Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om förlängning av tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken
1971 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU17, Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om förlängning av tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitieutskottets
betänkande nr 17 är 1971 JuU 1971:17
Nr 17
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om
förlängning av tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.
Mo tionsy rkandet
I motionen 1971:649 av herr Winberg
(m) hemstäUes "att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att riksdagen
föreläggs förslag till ändring i brottsbalken av innebörd att domstol, när
domstolen under pågående skyddstiUsyn förordnar om anstaltsbehandling eUer
undanröjer skydds-tUlsynen och dömer tUl fängelse, ges möjlighet att förlänga
tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken, tUl dess domstolens
beslut vinner laga kraft".
Redogörelse
för motionsskälen lämnas nedan.
Gällande rätt
Om den som har dömts till
skyddstiUsyn enligt 28 kap. 1 § brottsbalken under prövotiden utan att begå
brott missköter sig eUer eljest inte iakttager vad som åligger honom tiU följd
av domen, äger övervakningsnämnden ingripa med olika åtgärder såsom
föreskrifter av skilda slag, varning och förlängning av prövotiden. I
allvarligare fall av misskötsamhet från den dömdes sida kan nämnden göra
framställning hos vederbörande åklagare om att denne vid domstol för talan om
undanröjande av skyddstillsynen eUer om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken. Om skyddsttllsynen undanröjes har domstolen att döma tUl annan
påföljd för det brott som föranlett domen på skyddstillsyn.
När fråga uppkommit att vidtaga åtgärd som nyss sagts, kan
nämnden eUer domstol, vid vilken talan föres, med stöd av 28 kap. 11 §
brottsbalken förordna att den dömde skaU tillfäUigt omhändertagas. Beslutet
länder omedelbart tUl efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas. Den som
sålunda omhändertages förvaras i allmänt häkte. Han får inte kvarhållas längre
än en vecka; dock att tiden, om synnerliga skäl föreligger, kan förlängas med
ytterligare högst en vecka.
Av
förarbetena till sistnämnda lagrum framgår att omhändertagandet
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 17
JuU
1971:17 2
icke är avsett att vara en åtgärd som vidtages som påföljd
för bristande skötsamhet utan ett medel att möjliggöra eller underlätta
lämpliga åtgärder i den uppkomna situationen (prop. 1959: 146 s. 20 f., 1962:
10 s. C 275 f., 306).
Om domstolen beträffande den som tidigare dömts till
skyddstillsyn beslutar om anstaltsbehandling som sägs i 28 kap. 3 §
brottsbalken, äger domstolen, under förutsättning att den dömde ej fyUt 23 år,
förordna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av att det inte har
vunnit laga kraft. Har den dömde fyUt 23 år förehgger däremot inte denna
möjlighet, utan den dömde får, om han inte avger nöjdförklaring, i frihet
avvakta verkställigheten av rättens beslut. Omedelbar verkstäUighet kan inte
heUer ske mot den dömdes vUja, om domstolen undanröjer skyddstillsynen och
bestämmer den nya påföljden till fängelse eUer tUl överlämnande till sluten
psykiatrisk vård. Om påföljden bestämmes till ungdomsfängelse, äger rätten
däremot förordna att domen skaU gå i omedelbar verkställighet. Annan ny påföljd
än nu nämnts torde knappast komma i fråga.
Beträffande möjligheterna att besluta om häktning i mål om
undanröjande av skyddstUlsyn kan nämnas att Svea hovrätt i beslut i september
1970 funnit rättegångsbalkens bestämmelser om häktning ej tillämpliga i det
fall åklagare för talan mot någon om undanröjande av skyddstUlsyn utan att den
dömde misstankes för att ha begått nytt brott (SvJT 1971 rf. s. 31 samt s.
290).
