Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om avskaffande av brottspåföljden ungdomsfängelse, m.m.
1971 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU21, Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om avskaffande av brottspåföljden ungdomsfängelse, m.m.
Dokumentets text
Justitieutskottets
betänkande nr 21 är 1971 JuU 1971:21
Nr 21
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om
avskaffande av brottspåföljden ungdomsfängelse, m. m.
Motionen
I motionen 1971:55 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c) yrkas
att riksdagen uttalar sig för ett avskaffande av ungdomsfängelseinstitutionen
samt att riksdagen i skrivelse tUl Kungl. Maj:t begär utredning om nya former
för vård av unga lagöverträdare.
Motionärerna framhåller att kritik mot
ungdomsfängelseinstitutionens sätt att fungera har framförts från ohka håU, bl.
a. frän högre kriminalvårdstjänstemän och vårdare. Docenten Bengt Börjesson
har, säger motionärerna, i en undersökning påvisat att ungdomsfängelse är den
påföljd som ger det sämsta vårdresultatet. De uttalar vidare att
återfaUsfrekvensen är högre vid ungdomsfängelserna än vid andra anstalter och
att omkring 80 procent återfaU är en återkommande siffra.
Beträffande
förhåUandena på ungdomsanstalterna anför motionärerna:
Av de personer som finns i
ungdomsfängelse är omkring 30% beroende av centralstimulerande narkotika och de
flesta är haschrökare. Många kommer frän undermåliga hemmiljöer och deras
grundutbUdning är ofta dåhg. Pä anstalterna blandas olika kategorier av
ungdomar. Nybörjare träffar avancerade brottslingar, gravt mentalt störda
blandas med dem som aldrig tidigare varit utsatta för anstaltsbehandling.
Enligt mångas åsikt- bidrar kUentelets sammansättning tUl att konservera
brottsligt beteende och i mänga faU bidrar rent av anstaltsvistelsen tUl
ytterligare UtbUdning i brottslig verksamhet.
De bristande vårdresurserna för narkomaner och andra
psykiskt störda liksom den psykiska press som är förenad med att påföljden är
tidsobestämd bidrar inte tUl att åstadkomma en utveckling i positiv riktning
för den intagne. I stäUet resulterar anstaltsvistelsen ofta i passivisering och
apati som försvårar möjligheten att fungera socialt utanför murarna.
I motionen framhäUes vidare att för
vuxna användes det tidsobestämda straffet, internering, i mycket begränsad
utsträckning och då endast för återfaUsförbrytare med långt brottsregister eUer
för personer som begått mycket grova brott. Med tanke härpå är det enligt
motionärema förvånande och otUlfredsstäUande att man när det gäller värden av
unga lagbrytare fortfarande använder en påföljd som genom att vara tidsobestämd
är en motsvarighet tUl internering.
1 Riksdagen 197L 7saml. Nr 21
JuU
1971:21 2
Avslutningsvis uttalar motionärerna
att ungdomsfängelseinstitutionen som den fungerar i dag inte kan anses ha något
berättigande. Om man vill åstadkomma ett positivt värdresultat, och det måste
vara syftet med all vård, är det nödvändigt att finna andra former för vården
av unga lagöverträdare.
Nuvarande ordning
Allmänt om påföljderna för unga lagöverträdare
Enligt 33 kap. 1 § brottsbalken (BrB) är
straffbarhetsåldern 15 år, dvs. straffrättskipningen ingriper inte vid brott
begångna av dem som inte fyllt 15 år. De åtgärder som kan vara erforderliga
från samhäUets sida med anledning av brott av barn och ungdomar i sådan ålder
ankommer på barnavården. Beträffande brott av den som fyllt 1 5 år har man,
särskilt för varje brottspåföljd, övervägt från praktiska och humanitära
synpunkter för vilken åldersgrupp påföljden bör kunna komma i fråga.
Beträffande åldersgmppen 15-17 år fullföljer brottsbalken
den utveckling som har pågått under de senaste decennierna. Lagöverträdare i
denna åldersgrupp skaU i princip behandlas inom barnavärdens ram. Överlämnandet
tUl barnavärdens organ sker på tvä vägar, antingen i samband med beslut av
åklagaren att inte väcka åtal eller också genom domstols förordnande därom i
domen. Numera kan överlämnande ske så snart förutsättningar finns för
ingripande med förebyggande åtgärder eller omhändertagande enligt
barnavårdslagen. Inom barnavården kan t. ex. anordnas frivård i form av
övervakning och särskilda föreskrifter enligt regler som ganska nära
överensstämmer med brottsbalkens bestämmelser om skyddstillsyn. Den
anstaltsvård som kan komma i fråga inom barnavårdens ram är framför allt vård i
ungdomsvårdsskola. I stäUet för att överlämna den unge tiU vård enligt barnavårdslagen
kan domstolen efter omständigheterna döma tiU annan påföljd. Härvid gäller
följande restriktioner. Skyddstillsyn får ådömas endast om denna påföljd är
lämpligare än vård enligt barnavårdslagen och kan i dessa faU aldrig kombineras
med anstaltsbehandling. För ådömande av fängelse krävs synnerliga skäl, vilket
innebär en skärpning av förut gällande lag. Ungdomsfängelse förutsätter att
påföljden anses uppenbart lämpligare än annan påföljd.
När det gäUer lagöverträdare i åldern 1820 år kan
ingripande enligt barnavårdslagen förekomma endast i begränsad utsträckning.
Huvudvikten har därför i stäUet lagts pä åtgärder, som vidtas inom
kriminalvårdens ram. Endast för påföljder, som innebär frihetsberövande, har
det för ifrågavarande åldersgrupp ansetts motiverat med särbestämmelser. Ungdomsfängelse
är tänkt som den normala påföljden när en längre tids omhändertagande i
anstalt är päkaUat för den unges tUlrättaförande.
JuU
1971:21 3
Behövs endast en kort tids anstaltsvård, skall i stäUet
skyddstillsyn i kombination med anstaltsbehandUng tillgripas. Inte heller skall
ungdomsfängelse användas, när ett frihetsberövande är påkallat framför allt av
allmänpreventiva skäl. Utrymmet för att ingripa mot lagöverträdare, som har
uppnått 18 års ålder, med åtgärder enhgt bamavårdslagen är som ovan nämnts
begränsat. I den mån barnavårdslagen medger att åtgärder vidtas mot den som har
fyUt 18 är, äger domstolen emellertid besluta överlämnande tiU barnavård. Sådant
överlämnande ifrågakommer framför aUt i faU där någon, som på grund av tidigare
kriminahtet eller av annan anledning är intagen i ungdomsvårdsskola, blir
lagförd för brott.
För åldersgmppen mellan 21 och 23 år innehåUer
brottsbalken i påföljdshänseende den särbestämmelsen att 2122-äringar, liksom
15-l7-åringar, kan dömas tUl ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart
lämphgare än annan påföljd.
Brottsbalkens bestämmelser om ungdomsfängelse
Förutsättningarna för ådömande av ungdomsfängelse anges i
29 kap. 1 § BrB. En första förutsättning för påföljden är att fängelse i och
för sig är stadgat för brottet eUer, om det skaU dömas för flera brott, för
något av dem. För den som fyUt 18 men ej 21 år förutsattes vidare att den
fostran och utbUdning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn
tiU vederbörandes personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i
övrigt. Den som ej fyllt 18 år eUer som fyUt 21 men ej 23 är kan dömas tUl
ungdomsfängelse om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.
Behandlingen av den som dömts tUl ungdomsfängelse äger mm
i och utom anstalt och får pågå i högst fem är, varav högst tre år i anstalt.
Femårstiden kan dock förlängas till sex år om den dömde begär nytt brott under
det att behandhngen pågår, vUket medför att maximitiden för behandlingen i
anstalt föriänges tiU fyra år. Behandlingen börjar i anstalt och skall pågå där
så lång tid som finnes erforderiig med hänsyn tiU behandlingens syfte, dock som
regel minst ett år. Anstaltsvården skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om
särskUda skäl föreligger därför, i annan fångvärdsanstalt. Värden utom anstalt
får i princip inte upphöra förrän den pågått under en sammanhängande tid av tvä
år. Beslut om övergäng tiU värd utom anstalt meddelas av
ungdomsfängelsenämnden, som dock äger uppdra ät vederbörande övervakningsnämnd
att närmare bestämma dag för övergången. Under vården utom anstalt skaU den
dömde hela tiden stå under övervakning av särskUt förordnad övervakare. Ytterst
bär övervakningsnämnden ansvaret för övervakningen och värden i frihet över
huvud taget.
Om den
dömde under vården utom anstalt inte iakttar vad som åligger
JuU
1971:21 4
honom enligt brottsbalken eller enligt föreskrift eller
anvisning som meddelats honom med stöd därav, äger övervakningsnämnden meddela
föreskrift, tUldela honom varning eUer förelägga honom vid vite att iaktta
meddelad föreskrift. Om den dömde visar tredska att iaktta vad som åhgger honom
eUer om anstaltsvård påkaUas för att förebygga att han begär brott, kan
ungdomsfängelsenämnden förordna att han skall återintagas i anstalt. Om
äterintagning har skett, skaU den dömde ånyo överföras tUl vård utom anstalt,
när syftet med behandlingen bäst vinnes därigenom.
