Sök i Ratio Lex

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. åtalsunderlåtelse m. m.)

1971 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:JuU11, Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. åtalsunderlåtelse m. m.)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Justitieutskottets
betänkande nr 11 år 1971 JuU 1971:11

Nr 11

Justitieutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. åtalsunderlåtelse m. m.).

Genom en den 26 mars 1971 dagtecknad proposition,
nr 100, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
nedan återgivna förslag till

1)
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2)
lag om ändring i lagen (1964:
167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Av propositionen återges i det följande förutom
lagförslagen endast vad föredragande departementschefen anfört i sin allmänna
motivering vid lagrådsremissen, lagrådets yttrande och departementschefens
uttalande vid propositionens avlåtande. Beträffande innehållet i övrigt får
utskottet hänvisa till propositionen. I fråga om propositionens huvudsakliga
innehåll kan dessutom hänvisas till utskottets eget yttrande (s. 12).

Lagförslagen
har följande lydelse.

Förslag
till

Lag
om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
förordnas i fråga om rättegångsbalken dels att 20 kap. 7 § skall ha nedan
angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 21 kap. 11 §,
av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

7 §1

Åklagare
må besluta att icke tala ä brott:

1.
om det är uppenbart, att i 1. om det ö«
an/aay, att i hän-

händelse av lagföring
annan på- delse av lagföring annan påföljd än

följd än böter icke skulle
komma böter icke skulle komma att ådö-

att ådömas och att den
misstänk- mas och den misstänktes lagfö-

tes lagföring ej är
påkallad ur all- ring ej finnes påkallad ur allmän

män synpunkt; eller synpunkt; eller

Senaste lydelse av 20 kap. 7 § 1967:943. 1 Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

JuU
1971:11 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2.
om brottet
förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller
till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är
uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till
påföljden utan nämnvärd betydelse; eller

3.
om det i annat
fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till
omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller

4.
om brottet
uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses
i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk värd eller vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan
lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Beslut
jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut att ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga skäl
för beslutet ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott
meddelas av Konungen.

21 kap.

11 § Vårdnadshavare som höres enligt
1 § äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.
Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 1 och 9 §§
lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Har brott begåtts av någon som Har brott begåtts av någon som

vid tiden för brottet ej fyllt åder- vid
tiden för brottet ej fyllt ader-

ton år, må, utöver vad som följer ton
år, må, utöver vad som följer

av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, av 20 kap. 7
§ rättegångsbalken,

åklagare besluta att ej tala å bröt- åklagare
besluta att ej tala å brot

tet, tet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

JuU1971:11

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

om den underårige ställes under om den
underårige ställes under

övervakning jämlikt 26 § barna- övervakning jämlikt 26 § barna

vårdslagen, omhändertages för värdslagen, omhändertages för

samhällsvård enligt 29 § sagda lag samhällsvård enligt 29 § sagda lag

eller blir föremål för annan där- eller blir föremål för annan där

med jämförlig åtgärd eller utan dy- med jämförlig åtgärd eller utan

lik åtgärd erhåller särskild tillsyn dylik åtgärd blir föremål för an-

eller lämplig sysselsättning samt nati hjälp- och stödåtgärd samt det

det med skäl kan antagas att häri- med skäl kan antagas att härige-

genom vidtages vad som är lämpli- nom vidtages vad som är lämpli

gast för hans tillrättaförande, el- gast för hans tillrättaförande, el

ler ler

om brottet uppenbarligen
skett om brottet uppenbarligen skett

av okynne eller
förhastande. av okynne eller förhastande.

Åtal
skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

9 §1

Ej må den som icke fyllt tjugo år dömas till fängelse,
skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom,
där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.

Innan
någon som är under tjugoett är dömes till påföljd som avses i första stycket
skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.

Vårdnadshavare som höres enligt första stycket
äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.
Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Departementschefen
vid lagrådsremissen

Vid lagrädsremissen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Geijer, bl. a. följande.

Åtalsunderlåtelse
vid mindre allvarliga brott

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan
åklagaren underlåta åtal, om det är uppenbart, att i händelse av lagföring
annan påföljd än böter inte skulle konuna att ådömas och att den misstänktes
lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt.

Under
senare år har beslut att underlåta åtal med stöd av denna bestämmelse
meddelats i mindre än 10 000 fall om året. Samtidigt har antalet personer som
årligen dömts till böter uppgått till närmare 400 000.