Här kan tUläggas att före brottsbalkens tUlkomst en
bestämmelse om omhändertagande av den som dömts tUl villkorlig dom fanns i 14 a
§ lagen om vUlkorlig dom. Bestämmelsen infördes år 1960 (prop. 1959: 146). Vid
andra former av kriminalvård i frihet än villkorlig dom fanns redan tidigare
vissa möjligheter tUl tUlfälligt omhändertagande. Dessa bestämmelser, intagna i
lagarna om villkorhg frigivning, om ungdomsfängelse och om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt, överfördes tiU brottsbalken vid dess tillkomst
(26 kap. 22 §, 29 kap. 11 §,30 kap. 14 §).
Statistiska uppgifter
1 nedanstående tabell lämnas för
åren 1965-1970 uppgift om antalet personer under övervakning i följd av dom på
skyddstillsyn (viUkorlig dom före den 1 januari 1965), antalet omhändertaganden
enligt 28 kap. 11 § brottsbalken av övervakningsnämnd i avbidan på vidare
förordnande samt antalet framställningar tUl åklagare från övervakningsnämnd om
dels anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, dels undanröjande av
skyddstUlsyn (vUlkorlig dom).
JuU
1971:17 3
1965 1966 1967 1968 1969 1970
Personer
under övervakning (den 1 Jan)
a) vUlkorlig
dom
(föreden 1 jan 1965)
b) skyddstUlsyn
15 834
9 924 5
567
4 665
11492
332 17
074
26 18
654
19 158
Summa
15 834
15 491
16 157
17 406
18 680
19 158
Omhändertaganden
a) vUlkorlig
dom
(föreden 1 jan 1965)
b) skyddstUlsyn
217 168
152 412
34 630
760
697
741
Summa
385
564
664
760
697
741
FramstäUning
tUl åklagare om
a) behandling
enl 28 kap.
3§ BrB
b) undanröjande
av påföljden
10 19
9 26
19
45
25 55
14 28
20 24
Summa 29 35 64 80 42 44
Motionsskälen
Efter en redogörelse för vissa
bestämmelser i brottsbalken framhåller motionären att förordnande av
övervakningsnämnd om om omhändertagande av en tUl skyddstUlsyn dömd endast får
avse en tid av en eUer undantagsvis två veckor samt att därefter den dömde
måste försättas på fri fot. Han påpekar vidare att, då talan väckts vid domstol
om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller om undanröjande av
skyddstillsyn beträffande tiU skyddstUlsyn dömd, någon möjlighet inte finns för
domstolen att förordna om omedelbar verkstäUighet, om, då fråga är om
anstaltsbehandling, den dömde fyllt 23 år eUer, då skyddstUlsynen undanröjes,
den nya påföljden utgöres av fängelse. Den dömde får, säger motionären, även i
dessa faU i frihet avvakta att beslutet vinner laga kraft. Även om det
föreligger risk för fortsatt brottslighet eller för att den dömde skaU "gå
ned" sig ytterligare, finns det ingen möjlighet att omhänderta honom.
Häktning synes icke kunna tUlgripas eftersom vederbörande inte är misstänkt för
nya brott.
De nu angivna konsekvenserna är enligt motionären
synnerligen otiUfredsställande. På grund av att underrättens beslut kan
överklagas till hovrätten och därifrån vidare tiU högsta domstolen kan det,
framhåller han vidare, ta ganska lång tid innan verkställighet av påföljden kan
ske. Motionären nämner att i ett faU en person, som i oktober 1970 fått
skyddstUlsynen förvandlad tUl fängelse, först i slutet av januari 1971 kunnat
intas i fångvårdsanstalt. Med hänsyn tUl att aiUedningen till ändringen av
påföljden vanUgen är att frivårdsmyndigheterna uttömt sina
JuU
1971:17 4
resurser beträffande den dömde är det, fortsätter
motionären, olyckligt att denne efter domstolens beslut om fängelse kan vara på
fri fot en längre tid innan anstaltsvårdens resurser kan tas i anspråk. Begår
han nya brott kan han visserligen anhåUas och därefter häktas, men en omedelbar
verkstäUighet av anstaltsbehandhngen eUer fängelsestraffet skulle ha kunnat
förhindra de nya brotten.