Om den tiU ungdomsfängelse dömde begår brott innan
påföljden har upphört och blh åtalad härför, står enligt 34 kap. BrB olika
möjligheter tUl buds för domstolen. Den möjlighet som i praktiken har störst
betydelse är att förordna att den fömt ådömda ungdomsfängelsepäfölj-den skaU
avse jämväl den nya brottshgheten. Domstolen äger då förlänga maximitiden för
ungdomsfängelsepåföljden enligt vad ovan nämnts. Om den dömde värdas i anstalt,
äger domstolen föreskriva att han icke får överföras tiU vård utom anstalt
förrän efter sex månader från domstolens beslut, såvida icke maximitiden för
anstaltsvård dessförinnan går tiU ända. Om den dömde vårdas utom anstalt, kan
domstolen föreskriva, att han skaU återintagas i anstalt och även att han ej
får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från
äterintagningen, såvida ej maximitiden för anstaltsvärd går till ända
dessförinnan. Maximitiden får av domstolen förlängas även om den väljer att
döma särskUt tiU påföljd för det nya brottet, varvid aUtsä den dömde underkastas
annan påföljd jämte ungdomsfängelsepåföhden.
Vid utnyttjande av den tredje möjlighet, som står tUl buds
vid nya brottslighet, nämligen att undanröja påföljden ungdomsfängelse och för
samtliga brott döma tUl påföljd av annan art, upphör ungdomsfängelsepå-foljden
i förtid. Påföljden kan också upphöra i förtid genom beslut av
ungdomsfängelsenämnden. Härför fömtsättes att den dömde vårdas utom anstalt och
som regel att vården utom anstalt pågått under en sammanhängande tid av tvä
är.
Verkställigheten av ungdomsfängelse
Ovan beskrivna bestämmelser i brottsbalken kompletteras
med regler angående verkställigheten av ungdomsfängelse i lagen (1964:541) om
behandling i fångvärdsanstalt (behandlingslagen), i kungörelsen (1964:630) med
vissa föreskrifter rörande tUlämpningen av denna lag (behandlingskungörelsen),
i kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som
dömts tUl påföljd för brott (frivärdskungörelsen) samt i kriminalvärdscirkulär
nr 2/1968 (vårdcirkuläret). 1 vissa hänseenden ges dessutom närmare
föreskrifter i andra cirkulär och instmktioner som utfärdas av
kriminalvårdsstyrelsen.
JuU
1971:21 5
Behandlingslagen, som avser
behandling i alla slags fängvärdsanstalter, innehåller dels tekniska regler om
verkställighetens början och beräkning av strafftid m. m., dels bestämmelser
som mer direkt rör behandlingen av intagna, de egentliga behandlingsreglerna.
Dessa bestämmelser reglerar de intagnas fördelning pä olika anstalter, arbete
och arbetsersättning, rätt tiU brevväxling, besök och permission, bestraffning
av disciplinära förseelser m. ni. I 6 kap. ges särskUda bestämmelser
beträffande dem som dömts tUl ungdomsfängelse. Reglerna innebär bl. a.
följande.
I ungdomsanstalt skaU, om ej för visst faU medgives
undantag, vårdas endast den som dömts tUl ungdomsfängelse. Genom denna
bestämmelse, kompletterad med brottsbalkens stadgande att anstaltsvården av den
som dömts till ungdomsfängelse som regel skall försiggå i ungdomsanstalt, åstadkommes
att ungdomsfängelseklientelet i huvudsak vårdas avskilt från andra
klientelgrupper. De dömdas fördelning meUan öppen och sluten anstaltsvård skall
ske under iakttagande av grunderna för lagens 25 § som bl. a. föreskriver att
hänsyn tas tiU de dömdas ålder, hälsotUlstånd, sinnesbeskaffenhet,
karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbUdning. Har
den dömde intagits i sluten anstalt, skaU han så snart det kan ske överföras
tUl öppen anstalt, om detta inte med hänsyn tUl hans sinnesbeskaffenhet eUer av
annan anledning måste anses olämphgt. Den dömde skaU arbeta tiUsammans med
andra intagna och får också tUlbringa fritiden tillsammans med dem, aUt såvida
inte särskUda skäl föreligger häremot. Lämpligt arbete skaU anvisas den dömde.
Arbetet bör vara ägnat att stärka hans förmåga och vilja att försörja sig och
att bibringa honom utbildning i lämpligt yrke. Vid valet av arbete bör hänsyn
tas tUl hans håg och fallenhet. Undervisning skaU meddelas i de ämnen
kriminalvårdsstyrelsen bestämmer. SärskUd uppmärksamhet skaU ägnas ät
fritidssysselsättning samt gymnastik och idrott. Den dömde kan erhålla
tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete eUer delta i annan
undervisning än som bedrives inom kriminalvården (frigång). Om det prövas vara
tiU gagn för behandlingen kan den dömde erhåUa tUlstånd att lämna anstalten
också för längre tid och under andra omständigheter än som allmänt gäller för
s. k. korttidspermission, dvs. fä åtnjuta långtidspermission. Permissionstiden
inräknas i anstaltstiden. Beslutanderätten i fråga om långtidspermission
tiUkommer ungdomsfängelsenämnden men har i viss utsträckning delegerats tiU
övervakningsnämndema.
Ungdomsfängelsenämndens praxis
Som nämnts i det föregående får
enligt brottsbalken den som dömts tUl ungdomsfängelse som regel inte överföras
tUl värd utom anstalt innan ett år förflutit från det han intogs i anstalt. För
normalklientelet brukar dock ungdomsfängelsenämnden medge att den dömde, om han
visar god
JuU
1971:22 6
skötsamhet och tillgodogör sig anstaltsbehandlingen samt
det kan anses sannolikt att han vid frigivningen kommer att erhålla för honom
lämpad UtbUdning eUer förmånlig arbetsanstäUning, bevUjas långtidspermission
tUls vidare efter tio månaders anstaltstid.
TUl ledning för anstaltsmyndigheterna och vederbörande
övervakningsnämnd för inriktningen av behandlingen under värden i anstalt och
förberedande av vården utom anstalt och övergången därtUl brukar
ungdomsfängelsenämnden meddela s. k. riktpunkt. Denna anger den tidigaste dag,
vid vUken under förutsättning att eleven sköter sig långtidspermission
eller överförande tiU vård utom anstalt enligt nämndens mening kan komma i
fråga, såvida inte särskilda omständigheter motiverar annat. För intagna som
tiUhör normalklientelet meddelas som regel inte någon dyhk riktpunkt utan
lagens huvudregel med den möjlighet till undantag som den anvisar anses utgöra
tiUräcklig ledning för förberedande av vården i frUiet.
För sådana som inte tiUhör den s. k. normalkategorin
eftersträvar nämnden att nä en viss differentiering. För den kategori av de
intagna som är minst belastad frän brottslighetssynpunkt förekommer att
långtidspermission beviljas även tidigare än efter tio månader. Om ä andra
sidan den brottshghet som föranlett domen på ungdomsfängelse är särskUt
allvarhg den innefattar t. ex. kassaskåpssprängningar, vapenstölder,
mordbrand eller rån anser nämnden sig som regel inte kunna medge undantag
från lagens normala rrUnimitid av ett års anstaltsvärd.
Under senare tid har ungdomsfängelsenämnden i ökad
utsträckning beslutat s. k. bunden permission, dvs. eleven har bevUjats
permission tiU för honom lämplig sysselsättning, specieUt lämpad yrkesutbUdning
eUer tUl vistelse pä bestämd ort m. m. Att permissionen är bunden innebär att
eleven får gå tUlbaka om han av någon anledning inte kan eller får fortsätta
den anvisade utbildningen eller sysselsättningen. Systemet med bunden
permission har lett till att anstaltsvistelsen i vissa faU kunnat inskränkas
tiU 78 månader. Under 1970 beslöts bunden permission i 77 faU.
Om en elev under långtidspermission gör sig skyldig tUl
nya brott, meddelar ungdomsfängelsenämnden ny riktpunkt, som då anges i månader
efter återförandet, vanligen 2-5 månader.
Anstaltsorganisationen såvitt gäller
ungdomsfängelseklientelet
Kriminalvårdens
anstalter är fördelade på åtta räjonger, varav fem är
geografiska
och tre avsedda för specialkhentel, nämligen internerings-,
ungdoms-
och kvinnoräjongerna.
Anstalterna
inom ungdomsräjongen är elva. Samtliga utnyttjas för
ungdomar
som dömes tiU ungdomsfängelse, flertalet också för det
numera
relativt obetydliga antal lagöverträdare under 22 är som dömes
JuU
1971:21
7
till fängelse. Sju av anstalterna är slutna och fyra
öppna. AtskiUiga av de slutna anstalterna har dock i viss utsträckning även
öppna platser. Sammanlagt fanns 1970 inom ungdomsräjongen 471 slutna och 202
öppna platser.
Centralanstalten inom ungdomsräjongen är belägen i
Uppsala. Den är mottagningsanstalt för ungdomsfängelseelever frän hela landet
och fungerar som klassificeringsanstalt. Sedan några år tUlbaka sker vid denna
anstalt anlagsundersökningar både praktiska och teoretiska - av samtliga
ungdomsfängelseelever. Undersökningarna sker i samarbete med pedagogiska
institutionen vid Uppsala universitet och ligger jämte den psykiatriska
undersökning, som regelmässigt utförs beträffande varje elev, tiU grund för en
bedömning av elevens möjlighet att tillgodogöra sig UtbUdning. TiU
Uppsalaanstalten hör kriminalvårdens studiegärd, som är avsedd för
studieinriktade intagna inom såväl ungdoms- som vuxenklientelet. Roxtuna
utanför Linköping är en anstalt för mentalt komplicerade ungdomsfängelseelever.
