg härom. Underkastar han
sig skriftliga prov, utfärdas betyg för honom". I anslutning härtill framhöll
kollegiet, att föreskrifter om en särskild kontrollorganisation hade sin plats
i förordningen om brandfarliga varor men att, eftersom det i så fall skulle
bli fråga om ett tämligen långt gående ingrepp i enskild rätt, en sådan
komplettering ännu inte borde genomföras. Enligt kollegiets mening borde
erfarenheterna från tillämpningen av kungörelsen nr 1/1970 avvaktas. Vidare
uttalade kollegiet att kollegiet hyste gott hopp om att förhållandena på detta
område snart skulle komma att avsevärt förbättras. Anledningen härtill var bl.
a. att kollegiet i nyssnämnda kungörelse lämnade utförliga anvisningar till
byggnadsnämnderna hur de skulle handlägga hithörande ärenden samt att kollegiet
förutsatte att kommunsammanslagningarna skulle leda till att varje kommun
skulle finna det möjligt att anskaffa erforderlig sakkunskap på området.

Kollegiet finner angeläget att i detta sammanhang
framhålla att det ej råder tvivel om att de allvarligaste skadorna genom
brandfarlig vätska hittills uppkommit i samband med påfyllning av cisterner,
som används för förvaring av eldningsolja och är belägna inomhus i källare el.
dyl. eller under jord. På grund av slarv och vårdslöshet i olika former eller
till följd av misstag har nämligen överfyllning med därav föranledda oljeflöden
varit en tämligen vanlig företeelse. Under senaste tiden har emellertid
oljebolagen börjat använda s. k. elektroniskt överfyllnings-skydd, så
konstruerat och anbringat alt överfyllning är omöjlig. Skyddet utgörs av två
huvudbeståndsdelar, av vilka den ena som är tämligen billig inmonteras i
cisternen och den andra som är ganska kostsam inmonteras i tankbilen.
Oljebolagen har förklarat sig villiga att satsa på detta syslem. På grund av
bristande resurser är det emellertid inte möjligt att genast införa systemet
överlag, utan detta måste byggas ut efter hand. Enligt övergångsbestämmelserna
i kungörelsen nr 1/1970 skall systemet vara helt genomfört senast den 1.7.1974.

Såsom betonats i motionen 1971: 1054 så blir sakkunnigt
utförda kontroller av främst underjordiska cisterner under alla omständigheter
nödvändiga. Tidigare har insikten om betydelsen av dylika kontroller varit allt
för ringa, men i dag är läget uppenbarligen ett annat. Mycket talar dock för
att tillgången på erforderlig sakkunskap ännu är otillräcklig och att all
cisternkontroll därför inte kan betraktas som tillförlitlig samt att ibland det
är svårt för byggnadsnämnderna alt bedöma huruvida inkomna kontrollintyg är
vederhäftiga. Det är emellertid sannolikt att dessa brister kommer att
avhjälpas efter hand. Med hänsyn härtill vill kollegiet alltjämt ifrågasätta om
tillräcklig anledning finns att nu ingripa med nya åtgärder eller om inte
ytterligare någon tids erfarenheter bör avvaktas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 9

Härtill kommer att statsmakterna alltsedan
tillkomsten av 1864 års näringsfrihetsförordning varit restriktiva när det
gällt att medverka i auktorisationssystem. En medverkan har den påtagliga
nackdelen att staten i allmänhetens ögon mer eller mindre har ansvaret för att
den verksamhet som auktorisalionen avser också bedrivs såsom avsetts. I de fall
då någon form av statlig auktorisation skapats har det vanligen gällt alt
tillgodose vikliga säkerhetssynpunkter. Eftersom det är denna fråga som är
aktuell i detta sammanhang, framstår motionärernas yrkanden som naturliga.

I
motionen 1971: 1054 föreslås att all cisternkontroll skall utföras av en
särskild övervakningsorganisation förslagsvis benämnd AB Svensk
cisternbesiktning med förebild från bilområdets AB Svensk bilprovning.
Kollegiet ställer sig tveksamt till detta förslag. En väsentlig skillnad är
att bilkontrollen kan utföras på ett centralt provningsställe, där erforderlig
personal är samlad och dit bilarna körs för besiktning, medan
cisternkontrollen måste utföras på platser som ligger spridda över stora
områden och dit besiktningspersonalen måste förflytta sig. Det kan befaras att
en dylik apparat blir tungrodd och dyrbar. Det kan vara svårt att ge personalen
jämn sysselsättning. Särskilt bör beaktas att antalet kontrollpliktiga
cisterner efter hand minskar.

Enligt
kollegiets mening är i dag viktigast tillse, att utbildningsresurserna är
sådana att de snabbt leder till att det över hela landet finns sakkunniga
personer som kan utföra en riklig cisternkontroll. I anslutning härtill skulle
ett auktorisationssystem av något slag kunna införas. Härvidlag kan 31 § andra
stycket i 1949 års arbelarskyddskungörelse tjäna som förebild. I så fall skulle
stadgas att föreskrifter rörande villkor för behörighet som cisternkontrollant
meddelas av kommerskollegium med skyldighet alt, när villkoren är uppfyllda,
bevilja behörighet, och med rätt att i förekommande fall återkalla denna.

Vid
övervägande av de olika synpunkter som anmäler sig i sammanhanget har
kollegiet funnit att en utredning med uppdrag att framlägga förslag om, hur
kontrollen av oljecisterner bör organiseras, kan vara befogad.

Korrosionsinstitutet (29.9.1971) Institutet anför.

Korrosionsinstitutet och dess föregångare Ingenjörsvetenskapsakademiens
korrosionsnämnd har ägnat stort intresse åt korrosionen i oljecisterner.
Sålunda belystes ämnet från olka utgångspunkter i tre uppmärksammade föredrag
vid Stiftelsens för korrosionsteknisk forskning årsstämma år 1967. Se institutets
Årsbok 1968, s. 92114.1

Korrosionsinstitutet
har också ansett det angeläget att medverka till en lösning av de problem som
vidlåder oljelagringen i stålcisterner. Arbetet har bl. a. innefattat
medverkan alt starta forskning ifråga om inhi-bitorer mot cisternkorrosion,
långtidsförsök med in- och utvändigt kato-diskl skydd, långtidsförsök vad
gäller invändig målning av cisterner, utarbetande av provningsnormer för färger
härför samt uppföljning av reparationsåtgärder i invändigt korrosionsskadade
cisterner. Arbetet har skett och sker tillsammans eller i samråd med bl. a.
försvaret och andra myndigheter. Svenska Petroleum Institutet och den
materieltill-

'
Här ej bilagd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 10

verkande
industrin. Helt nyligen har ett anslag sökts och erhållits från Statens råd för
byggnadsforskning "för att sammanställa erfarenheter och göra
kompletterande undersökningar för att få en helhetsbild som kan ligga till gmnd
för de kriterier som skall vara uppfyllda för att skyddsåtgärder resp.
skyddsmedel skall bli godkända".

