Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om sänkning av åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge
1971 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU19, Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om sänkning av åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitieutskottets
betankande nr 19 år 1971 JuU 1971:19
Nr 19
Justitieutskottets betänkande i anlediung av motion om sänkning
av åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge.
Motionsyrkandet
I motionen 1971:ö48 av herr
Wennerfors (m) hemstäUes att riksdagen mätte besluta att hos Kungl Maj:t begära
sådan ändring i brottsbalken att straffbarhetsgränsen för såväl heterosexuellt
som homosexuellt umgänge blir 15 år.
Redogörelse
för motionsskälen lämnas nedan.
Gällande
rätt
1 6 kap. 3 § brottsbalken (BrB)
stadgas straff för den som har könsligt umgänge med bam under 15 år (otukt med
bam). Stadgandet riktar sig mot både heterosexuella och homosexuella
handlingar.
För ungdom meUan 15 och 18 år ges i 6 kap. 4 § första
stycket BrB ett vUlkorligt straffskydd mot heterosexuell otukt, nämligen för de
fall att den underårige står under gärningsmannens tUlsyn vid skola, anstalt
eller annan inrättning eUer eljest står under gärningsmannens övervakning,
vård eller lydnad eller gärningen sker under utnyttjande i annat fall av den
underåriges beroende ställning (otukt med ungdom).
Andra stycket i samma lagrum gäUer homosexuell otukt mot
ungdom över 1 5 år. Dels ges ett absolut straffskydd för ungdom under 18 är,
dels ges ett vUlkorligt straffskydd för ungdom under 20 år under samma
förutsättningar som gäller enligt första stycket. För homosexueU otukt inträder
dock aldrig ansvar enhgt lagrummet om gärningsmannen själv är under 18 år.
Enhgt 6 kap. 8 § BrB straffas den som genom att utlova
eUer ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tUlfällig könsförbindelse med
någon som är under 18 är eller, om han är av samma kön, under 20 är (förförelse
av ungdom).
Ansvar som stadgas i 6 kap. BrB för gärning som begås mot
någon under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 19
JuU
1971:19 2
anledning anta att den andre ej uppnått sådan ålder (6
kap. 9 §).
Historik m. m.
Enligt 1864 års strafflag var all
homosexuell otukt straffbar. Straffstadgandet stod kvar oförändrat fram tiU
1944, då väsentliga inskränkningar genomfördes. I likhet med vad som gällde
vid heterosexueU otukt begränsades då det ovillkorliga förbudet mot homosexueU
otukt till att avse barn som ej fyllt 15 år. Även ungdom i åldern 1518 år
erhöU emeUertid ett ovUlkorligt straffskydd så snart gärningsmannen fyUt 18 år
Vid heterosexueU otukt däremot förelåg då liksom nu för åldersgmppen 1518 år
endast ett begränsat straffskydd. Vid homosexueU otukt med ungdom mellan 18 och
21 år kom den ändrade lagen att innehålla ett relativt skydd. Kriminaliseringen
omfattade här faU där gärningsmannen fyllt 18 är och övade homosexueU otukt med
någon under utnyttjande av dennes oerfarenhet eller beroende ställning. Vissa
andra faU av homosexuell otukt, t ex med sinnessjuk eUer smnesslö, kom även i
fortsättningen att vara straffbelagda.
TUl grund för 1944 års lagstiftning om straffskydd för
ungdom mellan 15 och 21 år mot övergrepp av homosexueU natur lag den
uppfattningen att sådana övergrepp ofta innebar större risker för skador av
psykisk och social natur än vad som var fallet vid heterosexuella handlingar
mot ungdom i samma ålder.