Skenas och Vångdalen är öppna anstalter för normalfaU och bUdar tiUsammans med
de slutna anstalterna HäUby och Mariefred räjongens mest utpräglade
utbildningsanstalter. De senare anstalterna tar emot normalbegävade elever som
på grund av rymningsbenägenhet inte kan vistas pä öppen anstalt. De slutna
anstalterna i Nyköping och Ystad bedriver yrkesutbUdning i begränsad omfattning
i produktionsinriktade verkstäder och har även möjlighet tiU terapibetona-de
sysselsättningar. HUdero intar i viss män en särställning genom att de intagna
där har specieUa möjligheter att under anstaltstiden ta anstäUning vid olika
företag i närheten. Specialanstalten i Jönköping ger eleverna möjlighet tiU
terapibetonad verksamhet i enmm eller i mindre gmpper. TiU ungdomsräjongens
förfogande står dessutom frigängshemmen Ytter-by och Björkahemmet samt en
mindre avdelning för ungdomsfängelseelever på psykiatriska kliniken vid
fångvårdsanstalten i Malmö.
Statistiska uppgifter
Av kriminalvärdens anstaltsklientel (i fängvärdsanstalter
och häkten) är 1970 - i genomsnitt omfattande 5 250 personer - hörde i
genomsnitt 452 tUl kategorin ungdomsfängelseelever. Motsvarande siffror för frivårdsklientelet
var 23 078 och 547.
Under är 1970 intogs 249 personer i ungdomsfängelse.
Dessutom återintogs 120 personer på gmnd av misskötsamhet i olika former.
Motsvarande siffror var 270 och 133 är 1969 samt 314 och 164 år 1968. Av de år
1970 intagna hade 38 procent tidigare vistats på ungdomsvårdsskola, 27 procent
tidigare dömts tUl skyddstUlsyn med anstaltsbehandling och 25 procent tidigare
dömts tUl skyddstUlsyn utan anstaltsbehandling. Tio procent hade tidigare icke
varit föremål för vare sig institutionsvård eller skyddstUlsyn. De intagnas
ålder och könstillhörighet samt huvudbrottet i domen framgår av följande tabeU.
JuU
1971:21 8
Dömd Rubrik Ålder Summa
enligt 15-17 18-20 21 22-24
Brotts balken
3:5
Misshandel - 9 1 - 10
3:6
Grov misshandel - 3 _ _ 3
4:4 Olaga
tvång - 1 - - 1
4:5
Olaga hot - 1 _ _ 1
6:1
Våldtäkt, våldförande - 1 - - 1
8:1
Stöld
-
8:4
Grov
stöld
7
8:5
Rån
4
8:6
Grovt
rån
2
8:7
TiUgrepp
av fortskaffningsmedel
5
8:12
Försök
eller förberedelse till stöld,
grov
stöld, rån etc
-
9:1
Bedrägeri
_
9:3
Grovt
bedrägeri
1
9:6
Häleri
1
17:1
Våld
eUer hot mot tjänstertian
-
23:4
Medhjälp
tiU brott
-
Narkoti-
kastraff-
lagen
1 §
Narkotikabrott
-
3 §
Grovt
narkotikabrott
1
Övriga
lagbrott
1
Summa
22'
20 1 - 21
119' 2 - 128
15 2-21
- - - 2
17 - - 22
1 - - 1
6' - - 6
5 1 - 7
1 - - 2
3 - - 3
1 - - 1
1 - - 2
Notsiffra
anger antalet kvinnor därav * varav 21 i åldern 17 är
220 7 - 249
JuU
1971:21 9
Historik
Vid sidan av de ordinära
frihetsstraffen i 1864 års strafflag infördes år 1902 tvångsuppfostran som en
särskUd behandlingsform för unga lagöverträdare. Tvängsuppfostran var en
frihetsberövande påföljd vars varaktighet inom vissa gränser lämnades obestämd
i domen för att bestämmas under behandhngens gång. Behandlingen avsäg att ge
fostran och UtbUdning. TiU tvångsuppfostran kunde dömas, om den tUltalade vid brottets
begående fyUt 15 med ej 18 år. Behandlingsformen avskaffades år 1947, emedan
lämplig vård för den ifrågavarande åldersgmppen ansågs bättre kunna beredas i
barnavårdens regi.
Redan dessförinnan, genom 1936 års lag om ungdomsfängelse,
hade ungdomsfängelse införts som en mot tvångsuppfostran svarande behandlingsform
för något äldre lagöverträdare, nämligen för dem mellan 18 och 21 år. Det
förutsattes även, att å brottet kunde följa fängelse eller straffarbete och att
brottet icke var så svårt att därå lägst kunde följa straffarbete i fyra år
eller däröver. Liksom tvångsuppfostran avsåg ungdomsfängelse att ge fostran och
utbUdning. Huruvida tUltalad borde dömas tUl ungdomsfängelse skulle därför bero
på om han var i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbUdning som
avsågs med ungdomsfängelse. Anstaltsvistelsens längd skulle bestämmas under behandlingens
gång. Utskrivning från anstalten fick icke ske förrän efter ett år om inte
särskUda skäl var därtUl, och å andra sidan fick den dömde icke kvarhåUas i
anstalt längre än fyra år. Utskrivning skedde i regel på prov, och den
provutskrivne ställdes under tUlsyn och var underkastad förhållningsregler för
sin livsföring. Bröt han mot dessa, kunde han återintagas i anstalt.
Ungdomsfängelselagen kom efter hand, framför aUt efter
1945 års stora straffverkstäUighetsreform, att tUlämpas på ett sätt som icke
var avsett. Tanken var att ungdomsfängelse skulle användas för unga
lagöverträdare som ingav goda förhoppningar, s.k. "raske Drenge" med
ett från Danmark hämtat uttryck. 1 den mån man fick tiUgång till flera och
bättre anstalter och därmed möjlighet att differentiera klientelet ansåg man
sig emeUertid böra döma även psykiskt undermåliga till ungdomsfängelse. TiU en
försämring av khentelet bidrog även ändringar i 5 kap. 5 § strafflagen och i
lagen om vUlkorlig dom, vUka innebar dels att tiU ungdomsfängelse kunde dömas
ungdomar som tidigare skulle straffriförklarats, dels att lagöverträdare med
god prognos i allt större utsträckning undgick frihetsberövande påföljd.
Enligt det förslag av strafflagberedningen (SOU 1956:55),
som ligger tUl grund för brottsbalkens påföljdssystem, skulle den som icke
fyllt 2 1 är kunna dömas till fängelse endast om han fyUt 18 är och om av
särskilda skäl fängelse pä viss tid överstigande tre år fanns böra ådömas.
1» Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 21
JuU
1971:21 10
Med detta undantag och med dei; undantag som följde av
möjligheten att kombinera skyddstUlsyn med anstaltsbehandling skulle enligt förslaget
den enda frihetsberövande påföljden i kriminalvårdens regi för unga under 21 år
vara förslagets motsvarighet till ungdomsfängelse, vilken kaUades
skyddsfostran. Denna påföljd skUde sig från ungdomsfängelse enhgt brottsbalken
bl. a. därigenom att någon legal minimitid för anstaltsbehandhngen icke
stadgades.
Såsom skäl för förslaget att nästan helt utesluta fängelse
för personer under 21 år i tanke att ungdomsfängelse skulle kunna användas i
stället anförde beredningen bl.a., att systemet med paraUella tidsbestämda och
tidsobestämda frihetsberövande behandlingsformer för lagöverträdare mellan 18
och 21 år vore ur skUda synpunkter behäftat med allvarliga olägenheter. Redan
detta, att domstolen hade att välja meUan de båda påföljderna, medförde stora
svårigheter. En allvarligare olägenhet vore, att valmöjligheten inverkat menhgt
på behandlingen i anstalterna för verkstäUighet av ungdomsfängelse därigenom
att de där intagna hängett sig åt jämförelser med det tidsbestämda straff de
trott sig ha kunnat påräkna såsom alternativ till ungdomsfängelse och att dessa
jämförelser lett till att de ansett sig orättvist behandlade. Denna inställning
hos de intagna torde enhgt beredningen ha bidragit till att anstaltsbehandhngen
vid ungdomsfängelse icke blivit tUl tiden så individualiserad som lagstiftaren
avsett och som behandlingsbehovet i det särskilda fallet påkallade.
Anstalstiden vid den första intagningen hade sålunda enligt beredningen i
alltför stor utsträckning fixerats tUl den i lagen angivna minimitiden av ett
år.
Beredningens förslag i denna del blev starkt kritiserat i
remissyttrandena, och i propositionen följdes det icke. Departementschefen
anförde tUl stöd för uppfattningen att både fängelse och ungdomsfängelse borde
ingå i påföljdssystemet för brottslingar i åldern 18-21 är bl. a. följande
(prop. 1962:10 s. C 92):
Motsvarigheten i beredningens
förslag tUl ungdomsfängelse är liksom detta utformat med tanke på sädana fall,
där en längre tids omhändertagande i anstalt är påkallat för den dömdes
tUlrättaförande. Påföljden är alltså avpassad för att tUlgodose
individualpreventiva syften. Den omfattning, i vilken beredningen vUl inskränka
användningen av fängelse ä lagöverträdare i förevarande åldersgrupp, har emellertid
nödvändiggjort för beredningen att tUl den tidsobestämda behandlingsformen
hänföra även fall, där frUietsberövandet är motiverat enbart eUer företrädesvis
av allmänpreventiva skäl. Ett sådant sammanförande av skilda klientelgrupper
inom denna reaktionsform synes icke innebära någon vinst. Visserligen
förutsattes att differentiering skaU kunna ske å skUda anstalter. Det torde
dock icke kunna bestridas, att olika synpunkter måste läggas på behandhngen med
hänsyn tUl de skiftande förutsättningar under vUka påföljden har ådömts, och i
detta avseende företer beredningens förslag enligt min åsikt uppenbara
svagheter.
