Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ansvar för ekonomiskt förtal
1971 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU22, Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ansvar för ekonomiskt förtal
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitieutskottets
betänkande nr 22 år 1971 JuU 1971.22
Nr 22
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om
ansvar för ekonomiskt förtal.
Motionen
I motionen 1971:646 av herr
Nordgren m. fl. (m) yrkas "att riksdagen i skrivelse tUl Kungl. Maj.t
hemställer att Kungl. Maj.t måtte framlägga förslag om sådana ändringar i 5
kap. 1 § brottsbalken och i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen att
bestämmelsema i dessa även kommer att omfatta ekonomiskt förtal".
Rörande motionens innehåll i övrigt får utskottet hänvisa
till motionen.
Gällande rätt
Som ekonomiskt förtal bmkar
betecknas förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk person och som
medför ekonomiska skadeverkningar för den utpekade men inte innefattar angrepp
mot någons personUga heder.
I brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden
rörande ekonomiskt förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra
koUektiv. Reglerna om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket skaU
dömas för förtal, om någon utpekar annan såsom brottshg eller klandervärd i
sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för
andras missaktning. Ansvar skaU dock enhgt andra stycket ej ådömas, om den
åtalade var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till
omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att
uppgiften var sann eller att han hade skähg grund för den. Med detta undantag
är förtal straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller icke. För
straffbarhet förutsattes bl. a. att fråga är om uttalanden med en viss
bestämdhet, icke blott om värdeomdömen. Straffet för förtal är böter. För grovt
förtal, varom stadgas 12 §, är straffet böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskUt beaktas, om uppgiften genom
sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var
ägnad att medföra allvarlig skada. Enhgt 3 § skall ansvar för förolämpning
inträda, om man
Riksdagen 1971.7 saml. Nr 22
JuU 197122 2
smädar annan genom kränkande tiUmäle eller beskyUning eUer
genom annat skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning samtidigt utgör ett
förtalsbrott, äger stadgandena om förtal företräde. Ansvar för förolämpning
skall alltså ådömas endast om gärningen ej är belagd med ansvar enligt 1 eller
2 §. Straffet för normalfaU är endast böter men för grova fall böter eller
fängelse i högst sex månader. I 4 § stadgas att förtal av avliden skall
bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen är sårande för de efterlevande eUer
den eljest kan anses kränka den frid, som bör tUl-komma den avlidne. Därvid
skall beaktas den tid som förflutit efter dödsfallet samt omständigheterna i
övrigt.
Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhällande tUl
tryckfrihetsförordningen stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom
otillätet yttrande i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar
framstäUning som innefattar, bland annat, iirekränkning mot enskUd person. I
lagrummet stadgas vidare: "Med ärekränkning förstås i denna paragraf
förtal och förolämpning. Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom
brottslig eUer klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som
är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn
tUl omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han hade skähg grund för den. Förtal av
avliden innefattar att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den
eljest kan anses kränka den frid, som bör tUlkomma den avlidne. Förolämpning
innebär att någon smädar annan genom kränkande tiUmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom."
Enhgt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller vidare
att för tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar i första hand
utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i
nämnda kapitel anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans
vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författande av
artiklar eller pä annat sätt medverkat tUl att skriften fått visst innehåll är
uteslutna frän ansvar. Anledningen härtUl är att ett dylikt ansvar skulle kunna
verka hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement tUl
yttrandefriheten har även ansetts vara att artikelförfattare och andra
bidragsgivare tiU en tidning skall kunna göra anspråk pä anonymitet (3 kap.
tryckfrihetsförordningen).
Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda
framgår, inte direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om
ärekränkning anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en
persons yrkesutövning eller ekonomiska förhåUanden ofta bör kunna ätkommas som
vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas
huvudregeln i 1 § något vidsträckt och den anses tillämplig pä sådana yttranden
som formellt avser t. ex. en juridisk
JuU 197122 3
person, ett företag eller en vara, en kår, invånarna i ett
hus eller annan grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda
personer därigenom utpekas.
I lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har
intagits en generalklausul, enligt vilken en näringsidkare, som vid
marknadsföring av vara eller tjänst företager handling som genom att strida mot
god affärssed eller på annat sätt är otiUbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
kan vid vite förbjudas att fortsätta därmed eUer företaga annan liknande
handling (1 §). Denna generalklausul ger näringsidkare ett visst skydd mot
förtal från konkurrenters sida. Med stöd av klausulen kan man nämligen ingripa
mot att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett
konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I
viss mån torde det också få anses möjligt att ingripa mot framställningar som
visserligen inte innehåller annat än fuUt sakriktiga uppgifter i dessa
hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den
utpekade. Enligt 12 § samma lag skall den som bryter mot vitesförbud ersätta
skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.