Straffrättskommittén anslöt sig i sitt betänkande Förslag
tUl brottsbalk (SOU 1953:14) tUl den nämnda uppfattningen. Kommittén sade sig
inte kunna förorda att straffbarheten för homosexuella handlingar mot ungdom
begränsades tUl sådana faU där handlingar av heterosexueUt slag var
kriminaliserade. Det relativa straffskyddet vid heterosexuell otukt föreslogs
av kommittén omfatta åldersgruppen 15 21 år. Vid behandlingen av kommitténs
förslag uttalade departementschefen bl a att skyddet för ungdom över 15 år mot
heterosexueUa övergrepp måste anses vara tUlräckligt även om gränsen sattes vid
18 år. I fråga om homosexuella handlingar förordade han att det absoluta
skyddet för åldern 15 tUl 18 år bibehöUs (prop. 1962:10 s. B 178). Vissa
yrkanden som bl a under remissbehandlingen framförts om att straffbarheten för
homosexuell otukt med ungdom skulle begränsas tUl sådana fall där handlingar av
heterosexuellt slag var kriminaliserade vann inte gehör.
Genom lagändring 1969 har 21-ärsgränserna i samband med
sänkningen av den allmänna myndighetsåldern sänkts tUl 20 år. 1 detta
lagstiftningsärende uttalade departementschefen att det enligt hans mening
kunde ifrågasättas om det i fortsättningen fanns anledning att i BrB skUja
meUan homosexueUa och heterosexueUa handlingar. Han ansåg
JuU
1971:19 3
det emellertid vara en fråga som inte kunde tas upp i då
förevarande sammanhang. Den skulle få utredas särskUt (prop. 1969:25 s. 79).
Det kan här nämnas att statsrådet Geijer i ett
interpeUationssvar i december 1969 angående tUlsättandet av en kriminalpolitisk
beredning bl a uttalat att bestämmelserna om sedlighetsbrotten förtjänar att
ses över och att han avsäg att inom kort ta initiativ tUl en sådan översyn (AK
prot. 40:104). Utskottet har inhämtat att man inom justitiedepartementet
överväger att se över sedlighetsbrotten när utredningsresurserna så tiUåter.
Utländsk rätt
Norge har formellt en straffbestämmelse mot homosexueUt
umgänge meUan män utan angivande av åldersgräns (213 § straffeloven). Bestämmelsen
tUlämpas dock inte i praxis såvida det inte är fråga om utnyttjande av unga
människor. I en interpeUationsdebatt i stortinget i juni i år angående
upphävande av stadgandet yttrade justitieministern bl. a. att mycket enhgt hans
mening talade för att straffbudet mot homosexueUa handhngar borde upphävas
fullständigt, således utan att ersättas med särbestämmelser om homosexueUt
umgänge med unga människor.
I Finland fanns tidigare inga ålderränser utan aUt
otuktigt homosexuellt umgänge var straffbart. Under hösten 1970 infördes
emeUertid åldergränsen 18 år för vanliga faU och 21 år för de fall då gärningen
ägt rum under utnyttjande av överordnad ställning.
I Danmark stadgas straff för homosexuell otukt med någon i
åldern 15 18 år. Straffrihet kan dock inträda om de ifrågavarande personerna
är ungefärligen jämbördiga i ålder och utveckhng. Fråga om slopande av
åldersgränsen för homosexuell otukt är föremål för övervägande.
Genom en nyhgen genomförd lagstiftning i Nederländerna har
det tidigare straffstadgandet rörande homosexuellt umgänge med personer under
21 år upphävts (lag den 8 aprU 1971). Alltjämt gäUer enhgt den nederländska
strafflagen förbud mot otuktiga handlingar mot personer under 16 år vare sig
gärningen är av heterosexuell eller homosexueU art.
I Förbundsrepubliken Tyskland gäUer en åldersgräns av 21
år för straffbart homosexueUt umgänge meUan män. Straffbar är endast den som är
över 18 år och har umgänge med person under 21 år. F. n. överväges bl. a. en
sänkning av 21-årsgränsen tUl 18 år.
