Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående föredragningen av personundersökning och rättspsykiatriskt utlåtande vid huvudförhandling i brottmål
1971 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU18, Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående föredragningen av personundersökning och rättspsykiatriskt utlåtande vid huvudförhandling i brottmål
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitieutskottets
betänkande nr 18 år 1971 JuU 1971:18
Nr 18
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion
angående föredragningen av personundersökning och rättspsykiatriskt utlåtande
vid huvudförhandling i brottmål.
Motionsyrkandet
1 motionen 1971:92 av herr Wiklund
i Stockholm (fp) hemställes, "att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
påkaUar åtgärder som skapar klar möjlighet för åtalad att på egen begäran
slippa närvara, dä personundersökning och rättspsykiatriskt utlåtande föredras
inför rätten".
Redogörelse
för motionsskälen lämnas nedan.
Nuvarande ordning
Ett viktigt inslag i den moderna
brottmålsprocessen utgör det skede av huvudförhandlingen dä i syfte att få
underlag för bestämmande av den lämpligaste påföljden för den tUltalade
utredning förebringas rörande straff, som tidigare ådömts honom, samt angående
hans levnadsomständigheter och de personhga förhållanden, som kan antas vara
av betydelse. Enhgt 46 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) skaU sådan utredning
förebringas, när det åtaladet brottet är sådant att annan påföljd än böter
synes kunna ifrågakomma eUer eljest särskild anledning därtill förekommer.
Åtskilligt material kan ligga tUl grund för denna
utredning. Före huvudförhandlingen skaU domstolen regelmässigt ha fått utdrag
ur aUmänna kriminalregistret och i vissa fall ur kontrollstyrelsens straffregister.
Enhgt förundersökningskungörelsen skall i regel uppgift rörande den misstänktes
levnadsomständigheter infordras från vederbörande pastorsämbete samt, dä det
anses erforderligt, utdrag av körkortsregister. 1964 års lag om
personundersökning i brottmål föreskriver att ingen må dömas tUl fängelse i sex
månader eUer däröver, vUlkorlig dom, skyddstUlsyn, ungdomsfängelse eller
internering eller överlämnas tUl särskUd värd utan att personundersökning ägt
mm. Enhgt samma lag må rätten, när skäl är därtiU, förordna läkare att avge
läkarintyg angående misstänkt (s. k. § 7-intyg). Enhgt särskilt stadgande i
1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får ej den som
är under tjugo år dömas till
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 18
JuU 1971:18 2
fängelse, skyddstUlsyn eller ungdomsfängelse utan att den
som har vårdnaden om honom bhvit hörd i målet, där så lämpligen kunnat ske.
Enligt 1966 års lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål äger rätten
besluta om undersökning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet då sådan
undersökning kan antas få betydelse för bestämmande av brottspåföljd eller i
annat hänseende för målets avgörande. Rätten får icke förordna att någon skaU
överlämnas tUl sluten psykiatrisk vård eUer tUl vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits.
Ofta har domstolen vidare inhämtat yttranden av skUda slag, exempelvis från
övervakare, skyddskonsulent, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller
anstaltsstyrelse.
Vid huvudförhandhngen förebringas utredningen i nu
ifrågavarande avseende genom föredragning av det skriftliga material som
inskaffats samt genom frågor till den tUltalade och andra som kan lämna
upplysningar (vårdnadshavare, personundersökare m. fl.). Utredningen framlägges
i regel först efter det att bevisupptagningen rörande brottet avslutats.
Härigenom vinnes, som processlagberedningen uttalat, att bevisupptagningen i
viss mån frigöres från det för den tUltalade ofördelaktiga intryck, som en
sådan utredning kan göra. Ofta torde berättelse över personundersökning,
läkarintyg, utlåtande över rätts-psykiatrisk undersökning och dylika handlingar
redan före huvudförhandlingen ha delgivits den tUltalade och hans försvarare
samt åklagaren. SärskUt om så skett kan fuUständig föredragning vara obehövUg.
