Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m. m.
1971 · 38 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 34 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU26, Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m. m.
Dokumentets text
Justitieutskottets
betänkande nr 26 år 1971 JuU 1971: 26
Nr 26
Justitieutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m. m.
Genom en den 30 april 1971 dagtecknad proposition,
1971: 114, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid
propositionen fogade förslag till
1) lag om straff för trafikbrott som begåtts
utomlands,
2) lag om ändring i brottsbalken,
dels
godkänna den i Strasbourg den 30 november 1964 avslutade europeiska konventionen
om straff för vägtrafikbrott med förbehåll mot art. 6 och del III samt med
förklaring enligt artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en särskUd lag om straff
för trafikbrott som har begåtts utomlands. Den är föranledd av en inom
Europarådet utarbetad konvention om straff för vägtrafikbrott. I propositionen
förordas även att Sverige tillträder konventionen med vissa förbehåll.
Lagförslaget
innebär att tillämpningsområdet för vissa straffbestämmelser i svensk
trafikrätt utvidgas att omfatta också förseelser som har begåtts utom Sverige.
Sålunda föreslås lagen om straff för vissa trafikbrott bli generellt
tillämplig på utomlands begångna gärningar. Vidare skall straffbestämmelserna
för överträdelse av föreskrifter i vissa andra trafikförfattningar, bl. a.
vägtrafikförordningen, kunna tUlämpas också vid överträdelser utomlands av
föreskrift som gäller pä gärningsorten och har sin motsvarighet i de svenska
trafikförfattningarna. Slutligen skall man i Sverige kunna straffa den som i
annat nordiskt land har överträtt vissa där gällande föreskrifter som saknar
motsvarighet i svenska trafikförfattningar. Efter överenskommelse med
utomnordisk stat skall Kungl. Maj:t kunna förordna att sistnämnda bestämmelser
skall gälla även gärning som har begåtts i den staten. En fömtsättning för att
ansvar skall kunna ådömas enligt den föreslagna lagen är dock att gärningen var
straffbar också på gämingsorten.
I
propositionen föreslås vidare att kravet i brottsbalken på särskild
åtalsprövning i fråga om brott som har begåtts utomlands skall upphöra att
gälla gärning som har förövats i Norden.
Slutligen
föreslås att brottsbalkens regler om preskription ändras så att bl. a.
preskriptionstiderna för ådömt straff i vissa fall förkortas.
1
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 26
JuU 1971:
26 2
Av propositionen återges i det
följande endast lagförslagen och vad föredragande departementschefen anfört i
sin allmänna motivering vid lagrådsremissen. Beträffande innehållet i övrigt
får utskottet hänvisa till propositionen.
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande
lydelse.
1 Förslag till
Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands
Härigenom förordnas som följer.
1 § Lagen (1951: 649) om straff för
vissa trafikbrott gäller även i fråga om gärning som begåtts utomlands.
2 § Bestämmelse om straff för
överträdelse av
1.
sådan
föreskrift i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon som avser
förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring,
2.
föreskrift i
vägtrafikförordningen (1951: 648) eller med stöd av förordningen meddelad
föreskrift eller
3.
föreskrift i
förordningen (1960: 134) om mopeder
tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon
utomlands överträtt motsvarande föreskrift som gällde på gärningsorten.
3 § TUl böter högst femhundra kronor dömes, om ansvar ej
kan föl
ja enligt 1 eller 2 §, den som i Danmark, Finland, Island eller Norge
överträder där gällande föreskrift angående
1.
förbud mot
framförande av motorfordon utan föreskriven trafikförsäkring,
2.
skyldighet att
följa polismans anvisningar i trafiken,
3.
fordons
hastighet,
4.
fordons plats
på vägen under färd, fordons färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon,
ändring av färdriktning eller passerande av järnvägskorsning,
5.
förkörsrätt,
6.
skyldighet att
bereda fri väg för utryckningsfordon,
7.
skyldighet att
följa anvisning som ges genom vägmärke, signal eller körbanemarkering,
8.
förbud mot
parkering ellei: stannande av fordon,
9.
förbud mot
användning av fordon eller särskild fordonstyp på vissa vägar,
10.
säkerhetsanordningar
för fordon eller last,
11.
märkning av
fordon eller last,
12.
fordonsbelysning
och dess användning,
13.
fordons last
eUer lastförmåga eller
14.
fordons
registrering, registreringsskyltar eller nationalitetsbeteckning.
4 § I den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges
förpliktelser
enligt avtal med annan främmande stat än som anges i 3 §, kan Konung-
JuU 1971:
26 3
en förordna att nämnda paragraf skall äga tiUämpning i
fråga om gärning som begås i den staten.
5 § TUl ansvar för gärning som avses i denna lag får ej
dömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken, dels att 35
kap. 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap; 5 § samt 35 kap. 6
och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 2 KAP. 5 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utiändskt fartyg eller luftfartyg
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller
eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må
ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas aUenast
efter förordnande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock
åtal väckas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i
tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant
fartyg eller av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig
eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt
intresse.
Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas
allenast efter förordnande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande
må dock åtal väckas, om brottet förövats
1.
å svenskt
fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som
tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2.
av krigsman å
område där avdelning av krigsmakten befann sig,
3.
i
Danmark, Finland, Island eller Norge eller å fartyg eller luftfartyg i reguljär
trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
4.
av svensk,
dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse 35 KAP.
I
intet fall må påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke kan
följa fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 § sägs.
I
intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har förflutit
1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än
böter och tid för ådömande av påföljd för brottet bestämmes enligt 1 § 1,
2. femton år, om i annat fall än i 1 sägs å brottet ej
kan följa fängelse över två år,
3. trettio år i övriga fall.
Ådömt
fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs
förflutit från det domen vann laga kraft:
1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader
ådömts,
2. tio år, om fängelse i sex månader eller på längre
tid men icke över två år ådömts,
3. femton år, om fängelse på längre tid än två år men
icke över åtta år ådömts.
Ådömt
fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs
förflutit från det domen vann laga kraft:
1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,
2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men
icke över fyra år ådömts,
3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men
icke över åtta år ådömts.
4. tjugo år, om fängelse på 'iss tid över åtta år
ådömts,
5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 kap. 5 §
den dag Konungen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1972.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Geijer, bl. a. följande.
JuU1971: 26 5
7.1
Allmänna överväganden
7.1.1
Tillträde till konventionen
Den internationella vägtrafiken har i våra dagar
ansenlig omfattning. I aUt högre grad utnyttjas vägnätet för godstransporter
mellan länderna och i ökande utsträcknmg används bil för semesterresor
utomlands. Denna utveckling har lett till att en inte obetydlig del av
vägtrafikanterna i olika länder utgörs av personer som vistas tillfälligt i
landet. Det stigande antalet utländska trafikanter har i åtskilliga stater
aktualiserat frågan humvida de möjligheter som nu finns att ingripa med
rättsliga medel, när sådan trafikant gör sig skyldig till trafikförseelse i det
land han besöker, är tUlräckliga.
Även
i Sverige har vi ett avsevärt antal trafikanter som är på tillfälligt besök
här. Dessa är givetvis till största delen utländska medborgare men det kan
också vara fråga om svenska medborgare med hemvist utomlands. För enkelhetens
skull benämns i förevarande avsnitt varje sådan vägtrafikant som är på endast
tillfälligt besök i Sverige för utländsk trafikant eller utlänning.
Om
en utländsk trafikant gör sig skyldig tUl trafikbrott i Sverige, försöker man i
allmänhet lagfora honom medan han finns kvar i landet. För det stora flertalet
trafikförseelser är straffet endast böter. I sådana fall använder man om
möjligt strafföreläggande eUer föreläggande om ordningsbot (48 kap. RB) eller,
vid parkeringsförseelse, anmaning att betala parkeringsbot (lagen (1960: 683)
om parkeringsbot). Om dessa summariska förfaranden inte kan användas, försöker
man slutföra brottsutredningen snabbt och delge den misstänkte stämning innan
han lämnar landet. Saken kan då i många fall avgöras i rättegång utan hin der
av hans frånvaro (46 kap. 15 § RB). Inte sällan är emeUertid utredningen i
trafikmål tidskrävande. Det kan då av olika skäl vara svårt för den misstänkte
att stanna kvar i landet till dess utredningen är slutförd. I vissa fall
uppmanas han att ställa ombud för sig, som kan ta emot stämning och svara i
saken för hans räkning. En annan möjlighet är att delge stämning i hans
hemland.
De
nu redovisade sätten för lagföring här i landet fömtsätter i stor utsträckning
utiänningens frivUhga medverkan. OlUca tvångsåtgärder kan också vidtas för att
hålla honom kvar i landet för lagföring och straff. En misstänkt person kan i
princip häktas för varje slag av brott, om han saknar hemvist i Sverige och det
skäligen kan befaras att han undandrar sig lagföring eller straff genom att
lämna landet (24 kap. 2 § RB). Vid ringare brott, till vilka den stora mängden
trafikförseelser kan räknas, är emellertid häktning en alltför ingripande
åtgärd och kommer därför inte i fråga. I sådana fall kan i stället meddelas reseförbud
(25
JuU 1971: 26 6
kap.
1 § RB). Reseförbudet kan förenas med föreskrift för utlänningen att lämna ut
sitt pass eller med andra föreskrifter som syftar till att hindra honom att
lämna landet. Reseförbud tillgrips emellertid inte i alla fall då det formellt
skulle vara möjligt. Kan brottet inte föranleda svårare straff än böter och
skulle det bereda den misstänkte utlänningen allvarlig olägenhet att stanna
kvar i landet i avvaktan på rättegång, brukar reseförbud inte meddelas.
Om
en utlänning som tillfälligt vistas i Sverige döms till frihetsstraff här i
landet, torde han i allmänhet vara häktad eller ha reseförbud och i sådant faU
kan straffet verkstäUas utan praktisk svårighet. I fall då lagföring här i
landet resulterar i bötesstraff, som är den vanligaste påföljden för
trafikbrott, är det ofta svårt eller omöjligt att verkställa straffet om
böterna inte betalas frivilligt. Om det kan antas att utlänningen kommer att
dömas tUl böter, kan verkställigheten visserligen i princip säkerställas genom
att egendom tas i förvar för kvarstad (26 kap. RB). Man tar dock inte i förvar
sådan egendom som en utiändsk lagöverträdare har svårt att avvara, såsom fordon
som han färdas med eller hans reskassa. I första hand anmodas utlänningen att
frivUligt deponera pengar till det belopp som kan komma att utdömas.
Straffverkställighet
kan i allmänhet inte ske i gärningsmannens hemland. Inom Norden är det dock
möjligt att verkställa dom på fängelse eller böter i annat land än domslandet
enligt särskild lagstiftning som är enhetlig för de nordiska länderna (i
Sverige lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.). Denna lag medger verkställighet i
annat nordiskt land också av godkänt strafföreläggande och föreläggande om
ordning:..-bot.
