Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m. ( ang. fullföljd av talan till högsta domstolen, m.m.) jämte motioner
1971 · 67 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 52 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU7, Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m. ( ang. fullföljd av talan till högsta domstolen, m.m.) jämte motioner
Dokumentets text
Justitieutskottets
betänkande nr 7 år 1971 JuU 1971: 7
Nr 7
Justitieutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. fullföljd av talan till högsta
domstolen, m. m.) jämte motioner.
Genom en den 5 mars 1971 dagtecknad proposition, nr
45, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till
1)
lag om ändring i
rättegångsbalken,
2)
lag om ändring i lagen (1946:
879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring,
3)
lag om ändring i sjölagen
(1891: 35 s. 1),
4)
lag om ändring i lagen (1926:
326) om delning av jord å landet.
I samband med propositionen har utskottet behandlat
de i anledning av propositionen väckta motionerna 1971: 1243 av herr Ernidf
(fp) och 1971: 1270 av herr Sjöholm m. fl. (fp).
Redogörelse för motionerna
lämnas på s. 4851.
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att rätten att fullfölja
talan till högsta domstolen begränsas avsevärt. Högsta domstolen får därigenom
i princip ställningen av prejudikatinstans. Möjligheterna till ändringsdispens,
intressedispens och allmän dispens avskaffas. Vid sidan av prejudikatfallen
skall dock talan få fullföljas när det finns synnerliga skäl, t. ex. att
resning skulle kunna beviljas om domen vunnit laga kraft eller att domen då
skulle kunna undanröjas pä grund av domvilla eller att utgången i hovrätten
uppenbart beror på grovt förbiseende eller misstag.
Förslaget
innebär vidare att fullföljdsreglerna förenklas avsevärt. En nyhet är att
prövningstillstånd, som nu alltid omfattar hela domen, i vissa fall skall kunna
begränsas till sådan del av domen som har prejudikatintresse.
1
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 7
JuU 1971: 7 2
Som en konsekvens av de nya fullföljdsreglerna
föreslås att antalet ledamöter i högsta domstolen successivt minskas till 22.
Förslaget
ger även ökade möjligheter för hovrätt och högsta domstolen att avgöra mål på
handlingarna. I bl. a. fordringsmäl blir detta fallet om båda parter begär det
och domstolen anser uppenbart att huvudförhandling inte behövs.
I
propositionen har även i övrigt tagits upp vissa ändringar beträffande
förfarandet i de lägre instanserna. Sålunda inskränks möjligheterna att först
i hovrätt åberopa nytt processmaterial. Möjligheten att meddela mellandom
vidgas avsevärt.
Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 juli 1971.
Av propositionen återges i det följande förutom
lagförslagen främst vad departementschefen anfört vid lagrädsremissen,
lagrådets yttrande och departementschefens anförande vid propositionens
avlåtande. Beträffande redogörelser för bl. a. gällande rätt,
domstolskommitténs betänkande Domstolsväsendet III, Fullföljd av talan m. m.,
och remissyttranden över betänkandet samt departementschefens
specialmotivering får utskottet hänvisa till propositionen.
De
vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse (s. 3 12).
JuU 1971: 7
1 Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om rättegångsbalken
dels att 3 kap. 7 §, 54
kap. 12 och 1719 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap.
2 § skall upphöra att
gälla,
dels
att 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §, 42 kap. 8 §, 50 kap. 21
och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 1315 §§, 55 kap. 4 och 12 §§, 56 kap. 4 och 14
§§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
3
KAP.
6 §.
I behandling av fråga rörande I behandling av fråga rörande
tillstånd, att talan må
komma un- tillstånd, att talan må komma un
der högsta domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,
skola tre ledamöter deltaga. skola tre ledamöter deltaga. Fråga
otn prövningstillstånd,
som förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § första stycket, avgöres dock av de
ledamöter som pröva målet.
Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som
avser allenast måls beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller
tjänsteman vid denna.
16
KAP.
3 §.2 Vid omröstning gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.
Om omröstning beträffande prövningstillstånd
stadgas i 3 kap. 7 §.
'
Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964:166, 54 kap. 17 § 1947: 616. » Senaste
lydelse 1969: 244.
JuU 1971: 7 4
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 KAP.
5 §. Handläggas i en rättegång talan om fastställelse,
huruvida visst rätts-förhällande består eller icke består, och tillika talan,
vars prövning beror därav, må särskild dom givas över fastställelsetalan.
Beror eljest prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma
rättegäng, må ock särskild dom givas över den talan.
Ära i mål, vari talan föres om Är beträffande samma
käromål
fullgörelse, såväl skyldigheten att fråga om flera omständigheter,
fullgöra som fullgörelsens storlek som var för sig äro av omedelbar
stridiga och finnes med hänsyn till betydelse för utgången, och fin
utredningen lämpligt, att dessa nes med hänsyn till utredningen
frågor avgöras var för sig, må på lämpligt, att sådan del av målet
parts begäran särskild dom givas avgöres för sig, må på parts be-
över skyldigheten att fullgöra; gäran särskild dom givas däröver;
mot kärandens bestridande må så- mot parts bestridande må sådan
dan dom ej givas med mindre syn- dom ej givas med mindre synner-
nerUga skäl äro därtill. liga skäl äro därtill.
Dä särskild dom enligt denna paragraf givits, äge
rätten förordna, att målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga
kraft.
29
KAP.
3
§.2
Yppas, då nämnd har säte i rätten, annan mening än
ordförandens och förena sig minst fyra eller, dä i nämnden äro endast fyra,
minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nänmdens mening; i annat fall
gälle ordförandens.
Vid
omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till
särskild vård, så ock eljest, dä ej någon mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem
ordförandens.
Om omröstning beträffande prövningstillstånd
stadgas i 3 kap. 7 §.
42
KAP. 8 §. Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare
omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De
skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa
och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej
redan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på
framställnmg av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.
'
Senaste lydelse 1954:432. « Senaste lydelse 1969: 244.
JuU 1971: 7 5
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Rätten skall verka för att parterna vid
förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller
erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofuHstän-dighet i parternas
framställningar.
Rätten age förordna, att skilda frågor eller delar
av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.
50
KAP. 21 §.1 Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om
vadetalan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är
ogrundad.
Rör
målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-
ler sådant, som kan
skattas i pen- ler sådant, som kan skattas i pen
ningar, och uppgår värdet av det, ningar, och uppgår värdet av det,
varom talan fullföljts, uppenbart varom talan fullföljts, uppenbart
icke tUl ettusenfemhundra kronor, icke till det vid tidpunkten för
må målet avgöras utan huvudför- underrättens dom gällande basbe
handling, om ej båda parterna be- loppet enligt lagen (1962: 381) om
gärt sådan förhandling. Vid be- allmän försäkring, må målet av
räkning av värdet må hänsyn icke göras utan huvudförhandling, om
tagas till rättegångskostnad eller ej båda partema begärt sådan för
till ränta, som upplupit efter ta- handling. Vid beräkning av var
ians väckande. det må hänsyn icke tagas till rätte
gångskostnad eller till ränta, som
upplupit efter talans väckande.
Mål, vari fråga är om allenast Mål, vari saken är sådan, att
rättstillämpningen, må på båda förlikning därom är tillåten, och
parternas begäran avgöras utan aitnat mål, vari fråga är om alle
huvudförhandling, om hovrätten nast rättstillämpningen, må på
finner uppenbart, att sådan ej er- båda parternas begäran avgöras
fordras. utan huvudförhandling,
om hov
rätten finner uppenbart, att sådan
ej erfordras.
För prövning, som ej avser själva saken, vare
huvudförhandling ej erforderlig.
25 §.
Innan
hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.
Vadekäranden
äge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom än den som
uppgivits i vadeinlagan.
Part må ej i hovrätten till stöd Part
må i hovrätten till stöd
för sin talan åberopa omständig- för sin talan åberopa omständig
het eller bevis, som ej tidigare het eller bevis, som ej tidigare fö-
förebragts, om han kunnat åbe- rebragts, endast om han gör san-
ropa omständigheten eller beviset nolikt, att han haft giltig ursäkt
vid underrätten och det kan an- för sin underlåtenhet att åberopa
1
Senaste lydelse 1954: 432.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse) tagas, att han underlåtit det i otillbörligt
syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande om
kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.
(Föreslagen lydelse) omständigheten eller beviset vid
underrätten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas. Framställes först i hovrätten yrkande
om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prövningstillstånd må meddelas allenast
1.
om för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av
högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava
synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller
2.
om
anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller
eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans
prövning.
Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller
slutliga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens
beslut.
Prövningstillstånd må meddelas allenast
1.
om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen;
eller
2.
om det
föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning
föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera
likartade mål, som samtidigt föreligga till bedömande, må prövningstillstånd
meddelas även i övriga mål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas
i anledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom
saken till viss del ej upptagits till prövning och mot vilket talan
fullföljes i samband med talan mot domen.
Meddelas prövningstillstånd, gälle
det domen eller det slutliga
Prövningstillstånd må begränsas att
gälla viss del av den dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan
avser. I avbidan på prövningen av målet i denna del äge högsta domstolen
förklara fråga otn meddelande av prövningstillstånd i annan del av målet
vilande.
Meddelas prövningstillstånd utan sådan begränsning som
avses
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot,
så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen eller
det slutliga beslutet.
(Föreslagen
lydelse)
i första stycket, gälle det domen eller det slutliga
beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot
vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen eller det slutliga
beslutet.
7 den mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom
ej förklaras vilande, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast.
Erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.
13 § i mål eller ärende, som
Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt,
talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av
talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd,
som enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 911 §§ är
stadgat motsvarande tillämpning.
Föres väckts vid underrätt, talan
mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot
hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt
11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9 12 §§ är stadgat
motsvarande till-lämpning; / anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad
må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.
14 §. Dä hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8
§ ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under
högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd
därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det
till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grimder sådant tillstånd med hänsyn
till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller
beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 11
§ andra stycket.
15 Anser part, att
underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge han i
samband
Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under
högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten
tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans
fullföljande det till känna med angivande av innehållet i 10 §.
Anser part, att underrättelse, som
hovrätten enligt 14 § första stycket meddelat, är oriktig, äge
opaginerad Kontrollera mot PDF
JuU 1971: 7 8
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
med
fullföljande av talan mot do- han i samband med fullföljande av men eller
beslutet påkalla prov- talan mot domen eller beslutet på-ning av frågan.
Avser sådan fråga, kalla prövning av frågan. huruvida på grund av bestämmelserna
i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i
samband med frågan, om prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande av
värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny
bevisning.
Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga,
som där avses, komma under högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt
föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.
55
KAP.
4 §.1 I
revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:
1.
den dom, mot vilken talan
föres;
2.
gmnderna för revisionstalan med
angivande, i vilket avseende hovrättens domskäl enligt kärandens mening äro
oriktiga; samt
3.
i vilken del domen överklagas
och den ändring i domen, som käranden yrkar.
Anser
käranden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd, bör
tillstånd skall meddelas
enligt 54 käranden i revisionsinlagan när-
kap. 10 § 1, bör han i
revisionsin- mare angiva de omständigheter
lagan närmare angiva de
omstän- han åberopar till stöd för att så-
digheter han åberopar
till stöd där- dant tillstånd skall meddelas,
för.
Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis
han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. I tvistemål
skall käranden, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen
härtill. Åberopar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall
det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan
skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål
målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling
i högsta domstolen.
Är i brottmål den
tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.
Revisionsinlagan
skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.
12 §. Högsta domstolen äge utan huvudförhandling
företaga mål till avgörande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller
om i tvistemål revisionstalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren
föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den
tilltalade, biträtts av motparten.
'
Senaste lydelse 1963:149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
JuU 1971:
7 9
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skall mål eller viss däri upp
kommen fråga avgöras av högsta
domstolen i dess helhet, må det
ske utan huvudförhandling.
För prövning, som ej avser själ- Beträffande avgörande i övrigt
va
saken, vare huvudförhandling i högsta domstolen av mål utan
ej erforderlig. huvudförhandling skola i tvistemål
50 kap.
21 § andra, tredje och fjärde styckena samt i brottmål 51 kap. 21 § andra och
tredje styckena äga motsvarande tillämpning. Skall mål eller viss däri uppkommen
fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan
huvudförhandling.
56 KAP.
4 §.1 I besvärsinlagan skall
klaganden uppgiva:
1.
det beslut, mot
vilket talan föres;
2.
gmnderna för
besvärstalan; samt
3.
den ändring i
beslutet, som klaganden yrkar.
Anser klaganden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd, bör
tillstånd
skall meddelas enligt 54 klaganden i besvärsinlagan närma-
kap. 10 §
1, bör han i besvärsinla- re angiva de omständigheter han
gan
närmare angiva de omständig- åberopar till stöd för att sådant
heter
han åberopar till stöd därför. tillstånd skall meddelas.
Klaganden skall i besvärsinlagan
uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.
Bevärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av
klaganden eller hans ombud.
14 §.1
Vad i detta kapitel är stadgat äge
motsvarande tillämpning i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål
gälle dock följande avvikelser:
1. Den som vill anföra besvär 1. Den som vill anföra besvär
skall inom fyra veckor frän den skall inom
fyra veckor frän den
dag, då han erhöll del av beslutet, dag,
dä han erhöll del av beslutet,
till högsta domstolen inkomma till
högsta domstolen inkomma
med besvärsinlaga. Bestämmelser- med
besvärsinlaga.
na i 2
§ äge ej tillämpning.
2.
Om ej särskilda
skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres av justitiekanslern,
även motparten höras muntligen i högsta domstolen.
3.
Tillfälle skall
lämnas det organ inom advokatsamfundet, som meddelat beslutet, att inkomma med
skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.
1 Senaste lydelse 1963:149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
59 KAP.
3 §.
Om besvär över domvilla och Om besvär över domvilla och
fullföljd av talan mot hovrätts be- fullföljd av talan mot hovrätts be
slut i sådant ärende äge i övrigt slut i sådant ärende äge i övrigt
vad i 52, 54 och 56 kap. är stad- vad i 52, 54 och 56 kap. är stad
gat motsvarande tillämpning; be- gat motsvarande tillämpning; be
träffande besvär, som skola upp- träffande besvär, som skola upp
tagas omedelbart av högsta dom- tagas omedelbart av högsta dom
stolen, gälle dock ej bestämmelser- stolen, gälle dock ej bestämmel-
na om nedsättning av fullföljdsav- serna om prövningstillstånd.
gift och belopp till säkerhet för
motparts kostnadsersättning eller
angående prövningstillstånd.
Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att,
till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej
må äga mm.
Undanröjes
domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig eller eljest
icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny
handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.
Om ersättning för kostnad
gälle vad om rättegångskostnad är stadgat.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya
omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan väckts före ikraftträdandet,
dels i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut som meddelats
före ikraftträdandet.
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning
och tjänstgöring
Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1946: 879) om
högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §.1 Högsta domstolen utgöres av
Högsta domstolen utgöres av tjugofyra justitieråd. I den mån högst
tjugotvå justitieråd. det behöves på grund av justitie-råds tjänstgöring på
extra avdelning av lagrådet, må antalet justitieråd ökas till högst tjugosju.
När skäl för ökning icke längre före-
Senaste lydelse 1968: 58.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande
lydelse)
ligger, skall antalet justitieråd åter nedbringas, så
snart det kan ske till följd av justitieråds avgång.
Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Högsta domstolen får bestå av fler än tjugotvå justitieråd
till dess antalet nedgått till detta antal till följd av inträffade ledigheter.
Om särskilda skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.
3 Förslag till
Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom förordnas, att 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1)
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål
föres genom besvär till högsta domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han
inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till
tingsrätten inkomma med besvärsinlaga. Beträffande klagandens skyldighet att
nedsätta full-följdsavgift och belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt
motpart samt i fråga om rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap.
1619 §§ och 56 kap. rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Bestämmelse
som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.
Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål
föres genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av talan
mot utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1970: 919.
JuU 1971: 7 12
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet
Härigenom förordnas, att 21 kap. 61 § lagen (1926:
326) om delning av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
21
KAP.
61 §.1
Besvär mot hovrätts utslag eller Besvär mot hovrätts utslag eller
beslut skola inom tid,
som i 56 beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 § rättegångsbalken sägs,
in- kap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas till ägodelningsdomaren.
Vad givas till ägodelningsdomaren. klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§
samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken har att iakttaga, skall fullgöras hos
ägodelningsdomaren och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse
ägodelningsdomaren.
Vid besvären skola tillika fogas styrkta avskrifter
av besvärsinlagan samt av de övriga inlagor och skriftliga bevis, som klaganden
må ingiva, med undantag dock för kartor och andra ritningar samt handlingar av
vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klaganden
underlåtit att ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid
besvären, late ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över besvären, på
klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre
bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller
beslut som meddelats före ikraftträdandet.
Senaste
lydelse 1946:827.
JuU 1971: 7 13
Inledning
Under senare år har genomförts betydelsefulla
reformer inom domstolsväsendet. Genom denna reformverksamhet har bl. a.
tillskapats en enhetlig underrättsorganisation fr. o. m. den 1 januari 1971.
Det fortsatta utredningsarbetet på detta område avser bl. a.
överrättsprocessen, särskilt avgränsningen av fullföljdsrätten till högsta
domstolen (HD). Dessa frågor har tagits upp i domstolskommitténs betänkande
Fullföljd av talan m. m. (SOU 1969: 41), som avlämnats den 15 oktober 1969.1
betänkandet har lagts fram förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken, m.
m.
Betänkandet har
remissbehandlats.
På
gmnd av vad som sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till ändring i rättegångsbalken och vissa andra författningar.
Departementschefen
vid lagrådsremissen
Vid lagrådsremissen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Geijer, i den allmänna motiveringen följande
(avsnitt 2.9 i prop.).
Allmänna
synpunkter
Nuvarande instansordning inom det allmänna
domstolsväsendet innebär att ett avgörande i underrätt i princip kan
överprövas både i hovrätt och i HD. Möjligheterna att få en överprövning till
stånd i HD begränsas dock av reglerna om prövningstillstånd (dispens).
Innebörden av dessa dispensregler är att en överprövning i HD får ske när en
sådan prövning är påkallad av hänsyn till prejudikatintresset
(prejudikatdispens) el-lef när en prövning i HD skulle ha synnerlig betydelse
utanför målet (intressedispens). Vidare skall överprövning i HD ske om det vid
en förhandsbedömning befinnes att det förekommer anledning till ändring av
hovrättens domslut (ändringsdispens) eller det i övrigt med hänsyn till
omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (allmän dispens).
Domstolskommittén
anser att HD:s ställning som prejudikatinstans bör komma till starkare uttryck
än i gällande fullföljdsregler. I detta syfte föreslås att bestämmelserna om
prövningstillstånd skärps därhän, att sådant tillstånd kan meddelas endast
under förutsättning att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller
att med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger
därtill. Den nuvarande ändringsdispensen avses sålunda bortfalla. I särskilt
yttrande föreslår herr Kilander med instämmande av fru Kristensson att dispens
endast
JuU 1971: 7 14
får
meddelas av prejudikatskäl. Vidare föreslås sådan ändring i
resnings-bestämmelserna att HD vid fullföljd alltid skall beakta omständighet
som utgör resningsgrund.
Förutom
i reglerna om fullföljd till HD behandlar domstolskommittén vissa andra
ändringar i RB. Sålunda föreslås en skärpning av bestämmelserna om rätt för
part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I detta sammanhang
föreslås också regler som syftar till att åstadkomma en kraftigare materiell
processledning i underrätt samt viss utvidgning av mellandomsinstitutet.
Slutligen föreslär kommittén att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan
huvudförhandling vidgas.
Bland
remissinstanserna har rätt allmän enighet om en reform av reglerna om
fullföljd till HD i den riktning som domstolskommittén har föreslagit. Även
när det gäller de övriga nyss angivna frågorna om ändringar i RB har
kommitténs förslag fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen.
Både
från de enskilda medborgarnas och från det allmännas synpunkt är det angeläget
att rättstillämpningen tillgodoser högt ställda anspråk på enhetlighet och
konsekvens. Betydelsen härav ökar allteftersom lagstiftningen på grund av
samhällsutvecklingen måste i större utsträckning än tidigare överlämna åt
rättstillämpningen att göra komplicerade och ömtåliga avvägningar mellan olika
intressen. HD:s viktigaste uppgift bör därför vara att ge vägledning för
rättstillämpningen och fullföljdsreglerna bör vara sä utformade att de ger
största möjliga utrymme för HD att bedriva en prejudikatbildande verksamhet. I
princip bör HD enligt min mening endast pröva sådana frågor som är av intresse
från dessa synpunkter. Mot en sådan ordning kan invändas att den försämrar de
nuvarande möjligheterna för part att oberoende av prejudikatintresset fä sin
sak prövad i tre instanser med de garantier för ett riktigt avgörande som detta
innebär. Men enligt min mening bör strävan vara att i första hand åstadkomma enhetlighet
och konsekvens i rättstillämpningen. En vidsträckt möjlighet till omprövning i
det enskilda fallet medför inte i och för sig motsvarande vinning från
rättssäkerhetssynpunkt. Statistiken visar också att fullföljd till HD leder
till ändring i endast vart tionde mål. Ändringar i dessa fall behöver inte
alltid innebära att hovrättens dom varit felaktig. I själva verket innebär ett
överklagande till HD oftast inte annat än att den i hovrätten vinnande partens
rätt uppskjuts temporärt. Utan att säkerheten för avgörandets riktighet
generellt ökar i någon högre grad åsamkas parterna kostnader och tidsförlust.
HD:s rättsbildande verksamhet blir lidande av den stora arbetsbörda som de
nuvarande bestämmelserna medför. Sålunda går hälften av domstolens tid ät för
dispensprövning. Med den nya underrättsorganisationen och med de
rätts-säkerhetsgarantier som finns i rättegångsordningen bör det enligt min
mening kunna godtas att överprövningen i princip inskränks till hovrätt.
