Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i nödsituation
1971 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU16, Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i nödsituation
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitieutskottets
betänkande nr 16 är 1971 JuU 1971:16
Nr 16
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om
straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i nödsituation.
Motionen
I motionen 1971:173 av herr
Börjesson i Falköping (c) yrkas att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemstäUa om förslag till en allmän bestämmelse i brottsbalkens kapitel om
brott mot liv och hälsa om skyldighet att bistå annan i nödsituation i enlighet
med vad i motionen anföres.
TiU stöd för yrkandet framhåller
motionären att det enligt urgammal svensk rättsuppfattning är en självklar
moralisk phkt för envar att efter förmåga bistå annan som är i nöd. Då någon
häremot svarande generell juridisk plikt ej existerar i svensk rätt, föreligger
enligt motionärens mening en bristande överensstämmelse mellan den allmänna
rättsuppfattningen och lagens bestämmelser meUan moralisk och juridisk phkt
för den enskilde. Rättsligt ansvar kan t. ex. icke - hur moraliskt förkastligt
handlingssättet än må vara utkrävas av den som underlåter att rädda annan
från att drankna, även om det kunnat ske utan fara eller uppoffring för honom
själv, eller av den som vägrar att ställa sin bil till förfogande för transport
av livsfarligt skadad eller ens av den som vägrar att i nödsituation ställa sin
telefon till förfogande för tillkallande av polis eller läkare. Den sålunda
gällande ordningen är enligt motionären uppenbart stötande för det allmänna
rättsmedvetandet. Han anser att de mvändningar som främst rests mot införandet
av straffbestämmelser på detta område väsentligen har hänfört sig till
förmodade svårigheter att utforma regler av denna art och till bevissvärigheter
vid tillämpningen. Sådana synpunkter är emellertid enhgt motionärens mening
icke av principiell art men bör givetvis beaktas vid en kommande utredning.
Hänsyn bör enligt motionären också tas till att lagstiftning i ifrågavarande
hänseende införts i Norge och Danmark; den norska lagens stadgande utgör enligt
motionären en god förebild.
Beträffande de fullständiga motionsskälen hänvisas till
motionen.
Riksdagen 1971. 7saml. Nr 16
Omtryckning: S. 10, kläm. Står: 1971:11. Skall vara:
1971:173
JuU
1971:16 2
Gällande rätt m. m.
Enhgt gällande svensk rätt finns
icke någon allmän skyldighet att bistå den som befinner sig i fara.
Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan hkväl i särskilda fall vara
straffbar. Sålunda förekommer på vissa områden stadganden om skyldighet att
vara verksam för att avvärja eller begränsa olyckor.
Ett dyhkt stadgande som riktar sig tUl medborgarna i
allmänhet finns i 11 § brandlagen: "Uppstår brand eller är överhängande
fara därför och kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får
kunskap därom, genast släcka branden eUer undanröja faran, skall han varsko
dem, vilkas liv eUer egendom är i fara, samt tillkalla hjälp." Straff för
den som bryter mot detta stadgande har föreskrivits i 16 § samma lag.
Enligt 43 § vägtrafikförordningen får vägtrafikant, som
med eller utan egen skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, icke genom att
avlägsna sig från olycksplatsen eller eljest undandraga sig att i mån av
förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skähgen föranleder, såsom
omhändertagande av skadad person. Denna bestämmelse är emellertid
straffsanktionerad endast i begränsad utsträckning. Straffstadgandet i 5 §
trafikbrottslagen innebär, såvitt nu är av intresse, att den, som visserligen
kvarstannar på olycksplatsen men undandrager sig att lämna hjälp åt skadad,
icke kan ätkommas med straff.
1 62 § sjölagen stadgas, att befälhavare, som anträffar
någon i sjönöd, är skyldig att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det
egna fartyget eller de ombordvarande, lämna aU den hjälp, som är möjlig och
behövlig för att rädda den nödställde. Om befälhavare i annat fall fått
kännedom om att någon är i sjönöd eller har erhållit kunskap om någon fara som
hotar sjötrafiken, är han med samma begränsningar skyldig att i enlighet med
föreskrifter i sjönödskungörelsen vidtaga åtgärder för att rädda den nödställde
eller avvärja faran. Straff för underlåtenhet att iaktta dessa föreskrifter är
stadgat i 326 och 327 §§ samma lag. Straffet är böter eller fängelse i högst
två år.