'
Senaste lydelse 1969:163.

s. 4 Kontrollera mot PDF

JuU 1971:11 4

I departementspromemorian föresläs en utvidgning av
åklagares rätt att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Den
begränsning som ligger i att det skall vara uppenbart att annan påföljd än
böter skulle komma att ådömas föreslås utgå. Åklagaren bör i stället enligt departementspromemorian
få rätt att underlåta åtal, om han med skäl kan anta att påföljden inte skulle
bli annat än böter.

Remissinstanserna
är i allmänhet positivt inställda till den föreslagna ändringen. I ett par
remissyttranden har riktats kritik mot den föreslagna ändringen frän
principiella utgångspunkter. Det har därvid bl. a. anförts att den åsyftade
avlastningen av arbetsuppgifter från de rättsvärdande organen inte bör ske
genom utökade möjligheter att underlåta åtal utan genom att de förfaranden som
åsyftas avkriminaliseras och genom att straffbestämmelserna preciseras.

För
egen del har jag i direktiven för åtalsrättskommittén (Ju 1970: 63) uttalat mig
för en omprövning av principen om absolut åtalsplikt och en utvidgning av
möjligheterna att underlåta åtal bl. a. vid mindre allvarlig brottslighet.
Enligt min mening medför utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse i fråga om
mindre allvarliga brott sådana processekonomiska fördelar att det finns starka
skäl överväga en ordning som innebär en betydligt friare åtalsprövning än för
närvarande. Även kriminalpolitiska skäl kan anföras härför. Detta utesluter
givetvis inte att frågan om avkriminalisering av bagatellartade förfaranden
ägnas uppmärksamhet. Dessa frågor bör inte tas upp i detta sammanhang utan får
prövas bl. a. av åtalsrättskommittén, som också har i uppdrag att utreda frågan
om vilka möjligheter som bör finnas att avbryta brottmålsförfarandet på
förundersökningsstadiet.

Det
kan givetvis diskuteras om en separat reform bör genomföras i fråga om
åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet utan att avvakta
åtalsrättskommitténs ställningstagande. Med hänsyn till att arbetsbelastningen
pä de rättsvårdande organen är stor och att tillgängliga resurser i största
möjliga utsträckning bör inriktas mot den svåra och mera komplicerade
brottsligheten anser jag, i likhet med flertalet remissinstanser, att en
begränsad reform i huvudsaklig överensstämmelse med promemorians förslag bör
genomföras redan nu.

Den
föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB innebär inte något
frångående av principen att en kriminaliserad gärning regelmässigt skall
följas av en påföljd. Den yttre ramen för åtalsunderlåtelse vidgas emellertid
något genom att åklagaren får rätt att underlåta åtal, även om straffet vid
lagföring skulle bli höga böter. Finns det någon tvekan om att annat straff än
böter skulle ådömas, finns däremot inte utrymme för åtalsunderlåtelse.

En
fråga som har uppmärksammats under remissbehandlingen är den begränsning av
institutet åtalsunderlåtelse som ligger däri att åtal inte får underlåtas, om
lagföring är påkallad ur allmän synpunkt. Som har fram,-

s. 5 Kontrollera mot PDF

JuU
1971:11 5

hållits
i promemorian är det inte möjligt att generellt ange vilka omständigheter som
bör föranleda att åtal kan underlåtas. Med hänsyn till att frågan om allmänna
förutsättningar för åtalsunderlåtelse är föremål för utredning anser jag inte
heller, att det finns anledning att lagstiftningsvägen nu precisera när åtal
är påkallat ur allmän synpunkt. Det får ankomma på RÅ att genom anvisningar
och vid inspektioner verka för att enhetlighet upprätthålls i tillämpningen i
detta avseende.