I
olika sammanhang har Korrosionsinstilutet, vid kurser, uppföljningsdagar etc.
pejlat inställningen till dessa problem hos deltagare från byggnadsnämnder och
hälsovårdsnämnder. Deras ambition alt komma tillrätta med problemen har i de
flesta fall stått utom diskussion, men samtidigt har osäkerhet framkommit inför
det stora kunskapsområde som oljelagringen i alla dess faser inrymmer.

Då
frågan ånyo uppkommit om en särskild besiktningsorganisation vill institutet
särskilt betona den trygghetsfaktor som en sådan organisation skulle innebära
såväl för den enskilde som för samhället. Byggnadsnämndernas personal skulle
avlastas en arbetsuppgift som är viktig men ändock endast en bland många
betydelsefulla. Man torde knappast kunna begära att byggnadsnämndernas
ledamöter annat än i undantagsfall skall kunna bli kvalificerade för just
denna del av deras arbetsområde.

En
rationellt organiserad besiktningspalrull med ansvaret för ett distrikt av
lämplig storlek torde vara berättigad. Den skulle kunna arbeta systematiskt och
med föreskrivna intervaller följa upp varje enskild cisterns kondition. Att
personalen skulle hålla sig fortlöpande informerad om framsteg ifråga om
förebyggande åtgärder, rengörings- och inspektionsmetoder m. m. är en
självklarhet.

Erfarenheterna
visar att en ganska kvalificerad utrustning är önskvärd för en riktigt
arbetande patrull, avsedd för cisternrengöring, besiktning och övervakning.
Det finns exempel på att personal till rengörings-patruller rekryterats från
arbetsförmedlingar och utan någon som helst kännedom om cisternrengöringen
eller dess olika faromoment anvisats arbete, t. o. m. i cisterner som
innehållit l:a klass vara. Deras utrustning har dessutom varit undermålig. En
fast organisation skulle eliminera sådana risker och dessutom kunna arbeta
metodiskt, med minsta möjliga förflyttningssträckor mellan olika arbetsobjekt,
vilket givetvis medverkar till att hålla kostnaderna nere.

Det
har vidare kunnat konstaleras en brist på kunskaper och initiativ när det gällt
att vidta åtgärder efter inträffat läckage. En till personalstyrkan begränsad
men kvalificerad personalgrupp med fullgod utrustning skulle vara av stort
värde när och oavsett var en oljeskada, även av annat slag än genom
cisternläckage, inträffat. Den skulle med andra ord utgöra ett önskvärt och
viktigt tillskott till den kommunala oljeskydds-beredskapen.

Det
bör betonas att underjordscisternerna vilka utgör största riskmomentet
kominer att minska i antal; Kommerskollegiets författningssamling, serie B,
1970, nr 1, kommer att medverka till en uppflytt-ning av underjordiska
cisterner enär kostnaderna för säkerhetsåtgärder ofta blir så höga att en
uppflyttning blir den naturliga följden. Det skall emellertid framhållas att en
besiktningsorganisation bör ägna sig inte endast åt i jorden nedgrävda
cisterner utan även åt andra cisterntyper, t. ex. inomhuscisterner. Plast-
och betongcisterner bör också innefattas i besiktningen.

Mot
bakgmnd av det ovan sagda vill Korrosionsinstitutet uttala sig positivt för en
besiktningsorganisation av den art som förutsattes i mo-

s. 11 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 11

tionerna
samtidigt som institutet kraftigt vill understryka att organsa-tionens
planläggning bör ske grundligt och med beaktande av att man i största möjliga
utsträckning utnyttjar existerande erfarenheter och resurser så att
kostnaderna hålls på lägsta möjliga nivå. Även lösningen att förstärka
byggnadsnämnderna med specialister alternativt i mindre orter ge utvalda
ledamöter i byggnadsnämnden specialutbildning kan dock övervägas såsom ett
mindre kostnadskrävande alternativ.

Vilken
lösningen än blir fordras någon form av auktorisation. Den kursverksamhet som
bedrivs genom Statens Institut för Företagsutveckling (SIFU), Svenska
Kommunförbundet och Korrosionsinstitutel är värdefull i många avseenden. Att en
deltagare skall kunna anses "sakkunnig" enbart efter att ha genomgått
en sådan kurs torde emellertid innebära risker. För närvarande föreligger inte
heller något förfarande liknande det som tillämpas för svetsare eller
elektriker, vilka inte får utföra sitt arbete utan att vara i vederbörlig
ordning auktoriserade. Kommerskollegiets författningssamling, serie B, 1970, nr
1, är synnerligen vag ifråga om sakkunnig-begreppet, något som t. ex. framgår
av bilaga 3 till bestämmelserna; inga som helst uttalanden om den sakkunniges
kvalifikationer och skyldigheter göres.

Korrosionsinstilutet
har enligt ovan uttalat sig positivt om en besiktningsorganisation av den art
som motionärerna föreslagit men samtidigt antytt en alternativ lösning och
anser att denna fråga behöver bearbetas ytterligare. Korrosionsinstitutet vill
därför tillstyrka en utredning om lämpligaste sättet för en framtida
cisternkontroll. Institutet är därvid berett alt undersöka sina möjligheter att
aktivt medverka i denna kontrollverksamhet, t. ex. genom att bistå vid
utveckling och övervakning av kontrollmetoder och genom att ge synpunkter i
auktorisationsfrågan.

Frågan
om mottagningsplatser för oljeförorenat avfall ligger utanför
Korrosionsinstitutets kompetensområde, varför institutet avstår från att yttra
sig om motionens 1971: 421 hemställan i detta avseende.

Svenska kommunförbundet (3.9.1971) Förbundets
styrelse anför.

Sedan kommerskollegii tillämpningsbestämmelser till
skydd för vattenförorening genom brandfarlig vätska meddelades har förbundet
genomfört ett stort antal kurser i hithörande frågor för berörda kommunala
befattningshavare. Dessutom har anvisningar och förslag till administrativa
rutiner avseende brandfarliga varor utarbetats och tillställts samtliga
kommuner. Förbundets avsikt har varit att härigenom bidraga till att förutsättningar
för effektiv kontroll av gällande bestämmelser skapas.

Förbundet
har rekommenderat kommunerna att inle knyta särskild expertis för teknisk
kontroll av cisterner till den kommunala organisationen. I stället förordas
att byggnadsnämnderna godkänner företag och enskilda som har erforderliga
kvalifikationer.

Denna
rekommendation innebär egentligen att ett offentligt auktorisationssystem
förordas, vilket om det skall bli effektivt torde kräva författningsstöd. I
och för sig kan denna verksamhet tänkas vara ordnad i kommunal regi, varvid
kommunerna är oförhindrade att anlita entreprenörer. I samband härmed kan
kommunerna givetvis avtalsvägen uppställa vissa kvalifikationskrav. Utan
författningsstöd torde man dock

s. 12 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 12

härigenom
ej kunna hindra att oljetanksinnehavare och andra anlitar sig av andra företag
inom branschen för vilka laglig grund för uppställande av kvalifikationskrav
saknas.

