Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m. m. jämte motion
1971 · 22 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU27, Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m. m. jämte motion
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitieutskottets
betänkande nr 27 år 1971 JuU 1971: 27
Nr 27
Justitieutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m. m. jämte
motion.
Genom en den 1 oktober 1971 dagtecknad proposition,
1971: 131, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
dels
godkänna den i New York den 10 juni 1958 avslutade konventionen om erkännande
och verkställighet av utländska skiljedomar,
dels antaga de vid
propositionen fogade förslagen till
1)
lag om ändring i lagen (1929:
147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar,
2)
lag om ändring i lagen (1929:
145) om skiljemän.
I
samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning av
propositionen väckta motionen 1971: 1518 av herrar Ernulf (fp) och Winberg (m)
rörande innehållet i 5 § lagen om utländska skiljeavtal och skUjedomar.
Motionen redovisas på s.
1011.
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en
år 1958 avslutad konvention om erkännande och verkställighet av utländska
skiljedomar. Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser
i ämnet, innebär jämfört med äldre regler att möjligheterna tUl verkstäUighet
vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i lagen om
utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) och i lagen om skiljemän (SML).
Förslagen föranleds i huvudsak av Sveriges tillträde till den nya konventionen.
Av propositionen återges i det följande förutom
lagförslagen endast inledningen samt vad som uttalas angående det i motionen
berörda lagrummet.
1
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 27
opaginerad Kontrollera mot PDF
JnU
1971: 27
Lagförslagen
1 Förslag tiU
Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal
och skiljedomar
Härigenom förordnas, att 4 § och 79 §§ lagen (1929: 147)
om utländska skiljeavtal och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må på gmnd av utländslct skiljeavtal
skUjemannaförfarande äga mm här i riket, utan så är att, i faU som avses i 1 §
andra stycket, den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess
tillkomst bosatt sig här i riket. 1 ty fall lände i avseende å förfarandet
till efterrättelse vad i lagen om skiljemän stadgas i fråga om förfarande i
anledning av svenskt skiljeavtal.
Ej må på grund av utiändskt skiljeavtal
skUjemannaförfarande äga mm här i riket, utan så är att, i fall som avses i 1 §
andra stycket, skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlighet med
avtalet bestämt att förfarandet skall äga rum här i riket eller den part, mot
vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här. I sådant
fall länder i avseende å förfarandet tUl efterrättelse vad i lagen om
skiljemän stadgas i fråga om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må utländsk skiljedom här i riket gälla, där
1.
skiljeavtalet
är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, eller
2.
skiljedomen
blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller
3.
någon
omständighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen är utan verkan i
sagda stat, eller
4.
/ den stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller
tid, som må vara stadgad för dess överklagande, ännu ej gått till ända, eller
5.
skiljedomen
innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må skjutas under
skiljemän, eller
6.
den
part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforder-
Utländsk skiljedom gäller ej här i riket, om den mot
vilken skiljedomen åberopas visar
1.
att
part, när skiljeavtalet träffades, saknade behörighet att ingå sådant avtal
eller icke var be-hörigen företrädd eller att skiljeavtalet är ogiltigt enligt
den lag som enligt parternas överenskommelse skall tillämpas eller, i avsaknad
av varje anvisning i sådant hänseende, lagen i den stat där skiljedomen
meddelats,
2.
att han
ej i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om
skiljeman-naförfarandet eller att han av annan orsak icke varit i stånd att utföra
sin talan,
3.
att
skiljemännen överskridit sitt uppdrag och skiljedomen av sådan anledning är
utan verkan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
lig tillgång att utföra sin talan, eller
7.
den
fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller
överexekutors efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut, eller
8.
i
avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som medför,
att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder.
Ej skall dock omständighet som omförmäles under 3 eller 6
utgöra hinder för skiljedomens erkännande, med mindre sådan omständighet
åberopas av den, mot vilken skiljedomen göres gällande.