Enligt 223 § sjölagen åligger det vidare befälhavare på
fartyg, som har stött samman med annat fartyg, dels att lämna det andra
fartyget och de ombordvarande där viss hjälp för räddning om det kan ske utan
allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarade, dels att för det
andra fartygets befälhavare uppge namnet på det egna fartyget och dess hemort
samt den ort eller hamn varifrån det kommer och dit det skaU gå. Bestämmelserna
äger enligt 222 § tillämpning även när till följd av fartygs manövrering eller
på annat sätt ett fartyg eUer personer eUer gods på fartyget skadas av ett
annat fartyg utan att fartygen stöter samman. Befälhavare som försummar vad
sålunda åhgger honom dömes enhgt 327 § till böter eller fängelse i högst två
år. Sedan bestämmelsen i rättspraxis ansetts tillämplig på handelsfartyg men
inte på fritidsbåtar, har i 4 §
JuU
1971:16 3
andra stycket sjötrafikförordningen införts regler som
nära motsvarar dem som enligt vad ovan sagts enligt 43 § vägtrafikförordningen
gäller för vägtrafikant som haft del i uppkomsten av trafikolycka. Den som
uppsåtligen underlåter att fullgöra vad sålunda åhgger honom dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader.
1 förevarande sammahang torde även få erinras om de
bestämmelser rörande skyldighet att avslöja eller hindra grövre brott som
förekommer i 23 kap. 6 § brottsbalken.
Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan vidare enligt
allmänna regler vara straffbar, t. ex. såsom vållande till annans död (3 kap. 7
§ brottsbalken), på den grund att underlåtenheten rättsligt sett är likvärdig
med ett positivt handlande. Särskilt beaktas i detta avseende om en rättslig
skyldighet att handla ålegat gärningsmannen oberoende av straffbudet. En sådan
skyldighet kan föreligga på grund av stadgande i lag eller författning, såsom
föräldrars och förmyndares vårdnadsplikt enligt föräldrabalken eller
arbetsgivares åligganden enligt arbetarskyddslagen att vidtaga åtgärder till
förebyggande av olycksfall i arbete. Den kan vidare uppkomma genom myndighets
befallning, när denna meddelas inom myndighetens kompetensområde och riktar sig
tUl personer som har lydnadsplikt, eller genom åtagande på gmnd av avtal. Även
genom tidigare faktiska åtgärder från gärningsmannens sida kan en dyhk
skyldighet uppkomma.
I utländsk strafflagstiftning är allmänna bestämmelser om
straff för den som underlåter att bistå annan vid livsfara m. m. icke ovanliga.
Sålunda stadgar den norska strafflagen, 378 §, straff för den »som undlater,
uaktet det var han muhgt uten sserlig fare eller opofrelse for ham selv eller
andre, etter evne å hjelpe den, der er i oyensynlig og overhengende hvsfare». I
den danska strafflagen föreskrives i 185 och 253 §§ en hknande phkt, när det
gäller att avvärja ett katastroftillbud som medför fara för människoliv;
dessutom stadgas i 142 § en plikt att pä anmodan av därtill behörig myndighet
lämna bistånd i vissa hithörande fall. Ytterhgare må nämnas finska strafflagen
44 kap. 2 § och tyska strafflagen 330 c §.
Frågans tidigare behandling
Under förarbetena till
trafikbrottslagen ifrågasatte hovrätten över Skåne och Blekinge om icke under
straffbestämmelsen i lagens 5 § borde inbegripas jämväl den som - utan att avlägsna
sig från olycksplats undandrog sig att lämna hjälp åt skadad etc.
Departementschefen (prop. 1951: 30 s. 272) ansåg det emellertid icke lämpligt
att i dä förevarande sammanhang utvidga bestämmelsen på sätt hovrätten
föreslagit. Frågan härom borde övervägas i samband med mera allmänna
bestämmelser om straff för underlåtenhet att bispringa den som skadats eller
råkat i livsfara.