Avslutningsvis påpekar motionären att, när inom frivården
andra än de tUl skyddstillsyn dömda missköter sig, ett omedelbart intagande på
anstalt kan ske. Sålunda skaU, när övervakningsnämnd beslutar att en vUlkorlig
frigivning skall vara förverkad, verkställighet av beslutet ske omedelbart om
inte nämnden annorledes förordnar. Vidare kan ungdomsfängelsenämnden och
interneringsnämnden i anslutning tUl övervakningsnämndens omhändertagande
besluta att tUl vård utom anstalt förda personer skaU återintas i
ungdomsanstalt respektive interneringsanstalt. Sådant beslut skall verkstäUas
omedelbart.
Remissyt tranden
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen från riksåklagaren, Göta hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen.
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagaren, som anser att riksdagen inte nu bör ta
stäUning tiU motionsspörsmålet med hänsyn tiU att Nordiska straffrättskommittén
f n utreder bl. a. frågan om avräkning av häktningstid, förordar att riksdagen
ger Kungl. Maj:t till känna att de av motionären framförda synpunkterna bör
beaktas då kommittén slutfört sitt uppdrag beträffande häktningstid. Göta
hovrätt, domareföreningen och advokatsamfundet avstyrker bifall tiU motionen.
Kriminalvårdsstyrelsen avstyrker så tiU vida motionen att styrelsen icke finner
anledning förorda en lagändring som innebär förlängning av tiden för
omhändertagande vare sig i avbidan på åklagarmyndighetens och domstolens
prövning eUer i samband med domstolens beslut. I överensstämmelse med motionens
syfte tiUstyrker emellertid styrelsen en ändring av innebörd att domstol,
oberoende av den dömdes ålder, äger förordna att ett beslut om
anstaltsbehandUng skaU gå i verkstäUighet utan hinder av att domen å
skyddstUlsyn inte vunnit laga kraft.
Riksåklagaren (RA) säger sig dela
motionärens uppfattning att det kan vara otillfredsstäUande att den dömde i
frihet får avvakta att domstolens beslut vinner laga kraft då fråga är om
anstaltsbehandling för en tiU skyddstUlsyn dömd eUer om fängelse i samband med
undanröjande av en skyddstUlsyn. Den dömde torde ofta, säger RA, vara svårt nedgången
och
JuU
1971:17 5
det föreligger en påtaglig risk för fortsatt kriminalitet
och asocial livsföring.
Den lösning av problemet, som motionären föreslår att
tiden för det tUlfäUiga omhändertagandet skall kunna förlängas intUl dess
domstolens beslut kan verkstäUas - är enligt RÄ tänkbar men synes ha den
nackdelen att tiden för omhändertagandet kan komma att bli orimligt lång för
den händelse den dömde överklagar domstolens beslut i påföljdsfrågan. Prövningen
i högre instans kan, anför RÄ, komma att kräva längre tid än den tid som skall
verkstäUas, eftersom tiden för anstaltsbehandling vid skyddstUlsyn i praktiken
bmkar bara med några dagar överstiga minimitiden en månad. Ett fängelsestraff
som sätts i stäUet för skyddstUlsyn torde också, säger RA, i aUmänhet vara
ganska kortvarigt.
Den nu antydda olägenheten kan enligt RA:s mening
undvikas, om man väljer att lösa problemet på ett annat sätt, nämligen genom
att ge domstolen möjlighet att förordna om omedelbar verkstäUighet av beslutet.
Denna tanke utvecklar RA på följande sätt.
En sådan lösning ligger särskUt
nära tiU hands beträffande förordnande om anstaltsbehandling. Domstolen har . .