Föreslagen
lydelse
i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den
meddelats,
4.
att
skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller skiljemannaförfärandet
strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal härom saknas, mot lagen i den
stat där förfarandet ägt rum och skiljedomen av sådan anledning är utan verkan
i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats, eller
5.
att
skiljedomen ännu icke blivit verkställbar eller eljest bindande för parterna
i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats eller att den
undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i sådan
stat.
Utländsk skiljedom gäller ej heller,
1.
om
skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må avgöras
av skiljemän, eller
2.
om
tillämpning av skiljedomen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för
rättsordningen här i riket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vill någon erhålla verkställighet å utländsk skiljedom,
göre därom ansökan hos Svea hovrätt.
Vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift
eller be-hörigen styrkt avskrift.
Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess
överklagande, give sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att
klagan icke under den tid ägt rum.
Ansökan om verkställighet av utländsk skiljedom göres hos
Svea hovrätt.
Vid ansökningshandlingen skall fogas skiljedomen i
huvudskrift eller styrkt avskrift samt styrkt översättning till svenska
språket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 § Ansökan, som i 8 § sägs, må ej
bifallas utan att motparten haft itll-f alle att därå svara.
Invänder motparten att han gjort
framställning om undanröjande av skiljedom eller uppskov med dess
verkställighet hos myndighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Finner sedan hovrätten anledning
ej förekomma till antagande att för verkställigheten möter hinder, varom i 7 §
förmäles, förordne hovrätten om verkställighet; och gånge då skiljedomen i
verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över
hovrättens beslut. Konungen annorledes förordnar.
Föreslagen
lydelse
som avses i 7 § första stycket 5, må hovrätten uppskjuta
avgörandet samt, om sökanden begär det, ålägga motparten att ställa skälig
säkerhet vid påföljd att beslut om verkställighet eljest kan komma att
meddelas.
Bifaller hovrätten ansökningen, verkställes skiljedomen
som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan
mot hovrättens beslut förordnar annat.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
2
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän
Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1929: 145) om
skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse
Ej må gentemot part, som har
hemvist utom riket och ej skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna
sökas vid svensk domstol, skUjemannaförfarande enligt denna lag inledas, med
mindre avtalet mnebär, att förfarandet skall äga mm här i riket, eller paiten eljest
därtill samtycker.
Föreslagen
lydelse
4 §
Ej må gentemot part, som har
hemvist utom riket och ej skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna
sökas vid svensk domstol, skUjemannaförfarande enligt denna lag inledas, med
mindre avtalet innebär, att förfarandet skall äga rum här i riket, eller
skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet bestämt att
förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
JuU 1971: 27 5
Lagrådsremissen
Vid lagrådsremissen anförde chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Geijer, bl. a. följande.
Inledning
Under 1920-talet antog Nationernas Förbund två
överenskommelser angående det internationella skiljedomsväsendet. År 1923
tillkom sålunda det s. k. Genéve-protokollet angående skiljedomsklausuler och
år 1927 en konvention om verkställighet av utländska skiljedomar.
Överenskommelserna, som går ut på att utländska skiljeavtal och skiljedomar
under vissa förutsättningar skall erkännas i de fördragsslutande staterna, vann
anslutning av ett drygt tjugotal stater, däribland Sverige. I samband med
Sveriges anslutning tillkom 1929 års svenska lagstiftning om utländska
skUjeavtal och skiljedomar.
I
början av 1950-talet inleddes ett arbete inom Förenta Nationerna i syfte att
åstadkomma en ny internationell reglering på området. Arbetet ledde till 1958
års New Yorkkonvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar.
Konventionen som trädde i kraft den 7 juni 1959 har hittills tillträtts av 38
stater, nämUgen Amerikas Förenta Stater, Bulgarien, Cambodja,
Centralafrikanska Republiken, Cey-lon, Ecuador, Filippinerna, Finland,
Frankrike, Förenade Arabrepubliken, Ghana, Grekland, Indien, Israel, Italien,
Japan, Madagascar, Marocko, Nederländerna, Niger, Nigeria, Norge, Polen,
Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Syrien, ThaUand, Tanzania, Tjeckoslovakien,
Trinidad och Tobago, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern,
Vitryssland och Österrike. Dessutom har konventionen undertecknats men inte
ratificerats av 9 stater. Sverige undertecknade konventionen den 23 december
1958.