Olägenheterna
med den nuvarande paralleUismen mellan tidsbestämt
JuU
1971:21 11
straff och ungdomsfängelse synes för övrigt ha givits för
stora proportioner av beredningen. Av ungdomsfängelsenämndens remissyttrande
framgår, att anstaltstiden vid ungdomsfängelse är betydligt mer differentierad
än vad beredningen synes ha utgått från. Att ännu större skUlnader i
anstaltstid icke föreligger mellan de intagna torde tiU stor del bottna i att
några säkra håUpunkter för en längre gående individualisering av behandlingen
för närvarande saknas. Den beslutande myndigheten har därför blivit tvungen att
faUa tiUbaka på en viss schematisering.
Jag anser för egen del icke tUlrådhgt att införa något
förbud mot att döma kriminell ungdom i åldern 18-20 är tiU fängelse. A andra
sidan är jag icke beredd att gå till den andra ytterligheten i förhällande till
beredningens förslag, nämligen att såsom från några häll har yrkats slopa
ungdomsfängelse och döma aUa brottslingar i denna åldersgrupp, som bör
underkastas anstaltsbehandUng inom fångvården, tUl fängelse. De skäl som
anförts för en så genomgripande reform är enligt min mening icke av sådan art,
att de bör föranleda ett övergivande av den nuvarande ordningen med en särskild
påföljd, som baseras pä frihetsberövandets relativa tidsobestämdhet.
Beträffande tUlämpningsomrädet för
ungdomsfängelsepäföljden anförde departementschefen (s. 309) att detta vore
något snävare än enligt beredningens förslag. Ungdomsfängelse skulle dock vara
den normala påföljden när längre tids anstaltsvård befanns vara påkaUad. TUl
grund härför låg uppfattningen att ungdomar i åldern under 21 år, som gjort sig
skyldiga tUl något allvarligare kriminalitet, i allmänhet var i behov av
särskild uppfostrande behandling.
Beträffande ungdomsfängelsepäföljdens stäUning i
påföljdssystemet anförde departementschefen vidare (s. 93):
Såsom förutsättning för dom tUl
ungdomsfängelse har i departementsförslaget uppstäUts, att sådan fostran och
utbUdning som avses med denna påföljd skall prövas vara erforderlig. Denna
förutsättning innebär bl.a., att ungdomsfängelse icke bör användas, om längre
tids anstaltsvård ej kräves för den unges tUlrättaförande. Liksom beredningen
och flertalet remissorgan anser jag nämligen, att till ungdomsfängelse icke bör
hänföras sädana unga, som behöver underkastas endast en kort tids anstaltsvärd.
För sådana faU bör i stäUet, såsom beredningen föreslagit, ett kortvarigt
frihetsberövande kunna kombineras med skyddstiUsyn.
Den angivna förutsättningen för ådömande av
ungdomsfängelse
innebär vidare, att ungdomsfängelse ej skall användas, när ett frihetsberö
vande är päkaUat framför allt av allmänpreventiva skäl. Någon större
praktisk betydelse torde denna begränsning knappast få, emedan man i
fråga om ungdomar som har begått allvarliga brott i regel torde ha att
utgå frän att behov av uppfostrande åtgärder föreligger. Frihetsberövande
av huvudsakligen aUmänpreventiva skäl torde därför främst bli aktueUt,
när fråga är om brott av mindre allvarlig art och intagningen i anstalt
därför kan göras tämligen kort. I dessa fall kommer valet närmast att stå
mellan skyddstiUsyn kombinerad med behandling i anstalt och fängelse
på kort tid.-----
Något hinder mot att använda ungdomsfängelse med hänsyn
till
brottets svårhet torde icke böra uppställas. När fråga är om mycket grova
brott torde dock, såsom även beredningen har framhälht, fängelse många
gånger vara att föredraga.
En
pågående ungdomsfängelsebehandling torde i regel icke böra brytas
JuU
1971:21 12
pä grund av återfaU i brott. Om den unge genom upprepade
återfaU och genom sitt handlande i övrigt visar sig uppenbarligen icke vara
mottaglig för behandlingen, kan det dock med hänsyn tiU såväl honom själv som
övriga i anstalten intagna vara lämpligast att han vid ny lagföring dömes tUl
fängelse.
Statliga kommittéer, m. m.
KAIK
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tUlkallades är 1967
sakkunniga för att göra en allmän översyn av lagstiftningen om behandling i
fångvärdsanstalt m. m. De sakkunniga har antagit benämningen kommittén för
anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK). De problem som kommittén enligt
direktiven bör ta upp är främst sådana som f. n. regleras i behandlingslagen,
dvs. principerna för de intagnas fördelning på olika anstalter, arbete och
arbetsersättning, rätt tiU brevväxling, besök och permission samt bestraffning
av disciplinära förseelser, Kommittén beräknas avsluta sitt arbete under hösten
1971.
Socialutredningen
Ar 1967 tillkallades också sakkunniga för en aUmän översyn
av den sociala vårdlagstiftningen. De sakkunniga, socialutredningen, skaU
enligt direktiven även se över det materiella innehållet i barnavårdslagen,
varvid också lämpligheten och verkningarna av i lagen angivna åtgärder, vård
och behandling samt frågan om urgdomsvårdsskolomas funktion och ställning
skall prövas. Utredningsarbetet beräknas pågå under hela 1971.
Sakkunniga för utredning av frågan om påföljder för
psykiskt avvikande lagöverträdare
Enhgt Kungl. Maj;ts bemyndigande i april 1971 har
sakkunniga tillkallats för att utreda frågan om påföljder för psykiskt
avvikande lagöverträdare.
Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning
1 slutet av år 1969 tUlsattes kommittén för kriminologisk
behandlmgs-forskning för en systematisk forskningsplanering pä kriminalvårdens
område. Planeringen skaU enligt dhektiven inriktas pä forskningsprojekt som
syftar tiU att söka mäta rehabiliteringseffekten av olika behandlingsätgärder.
Därvid skall i första hand sädana undersökningar komma i fråga som kan ge
underlag för ställningstaganden i fråga om kriminalvårdens praktiska utformning
under den närmaste tiden. Samtidigt bör de sakkunniga eftersträva att sätta in
sitt planeringsarbete i ett större kriminalpolitiskt perspektiv. De mer
näraliggande projekten bör efter hand kunna infogas i en vidare planering av
forskningen inom kriminologin och angränsande fält.
JuU
1971:21 13
I anslutning tiU den sålunda
pågående forskningsplaneringen på kriminalvårdens område må erinras om att
Kungl. Majl; i november 1969 i ett regeringsförslag tiU Nordiska rådet begärt
rådets yttrande över frågan om utvidgat nordiskt kriminologiskt samarbete.
Enligt förslaget bör samarbetet inriktas på en samnordisk planering av
forskningsarbetet med en ändamålsenligt fördelning av arbetet meUan de olika
länderna och en styrning av arbetet enhgt överenskomna riktlinjer. Planeringen
bör bedrivas inom ramen för ett samnordiskt organ, lämpligen det redan
existerande samarbetsrådet för kriminologi. Nordiska rådet har i februari 1971
antagit en rekommendation (nr 32/1971) om sådant kriminologiskt samarbete.
Kriminalvårdsberedning
Kungl. Maj:t har innevarande månad beslutat tiUsätta en
kruninal-värdsberedning för en översyn av mål och medel inom kriminalvården.
Några direktiv för beredningen, som skaU bh parlamentarisk, har ännu icke
pubhcerats. Rörande beredningens närmare uppgifter uttalas emellertid bl. a.
följande i ett pressmeddelande från justitiedepartementet.
"Under senare tid har många reformförslag på
kriminalvärdens område lagts fram av olika kommittéer. Ytterligare några
kommittéer kommer också inom kort att presentera nya reformer. Alla dessa
förslag har ett starkt inbördes samband. Det är därför nödvändigt att få tUl
stånd en samordning, planering och prioritering av aktuella reformer.
Insatserna inom kriminalvården måste ske med en bestämd målsättning och efter
enhetliga riktlinjer. En prioritering måste också ske meUan olika åtgärder inom
kriminalvården och i förhåUande till de krav som stäUs pä ökade resurser pä
andra områden inom samhället.
En vUitig
fråga inom kriminalvården är fördelningen av msatser mellan
anstaltsvärden
och frivården. Utvecklingen går klart mot en
minskad
beläggning pä anstalterna och en motsvarande ökning av
frivårdsklientelet.
En ökad satsning på frivärden måste göras.
Åtgärder
måste även vidtas för att förbättra behandlingen av de intagna. Värdpersonalens
sammansättning och arbetsförhållanden bör även ses över.
Reformerna bör särskUt inriktas pä åtgärder som minskar
återfaUs-
brottshgheten.--- Ett ökat engagemang frän arbetsmarknadsorganisa
tionerna är värdefuUt för att ge lagöverträdare bättre möjligheter att
anpassa sig tUl samhäUslivet.
Beredningens
resultat bör redovisas under första halvåret 1972."
JuU
1971:21 14
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen frän riksåklagaren, Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges
advokatsamfund.