I
de fall då lagföring inte kan genomföras här i landet kan svensk åklagare
försöka få målet överflyttat till gärningsmannens hemland för åtal där. Detta
förfarande är inte reglerat i lag. Möjligheten att på detta sätt få tUl stånd
lagföring i henUandet utnyttjas ofta inom Norden. De nordiska
åklagarmyndigheterna skriftväxlar då direkt med varandra. Överflyttning av åtal
till land utanför Norden förekommer men sker inte i någon större utsträckning.
Framställning om åtal görs i sådana fall på diplomatisk väg.
Möjligheterna
att få till stånd lagföring för trafikbrott i annat land än gärningslandet är
f. n. starkt begränsade på grund av att trafikstraff-rättsliga bestämmelser i allmänhet
inte anses tillämpliga på förseelser som har begåtts utanför det egna landets
gränser. Det är dessutom en allmänt vedertagen princip i flertalet länders
rättssystem att utländsk straffrätt inte tillämpas. Hemlandet och detta
gäller även Sverige måste därför i stor utsträckning vägra att överta
trafikmål från gärningslandet.
De svårigheter som jag nu
har pekat på för Sveriges del har sin mot-
JuU 1971:
26 7
svårighet i andra länder. Det har därför visat sig finnas
intresse för att genom internationellt samarbete öka möjhgheterna att effektivt
och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig
vistelse utanför hemlandet. För att underlätta sådant samarbete mellan de
europeiska länderna har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för
vägtrafikbrott. Konventionen öppnades för undertecknande den 30 november 1964.
I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och
verkställighet av dom beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen har
sitt hemvist i annan konventionsstat (hemviststaten) än den stat där brottet
har begåtts. Hemviststaten förpliktas att på begäran av den konventionsstat
där trafikbrottet har begåtts (gärningsstaten) pröva frågan om lagföring för
brottet eller att på begäran av gärningsstaten verkställa dom som har meddelats
i den staten.
Konventionen är tillämplig på "vägtrafikbrott".
I art. 24 i konventionen definieras vägtrafikbrott som varje brott vUket är
upptaget i en särskild förteckning, intagen i bUaga I tUl konventionen. I
punkterna 13 i förteckningen upptas brotten vållande till annans död eller
till kroppsskada i samband med vägtrafik, smitning från trafikolycksplats,
framförande av fordon under påverkan av alkohol eller narkotika eller andra
ämnen med liknande verkningar samt framförande av fordon i svårt
trötthetstillstånd. I punkterna 47 uppräknas sådana trafikförseelser som
framförande av motorfordon utan trafikförsäkring, underlåtenhet att följa
polismans anvisningar i trafiken samt överträdelse av bestämmelser om fordons
hastighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning eller parkering,
om fordonsbelysning, registrering och körkortsinnehav.
I art. 2 slås fast att framställning om lagföring eller
verkställighet av straff för vägtrafikbrott inte får göras med mindre än
gärningen är straffbar enligt både gärningsstatens och hemviststatens
lagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs sålunda för konventionens tillämpning.
Häri torde ligga också att brottet inte får vara preskriberat enligt någotdera
landets lag.
I art. 2 föreskrivs vidare att hemviststatens egen lag
skall tillämpas, när den staten har övertagit lagföring eUer verkställighet.
Konventionen förutsätter sålunda i första hand att hemviststatens egen
trafikstraffrätt har sådant innehåll att den kan tillämpas på brott som begås
utomlands. Men konventionen förpliktar därjämte hemviststaten att i vissa fall
lägga de trafikregler som gäller på gärningsorten till grund för den
straffrättsliga bedömningen. Bestämmelsen är i denna del begränsad till vissa
av de trafikbrott som finns uppräknade i förteckningen över vägtrafikbrott i
bilaga I. Med "trafikregler" i konventionens mening förstås nämligen
enligt art. 24 bestämmelser som reglerar ämne som avses i någon av punkterna
47 i förteckningen. Denna reglering in-
JuU 1971: 26 8
nebär
att konventionen gör skillnad mellan två typer av trafikbrott. För de
trafikbrott som anges i punkterna 13 i bilaga I skall hemviststaten helt och
hållet tillämpa sin egen lagstiftning. För övriga trafikbrott som nämns i
bilagan skall hemviststaten använda den objektiva gärningsbeskrivningen i den
utländska trafikregeln men i andra avseenden tiUämpa sin egen straff- och
processlagstiftning, såsom i fråga om subjektiva omständigheter och val av
påföljd. Principen att gärningen skall bedömas med utgångspunkt från
gärningslandets föreskrifter har sålunda inte upprätthållits för samtliga
vägtrafikbrott som omfattas av konventionen. Att bestämmelsema om straff för
sådana trafikbrott som anges under punkterna 13 (vållande tUl annans död i
samband med vägtrafik, trafiknykterhetsbrott m. m.) har undantagits beror på
att de inte ansetts ha samma tekniska karaktär som övriga trafikföreskrifter
utan vara grundade på principiella kriminalpolitiska värderingar. Det har
därför föreskrivits att konventionsstaterna i dessa fall skall tillämpa sin
egen straffrätt i full utsträckning.
Art.
37 i konventionen innehåller särskilda bestämmelser om konventionsstaternas
förpliktelser vid lagföring i hemviststaten. Hemviststaten förpliktas att ta
emot framställning om lagföring och att granska framställningen (art. 3 och 4).
Vid granskningen kan helt diskretionärt prövas vUka åtgärder framställnmgen
skall föranleda. Av art. 26 framgår att konventionen inte avser att inskränka
den rätt en stat kan ha på grund av sina straffrättsliga jurisdiktionsregler
att utan särskild begäran beivra trafikbrott som har begåtts utomlands.
När
framställning om lagföring har gjorts, får gärningsstaten inte längre vidta
åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet. Gärningsstaten får
emellertid tillbaka sin behörighet i detta hänseende, om hemviststaten inte
vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstaten återkallar
fraraställningen på vissa grunder (art. 5).
Bland
bestämmelserna om lagföring i hemviststaten finns också regler om
åtalspreskription (art. 6). Sådan preskription avbryts i gärningsstaten den
dag framställning om lagföring avges. I hemviststaten börjar preskriptionstiden
inte löpa förrän framställningen har tagits emot. Konventionsstat kan
förbehåUa sig rätten att inte godta art. 6 eller att godta den endast i viss
del (bUaga II punkt 1 b).
I
art. 813 i konventionen ges bestämmelser om verkställighet i hemviststaten.
Konventionen ålägger hemviststaten att på begäran verk-stäUa dom eller
administrativt beslut som har meddelats i gärningsstaten. I vissa fall är
överflyttning av verkställighet utesluten enligt konventionen, t. ex. om
gärningsmaanen redan har dömts slutgUtigt i hemviststaten för samma gärning.
Hemviststaten kan vägra verkställighet i vissa andra fall, bl. a. om
hemviststaten beträffande samma gärning redan har beslutat att lagföring inte
skall ske eller om gärningen är föremål för domstols prövning i den staten
(art. 9). När dom som har med-
JuU1971: 26 9
delats
i annan konventionsstat skall verkställas i hemviststaten, har denna stat i
princip rätt att tillämpa sin egen lagstiftning (art. 8). Har annan påföljd än
böter ådömts, kan påföljden bytas ut mot påföljd som skulle ha ådömts i
hemviststaten för motsvarande brott. Den nya påföljden skall dock tUl sin art
motsvara den tidigare ådömda så nära som möjligt. Konventionen föreskriver också
att maximistraffet i hemvistlandets lag inte får överskridas och att påföljden
inte får göras strängare än den som har bestämts i gärningsstaten. Vid
verkställighet av böter får hemviststaten inte ta ut högre belopp än som kan
ådömas för motsvarande brott i den staten (art. 10 och 11). Genom att begära
verkställighet i hemviststaten förlorar gärningsstaten sin rätt att själv verkställa
ifrågavarande dom. Gärningsstaten blir på nytt behörig, när hemviststaten
meddelar att den vägrar verkstäUighet eller att den inte kan fullgöra
verkställigheten (art. 13).
I
konventionens bilaga II punkt 1 (a) ges konventionsstat möjlighet att göra
reservation mot den del av konventionen som gäller verkställighet i
hemviststaten. Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig att över huvud taget
inte godta innehållet i denna del eller att godta det endast beträffande vissa
slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder.
Konventionen
innehåller också föreskrifter av formell art rörande förfarandet vid
framställning eller mottagande av begäran om lagföring eller verkställighet,
rättshjälp, översättning, rättegångskostnader m.m. (art. 1423). Jag återkommer
längre fram tiU dessa föreskrifter.
De
konventionsstater som vanligen baserar sina inbördes förhållanden på enhetlig
lagstiftning eller särskilda ömsesidiga avtal har enligt art. 27 i konventionen
möjlighet att reglera sina inbördes förbindelser på sådant sätt även i frågor
inom konventionens tillämpningsområde. Konventionen tillåter sålunda att dessa
stater kommer överens om att inte tillämpa konventionen på förhållandet dem
emellan. Europarådets ' generalsekreterare skall imderrättas om sådan
överenskommelse.
Trafikbrottskonventionen
är öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skaU
ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre månader efter det att den
har ratificerats eller godkänts av tre stater. I samband med undertecknande
eller ratifikation kan förbehåll göras i de avseenden som nämnts i
redogörelsen för art. 6 om preskription och för art. 813 om verkställighet i
hemviststaten.
Som
jag inledningsvis har anfört kar konventionen hittUls undertecknats av 11
medlemsstater, däribland Danmark. Den har ännu inte ratificerats av andra
stater än Cypem och Frankrike. Konventionen har således inte trätt i kraft.
Inom
Norden har man sedan länge varit angelägen att få tUl stånd en enhetlig
trafiklagstiftning. Den tekniska sidan av lagstiftningen, dvs. trafikregler,
regler om vägmärken o. dyl., behandlas i nordiska vägtrafikkommittén, i vUken
ingår representanter för Danmark, Finland, Nor-
It
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 26
JuU1971: 26 10
ge
och Sverige. Kommittén har under år 1970 avgett betänkandet (NU 1970: 10)
Vägtrafikregler, reviderat förslag. I förslaget har kommittén bl. a. beaktat
innehållet i de internationella konventioner om vägtrafik och om vägmärken och
signaler som lades fram för undertecknande i Wien hösten 1968. Kommittén
fortsätter sitt arbete.
Även
frågan om att beivra utomlands begångna trafikbrott har en längre tid
diskuterats på nordiskt plan. Överläggningar har förts mellan företrädare för
berörda departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige i
syfte att harmonisera lagstiftningen på detta område med beaktande av de krav
som ställs i den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott. Vid
överläggningarna enades man om att de nordiska länderna bör tillträda
konventionen. Man var också enig om att de nordiska länderna bör reglera sina
inbördes förhållanden med stöd av enhetlig lagstiftning och inte på grundval av
konventionen. Även möjligheterna att göra förbehåll mot konventionen
diskuterades. Man var överens om att de nordiska länderna bör begagna
möjligheten att göra förbehåll mot den del av konventionen som gäUer
verkställighet av dom i hemviststaten samt mot preskriptionsregeln i art. 6.