Enligt
styrelsens mening är det från miljövårdssynpunkt angeläget att man genom krav
på auktorisation i någon form erhåller kontroll över de företag, som är
verksamma i oljesaneringsbranschen. De funktioner som härvidlag kan komma
ifråga är icke enbart tankbesiktning utan även tankrengöring, sanering efter
oljeutsläpp och andra kemikalieutsläpp. Styrelsen kan på detta stadium icke
närmare ange vad ett auktorisationssystem bör innehålla, men hävdar alt ett
sådant system som kan baseras på tillgängliga resurser hos
oljesaneringsföretagen bör kuima medföra väsentligt billigare administrativa
kostnader än uppbyggnaden av en central, fristående organisation av samma
struktur som AB Svensk bilprovning.

Mot
den bakgrunden vill styrelsen avstyrka motionärernas förslag om utredning för
tillskapande av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner. Däremot
vill styrelsen förorda att frågan om ett auktorisationssystem för privata
oljesarieringsföretag, som bl. a. är verksamma med kontroll och rengöring av
tankar blir föremål för närmare överväganden. Därvid bör ställning las till
vilket eller vilka verksamhetsfält auktorisationen skall omfatta, om indelning
i auklorisationsklasser bör ske, vilka kompetenskrav som bör uppställas, vilket
krav som bör ställas på företagens utrustning, hur ett ansvarssystem bör
utformas (garanti eller försäkring) m. m. Vidare bör klargöras vilken
myndighet, som bör ge tillstånd till auktorisation. Om i princip enhetliga
normer för godkännande av företag inom oljesaneringsbranschen utfärdas från
centralt håll talar mycket för att tillståndsprövningen av det enskilda företagel
kan ske lokalt för varje kommun.

Vissa
funktioner i samband med oljesaneringen kan tänkas ligga inom ramen för det
kommunala renhållningsmonopolet. Avgränsningen härav bör närmare klarläggas.

När
det gäller frågan om motlagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och
annat fast oljeavfall bör framhållas att den materia som innefattas i denna
beskrivning kan inrymma avfallsprodukter som inte kan deponeras på av
motionären föreslaget sätt utan kräver speciell behandling. Bortsett härifrån
delar styrelsen motionärens uppfattning om det angelägna i att sådana centraler
förbereds. Det behöver enligt styrelsens mening härvid ej röra sig om färdiga
anläggningar utan vad som bör eftersträvas är en planeringsberedskap och normer
för hur oljeförorenade massor och dylikt bör omhändertas. F. n. råder
osäkerhet om hur oljeavfall av denna karaktär lämpligen bör behandlas.
Styrelsen anser det angeläget att man från statligt håll ser till att
forskning härom kommer till stånd. Det är tveksamt hur långt kommunernas ansvar
inom ramen för allmänna hälsovården för omhändertagande av oljeavfall av här
aktuell typ kan sträcka sig. Enligt räddningstjänstutredningens betänkande,
"Räddningstjänst, SOU 1971: 50", skall det inte ankomma på
räddningsorgan alt ombesörja sanerings- eller återslällningsåtgärder. Även här
är del angelägel att en klar gräns dras.

Om
kommunerna skall la hand om del oljeavfall som här närmast avses uppkommer
frågan om hur kostnadstäckning skall ske. Det förefaller rimligt, att den som
hanterat oljan också bär kostnaden för omhändertagandet när oljan kommit lös.
Enligt styrelsens mening skulle för såvitt inte frågan om kostnadsansvaret
kan ordnas tillfredsslällan-

s. 13 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 13

de
genom andra generellt verkande regler en lagstiftning om strikt
skadeståndsansvar för skada till följd av oljehanlering ha en betydande effekt.
Strikt ansvar förefaller motiverat med hänsyn till den stora skada löskommen
olja kan orsaka.

Mot
denna bakgrund anser styrelsen alt lagstiftning om strikt ansvar för oljeskada
bör övervägas som ett tänkbart alternativ för en lösning av kostnadsansvaret.

Svenska
försäkringsbolags riksförbund (15.9.1971)

Riksförbundet instämmer i de yrkanden som framförts
i motionerna och anför.

Båda motionerna tar främst sikte på de särskilda
risker som är förenade med lagring av oljeprodukter i underjordscislerner.
Såsom särskilt framträdande brister framhålles därvid kommunernas bristande resurser
att kontrollera cisternerna och att efter inträffad skada ta hand om oljespill
och oljeförorenade jordmassor. Motionen 1971: 421 utmynnar i yrkandet att
riksdagen måtte anhålla att Kungl. Maj:t låter utreda hur en effektiv kontroll
av gällande oljelagringsbestämmelser lämpligen bör ordnas, varvid frågan om
tillskapandet av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner bör
beaktas. Vidare yrkas i motionen att Kungl. Maj:t måtte anmoda länsstyrelserna
att tillsammans med kommunerna förbereda mottagningscentraler för
oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall. I motionen 1971: 1054
yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär alt en utredning
skyndsamt tillsättes för alt lämna förslag till organisation av övervakning av oljecisterner.

Enligt
försäkringsbolagens erfarenheter från skaderegleringsarbetet måste problemet
med de underjordiska oljecisternerna bedömas som mycket allvarligt.
Kommerskollegii nya bestämmelser (Kommerskollegii författningssamling ser. B
1970 nr 1) innebär visserligen ett väsentligt framsteg. Inte desto mindre finns
anledning alt tro att det nuvarande lägel snabbt kan förvärras om det inte
tillses alt resurser skapas för effektiv kontroll av bestämmelsernas
efterlevnad saml för sakkunnig rådgivning och anvisningar åt de enskilda
oljelagrarna.

Tillämpningen
av bestämmelserna kräver omfattande fackkunskap och meningarna är i viktiga
frågor delade även bland fackmän. Frågan är enligt riksförbundels mening så
viktig att olika vägar alt skapa en organisation för övervakning och kontroll
av oljecisterner allsidigt bör prövas.

Allt
oljeavfall avfallsoljor, emulsioner, oljeindränkla jordmassor m. m. medför
risker för miljöskador, främst på vattendrag och grundvallen. Bristen på en
organiserad mottagning i kommunerna av oljeavfall har länge varit besvärande,
vilket inte minst försäkringsbolagen fått erfara i samband med saneringsarbete
efter oljeutflöden.

I
skrivelse till Svenska Kommunförbundet den 19 mars 1969 framhöll
samarbetsgruppen för oljeskyddspropaganda i vilken grupps arbete
riksförbundet aktivt deltar följande:

"Skall
oljeskyddspropagandan vara meningsfull måste emellertid en allvarlig brist
avhjälpas. Det har nämligen visat sig att kommunerna endast i undantagsfall har
anordningar för mottagning av spillolja, och på endast några få ställen i
landet finns det företag e. d. som tar emot

s. 14 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 14

olja
för destruktion eller möjligen regenerering. Detta måste i realiteten innebära
att betydande mängder olja töms ut på marken, i avlopp eller direkt i vatten. I
vissa fall hälls olja på soptippar eller bränns öppet, vilket emellertid kan
medföra förorening av vatten respektive luft.