Kriminalvårdsstyrelsen
(majoriteten) tUlstyrker så tUl vida motionen att styrelsen uttalar sig för
tillsättandet av en kriminalpohtisk beredning, i vars uppgift även skulle kunna
ingå att göra en utredning om nya former för vård av unga lagöverträdare.
Socialstyrelsen anser att skäl kan finnas för en mer begränsad översyn av
päföljdssystemet för ungdomar under 23 år. Advokatsamfundet tillstyrker utan
att ta ställning tUl yrkandet om ungdomsfängelseinstitutionens avskaffande
yrkandet om en utredning rörande behandlingen av unga lagöverträdare.
Övriga remissinstanser avstyrker motionsyrkandena.
Advokatsamfundet uttalar att det
enligt samfundets mening i stort sett finns fog för den kritik mot påföljden
ungdomsfängelse som framförts i motionen. Samfundet säger sig sakna möjlighet
att i detta sammanhang uttala sig om i vad mån bristerna är att hänföra tiU
påföljden sådan den konstruerats eller tiU det sätt varpå den kommit att
tUlämpas i praktiken. Samfundet är emeUertid inte främmande för tanken att
bristerna kan vara att hänföra tUl båda dessa omständigheter. Man bör dä, anför
samfundet, hålla i minnet att en del av de påtalade bristerna förekommer också
beträffande andra påföljder, som innebär frihetsberövande.
Ett avskaffande av påföljden ungdomsfängelse finner
samfundet inte böra ske utan närmare analys av bristernas orsak och omfattning.
En prövning av denna fråga måste äga mm inom ramen för en aUsidig utredning
rörande behandhngen av unga lagöverträdare. Samfundet finner mycket tala för
att en sådan utredning kommer tiU stånd och ansluter sig till motionen i denna
del.
Kriminalvårdsstyrelsen
(majoriteten) uttalar inledningsvis att genom att ungdomsfängelsepåföljden
använts för ett för påföljden mindre lämpat khentel erfarenheterna av påföljden
försämrats. Härigenom har också aUmänheten fått den negativa uppfattning om
påföljdens ändamålsenlighet varom motionen bär vittne. Inom kriminalvården har
man naturligen uppmärksammat denna utveckling och sökt att i görligaste mån
komma till rätta därmed.
Rörande
det klientel som ådömes ungdomsfängelse uttalar styrelsen:
Brottsbalken - som trädde i kraft
1965 - har givit domstolarna större möjligheter än tidigare att låta unga
lagöverträdare bli föremål för kriminalvård i frihet. Den övervägande delen av
de ungdomar som nu
JuU
1971:21 15
lagföres för brott ådömes därför en icke frihetsberövande
påföljd. 1 de fall där alla tidigare åtgärder inom och utom kriminalvården
visat sig resultatlösa är man emellertid hänvisad tUl någon form av sluten
anstaltsvård inom kriminalvården. Under dessa förhållanden är det uppenbart att
de ungdomar som sålunda blir föremål för anstaltsvård till övervägande del-
tillhör ett mer eller mindre svärbehandlat klientel, vilket ofta besväras av
psykiska störningar i förening med alkohol- och narkotikamissbmk. Det är dä
också naturligt att antalet återfall i brott måste bli högt enär klientelets
särart ger ett i förhållande tUl andra vårdformer sämre resultat. Den i
motionen nämnda undersökningen av docenten Bengt Börjesson är dock icke
invändningsfri. En påtaglig brist i denna är att det antal intagna i
ungdomsfängelse som ingår i undersökningen är så htet att resultatet av
undersökningen beträffande denna vårdform måste bedömas med stor försiktighet.
Vid sidan av det svårt belastade klientelet som ovan
nämnts ådöms mte så fä ungdomar som gjort sig skyldiga till mycket grova brott
ungdomsfängelse i stället för ett långvarigt fängelsestraff. 1 dessa fall har
således ungdomsfängelseinstitutet gett en möjlighet att begränsa längden av
frihetsberövandet och på ett relativt tidigt stadium låta frivärdsåtgär-der
ersätta anstaltsbehandling.
Beträffande innehåUet i vården på
ungdomsanstalterna fortsätter styrelsen:
Inom ungdomsfängelseinstitutets ram
har man sökt bygga upp en behandlingsform speciellt avpassad för unga
lagöverträdare. Såväl allmän-bildande som yrkesinriktad undervisning förekommer
i betydande omfattning. Folkhögskoleverksamhet har inbyggts i systemet.
Möjligheterna tiU heltidsstudier från grundskola tiU universitetsnivå har
öppnats genom en studiegärd ansluten tUl uppsalaanstalten. Teoretisk och
praktisk särundervisning för svagt begåvade och intagna med försenad
mognadsutveckhng har inrättats. YrkesutbUdning i byggnadsfacket har
möjliggjorts genom avtal med byggnadsarbetareförbundet. Vidare förtjänar
nämnas den omfattande gnippverksamhet under medverkan av personal och de
intagna själva vUken bedrivits vid ett par av de större ungdomsanstalterna.
Därjämte finns relativt goda möjligheter tUl fysisk träning och annan
fritidssysselsättning. Utmärkande för denna del av behandlingen är att man vUl
anvisa den intagne olika möjligheter tiU en meningsfuU fritidsverksamhet efter
anstaltsvistelsen. Detta underlättas bl. a. genom besök av ungdomar från ohka
organisationer som då umgås med eleverna under otvungna former. För intagna med
svårare psykiska besvär förfogar man över en för ändamålet lämpad anstalt
(Roxtuna). Ungdomsanstalterna har erhåUit större personal än övriga anstalter
vUket är ägnat att skapa ett gott förhällande mellan personalen och de intagna.
Det är naturligen önskvärt att i ännu högre grad skapa förutsättningar för en
aktiv och individuell behandling. Därmed måste dock anstå i avvaktan pä ökade
resurser.
Styrelsen påpekar fortsättningsvis
att man i debatten omkring Urägavarande påföljd lätt glömmer bort att de
ungdomar som hamnar hos kriminalvården oftast tillhör ett klientel varmed andra
sociala organ tidigare haft att taga befattning utan att kunna ge någon bot.
Styrelsen syftar därvid på såväl behandlingen enligt barnavårdslagen som
medicinska åtgärder. När detta klientel efter att ha begått brott måste
beredas inte endast vård utan även utbildning för sin
återanpassning, kommer
JuU
1971:21 16
kriminalvården in på ett relativt sent stadium där det
krävs synneriigen omfattande resurser för att kunna nå det för individen och
samhäUet eftersträvade syftet.
De anmärkningar som motionärerna riktat mot anstaltsvärden
för bristande möjligheter att omhändertaga narkomaner och andra psykiskt störda
anser styrelsen i och för s:tg icke vara övertygande som argument för
ungdomsfängelseinstitutets slopande utan kan istället åberopas till stöd för
att kriminalvärden tiUförs de ökade behandlingsresurser som är motiverade med
hänsyn till klientelutvecklingen. Vad här anförts gäUer dock icke endast dem
som dömt;; tiU ungdomsfängelse. Samma synpunkter kan enligt styrelsen även
läggas pä det övriga frihetsberövade klientel som är socialt snedbelastat och
ofta på grund därav kommit att begå brott.
Beträffande behovet av åtgärder i motionens syfte
framhåller styrelsen att endast en relativt kort period har förflutit sedan
brottsbalken trädde i kraft. Det kan emellertid trots detta ifrågasättas om
inte utvecklingen gått så snabbt att balken i ohka avseenden redan måste
betecknas som föråldrad. Den fortlöpande utbyggnaden av samhäUets
utbUdningssektion liksom utvecklingen inom den psykiska hälsovårdens och
socialvårdens verksamhetsområden kan på ett avgörande sätt väntas påverka
kriminal-värdsklientelets situation och personlighetsmässiga struktur. Växande
psykologiska och sociologiska kunskaper kan beräknas medföra ökande krav på
tolerans och hänsynstagande gentemot människor med avvikande beteendemönster
och en starkare inriktning pä psykoterapeutiskt inriktade behandlingsmetoder.
Enligt styrelsens mening kan det således vara skäl att mycket snart underkasta
bl. a. påföljdssystemet en revidering varvid även ungdomsfängelseinstitutets
framtida utformning naturligtvis bör göras tiU föremål för en översyn,
Styrelsen hänvisar i sammanhanget till vad styrelsen anfört 1970 i yttrande tiU
riksdagens första lagutskott över remitterade motioner angående tUlsättandet av
en kriminalpohtisk kommitté, m. m. Styrelsen anförde där:
Det är en förlegad uppfattning att
ett lagverk, när det en gång kommit tiU stånd, skaU kunna stå ombbat under en
längre tid. Sådant var möjligt i äldre tider dä utvecklingen inte hade den takt
som den numera har. För den moderna tiden måste det anses riktigt att det för
kriminalpolitiken finns ett organ, sammansatt på lämpligt sätt och givetvis med
inslag av pariamentarisk representation, som kan kontinuerligt följa
utvecklingen och modensera de lagar som har med kriminalpolitiken att göra.
Stagnation är, även på detta område, detsamma som tUlbakagång. Ett alltmera vidgat
internordiskt och i viss utsträckning även intereuropeiskt samarbete på det
krhninalpohtiska fältet gör det likaså angeläget att hithörande
lagstiftningsfrågor kan hänskjutas tUl ett centralt beredningsorgan.
Kriminalvårdsstyrelsen har i ohka sammanhang under årens
lopp efterlyst en fortsättning pä Strafflagberedningen och Straffrättskommittén.
