Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner angående samhällets rättshjälp
1971 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU2, Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner angående samhällets rättshjälp
Dokumentets text
Justitieutskottets
betänkande nr 2 år 1971 JuU 1971:2
Nr 2
Justitieutskottets
betänkande i anledning av motioner angående samhällets rättshjälp.
Motionsyrkanden
I motionen nr 241 av herr Winberg m. fl. hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t dels anhåller om tillsättande av en
parlamentarisk beredning med uppgift att överarbeta det i stencil Ju 1970: 14
upptagna förslaget till rättshjälpslag, dels begär att förslag till ändring av
1 § lagen om fri rättegång i enlighet med vad som anförts i motionen skyndsamt
föreläggs riksdagen.
I
motionen nr 330 av herr Helén m. fl. yrkas i den del, punkt 7 i hemställan,
som behandlas i detta betänkande att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att vid
utformningen av förslaget om ökad rätts hjälp beaktas dels motionens krav på
fri konkurrens mellan advokater i enskild tjänst och advokater vid allmänna
advokatbyråer, dels kravet på inrättande av rättshjälpsmyndigheter som är
fristående från de allmänna advokatbyråerna, dels ock vad i övrigt anförts i
motionen i denna del.
Nuvarande
ordning
Lagen
om fri rättegång m. m.
Regler om fri rättegång vid domstol finns i lagen
(1919: 367) om fri rättegång, i kungörelse (1947; 776) med bestämmelser
angående tilllämp-ningen av lagen om fri rättegång och i kungörelse (1969: 679)
om ersättning av allmänna medel i vissa fall till part som åtnjuter fri
rättegång. I rättegångsbalken (18, 21 och 31 kap.) ges regler om offentlig
försvarare i brottmål samt om bestämmande och fördelning av rättegångskostnader.
I huvudsak gäller följande såvitt nu är av intresse.
I
mål vid bl. a. allmän underrätt, ägodelningsrätt och expropriations-domstol får
fri rättegång beviljas den, som inte äger tillgång till gäldande av de med
rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgivande skulle sakna
nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet. Fri rättegång kan på samma grunder erhållas under
förundersökning i brottmål och i domstolsärende.
Fri
rättegång får inte beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse
för honom att hans talan vinner prövning.
1
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 2
JuU 1971:
2 2
Ansökan om fri rättegång göres
skriftligen eller muntligen hos domstolen och skall vara åtföljd av en uppgift
om sökandens ekonomiska villkor.
Part som åtnjuter fri rättegång har fria expeditioner i
målet och behöver inte vidkännas utgifter för delgivning, intyg och åtgärder
av tjänsteman. Kostnad för bevisning som inte förebragts utan skäl utgår av
allmänna medel. Detta innebär således att part som har fri rättegång slipper
betala bl. a. kostnader för de vittnen som åberopas av honom. Om parten ålagts
personlig inställelse vid rätten, kan han få ersättning för resa och, om
synnerliga skäl föreligger, även traktamente. Parten kan också få andra
nödvändiga utgifter ersatta.
Om så erfordras kan domstolen förordna rättegångsbiträde
för parten. I fråga om biträde åt misstänkt i brottmål gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken om offentlig försvarare. Både biträde enligt lagen om fri
rättegång och offentlig försvarare får ersättning av allmänna medel. Storleken
av arvode och övrig ersättning bestäms av domstolen vid målets avgörande.
När rätten avgör mål, vari part haft fri rättegång, skall
rätten i vissa fall förplikta antingen parten eUer hans motpart att återgälda
statsverket kostnaderna i anledning av den fria rättegången. Har domstolen
förordnat att förmånen av fri rättegång skall upphöra, exempelvis därför att
parten befunnits själv kunna stå för kostnaderna, skaU parten i regel förpliktas
att återgälda vad som utgått av allmänna medel. Förlorar motparten till den
som haft fri rättegång och skulle han enligt allmänna regler haft att ersätta
parten hans rättegångskostnader, skall han förpliktas återgälda statsverket
kostnaderna för den fria rättegången. Därest den part som haft fri rättegång
förlorar målet, skall han i regel förpliktas att ersätta motparten dennes
rättegångskostnader. Denna ersättningsskyldighet omfattas inte av den fria
rättegången.