Den
28 juni 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att
tillkalla sakkunniga för att med beaktande av bl. a. 1958 års New
Yorkkonvention överväga om det förelåg anledning att föreslå ändringar i
lagstiftningen om skiljedom. Med stöd av bemyndigandet tUlkallade dåvarande
departementschefen två sakkunniga. Dessa har i december 1970 avgett promemorian
(Ds Ju 1970: 32) "PM angående den i New York den 10 juni 1958 avslutade
konventionen om erkännande och verkställighet av utiändska skiljedomar m.
m." Promemorian innehåUer förslag tiU lag om ändring i lagen (1929: 147)
om utländska skiljeavtal och skiljedomar.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, lagberedningen,
domstolskommittén, kommerskollegium och Exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON) samt av en delegation med representanter för Internationella
handelskammarens svenska na-
JuU 1971: 27 6
tionalkommitté,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening. Svenska
bankföreningen. Kooperativa förbundet och Stockholms handelskammare (i
fortsättningen benämnd delegationen). KommerskoUegium har ingett yttranden från
Skånes handelskammare och Handelskammaren i Göteborg.
Lagen
om utländska skiljeavtal och skiljedomar
5
§
Inledning. I 5 § anges att skUjedom skall anses som
utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. Bestämmelsen bygger på den gränsdragning
mellan inländsk och utländsk skiljedom som ligger till grund för Genéveöverenskommelserna
(punkt 1 i protokollet och artikel 1 första stycket i 1927 års konvention).
I
artikel I i New Yorkkonventionen nämns två kategorier skiljedomar. Först nämns
skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande eller
verkställighet begärs. Detta innebär en vidgning av tUlämpningsområdet i
förhållande till Genéveöverenskommelserna. Någon ändring i 5 § behövs
emellertid inte, eftersom denna paragraf saknar motsvarighet till
begränsningarna enligt Genéveöverenskommelserna. TUl den andra kategorin som
nämns hör skiljedomar, som inte anses som inländska i det land där erkännande
eller verkställighet begärs. Med angivandet av denna kategori åsyftas att
komplettera konventionsåtagandena för de stater som skiljer mellan
"utländsk" och "inländsk" skiljedom efter andra än
territoriella kriterier. Någon förpliktelse inträder inte för svensk del.
De
sakkunniga. De sakkunniga framhåller att någon särskUd lagstiftningsåtgärd för
att täcka in konventionens tUlämpningsområde enligt artikel I i och för sig
inte synes nödvändig. Som den svenska lagstiftningen är konstmerad torde den
därtUl väl täcka praktiskt taget alla förekommande slag av skiljedomar.
Skiljedom som meddelats utomlands regleras i LUSK. Äger skUjemannaförfarandet
rum i Sverige, är SML tillämplig och meddelas skiljedomen i Sverige hänförs den
under bestämmelser i SML och 46 § UL. I fråga om en kategori kan emellertid
enligt de sakkunniga tvekan råda, om skiljedomen skall anses som svensk eller
utiändsk, nämligen skiljedomar som meddelats i Sverige efter det att
skUjemannaförfarande ägt rum utomlands. Efter ordalydelsen i 5 § LUSK kan denna
kategori inte betecknas som utländsk. Möjligen kunde sägas att 5 § inte avser
att uttömmande ange vUka skiljedomar som är utiändska. Det skulle därför vara
tänkbart att även skiljedom av nu angivet slag enligt lagen skulle kunna
betraktas som utländsk. Behov av att kunna använda detta förfaringssätt vid
meddelandet av skiljedom
JuU 1971: 27 7
har
uppgivits föreligga i den praktiska tillämpningen. Tveksamhet bör i så fall
inte råda om möjligheten att få skUjedomen verkställd i Sverige. Oavsett vad
som kan anses som gällande rätt, synes det därför vara av värde att man nu
skapar klarhet i detta sammanhang. Med hänsyn tUl att själva
skUjemannaförfarandet i det diskuterade fallet fömtsätts äga rum utomlands
synes runligt att betrakta skiljedomen som utländsk. Anmärkas bör att vi
därmed får en typ av skiljedomar som hänförs till den andra kategorin i artikel
I första stycket New Yorkkonventionen.