Även inom Svenska krkninalistföreningen har uttalats önskemålet att
JuU
1971:21 17
en sådan uppföljning skuUe komma tUl stånd. Den torde
lämpligen kunna betecknas som "kriminalpolitisk beredning". En sådan
beredning skulle i allt väsentligt tUlgodose de i motionerna väckta förslagen
rörande en översyn av strafflagstiftningen. Därutöver torde emellertid i viss
utsträckning aUtjämt kvarstå ett behov av "specialkommittéer" -
såsom exempelvis fångvårdens byggnadskommitté för särskilda frågor inom
rättsvården och därtill angränsande områden.
1 sitt nu avgivna yttrande uttalar
styrelsen avslutningsvis att den anser att motionärernas hemstäUan om en
utredning om nya former för värd av unga lagöverträdare mycket väl kan inrymmas
i det förslag som styrelsen framförde 1970, och styrelsen uttalar ånyo sin
önskan att en kriminalpohtisk beredning kommer tiU stånd.
Från styrelsens yttrande var en
ledamot på det sätt skiljaktig att hon i särskilt yttrande anförde, att hon i
och för sig inte hade något att invända mot tillsättandet av en kriminologisk
beredning men ansåg att tiden ännu icke var mogen härför.
Riksåklagaren (RA) uttalar
inledningsvis att tidsobestämdheten i påföljderna ungdomsfängelse och
internering under senare år blivit föremål för kritik från
rättssäkerhetssynpunkt. Denna kritik bottnar, anser han, delvis i uppfattningen
att frihetsberövandet är en ineffektiv åtgärd från individualpreventiv synpunkt
och att en tidsbestämd påföljd är mindre negativ för den dömde. Det har
emeUertid i praxis, fortsätter RA, förmärkts en tendens att inte överskrida den
minimitid för frihetsberövandet som föreskrivits i brottsbalken beträffande
ungdomsfängelse eUer i domen såvitt gäUer internering. Samtidigt har det
kommit in ett element av tidsobestämdhet i fängelsestraffet genom en ökad
användning av vUlkorlig frigivning och av längtidspermission som övergång tiU
viUkorlig frigivning. SkUUnaden meUan tidsbestämda och tidsobestämda påföljder
har på så sätt i viss mån utjämnats.
Efter påpekande att kritiken i motionen mot
ungdomsfängelseinstitutet synes vara dåligt underbyggd och därför mindre
tjänlig som underlag för en saklig diskussion av institutet framhåller RA
vidare;
Det är tydligt att resultatet av
behandling i ungdomsfängelse är nedslående från den synpunkten att
återfallsprocenten är hög. Något ligger det i talet om ungdomsanstalterna som
förbrytarskolor. Detta är emeUertid inte en konsekvens av att påföljden är
tidsobestämd utan beror på den klientelförsämring som skett under senare är.
Kriminalvård i frUiet har kommit tUl användning i betydligt större omfattning
än tidigare och det klientel som återstår för ungdomsanstalterna att ta hand om
är följaktligen det mest belastade med den sämsta prognosen. Det hör tUl
undantagen att någon döms till ungdomsfängelse utan att tidigare ha varit
intagen i ungdomsvårdsskola. Det finns inte anledning att tro på bättre
resultat genom att placera ungdomar, som behöver omhändertagas under längre
tid, i anstalter avsedda för tidsbestämt frihetsberövande. Avgörande är den
behandling som de intagna erhåUer. De nackdelar som det talas om i motionen bör
förebyggas genom en strikt tiUämpning av den lUla
JuU
1971:21 18
gruppens princip i förening med en sådan
personaluppsättning på anstalterna att de intagna ständigt kan sysselsättas i
meningsfull verksamhet. Möjligheter tUl differentiering mellan ohka
ungdomsanstalter finns och kan eventueUt ytterligare utvecklas.
Avslutningsvis uttalar RÄ att det
kan diskuteras om man skall behålla påföljden ungdomsfängelse och i sä faU hur
den bör vara utformad. Vad som framförts i motionen synes emeUertid inte ge
anledning att nu överväga någon ändring. Frän viss synpunkt torde frågan komma
att beröras i den utredning om en översyn av brottsbalkens päföljdssystem som
justitieministern nyligen aviserat. Under hänvisning tUl det anförda avstyrker
RA bifall till motionen.
Svea hovrätt finner med stöd av
sina erfarenheter sedan brottsbalkens tUlkomst att de överväganden som ledde
till utformningen av brottsbalkens påföljder för här ifrågavarande
ungdomsklientel alltjämt framstår som bärande. Den av motionärerna åberopade
undersökningen av Börjesson är enligt hovrätten inte obestridd. Det dåliga
"vårdresultat", som påföljden ungdomsfängelse kan sägas ge om man ser
tUl procenten återfaU inom viss tid, behöver inte huvudsakligen bero pä
speciella brister hos påföljden. Den väsentiiga orsaken kan vara att just den
gmpp ungdomar, som kommer till ungdomsanstalterna, domineras av personer, som
under en orolig period av sitt liv inte \an förmås avhålla sig från
brottslighet genom någon tänkbar påföljd.
Hovrätten framhåller vidare att det kan sägas att
ungdomsfängelserna inte fungerar så som man kunde önska sig. Enligt hovrättens
mening torde det emeUertid inte kunna göras gäUande annat än att kriminalvårdsstyrelsen
gör vad som med hänsyn tUl tillgängliga resurser rimligen kan begäras för att
bemästra de synnerligen svåra problem som behandlingen av ungdomsklientelet
erbjuder.
Naturligtvis är det, fortsätter hovrätten, påkallat med
förbättringar och reformer. Arbete härmed torde bedrivas av kriminalvårdsstyrelsen
och behovet av åtgärder med detta syfte torde vara uppmärksammat av Kungl.
Maj:t. Ingenting av det motionärerna anfört eUer som hovrätten annars har sig
bekant ger emellertid vid handen att påföljden ungdomsfängelse för närvarande
bör avskaffas. Innan vägande skäl har anförts för en sådan åtgärd och därmed
också för ändring av hela påföljdssystemet för ungdomar i åldern 1820 är, bör
reformerna enligt hovrättens mening avse förbättringar och ökade resurser inom
ramen för påföljden ungdomsfängelse. Pä dessa skäl anser hovrätten inte att det
finns anledning tUl åtgärd frän riksdagens sida tiU följd av motionen.
Socialstyrelsen framhäUer
inledningsvis att ungdomsfängelseklientelet i dag i mycket stor utsträckning
utgöres av ungdomar som tidigare varit föremål för långvariga ingripanden av
barnavårdsnämnd. Ungdomsvårds-
JuU
1971:21 19
skolornas resurser har varit uttömda och annan påföljd än
äterintagning pä ungdomsvårdsskola har förordats. Den kritik som riktas mot
ungdomsfängelseinstitutet är enUgt styrelsen i viss utsträckning berättigad.
Påföljden ungdomsfängelse har inte kunnat utvecklas tiU vad som en gäng var
avsett, nämUgen tUl att fostra och utbUda ungdomar som p. g. a. social
missanpassning gjort sig skyldiga tUl brott. Det är emeUertid knappast befogat
att anta att detta i och för sig beror pä påföljden som sådan. Snarare är
orsaken tUl missförhåUandena den att ungdomsfängelserna fått mottaga ett
khentel som de inte varit avsedda för, nämligen alkoholister, narkomaner och
gravt psykiskt sjuka, för vUka anstalterna saknat resurser att meddela
erforderlig vård.
Styrelsen uttalar vidare att ungdomsfängelsepäföljden i
realiteten inte är tidsobestämd. Regelmässigt är anstaltsvärden vid skötsamhet
begränsad tUl 10 månader. Aterintagningstiden är oftast tre månader och
överstiger så gott som aldrig sex månader. Den ovisshet som kan föreligga för
den intagne hänför sig huvudsakhgen tUl den förlängning som följer av fortsatt
brottshghet. En viss psykisk press kan anses föreligga för den som hoppas pä en
särskUt gynnsam behandling ifråga om anstaltstid, vilket emellertid inte är
något som särskUt utmärker ungdomsfängelsepåföljden.
Enligt styrelsen kan det inte anses helt lyckligt att i
stället för ungdomsfängelse införa en påföljd som i hkhet med fängelse står i
proportion till brottets grovlek. En av synpunkterna bakom ungdomsfängelseinstitutet
var att längden av frihetsberövandet inte skulle ha att göra härmed utan i
stäUet stå i samband med den omhändertagnes behov av UtbUdning och uppfostran.
1 så måtto överensstämmer ungdomsfängelsepäföljden med påföljden överlämnande
tUl värd enligt barnavårdslagen dä intagning sker pä ungdomsvårdsskola. Försök
att inom kriminalvårdens ram behandla ungdomar efter i stort sett samma
principer som inom barnavärden torde vara att föredra framför en behandhng som
överensstämmer med den som ges fängelsefångar. Frågan om brottspåföljden
ungdomsfängelse måste också, framhäUer styrelsen, ses i sammanhang med övriga
åtgärder mot kriminell ungdom. Den kan alltså inte ryckas ut och behandlas
separat.
De brister som förefinns, vUka bl. a. återspeglas i den
anmärkningsvärt höga återfaUsfrekvensen, gör enligt styrelsen att skäl kan
finnas för en mer begränsad översyn av påföljdssystemet för ungdomar under 23
år. Härom anför styrelsen:
Tyngdpunkten i en sådan översyn bör
läggas på frågan om att inom ramen för det förefintliga påföljdssystemet skapa
resurser för behandhng av det mycket svåra klientel som kommit att tillföras ungdomsfängelserna.