JuU 1971: 7 15
Den
låga ändringsfrekvensen visar att någon allmän överprövning i HD inte är
påkallad från rättssäkerhetssynpunkt.
Av
vad jag nu har anfört framgår att jag ansluter mig till domstolskommitténs och
remissinstansernas uppfattning att HD i princip bör fungera som enbart
prejudikatinstans. Även när det gäller de förut angivna ändringarna i övrigt i
RB kan jag i likhet med majoriteten av remissinstanserna i huvudsak ansluta
mig till domstolskommitténs förslag. De nu berörda frågorna och den närmare
utformningen av reglerna på dessa områden kommer att behandlas utförligt i det
följande.
Domstolskommittén
har utöver vad som fömt har angetts tagit upp vissa frågor pä närliggande
områden, som det finns anledning att beröra i detta sammanhang. Sålunda har
kommittén föreslagit att dispensföredragningen i HD i vissa avseenden
förenklas och att föredragningspromemorior inte skall behöva upprättas i alla
mål. I sammanhanget uttalar kommittén att nedre justitierevisionen i princip
bör upphöra som självständigt ämbetsverk och knytas direkt till HD. Något
förslag härom framläggs dock inte nu.
Under
remissbehandlingen har det rått delade meningar i fråga om arbetsformerna vid
beredningen av målen i HD. Någon erinran har inte gjorts mot kommitténs
uttalande om nedre justitierevisionens framtida ställning.
I
prop. 1970:116 har föreslagits att 24 § RF, som innehåller föreskrifter om
nedre justitierevisionen, skall upphävas. Förslaget har antagits som vilande av
1970 års riksdag. Jag anförde i propositionen att det på HD:s område liksom
på regeringsrättens inte finns behov av att reglera berednings- och
föredragandeorganisationen i grundlag. Jag framhöll vidare att jag räknade med
att senare ta upp frågan om vissa reformer beträffande berednings- och
föredragandesituationen hos HD.
Jag
delar domstolskommitténs och de remissinstansers uppfattning som yttrat sig i
frågan att nedre justitierevisionen bör upphöra som ett självständigt
ämbetsverk och omvandlas till ett kansli för HD. Jag har för avsikt att inom
den närmaste tiden hos Kungl. Maj:t begära bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga att utreda denna fråga. I det sammanhanget bör också
frågan om arbetsformerna vid beredningen av målen i HD tas upp.
Domstolskommittén
har också behandlat gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i
hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt har av kommittén avvisats, främst med
hänvisning till organisatoriska och praktiska svårigheter. När det gäller
hovrätts domförhet uttalar kommittén att ett kollegium av tre ledamöter skulle
kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt, om alla ledamöterna är ordinarie
domare eller åtminstone två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan
lösning skulle emellertid inte ge utrymme för fiskalsadjunktion och avvisas därför
av kommittén f. n. Kommittén stannar sålunda för att nuvarande
JuU1971: 7 16
domförhetsregler
behålls. Av specialmålen berör kommittén miljöskydds-, fastighetsbildnings-,
expropriations- och vattenmålen och anför att den omständigheten att mål av de
tre förstnämnda slagen i fortsättningen kommer att handläggas av
fastighetsdomstol inte bör påverka domförhetsreglema för hovrätternas del.
Beträffande domförhet i överrätt i vattemnål är det enligt kommitténs mening
för tidigt att nu ta ståndpunkt.
Under
remissbehandlingen har det i allmänhet rått enighet om att nämnd inte bör
införas i hovrätt. I några remissyttranden anförs dock skäl för sådant
lekmannainflytande samt att organisatoriska och liknande praktiska svårigheter
inte bör få hindra en utveckling i deima riktning. När det gäller frågan om
hovrätts domförhet är meningarna delade. Allmänt anses en
tredomarsammansättning godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt men flertalet
remissinstanser ansluter sig till kommitténs uppfattning att nuvarande
domförhetsregler bör behållas. Från flera håll uttalar man sig dock för
ändrade domförhetsregler. I fråga om specialmälen har i allmänhet
domstolskommitténs förslag lämnats utan erinran. I några remissyttranden har
förordats att tekniker skall deltaga i vattenmål i överrätt.
Frågan
om lekmannainflytandet i domstolarna uppmärksammades särskilt i samband med den
reform av underrätternas organisation som beslutats av 1969 års riksdag. Denna
reform medförde en påtaglig förstärkning av lekmannainflytandet i underrätt.
Även om ett lekmannainflytande i hovrätt inte är av samma betydelse som i
underrätt kan skäl anföras för en lekmannarepresentation äyen i hovrätt.
Särskilt när det gäller val av påföljd och liknande frågor anses det vara av
värde att allmänt rådande värderingar bland medborgarna kommer till uttryck genom
nämnden. Sådana frågor uppkommer även i hovrätt och det kan sägas ligga en viss
motsättning i att den prövning som en gäng gjorts under medverkan av lekmän
därefter kan ändras av ett kollegium som består av uteslutande yrkesdomare.
Denna synpunkt har giltighet också beträffande bevisvärderingen, vid vilken
det är av värde att lekmannasyn-punkter kan göras gällande. A andra sidan kan
inte bestridas att åtskilliga praktiska svårigheter är förenade med att låta
nämnd medverka i hovrätt. Under alla förhållanden kan ställning dock inte tas
till frågan om lekmaimainflytande i hovrätt på gmndval av kommitténs förslag.
Den kräver ytterligare utredning. Den i och för sig fristående frågan om
domförhet i hovrätt utan lekmannainflytande har ett nära samband med frågorna
om domarutbildningen och domarrekryteringen, eftersom utbildningsbehovet f. n.
tillgodoses genom att vissa ledamotsplatser i domstolen regelmässigt
disponeras för domare under utbildning. Enligt min mening finns det anledning
att ta upp frågorna om domförhet i hovrätt och om domamtbildningen till
särskild utredning. Utgångspunkten bör därvid vara att utbildnmgsbehovet inte
bör påverka reglerna om antalet
JuU1971: 7 17
ledamöter
på hovrättsavdelnihg, om behovet kan tillgodoses på något annat
tillfredsställande sätt. Utbildningsfrågan har även ett nära samband med de
större frågorna om hur juristutbildningeh och rekryteringen av domare bör
ordnas i framtiden. I samband med en omprövning av domförhetsreglema för
hovrätt finns det också anledning närmare undersöka hiu"
fastighetsdomstolamas överinstans lämpligen bör vara beskaffad.
Som
framgår av vad jag nyss har anfört finns det åtskilliga frågor rörande
hovrättsorganisationen, domamtbildningen och domarrekryteringen som väntar på
sin lösning. Enligt min mening har de senaste årens reformverksamhet
beträffande de allmänna domstolarna lagt en god gmnd för fortsatta reformer. De
förslag som nu läggs fram ger klarhet om HD:s framtida ställning som en
renodlad prejudikatinstans och i fråga om underrätterna har genom 1969 års
reform genomförts en enhetlig och stark organisation. Med dessa utgångspunkter
bör problemen om hovrättsorganisationen, domamtbildningen och
domarrekryteringen kunna angripas mera realistiskt än tidigare. Jag har för
avsikt att vid senare tillfälle ta upp frågan om formerna för ett utredningsarbete
på detta område.
Fullföljd
av talan till HD
Jag har i det föregående anslutit mig till den
uppfattningen att HD i princip bör ha ställning av prejudikatinstans. Reglerna
om fullföljd till HD bör utformas mot bakgmnd av detta ställningstagande.
Liksom hittills bör fömtsättningama för prövning i HD regleras genom särskilda
bestämmelser i RB och frågan humvida fömtsättningar för prövning i HD
föreligger bör avgöras genom en särskild tillståndsprövning inom HD.
Domstolskommittén
har föreslagit att prövningstillstånd skall få beviljas om det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen. Det nuvarande kravet på synnerUg vikt föreslås
sålunda utgå. Att leda rättstill-lämpningen iimefattar att skapa prejudikat där
sådana saknas men också att vid behov bryta tidigare praxis, vare sig den
fastlagts genom HD:s avgörande eller genom samstämmande hovrättsavgöranden. Kännetecknande
för prejudikatdispensen är bl. a. att den tillgodoser ett vidare intresse än
det de enskilda parterna har av utgången i målet. När det gäller
ändringsdispens har kommittén övervägt att behålla denna i kombination med
antingen bestämmelser som avskär vissa kategorier av mål från fullföljd eller
som för dispens fömtsätter att underdomstolarna kommit till olika resultat. En
lösning efter dessa riktlinjer avvisas emellertid av kommittén. Kommittén anser
det dock nödvändigt med vissa dispensmöjligheter vid sidan av
prejudikatdispensen. Dessa fall, som tar sikte på mera ovanliga situationer,
behandlas närmare i det följande.
2
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 7
JuU 1971: 7 18
Innan jag närmare behandlar frågan om utformningen
av dispensregler i RB skall jag något beröra ett närliggande
lagstiftningsärende. I remiss till lagrådet den 20 mars 1970 angående
omorganisation av förvaltningsrättsskipningen, m. m. har jag för i princip
alla mål som tillhör regeringsrätten och kammarrätten föreslagit ett
tvåinstanssystem för den domstolsmässiga prövningen. Kammarrätten föreslås
onivandlad till en allmän mellaninstans närmast under regeringsrätten.
Tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen förskjuts från
regeringsrätten till kammarrätten genom att möjligheten att få mål prövade i
regeringsrätten begränsas starkt. För prövning i regeringsrätten skall enligt
förslaget krävas särskilt tillstånd. Avsikten är att regeringsrätten
företrädesvis skall bli en prejudikatinstans.
Jag
har i remissen framhållit att dispensreglerna för regeringsrätten måste
utformas så att den åsyftade funktionsfördelningen mellan den högsta instansen
och mellaninstansen uppnås. Det faller därför av sig självt att
prövningstillstånd skall kunna meddelas av prejudikatskäl. 1 princip skall i
det föreslagna instanssystemet inte förekomma några dispensgmnder utöver
prejudikatdispens. Undantag görs dock frän denna princip för det fall då det
överklagade avgörandet är behäftat med så grovt fel att regeringsrätten enligt
19 § RF skulle kunna bevilja resning i målet eller eljest upphäva avgörandet
sedan det vunnit laga kraft. Även i några andra lika tungt vägande
undantagsfall skall möjlighet finnas att få prövningstillstånd. Däremot lämnar
förslaget inte möjlighet dll någon form av ändringsdispens. En sådan ordning
skulle föra med sig en så omfattande måltillströmning, att principerna i förslaget
inte skulle kunna förverkligas.
I
4 § i den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar anges de olika
grunderna för dispens. Enligt denna bestämmelse får prövningstillstånd
meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan
prövas av regeringsrätten. Vidare kan dispens meddelas, om det föreligger
synnerliga skäl till sådan prövning. T anslutning härtill ges exempel på sådana
synnerliga skäl. Prövning får sålunda ske, om kammarrättens rättstillämpning
uppenbarligen strider mot lag eller om någon som tidigare har tagit befattning
med målet eller tillfört utredning i målet gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande, som kan antas ha inverkat på utgången i kammarrätten. Detsamma
skall gälla, om det vid prövning i lägre instans har förekommit så grovt
handläggningsfel, att det kan antas ha inverkat pä utgången. Synnerliga skäl
till prövning skall också anses föreligga,, oni målets utgång i kammarrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
När
det gäller de allmänna domstolarna innebär nuvarande regler om fömtsättningama
för prejudikatdispens att prövningstillstånd får meddelas om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas av HD.