. redan nu denna möjlighet när den dömde är under 23 år. Begränsningen tUl det
unga klientelet torde vara föranledd av att anstaltsbehandhngen har avsetts
främst för detta klientel. Det kan också erinras om att domstol äger förordna
att dom till ungdomsfängelse skall gå i verkstäUighet utan hinder av att den
inte vunnit laga kraft . . . Det förekommer säUan att domstol finner anstaltsbehandling
böra ingå i skyddstUlsyn i fråga om det äldre klientelet. När det sker gäUer
det emeUertid socialt vinddrivna men inte avancerat krimineUa personer. Just i
dessa faU är behovet av omedelbar verkstäUighet starkt. Det kan med hänsyn
härtUl ifrågasättas om den gäUande begränsningen av möjligheten att förordna om
sådan verkstäUighet är lämplig. Eftersom det väsentliga syftet med
anstaltsbehandlingen -särskUt när denna sätts in med anledning av misskötsamhet
under prövotiden - är att lösa akuta sociala problem för den dömde, talar
starka skäl för att det alltid bör finnas en möjlighet för domstolen att låta
verkställigheten ske genast.
Läget är något annorlunda i faU där
skyddstUlsynen byts ut mot ett fängelsestraff. Ett beslut därom kan, i
överensstämmelse med huvudregeln om brottmålsdoms verkstäUbarhet, aldrig
bringas tiU verkstäUighet mot den dömdes vUja förrän det har vunnit laga kraft.
Man bör givetvis inte utan vägande skäl frångå nämnda huvudregel, som utgör en
grundläggande garanti för den enskUdes rättssäkerhet. 1 den situation som det
här är tal om behöver det dock knappast väcka betänkligheter att införa
möjlighet att efter prövning av omständigheterna i fallet förordna om omedelbar
verkstäUighet. Rättssäkerhetsaspekten träder nämligen här något tUlbaka,
eftersom skuldfrågan redan tidigare har avgjorts genom lagakraftägande dom.
Betydelsen från social och kriminalpolitisk synpunkt av ett omedelbart
ingripande synes mig här väga tyngre än risken att den dömde kommer att avtjäna
ett fängelsestraff som han senare befrias från av högre rätt.
JuU
1971:17 6
Efter dessa överväganden erinrar RA
om att Nordiska straffrättskommittén nyligen har fått i uppdrag att utreda
frågan om avräknande av häktningstid och anför att utredningsuppdraget torde
omfatta avräkning av all tid då den som misstänks eller dömts för brott varit
berövad friheten på straffprocessueU grund och även sådant omhändertagande som
avses i brottsbalken. Den av motionären väckta frågan synes enligt RA böra tas
upp tUl övervägande när resultatet av det nämnda kommittéarbetet framlagts.
Detta arbete kan nämligen föranleda ändrad svensk lagstiftning. Det torde inte
vara lämpligt att riksdagen nu tar StäUning tiU motionärens yrkande om
lagändring. Däremot synes riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t kunna ge tUl
känna att de framförda synpunkterna synes böra beaktas när Nordiska
straffrättskommittén slutfört sitt utredningsuppdrag beträffande häktningstid.
Göta hovrätt framhåller att ett
genomförande av motionärens förslag utan särskilda regler om avräkning av tid
för omhändertagande skulle innebära att dem omhändertagne, då han skaU ta
ställning tUl huruvida han skall överklaga domstolens beslut om påföljden,
kommer i sämre läge än sådan tilltalad, beträffande vilken domstolen i domen
förordnat att han i häkte skall avbida påföljdens verkställighet. Detta skulle
från rättssäkerhetssynpunkt vara uppenbart otillfredsställande. Men även om
regler ges om avräkning av tid för omhändertagande, kan enligt hovrättens
mening ej komma i fråga att så att säga bakvägen införa en förtäckt form av
häktning, som skuUe kunna ske utan att det grundläggande rekvisitet för
häktning sannohka skäl för misstanke om brott föreligger. Det i motionen
omnämnda förhållandet att omedelbar verkställighet kan äga rum av beslut om
förverkande av vUlkorligt medgiven frihet eller om äterintagning i anstalt av
den som efter dom å ungdomsfängelse eller internering vårdas utom anstalt utgör
icke något skäl för den föreslagna lagändringen. 1 de anförda fallen är
nämligen påföljden bestämd genom lagakraftägande dom. Däremot, menar hovrätten,
skuUe möjligen kunna övervägas att genomföra sådan ändring av 28 kap. 3 § andra
stycket brottsbalken, att möjlighet öppnas att förordna om omedelbar
verkställighet av beslut om anstaltsbehandUng, även om den dömde fyUt tjugotre
år. Härigenom skulle syftet med motionen åtminstone delvis bli tillgodosett.