Om tilltalad, som i brottmål ej haft fri rättegång, döms
för brottet, skall han till statsverket återgälda kostnader som utgått av
allmänna medel, bl. a. ersättning tiU offentlig försvarare.
Äterbetalningsskyldig-heten kan dock jämkas efter vad som prövas skäligt om
kostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades
brottslighet eller villkor.
Rättshjälp i andra former
Rättshjälp med det allmännas stöd
lämnas även i andra former, nämligen dels vid rättshjälpsanstalter som
inrättats av landsting eUer kommun och vid en statlig rättshjälpsanstalt.
Tornedalens rättshjälpsanstalt, dels inom vissa landstingsområden på grundval
av avtal mellan landstinget och Sveriges advokatsamfund eller avdelning av
samfundet. Stats-
JuU 1971: 2 3
bidrag
utgår till båda dessa former av rättshjälp. Rättshjälpen innebär att mindre
bemedlade kan få biträde i rättsliga angelägenheter.
Vid
sidan av det allmänna lämnar försäkringsbolagen rättshjälp i form av
rättsskyddsförsäkring, som ingår som en del i de vanligaste försäkringsformerna.
Bl. a. ersätts härigenom med vissa begränsningar ombuds-och försvarararvode m.
m. i mål och ärenden vid allmän domstol.
Reformarbete
m. m.
Sedan lång tid har pågått arbete med reformering av
ordningen för enskildas deltagande i de kostnader som uppkommer i rättsliga
angelägenheter. För en mer detaljerad redovisning hänvisas till första lagutskottets
utlåtande 1970: 5. Här skall blott följande nämnas.
Utredningar
1951 års rättegångskommitté framlade år 1958
betänkande med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40). De
ledande synpunkterna vid utarbetandet av utredningens förslag hade varit, att
ingen av ekonomiska skäl skulle vara utestängd från möjligheten att ta tiU vara
sina intressen inför domstol men att envar som hade egna resurser skulle bidra
till rättegångskostnaderna efter förmåga. Efter remissbehandling av förslaget
befanns att stora svårigheter möter dä det gäller att finna en lämplig och
rättvis avvägning och samtidigt uppnå en praktisk och smidig form för det
allmännas medverkan i att ge den enskilde bistånd så att han inför domstol kan
tillvarata sina intressen. Frågan ansågs kräva ytterligare noggranna
överväganden.
I
anledning av motioner till 1962 års riksdag anhöll riksdagen på hemställan av
första lagutskottet i utlåtande nr 28, att förslag till ny lagstiftning
rörande rättegångshjälp skulle föreläggas riksdagen. Enligt utskottets mening
var det av stor betydelse att berörda lagstiftningsfråga löstes i en nära
framtid. En utredning i ämnet tillsattes samma år, 1962 års utredning om
rättshjälp, och ett betänkande med reviderat förslag till lag om rättshjälp m.
m. (SOU 1965: 13) avlämnades år 1965. Förslaget byggde i det väsentliga på
rättegångskommitténs förslag. I anledning av innehållet i motionen nr 330 kan
nämnas att i förslaget bl. a. ingick en bestämmelse om rätt i vissa fall för en
vinnande part att få ersättning av statsverket för sina rättegångskostnader om
han inte kunnat få ut dessa av motpart som haft rättegångshjälp. Betänkandet
har remissbe-handlats.
En
utredning om rättshjälp i förvaltningsärenden tillsattes är 1968. Utredningen
prövar frågan om att införa bestämmelser om kostnadsersättning i vissa
förvaltningsärenden samt undersöker om och i vad mån
1»
JuU 1971:
2 4
rättegångshjälp motsvarande institutet fri rättegång bör
införas för ärenden inför förvaltningsdomstolar och förvaltande myndigheter.
Frågan om möjlighet att förordna offentligt biträde åt part i vissa
förvaltningsärenden övervägs också av utredningen, vars arbete beräknas bli
slutfört under innevarande år.