I
enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att den nuvarande bestämmelsen
i 5 § behåUs. Förslaget innebär att det alUjämt skall föreskrivas att skUjedom
skall anses som utländsk, om den har meddelats på utiändsk ort. Som tiUägg
föreslås emellertid en föreskrift att detsamma gäller, om skUjedomen meddelats
här i riket efter skUjemannaförfarande som ägt mm på utländsk ort.
Remissyttrandena.
Vid remissbehandlingen instämmer Svea hovrätt i att en skUjedom som efter
förfarande på utländsk ort senare underskrivs i Sverige lämpligen bör
behandlas såsom utländsk. Hovrätten ifrågasätter emellertid om detta inte kan
uppnås på bättre sätt än de sakkunniga föreslagit. Det naturliga synes vara att
anse skiljedomen meddelad i anslutning till förfarandet, dvs. i det land där
förfarandet ägt rum. Det förtydligande på denna punkt som möjligen skulle vara
erforderligt, kunde alltså få det innehållet att skiljedomen anses meddelad på
ort som bestämts för förfarandet. Hovrätten förordar emellertid att paragrafen
lämnas oförändrad. Delegationen vitsordar att det föreligger ett praktiskt
behov av ett tUlvägagångssätt där skUjedomen meddelas efter det att
skUjemännen lämnat platsen för förfarandet. Detta behöver emellertid inte
föranleda någon ny bestämning av begreppet utiändsk skiljedom. De sakkunnigas
uppfattning synes baserad på en väl snäv tolkning av ordet
"meddela". En skiljedom skulle inte kunna anses "meddelad"
i utlandet därför att den avfattats i Sverige. En så snäv tolkning är dock
inte nödvändig. Ett klargörande kan begränsas tUl ett stadgande att skiljedom
skall anses meddelad på den ort där förfarandet har ägt rum. Bestämmelser av
detta innehåll återfinns bl. a. i Internationella handelskammarens skiljedomsregle-mente
(Art. 27) samt i de s. k. Neuchätel Rules (Art. 3). För att även täcka in det
faU att förfarandet ägt rum på flera orter kan tillfogas att skUjedom anses
meddelad på den ort där förfarandet inleddes. Enhgt delegationens mening bör
aUtså andra punkten i den föreslagna lydelsen utgå och ersättas med ett
stadgande, i vilket "meddela" definieras. Denna definition bör
utformas på grundval av bestämmelsen i de angivna skiljedomsreglerna, ev. med
tUlägg enligt vad nyss föreslagits.
Departementschefen.
För egen del anser jag det naturligt att betrakta utländsk skiljedom som
meddelad där förfarandet har ägt mm. De i delegationens yttrande nämnda
artiklarna bygger på detta be-
JuU1971: 27 8
traktelsesätt
som också torde vara allmänt vedertaget. Skulle förfarandet någon gång ha ägt
mm på flera orter torde frågan vari domen skall anses meddelad få avgöras med
hänsyn till omständigheterna i det särsldlda faUet. Någon uttryckUg regel som
tar sikte på fall när skiljedomen har meddelats i annan stat än den där
förfarandet har ägt mm synes sålunda inte behövlig. På grund härav bör någon
ändring i 5 § inte vidtas.
Lagrådet
Lagrådets yttrande innehåUer beträffande 5 § lagen
om utländska skiljeavtal och skiljedomar följande.
5
§
Justitieråden
Alexanderson och Walberg:
Vi
delar den av departementschefen, i anslutning till de sakkunniga, uttalade
meningen att det är naturligt att betrakta en skUjedom som utländsk, om
skUjemannaförfarandet ägt rum på utiändsk ort. I ett sådant fall skiUle
följakthgen skiljedomen vara att anse som utiändsk, även om den av ett eller
annat skäl eller måhända av en tillfällighet kommit att underskrivas i Sverige.