JuU
1971:16 4
I sitt betänkande med förslag till
brottsbalk upptog straffrättskommittén frågan om behovet av särskilda
straffbestämmelser för underlåtenhetshandlingar som äventyrar annans liv eller
hälsa (SOU 1953:14 s. 143). Enligt kommitténs mening hade hos oss knappast
framträtt något behov att, utöver vad som följer av de allmänna reglerna om
underlåtenhetshandlings jämställdhet med positivt handlande samt de nuvarande
specialbestämmelserna, särskilt stadgandet i 5 § trafikbrottslagen, upptaga en
allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i
fara. 1 vissa fall kunde en dylik bestämmelse framstå som rent olämplig.
Kommittén avstod därför från att i förslaget upptaga någon sådan allmän
bestämmelse.
I remissyttrande över förslaget ifrågasatte hovrätten över
Skåne och Blekinge om icke i brottsbalken borde upptagas en dyhk bestämmelse,
riktad mot underlåtenhet att bistå annan vid livsfara. Vid 1958 års
lagrådsremiss beträffande brottsbalken intog emellertid vederbörande
departementschef samma ståndpunkt till frågan som kommittén (prop. 1962: 10 s.
B 97).
Vid 1963 års riksdag väcktes
motioner med samma yrkande som i nu föreliggande motion. Motionerna, som
hänvisades till första lagutskottet, tiUstyrktes vid utskottets
remissbehandling av Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen medan yttrandena
från samthga övriga remissinstanser, däribland riksåklagaren,
stadsdomareföreningen, advokatsamfundet, försäkringsbolagens riksförbund samt
tre motororganisationer, gick i avstyrkande riktning.
För egen
del anförde första lagutskottet bl. a. följande.
Vad gäUer det krimnalpolitiska
behovet av en allmän straffbestämmelse mot underlåtenhet att bispringa
nödställd torde utskottet först få erinra om att rättsordningen redan nu sörjer
för erforderlig reaktion mot åtskilliga av de mest straffvärda fallen, såsom då
personer i ansvarsfull ställning har åsidosatt sina särskilda skyldigheter.
Inom det område som lämnats straffritt synes de aUra flesta människor vara
beredda att självmant prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde
fordra av dem genom en straffbestämmelse. Den som brister i hjälpsamhet, när en
allvarlig nödsituation föreligger, torde också i regel få räkna med att drabbas
av en kännbar, social reaktion.
Vid nu angivna förhållanden förefaller det praktiska
behovet av bestämmelsen tämligen begränsat. Detta intryck har vunnit starkt
stöd under remissbehandlingen.
Mot den föreslagna kriminaliseringen kan, som jämväl
framgått under remissbehandlingen, andragas vissa allvarliga betänkligheter.
Dessa sammanhänger till en del med att brottsrekvisitet finge angivas i ganska
allmänt hållna ordalag. Bestämmelsen skulle sålunda icke kunna innehålla någon
närmare precisering av vilka konkreta handlingar, som i växlande situationer
krävdes av samhällsmedlemmarna. Detta måste leda till avsevärda svårigheter för
domstolarnas rättstillämpning och än större svårigheter för de enskilda att
förutse hur deras förhållningssätt inför en viss nödsituation skuUe komma
att bedömas. Rättssäkerheten skulle
JuU
1971:16 5
härigenom lätt bli lidande. Det torde även med fog kunna
ifrågasättas om man kan påräkna att en bestämmelse av angiven art verkligen
skulle vara ägnad att frambringa ändamålsenliga mått och steg från sådana
personer som, väl oftast av allmän oföretagsamhet eUer rådlöshet, tenderar tUl
att håUa sig passiva. Härvidlag måste särskilt beaktas att risken för olämpliga
åtgärder vid omhändertagande av svårt skadade kan komma att ökas; ej .sällan
torde det vara vanskhgt att utan viss fackkunskap avgöra vilket förfarande som
därvid är tillrådhgt.
Med ledning av huvudsakligen de synpunkter som nu
återgivits har utskottet stannat för uppfattningen att övervägande skäl talar
för den ståndpunkt tiU förevarande lagstiftningsspörsmål, som intogs i samband
med brottsbalkens tillkomst. Utskottet finner sig sålunda böra avstyrka det
genom motionerna framlagda förslaget.
1 enhghet med det anförda
hemställde utskottet att motionerna icke skuUe föranleda någon riksdagens
åtgärd. En reservant inom utskottet ansåg att riksdagen borde hos Kungl. Maj;t
hemställa om utredning avseende införande i brottsbalken av en bestämmelse om
en allmän skyldighet att bistå annan i nödsituation, varvid särskilt borde
beaktas de ökade risker för farliga trafikolyckor som vållas av växande trafikproblem.