Frågan om minimitiden för vården inom anstalten bör kanske också omprövas. Den
nuvarande bestämmelsen om ett års minimitid tUlkom då man räknade med att ha
ett godartat khentel som under relativt lång tid skuUe få yrkesutbUdning och
arbetsträning. En sänkning av ettårsregeln skuUe göra det naturligt att i ökad
omfattning och pä ett tidigare stadium
JuU
1971:21 20
bruka förfarandet med s. k. bunden permission. En utökning
av frivärden efter mönster från ungdomsvårdsskolevårdens vård utom skola bör
också övervägas i syfte att underlätta återanpassningen i samhället. Det är
troligt att en ökning av samhäUets insatser vad gäller värd och behandling av
kriminella såväl i frihet som under anstaltstid betyder väsentligt mer än en
förändring av själva päföljdssystemet. Innan det finns belägg för att någon
annan form av anstaltsbehandling kan förväntas ge bättre resultat än
ungdomsfängelse torde därför resurserna i främsta hand böra satsas pä
förbättringar inom rådande system och försök att förändra människors attityder
gentemot personer sorn . är eller varit intagna i anstalt för undergående av
brottspåföljd. Pågående kriminologisk forskning torde därvid ha en uppgift att
fyUa när det gäUer frågan hur samhäUets resurser för kriminalvård skall
användas. Innan ytterligare utredningar börjar planeras bör också avvaktas
resultatet av det arbete som kommittåi för anstaltsbehandhng inom
kriminalvården (KAIK) utfört.
Domareföreningen erinrar om att
ungdomsfängelse ursprungligen var avsett för unga lagöverträdare som ingav goda
förhoppningar, EmeUertid har, framhåller föreningen, ungdomsfängelse kommit att
i stor utsträckning användas för ett annat klientel. Detta sammanhänger med
ungdomskriminalitetens utveckhng och med det förhåUandet att kriminalvård i
frihet kommit tUl användning i aUt större utsträckning. De som nu döms till
ungdomsfängelse är därför ofta ungdomar som återfaUit i brott efter att först
ha varit föremål för vård enligt barnavårdslagen och därefter dömts tUl
skyddstiUsyn. Prognosen för dem som döms tUl ungdomsfängelse är pä grund härav
ofta dålig, och det är därför i och för sig inte ägnat att väcka förvåning att
återfaUsfrekvensen är hög. EmeUertid kan enligt föreningens mening inte genom
de utredningar som företagits rörande ungdomsfängelseklientelet anses
ådagalagt, att återfaUsfrekvensen skulle ha blivit lägre om de som dömts tUl
ungdomsfängelse i stäUet blivit föremål för andra av lagstiftaren anvisade
åtgärder inom barnavården eller kriminalvården.
Det anförda innebär inte, fortsätter föreningen, att
föreningen är övertygad om att påföljden ungdomsfängelse bör bibehållas
oförändrad; den höga återfaUsfrekvensen talar otvivelaktigt för att man bör
skapa bättre vårdformer för nu ifrågavarande klientel. Enligt föreningens
mening är det dä särskUt barnavärden och kriminalvärden i frihet som kommer i
blickpunkten. Inom dessa vårdområden saknas emellertid, anser föreningen, de
resurser som erfordras för att tUlgodose behovet av särskUd uppfostrande behandling
av ungdomar som gjort sig skyldiga tUl allvarligare kriminahtet. Enhgt
föreningens mening är det därför i varje faU för närvarande inte möjligt att
avskaffa påföljden ungdomsfängelse. Föreningen avstyrker pä grund härav
motionsyrkandet om avskaffande av denna påföljd men anser att frågan om nya
former för vård av unga lagöverträdare bör ägnas ökad uppmärksamhet.
JuU
1971:21 21
Utskottet
1 motionen framföres stark kritik
mot ungdomsfängelseinstitutionen. Pä ungdomsanstalterna sammanföres, framhåller
motionärema, ungdomar med ringa kriminell belastning med avancerade
brottslingar, narkomaner och gravt mentalt störda. I många fall innebär därför
anstaltsvistelsen en utbildning i brottslig verksamhet eller en passivisering
i stället för en utveckhng i positiv riktning. Motionärerna uttalar också att
värdresurserna pä ungdomsanstalterna är otillräckliga för narkomaner och för
andra psykiskt störda samt att återfaUsfrekvensen är högre för de tiU
ungdomsfängelse dömda än för intagna vid andra anstalter. Vidare framhäUes som
otiUfredsställande att man för unga lagbrytare fortfarande använder en påföljd,
som genom sin tidsobestämdhet innebär en psykisk press för den dömde. Enligt
motionärernas mening kan ungdomsfängelseinstitutionen som den fungerar i dag
inte anses ha något berättigande, utan det är nödvändigt att finna andra
vårdformer för de unga lagöverträdarna. Med hänsyn härtiU yrkas att riksdagen
dels uttalar sig för ett avskaffande av ungdomsfängelseinstitutionen, dels
begär utredning om nya former för värden av unga lagöverträdare.
Som framgår av redogörelsen ovan är ungdomsfängelse den
påföljd i brottsbalkens påföljdssystem som är avsedd att komma till användning
för unga lagöverträdare, främst i åldern 1820 år, då deras tillrättaförande
anses kräva en längre tids anstaltsvärd. För ungdomar som behöver underkastas
endast en kort tid pä anstalt inom kriminalvården är skyddstillsyn med
anstaltsbehandhng och fängelse de påföljder som i första hand bör komma i
fråga. Fängelse bör som regel också väljas före ungdomsfängelse då
brottsligheten är av mycket grov beskaffenhet. Som alternativ till
ungdomsfängelse och andra frihetsberövande påföljder inom kriminalvärdens regi,
främst för ungdomar under 20 är, finns också omhändertagande inom barnavårdens
ram. Den anstaltsvård som dä framför aUt kommer i fråga är intagning i
ungdomsvårdsskola.
Vid en bedömning av ungdomsfängelsepäföljden är det enligt
utskottets mening av vikt att man beaktar den förändring i fråga om
anstaltsklientelet som utvecklingen av ungdomskriminaliteten och införandet av
brottsbalkens differentierade påföljdssystem har medfört. Antalet brott, både
av ungdomar och äldre, har ökat kraftigt under en läng följd av år, och
brottshgheten har antagit aUt grövre former. Efter brottsbalkens ikraftträdande
har kriminalvård i frihet kommit att användas i betydligt större omfattning än
tidigare, och sluten anstaltsvärd inom kriminalvården har i stort sett kommit i
fråga endast för lagöverträdare som inte kunnat tUlrättaföras genom åtgärder
inom barnavärdens ram eller genom skyddstillsyn. Ungdomsanstaltema har på gmnd
härav i allt högre grad fått mottaga ett alltmer krimineUt belastat klientel
som är särskilt svärbehandlat, eftersom det till mycket stor del
JuU
1971:21 22
utgöres av narkomaner, alkoholskadade och psykiskt störda.
Den höga procenten återfall i brott för ungdomsfängelseklientelet enhgt de
begränsade undersökningar som företagits omkring 75 procent - måste enligt
utskottets mening ses mot bakgrund härav.
1 det följande tar utskottet först upp den kritik som i
motionen anföres mot ungdomsfängelsepåföljden i dess nuvarande utformning.
Kritiken gäller bl. a. påföljdens tidsobestämdhet, vilken anses innebära en
psykisk press för den dömde. Att påföljden är till tiden obestämd har i
förarbetena motiverats med att den är avsedd att tillgodose individualpreventiva
syften och att man inte pä förhand kan bedöma hur långvarig behandling som
erfordras för att resocialisera den dömde. I tUlämpningen har emeUertid i fråga
om strafftiderna genomförts en ganska långtgående schematisering. Den egentliga
anstaltsvärden är sålunda enligt en numera tämligen fast praxis begränsad tUl
tio månader för det skötsamma ungdomsfängelseklientelet. Den ovisshet som kan
föreligga för de intagna hänför sig därför väsentligen tUl den förlängning som
kan följa av fortsatt brottslighet eUer misskötsamhet i övrigt. Det kan
tUläggas att ungdomsfängelse härvidlag inte skiljer sig frän intagning pä
ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen. För fängelseklientelet, å andra
sidan, har kommit in ett moment av tidsobestämdhet genom de ökade möjligheterna
till vUlkorlig frigivning och genom bmket att pä samma sätt som vid
ungdomsfängelse använda längtidspermission som övergång till vUlkorlig
frigivning. SkUlnaden mellan tidsbestämda och tidsobestämda påföljder har
härigenom i väsentlig mån utjämnats. För de ungdomsfängelseelever som visar god
skötsamhet under anstaltstiden och under vården utom anstalt kan i realiteten
ungdomsfängelse numera knappast anses innebära en större tidsobestämdhet än ett
långvarigt fängelsestraff. Vad nu sagts utesluter självfaUet inte att de dömda
kan uppleva ungdomsfängelsepåföljden lika väl som interneringspåföljden som
mer obestämd tiU tiden än fängelsestraffet.
Beträffande motionärernas uttalanden om bristande
differentiering inom anstalterna av de till ungdomsfängelse dömda vill
utskottet anföra följande.
