Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. inkassokostnader m. m.) jämte motioner
1971 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU12, Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. inkassokostnader m. m.) jämte motioner
Dokumentets text
Justitieutskottets
betänkande nr 12 år 1971 JuU 1971:12
Nr 12
Justitieutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. inkasso-kostnader m. m.) jämte
motioner.
Genom en den 2 april 1971 dagtecknad proposition,
nr 105, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i rättegångsbalken,
2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
I samband med propositionen har utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
dels motionen 1971: 1467
av herr Henmark m. fl. (fp),
dels motionen 1971: 1468
av herr Sjöholm (fp).
Redogörelse för motionerna
lämnas på s. 14.
Till
utskottet har i ärendet inkommit skrivelser från företrädare för
inkassoverksamhet.
Propositionens
huvudsakliga innehåll
F. n. är det oklart i vad mån en borgenär är
berättigad till ersättning för vidtagna inkassoåtgärder och hur
ersättningsfrågan i så fall skall handläggas. I propositionen uttalas att en
försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig att ersätta borgenären skälig
kostnad för inkassoåtgärder av viss omfattning. "För sedvanliga
påminnelser per telefon eller genom enklare kravbrev e. d. bör borgenären dock
svara själv utan rätt till särskild ersättning från gäldenären. I syfte att
göra det rättsliga förfarandet så enkelt och billigt som möjligt föreslås
sädana ändringar i rättegångsbalken och lagsökningslagen att inkassokostnaden
jämställs med rättegångskostnad i iiiäl angående huvudfordringen. Har huvudfordringen
betalts utan att rättsliga åtgärder har behövt vidtas behöver borgenären inte
inleda rättegång för att få ersättning för endast eventuella inkassoåtgärder
utan kan använda sig av det enklare förfarandet med betalningsföreläggande. I
propositionen föreslås att Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse får lämna
närmare bestämmelser om vad som skall anses som ersättningsgill inkassoåtgärd
och ersättningens storlek. Även frågan om kostnad i övrigt i mål om betalningsföreläggande
skall enligt förslaget regleras i denna kungörelse.
De nya bestämmelserna
avses träda i kraft den 1 juli 1971.
1
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 12
JuU 1971:12 2
Av propositionen återges i det följande förutom
lagförslagen vad föredragande departementschefen anfört i sin motivering vid
lagrådsremissen, lagrådets yttrande och departementschefens uttalande vid
propositionens avlåtande. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen.
De
vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
1
Förslag till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 18 kap. 8 §
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
18
KAP.
8 § Ersättning för rättegångskostnad skall fullt
motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte
arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för
tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete
och tidsspillan i anledning av rättegången.
Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången
ersattes som rättegångskostnad. Ersättning för sådan kostnad utgår enligt
bestämmelser som Konimgen meddelar.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
Härigenom förordnas, att 18 och 22 §§
lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
18 § För utfående av penningfordran som ej grundar
sig å skriftligt fordringsbevis och icke avser skadestånd äge borgenären
utverka betalnings-föreläggande enligt vad nedan sägs.
Betalningsföreläggande må givas för fordran som
avser inkassoåtgärd.
JuU 1971:12 3
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
22 § Upptages ansökningen, förelägge rätten
gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida
ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efter det ansökningen jämte
räkning, om sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten
anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande
av tiden för anmälan av bestridande har rätten att taga hänsyn till belägenheten
av den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva
honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre än till två
veckor.
Har
borgenären i ansökningen Har borgenären i ansökningen
fordrat ersättning för
kostnad å fordrat ersättning för kostnad å
målet, bestämme rätten i förelag- målet, skall rätten i föreläggandet
gandet vad i sådant hänseende angiva vad i sådant hänseende
skall, om bestridande ej sker, ut- skall, om bestridande ej sker, utgå
gå utöver kostnaden för blivande utöver kostnaden för blivande
delgivning. delgivning. Ersättningen utgår en-
ligt bestämmelser som
Konungen meddelar.
Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret
av ansökningen, skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten
anmäla hemvist och postadress, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre
bestämmelser om kostnad gäller, om betalningsföreläggande sökts före
ikraftträdandet.
Inledning
I skrivelse den 15 april 1966 till chefen för
justitiedepartementet har Sveriges advokatsamfunds styrelse hemställt om
utredning och eventuell lagstiftning rörande frågan om gäldenärens
ersättningsskyldighet för inkassokostnad. Vidare har två av de större företagen
inom inkasso-branschen, Soliditet AB och AB Kundkontroll, genom skrivelser den
8 oktober 1969 respektive den 5 februari 1971 anfört vissa synpunkter pä frågan
om lagstiftning i ämnet.
Advokatsamfundets
framställning har remissbehandlats. Yttranden över framställningen har avgetts
av justitiekanslern (JK), Hovrätten för Nedre Norrland, lagberedningen.
Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen Sveriges stadsdomare (de båda
föreningarna har numera uppgått i Föreningen Sveriges tingsrättsdomare),
Värmlands läns rättshjälpsanstalt och Tornedalens rättshjälpsanstalt.
På
grimd av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats dels
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, dels förslag till lag om
ändring i lagsökningslagen (1946: 808).
It
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 12
JuU 1971:12
Departementschefen
Vid lagrädsremissen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Geijer, bl. a. följande.
I gällande rätt föreligger oklarhet i frågan
huruvida inkassokostnad kan tas ut av gäldenären och i så fall om ett åläggande
för denne att ersätta borgenärens inkassokostnad kan grundas på RB:s regler om
rättegångskostnad eller om ersättningsskyldigheten följer av allmänna skadeståndsrättsliga
gmndsatser. I lagstiftningen har ställning inte tagits till denna fråga och
något vägledande avgörande i praxis föreligger inte heller. Denna oklarhet har
föranlett styrelsen för advokatsamfundet att göra en framställning om utredning
och eventuell lagstiftning. Även enskilda inkassoföretag har i olika skrivelser
och andra sammanhang anfört synpunkter på frågan om lagstiftning i ämnet.
Frågan
om ersättningsskyldighet för inkassokostnad har under senare är fått ökad
betydelse genom den kraftigt ökande kreditgivningen i samband med försäljning
av olika konsumentkapitalvaror. I samband härmed står också en under senare år
alltmer påtaglig tendens till koncentration av inkassoverksamheten till ett
fåtal större företag. Inkasso-verksamheten i dessa företag har genom användning
av moderna kontorsrutiner kunnat i hög grad rationaliseras. I den allmänna
debatten har gjorts gällande att inkassoarvoden debiteras gäldenärerna med oskäliga
belopp och att missförhållanden föreligger även i övrigt.