Reform av rättshjälpen enligt riktlinjer i 1970 års
statsverksproposition
I 1970 års statsverkproposition
(prop. 1970: 1 bil. 4 s. 59) angav chefen för justitiedepartementet riktlinjer
för en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. Arbetet med
rättshjälpsreformen har i enlighet med dessa riktlinjer bedrivits inom
departementet och lett till en i juli 1970 framlagd promemoria med förslag tUl
rättshjälpslag m. m. (stencil Ju 1970: 14). Under arbetet har samråd
fortlöpande ägt rum med företrädare för bl. a. domstolarna, advokatkåren,
rättshjälpsanstalterna, kommunförbundet och landstingsförbundet. Det har
ansetts att dessa företrädares inställning till innehållet i promemorian inte
borde redovisas i denna.
I promemorian läggs fram förslag som innebär att
rättshjälp i princip skall kunna erhållas i fråga om varje rättslig
angelägenhet där behov av rättshjälp finns oavsett om ärendet behandlas av
domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller rådfrågning eller biträde vid
förhandlingar eller liknande.
Förmånerna vid rättshjälp skall enligt förslaget liksom
hittills i huvudsak bestå i att kostnaderna för biträde och utredning samt
inställelse vid förhandling ersätts av allmänna medel. Någon ändring av
reglerna om ansvaret för vinnande motparts rättegångskostnader föreslås icke.
Ett betydelsefullt inslag i förslaget är att en kortare rådfrågning hos jurist
skall lämnas mot en för alla överkomlig enhetsavgift av 50 kronor, som i
speciella fall skall kunna nedsättas eller helt efterges. När rättshjälp i
andra fall meddelas skall bestämmas en avgift som sökanden har att betala. Hans
ekonomiska förhållanden skall inte kunna föranleda att rättshjälp vägras utan
får endast betydelse för bestämmande av rättshjälpsavgiften. Genom denna
avgift skall sökandens förmåga att bidra till kostnaderna tas i anspråk.
Rättshjälpsavgiftens storlek skall i princip bestämmas med ledning av sökandens
inkomstförhållanden. För låginkomsttagare skaU avgiften endast utgå med ett
grundbelopp om 50 kronor. Överstiger inkomsten åtta gånger basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring, skall avgift utgå med belopp som täcker kostnaderna
för rättshjälpen. Beträffande brottmål föreslås ingen större ändring i den
gällande ordningen. Avgift skall inte utgå i sådana mål, och återbetalningsskyldighet
för av allmänna medel utgivna ersättningar skall föreligga i huvudsak efter
samma grunder som f. n. i de fall då tilltalad fälls till ansvar.
JuU 1971: 2 5
Enligt förslaget skall rättshjälpen administreras
av regionala, statliga rättshjälpsmyndigheter, i princip en i varje län. Vid
rättshjälpsmyndigheten skaU finnas rättshjälpsnämnd och s. k. aUmän
advokatbyrå.
Rättshjälpsmyndigheten
skall enligt förslaget avgöra ansökningar om rättshjälp och besluta om
rättshjälpsavgiftens storlek. Myndigheten skall också förordna biträde. Till
biträde skall få förordnas befattningshavare vid allmän advokatbyrå eller annan
som är lämplig för uppdraget. Myndigheten skall enligt lagförslaget också
förordna offentlig försvarare i brottmål. TiU sådan får förordnas advokat som
är lämplig för uppdraget. Myndigheten skall vidare bestämma ersättningen till
biträde och offentlig försvarare, i princip med ledning av särskilda taxor.
Rättshjälpsnämnden
skall handlägga dit hänskjutna frågor om vägran att bevilja rättshjälp och om
upphörande av rättshjälp samt frågor om att icke förordna biträde eller att
till biträde eller offentlig försvarare förordna annan än den som sökanden
föreslagit m. m.
I
vissa fall föreslås klagan mot rättshjälpsmyndighets beslut få anföras hos en
centralmyndighet, som också skall vara tillsynsorgan för rättshjälpsmyndigheterna.
Från centralmyndigheten skaU talan i fråga om ersättning till biträde eller
offentlig försvarare kunna fullföljas till Kungl. Maj:t i statsrådet.
De
allmänna advokatbyråerna skall byggas ut i en sådan omfattning att de får en
prisledande ställning. Inrättande av allmänna advokatbyråer skaU enligt
promemorian dock inte få leda till begränsningar i det fria advokatvalet.