Enhgt 5 kap. 1 § RB kan domstolen förordna att förhandling
som angår personundersökning, sinnesundersökning eUer annan utredning rörande
den tUltalades levnadsomständigheter och personliga förhåUan-den i övrigt,
skall äga rum inom stängda dörrar. Stadgandet infördes år 1964 på förslag av
strafflagberedningen, som anförde att dyUk personutredning ofta berör
förhåUanden av högst personUg art, vUkas yppande i en offentlig rättegång kan
innebära synnerligt lidande och obehag såväl för den tUltalade själv som för
andra personer. I lagtexten anges ej närmare förutsättningarna för att
domstolen skall kunna förordna om handläggning inom stängda dörrar. Vid
stadgandets införande uttalade departementschefen, att avvägningen meUan offentlighetsintresset
och den misstänktes eUer andras intressen av skydd mot insyn i enskilda
angelägenheter torde kunna anförtros domstolen utan att detaljerade anvisningar
skuUe behöva ges (prop. 1964: 10 s. 126).
Rörande den tUltalades personliga närvaro under det skede
av huvudförhandhngen då redovisningen av hans levnadsomständigheter äger mm
saknas uttryckligt stadgande. Särskild möjlighet för domstol att låta tiUtalad
avträda från visst skede av huvudförhandlingen har givits endast
JuU
1971:18 3
för det faU att anledning förekommer att annan part,
vittne eUer sakkunnig i den tilltalades närvaro av rädsla eller annan orsak ej
fritt utsäger sanningen eller därest den tilltalade hindrar den som skaU höras
i dennes berättelse genom att falla honom i talet eller annorledes. 1 dylika
faU äger rätten förordna att den tiUtalade ej får vara tiUstädes under
förhöret. När den som ej varit tUlstädes återkommit, skaU han få kännedom om
vad som förekommit i hans frånvaro.
En aUmän reglering av den tUltalades skyldighet att i mål
om allmänt åtal infinna sig personligen ges i 21 kap. 2 § RB. Sålunda är
tUltalad skyldig att instäUa sig personUgen vid huvudförhandling i underrätt,
dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans
närvaro tiUika kan antas vara utan betydelse för utredningen. I hovrätt skaU
den misstänkte infinna sig personUgen om han av underrätten dömts tiU fängelse
i minst sex månader eller internering eUer anledning förekommer att ådöma sådan
påföljd samt även eljest om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för
utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen är han skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Enhgt 46
kap. 2 § RB medför den tUltalades utevaro från huvudförhandling i princip att
förhandlingen skall instäUas,
Motionsskälen
1 motionen uppges att det kan
finnas inslag i brottmålsprocessen som vållar den tUltalade onödigt lidande.
Det har enligt motionären bl. a. pekats pä den pinsamma erfarenhet uppläsningen
inför rätten av personundersökning och handhng med rättspsykiatriska
bedömningar i en del faU kan innebära för den tUltalade. Självfallet skall den
tiUtalade och hans försvarare ha del av dyhka handlingar. Emellertid borde
enligt motionären en tiUtalad, som inte önskar närvara under själva uppläsandet
av handlingarna, av humanitära skäl beredas möjlighet att slippa vara
närvarande, särskUt som i dessa dokument omständigheter frän den tUltalades
tidigare liv, som han själv naturligen velat glömma och som han hoppats andra
har glömt, ofta sammanstäUts, varigenom dokumenten får karaktären av tunga
anklagelseakter.