Åtskilliga
inkassoföretag ägnar sig också åt kreditupplysning. Åtminstone i de stora
företagen kan de båda verksamhetsgrenarna ofta samordnas.
Inkasseringsuppdragen får ge material till det register över betalningsanmärkningar
som är en av företagens viktigare källor i kreditupplysningsverksamheten. Vid
handläggningen av inkassoärenden kan det ä andra sidan vara av betydelse att ha
tillgång till kreditupplysning.
De
problem av olika slag som hänger samman med kreditupplysningsverksamheten
utreds f. n. av kreditupplysningsutredningen (Ju 1970: 50). Även
inkassobranschen omfattas av utredningsuppdraget. Utredningen har i sistnämnda
hänseende att undersöka i vad mån det förekommer stötande eller mot gäldenären
otillbörliga metoder och att överväga vilka åtgärder som krävs för att fä till
stånd en bättre ordning. Utredningen beräknas lägga fram ett delbetänkande
avseende själva kreditupplysningsverksamheten under senare delen av år 1971. De
frågor som hänger samman med inkassoverksamheten kan dock inte behandlas av
utredningen förrän år 1972.
De
problem som berörs i advokatsamfundets framställning rör endast inkassofrågan
och är dessutom närmast av processuell natur. De torde sålunda inte direkt
omfattas av utredningens uppdrag. Med hänsyn till de olägenheter som är
förenade med den rådande oklarheten
JuU 1971:12 5
på
detta område finns det enligt min mening anledning att genom lagstiftning
redan nu ta ställning till de frågor samfundet har aktualiserat och vissa
närliggande spörsmål. De bedömningar som nu görs måste givetvis utgå från
inkassoverksamheten i de former som den bedrivs f. n. och syftar inte till att
ändra förutsättningarna för verksamheten. De åtgärder som nu föreslås kan
eventuellt komma att få omprövas i samband med att ställning tas till
kreditupplysningsutredningens förslag.
Advokatsamfundets
ståndpunkt att en försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig att ersätta
borgenären dennes inkassokostnad har inte mött invändning frän någon av
remissinstanserna.
Inkassokostnad
i vidsträckt mening utgörs av samtliga de indrivningskostnader som
kreditgivaren åsamkas efter det att faktura, räkning eller annan avisering om
fordringsbeloppet tillställts gäldenären och som föranleds av dennes
försummelse att betala fordringen. Vissa av dessa kostnader såsom sedvanliga
påminnelser o. d. torde i allmänhet belasta borgenären utan att ersättnmg
härför utkrävs av gäldenären. Är borgenären företagare, betraktas denna kostnad
som en allmän omkostnad i rörelsen och påverkar i sista hand priset för den
vara eller tjänst som företagaren tillhandahåller. Om betalningsförsummelsen
kräver mera ingripande och kostnadskrävande åtgärder, talar däremot onekligen
starka skäl för att denna kostnad får tas ut av den försumlige gäldenären. I
annat fall skulle det föreligga risk för att de kostnader som har föranletts av
dennes försummelse övervältras på de kunder som sköter sina betalningar utan
anmärkning. Även det nära sambandet mellan inkassokostnad och rättegångskostnad
talar för en sådan ordning. Särskilt bör beaktas kostnadsreglernas betydelse
för att hindra onödiga rättegångar. Den motsatta ståndpunkten skulle kunna
leda till att borgenärer i ökad omfattning väcker talan vid domstol utan att
dessförinnan ha närmare undersökt möjligheterna till frivillig fullgörelse. En
sådan utveckling skulle knappast vara till fördel för gäldenärerna. Rättegångskostnad
och eventuell utsökningsavgift torde nämligen i allmänhet överstiga inkassokostnaden.
En ökad belastning på domstolar och exekutiva myndigheter av mer eller mindre
ostridiga kravmäl är inte heller önskvärt från allmän synpunkt.
Av
vad som nu anförts framgår att jag ansluter mig till den principiella
ståndpunkten att en försumlig gäldenär bör vara skyldig ersätta borgenären
dennes inkassokostnad. I viss utsträckning bör dock borgenären svara för
inkassokostnader utan rätt till ersättning av gäldenären. Endast sådan
betalningsförsummelse som föranleder mera ingripande inkassoåtgärder bör
medföra ersättningsskyldighet för gäldenären. Givetvis är det också angeläget
att gäldenärens ersättningsskyldighet inte överstiger skälig ersättning för
det nedlagda arbetet. Av särskild vikt är därvid enligt min mening att
gäldenärens ersättningsskyldighet inte avser annat eller mera än den faktiska
kostnad som drabbar bor-
JuU 1971:12 6
genären
på grund av gäldenärens försummelse. Det på sina håll till-lämpade systemet med
skilda gäldenärs- och borgenärstaxor leder till att vissa gäldenärer genom att
betala fordrad inkassoavgift åtminstone delvis få bekosta misslyckade
inkassoärenden som gäller andra gäldenärer. En sådan ordning motverkar också
en sund priskonkurrens mellan inkassoföretagen och är enhgt min mening inte
godtagbar. Det är slutiigen också ett önskemål att inkassoåtgärderna sker i
sådana former att gäldenären får en korrekt information om de konsekvenser
betalningsförsummelse medför.
För
att åstadkomma en sådan ordning som jag nu har angivit är det enligt min mening
ofrånkomligt att inte bara lagfästa principen om gäldenärs
ersättningsskyldighet för inkassokostnad utan också författnings-mässigt
reglera den ersättningsgilla inkassoätgärdens närmare beskaffenhet och
fastställa ett maximibelopp för ersättningen.
Frågan
om ersättningsgill inkassokostnad bör dessutom enligt min mening inte ses
isolerad från problemet med kostnad i ärende om betalningsföreläggande. Även
ansökningen om sådant föreläggande kan nämligen sägas ingå som ett led i
inkassoförfarandet. Gäldenärens ersättningsskyldighet för borgenärens kostnad
för betalningsföreläggande utgår redan f. n. i praktiken med schablonbelopp som
är relativt enhetliga men där domstolarnas praxis dock uppvisar vissa skiljaktigheter.