Omvänt måste då givetvis gälla att en skUjedom borde anses som svensk, om
skUjemannaförfarandet ägt rum här i riket, oavsett att skiljedomen
underskrivits på utiändsk ort.
I
förevarande paragraf stadgas för närvarande att skUjedom skall anses såsom
utiändsk, om den iir meddelad å utländsk ort. Uttrycket "meddelad"
torde emellertid vid lagens tUlkomst ha använts såsom ett begrepp med rent
formeU innebörd, närmast hänvisande just till orten för skiljedomens
underskrivande (givande). I sådant hänseende må anmärkas följande.
Den
sakkunnige, som år 1929 avlämnade förslag tUl den förevarande lagen, anförde
(se NJA II 1929 s. 79) att det onekligen i 1923 års protokoll
och 1927 års konvention fanns vissa detaljer som kunde bli föremål för
meningsskiljaktighet. En sådan var den i de båda överenskommelserna antagna
regeln att en skiljedoms egenskap av utiändsk eUer inländsk skiUle bero av
orten för dess meddelande. Under de förhandlingar som föregick protokollets
avfattande framhölls från svensk sida, att det mången gång kunde bero av ett ur
rättslig synpunkt u-relevant förhållande, t. ex. skUjemännens bekvämlighet
eUer annan tUlfällig omständighet, huravida skiljedomen blev meddelad i det
ena eller andra landet. Att denna anmärknhig icke vann beaktande berodde av de
svårigheter det ansågs medföra att uppnå enighet om mera detaljerade regler. Om
det också måste beklagas, fortsatte utredningsmannen, att man ej såg sig i
stånd att övervinna dessa svårig-
JuU1971: 27 9
heter,
syntes dock häri ej ligga någon avgörande betänklighet mot anslutning till
protokollet. Att skiljedomen meddelades utomlands, när förfarandet ägt rum inom
landet eller när parterna kunde antagas ha avsett att ernå en inländsk
skiljedom eller när andra omständigheter syntes ha påkallat en sådan,
inträffade dock helt visst endast undantagsvis.
I
anslutning till dessa uttalanden upptog utredningsmannens förslag (NJA II 1929
s. 89) den regel som nu återfinnes i förevarande paragraf jämte ett
förklarande tiUägg, åsyftande det fall att vid skiljedoms underskrivande skiljemännen
befunnit sig på skUda orter; i detta fall skulle domen anses meddelad där den
sista underskriften tillkom. Lagrådet (a. a. s. 90) ifrågasatte icke
huvudregeln men påpekade, att till-lämpningssvårigheter ej sällan skulle
uppkomma, när domen icke innehöll uppgift om viss ort där den givits.
Tilläggsregeln uteslöts på lagrådets hemstäUan.
Med
hänsyn tUl vad som sålimda återgivits av förarbetena till gällande lag kan
enligt vår mening knappast betvivlas att uttrycket "meddelad" i
förevarande paragraf vid dennas tiUkomst var avsett att tolkas formellt,
ungefär liktydigt med "underskriven". Det är lämnat öppet hur
tUlämpningen skulle ske i de undantagsfaU då domen icke innehåller uppgift om
var den givits eller då den underskrivits både på svensk och utländsk ort.
Det
kan förtjäna att framhållas, mer än som skett i diskussionen, att en tUlämpning
efter sådana formella kriterier icke saknar fördelar. Var och när
skiljedomen undertecknats framgår regelmässigt av domen, medan uppgift om var
förfarandet ägt mm ofta torde saknas. I allmänhet kan, med nyss angivna
tillämpning, lätt omedelbart avgöras om skiljedomen är svensk eller utländsk.
Att märka är härvid att ett sådant avgörande ankommer icke endast på Svea
hovrätt utan också på svensk utsökningsmyndighet hos vUken begäres verkstäUighet
enligt 46 § utsökningslagen. Också skiljemännen och parterna är betjänta av en
regel som är lätt att tUlämpa.