Tidigare riksdagsbehandling
I motioner tiU 1969 års riksdag
angående offentlighet för personundersökning i brottmål framhöUs bl.a. att
möjhgheten för domstol att
JuU
1971:18 4
håUa förhandhng som angår personundersökning och annan
personutredning inom stängda dörrar inte aUtid utnyttjades. Motionerna
utmynnade i yrkande om en översyn av ifrågavarande bestämmelser i
rättegångsbalken och sekretesslagen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i
anledning av motionerna hänvisade konstitutionsutskottet (KU 1969:9) tUl att
det behandlade sekretessproblemet torde komma under övervägande av
offenthghets- och sekretesslagstiftningskommittén. Med hänsyn härtiU saknades
enhgt utskottet anledning tUl någon riksdagens åtgärd till följd av motionerna.
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK)
Den är 1969 tiUsatta offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén kommer enligt vad utskottet inhämtat att
under sitt arbete på utredning av frågor om offentlighet och sekretess
beträffande allmänna handlingar m.m. att behandla spörsmålen om sekretess,
tystnadspUkt och handläggning inom stängda dörrar vid domstol men däremot icke
det i förevarande motion upptagna ämnet rörande tUltalads närvaro vid
föredragning av personalia under huvudförhandling i brottmål.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen från riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge, Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare (domareföreningen) och Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagaren, hovrätten och domareföreningen avstyrker
motionen medan advokatsamfundet tiUstyrker motionen.
Riksåklagaren konstaterar att den
misstänkte normalt torde vara skyldig att närvara personligen vid
huvudförhandling i mål av den art och svårighetsgrad att personundersökning,
läkarundersökning eller rätts-psykiatrisk undersökning ägt rum. Han uttalar att
det vid valet av påföljd i sådana mål regelmässigt är av betydelse för
domstolen att få tUlfäUe att göra egna iakttagelser av den misstänktes person.
Efter att ha redogjort för de särbestämmelser, enligt vUka
rätten äger förordna att part inte får vara närvarande under förhör med annan
part, vittne eUer sakkunnig, anför riksåklagaren att den omständigheten att man
uttryckligen reglerat bara de faU då den misstänkte kan åläggas att lämna
förhandlingen inte berättigar tUl något motsatsslut beträffande fall där den
misstänkte själv önskar slippa att närvara. Såvitt gäUer det avsnitt av
förhandlingen där den misstänktes levnadsomständigheter och person-
JuU
1971:18 5
liga förhållanden genomgås och bl. a. förekommande
undersökningsutlåtanden föredras synes det riksåklagaren normalt vara önskvärt
att den misstänkte är personligen närvarande för att i mån av behov kunna
korrigera felaktiga uppgifter och lämna kompletterande upplysningar.
Riksåklagaren omnämner härefter möjligheten att håUa förhandlingen i detta
avsnitt inom stängda dörrar för att skona den misstänkte, men konstaterar att
fall givetvis kan förekomma då det skuUe vara aUtför pressande för den
misstänkte att, trots frånvaron av allmänhet, närvara vid genomgången av personaUa
och kanske särskUt föredragningen av utlåtanden över personundersökning och
rättspsykiatrisk undersökning. Det torde enligt riksåklagaren inte strida mot
de syften, som ligger bakom berörda bestämmelser om närvaroplikt för den
misstänkte, att rätten i sådana faU på begäran av den misstänkte befriar honom
från skyldigheten att vara närvarande under ifrågavarande avsnitt av förhandlingen.
Riksåklagaren anser detta i synnerhet gäUa när den tUltalade som regelmässigt
torde vara fallet i dessa mål biträdes av offentlig försvarare som kan
tillvarata hans intressen och göra de beriktiganden eller lämna de
kompletteringar som kan vara erforderliga. Det finns enligt riksåklagaren
anledning anta att den misstänktes önskemål i regel beaktas men det är tänkbart
att särskilda omständigheter någon gång kan anses böra föranleda avslag på hans
begäran. RUcsåklagaren finner därför att någon ovUlkorlig rätt för den
misstänkte att slippa närvara då personundersökning och rättspsykiatriskt
utlåtande föredras inför rätten icke bör införas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
uttalar inledningsvis att den närvaroplikt i grövre brottmål som med fä
undantag föreligger för den tiUtalade är en viktig princip i rättegångsbalken.