Frågans tidigare behandling
Enligt 16 kap. 8 § strafflagen
straffades den som emot annan av arghet utsatte eller fortspred rykte om
gärning som var menlig för den angripnes yrke, näring eller fortkomst.
Straffrättskommittén föreslog i
sitt betänaknde Förslag tUl brottsbalk (SOU 1953: 14) att en motsvarande
straffbestämmelse om ekonomiskt förtal skulle införas i brottsbalkens
bedrägerikapitel. Med ekonomiskt förtal förstods ogrundad uppgift angående
gärning eller omständighet som är ägnad att skada någon i utövningen av yrke
eller näring eller eljest i ekonomiskt hänseende. Förutsättningen för straff
enligt bestämmelsen var att gärningen inte var straffbar som förtal enhgt
ärekränkningskapitlet (betänkandet s. 28, 278-282).
Departementschefen avstyrkte i lagrådsremiss 1958 (prop.
1962:10 s. B 52 f.) kommitténs förslag om ekonomiskt förtal, bl.a. då han ansåg
att spridande av oriktiga eUer ogrundade uppgifter om en persons yrkesutöv-nmg
eUer ekonomiska förhåUanden ofta kunde ätkommas såsom vanlig ärekränkning. I
den män det var fråga om sädana närings- och ekonomiska förhåUanden, som ej
kunde sägas ha något samband med det personliga anseendet, hade det föreslagna
stadgandet sin väsenthga betydelse i förhåUandet mellan ohka näringsidkare och
berörde således spörsmål som lämpligast borde regleras i lagstiftningen mot
illojal konkurrens, anförde departementschefen.
Lagrådet
(prop. 1962: 10 s. B 429 f.) uttalade en avvikande mening
JuU
1971:22 4
och förordade att i ärekränkningskapitlet upptogs ett
stadgande om ekonomiskt förtal. Lagrådet ansåg att sådan ryktesspridning som
här var i fråga knappast syntes höra hemma i lagstiftningen mot iUojal
konkurrens. Att konkurrenter spred osanna uppgifter om varandra förekom visserhgen
men även andra såsom kunder, patienter, f. d. anstäUda m. fl. -kunde om
yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej var ärekränkande i vanhg mening
men mycket skadUga för vederbörande. Enligt lagrådet kunde frågan få en mera
konsekvent behandling, om ett stadgande härom meddelades i brottsbalken.
I propositionen (1962:10) vidhölls emeUertid den tidigare
av departementschefen i lagrådsremissen intagna ståndpunkten.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen berördes frågan
om ekonomiskt förtal i en i anledning av propositionen väckt motion (1:536).
Motionen föranledde ingen ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Första lagutskottet
(ILU 1962:42) anförde i frågan bl.a.:
Utskottet anser det möjhgt att
frågan om ekonomiskt förtal ej kan erhålla en tUlfredsställande reglering inom
den naturliga ramen för lagstiftningen mot illojal konkurrens. Eventuellt kan
det dä visa sig lämpligt att i brottsbalken upptaga ett stadgande i ämnet.
Spörsmålet härom synes dock icke böra upptagas till ytterhgare övervägande i
förevarande sammanhang utan först då utredningen om iUojal konkurrens, vilken
numera omhänderhar varumärkes- och firmautredningens ifrågavarande uppgifter,
har framlagt resultatet av sitt arbete.
Straffrättskommittén föreslog också
införande av en straffbestämmelse avseende ärekränkning a' kollektiv. I
propositionen om brottsbalken fanns emellertid nämnda straffbestämmelse icke
medtagen. Departementschefen anförde som skäl härför bl. a. att man vid
bedömning av om en sådan kriminalisering är behövhg måste beakta att starka
betänkUgheter anmäler sig ur yttrandefrihetens synpunkter. Vid övervägande av
frågorna fann sig departementschefen inte övertygad om behovet av den av
komnuttén föreslagna utvidgningen.