Rättshjälpsmyndighetema skall svara för kvalitets- och kostnadskontrollen
beträffande den rättshjälp som förmedlas. När det gäller de allmänna
advokatbyråerna skall detta ske genom att dessa är knutna till myndigheterna.
Beträffande de privatpraktiserande juristerna sker en lämplighetsprövning i
varje särskilt fall innan förordnande som biträde eller offentlig försvarare
meddelas. Prövningen av de privatpraktiserande juristernas kostnadsräkningar
får ske mot bakgrund av den erfarenhet av biträdeskostnader som myndigheterna
förvärvar genom allmänna advokatbyråns verksamhet.
Promemorians förslag har remissbehandlats. Den
föreslagna utvidgningen av möjligheten tiU rättshjälp har därvid allmänt
tillstyrkts. Även förslaget om inrättande av allmänna advokatbyråer har
tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Däremot har bl. a. den föreslagna
organisationen av de administrativa arbetsuppgifterna i det nya systemet
kritiserats under remissbehandlingen.
Inom
justitiedepartementet pågår f. n. överarbetning av promemorians förslag på
grundval av remissyttrandena. Arbetet bedrivs med sikte på att en proposition
med förslag till lagstiftning i ämnet skaU kunna föreläggas årets riksdag.
JuU 1971: 2 6
Riksdagsbehandling
1968 och 1970
Här kan nämnas att första lagutskottet år 1968 i
sitt av riksdagen godkända utlåtande (ILU 1968: 24) i anledning av motion om en
fast organisation av statsanställda offentliga försvarare i brottmål bl. a. uttalat,
att ett sådant system i och för sig inte erbjuder några fördelar framför det
nuvarande vare sig för det allmänna eller för den som behöver bistånd av
försvarare. Utskottet framhöU särskilt att det även från psykologisk synpunkt
måste vara värdefullt att den tilltalade som nu är fallet kan anförtro sig åt
en offentlig försvarare med oberoende ställning i förhållande till
myndigheterna.
I
första lagutskottets ovan nämnda utlåtande år 1970 (ILU 1970: 5) behandlades
motioner angående en reform av rättshjälpen. De yrkanden som däri upptogs
gällde dels tillsättandet av en parlamentarisk utredning med uppgift att lägga
fram förslag angående förbättrad rättshjälp, dels förslag till lagstiftning om
ökad möjlighet till fri rättegång i tvistemål med syfte att tillförsäkra
medborgarna ekonomisk möjlighet att tillvarata sin rätt vid domstol.
Efter
att ha redovisat den av chefen för justitiedepartementet i 1970 års
statsverksproposition aviserade reformen uttalade utskottet, rörande formerna
för det fortsatta utredningsarbetet, att det uppenbarligen skulle vara ägnat
att fördröja en reform om en parlamentarisk kommitté tillsattes för detta
arbete. Med hänsyn till att förslag till lag om allmän rättshjälp skulle kunna
underställas riksdagen inom en ganska nära framtid kunde det vidare enligt
utskottets mening inte komma i fråga att, såsom yrkats i ett motionspar, införa
ett helt nytt system för den fria rättegången för den relativt begränsade tid
som kommer att förflyta innan den mer genomgripande reformen kommer till stånd.
Motionsyrkandena föranledde, på utskottets hemställan, icke någon riksdagens
åtgärd.
Motionsskälen
Motionen
nr 241
Motionärerna konstaterar att stark kritik under
remissbehandlingen i olika avseenden riktats mot innehållet i
departementspromemorian och finner det erforderligt att en omarbetning av
förslaget tiU rättshjälpslag sker i väsentliga delar. Med hänsyn till frågans
mycket stora vikt bör enligt motionärernas mening denna omarbetning ske i en
parlamentarisk beredning.
I
motionen anförs vidare att det är högst otillfredsställande att det stora
behov av vidgade möjligheter tiU rättshjälp som enligt en allmänt omfattad
mening föreligger nu måste fördröjas därför att förslaget i väsentliga
avseenden haft sådana brister att det icke kunnat läggas till grund
JuU 1971: 2 7
för
en proposition. Motionärerna anser det därför vara angeläget att redan innan
frågan om den framtida utformningen av samhällets rättshjälp får sin slutliga
lösning möjligheterna att erhålla fri rättegång ökas. Motionärerna föreslår
såsom en enkel provisorisk lösning en ändring av lagen om fri rättegång så att
den personkrets som är berättigad till fri rättegång vidgas. Detta skulle kunna
ske om den i lagen intagna begränsningen med hänsyn till sökandens ekonomi
anknöts till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring multiplicerat med
lämplig koefficient.