Dessa regler bör ändras, så att
JuU 1971: 7 19
HD:s
uppgift att leda rättstillämpningen kommer till direkt uttryck i lagtexten.
Domstolskommittén har föreslagit att bestämmelserna utformas så att
prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att frågan prövas av HD. Förslaget har i allmänhet
tillstyrkts under remissbehandlingen. HD:s ledamöter har emellertid förordat en
utformning av bestämmelsen som innebär att prövningstillstånd får meddelas om
det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av
dess enhetlighet att talan prövas av FID. Med det föreslagna tillägget avses
att ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildningen korrigera mera
påtagliga avvikelser från rådande praxis. Enligt min mening bör
prejudikatdispensen regleras särskilt. Frågan humvida prövningstillstånd bör
kunna meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas närmare i det
följande. Jag föreslår sålunda en dispensgrund som i enlighet med
domstolskommitténs förslag och det remitterade förslaget till lag om allmänna
förvaltningsdomstolar innebär att prövningstillstånd får meddelas, om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD. Bestämmelsen bör
ta sikte uteslutande på sådana fall då målet med hänsyn till det allmänna
intresset av tillgång till omfattande och vägledande prejudikatbildning bör
prövas av HD. Den enskildes intresse av att få till stånd en överprövning bör
sålunda inte kunna föranleda dispens på denna grund.
Prejudikatdispens
bör liksom nu kunna meddelas först och främst då tidigare prejudikat saknas i
en viss fråga. Särskilt betydelsefullt är detta, om frågan kan antas ofta komma
under domstols prövning. Det kan komma att visa sig att en rad avgöranden av HD
behövs för att täcka in ett område som inte tillräckligt ingående regleras
genom lagstiftning. Ett annat fall dä prejudikatdispens bör kunna meddelas är
då hovrättens utslag avviker från lagtolkning eller rättstillämpning, som
kommit till uttryck i avgörande av HD. Motsvarande bör gälla om ett sådant
utslag avviker frän en allmän rättsgrundsats, som tidigare antagits av HD. I
sådana fall bör emellertid prejudikatdispens få förekomma endast om det är
motiverat av ett allmänt intresse att leda rättsutvecklingen och dispens bör
sålunda få medges endast om det behövs för att förstärka tidigare praxis eller
eljest klarlägga.rättsläget. Frågan om det föreligger anledning till ändring av
hovrättens dom bör sålunda inte i och för sig vara avgörande för dispensfrågan.
Prejudikatdispens bör vidare kunna meddelas i fall där hovrätts avgörande
visserligen är i överensstämmelse med äWre HD-avgöranden, men där HD finner
anledning att ändra sin tidigare praxis.
Den
föreslagna ändringen iimebär, liksom kommitténs förslag, att kravet på att
prövningen skall vara ay synnerlig vikt tas bort. I likhet med flera
remissinstanser anser jag det vara av stor betydelse att ha till-, gång till
ett rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Ändringen är
JuU 1971: 7 20
också
en naturlig konsekvens av att HD befrias frän arbetet med ändringsdispenserna.
Frågan
humvida det bör finnas några möjligheter till dispens vid sidan av
prejudikatdispensen har varit föremål för delade meningar. Domstolskommittén
har föreslagit att dispens även skall kunna meddelas när det med hänsyn till
särskilda omständigheter eljest föreligger synnerliga skäl för prövning i HD.
Som exempel på omständigheter av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt
starka, kunna möjliggöra prövningstillstånd fastän préjudikatskäl inte
föreligger nämns i motiven bl. a. att HD:s prövnmg är av betydelse utöver det
förevarande målet, att resningsgmnd föreligger, att den överklagade domen
uppenbart beror på förbiseende eller misstag, att avsteg skett från
lagtolknuig eller rättsgmndsats som tidigare har antagits av HD eller från
stadgad praxis, att underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut
eller att eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna.
Dispensreglernas utformning i kommittéförslaget är emellertid avsedd att
medföra att utrynmiet för prövningstillstånd annat än från prejudikatsynpunkt
bUr mycket begränsat. I ett par särskilda yttranden till kommittéförslaget har
anförts att det med en sådan allmänt hållen regel kan starkt betvivlas att
antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer att minska. Antalet beviljade
prövningstillstånd kan inte heller antas gå ned i nämnvärd grad. Enligt
reservanternas mening bör därför den av kommittén föreslagna regeln utgå. Det
skulle dock vara otillfredsställande om HD inte skulle kunna ta hänsyn till
resningsgmnder vilka åberopas som dispensskäl. Regeln om prejudikatdispens bör
därför enligt reservanterna kompletteras med en bestämmelse om att HD alltid
skaU beakta omständigheter som skulle ha medfört resning av lagakraftvuimet
avgörande.
Under
remissbehandlingen har flertalet remissinstanser anslutit sig till den
begränsning av dispensmöjlighetema som kommittén har angivit. Åtskilliga
remissinstanser viU emellertid gå längre än kommittén och ge ett betydligt
mindre utrymme för dispens utanför prejudikatfallen. Några remissinstanser vill
däremot öka utrymmet för dispens i förhållande till kommitténs förslag. I
åtskilliga remissyttranden har den närmare utformningen av ifrågavarande
dispensgmnd i kommitténs förslag kritiserats. Det har därvid framhålUts att
den föreslagna bestämmelsen inte utan förtydligande kan förväntas medföra någon
minskning i måltillströmningen.
Som
framgår av det anförda råder i stort sett enighet om att utrymmet för
prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen bör vara starkt begränsat. Som
tidigare nämnts har emellertid HD:s ledamöter i sitt remissyttrande förordat
en sådan utformning av reglerna om prejudikatdispens att HD ges en möjlighet
att vid sidan av prejudLkatbildningen korrigera mera påtagliga avvikelser från
rådande praxis. Hämtöver bör enligt HD:s ledamöter finnas en möjlighet att
meddela prövningstill-
JuU 1971: 7 21
stånd,
om synnerliga skäl föreligger att talan prövas av HD. Sistnämnda bestämmelse
skulle avse situationer av mer extraordinär natur.
Som
jag har framhållit tidigare är HD:s viktigaste uppgift att vårda rättsenhetligheten.
Detta bör enligt min mening ske uteslutande genom prejudikatbildning. En
ordning som innebär att HD skall kunna ändra ett avgörande som enligt HD:s
uppfattning avviker från praxis utan att något prejudikatintresse föreligger
lämnar i praktiken ett vidsträckt utrymme för ändringsdispens. Om en sådan
regel dessutom kompletteras med en allmän regel om dispens vid synnerliga skäl,
kan man inte räkna med någon nämnvärd nedgång i antalet revisionsansökhingar.
Huvudsyftet med reformen är att söka åstadkomma en ordning där HD:s arbete med
prövningstillstånd kan nedbringas till förmän för den prejudikatbildande
verksamheten. En lösning i enlighet med det förslag som har förts fram i
yttrandet från HD:s ledamöter skulle enligt rriin mening inte leda till det
åsyftade resultatet.
Inte
heller domstolskommitténs förslag går fritt från kritik från de synpunkter som
jag nyss har anlagt. Vissa av de i motiven angivna exemplen på fall då med
hänsyn till omständigheterna syimerliga skäl för prövningstillstånd föreligger
är i viss utsträckning av den art som f. n. föranleder ändringsdispens. Jag
syftar närmast på uttalandena att dispens bör få meddelas när underrätt och
hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller eljest stora
meningsskiljaktigheter förekonmiit i domstolarna.
Kommittén
har ingående undersökt och prövat en ordning som skulle innebära att
ändringsdispens kiinde beviljas i difforma mål, dvs. mål där underdomstolarna
dömt olika, men har på goda gmnder avvi- . sat en sådan lösning. Det finns
enligt min mening inte heller vid utformningen av ifrågavarande dispensregel
anledning att låta den omständigheten att meningarna varit delade i
domstolarna i och för sig vara avgörande för frågan om prövningstillstånd. En sådan ordning skulle lätt kunna leda till att
skiljaktiga meningar i underdomstolarna av partema uppfattades som grund för
ändringsdispens. Som jag förut har framhållit bör parterna i princip få åtnöjas
med en prövning i två instanser om inte prejudikatintresset föranleder annat.
Kommittén
har i sitt förslag inte tagit upp några regler om uitres-sedispens. Jag
ansluter mig till den uppfattnigen att nuvarande bestämmelser om
intressedispens inte bör ha någon motsvarighet i de nya fullföljdsreglerna. I
motiven till förslaget om dispens när det med hänsyn till särskilda
omständigheter föreligger synnerliga skäl för prövning i HD anger konmiittén
emellertid den situationen, att prövningen i HD av visst mål kan förutsättas ha
betydelse för avgöranden i andra mål. Det är alltså fråga om sådana fall där f.
n. intressedispens kan meddelas. Givetvis kan omständigheterna i dessa fall
vara sådana att skäl finns för prejudikatdispens. I den mån prejudikatintresse
inte föreligger
JuU 1971: 7 22
är
det emellertid enligt min menmg tillräckligt att hovrättens avgörande får bilda
utgångspunkt för bedömningen av andra likartade mål.
Som
framgår av vad jag nu har anfört bör enligt min mening utrymmet för
prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen vara ytterst begränsat. De
fall som kan komma ifråga är resningsfallen och därmed jämförbara mycket
sällsynta situationer.
Om
det överklagade avgörandet kan göras till föremål för resning eller undanröjas
på grund av domvilla sedan det vunnit laga kraft, bör HD kunna pröva målet
också under tiden närmast efter det domen meddelats. För en sådan ordning talar
inte minst praktiska skäl. Det skulle i dessa fall innebär en onödig omgång att
först avvakta fullföljdstidens utgång och därefter söka resning. Det är här
fråga om de ytterst sällsynta fall då avgörandet kan ha påverkats av brottsligt
förfarande av domare eller annan som har deltagit i rättegången, då skriftliga
bevis varit förfalskade eller då en i målet hörd person har avgett falsk
utsaga och detta kan ha medverkat till utgången, då det kommit fram nya omständigheter
eller bevis som sannolikt skulle ha lett till annan utgång, om de åberopats i
målet, eller då rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart
strider mot lag. Sistnämnda gmnd omfattar inte bara det fallet att domen genom
förbiseende eller misstag kommit att få ett innehåll som uppenbart strider mot
lag. Den gäller också då domstolen i annat fall klart misstolkat en
lagbestämmelse.
Prövningstillstånd
bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan
tillämpas. Den närmare innebörd som resnings-och domvillogrunderna i praxis
getts bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram.