Även denna kostnad bör i detta sammanhang bindas till en i författning
fastställd taxa. Genom en sådan ordning blir också de gällande bestämmelserna
lättare tillgängliga för allmänheten. Härigenom motverkas i någon mån mer
allmänt hållna och för gäldenären svårkontrollerbara hänvisningar till
"rättspraxis" eller "domstolsavgörande" som nu inte sällan
förekommer i inkassobrev. Jag återkommer i det följande till frågorna om de
ersättningsgilla inkassoåtgärdernas beskaffenhet och storleken av de
ersättningsgilla kostnaderna för inkassoåtgärd och betalningsföreläggande. I
och för sig kan skäl åberopas för en motsvarande specialreglering även av
frågan om kostnad utöver inkassokostnaden i lagsökningsmål. Här är
emellertid det praktiska behovet av en sådan reglering mindre samtidigt som
utrymme behövs för en mera differentierad ersättning. Jag förutsätter att
domstolarna i lagsökningsmål kommer att bestämma kostnaderna med beaktande av
de synpunkter som enligt det följande bör vara vägledande vid fastställande av
den ersättning som skall utgå i mål om betalningsföreläggande.
Som
jag har framhållit tidigare bör principen om gäldenärens ersättningsskyldighet
för inkassokostnad nu lagfästas. Under remissbehandlingen av advokatsamfundets
framställning har inkassokostnad allmänt ansetts böra betraktas som eller
likställas med en rättegångskostnad och på sådan grund vara ersättningsgill.
För egen del finner jag goda skäl tala för denna ståndpunkt. Mellan
inkassokostnad och direkt rättegångskostnad föreligger avsevärda likheter. På
samma sätt som rättegångs-
JuU1971:12 7
kostnaden
är inkassokostnaden en utgift som borgenären till följd av gäldenärens
försumlighet har för att tillvarata sin rätt. Skyldighet för gäldenären att i
princip svara för inkassokostnad torde också som framhållits förut vara ägnad
att förebygga onödiga rättegångar.
En
ordning som innebär att inkassokostnad uttryckligen jämställs med
rättegångskostnad medför också stora praktiska fördelar. Tvekan behöver då
inte längre råda om att krav på sådan ersättning kan prövas i lag-sökningsmål
och mål om betalningsföreläggande. Även i vanliga tvistemål rörande
huvudfordringen är det lämpligt att krav på inkassokostnad prövas i den för
rättegångskostnad föreskrivna ordningen. Om inkassokostnad jämställs med
rättegångskostnad, vinns även en annan fördel. Bestämmelsen i 18 kap. 14 § RB
enligt vilken yrkande om rättegångskostnad skall framställas innan
handläggningen vid rätten avslutats omöjliggör nämligen den i praktiken
förekommande men från flera synpunkter föga tilltalande metoden att väcka
talan om inkassokostnad först efter det att handläggningen av huvudfordringen
avslutats. Domstolen får också möjlighet att utan särskilt yrkande pröva
storleken av den fordrade inkassoersättningen. På grund av det anförda föreslår
jag att det i RB uttryckligen fastslås att yrkande om ersättning för in
kassokostnad skall handläggas i samma ordning som rättegångskostnader i
allmänhet. Bestämmelse härom bör tas in i 18 kap. 8 § RB.
Vad
nu sagts har närmast tagit sikte på sådana fall där krav pä ersättning för
inkassokostnad framställs samtidigt som talan om själva huvudfordringen väcks
vid domstol. Bortsett från reglerna om själva förfarandet torde det inte från
principiell synpunkt föreligga någon avgörande skillnad mellan dessa fall och
de fall där kravet på inkassokostnad kvarstår sedan gäldenären till följd av
inkassoåtgärden betalat sin skuld. Av allmänna rättsgrundsatser måste anses
följa att en gäldenär i princip bör vara skyldig att ersätta inkassokostnad
även där någon rättegång om huvudfordringen till följd av betalning aldrig
kommer till stånd. En sådan uppfattning torde också ha stöd i rättspraxis.
Emellertid uppstår problem på grund av att man i denna situation har velat
betrakta inkassokostnaden som skadestånd. Detta har föranlett att talan om
ersättning för kostnaden inte har ansetts kunna väckas genom ansökan om
betalningsföreläggande.
Som
jag nyss har anfört bör inkassokostnad i de fall som leder till rättegång
angående själva saken behandlas som en rättegångskostnad. Jag kan inte finna
någon anledning att inkassokostnaden skulle behöva behandlas som skadestånd i
den bemärkelse lagsökningslagen avser, när talan rör endast sådan kostnad. Har
betalning för huvudfordringen er-lagts utan att rättegång behövt inledas, bör
talan om ersättning för inkassokostnad därför få väckas genom ansökan om
betalningsföreläggande. Jag föreslår att en klarläggande bestämmelse härom tas
in som ett andra stycke i 18 § lagsökningslagen.
JuU 1971:12 8
Den lagtekniska lösning av frågan om
ersättningsskyldighet för inkassokostnad som jag har föreslagit i det
föregående innebär att inkassokostnad genom en särskild bestämmelse i 18 kap.
8 § RB jämställs med rättegångskostnad. Härav följer såsom jag har framhållit
förut bl. a. att ersättning för inkassokostnad måste yrkas innan domstolens
handläggning av huvudfordringen avslutats. När det gäller ersättning för
rättegångskostnad finns i 18 kap. 8 § RB vissa allmänna bestämmelser som
innebär att ersättningen skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt
kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning skall också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av
rättegången. Dessa allmänna bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad
bör inte ges motsvarande tillämpnirig i fråga om inkassokostnad. I stället bör
som jag förut har framhållit i fråga om inkassokostnad ges särskilda
författningsbestämmelser om den närmare beskaffenheten av ersättningsgill
inkassoåtgärd och om storleken av den ersättningsgilla kostnaden för sådan
åtgärd. Dessa frågor är av sådan beskaffenhet att de inte lämpar sig för en
reglering i lag. Jag föreslår därför att den nya bestämmelsen om inkassokostnad
i 18 kap. 8 § RB, som också är tillämplig i lagsökningsmål, utformas så att
regeln om gäldenärs ersättningsskyldighet för sådan kostnad hänvisar till av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. I 22 § lagsökningslagen får vidare tas in
en motsvarande regel beträffande kostnad i mål om betalningsföreläggande. I en
särskild kungörelse får tas upp en närmare precisering av ersättningsgill inkassokostnad
och en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om
betalningsföreläggande.