Emellertid
har, såsom de sakkunniga i förevarande lagstiftningsärende erinrat, både i
Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente och i de så kallade
Neuchätel Rules upptagits bestämmelser som innebär att skUjedom anses meddelad
på den ort där skiljeförfarandet ägt mm. Enligt remissprotokollet skulle ett
sådant betraktelsesätt vara allmänt vedertaget. Såsom förut framhållits
framstår det också som naturligt att betrakta en skUjedom som utiändsk, om
skUjemannaförfarandet ägt rum på utiändsk ort. Saklig anledning kan ock
förefinnas att på motsvarande sätt tolka och tillämpa regler som eljest (7 och
9 §§ i förslaget) hänvisar tiU stat där skUjedomen meddelats.
Övervägande
skäl får därför anses föreligga, att avgörande blir, i vilken stat
skUjeförfarandet ägt rum. En regel av sådan innebörd får
JuU 1971: 27 10
emellertid,
såsom framgår av det förut sagda, anses innefatta en saklig ändring av gällande
rätt, och en dylik ändring bör komma tUl uttryck i lagtexten. Detta kan ske
genom att i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf införes en
bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen av denna lag skiljedom skall
anses meddelad i den stat, där skUjeförfarandet ägt rum.
Vi
hemställer att paragrafen ändras i enlighet med vad nu sagts. SärskUd
övergångsbestämmelse synes kunna undvaras.
Departementschefen
vid propositionens avlåtande
Vid propositionens avlåtande anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Lidbom, bl. a. följande.
Två ledamöter av lagrådet hemställer att i 5 J LUSK
införs en bestämmelse med innehåll att vid tUlämpningen av denna lag skiljedom
skall anses meddelad i den stat där skiljeförfarandet ägt mm. Som framgår av
remissprotokollet anser jag det naturligt att betrakta skUjedom som meddelad
där förfarandet ägt rum. Emellertid har jag också uttalat att någon ändring i 5
§ inte synes behövlig. Tillräckliga skäl att frångå denna ståndpunkt föreligger
inte.
Motionen
I motionen, 1971: 1518 av herrar Ernulf (fp) och
Winberg (m), hemställes "att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 131 måtte för sin del besluta att i 5 § lagen (1929: 147) om utiändska
skiljeavtal och skiljedomar skall införas ett nytt andra stycke av följande lydelse:
'Vid tUlämpningen av denna lag skall skiljedom anses meddelad i den stat, där
skiljeförfarandet ägt rum.' "
Till stöd för yrkandet
anför motionärerna bl. a. följande.
Vi har inget att erinra mot syftet att öka
möjligheten att verkställa utländska skiljedomar. Fortfarande kvarstår
emellertid betydande skUlnader i detta hänseende mellan svenska och utiändska
skiljedomar. Det är därför av vikt att gränsen mellan vad som är svensk och vad
som är utländsk skiljedom tydligt markeras. Tvekan kan uppkomma främst när
skiljeförhandlingarna ägt rum i Sverige men domen undertecknats i utiandet
eller vice versa.
I
lagen finns för närvarande den bestämmelsen i 5 § att en skiljedom skall anses
såsom utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. I lagrådets yttrande
framhåller två justitieråd att bestämmelsen vid sin tillkomst torde ha varit
avsedd att tolkas formellt, ungefär liktydigt med "underskriven". De
båda justitieråden godtager emellertid den av departementschefen uttalade
uppfattningen att avgörande bör bli i vilken stat skiljeförfarandet ägt rum. De
framhåller därvid att detta får anses innebära en saklig ändring av gällande
rätt och föreslår att ändringen kommer till uttryck i lagtexten, förslagsvis
genom ett stadgande att vid lagens tillämpning en skiljedom skall anses
meddelad i den stat, där skiljeförfarandet ägt rum.
JuU1971: 27 11
Departementschefen avvisar detta förslag med den
knappast uttömmande motiveringen att han anser det naturligt att betrakta
skiljedomen som meddelad där förfarandet ägt rum men att tillräckliga skäl inte
föreligger att i anledning härav ändra det ifrågavarande lagstadgandet.