En
typ av brottslighet som särskilt uppmärksammats i promemorian och under
remissbehandlingen är narkotikabrottsligheten. Vid sådan brottshghet förekommer
redan nu åtalsunderlåtelse i betydande omfattning. Detta hänger samman med att
det straffbara området har gjorts mycket vidsträckt på grund av att det ansetts
vara av stor betydelse för att kunna utreda den allvarligare brottsligheten att
även i och för sig bagatellartade förfaranden omfattas av straffbudet. Som jag
har framhållit tidigare bör inte i detta sammanhang ske någon omprövning av den
straffrättsliga lagstiftningen. Från denna utgångspunkt bör det enligt min
mening finnas ökat utrymme för åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet.
Det är sålunda angeläget att inte genom ingripande med åta! spoliera
möjligheterna att ge narkotikamissbrukare nödvändig värd. Eftersom
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet bör begränsas till rena bagatellfallen
är det enligt min mening lämpligare att utnyttja möjligheterna till
åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB än att införa
bestämmelser om särskild åtalsprövning i narkotikastrafflagen. När det gäller
ungdomar kan åtalsunderlåtelse för narkotikabrott dessutom komma i fråga även
enligt 1964 års lag.

Som
framgår av det anförda bör åtal underlåtas endast vid mindre allvarliga
narkotikabrott, t. ex. innehav av mindre mängd narkotika för egen förbrukning
eller överlåtelse av mindre mängd i samband med konsumtion. Det
missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt eget missbruk genom att
sälja narkotika i små portioner bör normalt inte komma i åtnjutande av
åtalsunderlåtelse. Tillämpningen får ske med beaktande av den allmänna
inställningen att överlåtelse av narkotika är att bedöma som en mycket
allvarlig och samhällsfarlig brottslighet.

I
några remissyttranden behandlas frågan vilka åklagare som skall vara behöriga
att besluta om åtalsunderlåtelse. Med hänsyn till det pågående
utredningsarbetet bör denna fråga enligt min mening inte omprövas i detta
sammanhang. Jag föreslår sålunda inte några ändringar i de nuvarande
behörighetsreglerna utan beslutanderätten skall liksom hittills i vissa fall
förbehållas statsåklagare.

Under
remissbehandlingen har framförts viss kritik beträffande den närmare
utformningen av förslaget till ändring i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB
enligt promemorieförslaget. Enligt min mening kommer den åsyftade ändringen
till uttryck tydligare än i promemorieförslaget, om lagtexten utformas så att
åtalsunderlåtelse får ske, om det kan antas att i

s. 6 Kontrollera mot PDF

JuU1971:11 6

händelse
av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den
misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän syn-pimkt. Det måste
givetvis finnas fog för antagandet att annan påföljd än böter inte kommer att
ådömas. Som jag har framhållit tidigare får åtalsunderlåtelse inte beslutas, om
det råder någon tvekan i detta hänseende. Ändringen innebär, liksom
promemorieförslaget, att uppenbarhetsrekvi-sitet utgår även beträffande
förutsättningen att lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Härigenom
vinns överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 1 § andra stycket i 1964
års lag. Som jag har anfört tidigare får innebörden av denna förutsättning för
åtalsunderlåtelse närmare utformas i tillämpningen med ledning av de
anvisningar som RÅ meddelar.

Åtalsunderlåtelse
mot unga lagöverträdare

Enligt 1 § i 1964 års lag kan åklagare besluta att
inte åtala, om den underårige ställs under övervakning enligt 26 §
barnavårdslagen, omhändertas för samhällsvård enligt 29 § sanrnia lag eller
blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd. Även utan att någon av dessa
åtgärder vidtas kan den unge undgå åtal, om han erhåller särskild tillsyn
eller lämplig sysselsättning. För samtliga fall gäller att det med skäl kan
antas, att man vidtagit vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.

Enligt
26 § barnavårdslagen skall barnavårdsnämnden försöka åstadkomma rättelse genom
en eller flera av följande förebyggande åtgärder, nämligen hjälpåtgärder,
innefattande råd och stöd, förmaning (till föräldrar eller fostrare) och
varning (till den unge), föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
samt övervakning.

Reglema
om åtalsunderlåtelse har i stort sett varit oförändrade sedan tillkomsten av
1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Den viktigaste sakliga
ändringen i samband med att bestämmelserna Överfördes till 1964 års lag var
slopandet av kravet pä att brottet skulle vara ringa för att det skulle kunna
meddelas beslut om åtalsunderlåtelse oberoende av om eller på vad sätt
barnavårdsnämnden ingrep i de fall där brottet uppenbarligen skett av okynne
eller förhastande. Därigenom Ökades möjligheten att bevilja åtalsunderlåtelse i
sådana fall där brottet visserligen i och för sig inte var ringa men det ändå
inte var utslag av sådan krimuialitet att ett ingripande av barnavårdsnämnd
eller lagföring ansågs nödvändigt.