Motionen
nr 330
Motionärerna behandlar i den del som nu är aktueU
huvudsakligen tre skilda spörsmål rörande utformningen av det aviserade
förslaget om ökad rättshjälp.
Med
hänsyn tiU vikten av att Sverige har en fristående advokatkår bestående av högt
kvalificerade jurister anser motionärerna det vara angeläget att de
myndigheter, som skall lämna rättshjälp på det allmännas bekostnad, tillämpar
debiteringsprinciper som leder tiU konkurrens på Uka villkor mellan privat och
allmän verksamhet. Härigenom säges ett verkligt fritt advokatval kunna uppnås
samtidigt som statlig rättshjälp kan erbjudas även på orter där
rättshjälpsmyndighet inte inrättas. Tack vare konkurrensen skulle servicen
kunna lämnas till lägsta kostnad för samhället.
Motionärerna
anser vidare bindningen mellan rättshjälpsmyndigheterna och de icke
myndighetsutövande allmänna advokatbyråerna vara be tänklig. Misstankar av
jävskaraktär anses kunna uppkomma, då myndigheten skaU besluta om rättshjälp
för den, vars motpart redan erhållit rättshjälp i ärendet. Liknande situation
anses föreligga i fall då advokat vid myndigheten företrätt en part och
myndigheten har att bestämma arvode för det ombud som biträtt motparten.
I
motionen tas slutligen upp de problem som föreligger för part, vars motpart
åtnjuter förmånen av rättshjälp. Den part som får det föreslagna samhälleliga
stödet säges ha en synnerligen god förhandlingsposition, som skulle kunna
utnyttjas för uppnående av oskäligt förmånliga förlikningar, eftersom
motparten kan få bära sina egna rättegångskostnader oavsett målets utgång.
Motionärerna förutsätter därför att hithörande problem beaktas i det kommande
lagförslaget, exempelvis på så sätt att samhället påtar sig ansvaret för dylika
kostnader.
För
de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionerna.
Utskottet
I en inom justitiedepartementet föregående år
utarbetad promerrioria har lagts fram förslag om ett enhetligt system för
samhällets rättshjälp.
JuU 1971:2 8
Förslaget
är efter remissbehandling föremål för bearbetning inom departementet. Arbetet
bedrivs med sikte på att en proposition i ämnet skall föreläggas årets riksdag.
I
förevarande motioner framställs dels yrkanden rörande det fortsatta beredandet
av det i promemorian upptagna förslaget till rättshjälpslag, dels ock yrkande
orh ändring av gällande lagstiftning i avbidan på reformen av samhällets
rättshjälp.
Departementspromemorians
förslag innebär att rättshjälp i princip skall kunna erhållas i fråga om
rättsliga angelägenheter där behov av rättshjälp finns, oavsett om ärendet
behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller rådfrågning
eller biträde vid förhandlingar eller liknande. För att möta ökad efterfrågan
på biträde i rättsliga angelägenheter skall enligt förslaget inrättas allmänna
advokatbyråer i varje län med staten som huvudman. För konsultationer och
uppdrag som biträde skall dessutom anlitas privatpraktiserande jurister. De
administrativa uppgifterna i det nya rättshjälpssystemet skall enligt
förslaget skötas av en särskild organisation med lokala rättshjälpsmyndigheter
och en central myndighet.
Vid
remissbehandlingen har den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till
rättshjälp allmänt tillstyrkts. Även förslaget om inrättande av allmänna
advokatbyråer har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Däremot har bl. a.
den föreslagna organisationen av de administrativa arbetsuppgifterna i det nya
systemet kritiserats under remissbehandlingen.
I
motionen nr 241 framhålles att det vid remissbehandlingen i olika hänseenden
riktats stark kritik mot innehållet i departementspromemorian, och
motionärerna finner det erforderligt att förslaget till rättshjälpslag
omarbetas i väsentliga delar. Med hänsyn till frågans stora betydelse bör
enligt motionäremas mening omarbetningen ske i en parlamentarisk beredning.