Samarbetsgruppen
för oljeskyddspropaganda vill därför till Svenska kommunförbundet hemställa,
att Förbundet hos kommunernas byggnadsnämnder skyndsamt framhåller vikten av
att varje kommun snarast vidtar lämpliga åtgärder för att ordna mottagning av
olja, exempelvis i container för vidaretransport till destruktion, som måste
ske med hänsyn till miljövårdskraven, eller om möjligt till regenerering för
återanvänd-ning."

I
huvudsak likalydande skrivelser avläts samtidigt till Statens Naturvårdsverk,
Statens Planverk samt Riksdagens tredje lagutskott.

Motioner
avgavs till 1969 års riksdag om dels oskadliggörande av oljeavfall, dels
åtgärder i syfte att bygga upp ett system av uppsamlingsplatser för olja och
andra farliga ämnen över hela landet. Riksdagen lämnade motionerna utan åtgärd.
Jordbruksutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 48 att pä olika håll
undersökningar rörande skilda problem på avfallshanteringens område bedrevs i
såväl statlig och kommunal som enskild regi. Utskottet utgick ifrån att
undersökningarna bedrevs skyndsamt och att Kungl. Maj:t och berörda myndigheter
snarast skulle vidta de åtgärder som befanns motiverade.

Utförda
och pågående undersökningar på avfallshanteringens område har i allmänhet tagit
sikte på de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för totalt
oskadliggörande eller återanvändning av avfall. Det är riksförbundet bekant
att, såvitt rör oljeavfallet, synnerligen effektiva metoder för behandlingar
framkommit, baserade på kemiska och fysikaliska processer och att avancerade
projekt står inför sitt förverkligande, innefattande såväl uppsamling och
behandling av oljeavfall som distribution av behandlat avfall till a\'nämare.
Utan att ha en dagsaktuell överblick över läget vill riksförbundet dock peka
på den risk som föreligger att kommunernas oljeuppsamlingsproblem genom sådana
system inom överskådlig tid endast kommer att lösas för de mer
industrialiserade regionerna i landet. För åtskilliga kommuner idag måhända
de flesta kvarstår i så fall frågan hur man praktiskt skall kunna fullgöra
den skyldighet som enligt hälsovårdsstadgan torde föreligga att mottaga oljeavfall
inom kommunen. En planlagd och organiserad verksamhet för mottagning av
oljeavfall är emellertid även om den idag av kostnadsskäl inte kan knytas
till ett system med totalt oskadliggörande eller återanvändning bättre än
ingen verksamhet alls. När det gäller mottagning av oljeförorenade jordmassor
och annat fast oljeavfall yrkandet i motionen 1971: 421 avser endast denna
avfallstyp är det enligt försäkringsbolagens erfarenhet idag snarast
svårare än tidigare att av kom-munmyndigheterna få anvisning om var sådant
avfall får avlämnas. Särskilda avstjälpningsplatser för sådant avfall, med
praktiskt sett små eller inga risker för miljöförstöring, kan om god expertis
anlitas i de flesta fall anordnas med enkla medel och till låga kostnader. Ur
Svenska Brandförsvarsföreningens och Svenska Petroleuminstitulets publikation
"Olja, skada, sanering" kan här citeras:

"Med
hänsyn till att olja i mark särskilt i matjord ganska snabbt bryts ner av
bakterier kan det vara ekonomiskt rimligt att inom en kommun ordna särskild
avstjälpningsplats för oljeförorenade massor, där oljans nedbrytning kan
påskyndas genom "gödsling" med näringssalter

s. 15 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 15

(kväve,
fosfor). Lämplig plats bör utses i samråd med geohydrologisk expertis (se 323)
så att risk för vattentäklsskador undvikes."

Folksam
(15.9.1971)

Folksam framhåller att det finns många skäl som
talar för motionärernas hemställan om utredningar angående övervakningsorganisation
för tillsyn av oljecisterner och om förberedelse av mottagningscentraler för
oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall.

Folksam anför vidare.

Problemet med läckande oljecisterner har nyligen i
sin helhet diskuterats av riksdagen, utretts av kommerskollegium och
kommunikationsdepartementet och blivit föremål för nya bestämmelser som trädde
i kraft den 1 oktober 1970. Trots detta är läget otillfredsställande. Nya
oljeskador, rapporter om förstörda vattentäkter, aktuella sifferuppgifter om
oljecisternernas dåliga kondition visar klart behovet av kraftåtgärder på det
område som motionerna behandlar.

Utan
förbättrade resurser och en effektiv organisation för att handha problemet med
läckande oljecisterner är nya bestämmelser av ringa värde. Hela problematiken
måste behandlas på så sätt att man samtidigt beaktar och väger mot varandra
alla verkliga kostnader som kan komma att åvila cisternägaren-konsumenlen,
dvs. kostnader för eventuell installation av cistern inomhus, kostnader för periodisk
rengöring och besiktning, utlägg för ny cistern, försäkringskostnader,
eventuell förlust av oersättliga vattentäkter, kostnader som skall betalas
kollektivt för annan miljöförstöring, m. m. Om inle detta sker kan vare sig
myndigheter eller den enskilde konsumenten fatta väl övervägda beslut när det
gäller oljelagringsproblemet. Motionerna som aktualiserats så kort tid efter
frågans behandling i riksdagen, är klara symptom på att den tidigare
behandlingen av frågan skett utifrån ett alltför snävt perspektiv, trots att
det inte saknats realistiska förslag till lösning av problemen.

Folksam
framförde år 1968 i en skrivelse till riksdagens tredje lagutskott och i ett
remissyttrande till kommunikationsdepartementet förslag till lösningar av
problem som ånyo aktuahseras i föreliggande motioner. Det kan vara värt att
rekapitulera och i någon mån komplettera vissa av de synpunkter som då
framfördes av Folksam och som kan vara relevanta i detta sammanhang.

De
nya bestämmelserna innehåller en brist som onödigtvis komplicerar konsumentens
valsituation. Som framhålls i motion 1971: 1054 kommer de nya bestämmelserna
alt de facto göra det fördelaktigare för konsumenten alt placera oljecisternen
inomhus. Detta rikliga konstaterande visar alt de nya bestämmelserna egentligen
borde innehålla förbud mot nyinstallation av underjordiska stålcisterner.
Samtidigt visar konstaterandet att oljelagringsproblemet borde beaktas bättre
vid byggnadsplaneringen i likhet med vad som t. ex. gäller för behovet av
parkeringsplatser. Detta skulle ha besparat blivande cisternägare onödigt
besvär med att kalkylera kostnader för vissa alternativ för oljelagring. Vid en
sådan kalkyl kan det finnas risk för att väsentliga delar av kostnadsbilden
åsidosatts, särskilt som konsumenten tillhandahålls råd från olika håll med
intressen för enbart delar av problemkomplexet med läckande oljecisterner t.
ex. oljedistributörer, cisternproducenter och cisternvårdsföre-lag. Särskilt
allvarligt är det att man alltför litet tar hänsyn till de risker

s. 16 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 16

för
oljeskador och därmed förknippade försäkringskostnader som konsumenten måste
beakta i sin kalkyl.