Gmndtankama
i 1944 och 1964 års lagar är att lagföring och straff skall ersättas med andra
reaktionsformer, som bättre är ägnade att till-rättaföra den unge
lagöverträdaren. Dessa grundtankar kantinte realiseras, om det inte finns
tillräckliga resurser hos de organ som skall lämna unga lagöverträdare vård och
hjälp. En bedömning av antalet åtalsun-derlåtelser i förhållande tUl antalet
prövade fall måste således för varje

s. 7 Kontrollera mot PDF

JuU 1971:11 7

tidsperiod
ses mot bakgrunden av de möjUgheter som finns hos de barna-värdande organen.

Vid
tillkomsten av 1964 års lag uttalade föredragande departementschefen (prop.
1964: 10 s. 158) att åtal borde kunna underlåtas, om man härigenom åstadkom
lika goda eller bättre behandlingsätgärder än om åtal väckts. Bortsett från
brott som uppenbarligen begåtts av okynne eller förhastande borde åtal få
underlåtas endast under förutsättning, att någon form av uppfostringsåtgärder
vidtogs. Åtgärderna skulle vara lämpliga för den unge lagöverträdaren. Det
skulle i och för sig inte vara nödvändigt, att det var fråga om åtgärder av
barnavårdsorgan. Även åtgärder av enskild kunde vara ändamålsenliga.

1
departementspromemorian föresläs att 1 § i 1964 års lag ändras sä, att det
klart framgår, att förutsättningar för beslut om åtalsunderlåtelse föreligger,
förutom när övervakning eller omhändertagande och därmed jämförliga åtgärder
kommer till stånd, även dä den unge blir föremål för andra hjälpåtgärder,
innefattande råd och stöd, förmaning och varning eller föreskrifter rörande
sina levnadsförhållanden. Även samtal med den unge och frivillig kontakt frän
hans sida med nämnden bör anses vara sådana åtgärder som möjliggör
åtalsunderlåtelse.

I
ett par remissyttranden berörs den principiellt viktiga frågan huruvida
ansvaret för behandlingen och vården av de unga lagöverträdarna i princip bör
övertas av barnavårdsnämnderna. Denna fråga kan inte lösas utan en ingående
kartläggning av de barnavårdande organens möjligheter att bereda unga
lagöverträdare värd och behandling. Det finns därför enligt min mening inte
anledning att närmare gä in på frågan i samband med den nu aktuella reformen.
Frågan får tas upp på grundval av åtalsrättskommitténs utredningsarbete.
Dessförinnan bör endast vidtas begränsade ändringar inom ramen för nuvarande
system.

Mot
denna bakgrund vill jag understryka att barnavårdsnämndernas ökade möjligheter
att ingripa med olika åtgärder bättre synes kunna tas tillvara med den
föreslagna utformningen av åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare än
nuvarande regler. Som socialstyrelsen framhåller torde det visserligen alltjämt
finnas brister i fråga om barnavårdsnämndernas personella resurser och
möjligheter till effektiva åtgärder men dessa är mte av den art och omfattning
att de bör få hindra genomförandet av den föreslagna ändringen. Utgångspunkten
bör vara att åtalsunderlåtelse skall äga rum sä snart vederbörande
barnavårdsnämnd vidtar den åtgärd som är lämpligast för den unge
lagöverträdaren.

Hittills
har förelegat en skillnad mellan barnavårdslagens system av åtgärder och de
åtgärder som är förutsättning för åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse. I
likhet med flera remissinstanser anser jag denna skillnad numera omotiverad
och den bör som föreslagits i promemorian undanröjas. Jag ansluter mig till
den uppfattningen att åtal bör kunna underlåtas även om något formellt beslut
om ingripande enligt barnavärds-

s. 8 Kontrollera mot PDF

JuU1971:11 8

lagen
inte meddelas förutsatt att den unge rent faktiskt har blivit föremål för
hjälp- och stödåtgärd från barnavårdsnämndens sida. Även samtal med den unge
och frivillig kontakt från hans sida med nämnden bör anses vara sådan åtgärd
som möjliggör åtalsunderlåtelse, naturligtvis under förutsättning att kontakten
innebär råd och stöd. Enligt min uppfattning föreligger inte något hinder mot
åtalsunderlåtelse vid samhällsvård enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen
under förutsättning att den unge lagöverträdaren genom denna samhällsvård blir
föremål för sådana hjälp-och stödåtgärder, att det med skäl kan antas, att
härigenom vidtas vad som är lämpligast för hans tillrättaförande. I
sammanhanget vill jag understryka betydelsen av att barnavårdsnämnderna lämnar
åklagaren en noggrann redogörelse för de åtgärder som nämnden har vidtagit
eller ämnar vidtaga. Endast om så sker blir åklagaren i stånd att tillämpa
bestämmelsen om åtalsunderlåtelse på ett riktigt sätt.