Talan
om ersättning för inkassokostnad kan, som framgår av det tidigare anförda,
komma att tas upp i två olika former. Om målet gäller själva kapitalfordringen,
skall eventuellt anspråk på ersättning för inkassokostnad framställas i den
för rättegångskostnad stadgade ordningen. Härvid har rätten att med
tillämpning av kungörelsen självmant pröva storleken av den fordrade
ersättningen. Har däremot betalning er-lagts för själva kapitalfordringen, får
borgenären, om han anser sig berättigad till ersättning för inkassokostnad,
väcka talan särskilt om denna kostnad. Som jag tidigare har nämnt bör detta
kunna ske genom ansökan om betalningsföreläggande. Talan kan naturligtvis också
väckas genom stämning. Med den lösning som har föreslagits blir kungörelsen
visserligen inte direkt tillämplig i detta fall. I praktiken torde emellertid
den i kungörelsen upptagna taxan för inkassokostnad komma att bli vägledande
även i dessa fall.
Frågan
om den närmare regleringen av ersättningsgill inkassoåtgärd och
inkassokostnadens storlek skall alltså enligt den föreslagna ordningen ankomma
på Kungl. Maj:t. Min avsikt är att låta utarbeta ett förslag rörande en sådan
reglering och göra förslaget till föreniål för remiss-
JuU 1971:12 9
behandling.
Det finns emellertid skäl att i detta sammanhang något närmare beröra hur dessa
bestämmelser lämpligen bör kunna utformas.
Mindre
kostnadskrävande inkassoåtgärder bör som jag fömt framhållit bäras av
borgenären utan rätt till ersättning av gäldenären. Det får anses ligga i ett
skuldförhållandes natur att en borgenär själv visar åtminstone någon aktivitet
för att få prestationen till stånd, även om det är hans avtalskontrahent som
råkat i dröjsmål. En eller ett par enkla påminnelser i brev eller telefon bör
sålunda i regel inte medföra rätt till särskild ersättning. Om borgenären
föredrar att låta en advokat eller ett inkassoföretag ombesörja dessa påminnelser,
bör detta inte göra någon skillnad. Är det däremot fråga om sädana åtgärder
som forskningar efter gäldenären, förhandlingar om skuldens reglering och
liknande, bör gäldenären stå för de kostnader som kan anses skäliga.
Som
jag har framhållit förut bör inkassoåtgärderna vara ersättningsgilla endast om
de innefattar en korrekt upplysning till gäldenären angående de rättsliga
följder som kan inträffa vid fortsatt underlåtenhet att betala. Besked härom är
av värde för gäldenären, vilken ofta kan antas sakna kännedom om det rättsliga
förfarandet. Ett inkassobrev som innehåller ovederhäftiga utfall mot
gäldenären eller vilseledande uppgifter om rättsläget sådana förekommer
kan givetvis aldrig anses sakligt motiverat. Mer än ett inkassobrev torde i
regel inte vara påkallat. Har gäldenären trots kravbrevet och de påminnelser
som har föregått detta ändå inte reglerat sin skuld, lär han i allmänhet inte
låta sig påverkas av ytterligare påstötningar av samma art. I detta läge bör
borgenären i stället överväga om han skall vidta rättsliga åtgärder mot
gäldenären. Det torde vara vanligt att borgenären i detta läge införskaffar
upplysningar om gäldenärens solvens. Sådan solvensundersök-ning syftar till att
ge besked huruvida ytterligare åtgärder är meningsfulla eller om de endast
skulle medföra ytterligare kostnader utan att möjligheter till betalning
föreligger. Sådan kostnad för solvensunder-sökning bör enligt min mening inte
anses ersättningsgill, vare sig som inkassokostnad eller som rättegångskostnad.
Vilka
inkassoåtgärder som skall anses sakligt motiverade kan givetvis variera något
från fall till fall. Man kan dock konstatera att det stora flertalet ordinära
inkassoärenden inte torde fordra någon mer individuell behandling. Dessa
ärenden lämpar sig väl för en rutinmässig handläggning. De större
inkassoföretagen har också tagit fasta på detta och utvecklat effektiva och
tidsbesparande arbetsrutiner för handläggningen av sina uppdrag. En rationellt
skött inkassoverksamhet innefattar i allmänhet registrering av uppdraget,
kontroll och eventuell komplettering av borgenärens uppgifter, upprättande av
arbets-kort och akt, utskrift och avsändande av kravbrev, bevakning av ärendet
och redovisning for uppdragsgivaren av resultatet. Vissa ärenden medför
kontakter och diskussion med gäldenären angående uppgörelse,
JuU 1971:12 10
delbetalning
e. d. En form av inkassoärenden som typiskt sett torde kräva mer arbete än de
ordinära ärendena är de s. k. konsumentinkasseringarna. Härmed avses sådana
ärenden som gäller inkassering av förfallna poster enligt avtal om
avbetalningsköp. I konsumentin-kasseringsärenden finns det inte sällan skäl att
ägna mera arbete åt olika kontakter med gäldenären innan rättsliga åtgärder
vidtas. En återtagning av gods enligt bestämmelserna i lagen (1915: 219) om avbetalningsköp
torde nämligen i regel innebära en inte obetydlig kapitalförstöring som inte
är till gagn för någondera parten.
Den
utveckling mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsmetoder och de
enhetliga arbetsrutiner som enligt vad jag nyss har nämnt förekommer inom
inkassobranschen kan inte undgå att inverka på bedömningen av vad som normalt
skall anses som skälig ersättning för ett inkassoärende. Övervägande skäl talar
enligt min mening för att ersättningen bör utgå med ett i princip fast belopp
utan avseende på den kapitalsumma som inkasseringsuppdraget gäller. Det
nedlagda in-kassoarbetet är ju i regel detsamma. Det ligger dessutom ett stort
värde i att ersättningsnormerna görs så enkla som möjligt. En ganska långtgående
schablonisering av inkassoersättningen bör därför kunna åstadkommas. Det synes
lämpligt att ersättningsbeloppet blir detsamma oavsett om borgenären anlitat
ombud eller om han själv handlagt ärendet. Möjligen kan en något förhöjd avgift
anses motiverad vid uppdrag som gäller mycket stora belopp. Det kan i sädana
fall sägas att det större ekonomiska ansvaret motiverar en mera individuell
behandling av ärendet. Någon anledning att i ersättningshänseende särbehandla
konsumentinkasseringen anser jag inte föreligga. Att vissa merkostnader kan
uppkomma i denna typ av inkassoärenden är en omständighet som säljaren normalt
torde ha att beakta redan när han ingår ett avtal om avbetalningsköp.