Denna princip bör enligt hovrättens uppfattning icke utan tungt vägande skäl
frängås. Beträffande den utredning som förekommer under det i motionen berörda
skedet av huvudförhandhngen nämner hovrätten också att det ofta händer att
försvararen kompletterar personutredningen i olika hänseenden samt att den
tUltalade har påpekanden eUer tillrättalägganden att göra med anledning av
innehåUet i föredragna skrifter. Det sägs att personutredningen avslutningsvis
bmkar kompletteras med att den tiUtalade höres om sina förhåUanden.
Hovrätten
fortsätter.
Enhgt hovrättens uppfattning medför
rättegängsförfarandet ofta att den tUltalade utsattes för psykiska
påfrestningar. Personutredningen innehåUer, såsom motionären påpekat, inslag
som kan vara pinsamma för den tUltalade och som kan åsamka denne lidande. Dessa
inslag kan förekomma i nästan samtliga typer av handlingar. Det låter sig
därför knappast göra att ur denna synvinkel utvälja vissa handlingar och säga
att
JuU
1971:18 6
den tilltalade på grund av innehållet i dessa bör på egen
begäran få slippa närvara vid uppläsningen. Det bör heUer icke ifrågakomma att
hela den skriftliga personutredningen framlägges i den tilltalades utevaro.
Skrifterna innehåller nämligen ofta uppgifter som behöver kompletteras av den
tUltalade. Det förekommer även att riktigheten av vissa uppgifter bestrides
eller att försvararen söker belysa att negativa omdömen om den tUltalade är
ensidiga och icke stämmer med vad andra personer uttalat. Vidare sker förhöret
av den tUltalade om hans personliga förhåUanden mot bakgrund av vad den
skriftliga utredningen innehåUer. Även praktiska skäl talar därför för att den
tUltalade åhör uppläsningen. Hovrätten uppfattar den tUltalades roll under
personutredningen som viktig och anser dennes närvaro vara en garanti för att
utredningen blir allsidig.
Med hänsyn tUl det anförda anser
hovrätten det knappast möjligt att genom bestämmelser i lag berättiga den
tUltalade att slippa närvara under den del av huvudförhandhng, då
personutredningen eUer del därav föredrages. I viss utsträckning synes det
hovrätten dock vara möjligt att tUlgodose motionens syfte genom att
domstolarna, då personutredning framlägges genom domstolens försorg, noga
begränsar föredragningen till vad som är behövligt för det föreliggande målets
avgörande.
Hovrätten
anför härtiU ytterligare.
Uppgifter om tidigare brott, äldre
personutredningar eUer sinnesundersökningar kan ofta förbigås eUer endast i
korthet anmärkas. Även vid föredragning av en handling kan stundom vissa
partier som icke har någon betydelse men som kan vara sårande, t. ex. negativa
omdömen om föräldrar, överhoppas. Domstolarna torde i sådana hänseenden förfara
olika. Ett motivuttalande, vUket riksdagen godkänner, torde kunna få betydelse
som vägledande för tiUämpningen av gäUande lag. Hovrätten anser sig däremot
icke kunna tUlstyrka motionärens yrkande.
Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare uttalar, att kravet på personlig närvaro följer av de
grundläggande regler om omedelbarhet, koncentration och muntlighet, varpå
rättegångsbalken bygger, samt påpekar att det också är avsett att tUlgodose den
tUltalades egna intressen.
Föreningen uttalar rörande det avsnitt av
huvudförhandlingen, varunder den tUltalades personliga förhåUanden genomgås,
att det många gånger torde vara så att den tUltalade mycket noga önskar ta del
just av detta material och också få möjlighet att uttala sin mening om det.
Föreningen anför också att det enhgt sakens natur ofta bara är den tilltalade
som här har möjhghet att påtala felaktigheter eller missvisande uppgifter.