Avslutningsvis tillägger hovrätten under hänvisning tUl
ovan intagna statistiska uppgifter att något mera påtagligt behov av
lagändringar på det område, som avses med motionen, inte synes föreligga.
Domareföreningen delar motionärens
uppfattning att det kan innebära vissa nackdelar att domstols beslut om
anstaltsbehandling eller om
JuU
1971:17 7
fängelsestraff med undanröjande av skyddstillsyn icke kan
verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft, risk föreUgger säkert för att i
sådana fall den dömde i avvaktan på verkställigheten begår nya brott eller i
övrigt fortsätter sitt asociala beteende. Föreningen ställer sig emeUertid
tveksam till att införa möjlighet för domstol att förordna om förlängning av
tiden för omhändertagande till dess verkställigheten kan påbörjas. Skälen
härför utvecklas på följande sätt.
Omhändertagande enhgt 28 kap. 11 §
brottsbalken innebär ett frihetsberövande under en obestämd tidrymd utan
möjlighet för den omhändertagne att sedermera få tUlgodoräkna den tid han varit
berövad friheten. I nu gäUande bestämmelser har tiden för frihetsberövande t
maximerats tiU en mycket begränsad tid, en vecka, eUer om synnerliga skäl
föreligger två veckor. Om tiden för omhändertagandet skulle kunna förlängas av
domstol på sätt föreslagits, skulle den dömde kunna berövas friheten under en
avsevärd tidsperiod utan att han under denna tid skulle få någon för hans
anpassning adekvat behandling. Risken för ett sådant långvarigt omhändertagande
skulle vidare kunna avhålla den dömde från att överklaga domstols beslut eller
dom, eftersom han om han överklagar skulle vara omhändertagen till dess
beslutet eller domen prövats och först därefter påbörja verkställigheten.
Principiella skäl talar enligt föreningens mening mot införande av möjlighet till
omhändertagande utan snäv tidsbegränsning.
Härutöver åberopar föreningen att de faU där problemet
blir aktueUt
är relativt få.
Advokatsamfundet framhåller att vid
bedömning av de spörsmål som aktualiseras genom motionen måste beaktas den
principiella skUlnad som föreUgger mellan förordnande om anstaltsbehandling, å
ena, samt undanröjande av ådömd skyddstUlsyn och bestämmande av annan
brottspåföljd, å andra sidan. Anstaltsbehandlingen ingår såsom ett led i en
pågående behandling medan däremot ett undanröjande av skyddstillsyn jämte
ådömande av t. ex. fängelse innebär ett utbyte av en påföljd mot en annan och,
i vart fall i den dömdes ögon, strängare påföljd.
Vad gäUer förordnande om anstaltsbehandUng under pågående
skyddstUlsyn erinrar samfundet om möjligheten att bestämma om omedelbar
verkställighet för den som ännu icke fyllt 23 år och påpekar att lagstiftningen
härvidlag korresponderar med vad som gäUer då rätten förordnar om
anstaltsbehandling i samband med ådömande av skyddstillsyn. Samfundet anser icke
skäl föreligga att utvidga möjligheten att förordna om omedelbar verkstäUighet
av anstaltsbehandling för dem som fyUt 23 år.
Vad gäller frågan om undanröjande av skyddstUlsyn och
ådömande av fängelse anser samfundet att en förlängning av tiden för omhändertagande
på sätt föreslås av motionären i sak innebär detsamma som ett förordnande att
den nya domen å fängelse får verkstäUas utan hinder av
JuU
1971:17 8
att den ej vunnit laga kraft. Mot den av motionären föreslagna
ändringen kan därför riktas samma invändningar som mot att en ursprunglig
fängelsedom får verkställas utan hinder av att den icke vunnit laga kraft.