Ett
med resnings- och domvillofallen närbesläktat fall är när det överklagade
avgörandet kommit till på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag. Detta
fall har särskilt uppmärksammats i det remitterade förslaget till lag om
allmänna förvaltningsdomstolar. Också när det gäller de allmänna domstolarna
bör det enligt min mening vara tillåtet för den högsta instansen att i sådana
fall gå in i sakprövning, även om det inte gäller någon prejudikatfråga. Det är
här fråga om sådana fall då grovt förbiseende eller misstag förekommit med
avseende på sakmaterialet. Processuella fel däremot beaktas emellertid endast i
den mån de utgör domvillogmnd. Som exempel kan nämnas att en för utgången i ett
expropriationsmål avgörande räkneoperation blivit felaktig. I kravet pä att
förbiseendet eller misstaget skall vara grovt ligger att det skall ha i väsentlig
grad påverkat utgången. Förbiseende och misstag av angivet slag får förutsättas
vara utomordentligt sällsynta. Man kan dock inte helt bortse ifrån att sådana
grova förbiseenden och misstag kan inträffa. Om detta har skett och det har
lett till att part exempelvis gått miste om ett betydande belopp, vore det
otillfredsställande om han endast vore hänvi-
JuU 1971: 7 23
sad
till att åberopa brottsligt förfarande som avses i 58 kap. 1 § 1 för att få
rättelse.
Vid
sidan av de nu nämnda fallen kan det finnas andra undantagssituationer, där
skälen för att tillåta sakprövning i HD kan anses vara lika starka. Ett sådant
fall är då den rättstillämpning som ligger till gmnd för ett överklagat avgörande
uppenbart strider mot lagtolkning eller rattsgrundsats som förut antagits av
HD. Som jag tidigare har framhållit kan prejudikatdispens meddelas, om det
från allmän synpunkt är av vikt att ytterligare befästa praxis i visst
hänseende. Saknas prejudikatskäl, bör emellertid dispens i vissa fall ändå
kunna meddelas. Om den lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopar är
klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis, vore det enligt min mening
konstlat att behandla fullföljdsfrågan på aimat sätt än då rättstillämpningen
uppenbart strider mot lag. Prövningstillstånd bör dock inte komma, i fråga i
andra fall än dä avgörandet är uppenbart rättsstridigt. Samma restriktivitet
som tillämpas vid prövning av ansökan om resning på den gmnd att avgörandet
uppenbart strider mot lag bör iakttas i nu angivna fall.
En
annan situation av extraordinär natur då dispens bör kunna meddelas oberoende
av prejudikatintresset är dä ett stort antal likartade mål samtidigt fullföljs
till HD men prejudikatintresset endast motiverar att ett eller några få ges
dispens. I detta fall föreligger ju samma prejudikat-fråga i samtliga mål. Det
är tillfälligheter som avgör vilket mål som tas upp. Starka rättvisekrav talar
i ett sådant läge för att, om prejudikatdispensen leder till ändring, samtliga
avgöranden kan ändras av HD.
Utöver
de nu angivna fallen kan det tänkas förhållanden av samma extraordinära natur.
Det är emellertid uppenbart att fall av här angiven art är sällsynta. Det är
enligt min mening av stor betydelse för att syftet med reformen skall uppnås
att ifrågavarande dispensgrund ges en sådan utformning att det för parterna
klart framgår att möjligheterna till dispens på denna grund är begränsade till
sällsynta undantagsfall. Med hänsyn härtill bör i bestämmelsen anges att
prövningstillstånd får meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl till
prövning. I lagtexten bör som exempel på synnerliga skäl anges resnings-och
domvillofallen samt de fall då grovt förbiseende eller misstag föreligger. Det
sagda innebär att samma lagtekniska lösning bör väljas som i dét remitterade
förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
Liksom
f. n. erfordras prövningstillstånd endast när målet eller ärendet
anhängiggjorts vid undertätten. Bestämmelserna om prövningstillstånd gäller
inte heller i framtiden talan som förs av RÅ, JK eller JO i mål om allmänt
åtal.
Vad
jag nu föreslagit i fråga om fullföljd till HD bör ses mot bakgrund av den
stora betydelse som jag tillmäter HD:s préjudikatbildande verksamhet. Reformen
kan som JO framhållit i sitt remissyttrande ge anledning att överväga en
ändring av nuvarande principer i fråga om
JuU 1971: 7 24
prejudikats
bindande verkan. Frågan torde emellertid inte vara av någon större praktisk
betydelse. Det finns uppenbarligen inte någon anledning anta annat än att
domstolarna i sin rättstillämpning också i fortsättningen kommer att följa de
i HD:s praxis anvisade lösningarna.
Enligt
lagen (1946:879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring utgörs HD
av 24 justitieråd, varav tre tas i anspråk för tjänstgöring i lagrådet. I den
mån det behövs på gmnd av justitieråds tjänstgöring på extra avdelning av
lagrådet får antalet justitieråd ökas till högst 27. HD är för den dömande verksamheten
tre avdelningar med vardera sju ledamöter. Domstolskommittén har anfört att
det, även om det är svårt att med säkerhet bedöma vilken minskning av HD:s
arbete som kommittéförslaget i sin helhet leder till, bör kunna antas att
förslaget med den restriktiva tillämpning som kommittén fömtsätter, åtminstone
efter en övergångstid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen att antalet
justitieråd kan Inte oväsentligt nedbringas. Det får enligt kommittén bero av
erfarenheterna efter förslagets omsättning i praktiken i vilken omfattning
detta kan ske.
De
i departementsförslaget upptagna fullföljdsreglerna innebär en kraftig
begränsning av möjligheterna att få till stånd en prövning i HD. Det är
givetvis vanskligt att nu ange hur dessa bestänmielser kommer att återverka på
fullföljdsfrekvensen. Enligt min mening är det dock befogat att vid en
bedömning på längre sikt utgå frän en betydande nedgång i HD:s arbetsbörda på
gmnd av de ändrade fullföljdsreglerna. Ledamotsantalet bör därför i framtiden
kuima nedbringas väsentligt. Man bör kimna räkna med att antalet ledamöter för
dömande verksamheten skall kunna nedbringas till två tredjedelar av det
nuvarande antalet.
Vid
beräkningen av ledamotsantalet får också beaktas tjänstgöringen i lagrådet. Med
hänsyn till den ovisshet som föreligger vid bedömningen av målfrekvensen i HD
och med beaktande av intresset att ålderssammansättningen i HD är lämplig bör
lagen tills vidare inrymma en viss marginal i fråga om antalet ledamöter. En
bestämmelse som innebär att antalet justitieråd skall vara högst 22 är därför
enligt mm mening den lämpligaste lösningen. Utvecklingen kan dock inte nu med
säkerhet bedömas. Övergångsbestämmelsen bör därför innebära att nya ledamöter
får utses även innan antalet ledamöter nedgått till 22, om särskilda skäl
föreligger.
Antalet
avdelningar tas inte upp i detta sammanhang utan först i samband med den
utredning om HD:s kansliorganisation som jag förut berört.
Den
föreslagna reformen av reglerna om fullföljd till HD innebär som jag tidigare
har anfört att parterna i praktiken får åtnöjas med en prövning i två
instanser. Jag har också airfört att en sådan ordning får anses godtagbar
frän rättssäkerhetssynpunkt med nuvarande rätter
JuU 1971: 7 25
gångsordning
och organisation av tingsrätterna och hovrätterna. Frågan om hovrätternas
organisation kommer som jag tidigare har nämnt att uppmärksammas i det
fortsatta reformarbetet rörande de allmäima domstolarna.
I
ett avseende bör emellertid redan nu övervägas en organisatorisk förändring.
De nuvarande bestämmelserna i arbetsordningen för rikets hovrätter innehåller
bl. a. att hovrätts avdelning skall ha sådan sammansättning att av ledamöterna
minst fyra, eller på fyrmansavdelning minst tre, är ordinarie domare eller
assessor. Vid förfall för sådan ledamot får dock avdelning för kortare tid än
en månad ha annan sammansättning.
Domstolskommittén
har konstaterat att icke-ordinarie domare f. n. i alltför stor utsträckning
ingår i sammansättningen i hovrätt. Kommittén anser det böra krävas att minst
två av ledamötema är ordinarie och att av de övriga den ene bör vara antingen
ordinarie domare eller assessor. Mer än en fiskalsadjunkt bör aldrig ingå i
sammansättningen. Under remissbehandlingen har kommitténs förslag allmänt
tillstyrkts. Några hovrätter har dock ansett att det uppställda kravet inte
kan upprätthållas med nuvarande personalsituation.
Inom
justitiedepartementet har gjorts en undersökning beträffande hovrättsavdelningarnas
sammansättning under oktober 1970. Undersökningen visar att av 1162 avgjorda
mål hade 490 avgjorts liied minst tre ordinarie domare, 1 075 med två eller
flera ordinarie domare och 87 med endast en ordinarie domare. Enligt min mening
kan det i fortsättningen inte annat än i rena undantagsfall godtas att målen i
hovrätt avgörs i en sammansättning med endast en ordinarie domare. Jag avser
därför att ta upp frågan om sådan ändring av arbetsordningen för hov-rättema
att sammansättning med endast en ordinarie domare skall fömt-sätta medgivande
av presidenten i varje särskilt fall.
Jag
övergår nu till att behandla de övriga ändringsförslag som kommittén fört fram
i anslutning till den föreslagna ändringen av 54 kap. 10 § RB.
Prövningstillstånd
skall i framtiden fömtsätta att vissa, i lagen särskilt angivna dispensskäl
föreligger. Det räcker inte som nu att det finns anledning över huvud taget
att ändra domen. Det kan enligt min mening iute anses vara för strängt mot en
klagande som anser sådana särskilda omständigheter föreligga att HD bör
överpröva domen, att kräva av honom att han närmare anger vilka omständigheter
han åberopar till stöd för sin fullföljd. En sådan precisering underlättar i
hög grad för HD att snabbt nå ett avgörande i tillståndsfrågan och
föredragningen kan i stort sett begränsas till de förhållanden som förts fram i
ansökningen.
Även
om klaganden bör ange de omständigheter som han åberopar för prövningstillstånd
bör HD inte under alla omständigheter vara bunden av de skäl klaganden
airfört. HD skall sålunda alltid beakta om i målet förekommit rättegångsfel av
den art, att det bör medföra undan-
JuU 1971: 7 26
röjande
av hovrättens dom. HD skall vidare självmant pröva om skäl föreligger för
prejudikatdispens. I brottmål och indispositiva tvistemål står det vidare HD
fritt att bevilja dispens, om det vid prövningen upptäcks att annan dispensgmnd
föreligger än den som klaganden har åberopat. Någon skyldighet att efterforska
om exempelvis resningsskäl föreligger, när sådant inte åberopats, bör däremot
inte finnas. På grund av det anförda kan inte generellt föreskrivas påföljd
för underlåtenhet att ange dispensgrund. Med hänsyn härtill bör det inte heller
föreskrivas en ovillkorlig skyldighet att ange dispensgrund. Det ligger i
partens eget intresse att tydligt ange de omständigheter som motiverar dispens.
Om k'aganden försummar att föra fram någon sådan grund, löper han risk att inte
få prövningstillstånd.
Som
har nämnts tidigare inskränks f. n. parts möjlighet att fä ändringsdispens
eller allmän dispens av de s. k. revisibilisreglerna i 54 kap. 12 § RB. I mål
av förmögenhetsrättslig art fömtsätts för sådan dispens att värdet av vad
parten tappat i hovrätten uppgår till 1 500 kronor. I brottmål gäller olika
regler allteftersom det är mälsäganden eller den tilltalade som söker dispens.