I England är åldersgränsen för straffbart homosexuellt
umgänge 21 år, för s. k. lesbiska förbindelser dock 16 är.
Motionsskälen
Motionären vänder sig emot den
skUlnad i straffbarhet som föreligger därigenom att åldersgränsen vid
straffbart heterosexuellt umgänge är satt
JuU
1971:19 4
tUl 15 år medan gränsen vid straffbart homosexuellt
umgänge är satt till 18 år. Han anser det angeläget att samma åldersgräns
införes för både heterosexuella och homosexuella handlingar och att gränsen
bestämmes tUl 15 år.
Till stöd för sin åsikt anför motionären bl a att,
eftersom det kan vara svårt att avgöra om en person fyllt 18 år, den som ljuger
om sin ålder lätt kan bli trodd, vUket innebär möjlighet för ungdomar i åldern
1518 är att ta en kontakt som de sedan utnyttjar i utpressningssyfte. Enligt
motionären förekommer sådant och i vissa fall har det varit fråga om fortsatt
utpressning, vUket kan betraktas som prostitution. Den nämnda möjligheten tUl
utpressning är enligt motionärens mening ett tUlräckligt skäl för att skUlnaden
i straffbarhet skaU avskaffas. Han anför bl a vidare.
Det är uppenbart att denna
barnprostitution i en del faU har barn under 15 är övat detta slags
utpressning - är ett synnerligen komplicerat samhällsproblem. Prostitution och
därmed sammanhängande utpressning är ett gammalt problem. Inget land har
lyckats lösa det på ett tUlfredsställande sätt. Under senare år har emellertid
några länder gått in pä en mer liberaliserad väg. HoUand t ex blev för några år
sedan det första land i Västeuropa som införde samma åldersgräns för
heterosexueUt som för homosexuellt umgänge. Förra året följde Danmark Hollands
exempel.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen från riksåklagaren, Svea hovrätt, socialstyrelsen, Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare (domareföreningen), Sveriges advokatsamfund, Svenska
läkaresällskapet och Riksförbundet för sexueU upplysning (RFSU). Därjämte har
yttrande inkommit från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Det övervägande antalet remissinstanser intar en positiv
stäUning tUl motionsyrkandet. Sålunda tUlstyrker riksåklagaren och hovrätten
att en aUmän översyn av BrB;s kapitel om sedlighetsbrotten äger rum. Socialstyrelsen
tUlstyrker bifaU tUl motionen medan domareföreningen och läkaresäUskapet anser
att frågan om sänkt åldersgräns för straffbart homosexueUt umgänge bör upptagas
tUl behandling först i samband med en mer omfattande utrednuig. RFSU anser att
skäl saknas för skUda åldersgränser för heterosexuell och homosexueU otukt.
Riksförbundet för sexueUt Ukaberättigande anser att riksdagen omedelbart bör ge
de homosexueUa hkhet inför lagen. Advokatsamfundet avstyrker bifaU till
motionen.
Riksåklagaren anför att synen på
homosexualiteten under senare år väsentligt förändrats och att uppfattningen om
och förståelsen för olika sexuella minoriteter i dag är en annan än tidigare.
Riksåklagaren uttalar
JuU
1971:19 5
uppfattningen att det mte föreligger tUlräckliga skäl för
en särreglering av homosexuella handlingar. Dessa straffbestämmelser torde
erUigt hans mening numera inte ha stöd av den aUmänna opinionen. Även de av
motionären anförda skälen talar enligt riksåklagaren emot den nuvarande
särregleringen. Det straffskydd som är nödvändigt på området anser
riksåklagaren kunna tUlgodoses genom ansvarsbestämmelserna om otukt med barn
och otukt med ungdom. Riksåklagaren yttrar vidare att det av motionen synes
framgå att motionären inte avser att den senare ansvarsbestämmelsen skaU utgå.