Föreningen anser att en formell föreskrift, som skulle
tUlgodose motionens syfte, från såväl principieU som praktisk synpunkt är
olämplig. Trots de upprivande eUer sårande omdömen och uttalanden som ofta
förekommer under personutredningen om både den tUltalade och hans
JuU
1971:18 7
anhöriga, anser föreningen att det liksom för närvarande
bör ankomma på rättens ordförande eventueUt efter samråd med försvararen och
åklagaren - att tUlse att utredningen i dessa delar framlägges på ett sådant
sätt, att det i görhgaste mån besparar den tUltalade onödigt hdande.
Sveriges advokatsamfund uttalar i
sitt tUlstyrkande yttrande att föredragningen av personundersökning, § 7-intyg
och rättspsykiatriskt utlåtande för den tUltalade ibland innebär en plågsam
upplevelse samt att därför starka humanitära skäl talar för att möjlighet
beredes tilltalad att, då han själv begär det, shppa närvara vid sådan
föredragning. Advokatsamfundet anser icke att några mera påtagliga
principiella skäl mot införande av sådan möjlighet torde kunna uppstäUas,
eftersom den tiUtalade i mål varom här är fråga normalt är biträdd av en
försvarare som åhör föredragningen.
Utskottet
I motionen uttalas att föredragningen
av personundersökning och rättspsykiatriskt utlåtande inför rätten vid
huvudförhandling i brottmål kan innebära en pinsam upplevelse för den
tUltalade, som därför av humanitära skäl borde beredas möjlighet att slippa
närvara under detta skede av förhandlingen. Med hänsyn härtUl hemstäUer
motionären att riksdagen hos Kungl. Maj:t påkallar åtgärder som skapar
otvetydig möjlighet för tUltalad att på egen begäran slippa närvara då
personundersökning och rättspsykiatriskt utiåtande föredras inför rätten.
Enligt gällande rätt är den tUltalade i princip skyldig
att vara personligen närvarande vid huvudförhandhng i brottmål av den art och
svårighetsgrad att personundersökning, läkamndersökning eUer rättspsykiatrisk
undersökning ägt rum. Detta gäUer även det skede av förhandlingen då utredning
förebringas rörande den tilltalades levnadsomständigheter och övriga
personliga förhåUanden. Motivet för närvaroplikten är framför allt att
domstolen skaU få tillfäUe att höra den tiUtalade och bUda sig en egen uppfattning
om hans person. Möjlighet för domstolen att låta tUltalad vara borta från visst
skede av huvudförhandlingen har uttryckligen stadgats enbart för det faU att
det finns anledning antaga att annan part, vittne eUer sakkunnig i den
tUltalades närvaro ej fritt utsäger sanningen eUer hindras i sin berättelse av
den tiUtalade. Om den tUltalade varit frånvarande av sådan anledning, skall han
vid återkomsten få kännedom om vad som förekommit i hans frånvaro. Eftersom
personutredningen ofta berör förhållanden av högst
JuU
1971:18 8
personlig art, vUkas yppande i offentlig rättegång kan
innebära stort lidande och obehag för både den tUltalade och andra personer,
finns vid sidan av nu berörda regler bestämmelser som ger domstolen möjlighet
att låta förebringandet av personalia ske inom stängda dörrar. Den närmare
avvägningen mellan offentlighetsintresset och intresset av skydd mot insyn i
enskUda angelägenheter har anförtrotts domstolarna.