Departementschefens
ståndpunkt innebär, efter vad vi kan bedöma, att han anser det vara en
godtagbar metod att ge en lagbestämmelse en ändrad betydelse utan att ändra
lagtexten. Vi reagerar emellertid mot förslaget att på detta sätt ändra en
lagbestämmelses innebörd enbart genom uttalanden i en propositions motivtext.
Vi anser detta strida mot vedertagna lagstiftningsmetoder. Det kan därför vålla
osäkerhet och olägenhet vid lagtillämpningen. Vi har svårt att förstå att
departementschefen inte har kunnat godtaga de två lagrådsledamöternas förslag
till förtydligande. Att de båda övriga ledamöterna inte tycks ha ansett förtydligandet
behövligt anser vi inte böra hindra att lagtexten görs så klar att den kan
förstås även utan studier i motiven.
Utskottet
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en
år 1958 avslutad konvention om erkännande och verkställighet av utländska
skiljedomar. Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser
i ämnet, innebär jämfört med äldre regler att möjhgheterna tiU verkställighet
vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i lagen (1929:
147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt i lagen (1929: 145) om
skiljemän. Förslagen är föranledda främst av Sveriges tillträde tUl den nya
konventionen.
I
anledning av propositionen har väckts motionen 1971: 131 med yrkande om
ytterligare ändring, nämligen i 5 § lagen om utländska skUjeavtal och
skiljedomar. Lagrummet föreskriver för närvarande att skiljedom skall anses
som utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. Departementschefen uttalar i
anslutning till stadgandet att han anser det naturligt att betrakta utländsk
skiljedom som meddelad där skUjemannaförfarandet har ägt rum och att ett
sådant betraktelsesätt torde vara aUmänt vedertaget. Någon ändring i 5 § anser
han inte behövlig.
Motionärerna
finner departementschefens motivering föga uttömmande och menar att
ståndpunkten innebär att departementschefen anser det vara en godtagbar metod
att ge en lagbestämmelse ändrad betydelse genom uttalanden i en propositions
motivtext utan att ändra lagtexten. Ett sådant förfarande strider enligt
motionärerna mot vedertagna lagstiftningsmetoder och kan vålla osäkerhet och
olägenhet vid lagtillämpningen. Motionärerna yrkar, i anslutning till vad två
ledamöter av lagrådet uttalat, att i det angivna lagrummet införes en
bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen av lagen skUjedom skall anses
meddelad i den stat där skUjemannaförfarandet har ägt rum.
Utskottet vUl tUl en
början framhåUa att några delade meningar icke
JuU 1971: 27 12
synes
föreligga, vare sig mellan departementschefen och motionärerna eller eljest om
att övervägande skäl talar för att lagrummet bör ha den innebörd som
departementschefen angivit i anslutning till sina uttalanden om behovet av
ändring i lagtexten. Även utskottet finner det naturligt att en skiljedom
anses meddelad på den ort där förfarandet ägt rum.
Beträffande
innehållet i gällande rätt delar utskottet den i motionen redovisade
uppfattningen att förarbetena till 5 § närmast tyder på att uttrycket
"meddelad" vid stadgandets tiUkomst varit avsett att tolkas formellt,
ungefär liktydigt med "underskriven". En sådan innebörd är också bäst
förenlig med den som tillagts uttrycket i rättegångsbalken. Å andra sidan har
emellertid både i Internationella handelskammarens skiljedomsreglemente och i
de s. k. Neuchätel Rules upptagits bestämmelser som innebär att skUjedom anses
meddelad på den ort där skUjemannaförfarandet har ägt rum. Ett sådant
betraktelsesätt torde också som departementschefen framhåller vara allmänt
vedertaget. Spörsmålet synes inte ha varit föremål för bedömande i rättspraxis.