Det
kan starkt ifrågasättas om ett besiktningsarbete, baserat på enskilt
företagande, kan uppfylla de kvalitetskrav som måste ställas. En del aktuella
fall visar att oljeskador och allvarliga tillbud inträffat kort tid efter
godkänd besiktning och rengöring av cisternen. Priskonkurrens mellan
cisternvårdsförelag och en eventuell strävan från deras sida att konkurrera med
att vara allmänt "hygglig" och inte gärna döma ut cisterner kan leda
till att cisternägarens kortsiktiga ekonomiska intressen överbetonas. Han
försätts i en situation där ett lågt pris på besiktningen kan te sig viktigare
än hög kvalitet på arbetet och där benägenheten alt behålla cisternen så länge
som möjligt, trots eventuella risker, kan komma alltför mycket i blickpunkten.

En
särskild besiktningsorganisalion för oljecisterner har många fördelar. De
praktiska erfarenheter som försvarets intendenturverk har på delta område kan
utnyttjas för att organisera en rationell och effektiv besiktnings- och
rengöringsverksamhet. Stora möjligheter finns att rationalisera verksamheten
och tillgodose de krav som motionärerna framför när det gäller kompetens hos
cisternvårdspersonalen. Kvaliteten på arbetet kan höjas. Man kan utnyttja mera
ändamålsenlig utrustning. Det borde också gå att hålla de fasta kostnaderna för
en organisation nere genom alt söka åstadkomma en kombination mellan
besiktningsverksamhet och den kommunala oljeskyddsberedskapen mot löskommen
olja.

Eftersom
det är svårt att dra en gräns mellan förebyggande, begränsande, sanerings- och
rengöringsarbete borde en slagkraftig organisation som tillgodoser behovet för
hela det kommunala oljeskyddet vara motiverad.

Den
säkerhetsutrustning som krävs t. ex. explosionsindikatorer, gnistfria
redskap, gasmask, säkerhetsselar m. m. och den utbildning i att använda
materielen på elt riskfritt sätt, som är erforderlig, kan knappast åstadkommas
med en splittrad organisation. En särskild besiktningsorganisation kan däremot
hålla hög och jämn standard på säkerhetsåtgärder till skydd för den personal
som arbetar i detta ofta mycket riskfyllda arbete.

Om
alternativet med en särskild besiktningsorganisalion av finansiella skäl inte
går alt reahsera anser Folksam det vara nödvändigt att man gör en åtskillnad
mellan organisationen för besiktning och kontroll å ena sidan och för rengöring
å andra sidan.

För
att kontrollera oljecisterner krävs en kompetens som i många stycken kombinerar
brandchefens och hälsovårdsinspektörens. Sådana resurser saknas f. n. i
kommunerna, dvs. i byggnadsnämnderna inom vilkas ansvarsområde frågan hör
hemma. Det vore mera praktiskt att avlasta byggnadsnämnderna allt arbete med
kontroll av cisterner och i stället bygga upp en särskild konlrollorganisation
med inspektörer som inom olika distrikt arbetar direkt under länsstyrelsen.
Samtidigt bör införas ett behörighets- och auktorisationsförfarande för cisternvårdsförelag.
Indragning av koncession bör ifrågakomma om upprepat slarv föreligger vid
rengöring av cisterner. Vidare bör oljeleverantörerna åläggas alt kontrollera
att giltigt intyg om cisternens tjänhghet finns innan olja ifylls. Oljeleverans
som sker utan sådant intyg bör vid skada kunna medföra påföljd och
betalningsansvar för oljeleverantör.

Avsaknad av platser för
tippning av oljeskadade jordmassor fördröjer

s. 17 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 17

och
fördyrar oljesanering efter skada och kan i många fall ge upphov till risker
för nya skador på vattentäkter. Enligt Folksam bör kommunen eller kommunblocket
i samråd med länsstyrelsen och geohydrologisk expertis anmodas att på lämplig
plats där risk för vattentäktsskador kan undvikas iordningställa
avstjälpningsplats för oljeförorenade jordmassor. Detta bör kunna ordnas utan
alltför betungande kostnader och finansieras genom avgift för tippning.

Svenska
Petroleum Institutet (21.9.1971)

Institutet tillstyrker dels utredning om
lämpligaste metoden för framtida cisternkontroll, dels ock uppdrag till
länsstyrelserna att förbereda anordnande av motlagningsplatser för
oljeförorenat avfall och uttalar därvid bl. a. följande.

I bägge motionerna behandlas de risker för utsläpp
av flytande bränslen och drivmedel, som föreligger genom läckage från framför
allt underjordiska cisterner. I samband härmed erinras också om de
bestämmelser, som utfärdats av Kommerskollegium i kungörelse nr 1/1970 om
åtgärder till skydd mot vattenförorening genom brandfarlig vätska.

Ifrågavarande
kungörelse trädde i kraft den 1 oktober 1970 och hade alltså inte varit
gällande mer än knappt fyra månader, när motionerna avlämnades. Några praktiska
erfarenheter av de nya bestämmelsernas efterlevnad har inte kunnat erhållas
under denna korta period, som dessutom inträffat under en intensiv del av
eldningssäsongen. Vad inspektion av underjordiska cisterner beträffar
tillkommer dessutom svårigheter till följd av bl. a. Ijälbildning.

I
motionen 1971: 421 anges antalet underjordiska cisterner till mellan 300 000
och 400 0000 st. Nya undersökningar visar, alt antalet underjordiska
villacisterner starkt minskat och numera ej är högre än ca 125 000. Vid
oljeförelagens bensinanläggningar finns uppskattningsvis 25 000 underjordiska
cisterner, vilka är föremål för fortlöpande kontroll av kompetent personal.

Oljeföretagens
egna cisterner under jord skötes i dag av oljeföretagens experter i medvetande
om betydelsen av aktsam hantering av denna materiel. Samarbetet med
myndigheterna fungerar i stort sett tillfredsställande. I den mån
kompletterande föreskrifter erfordras, erhålles dessa genom Institutet, som i
tveksamma frågor tillfrågas och som därvid inhämtar upplysningar från
Sprängämnesinspeklionen resp. Kommerskollegium.