Om
ett inkassoärende inte leder till resultat fullföljs det i regel genom ansökan
om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Det förhållandet att
saken dras inför domstol innebär dock inte någon förändring av det
civilrättsliga läget mellan gäldenären och borgenären. De processuella
åtgärderna synes som jag har framhållit tidigare snarare vara att betrakta som
ett ytterligare inkassokrav, framställt i särskilt reglerade former. Ofta
behöver detta senare led i förfarandet inte fordra alltför mycket arbete och
kostnad utöver vad som redan nedlagts i inkassoskedet. Så torde i allmänhet
vara förhållandet i de enklare fall som kan anhängiggöras genom ansökan om
betalningsföreläggande. Även lagsökningsmålen kan ofta medföra ett relativt
måttligt merar-bete. I lagsökningsmål utdöms enligt inhämtade upplysningar
normalt mellan 125 och 175 kr. i arvode utöver domstolsavgrfter. I mål om
betalningsföreläggande är ett ombudsarvode om 90 ä 100 kr. vanligast
JuU 1971:12 11
förekommande.
På något håll godtas dock ända upp till 150 kr. i ersättning förutom
ansökningsavgiften.
Med
de arbetsrutiner som tillämpas av de stora inkassoföretagen är inkassoärendena
sä förberedda under det utomrättsliga inkassoskedet att det merarbete som
föranletts av en ansökan om betalningsföreläggande i allmänhet är av begränsad
omfattning. Med hänsyn härtill måste domstolarnas praxis i fråga om kostnaden
i mål om betalningsföreläggande anses vara generös. Som påpekats under
remissbehandlingen kan en förklaring härtill vara att beloppet ofta anses
innefatta också en del utomrättsliga kravätgärder före ansökningen om betalningsföreläggande.
Mot
bakgmnd av vad som nu anförts finns det i och för sig skäl som talar för att
både kostnad för betalningsföreläggande och inkassokostnad kunde rymmas inom
ramen för den ersättning som i praxis nu godtas för kostnader i mål om
betalningsföreläggande eller 90 å 100 kr. Av detta belopp skulle exempelvis 60
a 70 kr. kunna anses belöpa på ansökan om betalningsföreläggande och 30 å 40
kr. på inkassoåtgärden.
Som
jag redan har anfört innebär emellertid förslaget att det skall ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelserna om inkassoåtgärdernas
beskaffenhet samt storleken av ersättningsgill inkassokostnad och kostnad i mål
om betalningsföreläggande. Som jag också har anfört, är det min avsikt att ett
förslag till kungörelse om inkassokostnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande skall remissbehandlas innan slutlig ståndpunkt tas i
dessa frågor.
Lagrådet
Lagrådets
yttrande i ärendet innehåller följande.
Frågan om gäldenärs skyldighet att vid
betalningsmora gottgöra borgenär för inkassokostnad är av sådan natur att den
borde regleras genom stadgande i civillag. En för det praktiska syftet väsentiigen
likvärdig reglering kan emellertid i avbidan på att frågan upptages till behandling
i dylik ordning åstadkommas genom att kostnaden behandlas såsom
rättegångskostnad och liksom annan sådan kostnad prövas av domstol. Förslaget
att inkassokostnad skall ersättas såsom rättegångskostnad föranleder därför i
och för sig ej erinran.
I
vad gäller omfattningen av gäldenärs skyldighet att ersätta inkassokostnad kan
lagrådet i huvudsak ansluta sig till vad departementschefen anfört därom, att
borgenären själv bör ha att stå för vissa kostnader, såsom sedvanliga
påminnelser eller enklare kravbrev. Förslaget att Kungl. Maj:t skall äga
iheddela för domstol bindande bestämmelser om
JuU 1971:12 12
ersättningen
är icke förenligt med grundsatsen, att rättsförhållandet mellan enskilda skall
bedömas enligt i lag givna stadganden. Hinder synes dock icke böra möta mot
att beträffande mål om betalningsföreläggande i vilka kostnadsfrågan enligt
sakens natur i regel måste bedömas schablonmässigt och för vilka det är
önskvärt att enhetlighet i bedömandena uppnås Kungl. Maj:t bemyndigas meddela
bestämmelser om ersättningen i normalfall. Däremot bör beträffande rättegångsmålen
regleringen icke sträckas längre än till en föreskrift att inkassokostnad skall
ersättas i den mån det finnes skäligt. Det lärer vara befogat antaga att även i
dessa mål de bestämmelser som meddelats för mål om betalningsföreläggande
kommer att bli vägledande för domstolarna. Det torde också kunna hällas för
visst, att vid bestämmande av kostnadsersättning domstolarna kommer att beakta
inkassoätgärdens beskaffenhet och att härvid krav med oriktiga eller
vilseledande uppgifter icke anses som ersättningsgill kostnad.
På
grund av vad som anförts hemställer lagrådet
dels
att det nya andra stycket i 18 kap. 8 § RB får denna lydelse: Kostnad som part
haft för inkassoåtgärd före rättegången ersattes såsom rättegångskostnad i den
mån det finnes skäligt,
dels
att andra punkten i andra stycket av 22 § lagsökningslagen får denna lydelse:
Konungen meddelar bestämmelser om ersättningen att tillämpas när särskilda skäl
ej föreligger.
Då
den nya bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB att inkassokostnad skall ersättas såsom
rättegångskostnad får till följd att jämlikt 14 § samma kapitel kostnadsanspråk
måste framställas innan handläggningen avslutas och icke längre kan göras
gällande i särskilt mål, synes förslaget om ändring i RB böra kompletteras med
en övergångsbestämmelse av samma innebörd som den, vilken är fogad till
förslaget om ändring av lagsökningslagen. Bestämmelsen synes kunna få följande
lydelse: Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 men gäller ej i mål vari
talan väckts dessförinnan.
Departementschefen
vid anmälan av lagrådets yttrande
Vid
anmälan av lagrådets yttrande anförde statsrådet Geijer följande.