Med hänsyn tUl vikten av att ett tUlfredsställande
underlag föreligger i påföljdsfrågan utgör enligt utskottets mening
förebringandet av utredning rörande den tilltalades levnadsomständigheter en
betydelsefuU del av den moderna brottmålsprocessen. Att den tUltalade är
närvarande i detta skede av rättegängen framstår som särskilt angeläget
eftersom han bör ha tUlfälle att korrigera felaktiga uppgifter och kunna lämna
domstolen kompletterande upplysningar. Utskottet delar motionärens uppfattning
att uppläsandet av de i målet föreliggande handlingarna angående
sinnesbeskaffenhet, tidigare brottslighet m. m. kan vara besvärande för den
tUltalade även i sådana fall då förhandlingen äger rum inom stängda dörrar. Ett
stadgande som genereUt ger den tUltalade rätt att lämna rättssalen är emeUertid
enligt utskottets mening inte lämpligt med hänsyn tUl vikten av att nå så
fullständig utredning som möjligt. Den lämpligaste lösningen torde i stället
vara att domstolarna, såsom regelmässigt torde ske i praxis, vid avgörandet av
formerna för utredningens förebringande i tUlbörlig män beaktar den tilltalades
intresse av att icke onödigtvis utsättas för lidande och obehag av den art som
åhörandet av aUa detaljer i utredningsmaterialet kan medföra. Undantagsvis kan
också enligt utskottets mening omständigheterna i det särskilda fallet vara
sådana att en begäran från den tilltalade att slippa närvara under
föredragningen av personalia framstår som så befogad att hinder enligt gällande
rätt inte bör anses föreligga för domstolen att villfara densamma. Detta gäller
framför aUt om den tUltalade biträdes av försvarare, vilket som regel är fallet
i mål där den i motionen upptagna problematiken aktualiseras.
Då sålunda motionens syfte i praktiken synes kunna bli
tUlgodosett inom ramen för nuvarande ordning, saknas enligt utskottets mening
anledning tUl någon riksdagens åtgärd tUl följd av motionen.
Utskottet
hemställer
att
riksdagen avslår motionen 1971:92
Stockholm den 26 oktober 1971 På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
opaginerad Kontrollera mot PDF
JuU
1971:18
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s),
fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Ernulf (fp), Eskel (s), Larfors (s),
Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren
(s), fru Nordlander (vpk), fru Bergander (s) och herr Wijkman (m).
Särskilt yttrande
av herrar
Westberg i Ljusdal (fp) och Wijkman (m).
Den fråga som tagits upp i motionen 1971:92 inrymmer flera
problem, dels frågan om att icke utsätta den tilltalade för onödigt hdande och
obehag i samband med personutredningens presentation, dels grundprincipen att
den tUltalade skaU ha möjlighet att kommentera och tUlrättalägga eventuella
felaktigheter eller ofuUständigheter i materialet. Vi finner det svårt att
biträda motionens förslag främst mot bakgrund av det värdefulla i att den
tUltalade skaU ha möjlighet att kommentera personutredningen. Detta skulle
avsevärt försvåras om den tilltalade gavs generell rätt att lämna rättegångslokalen
under personutredningens presentation. Utskottets utlåtande bygger också på
denna tankegång.
Även om vi delar denna utskottets uppfattning anser vi att
utskottet bort anvisa någon ytterligare utväg än den som anges i utlåtandet. Vi
finner icke problemet löst i och med en uppmaning tUl domstolarna att i praxis
i största möjliga utsträckning söka undvika att utsätta den tUltalade för
onödigt obehag och lidande. En möjlighet som borde kunna övervägas är att
personutredningen sammanfattades i stencU som utdelades tUl samtliga i rätten
och därefter tUl sin huvudsakliga del icke föredrogs muntligt. Detta skuUe ge
den tUltalade möjlighet att kommentera respektive tiUrättalägga olika
uppgifter i personutredningen men samtidigt förskona vederbörande från en
detaljrik muntlig föredragning. Vi är medvetna om att införandet av en regel
med denna innebörd skuUe innebära ett avsteg från principen om muntlighet i
rättegångsförfarandet. Vi anser dock att förslaget har sådana fördelar, att
inskränkningen i den muntliga framställningen på denna punkt icke skulle behöva
innebära någon risk för rättssäkerheten. Då vi är medvetna om att förslaget
skulle få relativt genomgripande konsekvenser för rättegångsordningen vUl vi i
detta sammanhang nöja oss med att framföra det i denna form.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.