Riksdagen
beslöt i enhghet med utskottets hemställan.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen från riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra
Sverige, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund och Motororganisationernas
samarbetsdelegation.
Domareföreningen tillstyrker att en utredning verkställes
av det genom motionen aktualiserade spörsmålet. Hovrätten för Västra Sverige
tillstyrker en utredning med den mer begränsade målsättningen att överväga frågan
om att utsträcka straffansvaret enligt 5 § trafikbrottslagen. Övriga
remissinstanser avstyrker bifall till motionen.
Domareföreningen ansluter sig i aUt
väsentligt till det yttrande som år 1963 avgavs av Föreningen Sveriges
häradshövdingar i anledning av det årets motioner i samma ämne och vari
förordades att den i motionerna upptagna frågan skulle bli föremål för
utredning. 1 det yttrandet anfördes om behovet av en allmän bestämmelse om
straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara följande.
Den känsla av moralisk phkt att
bistå människor i nöd, som kan antagas vara aUmänt förekommande, torde såsom
regel vara tUl fyUest för att förmå människor att i de av motionärerna åsyftade
fallen lämna bistånd, varför en straffsanktion kan synas obehövlig. De
tillfällen då hjälp kan bli erforderlig inträffa enligt förutsättningarna för
det tilltänkta stadgandet helt oberoende av den presumtive hjälparens egna
göranden och låtanden. Brottet att icke lämna hjälp skulle, om
straffsanktion
JuU
1971:16 6
förefunnes, ha kraktären av ren tillfällighetsförbrytelse.
Ur individualpreventiv synpunkt skulle en straffbestämmelse därför sannolikt
icke vara av större betydelse. Härav följer emellertid icke att en sådan
bestämmelse ej ur allmänpreventiv synpunkt skulle kunna tjäna såsom ett
värdefullt stöd för människors handlande i kritiska situationer, där andra
människor befinna sig i livsfara, och så att säga aktivera oföretagsamheten hos
den presumtive hjälparen. Det kan även för den allmänna rättskänslan framstå
såsom synnerligen stötande att en person, som i en situation där han utan
olägenhet för honom själv kunnat värdefullt bidraga till att rädda annan
människas liv, icke för sin underlåtenhet att ingripa kan drabbas av någon som
helst påföljd. Med den fortgående ökningen av trafiken på våra vägar och de
därmed förbundna ökade riskerna för svåra trafikolyckor kan ifrågasättas om den
i gammal inhemsk rättstradition grundade skyldigheten att ingripa med anledning
av eldsvåda icke nu bör kompletteras med en allmän skyldighet att ingripa där
någon med anledning av trafikolycka befinner sig i livsfara.
Beträffande utformningen av ett
lagbud av den art som eftersträvas i motionerna uttalades i samma yttrande att
det kan förefalla vara en både svår och grannlaga uppgift att i lagstiftning
göra en avvägning mellan å ena sidan det intresse som för den som befinner sig
i en nödsituation står på spel och å andra sidan den uppoffring som räddningen
kräver. Dessa svårigheter bedömdes dock ej vara oöverkomliga. En god förebild
fanns i den norska lagens stadgande på området. Därest det skulle framgå att
särskilda svårigheter förelåg att utarbeta ett stadgande med generell
giltighet, syntes det föreningen angeläget att man i varje fall eftersträvade
någon form av lösning av frågan såvitt avser trafikolyckorna.
Samtidigt som domareföreningen
sålunda i sitt nu avgivna yttrande hänvisar till 1963 års tillstyrkande
yttrande ifrågasätter föreningen om verkligen något praktiskt behov framträtt
av en allmän bestämmelse om straff för med motionen avsedd underlåtenhet.
Föreningen pekar också på de svårigheter, som måste uppstå vid försök att i
lagtext tillfredsställande utforma reglerom skyldighetens omfattning; dessa
skall dock kunna förstås av den enskilde och tillämpas av domstolarna.
Föreningen hänvisar i denna del till ett uttalande i Beckmans med fleras
Kommentar tiU brottsbalken (band 1. s. 23) att de bestämningar som försökts i
utländsk lagstiftning i denna fråga bhvit alltför vaga för att ge verklig
ledning eller, om så icke är fallet, visat sig vara i behov av korregeringar.