Inspektions-
och kontrollverksamhet i fråga om cisterner, speciellt sådana som användes för
förvaring av eldningsoljor för villa- och fastighetsuppvärmning, sker av
praktiska skäl normalt under sommarmånaderna. Härjämte måste beaktas att de
nya bestämmelserna, som bl. a. berör omkring en miljon villa- och
fastighetsägare, nödvändiggjort ett omfattande informations- och
upplysningsarbete. Med hänsyn till den betydelse petroleumindustrien tillmäter
ansträngningarna att i möjligaste mån begränsa riskerna för oljeläckage, har
Institutet i samarbete med medlemsföretag och fristående företag med verksamhet
innefattande cisternrengöring och kontroll under våren och sommaren 1971 varit
engagerat i att bekantgöra de nya bestämmelsernas innebörd. Näm.nas kan i
detta sammanhang att Institutet utarbetat en informationsbroschyr, som genom
medlemsföretagens försorg distribuerats i en upplaga av i runt tal

s. 18 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 18

en
miljon exemplar till villa- och fastighetsägare. Härjämte har Inslitu-let låtit
göra en instruktionsfilm om de nya bestämmelserna för att underlätta
utbildning av berörd personal hos medlemsföretag såväl som fristående företag
med intresse härför. Petroleumindustrien har på så sätt aktivt medverkat till
att göra de nya bestämmelserna kända och förstådda av landets villa- och
fastighetsägare. Resultatet har också enligt vad Institutet har sig bekant
blivit, att sommarmånaderna 1971 kännetecknats av en mycket omfattande
verksamhet i fråga om cisternrengöring och -kontroll. Härutöver må nämnas att
SPI på uppdrag av oljeföretagen förbereder en stort upplagd kampanj för alt
utbyta och helt rekonditionera de s. k. gårdscislerner, som inrymmer lager av
petroleumprodukter ål jordbruk, åkerier, entreprenadföretag m. fl. Ett dotterföretag
till Institutet, AB Gårdscisterner, är under bildande och beräknas påbörja
verksamhet under 1972.

Men
även om Institutet sålunda inle kan dela uppfattningen, att det vid tiden för
motionernas avlämnande fanns tillräckligt underlag för bedömning av de nya
bestämmelsernas efterlevnad, vill Institutet inte motsätta sig en utredning,
som tar sikte på att erforderlig inspektions-och kontrollverksamhet skall göras
så tillförlitlig som möjligt. Med hänsyn till kontrollverksamhetens av
naturliga skäl relativt säsongmässiga karaktär torde en särskild statlig
konlrollorganisation komma att bli både tungrodd och kostsam, speciellt om
denna verksamhet inte kan förenas med andra uppgifter. Ur denna synpunkt borde
inkoppling av skorslens-fejarorganisationen kunna medföra avsevärda fördelar.
Institutet är också av den uppfattningen, att del kan övervägas, om inte någon
form av auktorisationsförfarande för de företag och enskilda, som skall ombesörja
inspektions- och kontrollverksamhet av cisterner enligt kungörelse 1/1970 kan
vara på sin plats. Den lokala tillsynen bör liksom hittills åvila
byggnadsnämnderna, som enligt Institutels erfarenheter normalt inrymmer
erforderlig sakkunskap. Vad slutligen beträffar förslaget att anmoda
länsstyrelserna alt tillsammans med kommunerna förbereda motlagningsplatser för
oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall, vill Institutet
tillstyrka detta.

Vattenvämet (7.9.1971) Vattenvärnet anför.

Redan när Vattenvämet bildades 1962 påtalade
föreningen oljecisternproblemet. Den broschyr som utarbetades av föreningen
1964 och trycktes i en sammanlagd upplaga på ca 80 000 ex. var länge den enda
information som fanns tillgänglig för allmänheten angående de 1961 införda
bestämmelserna rörande underjordisk förvaring av brandfarlig vätska.

I
syfte att samordna och intensifiera information och propaganda kring
oljeskyddet till lands och på inre vattendrag tog Vattenvärnet 1968 initiativet
till Samarbetsgmppen för oljeskyddspropaganda (SOP). I den sitter
representanter för Konsumentinstitutet, Korrosionsinstitutel, Folksam, Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Brandförsvarsföreningen, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen m. fl. Ordförande är redaktör
Bo Rosén, Vattenvämet. Självfallet har SOP i mycket hög grad uppmärksammat
oljecisternfrågan.

Det
är alldeles uppenbart alt det råder en allvarlig disharmoni mellan, å ena
sidan, de gällande bestämmelserna för lagring av olja m. m. i

s. 19 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 19

cistern
och, ä andra sidan, de möjligheter som kommunernas byggnadsnämnder nu har att
efterfölja dem. Motionärerna ger också övertygande belägg för delta.
Valtenvärnets erfarenheter understryker att skildringen inle på något vis
överdriver den rådande situationen.

Man
kan emellertid inte begära att byggnadsnämnderna med de otillräckliga resurser
som de har i fråga om teknik, personal och kunskap på ett tillfredsställande
sätt skall kunna svara för kontroll m. m. av cisternerna. Men delta betyder
ingalunda, alt bestämmelserna gjorts för rigorösa. Tvärtom, de betecknar
snarast ett minimum beträffande de krav som man bör ställa på cisterner,
cisternägare, kontroll osv.

Det
synes också svårt att helt allmänt nu fordra att kommunerna skaffar sig
erforderliga resurser. Det är möjligt att detta kunde gå i några få stora
kommuner, men definitivt inte på landsbygden. Uppgiften att enligt
bestämmelserna rätt övervaka anläggning och löpande kontroll av oljecisterner
kräver en omfattande kompetens vilket också med styrka framhålles i motion nr
1054. Området påkallar därtill alltjämt mycken forskning och
försöksverksamhet.

Vattenvärnet
finner det därför utomordentligt angeläget att en rationell besiktningsorganisation
upprättas. En utredning som prövar den i motion nr 1054 föreslagna
organisationen, och även andra alternativ, bör därför snarast komma till stånd.

Vattenvämet
vill också biträda yrkandet i motion nr 421 om inrättande av
mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall.
Såsom däri framhålles drar för närvarande saneringsaktionerna vid oljeutsläpp
kostnader som måste anses orimligt stora. En anmärkningsvärt stor del av
utgifterna belastar transport och mottagning av oljeavfall. Dessvärre är det
inte alls säkert alt de platser där oljeavfallet läggs är lämpade för detta.
Annan miljöförorening kan bli följden av olämpligt platsval, främst
valtenförstöring. Det måste ingå i kommunernas skyldigheter att vara
förberedda på all anvisa lämpliga platser och att där ha en åtgärdsplan klar
så alt ingen ny miljöförstöring uppkommer.

Svenska
Brandförsvarsföreningen (SBF) (21.9.1971)

Brandförsvarsföreningen tillstyrker att kontrollen
av i mark förlagda oljecisterner effektiviseras och alt frågan om hur denna
kontroll och övervakning skall ske utredes. Därvid bör enligt SBF:s mening
beaktas att frågan om vidareutveckling av metoder för skydd mot cisternkorrosion
får en tillfredsställande lösning inom ramen för befintliga centrala inslitutioner
och organisationer. SBF föreslår att i direktiven för utredningen anges att i
första hand bör undersökas vilka möjligheter som finns att med hjälp av
befintliga resurser inom de kommunala organen och inom sotningsväsendet utföra
de erforderliga rutinmässiga kontrolluppgifterna. SBF avråder från att för
detta ändamål skapas en särskild övervaknings- och besiktningsorganisation.
Vidare tillstyrker SBF utredning av frågan om hur mottagning av oljespill och
oljeinfekterade jordmassor ska kunna tas tiU vara på ett bättre sätt än
hittills inom kommunerna.