Bland
förebyggande åtgärder enhgt 26 § barnavårdslagen anges även förmaning och
varning. Jag delar RÅ:s uppfattning att förmaning eller varning inte kan
betecknas som en sådan hjälp- eller stödåtgärd som bör berättiga till
åtalsunderlåtelse. I praktiken torde varningar ofta förbindas med hjälpande
eller stödjande åtgärder av ohka slag. I sådana fall råder ingen tvekan om att
förutsättningar för åtalsunderlåtelse finns. Enbart en förmaning eller varning
bör emellertid inte kunna ligga till grund för ett beslut om åtalsunderlåtelse.
Som jag har framhållit förut är det angeläget att barnavårdsnämnderna noga
redovisar för åklagaren vilka åtgärder som har vidtagits eller kommer att
vidtas.

Vad
som hittills anförts har tagit sikte på åtgärder som vidtas av barnavårdsnämnd.
Liksom hittills skall emellertid gälla att även åtgärd, som har vidtagits i
annan ordning, t. ex. genom enskild, skall beaktas vid åtalsprövningen.

Liksom
hittills bör åtal kunna underlåtas även utan att särskild åtgärd vidtagits, om
brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Jag vill i detta
sammanhang understryka vikten av att barnavårdsnämnden noggrant överväger om
ett brott verkligen kan sägas ha skett uppenbarligen av okynne eller
förhastande. Är det fråga om ett stort antal brott och har brottsligheten
varat under en längre tidrymd, kan den i allmänhet inte anses ha skett av
okynne eller förhastande. I sädana fall kommer emellertid fömtsättningar för
åtalsunderlåtelse att finnas, om barnavårdsnämnden vidtar någon hjälp- och
stödåtgärd.

1964
års lag, liksom dess föregångare, innehåller inte något hinder mot en upprepad
åtalsunderlåtelse. Med hänsyn till barnavårdens ökande resurser finns det
enligt min mening skäl att i viss utsträckning låta de barna- och
ungdomsvårdande organen svara för unga lagöverträdares tillrättaförande även i
återfallssituationer. Åtal bör därför i allmänhet kunna underlåtas, när åtal
inte skulle leda till andra åtgärder än sådana som kan anordnas i samband med
åtalsunderlåtelse. Utgångspunk-

s. 9 Kontrollera mot PDF

JuU 1971:11 9

ten
för bedömningen av frågan om en förnyad åtalsunderlåtelse bör komma till stånd
bör vara att den åtgärd som har vidtagits alltjämt är lämpligast för den unges
tillrättaförande. Självfallet kommer det även i fortsättningen att finnas fall
där åklagaren har skäl att kräva att barnavårdsnämnden prövar en annan och mer
ingripande åtgärd mot den unge för att åtalsunderlåtelse skall komma i fråga.

När
det gäller innebörden av förutsättoingarna att åtal ej får underlåtas om åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt bör detta, liksom när det gäller åtalsunderlåtelse
vid mindre allvarlig brottslighet, närmare bestämmas i tillämpningen, varvid
det får ankomma på RÅ att genom anvisningar och inspektion övervaka och leda
utvecklingen i detta avseende.

Enhgt
nu gällande ordning är i princip endast statsåklagare behörig att besluta om
åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag. Som jag har anfört i anslutning till
reglerna om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB finns det
inte anledning att i detta sammanhang ompröva frågan om åklagarnas behörighet i
detta avseende.

Vårdnadshavares
rätt till ersättning för inställelse vid domstol

Enligt 21 kap. 1 § RB skall rätten, om den
misstänkte är omyndig, höra den som har vårdnaden om honom, om det med hänsyn
till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt. Enhgt 9 kap. 7 §
RB kan rätten vid vite förelägga värdnadshavaren att inställa sig. I 9 § i
1964 års lag finns vidare en bestämmelse om att den som inte fyllt 20 år inte
får dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, om inte den som
har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.
Någon rätt för värdnadshavaren att erhålla ersättning för inställelse i dessa
fall finns inte.