Mälsäganden kan inte få ändringsdispens eller allmän dispens, om inte hans
talan gäller brott för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning.
Tilltalad kan därutöver få dispens i de fall då han dömts till annan påföljd
än böter eller också till minst 60 dagsböter eller till andra böter eller vite
pä minst 1 500 kronor. Ytterligare några få fall finns då tilltalad kan få
sådan dispens.
Kommittén
har föreslagit att revisibilisreglerna får utgå sedan ändringsdispensen
avskaffats. Vid remissbehandlingen har förslaget allmänt tillstyrkts.
Revisibilisreglerna
har redan från början framstått som diskutabla utifrån synpunkten om allas
likhet inför lagen. De tillkom under betydande motstånd och accepterades
huvudsakligen därför att drastiska metoder var nödvändiga för att minska HD:s
arbetsbörda. Genom förändringen i penningvärdet har bestämmelsernas praktiska
betydelse senare minskat. De ändrade dispensregler jag här har förordat innebär
att fullföljd till HD vid.sidan ay prejudikatmålen skall bli möjlig endast i
sällsynta undantagsfall. Som jag har framhållit tidigare finns det anledning
räkna med att de föreslagna bestämmelserna skall medföra en påtaglig lättnad i
HD:s arbetsbörda. Under sådana omständigheter bortfaller de skäl som
ursprungligen åberopades för revisibilisbestäm-melserna. I likhet med kommittén
och flertalet remissinstanser föreslår jag därför att dessa bestämmelser
avskaffas.
Enligt
54 kap. 17 § RB skall den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller
beslut i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, och lika stora belopp
till säkerhet för den kostnadsersättning som HD kan tilldöma motparten.
Kommittén föreslår att bestämmelserna avskaffas och anför till stöd för detta
inte bara principiella skäl utan också att
JuU 1971: 7 27
det
vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer
kameralt och administrativt arbete, som inte står i rimligt förhållande till
de fördelar som vinns. Alla remissinstanser har tillstyrkt att
nedsättningsskyldigheten avskaffas.
Även
enligt min mening är det angeläget att avskaffa nedsättningsskyldigheten.
Förutom det betydande arbete som reglerna orsakar innebär de för den enskilde
ett helt omotiverat riskmoment. Ett obetydligt misstag vid iakttagande av
formalia i samband med avgiftens nedsättande kan leda till att revisionstalan
avvisas.
Enligt
3 kap. 7 § RB behövs för prejudikat- eller intressedispens att två av de tre i
dispensprövningen deltagande ledamöterna är ense. För ändringsdispens och
allmän dispens gäller enligt samma paragraf en för klaganden förmånligare
regel. Sådan dispens skall meddelas så snart någon ledamot önskar det. Ansökan
kan alltså avslås endast om alla tre ledamöterna röstar härför. När
ändringsdispensen och den allmänna dispensen avskaffas, bortfaller grunden för
den särskilda omröstningsregeln i 3 kap. 7 § RB. Denna bestämmelse bör alltså
upphävas.
Kommittén
har föreslagit att prövningstillstånd skall kunna begränsas till att gälla
endast viss del av den dom eller det beslut den fullföljda talan gäller. Man
framhåller att det förekommer fall då en uppdelning av målet är önskvärd.
Dispensskäl saknas kanske i fråga om betydande delar av målet men förekommer
beträffande någon begränsad fråga. Genom en uppdelning skulle parterna
besparas kostnader för utförande av talan i de delar av målet där det från
början står klart, att rättegången i HD saknar betydelse. Det blir då möjligt
t. ex. att i ett brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i
ansvarsdelen förbli vid hovrättens avgörande eller att meddela
prövningstillstånd i endast ett av flera kumulerade mål. Den fråga som tas upp
av HD måste vara klart avskiljbar och oberoende av målets övriga fiillföljda
delar. Även om i t. ex. ett brottmål endast en åtalspunkt av flera är av
intresse, måste tillståndet i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet,
därför att straff mätningen är avhängig även av övriga åtalspunkter.
Vid
remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tillstyrkts. Hovrätten över Skåne
och Blekinge har föreslagit att prövningstillstånd i brottmål skall få
begränsas till enstaka gärningar,.även om påföljden är gemensam för de brott
som tas upp till prövning och övriga brott. En likartad situation uppkommer dä
talan fullföljts endast beträffande viss gärning eller då enligt 34 kap. 1 § 3
BrB en tidigare ådömd påföljd undanröjs och ny gemensam påföljd beslutas.
En
regel som ger möjlighet att begränsa prövningstillstånd är enligt min mening av
värde även om den skulle komma till användning mera sällan. Frågor som från
prejudikatsynpunkt är mindre intressanta;kan därigenom avskiljas från HD:s
prövning. HD:s principiella ställning av
JuU 1971: 7 28
prejudikatinstans
betonas. Regeln medför dessutom processekonomiska fördelar. Ett begränsat
tillstånd bör till en början kunna förekomma när den prövade frågan kan avgöras
utan att HD:s domslut påverkar hovrättens domslut i den kvarstående delen av
domen. Domen i den delen vinner då laga kraft. Partiell dispens bör sålunda
kunna komma i fråga beträffande ett av flera kumulerade tvistemål. I ett
brottmål kan prövningen begränsas till skadeståndsdelen, medan hovrättens avgörande
i ansvarsdelen får stå fast. Likaså bör i ett mål om fullgörelse, där både
skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga,
prövningstillståndet kunna begränsas till den senare frågan, om det är den som
är av intresse från prejudikatsynpunkt. I ett familjemål som har fullföljts i
såväl skillnadsdelen som vårdnads- och underhållsdelama bör
prövningstillståndet kunna begränsas till vårdnads- och underhållsfrågan eller
enbart till underhållsfrågan, om tvisten i övrigt saknar prejudikatintresse.
Tillståndet kan.också tänkas inskränkt till rättegångskostnaderna.
I
fråga om brottmål med flera åtalspunkter delar jag den av hovrätten över Skåne
och Blekinge framförda uppfattningen, att tillståndet bör få begränsas till en
eller några åtalspunkter, medan hovrättens saker-förklaring i övrigt står fast.
I klarhetens intresse bör i sådant fall partiellt prövningstillstånd anges
mnefatta också påföljdsfrågan. Tillstånd bör naturligtvis också kunna läirinas
i enbart påföljdsfrågan.
När
det gäller tvistemålen kan man enligt min mening gå något längre i fråga om
uppdelning än kommittén har föreslagit. Som jag senare skall utveckla föreslår
jag viss utvidgning av möjligheten att dela upp en tvist genom mellandom. Om
det i ett mål föreligger flera omständigheter som var för sig är av omedelbar
betydelse för utgången skall sålunda enligt förslaget sådan del av målet under
vissa fömtsättningar kunna avgöras särskilt. En sådan uppdelning kan ofta vara
motiverad av processekonomiska skäl. På motsvarande sätt synes emellanåt processekonomiska
fördelar stå att viima genom att begränsa prövningstillstånd, inte bara till
viss särskiljbar del av ett fullföljt mål utan även till en av flera i målet
föreliggande omständigheter. För att viss omständighet skall kunna tas upp
till separat prövning måste den dock, liksom i mellandomsfallet, vara av
omedelbar betydelse för utgången i målet.
När
en av flera sidoordnade omständigheter enligt det nu sagda tas fram till
särskild prövning, beror det av utgången i denna del om anledning förekommer
att meddela prövningstillstånd i fråga om målet i övrigt. I sådant fall måste
därför frågan om eventuell utvidgning av prövningstillståndet till andra
omständigheter av betydelse för utgången vila intill dess ställning tagits till
primärfrågan.
Med
den här föreslagna ordningen blir det t. ex. möjligt att i ett kravmäl, där
invändning görs om både preskription och betalning och hovrätten ogillat
preskriptionsinvändningen, begränsa prövningstillstån-
JuU 1971: 7 29
det
till frågan om preskription, om det är den frågan som är. av prejudikatintresse,
medan frågan om prövningstillstånd rörande invändningen att betalning skett
tills vidare förklaras vilande. Skulle HD i likhet med hovrätten ogilla
preskriptionsinvändningen kan prövningstillstånd rörande
betalningsinvändningen avslås oavsett utgången i hovrätten i denna del. Finner
HD åter att preskription skett, måste prövningstillståndet utvidgas så att HD
får möjUghet att upphäva hovrättens dom i betalningsfrågan, om denna gått
gäldenären emot. På liknande sätt kan det ibland i ett köpmål vara lämpligt att
begränsa prövningstillstånd till en fråga humvida' reklamation skett medan
dispensfrågan i övrigt får vila. Likaledes kan det emellanåt i skadeståndsmål
där både skadeståndsskyldigheten och skadeståndets storlek är tvistiga finnas
behov att till en början inskränka tillståndet till att avse frågan om
skadeståndsskyldigheten.
Även
vid sidan av de nu och tidigare anförda exemplen kan säkerligen tänkas fall då
begränsning lämpligen kan ske. Det är dock inte möjligt och knappast påkallat
att mer generellt ange när prövningstillstånd skall kunna begränsas till viss
omständighet eller del av vad som har fullföljts. Möjligheten att begränsa
prövningstillstånd får utformas närmare i rättspraxis under övervägande av de
konsekvenser en tillämpning kan fä i ohka hänseenden.
En
fråga som berörts av RÅ under remissbehandUngen är om en be-gränsnmg av
fullföljdsmöjlighetema också bör medföra att hovrättemas domar mera generellt
kan göras verkställbara utan hinder av att de inte vunnit laga kraft. De
fullföljdsmöjligheter som enligt vad jag föreslår skall föreligga vid sidan av
prejudikatdispensen är ytterst begränsade. I princip innebär reformen
införandet av ett tvåinstanssystem vid de allmänna domstolarna. Dessa
omständigheter talar för att låta hovrätternas icke lagakraftvunna domar
verkställas i större utsträckning än f. n. Särskilt när det gäller brottmålen
skulle en sådan ordning sannolikt motverka fullföljd av okynne eller i syfte
att uppskjuta verkställigheten. Även kriminalpolitiska överväganden talar för
en sådan lösning. En ändring av lagstiftningen i detta avseende bör emellertid
inte genomföras förrän erfarenhet vunnits av de ändrade fullföljdsreglerna.
Förebringande
i överrätt av nya omständigheter eller bevis
Enligt gällande rätt föreligger i brottmål inte
något hinder mot att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I
tvistemål däremot får detta inte ske, om parten kunnat åberopa omständigheterna
eller bevisen redan i underrätten och det kan antas att han underlåtit det i
otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Bestämmelsen torde mycket sällan
ha kommit till användning.
Domstolskommittén,
som utgår från att rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten, föreslår
att gällande bestämmelser skärps.på
JuU 1971: 7 30
så
sätt att i dispositiva tvistemål nya omständigheter eller bevis inte får åberopas,
om godtagbara skäl saknas för partens underlåtenhet att förebringa det
ifrågavarande processmaterialet redan vid underrätten.
Under
remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tillstyrkt kommitténs förslag.