En ändring i här angiven riktning kan enhgt riksåklagaren uppnås genom att 6
kap. 4 § andra stycket BrB upphäves samtidigt som första stycket ändras så, att
det bhr tillämphgt på såväl homosexueUt som heterosexueUt umgänge.
Svea hovrätt anser det i och för
sig önskvärt med en översyn av de regler i 6 kap. 4 § BrB som avses med
motionen. Emellertid bör en översyn enligt hovrättens mening inte inskränka sig
tUl det angivna lagrummet. Stadgandena om sedlighetsbrott har genomgående
samband med varandra. Vissa stadganden, särskilt de i 6 kap. 8 §, har ett så
nära samband med de i motionen avsedda att en samtidig översyn framstår som
nödvändig. En aUmän översyn av brottsbalkens hela kapitel om sedlighetsbrotten
är aUtså enligt hovrättens mening påkallad.
Med hänsyn bl a till vad justitieministern yttrat i sitt
ovan omnämnda interpellationssvar angående en översyn av sedlighetsbrotten
finner emellertid hovrätten det inte finnas anledning tUl någon riksdagens
åtgärd tiU följd av motionen.
I sitt tillstyrkande yttrande anför
socialstyrelsen att de skilda åldersgränserna måste ses som en oberättigad
diskriminering av de homosexuella, och styrelsen anser att en sänkning av
åldersgränserna kan bidraga till att de relativt vanliga
utpressningssituationerna efter homosexuella kontakter mellan vuxna och
ungdomar i åldern 1517 eller i vissa faU 18-19 år nedbringas tUl antalet.
Styrelsen upplyser även att den i remissyttrande över betänkandet Intersexuellas
könstillhörighet (SOU 1968:28) tUlstyrkt att åldersgränserna för straffbara
homosexueUa förhåUanden bringas i överensstämmelse med dem som gäUer för
heterosexuella förhåUanden.
Domareföreningen finner att en
sänkning av den nuvarande straffbarhetsgränsen för homosexuellt könsligt
umgänge skuUe få svåröverskådliga konsekvenser för bl a skolväsendet och
ungdomsvårdsverksamheten. Frågan måste därför enligt föreningen bedömas från
skilda synpunkter, inte bara med beaktande av de i och för sig viktiga utpressningsriskerna.
JuU
1971:19 6
Vad särskUt angår dessa sistnämnda vUl föreningen för
övrigt framhålla att det inte är självklart att utpressningsfaUen skulle minska
i antal, om åldersgränsen sänktes. I vida kretsar torde nämligen ett
utnyttjande av exempelvis skolungdom i homosexuellt syfte betraktas med sådant
ogiUande att förutsättningar för utpressning föreligger, oavsett om förfarandet
är straffbart eUer ej. Antalet utpressningssituationer skuUe därför rent av
kunna stiga, om en sänkning av straffbarhetsgränsen fick tUl följd att ungdomar
under 18 år i väsentligt ökad omfattning utsattes för homosexueUa närmanden
från vuxnas sida.
Med hänsyn tUl det sagda bör enligt domareföreningen den
nuvarande åldersgränsen för straffbart homosexueUt umgänge bibehåUas i avbidan
på en fullständig utredning av hela frågekomplexet. Föreningen avstyrker därför
motionen.
Advokatsamfundet avstyrker motionen
eftersom det enligt samfundets mening under den tid brottsbalken varit i kraft
inte vunnits några nya erfarenheter av beskaffenhet att böra föranleda en
sänkning av åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge. Vad som anfördes
som grund för 1944 års lagstiftning gäUer enligt styrelsens uppfattning även i
dag.