I
departementspromemorian föreslås att ersättning till vårdnadshavare för inställelse
i dessa fall skall utgå enligt de grunder som gäller för vittne. Nästan alla
remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Enligt
min mening är det otillfredsställande att vårdnadshavare saknar rätt att få
ersättning för inställelse i de aktuella fallen. Det är givetvis av stor
betydelse att domstolarna har ett så fullständigt underlag för bedömande av
påföljdsfrågan som möjligt. Inte minst upplysningar från vård-nadshavarna kan
härvid vara av stor betydelse. En utredningskostnad i påföljdsfrågan bör i
princip betalas av det allmänna och det bör inte godtas att en domstol för att
inte värdnadshavaren skall drabbas av utgifter och förlora arbetsförtjänst
avstår från att höra honom. Jag biträder därför förslaget i promemorian att
vårdnadshavare skall få rätt till ersättning för inställelse vid domstol i de
nu aktuella fallen enligt samma grunder som gäller för vittne.

s. 10 Kontrollera mot PDF

JuU1971:11 10

När det gäller den närmare utformningen av ersättningsregeln
i 21 kap. RB biträder jag det förslag som JO framfört under remissbehandlingen
och som innebär att som förutsättning för vårdnadshavares ersätt-ningsrätt
anges att denne hörs enligt 21 kap. 1 § RB och inte som enligt promemorian att
värdnadshavaren hörs i anledning av åklagarens talan. Frånsett denna ändring,
som är av redaktionell natur, har bestämmelsen tagits upp i överensstämmelse
med promemorieförslaget.

Enligt
11 § kungörelsen (1964: 567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen
den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning i brottmål är
personundersökare bl. a. skyldig att på kallelse inställa sig i rätten för att
i fall av behov lämna upplysningar. Enligt 9 § i 1964 års lag gäller vidare att
personundersökaren skall höras, om skäl är därtill. Någon rätt till ersättning
för sådan inställelse föreligger inte för personundersökare.

Jag
delar den i promemorian framförda uppfattningen att även en personundersökare
bör ha rätt till ersättning i de fall då han hörs inför rätta. Det ankommer pä
Kungl. Maj :t att besluta i denna fråga.

Lagrådet

Lagrådets
utlåtande i ärendet innehåller följande.

Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken

20
kap. 7 §

Åklagares rätt att med stöd av förevarande paragraf
underlåta åtal torde ha utnyttjats i mindre omfattning än som var avsett när
bestämmelsen i samband med BrB:s införande fick sin nu gällande lydelse. En
något vidgad tillämpning är väl förenlig med lagrummets syfte. Troligen skulle
en praxis präglad av mindre återhållsamhet kunna uppnås genom
tillämpningsföreskrifter eller anvisningar till åklagarmyndigheterna, och
paragrafen skulle då kunna bibehållas oförändrad. Emellertid torde
up-penbarhetsrekvisitet, som enligt den gällande lydelsen hänför sig både till
bedömningen av brottet och till prövningen av frågan huruvida lagföring är
påkallad ur allmän synpunkt, ha utgjort grunden för den restriktiva
tillämpningen av paragrafen, och lagrådet anser sig därför böra godta att
paragrafen ändras på det sätt som föresläs.

Lagrådet
vill emellertid under hänvisning till vad hovrätten över Skåne och Blekinge
anfört i sitt remissyttrande erinra om att en in-vändningsfri tillämpning av
rätten att underlåta åtal kan åstadkommas endast så länge denna håller sig till
vad som framstår som undantagsfall. Även ett beslut att underlåta åtal måste
grundas på tillförlitlig ut-

s. 11 Kontrollera mot PDF

JuU
1971:11 11

redning
i det särskilda fallet både om brottet och om den misstänktes förhållanden,
och det kan därför ifrågasättas om en vidgad tillämpning av förevarande
paragraf medför en sådan arbetslättnad för de rättsvårdande organen, vars
uppnående är det aktuella syftet med det remitterade förslaget.