Enligt brottsbalken skall anstaltsvården av den som dömts
tUl ungdomsfängelse som regel försiggå i ungdomsanstalt, och i praktiken är
detta nästan undantagslöst faUet. Härigenom och genom behandlingslagens regel
att endast den som dömts tiU ungdomsfängelse får värdas i ungdomsanstalt, om ej
för visst faU medgives annat, åstadkommes att ungdomsfängelseeleverna i
huvudsak vårdas avskilt frän andra klientelgrupper. Samtliga
ungdomsfängelseelever undergår regelmässigt före den mer definitiva
anstaltsplaceringen psykiatrisk undersökning och anlags-undersökningar, både
praktiska och teoretiska, vid en särskUd mottagnings- och
klassificeringsanstalt. Undersökningarna ligger tiU grund för den fördelning av
ungdomsfängelseklientelet pä de olika anstaltema som
JuU
1971:21 23
sker med hänsyn främst tUl begävningsgrad, psykiskt
värdbehov, rymningsbenägenhet, disciplinsvårigheter samt behov av
yrkesutbildning och undervisning. Anstalterna inom den s. k. ungdomsräjongen,
f. n. elva till antalet, är av såväl öppen som sluten karaktär och anpassade
tUl de dömdas skilda anlag och behov. Vissa anstalter, två öppna och två
slutna, är sålunda utpräglade utbildningsanstalter och en, Roxtuna, är
specialanstalt för mentalt komplicerade elever. En särställning intar den tUl
ungdomsanstalten i Uppsala knutna Studiegärden, där heltidsstudier bedrives i
ohka former per korrespondens, i studiecirkelform, enskUt med lärarhjälp eUer
genom frigäng tiU skola eUer till universitetet i Uppsala. Även inom de olika
anstalterna sker i stor utsträckning en dUferentiering genom uppdelning av
eleverna i smärre behandlingsgrupper enligt "den lUla gruppens
princip".
De kritiska synpunkterna i övrigt i motionen hänför sig
väsentligen till värdresurserna för narkomaner och för andra psykiskt störda,
vilka enligt motionärema är otillräckliga. Synpunkterna härvidlag utgör
emellertid som kriminalvårdsstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande tUl
utskottet knappast något argument för ungdomsfängelseinstitutets slopande, eftersom
resursbristema på narkomanvårdssidan snarare torde vara mindre i fråga om de
till ungdomsfängelse dömda än beträffande det övriga kriminalvärdsklientelet,
på såväl anstalts- som frivärdssidan. Som ovan nämnts finns för de
ungdomsfängelseelever, som är drogmissbrukare eUer har andra psykiska besvär,
en för ändamålet särskilt avsedd och lämpad anstalt, Roxtuna. För svårt
psykiskt störda elever disponeras dessutom ett antal platser på psykiatriska
kliniken vid fångvärdsanstalten i Malmö.
Av det anförda framgår att motionärernas kritik mot
ungdomsfängelseinstitutionen knappast har sådan tyngd, att den kan hgga tiU
grund för ett övergivande av ungdomsfängelse som påföljd för unga
lagöverträdare. De otillfredsställande värdresultat som påföljden kan sägas ge,
om man ser till procenten återfall inom viss tid, har enligt utskottets mening
inte sin grund i några särskilda brister hos påföljden som sådan. Anledningen
torde snarare vara att söka i den ovan beskrivna förskjutningen mot ett alltmer
krimineUt belastat och psykiskt stört klientel. Att värden och behandlingen av
detta klientel erbjuder utomordenthgt stora problem har på ett otvetydigt sätt
klarlagts för utskottet vid de studiebesök pä olika ungdomsanstalter som
utskottet har företagit innevarande år. Det synes emeUertid utskottet knappast
finnas berättigad anledning tro att vårdresultatet skulle blivit bättre om
ungdomsfängelsekhentelet placerats i anstalter avsedda för tidsbestämt
frihetsberövande, vUket är det alternativ som den nuvarande ordningen erbjuder
när barnavården och kriminalvården i frihet uttömt sina resurser.
1 jämförelse med det tidsbestämda straffet har som ovan
något berörts ungdomsfängelsepåföljden den fördelen att den - med den
begränsning
JuU
1971:21 24
som följer av reglerna om minhnitid - ger möjlighet att
anpassa längden av frihetsberövandet efter den omhändertagnes behov av
utbildning och fostran. Dessutom medger den en växling aUtefter behovet mellan
värd inom och utom anstalt. I dessa hänseenden överensstämmer ungdomsfängelsepåföljden
med överlämnande tiU värd enligt barnavårdslagen i de faU då intagning sker på
ungdomsvårdsskola, och det synes utskottet naturligt att man inom
kriminalvården föredrar att söka behandla ungdomar efter principer liknande dem
som tillämpas inom barnavården framför att ge en behandling som överensstämmer
med den som ges fängelsefångar. Det bör i sammanhanget också beaktas att i
resurshänseende vården av ungdomsfängelseelever starkt prioriterats i
förhåUande tiU annan anstaltsvård i kriminalvärdens regi.
På grund av det anförda och i avsaknad av belägg för att
någon annan förekommande form av behandling inom kriminalvärden kan förväntas
ge ett bättre resultat än ungdomsfängelse för det khentel som nu döms tUl denna
påföljd avstyrker utskottet motionen i vad däri yrkas att riksdagen skaU uttala
sig för ett avskaffande av ungdomsfängelseinstitutionen.
Vad härefter gäller motionärernas yrkande om en utredning
av nya former för vård av unga lagöverträdare viU utskottet först understryka
att av utskottets nyssnämnda ställningstagande inte kan dragas slutsatsen att
utskottet anser ungdomsfängelsepåföljden utgöra en invändningsfri form av
institutionsvärd för unga lagöverträdare. De svagheter som påföljden är behäftad
med hänför sig emellertid enligt utskottets mening inte till påföljden som
sådan utan är fastmer en följd av den brist pä resurser som kriminalvården
under en följd av år besvärats av. Bristerna gör sig framför aUt gäUande i det
egentliga rehabUiteringsarbetet, som i aUtför stor utsträckning måste
eftersättas på grund av otillräckliga personalresurser. En kraftig förstärkning
av kriminalvårdens resurser, som ger ökade möjligheter till olika aktiverande
och rehabiliterande åtgärder, är enligt utskottets mening ofrånkomlig om den
institutioneUa värden av unga lagöverträdare skall kunna ge avsedda resultat.
Förutom kriminalvårdens egna resurser bör man enligt utskottets mening utnyttja
de anordningar som står tUl buds pä övriga sarahäUsomräden, såsom inom utbildnLngssek-torn,
arbetsvärden, nykterhetsvärden och sjukvärden. Utskottet kan härvidlag som ett
belysande exempel peka pä de värdefulla initiativ som redan tagits genom det
samarbete meUan kriminalvård och fackförbund som under några år pågått vid
anstalten Skenas.
En resursförstärkning bör kombmeras med successiva
förbättringar och reformer inom ramen för ungdomsfängelsepåföljden och påföljdssystemet
i övrigt. De förslag som härutinnan framförts i riksåklagarens och
socialstyrelsens remissyttranden bl. a. om en sänkning av minimitiden för
värden inom anstalt och om en utökning av frivården - synes utskottet
välgrundade och värda att närmare övervägas. Även frågan om
JuU
1971:21 25
tidsobestämdheten bör enligt utskottets mening prövas i
sådant sammanhang. En fastare gmnd för genomförandet av reformer rörande
ungdomsfängelsepåföljden torde kunna erhållas när resultaten föreligger av den
utredning som verkställts av kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvärden
(KAIK) rörande bl. a. den institutioneUa värdproblematiken. För värden av unga
lagöverträdare över huvud taget är självfaUet den kriminologiska forskningen av
stor betydelse. Utskottet vUl härvidlag erinra om de steg som nu har tagits på
detta forskningsområde såväl i vårt land, genom tiUsättandet av kommittén för
kriminologisk behandlingsforskning, som på det nordiska planet genom initiativ
för ett vidgat nordiskt kriminologiskt samarbete. En forskning efter de
riktlinjer som dragits upp i direktiven för den nämnda kommittén - syftande
till att påvisa säkrare korrelationer meUan behandlingsmetoder och behandlingsresultat
- torde enligt utskottets mening kunna öka fömtsättningama att komma fram tUl
en rationeUt utformad kriminalvård såväl för de unga lagöverträdarna som för
det äldre klientelet. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om den
utredning rörande bland annat ungdomsvårdsskolornas funktion och ställning som
f. n. verkställes av socialutredningen.
Mot nu angiven bakgrund anser utskottet att det saknas fog
för en särskild utredning om nya former för värd av unga lagöverträdare i
enhghet med motionärernas förslag.
Även om utskottet sålunda avstyrker bifall tiU motionen,
ger den dock utskottet anledning tUl vissa uttalanden av mer aUmän räckvidd.
VäsentUgen i överensstämmelse med vad som anföres i kriminalvårdsstyrelsens
remissyttrande anser utskottet att den snabba samhäUsutveck-lingen i viss
utsträckning medfört att åtskilUga av de värderingar som låg bakom
brottsbalkens päföljdssystem redan nu framstår som föråldrade. Det kan därför
inom kort finnas skäl att göra en allmän översyn av brottspåföljderna och i ett
större sammanhang överväga rikthnjema för den framtida kriminalpohtiken. Ett
steg i denna riktning har för övrigt i dagarna tagits genom Kungl. Maj:ts
beslut om tUlsättandet av en parlamentarisk kriminalvårdsberednmg för en
översyn av mål och medel inom kriminalvärden.
Utskottet
hemställer
att
riksdagen avslår motionen 1971:55.
Stockhohn den 26 oktober 1971
På
justitieutskottets vägnar
ASTRID
KRISTENSSON
JuU
1971:21 26
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s),
fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i
Växjö (c), Jönsson i Malmö (s). Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fm
Hjelm-WaUén (s), fm Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstänga (fp) och
Wijkman (m).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.