Läkaresällskapet yttrar att vissa
skäl talar för uppfattningen av lämpligheten att sänka åldersgiänsen för
straffbart homosexuellt umgänge. Som motivering för en lagändring har enligt
sällskapet inte blott anförts den av motionären berörda möjligheten tUl
utpressning utan också t ex önskvärdheten av att minska de homosexuellas
upplevelse av att vara avvikande och därmed icke accepterade av samhäUet. A
andra sidan utgör enligt sällskapets mening den nu aktuella frågan endast en
del att det stora problem som lagstiftningen om sexualbrotten utgör. Sällskapet
förordar därför att frågan om sänkt åldersgräns för straffbart homosexuellt
umgänge upptages tUl behandling i samband med den mer omfattande utredning, som
justitieministern förutskickat skall komma till stånd.
RFSU redovisar bl a sitt yttrande
över straffrättskommitténs betänkande Förslag tUl brottsbalk (SOU 1953:14)
såvitt avsåg särskUda åldersgränser för skydd av ungdom mot homosexueUa
gärningar. I nämnda yttrande uttalade RFSU bl a.
De personer, som bliva homosexuella
genom förförelse, äro i själva verket det redan, ehuru de icke äro fullt
medvetna därom. Deras neurotiska läggning beror sannohkt på en ännu icke
medveten konflikt. Efter förbundets mening är den teori på vUken kommittén
byggt sitt
JuU
1971:19 7
lagförslag näppeligen så starkt underbyggd, att den kan
läggas tUl gmnd för en omfattande och sträng kriminaUsering av homosexuella
sexual-handlingar mot ungdom i åldern 1521 år.
RFSU anför vidare att de
erfarenheter, som förbundet samlat endast kunnat bestyrka förbundet i den redan
år 1953 intagna ståndpunkten, att det varken från medicinsk, psykiatrisk eUer
social synpunkt finns skäl att upprätthåUa skilda åldersgränser för heterosexuell
och homosexueU otukt. Däremot har förekomsten av de särskilda åldersgränserna
enhgt förbundet bevarat ogmndade farhågor för homosexueU förförelse och en
onödig särbehandling av de homosexueUa.
RFSU säger sig därför ha all anledning att fasthåUa sin
sedan länge intagna ståndpunkt.
Sammanfattningsvis uttalar RFSU bl a att skUlnaderna i
kriminaliseringen av sexualhandlingar meUan heterosexuella och homosexueUa
gärningar bör upphävas, att frågan om bibehåUandet av åldersgränser inom
sedlighetsbrotten bör övervägas och stadgandena bli föremål för översyn samt
att stadgandet om förförelse av ungdom bör upphävas.
Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande uttalar bl. a. att den nuvarande lagstiftningen innebär en
omotiverad diskriminering av Sveriges homosexueUa som strider mot FN:s
förklaring om de mänskhga rättigheterna. Förbundet anser att riksdagen
omedelbart bör ge de homosexueUa likhet inför lagen men vUl dock inte motsätta
sig att frågan om hka åldersgränser vid heterosexueUa och homosexuella
förbindelser utredes samtidigt med en översyn av övriga sedlighetsbrott.
Utskottet
I detta utlåtande behandlas brottsbalkens regler om
åldersgränser i straffstadgandena mot homosexueU otukt.
Enhgt straffbestämmelsen om otukt med barn är
åldersgränsen för den skyddade personkretsen satt tUl 15 år. Stadgandet riktar
sig mot både heterosexueUa och homosexueUa handlingar, företagna mot barn under
denna ålder. Vid homosexuella förbindelser gäller dock en högre åldersgräns,
och även otukt begången mot ungdom mellan 15 och 18 år bestraffas. För de fall
att otuktig gärning begås under utnyttjande av den underåriges beroende
stäUning stadgas straff dels för heterosexuell otukt mot ungdom meUan 15 och 18
år, dels för homosexueU otukt mot ungdom under 20 år. Vid homosexuell otukt mot
ungdom mellan 15 och 20 år fömtsättes för straffbarhet att gärningsmannen själv
uppnått 1 8 års ålder. Vidare straffas den som genom att utlova eller ge
ersättning skaffar eUer försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med
någon som är under
JuU
1971:19 8
18 år eUer, om han är av samma kön, under 20 år. TUl grund
för de högre åldersgränserna i straffstadgandena mot homosexuella förbindelser
låg, som framgått av det föregående, den uppfattningen att övergrepp av
homosexueU natur ofta innebär större risker för skador av psykisk och social
natur än vad som är fallet vid heterosexueUa handlingar mot ungdom av samma
ålder.