Styrelsen befarar även att en ändring av lagstiftningen i den av motionären
angivna riktningen skulle kunna utgöra en stark press på en tUltalad att
underlåta att överklaga ett domstolsbeslut. De av motionären påtalade
olägenheterna torde icke heller enligt samfundets mening framträda annat än i
enstaka undantagsfall.
På anförda
skäl avstyrker samfundet motionen.
Kriminalvårdsstyrelsen behandlar
först frågan om förlängning av tiden för omhändertagandet i avbidan på att
rätten beslutar i påföljdsfrågan. Styrelsen erinrar om förarbetena tUl 28 kap.
11 § brottsbalken och uttalar att bestämmelsen är avsedd att tUlämpas för att
under kort tid möjliggöra utredning i fri vårdsärende t. Styrelsen hänvisar tUl
ovan återgivna statistiska uppgifter om antalet omhändertaganden av tiU
skyddstUlsyn dömda och framställningar tUl domstol om undanröjande av
skyddstillsyn eller anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Enligt
styrelsen är antalet sådana omhändertaganden och framstäUningar relativt ringa
i förhållande till antalet personer ställda under övervakning efter dom å
skyddstillsyn. Det ringa antalet ingripande torde, menar styrelsen, knappast
enbart ha sin grund i klientelets skötsamhet utan anledning är att antaga att
den vikande tendensen att tUlgripa tiUfälligt omhändertagande är ett uttryck
för att övervakningsnämnderna finner frihetsberövanden i denna administrativa
ordning vara känsliga ingrepp i rättssäkerhetshänseende. En förlängning av
tiden för omhändertagande skuUe möjligen kunna förstärka detta intryck.
Styrelsen erinrar därjämte om att den dömde under den tid han är omhändertagen
förvaras i allmänt häkte, något som styrelsen finner måste bedömas som mindre
lämphgt ur behandlingssynpunkt.
På dessa skäl finner styrelsen icke anledning att för
närvarande förorda ändring av gäUande bestämmelser i den nu behandlade
situationen. Därvid utgår styrelsen från att de åtgärder som ankommer på
övervakningsnämnd, åklagarmyndighet och domstol samordnas så att frågan kan
bli föremål för domstolsprövning utan tidsspUlan och helst inom den möjliga
tiden för den omhändertagne.
Vad därefter angår den situation som uppkommer då
domstolen undanröjer en skyddstillsyn och dömer till fängelse kan det enligt
styrelsen ifrågasättas om ej situationen är densamma som när domstolen i annat
fall dömer tiU fängelse och då den misstänkte häktas i samband med domen.
Spörsmålet har icke beaktats vid tiUkomsten av rättegångsbalken men det torde
emellertid inte vara uteslutet att, jämlikt grundema
JuU
1971:17 9
för 24 kap. 21 § rättegångsbalken, häktningsåtgärd kan ifrågakomma
i förevarande situation. Om detta antagande är riktigt anser sig styrelsen icke
heller i denna del böra biträda förslaget om förlängning av tiden för
omhändertagande.
Även om styrelsen sålunda icke biträder motionärens
förslag, ansluter den sig tiU uttalandena i motionen att det icke är
tiUfredsställande att en tUl anstaltsbehandling dömd person på grund av den
nuvarande övre åldersgränsen på 23 är icke omedelbart kan bh föremål för sådan
behandling. Ur allmän behandlingssynpunkt är det, framhåller styrelsen, ofta
otillfredsställande att det arbete i den dömdes intresse, som
frivärdsorganisationen måste vidtaga, fördröjes vartiU kommer att den dömde
själv kan vara i behov av en vistelse pä tUlsynsanstalt så snart som möjligt.
På denna punkt synes en lagändring vara påkaUad. Därigenom torde till viss del
motionärens önskemål vara uppfyllt.