Man
har i Danmark antagit lagstiftning som ansluter till den överenskommelse som
träffades vid de nordiska överläggningarna och är där beredd att ratificera
konventionen. Även i Norge finns lagstiftning som gör en ratifikation av
konventionen möjlig.
Efter
avslutandet av de nordiska överläggningarna upprättades inom
justitiedepartementet i november 1970 en promemoria (Ds Ju 1970: 28) ang.
beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m. m. I promemorian förordas
att Sverige tUlträder trafikbrottskonventionen men därvid gör förbehåll i
enlighet med vad de delegerade vid de nordiska överläggningarna förordat. I
promemorian läggs också fram förslag till lagstiftning med anledning av
Sveriges tUlträde till konventionen.
Vid
remissbehandlingen av promemorian mötte förslaget att Sverige skall tillträda
konventionen inte någon erinran. Vissa remissinstanser framförde däremot
kritik mot förslaget i vad avsåg förbehåll beträffande konventionens
verkställighetsdel. De framhöll att trafikförseelser i första hand bör
bestraffas i gärningslandet och om möjligt med användande av ett summairiskt
förfarande i stil med det svenska ordningsbotssystemet. De ansåg dock, att ett
sådant förfarande inte kan bli effektivt, om inte den påföljd som ådöms kan
verkställas i hemlandet. Dessa remissinstanser fann det därför angeläget att
frågan om verkställighet av utländska domar i trafikmål snarast löses. Några av
dem förordade därför att Sverige tillträder konventionen även i den del som
avser verkställighetsåtgärder.
Som
jag tidigare har nämnt är trafikstraffrätten i de flesta länder tillämplig
endast på brott som begås inom det egna landets gränser.
JuU 1971: 26 11
Resultatet
har i praktiken blivit en slumpartad behandling av de trafiköverträdelser som
begås av en trafikant under tUlfällig vistelse utanför hemlandet. Frågan om
bestraffning blir i hög grad beroende av om brottet hinner beivras medan
trafikanten är kvar i landet. Det är inte alltid möjligt eller lämpligt att
håUa honom kvar i gärningslandet mot hans vilja. Om en utiänning hålls kvar i
avvaktan på rättegång, kan detta vara tUl stor olägenhet för honom. Ofta kan en
sådan åtgärd framstå som alltför ingripande i förhållande till den begångna förseelsen.
De nämnda förhåUandena leder därför tUl att åtskilliga trafikanter som
överträder trafikföreskrifter undgår lagföring och straff.
Europarådskonventionen
om straff för vägtrafikbrott syftar i första hand tUl att vidga
tUlämpningsområdet för nationella straffbestämmelser på trafikrättens område
så att även utomlands begångna trafikbrott kan bestraffas i hemlandet. Jag
anser det angeläget att främja en sådan internationalisering av trafikstraffrätten.
Man bör öka möjligheterna att beivra trafikbrott i lagöverträdarens hemland och
därigenom minska antalet fall då utländska trafikanter helt undgår
bestraffning. Detta skulle utan tvivel vara tUl fördel för trafiksäkerheten.
Samtidigt skulle en sådan reform leda tUl att man i färre fall behöver tUlgripa
drastiska tvångsingripanden mot trafikanter som under tUlfäUigt besök i ett
land gör sig skyldiga tUl trafikförseelser. I Danmark och Norge har redan
fattats beslut om tiUträde tUl konventionen och antagits härför nödvändig
lagstiftning.
Jag
viU tUl en början under hänvisning tUl det anförda och i likhet med
remissinstanserna biträda förslaget i departementspromemorian att Sverige
tillträder konventionen såvitt gäller dess bestämmelser om lagföring av
utländska trafikant er. Ett tUlträde från svensk sida tUl konventionen i denna
del kräver lagstiftning i vissa avseenden. Till denna fråga återkommer jag i
följande avsnitt.
En
svensk ratifikation av konventionen aktualiserar frågan om denna bör avse också
bestämmelsema om domsverkställighet eller om Sverige bör utnyttja möjligheten
att göra förbehåll mot konventionen i denna del. För egen del vUl jag först
framhålla, att jag i likhet med de remissinstanser som har förordat att sådant
förbehåll inte görs anser det lämpligt och ändamålsenligt att trafikförseelser
i största möjliga utsträckning beivras i gärningslandet. Sålunda bör i varje
fall mindre allvarliga överträdelser kunna bestraffas i omedelbar anslutning
till överträdelsen. Jag är medveten om den svaghet som ligger i att bötesdomar
och förelägganden i allmänhet inte kan verkställas utanför domslandet. Vissa
steg i riktning mot ökade verkstäUighetsmöjligheter i internationella
förhållanden har dock tagits. Inom Norden finns samordnad lagstiftning om
straffverkställighet. Om en person med hemvist i Sverige har dömts tiU
fängelse eller böter för brott trafikbrott inbegripna i annat nordiskt
land, kan straffet verkstäUas här
JuU1971: 26 12
enligt
den tidigare omnämnda nordiska verkställighetslagen. Motsvarande lagstiftning
finns i de andra nordiska länderna. Vidare bör nämnas att en konvention om
brottmålsdoms internationella rättsverkningar har utarbetats inom Europarådet
och har öppnats för undertecknande den 28 maj 1970. De tre skandinaviska
länderna har undertecknat konventionen. Danmark har nyligen också ratificerat
den. Konventionen innehåller allmänna regler om verkställighet av utländsk
brottmålsdom. Den torde få störst betydelse för mera allvarlig brottslighet,
men dess system kommer säkerligen att vara en god lösning även för verkställighet
av straff för trafikbrott. Jag tänker då särskilt på bötesstraff för mindre,
erkända förseelser. Jag kan sålunda inte dela vissa remissinstansers uppfattning
att det system för domsverkställighet som inrättas genom denna konvention är
aUtför komplicerat och att Sverige av den anledningen i stället bör utnyttja
trafikbrottskonventionens verkställighetsregler. Från svensk sida kommer man
att gemensamt med övriga nordiska länder arbeta för att 1970 års konvention
snarast träder i kraft.
Så
sker när konventionen har ratificerats av tre stater. Det finns anledning
räkna med att ratifikation av denna konvention skall kunna ske i de berörda
nordiska länderna före utgången av år 1972. Också i flera andra medlemsländer
torde man förbereda ett tUlträde till konventionen.
Under
nu angivna förhållanden och då man i både Danmark och Norge torde komma att
göra förbehåll mot trafikbrottskonventionens verkställighetsregler anser jag
övervägande skäl tala för att ett sådant förbehåll görs även från svensk: sida
och att frågan om internationell verkställighet av brottmålsdomar i allmänhet
blir löst i ett större sammanhang i samband med att förslag tUl lagstiftning
grundad på 1970 års europeiska konvention i ämnet läggs fram. Det
förberedelsearbete i det avseendet som sedan någon tid pågår inom
justitiedepartementet är redan långt framskridet, och i Danmark har sådan
lagstiftning redan genomförts.
Som
jag tidigare har nämnt finns i art. 6 i trafikbrottskonventionen regler om
beräkningav preskriptionstid för trafikbrott i fall då lagföring flyttas från
ea konventionsstat tUl en annan. Reglerna innebär att tiden för
åtalspreskription förlängs i både gämingsstaten och hemviststaten, när
framställning om lagföring görs. Konventionsstat kan göra förbehåll mot deima
artikel.
Enligt
min mening bör tiden J:ör åtalspreskription i trafikmål mte förlängas enbart
därför att lagföruigen skall äga rum i hemlandet i stället för i gärningslandet.
Jag ansluter mig därför i likhet med remissinstanserna tUl den ståndpunkt i
denna fråga som intogs av de delegerade vid de nordiska
departementsöverläggningarna och föreslår sålunda att Sverige gör förbehåll mot
art. 6.
Förslaget i departementspromemorian
att konventionen inte skall
JuU1971: 26 13
vara
tillämplig på trafikbrott som har begåtts inom Norden gmndar sig på en
rekommendation av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna
och har inte mött någon kritik under remissbehandlingen. I den danska och
norska lagstiftning som har antagits för att möjliggöra Danmarks resp. Norges
tillträde till konventionen har undantag gjorts för internordiska förhållanden.
Även
jag biträder promemorieförslaget i denna del. Jag förordar sålunda att Sverige
i samband med ratifikation av konventionen avger förklaring enligt art. 27 att
konventionen inte skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och de övriga
nordiska länder som har tUlträtt eller tillträder konventionen.
Art.
19 i konventionen reglerar frågan om översättning av framställningar och andra
handlingar som rör konventionens tUlämp-ning. Avsändarstaten kan i princip
använda sitt eget språk. Konventionsstat kan dock förbehålla sig rätt att
kräva att handlingarna skall åtföljas av översättning antingen tiU dess eget
språk eller tUl något av Europarådets officieUa språk franska eller engelska
eller det av dessa språk som staten anger. Ett sådant förbehåll ger övriga
konventionsstater rätt att ställa motsvarande krav. Liknande
översättningsregler finns i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp
i brottmål. När Sverige tUlträdde rättshjälpskonventionen, gjorde man från
svensk sida det förbehållet att handlingar som skall ligga till gmnd för bevisupptagning
vid svensk domstol skaU vara översatta tUl svenska språket. Det ansågs däremot
inte påkallat att delgivningshandlingar från utiandet skall åtföljas av
översättning. Sverige har dock förbehåUit sig att inte verkställa delgivning av
handling som inte är översatt tUl svenska språket i andra fall än då
mottagaren frivilligt tar emot handlingen (prop. 1961: 48 s. 14).
Vid
övervägande hurvida man från svensk sida bör göra förbehåll mot
trafikbrottskonventionens bestämmelser om översättning av handlingar utgår jag
från att Sverige avger förklaring enligt art. 27 att konventionen inte skall
tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater. Frågan kan
således bedömas utan hänsynstagande till behovet av översättning av handling
från annat nordiskt språk.
I
ett senare avsnitt kommer jag att föreslå att framställning från utomnordisk
stat om lagföring bör gå via utrikesdepartementet. För utrikesdepartementets
handläggning i ärendet torde det i allmänhet inte vara nödvändigt att
framstäUningen och övriga handlingar är översatta till svenska eller tUl något
av Europarådets officiella språk. Om framställningen inte genast avvisas, bör
ärendet föras vidare tUl åklagarmyndighet för eventuellt ytterhgare utredning
samt prövning av åtalsfrågan.
För
ärendets fortsatta behandling inom polis- och åklagarväsendet samt vid
domstolarna bör framställning från utomnordisk stat jämte övriga handlingar i
sådant ärende åtföljas av översättning. Jag anser det
JuU 1971: 26 14
dock
inte nödvändigt att kräva översättning uteslutande tUl svenska. Berörda
svenska myndigheter bör i stor utsträckning kunna handlägga ärendena på
grundval av en översättning tiU engelska språket. De delar av handlingarna som
skall delges den misstänkte, användas som bevismaterial o. dyl. får sedan här
i landet översättas till svenska språket.