Lagrådet har godtagit förslaget att inkassokostnad
skall kunna ersättas som rättegångskostnad liksom förslaget om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i särskild ordning meddela närmare bestämmelser rörande
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande. I fråga om
rättegångsmål har lagrådet anfört att förslaget att Kungl. Maj:t skall äga
meddela för domstol bindande bestämmelse om ersättning inte är förenligt med
gmndsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda
JuU 1971:12 13
skall
bedömas enligt i lag givna stadganden. Med anledning härav har lagrådet
hemställt att regleringen inte sträcks längre än till en föreskrift, att
inkassokostnad skall ersättas i den mån det finnes skäligt. Lagrådet har i
anslutning härtill uttalat att de bestämmelser som meddelas för mål om
betalningsföreläggande ändå torde komma att bli vägledande för domstolarna vid
prövningen av vad som skall anses som skälig ersättning för inkassoåtgärd.
Även
om frågan om ersättning för inkassoåtgärd rör rättsförhållandet mellan
enskilda föreligger enligt min mening inte något principiellt hinder att frågan
regleras i annan författning än lag, om så finnes lämpligt. Lagrådet har f. ö.
godtagit en sådan ordning när det gäller inkassokostnad och annan kostnad i mål
om betalningsföreläggande, där det också är fråga om rättsförhållandet mellan
enskilda. Den av lagrådet förordade lösningen innebär också viss risk för
bristande en-hetiighet i tillämpningen, särskUt som inkassokostnaden i
lagsökningsmålen med en sådan lösning inte skulle omfattas av de av Kungl.
Maj:t meddelade ersättningsbestämmelserna. På grund av det anförda finner jag
inte anledning att gå ifrån den lösning som har valts i det remitterade
förslaget.
Som
jag tidigare har nämnt har lagrådet godtagit förslaget att de närmare
bestämmelserna om kostnad inbegripet inkassokostnad i mål om
betalningsföreläggande skall meddelas av Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse.
Lagrådet har emellertid förordat att det föreslagna tilläggsstadgandet i 22 §
lagsökningslagen ges en något jämkad avfattning. Enligt lagrådets förslag
skall de kostnadsbestämmelser Kungl. Maj:t meddelar tillämpas, när särskilda
skäl ej föreligger. Den av lagrådet sålunda uttryckta ståndpunkten torde dock
inte innebära någon avvikelse i sak från den uppfattning som ligger till grund
för det remitterade förslaget. Även om man enligt min mening har anledning att
räkna med möjligheten av en tämligen långtgående schablonisering i fråga om
såväl ersättning för inkassoåtgärd som annan kostnad i mål om
betalningsföreläggande, måste det givetvis förekomma fall där schablonreglerna
bör kunna frångås. En regel om möjlighet att i mer extraordinära fall avvika
frän normalbestämmelserna bör emellertid enligt min mening inte tas in i
lagsökningslagen utan i den särskilda kostnadskungörelsen. I denna skall ju,
som jag har anfört i remissprotokollet, ges en uttömmande reglering av frågan
om kostnad i mål om betalningsföreläggande.
Lagrådet
har slutligen föreslagit att lagen om ändruig i RB förses med en
övergångsbestämmelse enligt vilken ändringen inte skall gälla i mål där talan
väckts före ikraftträdandet den 1 juli 1971. I remissprotokollet har jag tagit
bestämt avstånd frän systemet att väcka talan om ersättning för inkassoåtgärd
efter det att handläggningen av mål rörande
JuU 1971:12 14
huvudsaken
avslutats. En sådan ordning synes mig inte ens övergängs-vis böra godtas.
Enligt min mening är därför en övergångsbestämmelse av föreslaget innehåll inte
påkallad.
Motionerna
Motionen
1971:1467
I motionen 1971: 1467 yrkas "att riksdagen
måtte besluta att i det förslag till lagändring som förelagts riksdagen de
meningar som ålägger Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser rörande ersättning
för inkassokostnader utgår".
Till
stöd för yrkandet pekar motionärerna på det förhållandet att en försumlig och
tredskande gäldenär förorsakar större inkassokostnader än en mindre försumlig
gäldenär samt att, vid ett taxebundet system, en gäldenär som föranleder
relativt ringa inkassoarbete får betala onödigt stora inkassokostnader medan
en envist tredskande gäldenär förorsakar betydligt större kostnader än han
förpliktas att betala. Motionärerna hänvisar vidare bl. a. till att en
borgenär kan bli tvungen att vidtaga rättsliga åtgärder i onödan, eftersom han
kan komma att anpassa sin inkassoinsats till kostnader som motsvarar utfärdad
taxa. Motionärerna anser ett sådant förfarande, bl. a. med hänsyn till den därmed
förenade publiciteten, vara föga önskvärt ur gäldenärens synpunkt.
Motionen
1971:1468
I motionen 1971: 1468 hemställes "att
riksdagen mätte besluta att med godtagande av propositionen 1971: 105 uttala
att ersättningen för inkassokostnad jämte övriga kostnader icke må överstiga i
mål om betalningsföreläggande 50 kronor, i lagsökningsmål 60 kronor samt för
enbart inkassokostnad 10 kronor".
Motionären
anför till stöd för yrkandet bl. a. att principiella betänkligheter kan
anföras mot förslaget att Kungl. Maj:t skall äga meddela för domstol bindande
bestämmelser om ersättningens storlek i inkassoärenden men att dessa
betänkligheter inte har sådan tyngd att de väger över de fördelar som är
förknippade med Kungl. Maj :ts förslag i denna del. Han anför vidare att
hittillsvarande praxis i fråga om ersättningsgill kostnad i mål om
betalningsföreläggande varit alltför generös och anser därför att den taxa som
skall fastställas bör upptaga lägre belopp än dem som departementschefen
förutskickat.
För
de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionerna.
Utskottet
Genom
propositionen föreslås att gäldenärs skyldighet att ersätta
borgenärs
kostnader för utomrättsliga krav, s. k. inkassokostnader, lag-
JuU1971:12 15
fästes. Förslaget innebär att inkassokostnader ersattes
såsom rättegångskostnader. I syfte att förenkla det rättsliga förfarandet
föresläs vidare att borgenär, som önskar ersättning för endast inkassokostnader
i fall då huvudfordringen betalats, inte skall behöva inleda rättegång mot
gäldenären. I stället skall han kunna använda det enklare förfarandet med
betalningsföreläggande. Det föreslås också att Kungl. Maj:t i särskild
kungörelse får utfärda bestämmelser om vad som skall anses som ersättningsgill
inkassoåtgärd och om ersättningens storlek. I kungörelsen skall även
kostnadsersättningen i mål om betalningsföreläggande bindas till en särskild
taxa.