Mot denna bakgrund anser utskottet att den tveksamhet rörande gällande rätts
innehåll, som kommit tUl uttryck bl. a. i det sakkunnigbetänkande som legat
till gmnd för Kungl. Maj:ts förslag, vara väl motiverad. Även om ovissheten
såvitt upplysts icke har föranlett några svårigheter i den praktiska tillämpningen,
synes det vara av värde att man nu skapar klarhet på den här punkten. Detta bör
som föreslagits av de sakkunniga, för undvikande av osäkerhet och olägenhet
vid lagtillämpningen, ske genom förtydligande av lagtexten. I enlighet härmed
förordar utskottet att i ett nytt stycke av förevarande paragraf införes en
bestämmelse med innehåll som föreslagits i motionen, dvs. att vid tillämpning
av lagen skiljedom skall anses meddelad i den stat, där skUjemannaförfarandet
har ägt rum.
I
övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de framlagda
förslagen.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen godkänner den i New York den 10
juni 1958 av
slutade konventionen om erkännande och verkställighet av
utländska skiljedomar;
B. att riksdagen med förklaring att propositionen
1971: 131
icke kunnat i oförändrat skick bifallas i anledning av mo
tionen 1971: 1518 för sin del antager det genom propositionen
framlagda förslaget tUl lag om ändring i lagen (1929: 147) om
utländska skiljeavtal och skiljedomar med det tillägg att dels
ingressen tUl nämnda lag, dels 5 § i lagen om utländska skUje
avtal och skiljedomar erhåller följande såsom utskottets för
slag betecknade lydelse.
JuU 1971:
27 13
Kimgl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
Härigenom förordnas, att 4 § Härigenom förordnas att 4, 5
och 79 §§ lagen (1929: 147) om och 79 §§
lagen (1929: 147) om
utländska skiljeavtal och skiljedo- utländska
skUjeavtal och skiljedo
mar skall ha nedan angivna ly- mar skall
ha nedan angivna ly
delse, delse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
5 § Skiljedom skall anses såsom
utiändsk, där den är meddelad å utländsk ort.
Vid tillämpningen av denna lag
skall skiljedom anses meddelad i den stat, där skUjemannaförfarandet ägt rum.
C. att riksdagen antager det genom
samma proposition framlagda förslaget tUl lag om ändring i lagen (1929: 145) om
skiljemän.
Stockholm den 30 november 1971
På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fm Kristensson (m), fröken Bergegren (s),
fröken Mattson (s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s). Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru
Hjelm-Wallén (s), herr Polstam (c), fru Nordlander (vpk), herrar Alf Pettersson
i Malmö (s) och Stjernström (c).
Reservation
av fröken Bergegren (s), fröken
Mattson (s), herrar Larfors (s), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru
Hjelm-Wallén (s) och herr Alf Pettersson i Malmö (s), vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med orden "Beträffande innehållet" och slutar med orden
"framlagda förslagen." bort ersättas med text av följande lydelse.
Beträffande innehållet i gäUande
rätt delar utskottet den i motionen redovisade uppfattningen att förarbetena
till 5 § närmast tyder på att uttrycket "meddelad" vid stadgandets
tiUkomst varit avsett att tolkas
JuU1971: 27 14
formellt,
ungefär liktydigt med "underskriven". Spörsmålet synes emellertid
icke ha varit föremål för bedömande i rättspraxis. Både i Internationella
handelskammarens skiljedomsreglemente (Art. 27) och i de s. k. Neuchätel Rules
(Art. 3) har upptagits bestämmelser som innebär att skiljedom anses meddelad på
den ort där skUjemannaförfarandet har ägt rum. Ett sådant betraktelsesätt torde
också som departementschefen framhåller vara allmänt vedertaget. Mot denna
bakgrund anser sig utskottet icke kunna ställa sig bakom motionärernas
påstående att departementschefens uttalade uppfattning om innebörden av 5 §
skulle innefatta en saklig ändring av gällande rätt. På grund härav och då lagmmmets
utformning icke synes ha medfört några svårigheter i den praktiska
tillämpningen finner utskottet icke tillräckliga skäl att frångå
departementschefens bedömning att någon ändring av lagrummet inte är påkallad.
Icke
heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de framlagda
förslagen.
dels
att utskottet under punkten B. bort hemställa
B. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1518
antager det genom propositionen 1971: 131 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar;
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 7i0037
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.