Om
man från svensk sida kräver översättning till svenska eller engelska språket,
kan motsvarande krav ställas från konventionsstat tUl vUken Sverige gör
framställning om lagföring. I sådana fall måste översättningskostnaderna
beaktas vid övervägande av frågan humvida framstäUning bör göras.
Framställning som medför höga översättningskostnader bör givetvis inte göras i
fråga om bagatellförseelser.
Jag
föreslår sålunda att Sverige i förklarmg enligt art. 19.2 förbehåller sig rätt
att kräva att framställning från utomnordiskt land om lagföring och därvid
fogade handlingar skall åtföljas av översättning tUl svenska eUer engelska
språket.
7.1.2
Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands
Som jag tidigare har nämnt krävs lagstiftning för
att Sverige skall kunna tillträda trafikbrottskonventionen. Ett tiUträde till
konventionen med de förbehåll som jag har angett i avsnitt 7.1.1 kommer att
medföra förpliktelse för Sverige att ta emot framställning från utomnordisk
konventionsstat om lagföring i Sverige av person med hemvist här i landet för
trafikbrott som han har begått i den staten. Konventionen ger samtidigt
möjlighet för vederbörande svenska myndigheter att till utomnordisk
konventionsstat göra framställning om lagföring i den staten av person med
hemvist där för trafikbrott som han har begått här i landet. Såvitt gäller
framställningar av sist angivet slag krävs inte någon svensk lagstiftning för
att Sverige skall kunna tUlträda konventionen. De föreskrifter om förfarandet
vid sådana framställningar som kan behövas torde kunna meddelas i administrativ
ordning. Däremot föranleder konventionen vissa lagstiftnmgsåtgärder till
uppfyllande av Sveriges förpliktelse att ta emot utiändska framställningar.
Konventionens
bestämmelser ii denna del förutsätter att varje konventionsstats
strafflagstiftning har sådant innehåU att lagföring för de trafikbrott som
omfattas av konventionen kan ske i den stat där gärningsmannen har sitt
hemvist. Svensk domstols behörighet i straffrättsligt hänseende regleras i 2
kap. BrB. Enligt detta kapitel gäller som huvudregel att svensk medborgare
eller utlänning med hemvist här i landet kan dömas enligt svensk lag och vid
svensk domstol för brott som har begåtts utom Sverige. Även brott begånget
utomlands av utlänning som inte har hemvist i Sverige faller i vissa fall under
svensk jurisdiktion. Konventionens bestämmelser avser emellertid endast brott
begånget av den som har hemvist i den anmodade staten. De svenska behörighetsreglerna
är alltså vidsträcktare lin konventionen kräver. Jag förutsätter
JuU 1971: 26 15
härvid
att begreppet hemvist i konventionen kan anses ha samma innebörd som i 2 kap.
BrB. Det finns ingenting i konventionens föreskrifter som talar mot ett sådant
antagande.
Ett
utomlands begånget trafikbrott av det slag som omfattas av konventionen kan emellertid
bestraffas i Sverige av behörig svensk domstol endast under fömtsättning att
gärningen är straffbar enligt svensk lag. Det är därför nödvändigt att
undersöka i vUken utsträckning bestämmelser i svensk lag om straff för sådana
gärningar som anges i bUaga I tUl konventionen är tiUämpliga på gärningar
begångna utomlands.
Vissa
av de gärningar som anges i bUaga I utgör förfaranden som enligt svensk lag är
att hänföra tiU brottsbalksbrott, nämligen vållande tUl annans död (3 kap. 7 §
BrB) och vållande tUl kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § BrB).
Ifrågavarande straffbestämmelser i svensk lag torde i enhghet med allmänna
grundsatser om allmän svensk strafflagstiftnings tUlämplighet i mmmet utan
vidare vara tUlämpliga på gärningar som har begåtts utomlands.
Beträffande
vissa brott i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott (TL) har
rättsläget klarlagts genom några av högsta domstolen (HD) under senare år
meddelade domar. Sålunda har HD ansett bestämmelserna om vårdslöshet i trafik,
rattfylleri och smitning (1 §, 4 § 1 mom. och 5 § TL) vara tiUämpliga också på
brott som har begåtts utomlands (NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596).
Rattonykterhetsbestämmelsen i 4 § 2 mom. TL har HD däremot ansett vara avsedd
att gälla endast gärningar som har begåtts i Sverige (NJA 1967 s. 409).
I
övrigt saknas prejudicerande avgöranden i fråga om trafikförfattningarnas
tillämpning utomlands. Man torde dock närmast böra utgå från att svenska
straffbestämmelser för trafikbrott i princip endast gäller brott som har
förövats i Sverige. Det betyder, att det stora flertalet av de trafikförseelser
som räknas upp i konventionens förteckning i bilaga I och som i allmänhet har
sin motsvarighet i bestämmelser i TL, vägtrafikförordningen (1951: 649; VTF)
eller av Kungl. Maj:t eller av annan myndighet med stöd av VTF meddelade
föreskrifter, förordningen (1960: 134) om mopeder samt lagen (1929: 77) om
trafikförsäkring å motorfordon inte f. n. kan bli föremål för lagföring i
Sverige. Såvitt gäller trafikförseelser av detta slag krävs således vid ett
svenskt tillträde till konventionen att tillämpningsområdet för den svenska lagstiftningen
utvidgas.
I
departementspromemorian har i enlighet härmed lagts fram förslag tiU "Lag
om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket". Vid utformningen
av lagförslaget har utgångspunkten varit att samtiiga de trafikbrott som anges
i förteckningen i bilaga I till konventionen skall kunna bestraffas här i
landet, även när de har begåtts utomlands. De gärningar som närmast är att anse
som vållande till annans död eller fållande till kroppsskada eller sjukdom och
som redan nu kan bestraf-
JuU 1971: 26 16
fas
i Sverige även när det har begåtts utomlands omfattas emellertid inte av lagförslaget.
Enligt
promemorieförslaget skall tillämpningsområdet för TL i dess helhet utvidgas
till att omfatta även gärning som har begåtts utom riket (1 §). Vidare
föreslås, att bestämmelse om straff för överträdelse av föreskrift i VTF eller
föreskrift som meddelats med stöd av denna förordning eller överträdelse av
föreskrift i mopedförordningen skall tUl-lämpas också i fråga om gärning
varigenom någon utom riket har åsidosatt motsvarande föreskrift i
gärningslandet (2 §). Beträffande trafikförsäkringslagen, som berörs av
konventionen endast i vad avser bestämmelser om framförande av motorfordon för
vUket inte finns trafikförsäkring, föreslås att endast sådan föreskrift i
lagen som avser förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring
får sitt tUlämpningsområde utvidgat på detta sätt (2 §). Förslaget innebär sålunda
att nu angivna föreskrifter i svensk lag blir tillämpliga också på förseelser
som begås utomlands, under förutsättning att gärningsmannen genom förseelsen
har åsidosatt en på gämingsorten gällande trafikregel som är identisk med
eller kan sägas utgöra en motsvarighet till den aktuella svenska
trafikföreskriften. Genom en sådan konstruktion kommer enligt promemorian
Sverige att uppfylla kravet i art. 2.2 i konventionen att vid lagföring i
hemvistlandet endast de trafikregler får beaktas som gällde på gärningsorten.
Promemorieförslaget
i denna del omfattar således i och för sig .fler trafikförseelser än som anges
i konventionens bUaga I. A andra sidan kan det tänkas förekomma föreskrifter i
utländsk trafikrätt av sådant slag som anges i bilaga I till konventionen men
som inte har någon motsvarighet i de författningar som enligt 2 §
promemorieförslaget skaU gälla också utomlands begångna förseelser. Av
konventionen följer att även överträdelser av sådana föreskrifter skall i
vissa fall kunna beivras i Sverige. Vid de nordiska överläggningarna
förutsattes att i ettvart av de nordiska länderna skulle införas bestämmelse av
innebörd, att den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt inhemsk straffbestämmelse,
i annat nordiskt land överträder en där gällande föreskrift av sådant slag som
anges i punkterna 47 i bUaga I till konventionen skall dömas till ansvar, och
att; denna bestämmelse skulle göras tilllämplig också i fråga om förseelse
begången i annan konventionsstat. I enlighet härmed upptar promemorieförslaget
dels i 3 § föreskrift att den som i Danmark, Finland, Island eller Norge
överträder där gällande föreskrift av nyss angivet slag i lagrummet
uppräknas uttömmande de förseelser det är fråga om utan att kunna ådömas
ansvar enligt 1 eller 2 § skall dömas till böter, högst 500 kr, dels i 4 §
bestämmelse att Kungl. Maj:t efter överenskommelse med annan främmande stat än
Danmark, Finland, Island eller Norge kan förordna att 3 § skall äga motsvarande
tUlämpning i fråga om gärning som begås i den
JuU 1971: 26 17
staten.
Förslaget förutsätter att Kungl. Maj:t i samband med Sveriges ratifikation av
trafikbrottskonventionen meddelar förordnande enligt 4 § med avseende på
utomnordiska konventionsstater.
Vid
remissbehandlingen av promemorian har så gott som samtliga remissinstanser
godtagit den lagtekniska lösning som föreslås i promemorian. Kritik har dock
riktats mot enskildheter i förslaget. Sålunda har de flesta remissinstanser
motsatt sig en ordning som innebär att en person kan lagforas här i Sverige för
förseelse som var straffri enligt den lag som gällde på gämingsorten. I övrigt
har vissa remissinstanser avstyrkt en generell utvidgning av det geografiska
tillämpningsområdet för andra trafikförfattningar än TL. Bland andra
trafikmålskommittén anser, att utomlands begångna trafikbrott inte bör
kriminaliseras i större utsträckning än som behövs för tUlträde tUl
konventionen, och varnar för en inflation i straffstadganden. Några
remissinstanser ifrågasätter om inte Sverige bör med stöd av art. 25 i
konventionen förklara att konventionen för svensk del inte är tillämplig på
sådana trafikbrott som kan bedömas som rena bagatellförseelser. Ett par
remissinstanser anser, att 2 § TL, som innehåller bestämmelser om straff för
vägtrafikant som hindrar eller stör trafiken, inte bör göras generellt
tillämplig utomlands. I ett remissyttrande hävdas, att den föreslagna påföljden
för överträdelse av 3 § lagförslaget, böter högst 500 kronor, är ett för
lindrigt straff för vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar.
I
likhet med majoriteten av remissinstanserna biträder jag förslaget i
promemorian att av konventionen föranledda bestämmelser tas upp i en särskUd
lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands.
Som
förut nämnts måste efter Sveriges tillträde till konventionen vissa
bestämmelser i svenska trafikförfattningar kunna tillämpas också på brott
begångna i övriga konventionsstater. I första hand är detta fallet med reglema
i TL om vårdslöshet i trafik (1 §), olovlig körning (3 §), rattfylleri och
rattonykterhet (4 §) samt s. k. smitning från olycksplats (5 §). I rättspraxis
har dessa bestämmelser med undantag av bestämmelsen i 4 § 2 mom. om
rattonykterhet ansetts gälla även i fråga om utomlands begångna gärningar. En
föreskrift om att sistnämnda bestämmelse äger tillämpning också på förseelser
begångna i övriga konventionsstater är således nödvändig. Det synes dock
lämpligt att en sådan föreskrift får omfatta samtliga nyss angivna brott. Den
bör emellertid då i enlighet med vad som föreslagits i promemorian och i princip
godtagits av remissinstanserna få generell giltighet och avse alla utomlands
begångna gärningar.