1 överensstämmelse härmed förordar styrelsen
avslutningsvis att utskottet vid behandhngen av motionen överväger att föreslå
sådan ändring av 28 kap. 3 § brottsbalken att domstol oberoende av den dömdes
ålder äger förordna att ett beslut om anstaltsbehandling skall gå i
verkställighet utan hinder av att domen å skyddstUlsyn icke vunnit laga kraft.
Nordiska straffrättskommittén
Den i riksåklagarens remissyttrande
omnämnda utredningen av Nordiska straffrättskommittén rörande bl. a. frågan om
avräkning av häktningstid har numera slutförts (betänkande om avräkning av
häktningstid m. m. den 4 juni 1971). Betänkandet omfattar inte frågan om
avräkning av tid för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken eUer för
andra frihetsberövanden vid ingripanden på grund av misskötsamhet m. m. mot den
som åtnjuter kriminalvård i frihet.
Utskottet
Om den som dömts tiU skyddstUlsyn
missköter sig utan att för den skull begå nya brott kan enligt brottsbalken
övervakningsnämnden ingripa med olika åtgärder såsom varning, förlängning av
prövotiden och föreskrifter t. ex. om arbete eller bostad. 1 allvarligare fall
av misskötsamhet kan nämnden göra framställning hos åklagare om att denne vid
domstol skall föra talan om undanröjande av skyddstUlsynen eUer om behandling i
skyddstiUsynsanstalt. När fråga uppkommit om sådan mer ingripande åtgärd, kan
nämnden eUer domstolen förordna att den dömde
JuU
1971:17 10
skall omhändertagas i avbidan pä rättens beslut i målet.
Den som sålunda omhändertages förvaras i allmänt häkte. Han får inte kvarhållas
längre än en vecka; dock att tiden, om synnerliga skäl förehgger, kan förlängas
med högst en vecka.
I motionen framhålles att domstols beslut om behandling i
skyddstUl-synsanstalt eUer undanröjande av skyddstUlsynspåföljden kan
överklagas tUl hovrätt och högsta domstolen och att det därför kan ta avsevärd
tid innan verkställbart sådant beslut föreligger. Genom att den dömde får
omhändertagas endast för en tid av en eller undantagsvis två veckor, kan
således den situationen uppstå att den dömde under en ganska lång tid på fri
fot kommer att avvakta att anstaltsvårdens resurser tas i anspråk. Under en
sådan väntetid föreligger, menar motionären, stor risk för asocial livsföring
eUer fortsatt kriminalitet, och han yrkar därför att domstol ges möjlighet att
förlänga tiden för omhändertagandet tiU dess beslutet om undanröjande av
påföljden eUer om behandling i skyddstUl-synsanstalt vinner laga kraft.
Utskottet delar uppfattningen att det kan vara
otUlfredsstäUande att den dömde i den i motionen beskrivna situationen på fri
fot avvaktar verkstäUigheten av domstolens beslut. FörhåUandet torde ofta vara
det att kriminalvården i frihet uttömt sina resurser beträffande den dömde, som
inte säUan också är mer eUer mindre svårt nedgången och i behov av vård. Risken
för fortsatt brottshghet och försämrad Uvsföring tiU men för återanpassningen
är därför ofta stor. Även om antalet mål, där den i motionen upptagna
problematiken kan aktuahseras, är ringa, framför aUt i förhåUande tiU antalet
domar på skyddstUlsyn, talar det anförda med viss styrka för att en lagändring
är påkaUad.
Den lösning av problemet som motionären föreslår att
tiden för omhändertagandet skall kunna förlängas tUls domstolens beslut vinner
laga kraft - är emellertid behäftad med påtagliga svagheter. Av förarbetena tUl
brottsbalken framgår att omhändertagandet inte är avsett att vara en repressiv
åtgärd i anledning av bristande skötsamhet utan ett medel att under en helt
kort tid möjliggöra eller underlätta utredning och hjälpåtgärder i den uppkomna
situationen. Den dömde vistas som ovan nämnts under omhändertagandet i allmänt
häkte. Om tiden för omhändertagande skulle kunna förlängas på sätt motionären
föreslagit, skulle den dömde kunna berövas friheten under en avsevärd tidrymd
utan möjlighet till någon för hans återanpassning adekvat behandling och utan
rätt att få tiden avräknad från straffet i den kommande domen. Även om regler
infördes om rätt tiU sådan avräkning skulle - bortsett från nackdelarna från
behandlingssynpunkt - lösningen bli otillfredsstäUande, eftersom prövningen i
högre instans och därmed också omhändertagandet
JuU
1971:17 11
ofta kunde komma att sträckas ut över en längre tid än den
som skuUe avtjänas. En sådan ordning, som många gånger sannolikt skulle
innebära en stark press på den dömde att inte överklaga rättens beslut, anser
utskottet inte godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt.