I några av dessa yttranden har anförts att parterna inte sällan först i
hovrätten för in ett fullständigt processmateriel. Några remissinstanser har
avstyrkt kommitténs förslag. Som skäl härför anförs bl. a. att den föreslagna
ändringen kan leda till materiellt felaktiga avgöranden eller att alltför
vidlyftig utredning dras in i målet vid underrätten. Den föreslagna regeln
anses också svår att tillämpa.
Det
är givetvis av stor betydelse att allt relevant processmaterial förebringas i
underrätten. Det är där rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga. Överrätternas
prövning av målet skall i princip vara en överprövning på gmndval av det
material, som har prövats i första instans. Att instansordningen iakttas blir
särskilt viktigt med en ordning som innebär att hovrätterna i långt högre grad
än nu blir slutinstans.
Ett
alltför strikt iakttagande av instansordningen innebär emellertid vissa
olägenheter. Framför allt bör framhållas att strävandena i hovrätt att nå
materiellt riktiga avgöranden kan försvåras eller omöjliggöras, om möjlighet
saknas att i rimlig omfattning få i hovrätt åberopa nya omständigheter och
bevis.
Domstolskommitténs
förslag att omständigheter och bevis som inte åberopats i underrätten skall
kunna avvisas i hovrätten inte bara när underlåtenhet att åberopa
omständigheterna eller bevisen i underrätten beror på grov försumlighet eller
otillbörligt syfte utan också när i övrigt underlåtenheten beror på vårdslöshet
kan visserligen antas komma att tillämpas i begränsad omfattning. För parten
innebär emellertid redan möjligheten att bestämmelserna kan komma att tillämpas
i fråga om honom en allvarlig tankeställare. Bestämmelser av denna innebörd kan
därför väntas få viss betydelse vid underrättens processledning när det gäller
att för parterna framhålla vikten av att alla relevanta omständigheter och
bevis åberopas i underrätten. De betänkligheter som under remissbehandlingen
har förts fram mot den föreslagna ordningen bör mot bakgmnd av att
bestämmelserna kan antas bli tillämpade med försiktighet inte föranleda att
kommitténs förslag frångås. I RB bör därför införas bestämmelser som innebär
att nya omständigheter eller bevis kan avvisas, om de av vårdslöshet åberopas
först i hovrätten.
Det
bör enligt de nya bestämmelserna krävas att part som för in det nya
processmaterialet skall visa giltigt skäl för att det inte gjorts tidigare. I
kommitténs förslag anges att parten skall vara förhindrad att i hovrätt åberopa
omständighet eller bevis som inte förebragts tidigare, om han kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl saknas för
hans underlåtenhet att göra det. Under remissbehandlingen har uttrycket
godtagbara skäl kritiserats. Med hän-
JuU 1971: 7 31
visning
till att det i motsvarande bestämmelse för HD:s del talas om giltig ursäkt, har
anförts att nyansskillnaden är så obetydlig, att olika uttryck inte bör
användas och vidare att det saknas skäl att ställa olika krav i detta hänseende
i hovrätt och i HD. För egen del anser jag i likhet med kommittén, att möjligheten
att åberopa nya omständigheter och bevis i allmänhet bör vara mindre i HD än i
hovrätt. Detta hindrar emellertid inte att bestämmelsen ges samma lydelse i
båda fallen. En sådan utformning av lagtexten motiveras också av att
nyansskillnaden är liten. Enligt min mening bör det därför också i hovrätt
krävas, att parten gör sannolikt att han inte har kunnat åberopa omständigheten
eller beviset vid lägre rätt eller eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.
En annan sak är att hovrätten till skillnad från HD vid bedömningen om en
giltig ursäkt föreligger har att ta hänsyn till att parterna endast i en instans
haft möjlighet att åberopa omständigheten eller beviset. Detta bör leda till
att vad som i hovrättsprocessen skall anses vara giltig ursäkt får ett vidare
utrymme än det som är giltig ursäkt i HD.
Parts
underlåtenhet att redan i underrätten åberopa alla omständigheter och bevis av
betydelse i målet bör som regel bedömas utifrån partens egna förutsättningar
att avgöra hur processen skall föras. Underlåtenheten bör sålunda i allmänhet
inte bedömas med någon objektiv måttstock. Undantagsvis bör dock detta ske,
exempelvis i fall då parten i ett omfattande och svårbedömt mål har underlåtit
att anlita biträde. I likhet med kommittén anser jag att nya omständigheter
eller bevis skall få åberopas i hovrätt, om det nya materialet blivit bekant
först efter det målet har handlagts av underrätten, trots att parten i god tid
före huvudförhandlingen har gjort rimliga undersökningar. Giltig ursäkt bör
också anses föreligga om parten efter noggranna och väl gmndade processekonomiska
överväganden har åberopat den av flera tänkbara grunder eller invändningar som
han bedömde sannolikt skulle leda till framgång, men detta inte blivit fallet.
Han skall då i hovrätten inte genom den ifrågavarande bestämmelsen vara
förhindrad att åberopa annan grund eller invändning. Om parten inte redan i
första instans insett betydelsen av en omständighet eller ett bevis, bör han
likaså i allmänhet ha kvar rätten att åberopa materialet i hovrätten.
Om
det finns anledning befara att avvisning av nya omständigheter eller bevis som
åberopas först i hovrätt skulle leda till en materiellt otillfredsställande
utgång, bör awisningsmöjligheten begagnas med särskild försiktighet. Som närmare
utvecklas i det följande bör i stället kostnadssanktionen i 18 kap. 6 § RB
kunna tillämpas i sädana fall.
Liksom
nu skall begränsning av möjligheten att i hovrätt åberopa nya omständigheter
eller bevis inte förekomma i brottmål. Någon begränsning bör i allmänhet inte
heller förekomma i äktenskapsmål, faderskapsmål eller andra indispositiva mål.
I dessa mål har nämligen det allmännas intresse av materiellt riktiga
avgöranden medfört, att rätten
JuU 1971: 7 32
har
fått fria händer att införskaffa den bevisning som anses nödvändig, även om den
inte har åberopats av part. Om ny omständighet eller nytt bevis, som är av
betydelse för utgången av målet, kommer fram först i hovrätten, är domstolen
därför skyldig att beakta det nya materialet.
I
sådana situationer då nytt processmaterial har tillkommit i hovrätten kan det
ibland framstå som mest tilltalande att målet återförvisas till underrätten för
ny behandling. I RB finns inte någon uttrycklig bestämmelse om återförvisning
i sådana fall. I processlagberedningens . motiv till 50 kap. 28 § RB framhålls
emellertid, att en allmän möjlighet till återförvisning följer av hovrättens
skyldighet att sörja för att målet blir handlagt på lämpligt sätt. Hovrätten
kan alltså undanröja underrättens dom och återförvisa målet, om parten i
hovrätten åberopar ny, omfattande bevisning och det befiimes lämpligt att
bevisningen upptas vid imderrätten. Frågan om återförvisning kan ookså få
betydelse när part har framställt altemativa yrkanden på samma gmnd eller
åberopat konkurrerande grunder för samma yrkande. Hovrätten avgör efter
lämplighetsprövning om underrättens dom skall upphävas eller om domen skall
undanröjas och målet återförvisas till underrätten för förnyad handläggning.
Den
i motiven anvisade möjligheten till återförvisning knyter inte an till frågan
om parten i högre eller lägre grad har visat försumlighet, utan är uteslutande
motiverad utifrån principen om instansordningen. Bakom den angivna ordningen
ligger tanken att hovrätterna principiellt inte bör belastas med att avgöra
frågor som inte tidigare varit föremål för bedömande. Hänsynen till parternas
rättssäkerhet motiverar också att de kan få alla relevanta frågor bedömda i
åtminstone två instanser.
I
fall då omfattande ny utredning åberopas i hovrätten och förutsättningar för
avvisning av det nya materialet inte föreligger kan det inte sällan firmas skäl
för att låta målet prövas på nytt i underrätten. Återförvisning i sådana
situationer medverkar till att för parterna klargöra betydelsen av att allt
relevant processmaterial läggs fram i underrätten. Å andra sidan är det
angeläget att återförvisningsmöjligheten tillämpas med försiktighet. Det är
således från parternas synpunkt angeläget att det slutliga avgörandet inte
fördröjs i onödan. Det måste också beaktas att återförvisning som regel medför
ökade rättegångskostnader för båda parterna.
Som
jag nyss har anfört kan återförvisning komma i fråga oberoende av om part varit
försumlig i sin processföring medan avvisning av nya omständigheter eller bevis
får ske endast om parten saknat giltig ursäkt för att inte åberopa
omständigheten eller beviset redan i underrätten. Sanktioner mot försumlig
processföring finns också i bestämmelserna om rättegångskostnad. Enligt 18,
kap. 6 § RB skall sålunda part som gör sig skyldig till illojal eller försumlig
processföring åläggas att betala rättegångskostnader, även omhan vitmer målet.
Detta gäller också om
JnU 1971: 7 33
han
vinner i hovrätten på grund av utredning eller bevisning, som han försununat
åberopa i underrätten. När mål återförvisas skall enligt 18 kap. 15 § RB frågan
om kostnaden i den högre rätten prövas i sam band med målet efter dess
fitenipptagande. Detta innebär bi. a. att part, som först i högre rätt har
åberopat utredning, som han hade kunnat dessförinnan åberopa i underrätten, och
genom sin försummelse föranleder att målet återförvisas, f. n. kan åläggas att
betala härav föranledda merkostnader för motparten även om han själv vinner
målet.
Som
jag har framhållit tidigare torde möjligheten att avvisa nya oni-ständigheter
och bevis som åberopats först i hovrätten komma att tillämpas tämligen
restriktivt. Samma restriktivitet bör inte iakttas vid tillämp-nmg av
kostnadssanktionen i 18 kap. 6 § RB. Det bör sålunda inte vara uteslutet att 18
kap. 6 § RB tillämpas även i sådana fall när part först i hovrätt åberopar nya
omständigheter eller bevis och avvisning inte sker.
Processledning
Regler om materiell processledning i tvistemål
finns f. n. endast i 43 kap. RB, som handlar om huvudförhandling. I 43 kap. 4 §
föreskrivs bl. a. att rätten skall se till att målet blir uttömmande behandlat
och att det inte i målet dras in något som saknar betydelse. Vidare skall
rätten genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet
i gjorda uttalanden. I fråga om förberedelsen sägs i 42 kap. 6 § andra stycket
endast att målet under förberedelsen skall så beredas, att det vid
huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.
Domstolskommittén
har föreslagit att en särskild bestämmelse tas upp i 42 kap. 6 § RB om att
rätten vid förberedelsen skall verka för att parterna anger allt som de vill
åberopa samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydUghet eUer
ofullständighet i partemas framställningar.
Under
remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tillstyrkts. Några
remissinstanser har dock anfört att ändringen är onödig eftersom processledning
i den mening som anges i förslaget ändå förekommer.