I anslutning härtill anför
Brandförsvarsföreningen följande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

JoU 1971:
53 20

Svenska Brandförsvarsföreningen har
i sin målsättning att verka för ett betryggande brandförsvar och därmed
förenlig verksamhet. Skydd mot skador av utrinnande olja har sedan åtskilliga
år varit en viktig arbetsuppgift inom föreningen och har även tagit sig uttryck
i omfattande utbildnings- och pubUkalionsverksamhet avseende förebyggande av
att olja kommer lös och att undanröja skador som uppstår av olja som runnit ut.
För kännedom bifogas två av våra skrifter, i

Frågan om att motverka skador på oljecisterner förlagda i
jord är som påpekas av motionärerna av stor vikt och vi håller med motionärerna
om dels att byggnadsnämnderna hittills inle hunnit med alt genomföra effektiv
tillsyn, dels att frågan om hur en bättre kontroll av oljecisterner skall ske
bör utredas.

En oljecistern är emellertid endast en del av det totala uppvärmningssystem
som cisternen tillhör. Tillsynen över oljeeldningsanläggningar är enligt
brandlagstiftningen en primärkommunal angelägenhet som under
byggnadsnämndernas och brandmyndigheternas ledning anförtrotls åt
sotningsväsendet. Frågor avseende tillsyn av oljecisterner har också enligt
kommerskollegii tillämpningsbestämmelser till förordningen om brandfarliga
varor ålagts byggnadsnämnderna och brandmyndigheterna.

Avsikten med den föreskrivna eldstadstillsynen
eldstadsbesiktning och sotning torde vara att motverka skador genom
gasförgiftning, soteld och brand som uppstår på grund av bristfälliga
uppvärmningsanordningar, speciellt eldstäder och skorstenar. Avsikten med
kontroll av oljecisternerna är alt undvika skador även av vattenförorening, I
sammanhanget kan påpekas att antalet skador av nämnda orsaker givelvis
påverkas av bränsleslaget. Den mer vidsträckta användningen av flytande bränsle
och gas istället för som tidigare fast bränsle i form av ved, kol och koks har
medfört att sotningsväsendet kontinuerligt måste anpassa sin verksamhet till de
förändrade skaderiskerna genom uppvärmningsanläggningarna, Sotningsväsendets
ledare och deras personal har därför sedan länge måst ägna mycken tid åt
studium av nya risker och åt omskolning och vidareutbildning av sin personal.
Alt i detta skede, innan vare sig kommuner eller kontrollorgan hunnit genomföra
erforderlig utbildning av sin personal och omläggning av sina rutiner för alt
la hand om de nya uppgifter som ålagts dem, underkänna deras möjligheter och
kompetens att på rimligt sätt lösa uppgifterna i fråga vilket antydes av
motionärerna synes oss icke vara adekvat.

När nu frågan om en effektivare kontroll av oljecisterner
aktualiserats, ligger del nära till hands att diskutera utnyttjande av
sotningsväsendets personal för de uppgifter som kan bli aktuella. Det förhållandet
att sotningsväsendets personal redan på gmnd av nu gällande lagstiftning
regelbundet besöker samtliga eldstadsanläggningar inom landet måste innebära
att man vid en utökning av arbetsuppgifterna når mycket väsentliga
kostnadsbesparingar i förhållande till det alternativ som motionärerna väckt.
Deras förslag innebär bl. a. att man skulle etablera ett särskilt företag för
cisternkontroll. Som ett motiv härför anföres den framgång som AB Svensk
Bilprovning rönt. Vi kan inle finna annat än alt denna jämförelse hallar,
eftersom vid bilprovning provföremålen, bilarna, utan kostnad för
provningsföietaget transportefas till provningsstationerna, medan denna för
upprälthållan-

> Här ej bilagda.

s. 21 Kontrollera mot PDF

JoU 1971: 53 21

det
av låga kostnader grundläggande förutsättning inte föreligger vid
cisternkontroll enligt motionärernas förslag.

Vi
är alltså i motsats till motionärerna av den bestämda uppfattningen att för
kontrollen inte bör upprättas ett nytt organ med bl. a. särskilda
kontrollanter.

Vid
utredning av frågan om kontroll av oljecisterner bör man enligt vår uppfattning
undersöka möjligheterna att i första hand appellera på befintliga resurser hos
de kommunala instanserna resp. inom sotningsväsendet. För effektivt bedrivande
av övervakning i stor skala av i mark nedgrävda oljecisterner måste givetvis
förenklade tillsynsrutiner utformas. För kontrollen kunde, när det gäller
underjordscisterner, utnyttjas personal från gatukontoren i de fall uppgrävning
av cisterner blir aktuell, Sotningsväsendets personal kan utnyttjas för
besiktning av cisterner ovan och under jord anslutna till
uppvärmningsanordningar. Att en sådan lösning måste bli väsentligt billigare
såväl för anläggningsägarna som för samhället än vad skapandet av en särskild
övervak-ningsorganisalion skulle föranleda är enligt vår uppfattning en självklarhet.

Vi
är överens med motionärerna om behovet av vidareutveckling av skydd mot
korrosion av oljecisterner och att, för framtagning och vidareutveckling av
lämpliga kontrollmetoder, fordras samverkan mellan olika institutioner saml
viss forskning. Vi har emellertid åsikten att de många komplicerade frågor och
det mångsidiga kunnande som motionärerna anser måste föreligga för
verksamhetens bedrivande icke behöver spridas utanför en inom expertorgan
samlad relativt snäv personkrets. Den på forskning och vidareutveckling
inriktade verksamhet som fordras kan bedrivas inom ramen av sådana
institutioner som Korrosionsinstitutet i samverkan med Statens brandinspektion
och Sprängämnesinspektionen saml med andra organisationer inom näringslivet
som sysslar med hithörande frågor såsom Svenska Petroleum Institutet och
Svenska Brandförsvarsföreningen. Vi utgår också från att kompletteringsutbildning
(grundutbildning) av personal kan meddelas inom ramen för den normala
utbildningsorganisationen för sotningsväsendet i första hand Statens
brandskola samt eventuellt Statens Institut för Hantverk och Industri men att
fortbildningskurser för den mera kvalificerade ledande personalen också kan
anordnas i samverkan med andra organisationer, t. ex. Korrosionsinstitutet,
Petroleuminstitutet, Svenska kommunförbundet m. fl.

Till
sist vill vi meddela att vi håller med om att frågan om alt skapa ökade
möjligheter för mottagning av oljespill inom kommunerna bör utredas.