Lagrådet, som även i denna fråga hade en avvikande mening,
uttalade bl.a.:
Den sakliga grunden tUl atl vanlig
ärekränkning ansetts kunna riktas endast mot fysisk person har naturhgen varit,
att juridiska personer ej ansetts företräda något sådant intresse som
straffbestämmelserna avsett att skydda. Beträffande ekonomiskt förtal är
uppenbart, att i sakens natur ej ligger någon dylik begränsning. Även juridiska
personer äro bärare av ekonomiska intressen. Det synes icke behövligt att i
lagtexten särskilt utmärka, att brottsbeskrivningen avser att täcka även det
fallet att förtalshandlingen gäUer en juridisk persons verksamhet.
Också denna fråga upptogs i den
nyssnämnda motionen 1:536. Första lagutskottet uttalade i sitt även i denna del
avstyrkande utlåtande:
JuU
1971:22 5
Kollektiva enheter torde allmänt
sett få anses väsentligt mindre känsUga för ärekränkning än enskilda personer,
åtminstone för uttalanden, som ej är ägnade att medföra ekonomisk skada.
Samtidigt torde rätten till fri kritik vara väl så betydelsefull för
samhällsUvet i fråga om kollektiv som beträffande enskilda. Detta är särskilt
påtaghgt när det gäUer starka organisationer pä de pohtiska och ekonomiska
områdena. Under angivna förhållanden måste den intresseawägning som bör ligga
tUl grund för en kriminalisering av ärekränkning utfaUa på annat sätt för
kollektiva enheter än för enskilda personer. Bland annat därför att ett
kollektiv normalt torde ha möjligheter att genom offentligt framträdande fä tUl
stånd ett tillrättaläggande av fakta, måste värdet av ett så begränsat
ärekränkningsskydd som hänsynen tiU yttrandefriheten medger starkt ifrågasättas
såvitt gäller förtal utan skadeverkningar på det ekonomiska planet.
Brottsbalken kom alltså inte, som
framgått av redogörelsen för gällande rätt, att innehålla något särskilt
stadgande om ärekränkning av kollektiv.
Frågan om ekonomiskt förtal har därefter behandlats av
utredningen om illojal konkurrens i dess betänkande Otillbörlig konkurrens (SOU
1966: 71), vilket låg tUl grund för 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring.
Utredningen
anförde bl. a.:
Vad gäller i näringsverksamhet
använda sanningslösa uppgifter och påståenden, vilka ekonomiskt skadar
näringsidkare, hänvisar utredningen tUl sitt förslag till stadgande mot sådan
framställning som är oriktig eUer vUseledande och ägnad att påverka efterfrågan
på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Med förslaget blir det
möjligt att ingripa mot i näringsverksamhet använda oriktiga och vilseledande
framställningar, som medför risk för att konsumenter och andra som tar del av
dem påverkas i sitt handlande. Härigenom bereds i första hand konsumenter och
andra adressater men i andra hand också andra näringsidkare ett skydd mot skada
till följd av oriktiga eller vUseledande uppgifter.
Förslaget till stadgande mot
oriktiga eller vilseledande framställningar ger alltså - såvitt angår
förhållandet näringsidkare emellan - indirekt det rättsskydd som skulle följt
av straffrättskommitténs och lagrådets förslag till stadgande mot ekonomiskt
förtal. Rättskyddet enligt förslaget gäUer givetvis för varje skadad
näringsidkare, oavsett om det är fråga om fysisk eUer juridisk person.
Om näringsidkare eller om varor
eller tjänster kan givetvis lämnas oriktiga eller vilseledande uppgifter med
större eUer mindre skadeverkningar för den drabbade i mänga andra sammanhang
än dem som omfattas av utredningens nämnda förslag. SärskUt kommer i
bhckpunkt-en inkorrekt konsumentupplysning. Mot näringsidkare riktat ekonomiskt
förtal kan också, exempelvis i hämndsyfte, spridas av privatpersoner.
Ekonomiskt förtal kan drabba juridiska personer, som inte är näringsidkare.
Utredningen har emellertid funnit det falla utanför dess uppdrag att ta
ställning till annat ekonomiskt förtal än sådant, som berör förhällandet
näringsidkare emellan. Utredningen anser det emeUertid angeläget att de
återstående betydelsefuUa frågorna om ekonomiskt förtal utreds. I viss
utsträckning torde detta göras av 1963 års konsumentupplysningskommitté.