För att undvika att en angelägen förbättring av rättshjälpen fördröjes föreslår
motionärerna vidare såsom en provisorisk lösning i avbidan på en genomgripande
reform av rättshjälpen, att den personkrets som nu är berättigad till fri
rättegång vidgas genom en ändring av lagen om fri rättegång.
I
motionen nr 330 betonas vikten av en fristående advokatkår och framhålles
angelägenheten av att i det nya rättshjälpssystemet tillämpas
debiteringsprinciper som leder till konkurrens på lika villkor mellan privat
och allmän verksamhet. Motionärerna anser bindningen mellan
rättshjälpsmyndigheterna och de icke myndighetsutövande allmänna
advokatbyråerna vara betänklig, eftersom misstankar av jävskaraktär kan
uppkomma vid myndighetens handläggning av skilda ärenden. I motionen tas också upp
de särskilda problem som kan föreligga för en part, vars motpart åtnjuter
rättshjälp, bl. a. därigenom att vinnande parts rättegångskostnader inte
omfattas av rättshjälpen. Enligt motionärerna
JuU 1971:2 9
kan spörsmålet lösas exempelvis på det sätt att samhället
påtar sig ansvaret för dylika kostnader. Mot bakgrunden av det anförda yrkas
att riksdagen begär att Kungl. Maj:t vid utformningen av förslaget om ökad
rättshjälp beaktar dels motionens krav på fri konkurrens mellan advokater i
enskild tjänst och advokater vid allmänna advokatbyråer, dels kravet på
inrättande av rättshjälpsmyndigheter som är fristående från de allmänna
advokatbyråerna, dels ock vad i övrigt anförts i motionen i nu aktuell del.
Rörande formerna för det fortsatta utredningsarbetet på en
reform av rättshjälpen uttalade första lagutskottet i anledning av motioner
till 1970 års riksdag, att det uppenbarligen skulle vara ägnat att fördröja en
reform om en parlamentarisk kommitté tillsattes för detta arbete. Vidare kunde
det med hänsyn till att förslag till lag om allmän rättshjälp skulle
underställas riksdagen inom en ganska nära framtid inte komma i fråga att,
såsom bl. a. yrkats i motionerna, införa ett helt nytt system för den fria
rättegången för den relativt begränsade tid som förflyter innan den mer
genomgripande reformen kommer till stånd. Motionsyrkandena föranledde, på
utskottets hemställan, inte någon riksdagens åtgärd.
Den bedömning som sålunda gjordes av 1970 års riksdag äger
enligt utskottets mening alltjämt sin giltighet. Att den provisoriska reform,
som nu förordas i avbidan på en slutlig lösning, synes vara mindre genomgripande
än den som föreslogs i förra årets motioner bör inte föranleda ett annat
ställningstagande. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen nr 241.
De i motionen nr 330 berörda spörsmålen angående
utformningen av förslaget till rättshjälpslag har, enligt vad utskottet
inhämtat, behandlats av flera av de remissinstanser som yttrat sig över
promemorian. Något slutligt ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida har ännu
inte skett. Med hänsyn härtill och då proposition i ämnet kan förväntas bli avlämnad
till riksdagen innevarande år saknas anledning för riksdagen att göra något
uttalande i de frågor som tagits upp i motionen. Utskottet kan på grund härav
ej heller tillstyrka de här behandlade yrkandena i sistnämnda motion.
Utskottet
hemställer
att motionerna nr 241 samt nr 330,
såvitt nu är i fråga, icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1971
På
justitieutskottets vägnar
ASTRID
KRISTENSSON
JuU 1971:2 10
Vid
detta ärendes behandling har närvarit: fru Kristensson (m), fröken Bergegren
(s), fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Emulf (fp), Larfors (s),
Johansson i Växjö (c), Nygren (s), Schött (m), fru Hjelm-Wallén (s)*, herr
Polstam (c), fru Nordlander (vpk), fru Bergander (s), herrar Petersson i
Röstånga (fp) och Alf Pettersson i Malmö (s).
Ej
närvarande vid betänkandets justering.
Reservationer
1)
av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), vilka £msett
dels att de tre sista styckena i utskottets
yttrande bort ersättas med text av följande lydelse.