Motionären vänder sig emot den skUlnad i straffbarhet som
förehgger därigenom att åldersgränsen vid straffbart heterosexueUt umgänge är
satt tUl 15 år medan gränsen vid straffbart homosexueUt umgänge är satt till 18
år. Han anser det angeläget att samma åldersgräns införes för både
heterosexueUa och homosexueUa handlingar och att gi-änsen bestämmes tUl 15 år.
Motionären åberopar särskilt att den nuvarande lagstiftningen innebär en
möjlighet för ungdomar i åldern 15 18 år att utnyttja homosexuella kontakter
i utpressningssyfte. 1 motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj;t begär
sådan ändring i brottsbalken att straffbarhetsgränsen för såväl heterosexuellt
som homosexuellt umgänge bhr 15 år.
Utskottet delar motionärens uppfattning att den nuvarande
lagstiftningen innebär vissa risker för att homosexueUa kontakter utnyttjas i
utpressningssyfte. Även andra skäl kan enhgt utskottets mening åberopas mot en
straffrättshg särreglering av homosexueUa handlingar. Så t. ex. har under
remissbehandlingen riksåklagaren uttalat att denna särreglering numera inte
torde ha stöd av den allmänna opinionen, och socialstyrelsen har anfört att de
skilda åldersgränserna kan ses som en oberättigad diskriminering av de
homosexuella. Läkaresällskapet har också framhåUit önskvärdheten av att rrunska
de homosexueUas upplevelse av att vara avvikande och därmed inte accepterade av
samhället. RFSU och Riksförbundet för sexueUt Ukaberättigande har vänt sig mot
den tiU grund för lagstiftningen Uggande uppfattningen att homosexuella förbindelser
innebär större risker för den utsatte än heterosexueUa förbindelser. RFSU har
tiUagt att förekomsten av skilda åldersgränser bevarat ogrundade farhågor för
homosexueU förförelse.
Även om utskottet inte är berett att på det föreUggande
materialet i aUa delar stäUa sig bakom vad sMunda uttalats under
remissbehandhngen framstår det dock enhgt utskottets mening som tydhgt att
vissa av de värderingar som legat bakom straffbestämmelserna om homosexuell
otukt nu torde få bedömas annorlunda än vid lagstiftningens tiUkomst. Det kan
aUtså ifrågasättas om det numera finns anledning att i den straffrättsliga
regleringen skilja meUan homosexueUa och heterosexuella handhngar. Frågan bör
enligt utskottets mening bh föremål för närmare övervägande. Härvidlag är att
beakta att, som framgått av den ovan
JuU
1971.19 9
lämnade redogörelsen, justitieministern förutskickat en
allmän översyn av brottsbalkens bestämmelser om sedhghetsbrotten över huvud
taget. Utskottet finner det naturUgt att den i motionen påtalade, relativt
begränsade problematiken upptages tUl behandling i detta större sammanhang och
förutsätter att översynen kommer till stånd inom kort. Vad utskottet anfört bör
ges Kungl. Maj :t tUl känna. Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av
motionen 1971:648 ger Kungl. Maj :t tiU känna vad utskottet anfört angående en
översyn av brottsbalkens bestämmelser om homosexueU otukt, m. m.
Stockhohn den 26 oktober 1971 På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s),
fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i
Växjö (c), Jönsson i Mahnö (s). Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru
Nordlander (vpk), fru Bergander (s), herrar Petersson i Röstånga (fp) och
Wijkman (m).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.