JuU
1971:22 6
I betänkandet Konsumetnupplysning
(SOU 1968:58) upptog 1963 års konsumentupplysningskommitté frågan om ett
straffstadgande mot ekonomiskt förtal som rättsUgt korrektiv mot ovederhäftig
konsumentupplysning. Kommittén ansåg emellertid att det av kommittén behandlade
problemet inte kunde lösas enbart genom ett stadgande mot ekonomiskt förtal -
inte ens med den av lagrådet vid brottsbalkens införande förordade
formuleringen.
Kommittén
fortsatte (s. 125).
Ett sådant stadgande går inte ut på
att skydda den som det här primärt gäUer, dvs. konsumenten. Med ett stadgande
mot ekonomiskt förtal med straff som primär påföljd vid överträdelse kan
man nämligen knappast komma åt annat än de allra grövsta formerna av
vilseledande konsumentupplysning, uppsåtliga förfaranden, och detta är helt
otillräckligt från konsumentsynpunkt.
A andra sidan kan påverkan genom vUseledande information
till många konsumenter medföra mycket betydande skador för enskilda företag.
För en näringsidkare vore därför redan en möjlighet att kunna beivra åtminstone
uppsåtliga faU av värde. Men någon adekvat lösning på problemet vilseledande
konsumentupplysning utgör ett stadgande mot ekonomiskt förtal inte heller från näringsidkarsynpunkt.
Ekonomiskt förtal genom konsumentupplysning utgör vidare endast en mindre del
av det större problemet om skador till följd av ekonomiskt förtal. En separat
lösning av detta delproblem synes inte böra komma ifråga. Kommittén vill emellertid
betona vikten av att konsumentupplysningsaspekten beaktas vid en totallösning
av problemet ekonomiskt förtal, vilket utgör en lagstiftningsfråga som det är
angeläget att snarast bringa till en positiv lösning (kurs av kommittén).
Vid remiss till lagrådet 1969 av
förslaget tUl lag om otUlbörlig marknadsföring uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Geijer, i frågan om lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal bl.a.:
Problemet om ekonomiskt förtal går
emellertid långt utöver vad som täcks av den föreslagna generalklausulen.
Förtal frän en näringsidkare mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än
som led i reklam och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om
kommersiella förhåUanden som generalklausulen kan tiUämpas på. Det kan rikta
sig mot eUer härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter som
sprids i form av offentlig eller privat konsumentupplysning frän aUmänna organ,
privata organisationer, massmedia eUer enskilda personer kan exempelvis vara
ägnade att medföra ekonomisk skada för den som drabbas därav. Flera
remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal
behövs. Sådana bestämmelser har emeUertid inte sin naturliga plats vare sig i
en lag om otiUbörlig konkurrens eUer i en lag om otUlbörlig marknadsföring utan
i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Frågan om införande av aUmänna
bestämmelser i ämnet får tas upp i annat sammanhang (prop. 1970:57 s. 71).
Ämnet var därefter föremål för
överläggning i riksdagens andra kammare i februari 1970, då statsrådet Geijer
lämnade svar på en enkel fråga om justitieministern avsäg att förelägga
riksdagen förslag tiU lagstiftning mot ekonomiskt förtal.
Justitieministern
uttalade i sitt svar bl. a.
JuU 1971-22 7
Det rör sig här om en
lagstiftningsfråga av svårbedömd art. Mot envars i och för sig berättigade
intresse att inte drabbas av ekonomisk skada genom oriktiga eller ogrundade
uppgifter står intresset att inte begränsa yttrande- och tryckfriheten bl. a.
tiU men för en fri debatt i konsument-upplysningsfrägor. Jag är för dagen inte
beredd att ta stäUning till om aUmänna bestämmelser om ekonomiskt förtal bör
införas.
1 samband med riksdagsbehandlingen
1970 av prop. 1970:57 med förslag tUl lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.
vUken proposition såvitt nu är i fråga överensstämde med den förut nämnda
lagrådsremissen upptog tredje lagutskottet även motioner vari hemställdes om
utredning om förslag tUl lagstiftning om ekonomiskt förtal och förtal mot
juridiska personer m. m. (mot. 1:835 samt I: 1171 och II: 1380).
Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i
anledning av motionsyrkandena inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av
riksdagen godkända utlåtande (3LU 1970:45 s. 88) bl. a.
Utskottet delar departementschefens
uppfattning att frågan om ekonomiskt förtal inte bör behandlas i förevarande
sammanhang. Motsvarande bedömning gäUer frågan om ärekränkning av kollektiv.