Av
motiven till bestämmelsen i dess nuvarande lydelse framgår, att möjligheten att
underlåta åtal är avsedd att stå till buds vid ringare brott eller
lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet och i allmänhet endast när
gärningen tillika framstår såsom mindre straffvärd i jämförelse med de flesta
andra gärningar som faller under samma straffbud. Departementschefens yttrande
i remissprotokollet att den yttre ramen för åtalsunderlåtelse enligt förslaget
vidgas något genom att åklagaren får rätt att underlåta åtal, även om straffet
vid lagföring skulle bli höga böter, torde inte innebära att någon ändring av
lagrummets allmänna syfte skulle vara avsedd. I de av departementschefen
antydda fallen kan det inte sägas vara fråga om ringa brott eller
lagöverträdelse av föga allvarlig beskaffenhet, och lagföring måste därför i praktiskt
taget alla sådana fall vara att anse som påkallad ur allmän synpunkt (jfr lagrådets
yttrande i prop. 1964: 10 s. 326). Såsom departementschefen uttalar, finns
icke heller utrymme för att underlåta åtal, om det föreligger tvekan om att
annan påföljd än böter skulle ådömas.

Vad
departementschefen anför om paragrafens tillämpning i fråga om narkotikabrott
föranleder ej erinran från lagrådets sida.

21 kap. 11 § I remissprotokollet framhåller
departementschefen att vårdnadshavares hörande inför domstolen kan vara av
stor betydelse vid bedömande av påföljdsfrågan och att en utredningskostnad i
denna fråga i princip bör betalas av det allmänna. Det torde sålunda vara
avsett att ersättning som tillerkänts vårdnadshavare för inställelse vid
domstol icke skall återgäldas till statsverket av den tilltalade om han fälls
för brottet utan att kostnaden skall stanna på statsverket. I enlighet med vad
som föreskrivits i fråga om ersättning till tolk (5 kap. 8 § RB) bör i den
föreslagna paragrafen intagas uttrycklig bestämmelse om att ersättningen skall
gäldas av statsverket.

Förslaget
till lag om ändring I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

9 § I det föreslagna nya tredje stycket i
paragrafen bör, i enlighet med vad som förordas i fråga om 21 kap. 11 § RB,
intagas uttrycklig föreskrift om att ersättningen skall gäldas av statsverket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

JuU 1971:11 12

Departementschefen
vid anmälan av lagrådets yttrande

Vid
anmälan av lagrådets yttrande anförde statsrådet Geijer följande.

Lagrådet godtar den föreslagna ändringen av 20 kap.
7 § första stycket 1 RB. Lagrådet sätter emellertid i fråga om en vidgad
tillämpning av åklagares rätt att underlåta åtal medför någon arbetslättnad,
eftersom även beslut att underlåta åtal måste gmnda sig på tillförlitlig
utredning både om brottet och den misstänktes förhållanden. Enligt min mening
måste det dock otvivelaktigt medföra en processekonomisk vinst att dessa
ärenden inte förs till domstol. Än viktigare anser jag det vara att den
misstänkte i dessa fall undgår att föras inför domstol. Lagändringen har
således också en kriminalpolitisk fördel.

Lagrådet
uttalar vidare, att någon ändring av lagmmmets allmänna syfte inte torde vara
avsedd. Jag delar denna uppfattning såtillvida att principen att en
kriminaliserad gärning regelmässigt skall följas av en påföljd inte frångås
genom lagändringen. Jag vidhåller emellertid den mening jag uttalat i
lagrådsremissen, nämligen att den yttre ramen för åtalsunderlåtelse som följd
av ändringen vidgas något genom att åklagaren får rätt att underlåta åtal även
om straffet vid lagföring skulle bli höga böter. Som jag anfört i remissen
saknas dock utrymme för att underlåta åtal, om det föreligger tvekan att annan
påföljd än böter skulle ådömas. Dessutom förutsätts att åtal inte finnes
påkallat ur allmän Synpunkt.

Jag
godtar lagrådets förslag om att i 21 kap. 11 § RB och 9 § i 1964 års lag införa
en uttrycklig föreskrift om att ersättningen skall gäldas av statsverket.