De nya
bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.
I anledning av propositionen har väckts motionerna 1971:
1467 och 1971: 1468. I båda motionerna upptas frågan om den närmare regleringen
av storleken av ersättningsgill inkassokostnad. Motionen 1971: 1468 behandlar
därjämte frågan om hur stor ersättning för kostnader som bör bestämmas i mål om
betalningsföreläggande och i lagsökningsmål.
I motionen 1971: 1467 yrkas att den i propositionen
föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om
ersättning för inkassokostnad skall utgå. Till stöd för yrkandet anför motionärerna
att vid ett taxebundet system en gäldenär, som föranleder relativt ringa
inkassoarbete, kan fä betala onödigt stora inkassokostnader och att en envist
tredskande gäldenär kan förorsaka betydligt större kostnader än han ålägges
betala. Motionärerna menar också att ett genomförande av Kungl. Maj:ts förslag
kan leda till att borgenärer i onödan vidtar rättsliga åtgärder, eftersom de
kan tvingas att anpassa sina inkassoåtgärder till den kostnadsersättning som
skall utgå enligt den särskilda kungörelsen.
I motionen 1971: 1468 uttalas att hittills tillämpad
praxis i fråga om ersättningsgill kostnad i mål om betalningsföreläggande varit
alltför generös. Under hänvisning bl. a. härtill yrkar motionären att riksdagen
med avseende på innehållet i den förutskickade kungörelsen uttalar att
ersättning för inkassokostnad jämte övriga kostnader icke må överstiga, i mål
om betalningsföreläggande 50 kr. och i lagsökningsmål 60 kr. samt att
ersättning för enbart inkassokostnad icke må överstiga 10 kr.
Genom att inkassokostnad i Kungl.
Maj:ts förslag jämställes med rättegångskostnad undanröjes hittills rådande
ovisshet i frågan huruvida inkassokostnad kan tas ut av gäldenären. Den
hittillsvarande oklarheten har vållat icke obetydliga praktiska
tillämpningssvärigheter och även lett till nackdelar för gäldenärer, bl. a.
därigenom att ny process med krav om ersättning för inkassokostnader kunnat
väckas efter det att fråga om huvudfordringen och rättegångskostnaderna
avgjorts. Dylika olägenheter kan i fortsättningen undvikas. Genom förslaget
vinnes också den fördelen att tvekan inte längre behöver råda om att talan om
er-
JuU1971:12 16
sättning
för enbart inkassokostnader ej behöver föras i ordinär civilprocess utan kan
handläggas i den billigare och snabbare form som reglerna om
betalningsföreläggande medger. En tillfredsställande konsekvens är vidare att
i mål om betalningsföreläggande liksom i lagsök-ningsmäl och i vanliga
tvistemål rörande fordran frågan om ersättning för inkassokostnad blir prövad
samtidigt med frågan om kostnaderna i målet. På väsentligen dessa skäl
tillstyrker utskottet att inkassoåtgära som vidtagits före rättegång skall
ersättas som rättegångskostnad och att betalningsföreläggande må givas för
fordran som avser inkassoåtgärd.
Utskottet
finner icke heller anledning till erinran mot förslaget att ersättning för
kostnader i mål om betalningsföreläggande skall utgå enligt bestämmelser som
skall upptagas i särskild kungörelse. Kostnadsfrågan i sådana mål måste enligt
sakens natur bedömas schablonmässigt, och det är önskvärt att en enhetlig
bedömning uppnås.
De
i motionerna upptagna spörsmålen har berörts i propositionen. Rörande begreppet
inkassoåtgärd anför departementschefen sålunda bl. a. att mindre
kostnadskrävande sådana åtgärder, exempelvis en eller ett par enkla påminnelser
i brev eller telefon, i regel inte bör medföra rätt för borgenären till
särskild ersättning av gäldenären. För att inkassoåtgärd skall vara
ersättningsgill bör enligt departementschefen uppställas det kravet att
åtgärden, exempelvis ett inkassobrev, innefattar korrekt upplysning angående
de rättsliga följder som kan inträffa vid fortsatt underlåtenhet att betala.
Mer än ett inkassobrev torde i regel enligt departementschefen inte vara
påkallat. Har gäldenären nämligen trots inkassobrevet och de påminnelser som
föregått detta ändå inte reglerat sin skuld, lär han i allmänhet inte låta sig
påverkas av ytterligare liknande påstötningar. I stället får borgenären i
detta läge överväga att vidtaga rättsliga åtgärder. Med hänsyn bl. a. till den
utveckling mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsmetoder och de
enhetliga arbetsrutiner som förekommer inom inkassobranschen anser
departementschefen att en ganska långtgående schablonisering av inkassoersättningen
bör åstadkommas. Möjligen, anser han, kan det ekonomiska ansvaret motivera en
något förhöjd avgift vid uppdrag som gäller mycket stora belopp.
Departementschefen anför att av det i praxis godtagna ersättningsbeloppet för
kostnader i mål om betalningsföreläggande, 90100 kr., exempelvis 3040 kr.
skulle kunna anses belöpa på inkassoåtgärden.
Utskottet
finner, med hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen uttryckligen ålägger
gäldenär att svara för inkassokostnad, det vara angeläget att denna skyldighet
begränsas så att de kostnader som tillerkännes borgenär inte överstiger skälig
ersättning för arbete som varit påkallat för tillvaratagande av borgenärens
rätt. I betraktande av vad departementschefen enligt det nyss återgivna anfört
synes de i motio-
JuU 1971:12 17
nen
1971: 1467 uttalade farhågorna för skiljaktig behandling av gäldenärer som
föranleder olika mått av inkassoarbete vara betydligt överdrivna. Den föreslagna
ordningen synes utskottet i stället komma att medföra en sanering av på sina
håll hittills tillämpade metoder. Motionäremas antagande att kravärendena kan
komma att föras till domstol på ett alltför tidigt stadium synes enligt
utskottets mening icke heller motivera ett avståndstagande från Kungl. Maj:ts
förslag. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1971: 1467.
Vad
slutiigen gäller det i motionen 1971: 1468 upptagna spörsmålet om storleken av
processkostnaderna i mål om betalningsföreläggande och i lagsökningsmål samt
storleken av enbart inkassokostnad är till en början att anmärka, att den
föreslagna regleringen icke avses komma att uttryckligen gälla
rättegångskostnaderna i lagsökningsmål. Det torde emellertid som departementschefen
anför fä förutsättas att domstolarna i sådana mål kommer att bestämma
kostnaderna med beaktande av vad som avses skola gälla för mål om
betalningsföreläggande.