Enligt
promemorieförslaget skall den aktuella bestämmelsen avse TL i dess helhet och
således omfatta också föreskriften om hinder i trafik i 2 § TL, trots att detta
inte påkallas av hänsyn till konventionen. Detta har kritiserats under
remissbehandlingen. För egen del kan jag visserligen medge att bestämmelsen
närmast har karaktären av ren ordnings-
JuU1971: 26 18
föreskrift,
men jag anser det likväl inte finnas tUlräcklig anledning att i detta
sammanhang göra undantag för denna bestämmelse i TL och biträder sålunda
promemorieförslaget i denna del. Som har föreslagits i promemorian bör
bestämmelsim om TL:s tUlämplighet i fråga om utomlands begångna gärningar tas
upp i 1 § i den nya lagen.
Vid
sidan av de trafikförseelser som i svensk rätt bestraffas med stöd av TL nämns
i bUaga I till konventionen vissa förseelser som i Sverige är straffbelagda i
VTF, mopedförordningen eller trafikförsäkringslagen.
Vad
angår brott mot trafikförsäkringslagstiftningen föreslås i promemorian att den
svenska lagens tillämpningsområde utvidgas endast såvitt avser bestämmelsen om
förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring. En sådan
utvidgning av lagens tillämpningsområde är påkallad av konventionens
föreskrifter. I övrigt saknas det enligt min mening anledning att göra
trafikförsäkringslagens straffbestämmelser tillämpliga på utomlands begångna
förseelser. I likhet med remissinstanserna godtar jag därför
promemorieförslaget i denna del.
I
fråga om övriga nyss nämnda trafikförfattningar föreslås i promemorian, att
samtliga straffbestämmelser i dessa författningar och således inte bara sådana
som avser i konventionsbilagan angivna trafikförseelser blir tillämpliga på
utomlands begångna gärningar utan att det sker någon begränsning tUl gärningar
i konventionsstaterna. Vissa remissinstanser har invänt, att en generell
utvidgning av det geografiska tUlämpningsområdet för berörda
trafikförfattningar kan befaras leda till att Sverige får mottaga en mängd
framställningar om lagföring för trafiköverträdelser av bagatellartad karaktär.
Förslaget har också ansetts innebära en alltför långtgående kriminalisering av
trafikförseelser.
Dagens
livliga internationella samfärdsel kräver en ökad harmonise-ring av de olika
staternas trafikregler. Arbete med sådant syfte pågår också på både nordiskt
och ett bredare internationellt plan. På grund av utvecklingen mot en allt
livligare landsvägstrafik över gränserna bör trafikbrott inte längre behandlas
som förseelser enbart mot nationella ordningsregler. Visserligen bestäms
innehållet i trafikregler i stor utsträckning efter förhållandena på den plats
där de skall gälla, men regleringen i olika länder har å andra sidan många
gemensamma drag. Med hänsyn till den ökade internationella vägtrafiken är det
angeläget att de straffbestämmelser som finns i staternas inhemska
trafiklagstiftning i större utsträckning än som f. n. är fallet görs
tillämpliga också på utomlands begångna handlingar. En sådan åtgärd är ett
viktigt led i arbetet på att göra trafiklagstiftningen effektiv. Det förslag
som har lagts fram i promemorian syftar till att åstadkomma ökad effektivitet i
detta hänseende. Genom att nu förevarande författningars straffbestämmelser
görs generellt tillämpliga på utomlands begångna trafikförseelser vinner man
också att det inte behöver uppstå någon osäkerhet om vilka bestämmelser i
författningarna som har sådan räckvidd. Jag viU
JuU1971: 26 19
vidare
nämna, att den nyligen antagna danska lagstiftning som möjliggör Danmarks
tillträde till trafikbrottskonventionen i detta avseende har fått den
utformning som för svensk del föreslås i promemorian. Straffbestämmelserna i
den danska faerdselsloven har sålunda på motsvarande sätt gjorts generellt
tUlämpliga på handlingar som begås i utlandet. I Norge torde en motsvarande
reglering blir genomförd i en nära framtid.
Med
anledning av vissa remissinstansers farhågor för att promemorieförslaget skaU
leda tUl en mängd framställningar tUl Sverige om lagföring för
bagatellförseelser vUl jag framhåUa, att sådana framstäUningar i praktiken
inte torde komma att belasta det svenska rättsväsendet i någon högre grad,
eftersom gärningsstatens kostnader för översättning m. m. i flertalet sådana
fall torde komma att bli orimligt höga i förhållande tUl gärningsstatens
intresse av att trafikanten blir lagförd. De beräknade kostnaderna för ett måls
överflyttande till hemvistlandet för lagföring torde sålunda komma att tjäna
som en naturlig regulator av strömmen av framställningar om åtal för
bagatellförseelser. Vidare bör erinras om den möjlighet Kungl. Maj:t och
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande RÄ har att med stöd av 2 kap. 5 § BrB
underlåta att meddela åtalsförordnande för utom riket begånget brott, när brottets
bagatellartade karaktär gör att åtal inte kan anses påkallat. Allmän åklagare
kan också utnyttja reglerna om åtalsunderlåtelse och därigenom medverka till
att lagföring här i landet av trafikanter som utomlands gjort sig skyldiga
till endast bagatellartade trafikförseelser inte sker i onödigt stor omfattning
och framför allt inte kommer tiU stånd när lagföring skulle medföra orimliga
utredningskostnader.
Jag
kan inte heUer dela trafikmålskommitténs uppfattning att promemorieförslaget i
denna del innebär en onödig kriminalisering av trafikförseelser. En
förutsättning för lagföring för de utomlands begångna förseelser som avses här
är att den trafikregel som överträtts har en motsvarighet i svensk
trafikstraffrätt. Förslaget innebär således i princip inte att man i svensk
rätt utvidgar det straffbara området. Å andra sidan kommer en ändring i svensk
lag som innebär en avkriminahsering automatiskt att slå igenom också inom den
nya lagens område.
Jag
föreslår i enlighet med det anförda, att bestämmelserna om straff för
överträdelse av trafikföreskrift i de i det föregående nämnda författningarna
jämte nyss angivna straffbestämmelse i trafikförsäkringslagen i princip görs
tillämpliga även i fråga om gärning som har begåtts utomlands utan att det sker
någon begränsning till gärningar i konventionsstat. En bestämmelse i ämnet bör
såsom har föreslagits i promemorian tas upp i 2 § i den nya lagen.
Som
jag tidigare har nämnt kräver trafikbrottskonventionen, att konventionsstat
vid lagföring för sådan förseelse som nämns i punkterna 47 i bilaga I till
konventionen skall beakta de materiella trafikregler
JuU1971:26 20
som
gäller på gärningsorten. Det är också tydligt att när det gäller trafikförseelser
av detta slag liksom över huvud taget förseelser mot bestämmelserna i nyss
angivna svenska trafikförfattningar det inte kan komma i fråga att bestraffa en
utomlands begången förseelse annat än i fall då denna innefattar överträdelse
av en motsvarande föreskrift i lagen på gärningsorten. I 2 §
promemorieförslaget har i enlighet härmed angetts att de ifrågavarande svenska
straffbestämmelserna skall tUlämpas endast i fråga om sådan utomlands begången
gärning varigenom en motsvarande trafikföreskrift i gärningslandet har
åsidosatts. Förslaget har i denna del inte rönt några erinringar under
remissbehandlingen och även jag biträder förslaget. I specialmotiveringen
återkommer jag till frågan om den närmare innebörden av uttrycket
"motsvarande föreskrift".
Jag
har tidigare nämnt att det i promemorieförslaget finns särskilda
straffbestämmelser för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, som inte har
någon motsvarighet i svensk lag. De föreslagna bestämmelserna är föranledda
dels av önskemålet att få tiU stånd gemensam nordisk lagstiftning om lagföring
av trafikförseelser inom Norden, dels av konventionens krav att överträdelse
av föreskrift angående sådana förhållanden som anges i punkterna 47 i
konventionens bUaga 1 skall kunna bestraffas i hemviststaten även om det i
denna stats lag inte finns någon motsvarande föreskrift.
Förslaget
i denna del har inte mött andra invändningar under remissbehandlingen än att
det föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, av en remissinstans har
ansetts vara för lågt i fråga om vissa av de förseelser som bestämmelsen
omfattar.
Bestämmelsen
i 2 § promemorieförslaget kommer att gälla endast fall då den utländska
trafikregel som har överträtts har sin motsvarighet i en svensk
trafikföreskrift. Europarådets medlemsstater har visserligen i stor
utsträckning samma eller likartade trafikregler, men inom de områden som berörs
i punkterna 47 i konventionens bUaga I finns bestämmelser i andra
medlemsstaters trafiklagstiftning som inte har någon motsvarighet i svensk rätt.
För att Sverige skall kunna uppfylla konventionens krav att hemviststaten skall
ha möjlighet att lagfora en trafikant också när denne i annan konventionsstat
har överträtt en trafikregel som inte har någon motsvarighet i hemviststaten
bör 2 § promemorieförslaget, som också har föreslagits i promemorian, kompletteras
med föreskrifter om straff i viss fall för överträdelse av sådan utländsk
trafikföreskrift som saknar motsvarighet bland de svenska trafikreglerna.
Som
framhållits i promemorian behöver dessa straffbestämmelser inte omfatta körning
utan giltigt körkort (punkten 7 i konventionsbilagan), eftersom 3 § TL, som
innehåller straffbestämmelsen om olovlig körning, enligt 1 § i den nya lagen
kommer att bli generellt tUlämplig
JuU 1971: 26 21
på
gärning som begåtts utomlands. 3 § TL i sin tur hänvisar indirekt till andra
rättsregler beträffande frågan vilka fordon som är körkortspliktiga och vUka
personer som är behöriga att framföra sådana fordon. 1 § nya lagen innebär
följaktligen att det för straffbarhet i fråga om utomlands begången olovlig
körning inte krävs annat än att gärningen står i strid med de körkortsregler
som gällde på gärningsorten. Härigenom får konventionens krav på att
hemviststaten även vid lagföring för olovlig körning skall beakta
"trafikreglerna" på gärningsorten anses uppfyllda.
Jag
godtar promemorieförslaget att nu berörda straffbestämmelser skall vara
omedelbart tUlämpliga på gärningar som begås i annat nordiskt land och att det
i övrigt skall ankomma på Kungl. Maj:t att i enlighet med avtal med främmande
stat förordna att bestämmelsen skaU tillämpas också i förhållande tUl den
staten. En grundläggande bestämmelse för internordiska förhållanden bör tas
upp i en särskUd paragraf (3 §) och en fullmaktsbestämmelse av angivet slag i
en efterföljande paragraf (4 §).