Nu antydda olägenheter kan undvikas om man i stället
väljer den väg som anvisas i bl. a. riksåklagarens remissyttrande tiU
utskottet, nämUgen att ge domstolen vidgade möjhgheter att förordna om
omedelbar verkstäUighet av beslutet. En sådan lösning ligger särskUt nära till
hands vid förordnande om anstaltsbehandling, eftersom domstolen redan enhgt
gäUande rätt har denna möjlighet om den dömde är under 23 år. För personer över
denna ålder förekommer relativt säUan under 1970 1219 fall att domstolen
finner anstaltsbehandling böra utdömas vid sidan av skyddstUlsyn. När det sker,
gäUer det emellertid som regel socialt nedgångna, mindre brottsbelastade
personer vilka är i behov av snar hjälp. En generell rätt för domstolen att vid
beslut om behandling i skyddstUl-synsanstalt förordna om omedelbar
verkställighet skuUe enligt utskottets mening vara av stort värde.
Mot en rätt för domstol att också i faU då en skyddstiUsyn
undanröjes och utbytes mot ett fängelsestraff kunna förordna om omedelbar
verkstäUighet kan självfaUet resas den invändningen att en sådan ordning skuUe
stå i strid mot principen att en fängelsedom inte får bringas till
verkställighet mot den dömdes vUja förrän den har vunnit laga kraft. Det bör
emeUertid beaktas att skuldfrågan i den situation det här gäUer redan har
avgjorts genom lagakraftägande dom. Det kan också framhåUas att den nyssnämnda
principen genombrutits i fråga om dom på ungdomsfängelse. Situationen bör
vidare jämföras med den som förehgger när övervakningsnämnd beslutar att en
vUlkorlig frigivning skall vara förverkad eUer när ungdomsfängelsenämnden eUer
interneringsnämnden förordnar att den som vårdas utom anstalt skaU återintagas
i ungdomsanstalt respektive interneringsanstalt. Sådana beslut kan, och skaU i
vissa fall som regel, verkställas omedelbart. Mot nu angiven bakgrund bör det
enligt utskottets mening inte möta betänkUgheter att införa möjlighet för
domstol att i de fall då starka individualpreventiva skäl talar för ett skyndsamt
ingripande förordna om omedelbar verkställighet, även då den nya påföljden
bestämmes tUl fängelse.
Här upptagna spörsmål bör i lämpligt sammanhang bli
föremål för närmare överväganden i Kungl. Maj:ts kansli. Därvid bör även prövas
den av motionsyrkandet icke omfattade men därmed nära sammanhängande frågan om
det föreligger behov av ändrade regler också beträffande möjligheterna att
omhänderta den som dömts tiU skyddstUlsyn under tiden från det
övervakningsnämnden gör framställning hos åklagaren om åtgärder tUl dess
domstolens beslut föreligger.
uU 1971:17 12
Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t tiU
känna.
Utskottet
hemställer
att riksdagen i anledning av
motionen 1971:649 ger Kungl. Maj:t tUl känna vad utskottet i det föregående
anfört rörande o-medelbar verkstäUighet av domstols beslut om anstaltsbehandUng
av den som dömts tUl skyddstillsyn, m. m.
Stockholm den 26 oktober 1971 På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s),
fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s). Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fm Hjelm-WaUén (s),
fru Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstånga (fp), Wijkman (m) och fru
Gradm (s).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.