Departe-menteschefen är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd med
att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav. Det torde
därför kunna förutsättas att hithörande frågor, dvs. också frågor om
ärekränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Pågående utredning
Kommittén för lagstiftningen om
yttrande- och tryckfrihet har genom tiUäggsdirektiv 1967 erhåUit i uppdrag att
företa översyn av förtalsbrotten särskilt med hänsyn tUl yttrandefriheten och
den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Även reglerna om ersättning på grund av
ärekränkningsbrott skaU ses över i sin helhet (se Riksdagsberättelsen 1968 s.
54 och ILU 1967:10). Frågorna om ekonomiskt förtal och förtal av juridisk
person anses emellertid inte falla inom kommitténs uppdrag, vUket beräknas
vara slutfört under innevarande år.
Utskottet
1 motionen yrkas att riksdagen
hemställer om lagstiftning rörande straffrättshgt ansvar för s. k. ekonomiskt
förtal.
Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en
fysisk eUer juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men
som inte innefattar angrepp mot någons personhga heder. I gällande rätt saknas
uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt förtal och ärekränkning
av koUektiv. Emellertid anses att spridande av oriktiga eUer ogmndade uppgifter
om en persons yrkesutövning eUer ekonomiska
JuU
1971:22 8
förhållanden ofta bör kunna ätkommas som vanhg
ärekränkning. Även vad gäller ärekränkiung mot kollektiva enheter tolkas
brottsbalkens förtalsstadgande något vidsträckt och anses tiUämpUgt pä sädana
yttranden som formellt avser t, ex. en juridisk person men som måste förstås
så att en eller flera bestämda personer utpekas. Det bör också tUläggas att
1970 års lag om otUlbörUg marl
Straffrättshg reglering av ekonomiskt förtal var, som
framgår av redogörelsen ovan, föremål för riksdagens stäUningstagande i samband
med 1970 års lagstiftning om otUlbörhg marknadsföring m. m. I detta
lagstiftningsärende hade vid remissbehandhngen frän flera håll anförts att det
förelåg ett behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal.
Departementschefen ansåg emeUertid att sädana bestämmelser inte hade sin
naturhga plats vare sig i en lag om Ulojal konkurrens eller i en lag om
OtUlbörhg marknadsföring utan i brottsbalken- och tryckfrihetsförordningen.
Han ansåg därför att frågan om införande av aUmänna bestämmelser i ämnet fick
tas upp i annat sammanhang. 1 anslutning tUl propositionen behandlades också
motioner med delvis enahanda yrkanden som i den nu förevarande motionen. I
sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisade vederbörande utskott till att
departementschefen var införstådd med att ekonomiskt förtal kan medföra skada
för dem som drabbas därav samt att det därför torde kunna förutsättas att
hithörande frågor kommer att ägnas tiUbörlig uppmärksamhet. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna ansågs därför mte påkaUad.
Utskottet har inte funnit anledning att frångå den bedömning
av det i motionen upptagna spörsmålet som gjordes av föregående års riksdag.
Utskottet avstyrker således bifall till motionen.
Utskottet
hemstäUer
att
riksdagen avslår motionen 1971:646.
Stockholm den 26 oktober 1971 På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s),
fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s),
fru Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstänga (fp), Wijkman (m) och fru
Gradin (s).
JuU
1971:22 9
Reservation
av fm Kristensson (m), herrar
Dockered (c), Johansson i Växjö (c). Westberg i Ljusdal (fp), Petersson i Röstänga
(fp) och Wijkman (m), vUka ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 8, som
börjar med orden "Utskottet har" och slutar med orden "tiU
motionen" bort ersättas med text av följande lydelse:
Justitieutskottet delar den av departementschefen i
nyssnämnda lagstiftnmgsärende uttalade meningen att frågan om allmänna
bestämmelser mot ekonomiskt förtal inte bör behandlas i samband med
lagstiftning rörande otiUbörlig marknadsföring eller annan liknande
näringsrättslig lagstiftning. I hkhet med vad från olika håU framhålUts i
tidigare lagstiftningssammanhang anser emellertid utskottet att det torde
föreligga behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal, och utskottet
viU erinra om att både utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté
funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan om ekonomiskt förtal bringas tiU
en lösning. Ämnet bör enligt utskottets mening inom en nära framtid bli föremål
för utredning syftande tiU lagstiftning.
dels att
utskottet bort hemstäUa
att riksdagen i anledning av
motionen 1971:646 hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning samt förslag till
lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.