Av
den föreslagna lagens konstruktion följer, att den nu berörda bestämmelsen i 3
§ blir subsidiär i förhållande till 1 och 2 §§. Till-lämpningsområdet för 3 §
torde därför bli begränsat till specialregler för mera bagatellartade
förseelser. Under dessa förhållanden kan jag inte dela uppfattningen att det
föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, är för lågt. Med en sådan
straffskala torde man å andra sidan inte behöva befara att i något fall
strängare straff kommer att utdömas än som skolat följa på gärningen, om
lagföring hade skett i gärningslandet eller om ansvar hade ådömts enligt 2 § i
den nya lagen. Också i fråga om straffskalan biträder jag därför promemorieförslaget.
Svensk
rätt intar den principiella ståndpunkten att svenska straffbestämmelser skall
tUlämpas i fråga om utomlands begången gärning oberoende av om denna var
straffbar enligt den lag som gällde på gärningsorten. Det uppställs m. a. o.
inte något allmänt krav på s. k. dubbel straffbarhet. Trafikbrottskonventionen
innehåller visserligen en bestämmelse om dubbel straffbarhet (art. 2.1), men
denna innebär endast att konventionsstat inte får göra framställning om
lagföring med stöd av konventionen i fall då gärningen inte är straffbar både i
det egna landet och i hemviststaten. Bestämmelsen utgör sålunda inte något
hinder för domstol i konventionsstat att döma tUl ansvar för utomlands
begånget trafikbrott, när dubbel straffbarhet inte föreligger.
I
promemorian har övervägts, om det för utomlands begångna trafikbrott bör i den
svenska lagen föreskrivas att ansvar får ådömas här i landet endast om
gärningen var straffbar också enligt lag som gällde på gärningsorten. Därvid
har anförts, att en bestämmelse av sådant slag skulle utgöra en nyhet i svensk
rätt och skulle innebära ett principiellt ställningstagande på ett snävt
avgränsat område till ett problem som
JuU1971: 26 22
har
betydligt större räckvidd. Stötande konsekvenser av att krav på dubbel
straffbarhet inte uppställs i fråga om trafiklagstiftningen skulle enligt
promemorian kurma förhindras genom den särskilda åtalsprövning som i regel
skall ske enligt 2 kap. 5 § BrB vid utomlands begångna brott. Övervägandena
utmynnar i uppfattningen att man inte nu bör göra en särreglering på
trafikstraffrättens område av frågan om dubbel straffbarhet.
Promemorieförslaget innebär i enlighet härmed, att svensk medborgare eller
utiänning med hemvist i Sverige kan dömas till ansvar för utomlands begången
överträdelse av sådan trafikföreskrift som anges i lagförslaget, även när
överträdelsen inte var straffbelagd enligt lagen i gärningslandet. Förslaget
får betydelse i fråga om sådana av den nya lagen omfattade brott som enligt
hittills gällande gmndsatser inte ansetts över huvud taget vara omfattade av
svensk strafflagstiftning när de begås utomlands. Av särskUd betydelse är
frågan om dubbel straffbarhet vid rattonykterhet, eftersom motsvarighet till
detta brott saknas i åtskilliga främmande länder.
Förslaget
i promemorian att i viss del utvidga den svenska trafikstraffrätten att gälla
även brott som begås utomlands utan att samtidigt ställa upp krav på dubbel
straffbarhet har starkt kritiserats av de flesta remissinstansema. Det har
dändd framhåUits bl. a. att allmänheten skulle få särskilt svårt att förstå att
de svenska reglerna om rattonykterhet skulle gälla även i fall då förfarandet
var straffritt på gärningsorten. Man har inte ansett, att särskUd
åtalsprövning enligt 2 kap. 5 § BrB kan ersätta en regel om krav på dubbel
straffbarhet. Ett par remissinstanser anser att en regel om dubbel
straffbarhet är särskilt angelägen även när det gäller smitning från
trafikolycksplats.
För
egen del anser jag i och för sig att starka skäl talar för att frågan om dubbel
straffbarhet i dess helhet tas upp tUl en förutsättningslös prövning med sikte
på en reglering av spörsmålet inte bara för trafikstraffrättens del utan inom
straffrätten över huvud taget. Så kan emellertid av naturliga skäl inte ske i
detta sammanhang. Frågan kan däremot komma att aktualiseras i samband med
övervägandena rörande Sveriges tiUträde tUl 1970 års konvention om
brottmålsdoms internatio-neUa rättsverkningar. Ett ställningstagande tUl
problemet i hela dess vidd fömtsätter ett föregående utredrdngsarbete.
Resultatet av ett sådant arbete bör inte onödigtvis föregripas, och från den
synpunkten kan man hysa tvekan om lämpligheten av att nu genomföra en
specialreglering på det begränsade område som trafikstraffrätten utgör.
Från
sakliga synpunkter måste dock den kritik som har framförts mot promemorians
förslag i denna del anses tungt vägande. Förslaget kan få ogynnsamma
konsekvenser i vissa fall. SärskUt när det gäller rattonykterhetsbrottet inger
det betänkligheter att undantagslöst tUlämpa TL:s straffbestämmelser också i
fall då lagen på gärningsorten över huvud taget inte straffbelägger detta slags
förseelser. I denna del inne-
JuU 1971: 26 23
bär
förslaget dessutom en avvikelse från HD:s ståndpunkt i det tidigare anmärkta
rättsfallet NJA 1967 s. 409. Trafikbrotten har över huvud taget en speciell
karaktär och har typiskt sett särskUt stark anknytning tUl den ort där de
begås. Jag kan under dessa förhållanden inte finna att det möter några större
betänkligheter eller iimebär något äventyrligt föregripande av framtida
ställningstaganden att i förevarande lag införa en generell bestämmelse om krav
på dubbel straffbarhet när det gäller lagföring här i landet för sådana
gärningar som omfattas av lagen. Jag förordar därför att en sådan bestämmelse
tas upp i en särskUd paragraf i den nya lagen (5 §).
7.1.3
Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av trafikbrottskonventionen
Den med anledning av ett svenskt tillträde tUl
konventionen här föreslagna nya lagen om straff för trafikbrott som har
begåtts utomlands aktualiserar frågan om behovet av följdändringar i annan
lagstiftning.
I
80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen (1951: 743) finns föreskrifter om skyldighet
för bl. a. domstol att sända underrättelse tUl körkortsregistret, när
körkortsinnehavare fällts tiU ansvar för vissa förseelser. I promemorian
föreslås att dom, varigenom trafikant enligt 3 § den föreslagna lagen har
dömts för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, vUken saknar motsvarighet
här i landet, inte skaU rapporteras till körkortsregistret men att uppgift
till registret skall lämnas i vanlig ordning om dom, varigenom någon med stöd
av 1 eUer 2 § i den föreslagna lagen har bestraffats här i landet för
trafikbrott utomlands. En remissinstans anser att underrättelseplikt bör
föreligga också när körkortsirme-havare har dömts enligt 3 § i den föreslagna
lagen.
För
egen del ansluter jag mig till promemorians förslag att skyldigheten att sända
underrättelse tiU körkortsregister inte skall föreligga i fråga om ådömt straff
för brott mot 3 § den nya lagen. Nu angivna begränsning i
underrättelseskyldigheten föranleder ändring i 80 § 2 mom.
vägtrafikkungörelsen. Frågan om denna ändring torde senare komma att anmälas av
chefen för kommunikationsdepartementet. Utöver vad nu sagts synes den nya
lagen inte föranleda några följdändringar i annan lagstiftning.
Ett
svenskt tUlträde till trafikbrottskonventionen ger emellertid anledning att
undersöka behovet av ändringar i processlagstiftningen.
Konventionen
medför förpliktelse för hemviststaten att ta emot och granska varje
framställning om lagföring. Därefter står emellertid hemviststaten fri att
vidta de åtgärder som föreskrivs i den inhemska lagstiftningen (art. 4).
Framställning om lagföring behöver således inte nödvändigtvis leda tUl åtal,
utan hemviststatens myndigheter kan t. ex.
JuU 1971: 26 24
lägga
ner förundersökningen eller besluta att inte väcka åtal. Konventionen
föranleder följaktligen i denna del inte några lagändringar.
Konventionen
drar upp vissa gränser för gärningsstatens befogenheter, när framställning om
lagföring har skett. Gärningsstaten får då inte längre vidta åtgärder för
lagföring av gärningsmannen. Denna rätt återfås, om hemviststaten meddelar att
den inte har vidtagit någon åtgärd med anledning av framställningen.
Gärningsstaten får också tUlbaka rätten, om framstäUningen återkallas på grund
av senare inträffade omständigheter och återkallelsen sker innan förhandling i
målet har inletts i första instans i hemviststaten (art. 5).
Enligt
20 kap. 6 § RB är åklagare i princip skyldig att åtala för brott, som hör under
allmänt åtal. Fastän frågan inte har reglerats i lag förekommer det emellertid
redan nu att åtal för brott som har begåtts i Sverige och har förarUett
fömndersökning här "överförs" till och väcks i främmande stat där
gärningsmannen har sitt hemvist. I fall då så sker, torde få anses att
åtalsplikten enligt svensk rätt är uppfylld.
I
45 kap. 1 § tredje stycket RB föreskrivs, att nytt åtal inte får väckas mot
den tUltalade för gärhhig, för vilken han redan står under åtal. Bestämmelsen
är formellt tUläm]3lig endast då åtal har väckts vid svensk domstol. I
departementspromemorian uttalas, att svenska åklagare i enlighet med gmnderna
för denna bestämmelse i praktiken torde anse sig förhindrade att väcka åtal
här i landet, när åtal för samma gärning har väckts i annat land efter svensk
åklagares begäran om lagföring där. Enligt promemorian torde det därför inte
krävas någon lagstiftningsåtgärd med anledning av innehållet i art. 5 i
konventionen. Några remissinstanser anser dock, att åklagarens befogenheter att
väcka åtal i sådant fall bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse i RB.
Enligt
min mening saknas det anledning att lagstifta i denna fråga. Den praxis som har
utbildats på gmndval av våra nuvarande regler är väl förenlig med
konventionsförpliktelserna enligt art. 5. RÅ har tidigare meddelat särskUda
anvisningar för förfarandet vid begäran om lagföring i annat land (cirkulär C
34). Dessa blir tUlämpliga också på framställningar som grundas på förevarande
konvention. I den mån det behövs ytterligare bestämmelser eller anvisningar
kan dessa meddelas i samma ordning. Det kan tUläggas att frågan om åklagares
åtalsplikt utreds av åtalsrättskommittén (Ju 1971: 55), som enligt sina
direktiv också har att uppmärksamma att åtal i viss utsträckning bör ktmna
underlåtas på gmnd av intemationeUa överenskommelser.
I
art. 7 föreskrivs att handlingar, som har upprättats i gärningsstaten resp.
hemviststaten, skall ha samma rättsliga verkan i den andra staten som om de
hade upprättats av den statens myndigheter. Med handling avses
förundersökningsprotokoll och liknande. Artikeln synes inte böra föranleda
någon lagstiftningsåtgärd från svensk sida.