Utskottet

I propositionen föreslås en utvidgning av åklagares
rätt att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken.
Ändringen innebär framför allt att den begränsning, som ligger i att det skall
vara uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas, utgår.
Åklagaren föreslås få rätt att underlåta åtal om det kan antagas, att i
händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och
den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt. Även de
särskilda möjligheterna att besluta om åtalsunderlåtelse för ungdomar under 18
är enligt lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
föreslås bli vidgade; åtal skall kunna underlåtas även om något formellt
beslut om ingripande enligt barnavårdslagen inte meddelas, fömtsatt att den
unge rent faktiskt har blivit föremål för hjälp- och stödåtgärd från
barnavårdsnämnds sida och det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad
som är lämpli-

s. 13 Kontrollera mot PDF

JuU1971:11 13

gast
för hans tillrättaförande. Slutligen föreslås i propositionen att vårdnadshavare
som höres i rättegång i brottmål skall få rätt till ersättning enligt de
bestämmelser som gäller för vittne.

De
föreslagna lagändringarna har tillstyrkts av det helt övervägande antalet
remissinstanser. Även lagrådet har godtagit förslagen. Utskottet finner för sin
del anledning till ytterligare uttalanden endast såvitt gäller den föreslagna
vidgningen av möjhgheten till åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken i fråga
om narkotikabrottslighet.

Utskottet
vill till en början understryka att ifrågavarande lagrum, 20 kap. 7 § första
stycket 1 rättegångsbalken, endast har avseende på brott som kan antagas
föranleda bötesstraff. Finns det någon tvekan om att annan påföljd än böter
skulle ådömas, saknas utrymme för åtalsunderlåtelse enligt stadgandet. Vid
narkotikabrottslighet förekommer redan nu åtalsunderlåtelse enligt lagrummet i
betydande omfattning; statistiska uppgifter visar t. ex. att under andra
halvåret 1969 antalet sådana beslut översteg antalet bötesdomar gällande sådan
brottslighet. Utrymmet för en vidgad användning av åtalsunderlåtelse enligt
lagrummet i fråga om narkotikabrottslighet måste därför bli mycket begränsat.

Åtalsunderlåtelse
på narkotikaomrädet enligt förevarande lagrum bör som departementschefen
framhåller begränsas till de mindre allvarliga brotten, t. ex. innehav av
smärre mängd narkotika för egen förbmkning eller överlåtelse av sådan mängd i
samband med konsumtion. Det missbrukarklientel som systematiskt finansierar
sitt eget missbruk genom att sälja narkotika bör, i den mån bötesstraff över
huvud taget kommer i fråga, endast i undantagsfall komma i åtnjutande av
förmånen av åtalsunderlåtelse. Samtidigt får emellertid beaktas angelägenheten
av att samhällets ingripanden i görligaste mån anpassas sä att de inte motverkar
utan understöder ansträngningarna att ge narkotikamissbrukare erforderlig vård
en synpunkt som också understrukits i förarbetena till
narkotikastrafflagstiftningen (prop. 1968: 7 s. 107, 112, 118, 2LU 1968: 1 s.
44). Utrymmet för åtalsunderlåtelse bör därför vara något mindre begränsat om
åtgärden bedömes kunna bidra till att narkotikamissbrukare beredes nödvändig
vård. Detsamma synes i viss utsträckning kunna gälla då lagföring av någon,
som redan underkastat sig värd för sitt missbruk, kan antagas få negativa
effekter på vederbörandes inställning till vården. Tillämpningen måste dock
alltid ske och det bör enligt utskottets mening kraftigt understrykas med
beaktande av de allvarliga, inte sällan förödande verkningar som
narkotikabrottsligheten kan medföra.

Härutöver
bör tilläggas att när det gäller ungdomar under 18 är ytterligare möjligheter
till åtalsunderlåtelse föreligger enligt 1964 års lag med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Som ovan

s. 14 Kontrollera mot PDF

JuU 1971:11 14

nämnts
innebär förevarande proposition att förutsättningarna för beslut att underlåta
åtal enligt den lagen på visst sätt vidgas.

Med
dessa uttalanden tillstyrker utskottet den föreslagna ändringen i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken. Utskottet tillstyrker också övriga genom propositionen
framlagda förslag.

Utskottet hemställer

att riksdagen bifaller
propositionen 1971: 100.

Stockholm
den 6 maj 1971

På
justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON

Närvarande:
fm Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson (s), herrar Dockered
(c), Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s). Westberg i
Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru Hjelm-Wallén (s), fru Nordlander
(vpk), fru Bergander (s), herrar Fransson (c) och Alf Pettersson i Malmö (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 11?! 710027

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.