Lika
med motionärerna anser utskottet att mycket stark kritik kan riktas mot det i
departementspromemorian framlagda förslaget. Kritiken gäller icke enbart den
föreslagna organisationen av de administrativa arbetsuppgifterna i det nya
systemet utan också bl. a. rättshjälpens omfattning, principerna för enskildas
deltagande i kostnaderna, reglerna om utseende av och bestämmande av ersättning
till biträde och offentlig försvarare. I framför aUt dessa avseenden är
promemorians förslag av sådant innehåll att det omöjligt kan läggas till grund
för lagstiftning utan genomgripande omarbetning.
Med
hänsyn till omfattningen av bristerna och då den tilltänkta lagstiftningen rör
frågor av väsentlig betydelse för medborgarnas rättstrygghet bör den
erforderliga omarbetningen enligt utskottets mening ske i en parlamentarisk
beredning.
I
avbidan på tidpunkten för reformens slutliga genomförande är det angeläget att
det stora behov av vidgade möjligheter till rättshjälp som föreligger för stora
medborgargrupper utan dröjsmål tillgodoses. Detta kan ske genom en provisorisk
ändring av 1 § lagen om fri rättegång. Lagrummet bör ändras så att den däri
stadgade begränsningen med hänsyn till sökandens ekonomi anknyts till
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring multiplicerat med lämplig
koefficient.
dels
att utskottet bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen nr 241 och i
anledning av motionen nr 330, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t dels anhåller om tillsättande av en parlamentarisk beredning med uppgift
att överarbeta det i stencil Ju 1970: 14 upptagna förslaget till
rättshjälpslag;
dels ock anhåller att
Kungl. Maj:t skyndsamt förelägger riksdagen förslag till ändring av 1 § lagen
om fri rättegång i enlighet med vad utskottet ovan anfört.
JuU 1971:2 11
2) av herrar Ernulf (fp) och Petersson i Röstånga (fp),
vilka ansett
dels att sista stycket i utskottets
yttrande bort ersättas med text av följande lydelse.
De i motionen nr 330 berörda spörsmålen angående
utformningen av förslaget till rättshjälpslag utgör frågor av central betydelse
för den enskildes rättstrygghet. Inom hela den västerländska, demokratiska
världen betraktar man det som självklart frän rättssäkerhetssynpunkt att
advokaterna skall stå fria och oberoende i förhållande till det allmänna. Om
det i promemorian framlagda förslaget genomföres, kommer de medborgare som vill
ta det allmännas rättshjälp i anspråk att få finna sig i att deras fria val av
biträde i väsentlig mån kan beskäras, att de kan utestängas från rättshjälp därför
att en administrativ myndighet tycker att de inte har något befogat intresse av
att få sin sak behandlad och att de berövas möjlighet att få för dem
betydelsefulla frågor prövade av domstol. I stor utsträckning skulle de t. o.
m. få finna sig i att dessa frågor prövades av en myndighet, knuten till den
allmänna advokatbyrå som företräder deras motparter.
Utskottet vill därför förorda att riksdagen begär att
motionärernas krav på fri konkurrens mellan advokater och på fristående
rättshjälpsmyndigheter beaktas vid det fortsatta arbetet på utformningen av
förslaget om ökad rättshjälp. Liksom motionärerna förutsätter utskottet också
att de särskilda problem som föreligger för part, vars motpart åtnjuter
förmånen av rättshjälp, får en tillfredsställande lösning i det kommande
lagförslaget.
dels att utskottet bort hemställa
att
motionen nr 241 icke föranleder någon riksdagens åtgärd;
samt att riksdagen, med bifall tili
motionen nr 330, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t begär att vid utformningen
av förslaget om ökad rättshjälp beaktas dels motionens krav på fri konkurrens
mellan advokater i enskild tjänst och advokater vid allmänna advokatbyråer,
dels kravet pä inrättande av rättshjälpsmyndigheter som är fristående från de
allmänna advokatbyråerna, dels ock vad i övrigt anförts i motionen i
förevarande del.
opaginerad Kontrollera mot PDF
TRYCKERIBOLAGET
IVAR H/EGGSTROM AB. STOCKHOLM I97I
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.