Länsstyrelsen
i Jönköpings län (4.10.1971)

Länsstyrelsen
anför.

För handläggning av ärenden enligt förordningen om
brandfarliga varor krävs, vilket även framhållits av motionärerna, omfattande
kunskaper inom olika områden. I den övervägande delen av ärenden vänder sig
cisterninnehavaren till vederbörande kommunal myndighet med begäran om råd och
anvisningar rörande val av cisterntyp, tekniskt utförande av olika
skyddsmetoder m. m. Till den befattningshavare på länsstyrelsen, som har att
bistå byggnadsnämnderna beträffande vattenvårdsfrågor vid handläggning av
ärenden rörande brandfarliga va-

s. 22 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 22

ror,
inkommer från byggnadsnämnderna förfrågningar även om andra problem än de som
direkt berör vattenvården.

För
närvarande sker besiktning och kontroll av cisterner av ett flertal olika
firmor. Då för en noggrann besiktning erfordras härför lämplig utbildning och
en relativt omfattande utrustning är det önskvärt att en auktorisation krävs
för detta arbete. De auktoriserade företagen kan härvid även ha till uppgift
att lämna råd och anvisning rörande tekniska anordningar samt åtgärder vid
inträffade oljeskador. Enligt länsstyrelsens mening bör dock handläggningen av
tillståndsärenden samt ansvaret för tillsyn fortfarande åvila nuvarande
myndigheter enligt §§ 1417 förordningen om brEindfarliga varor.

Utöver
vad i motionerna framhållits synes enligt länsstyrelsen även en auktorisation
böra komma till stånd för cisterntillverkning samt installation av cisterner
såväl ovan mark som under jord.

Beträffande
i motion 1971: 421 upptagna förslag om omhändertagande av oljeindränkta
jordmassor och annat oljeavfall har frågan upptagits av länsstyrelsen i
samband med upprättande av provisorisk plan för bekämpande av löskommen olja,
bilaga 5. Inom Jönköpings län pågår i enlighet med planen rekognosering av lämpliga
platser för omhändertagande av olja och oljeindränkta jordmassor. Flera
platser är redan iordningställda härför.

Bilaga 5 i förenämnda plan för bekämpande av
löskommen olja och oljeskador i Jönköpings län är av följande lydelse.

Förslag
till beredskapsåtgärder

Från beredskapssynpunkt är det av vikt, att de
större permanenta "riskerna" kartlägges. Sådan risk kan t. ex.
utgöras av större cistern för olja och belägen i närheten av vattendrag. På
lämplig plats(er) kan landfästen i form av pålar o. dyl. anbringas redan nu.
Halmlänsor (halm och hönsnät) som utlägges mellan sådana fästen uppfångar
effektivt olja som kommit lös, och den oljebemängda halmen kan sedan brännas.
Tillgången på bl. a. halm och nät i de kommuner där vattendrag förekommer bör
således säkras, och vidare bör efterhand personalen orienteras och övas.

Med
avseende på följdåtgärderna bör lämpliga platser utses till vilka upptagen
löskommen olja och oljeindränkta jordmassor kan transporteras. Vid val av
plats bör särskilt beaktas grundvattenskyddet.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län (10,9.1971)

Länsstyrelsen
anför.

Gemensamt för de båda motionerna är förslaget till
en riksomfattande besiktningsorganisation med avseende på oljecisterner. Som
skäl härför anförs att byggnadsnämnderna rimligtvis inte kan besitta all den
sakkunskap som erfordras för tillämpningen av de bestämmelser som utfärdats av
kommerskollegium med avseende på såväl kontrollen i samband med nyanläggningar
av oljecisterner som bedömningen av äldre cisterners kondition. Till sin hjälp
i det senare fallet har byggnadsnämnderna givetvis företag som specialiserat
sig på denna verksamhet i samband med att cisterner rengörs. Kunnandet hos
dessa företag måste naturligt variera i samma mån som sakkunskapen hos byggnadsnämnderna
beroende på företagens storlek respektive kommu-

s. 23 Kontrollera mot PDF

JoU1971: 53 23

nernas
storlek och möjlighet att anställa specialutbildad personal. Tjänsteman vid
länsstyrelsen som utsetts att vara sakkunnig i vatlen-och avloppsfrågor får
förutom förfrågningar i samrådsärenden enligt 55 § även en mängd förfrågningar
beträffande praktiskt taget allt som regleras i förordningen om brandfarliga
varor med tillhörande tillämpningsbestämmelser. Att osäkerheten är stor hos
byggnadsnämnderna i hithörande frågor är uppenbar. Av undersökning som utförts
beträffande antalet samrådsärenden framgår alt dessa varierar inom vida
gränser och finns det kommuner där endast enstaka samråd ägt rum under senare
år. Det torde ej vara orealistiskt att draga den slutsatsen alt nämndernas
befattning med oljelagringsärenden varierar i samma mån.

Länsstyrelsen
får därför tillstyrka att den av motionärerna föreslagna
besiktningsorganisationen tillskapas. Dock vill länsstyrelsen framhålla att
myndighetsfunktionerna enligt förordningens §§ 1417 bibehålls och att till
tillslåndsmyndighetens tjänst tillskapas föreslagen "AB Svensk
cisternbesiktning". Härigenom skulle tillståndsmyndigheten,
byggnadsnämnden, få tillgång till verklig expertis för allt fältarbete
samtidigt som önskvärd samordning av tillstånds- och byggnadslovgiv-ningen
bibehålls.

Beträffande
förslaget att "AB Svensk cisternbesiktning" jämväl skulle fungera som
övervakningsorganisation och kunna ingripa vid saneringsarbete efter ett
oljeläckage tillstyrks detta jämväl men med samma förbehåll att kommunen
fungerar som huvudman, vilket föreslagits av räddningstjänslutredningen.

Vad
slutligen angår förslaget i motion nr 421 angående länsstyrelsernas engagemang
tillsammans m.ed kommunerna att förbereda motlagningsplatser för
oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall kan nämnas att
länsstyrelsen i juni 1967 och maj 1969 tillställde samtliga kommuner i länet
cirkulär beträffande bl. a. sådana mottagningsplatser. Gensvaret från
kommunerna har blivit synnerligen ringa. Osäkerheten beträffande hur sådana
massor skall omhändertagas är emellertid alltjämt stor. Så sent som i februari
i år diskuterades inför länsstyrelsen dessa frågor med represlentanter för
SAKAB och INTERKAB samt länsavdelningen av Svenska Kommunförbundet, varvid
skilda uppfattningar framfördes. Vidare har länsstyrelsen 19.3.1971 i skrivelse
till statens naturvårdsverk hemställt om synpunkter på hithörande problem men
har svar härpå ej erhållits. Såvitt bekant pågår vissa försök i
naturvårdsverkels regi tillsammans med IVL. Det är därför önskvärt alt
riktUnjer för hur platser för emottagande av dylikt avfall bör vara anordnade
snarast utformas.

MARCUS BOKTft. STHLM 1971 710042

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.