JuU 1971: 26 25
Art. 14 i konventionen innehåller bestämmelser om
vUka handlingar som bör vara fogade vid framställning om lagföring och
verkställighet. Sålunda skall vid framställning om lagföring fogas bl. a.
förhörsprotokoll, utdrag av brottsregister, skisser och fotografier samt
avskrift av de lagbestämmelser som är tUlämpliga på fallet i gärningslandet
jämte tUlämpliga preskriptionsbestämmelser. Hemviststaten kan begära kompletterande
upplysningar (art. 16).
Förfarandet
för överförande av trafikmål från ett nordiskt land tUl ett annat är reglerat i
det samarbetsavtal om lagföring i annat nordiskt land som har ingåtts mellan de
högsta åklagarmyndighetema i de nordiska länderna (RÅ:s cirkulär C 65).
Avtalets bestämmelser gäUer alla slags brott och blir sålunda automatiskt
tUlämpliga på sådant överförande av trafikmål som grundas på den enhetliga
nordiska lagstiftningen. Bestämmelser i sådana frågor som nämns i art. 14 och
16 torde för övriga trafikmål kunna meddelas i administrativ ordning.
Framställning
om lagföring eller verkstäUighet skall enligt art. 15 sändas resp. mottagas av
konventionsstaternas justitiedepartement. Övriga meddelanden skall utväxlas på
samma sätt eller direkt mellan vederbörande myndigheter i konventionsstaterna.
Det är tUlåtet för konventionsstat att avvika från dessa regler. Avvikelse
skall anmälas tUl generalsekreteraren.
Skriftväxling
mellan myndigheter i de nordiska länderna bör liksom tidigare ske direkt mellan
myndigheterna. Framställningar till eller från utomnordiska stater bör för
svensk del i enlighet med tidigare praxis förmedlas på diplomatisk väg. Denna
avvikelse från huvudregeln i art. 15 bör anmälas till Europarådets
generalsekreterare enligt art. 15.4. Den fortsatta skriftväxlingen med
utomnordiska länder bör ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter.
Detta gäller även underrättelse från hemviststaten om åtgärder som har
vidtagits med anledning av framställning (art. 18).
Inte
heller art. 17, som reglerar rättshjälp i samband med trafikbrottskonventionens
tillämpning, föranleder någon lagstiftning.
Konventionen
innehåller också särskUda bestämmelser om rättegångskostnader (art. 22 och
23). Dessa bestämmelser bygger på principen att varje konventionsstat skall ta
ut kostnaden för förfarandet i sin stat enligt egna regler. Rättegångskostnaden
skall sedan stanna på den stat i vilken den har uppkommit. Dessa regler stämmer
överens med gäUande svensk rätt och påkallar alltså inte några lagstiftningsåtgärder.
7.1.4
Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands
Åtal för brott som har förövats utom Sverige får i
princip väckas endast efter förordnande av Kungl. Maj:t eUer den Kungl. Mai:t
har bemyndigat att meddela sådant förordnande. I vissa fall fordras dock
JuU 1971: 26 26
inte
åtalsförordnande. Det gäUei i fråga om brott som har förövats på svenskt fartyg
eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tUlhörde
besättningen på sådant fartyg, vidare brott som har begåtts av krigsman på
område däir avdelning av krigsmakten befann sig och brott som har förövats av
svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse (2
kap. 5 § andra stycket BrB). Med stöd av 2 kap. 5 § BrB har IL4 genom brev den
18 december 1964 bemyndigats bl. a. att förordna om åtal för brott som har
förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg
i reguljär trafik mellan dessa länder.
I
skrivelse den 29 oktober 1968 har RÅ hos Kungl. Maj:t hemställt om sådan
lagändring att åtal för brott som har förövats i annat nordiskt land eller på
fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan nordiska länder får väckas
utan särskilt förordnande. Förslaget avser brott över huvud taget och är inte
begränsat att gälla endast trafikbrott. RÅ:s framställning har behandlats i
den förut nämnda departementspromemorian. I denna läggs fram förslag till lag
om ändring av 2 kap. 5 § BrB, grundat på RÄ:s framställning.
Promemorieförslaget
har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna, i vissa fall dock under
fömtsättning att krav på dubbel straffbarhet införs. En av remissinstanserna
anser att sådant krav i varje fall bör införas beträffande trafikbrott.
Av
RÅ:s skrivelse framgår, att framställningar om åtalsförordnande för brott som
har begåtts i annat nordiskt land regelmässigt bifalls av honom.
Åtalsprövningen torde i förevarande fall i praktiken inte fylla något ändamål,
givetvis beroende på att strafflagstiftning och rättstUl-lämpning i så stor
utsträckning är enhetiiga inom Norden. Vissa olikheter finns dock fortfarande,
bl. a. inom trafikstraffrätten. I det föregående har jag föreslagit en regel
om krav på dubbel straffbarhet för beivrande här i landet av trafikbrott som
har begåtts utomlands. Genom en sådan regel minskas behovet av särskild
åtalsprövning ytterligare, samtidigt som de önskemål som vissa remissinstanser
har framfört om generellt krav på dubbel straffbarhet blir tillgodosedda på ett
i sammanhanget mycket betydelsefullt område. Jag vill också erinra om vad jag
i det föregående (avsnitt 7.1.2) har uttalat om behovet att i en nära framtid
göra en översyn av bestämmelserna om svensk domstols behörighet i brottmål med
avseende på frågan i vad mån krav på dubbel straffbarhet bör uppställas.
Med
hänsyn till nu anförda förhållanden föreslår jag, att från kravet på särskild
åtalsprövning för brott som har begåtts utomlands görs undantag för brott som
har förövats i nordiskt land och i viss omfattning brott som har förövats
ombord på transportmedel i trafik mellan nordiska länder.
I promemorieförslaget
har undantagsregeln angetts omfatta brott
JuU 1971: 26 27
som
har förövats i Danmark, Finland, Island eUer Norge eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. Som hovrätten för Västra
Sverige har framhållit bör bestämmelsen avse även brott som har förövats på
fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sverige och något av de andra
nordiska länderna eller i sådan trafik mel lan delar av en och samma nordiska
stat, även när brottet förövats unde» det fartyget eller luftfartyget befaim
sig på internationellt område Undantagsregeln bör införas i 2 kap. 5 § andra
stycket BrB, som i samband därmed bör undergå en redaktionell omarbetning.
7.1.5
Preskription
Regler om preskription av åtal och av ådömd påföljd
finns i 35 kap. BrB. Reglerna, som har i huvudsak samma innehåll som
motsvarande bestämmelser i 1864 års strafflag, bygger på principen att
samhället inte bör ingripa mot brott eller låta verkställa påföljd lång tid
efter det att brottet begicks eller lagföring skedde.
Det
nordiska samarbetet rörande verkställighet av straff har aktualiserat frågan
om enhetliga straffrättsliga preskriptionsregler i de nordiska ländema.
Nordiska straffrättskommittén tog upp frågan till behandling år 1964 och lade
i ett betänkande av år 1966 (NU 1967: 15) fram resultatet av sina överväganden
rörande möjligheterna att nå större nordisk rättslikhet på området. Kommittén
behandlade frågor om preskriptionstider vid åtalspreskription, preskription
vid flerfaldig brottslighet, preskriptionstidens början, preskriptionsavbrott,
preskription av enskilt åtal samt preskription av ådömt straff och vid
konfiskation. Man har inom kommittén enats om att föreslå i allt väsentligt
likformiga regler. Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag
hänvisar jag tiU redogörelsen i avsnitt 4.2.
Kommittéförslaget
har redan lett till ändrade preskriptionsregler i Danmark. Den nya danska
lagstiftningen, som genomfördes år 1967, stämmer i huvudsak överens med vad
kommittén har föreslagit. I Finland och Norge har förslag till ändrad
lagstiftning på detta område utarbetats. Dessa förslag ansluter sig helt till
kommitténs rekommendationer.
Nordiska
straffrättskommitténs betänkande om preskription har i Sverige behandlats i den
förut nämnda departementspromemorian. I promemorian föreslås, att regeln i 35
kap. 5 § BrB om framskjuten utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad
grövre brottslighet upphävs. Vidare föreslås att de i 35 kap. 8 § BrB
föreskrivna preskriptionstiderna för ådömt fängelsestraff förkortas.
De
straffrättsliga preskriptionsreglerna har hos oss behandlats även i annat
sammanhang. I trafikmålskommitténs betänkande "Fömndersökning" (SOU
1967: 59), som främst behandlade reglerna om förundersökning i brottmål, lade
kommittén också fram förslag till ändrade
JuU 1971: 26 28
bestämmelser
om absolut preskriptionstid vid bötesbrott. Förslaget innebär i huvudsak att
den absoluta preskriptionstiden vid sådana brott genom ändring i 35 kap. 6 §
BrB förkortas från 15 tUl 5 år.
Den
särskUda regeln i 35 kap. 5 § BrB om förlängning av preskriptionstiden vid
grövre brottslighet är tilllämplig, när någon har begått brott varpå kan följa
fängelse i mer än två år. Begår gärningsmannen nytt sådant brott inom
preskriptionstiden för det första brottet, räknas preskriptionstiden för det
gamla brottet från tidpunkten för det senare brottet. Samma regel tUlämpas om
den brottslige begår ytterligare brott varpå fängelse över två år kan följa. På
detta sätt kan tiden för åtalspreskription förlängas intUl den absoluta
preskriptionstiden, som för brott av här förevarande slag är trettio år, räknat
från den dag brottet begicks.
I
departementspromemorian föreslås som nämnts att bestämmelsen i 35 kap. 5 § BrB
upphävs. Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget. De
få remissinstanser som har ställt sig tveksamma tUl eller avstyrkt förslaget
åberopar att bestämmelsen i några fall har visat sig ha praktisk betydelse.
Vid
brottsbalkens tUlkomst överfördes de preskriptionsregler som fanns i
strafflagen i stort sett oförändrade tUl brottsbalken. Man gjorde endast
sådana ändringar som var nödvändiga tUl följd av att enhetligt frihetsstraff
infördes. De;t övervägdes dock under förarbetena till balken huruvida
bestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen (numera 35 kap. 5 § BrB) om förlängning
av preskriptionstiden vid återfall borde ändras. Min företrädare uttalade
därvid (prop. 1962: 10 C s. 418), att det visserligen inte fanns något mera
framträdande behov av en sådan bestämmelse men att det dock inte fanns
tillräckliga skäl att låta bestämmelsen utgå.
För
egen del anser jag i likJaet med nordiska straffrättskommittén och majoriteten
av remissinstanserna att tiden nu är mogen att upphäva 35 kap. 5 § BrB.
Bestämmelsen kan knappast anses ha någon betydelse för brottsbekämpnmgen annat
än i mycket speciella fall. En motsvarande regel saknas i övriga nordiska
länders lagstiftning. Intresset av att få enhetliga preskriptionsregler i
Norden talar sålunda för att bestämmelsen utgår ur brottsbalken. Jag föreslår i
enlighet härmed att 35 kap. 5 § BrB upphiivs.