I
mål om betalningsföreläggande är som ovan anförts ett ombudsarvode om 90100
kr. vanligast förekommande. Denna domstolarnas praxis finner departementschefen
vara generös med hänsyn bl. a. till att inkassoärendena redan under det
utomrättsliga inkassoskedet blivit så förberedda att det merarbete som
föranleds av ansökan om betalningsföreläggande i allmänhet är av begränsad
omfattning. En förklaring till domstolarnas kostnadsbestämning anger han vara
att beloppet ofta anses innefatta en del åtgärder vidtagna före ansökningen om
betalningsföreläggande. Som framgår av vad ovan upptagits skulle enligt hans
mening 6070 kr. av det i praxis godtagna ersättningsbeloppet kunna anses
belöpa på ansökan om betalningsföreläggande och 3040 kr. på inkassoåtgärden.
Motionären däremot anser att i mål om betalningsföreläggande en enhethg taxa
om 50 kr., inkassokostnaden inräknad, bör vara till fyllest samt att
ersättningen för enbart inkassokostnad inte bör överstiga 10 kr.
Av
det ovan sagda framgår att departementschefen rörande den nu ifrågavarande
regleringen avser att låta utarbeta ett förslag som skall remissbehandlas.
Härigenom torde vinnas ytterhgare synpunkter för bedömningen. Med hänsyn
härtill och då redan departementschefens uttalanden rörande storleken av de
olika kostnaderna synes förutskicka en nedsättning av nu utgående ersättningar,
saknas enligt utskottets mening skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionen 1971: 1468. Utskottet vill dock påpeka, att en kraftig minskning av
kostnadsersättningarna kan leda till olägenheter för både parter och
tillämpande myndigheter genom att kravärendena icke ägnas tillbörlig omsorg hos
borgenärens ombud eller biträde. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionen 1971: 1468.
JuU 1971:12 18
Utskottet hemställer att riksdagen
1. med avslag på motionen 1971: 1467 antager det genom propositionen
1971: 105 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,
2. antager det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagsökningslagen,
3. avslår motionen 1971: 1468.
Stockholm
den 18 maj 1971
På
justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Närvarande:
fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s),
Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), Schött (m). Polstam
(c), fru Nordlander (vpk), fm Bergander (s), herrar Fransson (c), Karlsson i
Ronneby (s), Henmark (fp) och fru Gradin (s).
Reservation
av
herr Henmark (fp), som ansett
dels
att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med orden
"Utskottet finner, med" och slutar på s. 17 med orden "motionen
1971: 1467" bort ersättas med text av följande lydelse.
Som
nämnts i propositionen kan olika inkassouppdrag kräva olika mått av arbete
under inkassostadiet. Härav följer att skilda uppdrag kan föranleda varierande
inkassokostnader. Den skyldighet för gäldenär att svara för borgenärs
inkassokostnad, som införes genom den föreslagna ändringen i rättegångsbalken,
bör, som också departementschefen anfört, begränsas sä att kostnadsersättningen
inte överstiger skälig ersättning för arbete som varit påkallat för
tillvaratagande av borgenärens rätt. Med hänsyn till de varierande kostnaderna
för olika uppdrag bör den eftersträvade begränsningen enligt utskottets mening
emellertid inte åstadkommas genom en sådan taxebunden schablonisering som
departementschefen förordat. I stället bör överlåtas åt domstolarna att bedöma
skäligheten i framställda krav. Att så sker framstår som särskilt angeläget
eftersom förslaget att Kungl. Maj:t skall äga meddela för domstol bindande
bestämmelser såsom lagrådet uttalat icke är förenligt med grundsatsen att
rättsförhållandet mellan enskilda skall bedömas enligt / lag givna stadganden.
Genom den av utskottet förordade ordningen synes man också kunna vinna den
fördelen att de
JuU 1971:12 19
kostnader
som en tredskande borgenär föranleder inte övervältras på mera skötsamma
gäldenärer. Som motionärerna anfört torde vidare en sådan lösning minska
riskerna för att domstolarna till men för förfarandet skulle få mottaga ett
stort antal ansökningar om betalningsföreläggande i ärenden som ännu ej är
tillräckligt beredda på inkassostadiet. Med hänsyn till det anförda finner sig
utskottet inte kunna tillstyrka propositionens förslag att Kungl. Maj:t
bemyndigas utfärda bestämmelser enligt vilka ersättning för inkassokostnad
skall utgå utan tillstyrker bifall tUl motionen 1971:1467. dels att utskottet
under 1. bort hemställa att riksdagen
l.med förklaring att propositionen 1971: 105 icke
kunnat i oförändrat skick antagas samt med bifall till motionen 1971: 1467 för
sin del antager 18 kap. 8 § i det genom propositionen framlagda förslaget tUl
lag om ändring i rättegångsbalken med den ändring att lagmmmet erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse.
Kungl.
Maj:ts förslag Utskottets förslag
18
KAP. 8§
Ersättning
för------------ av rättegången.
Inkassoåtgärd
som vidtagits före Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången
ersattes som rätte- rättegången ersattes som rättegångskostnad.
Ersättning för sådan gängskostnad. kostnad utgår enligt bestämmelser som
Konungen meddelar.
Särskilt
yttrande
av fru Kristensson (m) samt herrar Ernulf (fp),
Johansson i Växjö (c), Schött (m), Polstam (c) och Fransson (c).
Det
genom propositionen framlagda förslaget att inkassoåtgärd som vidtagits före
rättegång skall ersättas som rättegångskostnad och att ersättning för sådan
kostnad skall utgå enligt bestämmelser som Konungen meddelar innebär att Kungl.
Maj:t skall äga meddela för domstol bindande bestämmelser om ersättningen. En
sådan ordning är, som lagrådet också framhållit i sitt yttrande över förslaget,
inte förenlig med gmndsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda skaU
bedömas enligt / lag givna stadganden. Vi har velat fästa uppmärksamheten på
detta förhållande, även om vi funnit att i förevarande fall de principiella
betänkligheterna kan få vika för de praktiska fördelar som är förknippade med
Kungl. Maj:ts förslag.
MARCUS BOKTR. STHLM 1171 710027
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.