Hovrätten för Västra Sverige uttalar att de skäl som kan
andragas mot
införande
av en allmän bestämmelse om skyldighet att bistå annan i
nödsituation
väger över de skäl som talar för en sådan regel. Till stöd
härför
anför hovrätten följande.
Det kan utan tvivel framstå såsom
mycket stötande för det allmänna rättsmedvetandet att icke någon som helst
påföljd drabbar den som förhäller sig passiv i en situation, där han utan egen
risk kan ingripa för att rädda annans liv. Känslan hos allmänheten av en
moralisk plikt att inskrida i nödsituationer torde emellertid i regel vara
tillräckligt stark för
JuU 1971:16 7
att förmå människor att lämna bistånd, och de faU då någon
visar uppenbar likgiltighet i situationer, när annans liv står på spel, torde
vara få. Den som underlåter att hjälpa i allvarliga nödsituationer måste räkna
med att drabbas av en stark social reaktion. Möjligheten att dämtöver med hot
om straffpåföljd aktivera en oföretagsam eller ovillig person till ingripande
synes vara begränsad.
Hovrätten framhåller vidare att
några bärande skäl för införande av en straffsanktionerad skyldighet för envar
att bringa hjälp vid trafikolycka knappast synes föreligga. Däremot anser
hovrätten att det finns anledning att på nytt överväga frågan om att' utsträcka
straffansvaret enligt 5 § trafikbrottslagen vilken bestämmelse ju hänför sig
endast till den som haft del i uppkomsten av trafikolycka att avse icke blott
den som avlägsnar sig frän olycksplatsen utan även den som undandrager sig att
hjälpa skadad eller bistå nödställd. Närmare överensstämmelse med reglerna i
sjötrafikförordningen om åligganden vid sjöolycka skulle uppnås genom en sådan
ändring. Hovrätten tillstyrker därför att en utredning med en sålunda begränsad
målsättning kommer till stånd. Därvid bör enligt hovrättens mening också
uppmärksammas frågan om hjälparens möjlighet att få ersättning för uppkomna
skador, ur den nödställdes ansvarsförsäkring eller eljest.
Riksåklagaren uttalar efter en
redogörelse för frågans tidigare behandling av regering och riksdag att det,
såvitt han kunnat utröna, därefter inte inträffat något som ger anledning tUl
en ändrad bedömning, varför han avstyrker bifaU till motionen.
Rikspolisstyrelsen, som inhämtat
uppgifter från Danmark och Norge om tillämpningen av nu aktuella, ovan
beskrivna lagrum i dessa länder, uttalar att det enligt styrelsens mening inte
föreligger tillräckliga skäl att i Sverige nu införa den i motionen föreslagna
lagstiftningen.
Av de inhämtade uppgifterna framgår, såvitt gäUer Norge,
att en förfrågan hos några av de mest representativa polismyndigheterna givit
vid handen att hos dessa icke något faU är känt där 387 § strafflagen har
tiUämpats efter 1962. 1 Danmark har enligt uppgifter från rigspohtichefen
aktuella bestämmelser, 142, 185 och 253 §§ strafflagen, ytterhgt sällan kommit
tiU användning. I enstaka fall har dock 253 § åberopats i samband med åtal för
avvikelse från olycksplats. I sådana sammanhang tillämpas dock vanligen endast
bestämmelser i trafiklagstiftningen.
Advokatsamfundet hänvisar till det
avstyrkande yttrande som samfundet i ämnet avgav tiU första lagutskottet år
1963 och säger sig icke ha anledning att frångå den uppfattning som där kom tUl
uttryck. I yttrandet sistnämnda år uttalades bl. a. att det torde vara omöjligt
att i lagtext dra upp sådana gränser för det straffbara området att inte inom
JuU
1971:16 8
detta skulle falla situationer i vilka en underlåtenhet
att ingripa bör vara straffri samt att något praktiskt behov av den av
motionärerna föreslagna lagbestämmelsen inte framträtt.