Bestämmelsen
om absolut preskriptionstid i 35 kap. 6 § BrB anger de yttersta gränserna för
domstols möjligheter att ådöma påföljd. Om det inte kan följa fängelse över två
år på brottet, får påföljd inte ådömas efter det att femton år har förflutit
från brottet. I övriga fall, alltså vid grövre brott, är motsvarande tidrymd
trettio år. För klarhetens skull bör erinras om att domstol inte får ådöma påföljd
för brott, om den misstänlcte inte har häktats eUer delgivits stämning för
brottet inom tid som anges i 35 kap. 1 § BrB. Har preskrip-
JuU 1971: 26 29
tionstiden
avbmtits genom häktning eller delgivning av stämning, får reglema i 35 kap. 6 §
BrB betydelse. Reglema kan bli tiUämpliga också när tiden för åtalspreskription
har förlängts eiUigt 35 kap. 5 § BrB.
I
den danska lagstiftningen finns f. n. inte någon motsvarighet tiU bestämmelsen
i 35 kap. 6 § BrB. Inte heller finns något sådant stadgande i nu föreliggande
förslag tiU ändring av de norska preskriptionsreglerna. Anledningen härtiU är
att preskriptionstiden enligt den danska lagen och det norska förslaget börjar
löpa på nytt vid uppehåll i rättegången. I det förslag till ändrade preskriptionsregler
som har utarbetats i Finland finns däremot en regel som motsvarar vår
nuvarande bestämmelse.
Trafikmålskommittén
föreslår, att en kortare absolut preskriptionstid införs för brott varpå inte
kan följa svårare straff än böter. Undantag görs dock för brott för vilka
påföljden är normerade böter. Enligt kommittén bör den absoluta
preskriptionstiden för övriga bötesbrott vara fem år. Förslaget har mottagits
positivt av remissinstansema. Rikspolisstyrelsen och domareföreningen går
längre än kommittén och förordar att den absoluta preskriptionstiden för
bötesbrott bestäms till tre år.
Jag
delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att den nu gäUande
femtonåriga preskriptionstiden är väl lång för bötesbrott. Det ligger knappast
i samhällets intresse att kunna beivra bagateUartade brott under så lång tid.
Den nuvarande regeln torde inte ha någon betydelse som brottsavhållande
faktor. Den skapar däremot vissa praktiska problem för domstolarna. Om den
tUltalade efter delgivning av stämning inte kan anträffas, kan domstolen
visserligen i hithörande faU enligt 46 kap. 15 § RB under vissa omständigheter
avgöra målet i den tilltalades utevaro. Om emellertid den tilltalades närvaro
bedöms som nödvändig, förblir målet anhängigt vid domstolen utan att kunna avgöras,
så länge den tiUtalade inte kan anträffas för delgivning av kallelse.
Domstolen kan inte slutbehandla målet, förrän den absoluta preskriptionstiden
har löpt ut. Det kan sålunda bli nödvändigt att under åt-skUliga år vid
upprepade tUlfällen vidta åtgärder för att få tUl stånd förhandling i målet.
Även om antalet bötesmål som blir liggande på detta sätt inte torde vara stort,
bör en sådan ordning vmdvikas.
I
frågan hur lång den absoluta preskriptionstiden bör vara vid bötesbrott finner
jag kommitténs förslag om en femårig preskriptionstid vara väl avvägt, och jag
biträder därför förslaget.
Kommittén
har undantagit brott för vilka påföljden är s. k. normerade böter från sitt
ändringsförslag. Sådana böter förekommer f. n. huvudsakligen som påföljd vid
brott mot skattestrafflagen (1943: 313), Kommittén har inte ansett det
lämpligt att förkorta den absoluta preskriptionstiden för sådana brott.
Sedan kommittén avlämnade
sitt förslag, har riksdagen bifaUit ett
JuU 1971: 26 30
av
Kungl. Maj:t framlagt förslag tUl en reform rörande påföljdssystemet i fråga
om överträdelse av skatte- och avgiftsförfattningar (prop. 1971: 10, SkU 1971:
16, rskr 1971: 72). Reformen innebär bl. a. att den nuvarande skattestrafflagen
ersätts av en skattebrottslag. För brott som avses i den nya lagen skall böter
ådömas i form av dagsböter, och inte som f. n. i form av normerade böter. I
skattebrottslagen finns en särskild regel om åtalspreskription. Regeln innebär
i överensstämmelse med vad som gäller enligt skattestrafflagen att
åtalspreskription vid brott enligt skattebrottslagen inte i något fall inträder
tidigare än fem år efter det brottet begicks. Skattebrottslagen skall träda i
kraft den 1 januari 1972.
Med
hänsyn tUl vad sålunda gäller och framdeles kommer att gäUa om
åtalspreskription vid brott som avses i skattestrafflagen resp. skattebrottslagen
är det uppenbart att en förkortning av den absoluta preskriptionstiden i
bötesmål till fem år inte kan avse sådana brott. För dessa brott bör sålunda de
nuvarande absoluta preskriptionstiderna gälla även i fortsättningen. Från en
bestämmelse om en absolut tid för åtalspreskription om fem år bör också
undantas de s. k. självständiga ämbetsbrotten i 20 kap. 14 §§ BrB. Också för
dessa brott gäller nänUigen att minsta tid för åtalspreskription är fem år (35
kap. 2 § BrB).
Jag
föreslår i enlighet med det anförda att den absoluta preskriptionstiden för
brott varpå inte kan följa svårare straff än böter bestäms tUl fem år. Som
vUlkor för att denna kortare preskriptionstid skall vara tillämplig bör gälla
att åtal för brottet preskriberas enligt huvudregeln i 35 kap. 1 § 1 BrB, dvs.
efter två år från det brottet begicks. Härigenom kommer de tidigare nämnda
brotten mot skatte- och avgiftsförfattningar samt de självständiga
ämbetsbrotten att lämnas utanför den nya preskriptionsbestämmelsens
tillämpningsområde. 35 kap. 6 § BrB bör ändras i enlighet med vad jag nu har
föreslagit. Med bötesstraff likställs i detta sammanhang disciplinstraff,
vilket dock inte behöver anges i lagtexten.
35
kap. 8 § BrB iimehåller regler om preskriptionstid för ådömt fängelse.
Preskriptionstiden är fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader har
ådömts, och tio år, om fängelse i sex månader eller längre tid men inte över
två år har ådömts. Har fängelse på längre tid än två år men inte över åtta år
ådömts, preskriberas straffet efter femton år. Om domen innefattar fängelse på
viss tid över åtta år, är preskriptionstiden tjugo år. Livstidsstraff slutiigen
preskriberas efter trettio år. Pieskriptionstiden räknas i samtiiga fall från
den dag domen vann laga. kraft. Preskriptionstiden bryts genom att straffet
börjar verkställas.
I
enlighet med nordiska straffrättskommitténs rekommendationer föreslås i
departementspromemorian, att bestämmelsen om preskription
JuU1971: 26 31
av
ådömt fängelsestraff ändras så, att femårsregeln kommer att gäUa när fängelse
högst ett år har ådömts, tioårsregeln när straffet är längre än ett år men inte
över fyra år och femtonårsregeln när fängelse på längre tid än fyra år men inte
över åtta år har ådömts. Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga
remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen bekräftar i sitt yttrande, att det
numera säUan förekommer att ådömt fängelsestraff preskriberas, och framhåller
att tUlkomsten av nordiska verkställighetslagen har bidragit till denna
utveckling. Styrelsens uttalande bestyrks av det vid styrelsens yttrande
fogade statistiska material som jag har redogjort för i avsnitt 6.3.
Reglerna
om preskription av ådömt fängelsestraff har uppenbarligen ingen nämnvärd
praktisk betydelse. Det synes emellertid lämpligt att dessa regler i möjligaste
mån är enhetliga i Norden. Jag föreslår därför, att bestämmelserna i 35 kap. 8
§ BrB ändras på det sätt som har föreslagits i departementspromemorian.
Vid
remissbehandlingen av departementspromemorian har några remissinstanser ansett
det vara angeläget, att de nordiska länderna närmar sig varandra ytterligare
när det gäller straffrättsliga preskriptionsregler. Remissinstanserna har
därvid bl. a. pekat på reglerna om preskriptionsavbrott och om tidsfrister för
enskilt åtal.
Nordiska
straffrättskommitténs överväganden angående den nordiska lagstiftningen om
preskription omfattade också andra frågor än dem som har behandlats i det
föregående. Bl. a. diskuterades de regler som har berörts av de nyssnämnda
remissinstanserna. Någon enighet kunde emellertid inte nås i dessa frågor. Jag
är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag till ändrad lagstiftning
i dessa hänseenden men avser att i annat sammanhang undersöka fömtsättningama
för att uppnå ökad nordisk rättslikhet i dessa frågor.
7.1.6
Ikraftträdande
Den nya lagen om straff för trafikbrott som begåtts
utomlands bör med hänsyn särskUt tiU innehållet i 3 § i princip träda i kraft
samtidigt som motsvarande lagstiftning träder i kraft i de övriga nordiska
länderna. I Danmark, Norge och Sverige torde ikraftträdandet kunna ske under
senare hälften av innevarande år, men den närmare tidpunkten kan bestänamas
först efter överläggiungar med företrädare för dessa länder. Som förut nämnts
är det f. n. i viss mån ovisst om och när motsvarande reglering genomförs i
Finland och Island. Det torde dock inte möta hinder att den nya lagen träder i
kraft i sin helhet även i förhållande tUl dessa länder redan vid den tidpunkt,
då den sätts i tillämpnmg i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intresset
av att lagstiftningen genomförs samtidigt i Danmark, Norge och Sverige bör det
överlänmas åt Kungl. Maj:t att förordna om lagens
JuU1971: 26 32
ikraftträdande.
Detsamma gäUer av motsvarande skäl i fråga om den föreslagna ändringen i 2 kap.
5 :§ BrB.
De
föreslagna ändringarna i 35 kap. BrB hör inte samman med förslaget tiU lag om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Dessa ändringar bör träda i kraft
den 1 januari 1972.
Lagrådet
Lagrådet
lämnade lagförslagen utan erinran.
Utskottet
Utskottet
har "icke funnit anledning tiU erinran mot Kungl. Maj:ts förslag och får
därför hemställa att riksdagen
A. antager de
vid propositionen fogade förslagen till
1) lag om straff för trafikbrott som begåtts
utomlands,
2) lag om ändring i brottsbalken;
B. godkänner den i Strasbourg den 30 november 1964
avsluta
de europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott
med förbehåll mot art. 6 och del III samt med förklaring
enligt artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.
Stockholm
den 30 november 1971
På
justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Närvarande:
fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson (s), herrar Ernulf
(fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s). Westberg i
Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s), herr Polstam (c), fru
Nordlandir (vpk), herrar Alf Pettersson i Malmö (s) och Stjernström (c).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.