Motororganisationernas
samarbetsdelegation hänvisar tiU ett av Motormännens riksförbund avgivet
yttrande i anledning av 1963 års motioner i ämnet. I det yttrandet anfördes bl.
a. att det från läkarhåll framförts betänkligheter mot att låta icke utbUdade personer
omhändertaga skadade. Det erinrades också om att det från polisens sida ofta
framhålUts, att alltför många trafikanter samlas vid olycksplatserna och
därigenom i en del faU genom uppställning av sina fordon skapar fara för
ytterligare olycksfall samt hindrar polis- och ambulanspersonals arbete.
Utskottet
1 motionen framställes önskemål om
att i brottsbalken skaU införas en allmän bestämmelse om skyldighet att bistå
annan i nödsituation. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen är enligt
gällande rätt underlåtenhet att lämna sådant bistånd straffbar endast i
begränsad omfattning.
Det av motionären aktuahserade lagstiftningsspörsmålet
övervägdes av straffrättskommittén under förarbetena till brottsbalken.
Kommittén ansåg att något behov av en allmän bestämmelse om straff för
underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara knappast hade framträtt hos
oss. 1 vissa fall kunde enligt kommittén en dyhk bestämmelse framstå som rent
olämplig. Kommittén avstod därför från att i sitt förslag upptaga någon sådan
allmän bestämmelse. Vederbörande departementschef intog sedermera samma
ståndpunkt till frågan som kommittén, och riksdagen anförde icke någon erinran
häremot vid antagandet av brottsbalken.
Frågan om införande av en allmän bestämmelse om skyldighet
att ingripa i nödsituation har därefter år 1963 varit föremål för riksdagens
övervägande i anledning av motioner med väsentligen samma innehåll som i den nu
behandlade.
Första lagutskottet, som i ärendet inhämtade yttranden
från ett stort antal myndigheter och organisationer, uttalade i utlåtande över
motionerna att utskottet hyste förståelse för den humanitära instäUning som
låg tUl grund för motionärernas förslag men ansåg att frågan om en genereU
sanktionering av den moraliskt sett självklara plikten att söka avvärja olycka
eller begränsa verkningarna därav måste bedömas huvudsakligen från andra
utgångspunkter än de rent humanitära. Det kriminalpolitiska behovet av en
allmän straffbestämmelse av det åsyftade slaget var enligt utskottet tämligen
begränsat; rättsordningen sörjde för erforderlig reaktion mot åtskilliga av de
mest straffvärda faUen och inom det område
JuU
1971:16 9
som lämnats straffritt antogs de flesta människor vara
beredda att självmant prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde
fordra av dem genom en straffbestämmelse.
Mot den föreslagna kriminaliseringen kunde också enligt
utskottet andragas vissa aUvarhga betänkligheter, delvis sammanhängande med att
brottsrekvisitet finge anges i ganska aUmänna ordalag. Rättssäkerheten skulle
härigenom lätt bh lidande. Vidare ansåg utskottet att det med fog kunde
ifrågasättas om man kunde påräkna att en bestämmelse av det angivna slaget
verkligen skuUe vara ägnad att frambringa ändamålsenliga mått och steg från
sådana personer som, oftast av aUmän oföretagsamhet eUer rådlöshet, tenderade
att häUa sig passiva. Härvidlag måste enligt utskottet särskilt beaktas att
risken för olämpliga åtgärder vid omhändertagande av svårt skadade kunde komma
att ökas; ej sällan torde det vara vanskligt att utan viss fackkunskap avgöra
vilket förfarande som därvid var tUlrådUgt.
Med ledning huvudsakligen av nu återgivna synpunkter
stannade utskottet för uppfattningen att övervägande skäl talade för den ståndpunkt
till förevarande lagstiftningsspörsmål som intogs i samband med brottsbalkens
tiUkomst. Utskottet avstyrkte således bifall till motionsförslaget. Riksdagen
beslöt i enUghet härmed.
Justitieutskottet finner för sin del att det under den tid
som förflutit sedan motionsspörsmålet senast prövades av riksdagen inte
inträffat något som bör föranleda ett annat bedömande. Denna uppfattning har
vunnit starkt stöd under utskottets remissbehandling. Utskottet avstyrker
således bifaU tiU motionen.
Utskottet
hemställer
att
riksdagen avslår motionen 1971:173.
Stockhohn den 26 oktober 1971 På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s),
fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i
Växjö (c), Jönsson i Malmö (s). Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru
Hjehn-WaUén (s), fru Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstånga (fp) och
Wijkman (m).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.