Enligt
min mening är det värdefullt med en uttrycklig bestämmelse som föreskriver en
aktiv materiell processledning vid förberedelsen. Som jag har anfört tidigare
bör avvisning av nya omständigheter eller bevis kimna ske i vissa fall när
fullständigt processmaterial inte lagts fram vid underrätten. Det är viktigt
att rätten är verksam på sådant sätt att awisningsmöjligheten inte behöver
tillgripas i onödan. En uttrycklig bestämmelse, som ålägger rätten att även vid
förberedelsen verka för att parterna anger allt de vill åberopa och se till att
partemas stånd-pimktcr klarläggs, ger domaren ett stöd vid processledningen som
inte bör underskattas.
Den materiella
processledningen i dispositiva mål måste självfallet
3 Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 7
!uV 1971:7 34
även
i fortsättningen utövas med försiktighet odi får inte medföra att principen om
parternas frihet att disponera över processmaterialet åsi dosätts. Någon
ändring av vad som gäller f. n. i friga om innebörden av den materiella
procesdedningen är sålunda inte avsedd. Rätten skall genom frågor till partema
söka klagga vad som ir tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra.
Härvid kan rätten i viss utsträckning konuna att föranleda partema att åberopa
omständigheter, som tidigare har förbigåtts. Rätten får givetvis inte uppträda
så att den ens får sken av att ta parti för den ena parten.
Jag
föreslår att en bestämmelse med det innehåll kommittén har föreslagit tas in i
42 kap. RB. Enligt min mening bör bestämmelsen placeras som ett andra stycke i
8 §.
Enligt
11 § tingsrättsinstmktionen (1970:108) får tingsnotarie med minst ett år och
sex månaders tjänstgöringstid av tingsrätten förordnas att handlägga bl. a. mål
om penningfordran vid förberedelse samt huvudförhandling som hålls i förenklad
form. Sådant förordnande får dock inte avse mål som är av vidlyftig
beskaffenhet eller vars avgörande eljest kräver särskild erfarenhet
Det
finns enligt min mening inte anledning att med anledning av ifrågavarande
ändring i 42 kap. 8 § vidta någon ändring i fråga om behörigheten för
tingsnotarie att handlägga mål vid förberedelse. Åtskilliga mål om
penningfordran är av det slaget att en äldre tingsnotarie bör kunna anförtros
förberedelsen. I mera komplicerade mål kan det inte minst med hänsyn till
behovet av en effektiv processledning finnas anlednmg att förberedelsen
förbehåUs mera erfarna domare. Det får ankonuna på tingsrätten att beakta
sådana synpunkter när förordnande meddelas enligt 11 § tingsrättsinstruktionen.
Mellandom
I 17 kap. 5 § första stycket RB regleras frågan om
mellandom när flera käromål handläggs i samma rättegång. Om i samma rättegång
handläggs dels talan huru;vida ett visst rättsförhållande består eller ej dels
talan vars prövning beror av detta, kan mellandom ges över fastställelsetalan.
Mellandom kan också meddelas i andra fall, när prövningen av en viss talan är
beroende av annan talan, som handläggs i samma rättegång. I 17 kap. 5 § andra
stycket RB finns bestämmelser om mellandom när endast ett käromål föreligger.
Mellandom kan i detta fall meddelas när talan förs om fullgörelse och såväl
skyldigheten att prestera som prestationens storlek är omstridda. En
förutsättning för mellandom är att part begär sådan dom. Mot kärandens bestridande
får mellandom meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl. Nar rätten
meddelar mellandom, kan den förklara målet i övrigt vilande i väntan på att
mellandomen vinner laga kraft.
Domstolskommittén
framhåller att åtskilliga praktiskt viktiga fall
JuU 1971: 7 35
uteslutits
från mellandomsinstitutets tillämpning. Kommittén syftar här främst på den
ganska vanliga situationen, att käranden framställer alternativa grunder eller
svaranden alternativa invändningar. Om exempelvis svaranden i ett kravmål i
första hand åberopar preskription och i andra hand betalning kan rätten inte
meddela dom över den första invändningen för att därefter, om den ogillas och
domen vinner laga kraft, övergå till att pröva den andra invändningen. Rätten
kan i ett sådant fall endast meddela en slutlig dom som avser målet i dess
helhet.
Den
angivna ordningen medför olägenheter framför allt i de fall då viss grund inte
kräver någon särskild utredning, medan andra fordrar omfattande och dyr
bevisning. Med vidgade möjligheter till mellandom skulle en onödig ansvällning
av underrättsprocessen i många fall kunna undvikas. Kommittén föreslår därför
att rätten, om det beträffande samma käromål föreligger flera omständigheter
som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet och det med
hänsyn till utredningen är lämpligt att sådan del av målet avgörs för sig, på
parts begäran får meddela särskild dom i den delen. Mot parts bestridande får
detta dock ske endast om synnerliga skäl föreligger.
Förslaget
har rönt starkt gensvar under remissbehandlingen. Det framhålls allmänt i
remissyttrandena, att de nuvarande möjhgheterna till mellandom är
otillräckliga. Många domstolar åberopar erfarenhet av mål där betydande
processekonomiska vinster hade stått att vinna, om mellandom hade kunnat
meddelas i den omfattning som kommittén nu föreslår. I ett par remissyttranden
föreslås ytterligare utvidgning av mellandomsinstitutet.
Jag
delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att vägande skäl
föreligger för en utvidgning av mellandomsinstitutet. Ändringen bör endast ta
sikte pä möjligheten att dela upp ett och samma käromål för skilda avgöranden.
Om flera käromål kumulerats i ett mål kan särskild dom ges enhgt 17 kap. 4 §
eller 5 § första stycket RB. Ytterligare möjlighet bör öppnas till mellandom
när parterna har åberopat alternativa grunder eller invändningar och
processekonomiska vinster står att vinna, om mellandom meddelas över en sådan
grund eller invändning.
Som
kommittén framhållit hänger möjligheten att dela upp ett käro-mäl på särskilda
avgöranden samman med omröstningsreglerna. En förutsättning för att en fråga
skall kunna brytas ut och göras till föremål för mellandom är självfallet, att
omröstningsreglerna gör det möjligt att rösta särskilt om den frågan. Enligt 16
kap. 2 § andra stycket tredje punkten RB gäller, att om det beträffande samma
käromål förekommer flera omständigheter som var för sig är av omedelbar
betydelse för utgången, de skall, om sakens beskaffenhet påkallar det,
uppställas till särskild omröstning. Som exempel på sådana omständigheter anges
i förarbetena fråga humvida skadeståndsskyldighet föreligger och fråga om
3t
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 7
JuU 1971: 7 36
skadeståndets
storlek, fråga om fordrings uppkomst och fråga om preskription eller betalning
samt fråga om giltigheten av testaments-bevakning och fråga om testators
förmåga att upprätta testamente. Sådana s. k. omedelbart relevanta
omständigheter kan åberopas antingen av käranden som gmnd för yrkandet eller av
svaranden som invändning mot kärandens krav. Däremot kan särskild omröstning
inte företas beträffande omständigheter som avser bevisprövningen. Enbart frågan
om den rättsliga betydelsen av en omständighet kan inte heller ställas upp till
särskild omröstning.
Som
nyss framhållits kan mellandom inte avse annat eller mindre än som kan
uppställas till särskild omröstning. De nuvarande omröstningsreglerna
innefattar emellertid avsevärda möjligheter att vidga mellandomsinstitutet. De
medger att mellandom meddelas över varje omständighet som är av omedelbar
betydelse för utgången. När sålunda käranden åberopat flera alternativa gmnder
för käromålet, blir mellandom möjlig beträffande var och en av dem. På samma
sätt blir mellandom möjlig i fråga om varje alternativ invändnmg frän
svarandens sida, om invändningen har omedelbar betydelse för utgången, t. ex.
invändning om preskription eller betalning. När mellandom meddelas över någon
av käranden eller svaranden åberopad omständighet, skall domen inte endast
innefatta en bedömning av frågan, huruvida den påstådda omständigheten
styrkts, utan också fastställa vilken rättslig verkan omständigheten skall ha
i målet.
Mellandom
blir däremot med kommitténs förslag inte möjlig i rena bevisfrågor såsom frågan
om en urkund är äkta eller inte och inte heller beträffande frågan om
rättsföljden av ett föregivet förhållande. Detta följer emellertid inte endast
av omröstningsreglerna. En sådan talan kan domstol nämligen över huvud inte
pröva. Enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse humvida visst
rättsförhållande består eller inte består föras endast under vissa
förutsättningar. Talan måste sålunda avse visst rättsförhållande och inte endast
ett faktiskt förhållande eller rättsföljden av ett tänkt förhållande.
Under
remissbehandUngen har ifrågasatts att ytterligare utvidga mellandomsinstitutet
till att omfatta även omständigheter utan omedelbar betydelse för utgången. Som
exempel n|mns frågan om äktheten av ett dokument och tolkningen av en
avtalsbestämmelse i fall när tolkningen är av väsentlig betydelse för bedömande
av den sannolika rättsföljden. En dom angående ett faktiskt förhållande såsom
äktheten av ett dokument skulle kunna få betydelse i framtida civil rättsliga
eller straffrättsliga sammanhang på ett sätt som inte kan överblickas. En
sådan utvidgning av mellandomsinstitutet skulle därför enligt min mening föra
för långt. Den fömtsätter också vidgade möjligheter till fastställelsetalan.
Tolkningstvister som kan göras till föremål för fastställelsetalan kan redan nu
avgöras genom mellandom (17 kap. 5 § första stycket
JuU 1971: 7 37
RB).
Det skulle leda för långt att i andra fall bryta ut enskilda tolkningsfrågor
till särskilda avgöranden. Domstolarnas uppgift är att slita tvister och inte
att meddela auktoritativa förklaringar i lösryckta rätts- eller bevisfrågor. I
de fall då en begränsad rätts- eller bevisfråga är av avgörande betydelse
föreligger det vanligen möjlighet för parterna att från början lägga upp
processföringen så, att denna fråga med minsta möjliga kostnad blir föremål för
domstolens avgörande.
På
gmnd av vad jag nu har anfört ansluter jag mig till den av-gränsning av
mellandomsinstitutet som kommittén föreslagit.
Mellandom
motiveras främst av processekonomiska skäl. Även när mellandom i och för sig är
möjlig, bör den därför tillgripas endast om detta ger tids- och kostnadsmässiga
vinster. Så är förhållandet främst i de fall, då avgörandet av den till
särskild dom utbrutna frågan kan leda till att övriga delar av målet inte
behöver tas upp till prövning. Situationen är visserligen en annan exempelvis
när t. ex. käranden i ett skadeståndsmål åberopar altemativa grunder
beträffande själva skadeståndsskyldigheten samtidigt som frågan om
skadeståndets storlek är tvistig. Om mellandom i fråga om själva
skadeståndsskyldigheten meddelas över den i första hand åberopade grunden, är
därmed inte målet avgjort, hur domen än utfaller. Även i sådana fall kan
emellertid mellandom innebära processekonomiska vinster genom att ingen
prövning behöver ske av de i andra och tredje hand åberopade grunderna för skadeståndsskyldigheten.
En
föratsättning för uppdelning av målet bör som kommittén framhållit vara, att
särskiljande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn till
utredningen. Från utredningssynpunkt är en uppdelning självfallet särskilt
påkallad när utredningen är av betydande omfattning och i huvudsak hänför sig
till sådan del av målet, som kan särskilt avgöras genom mellandom. Annorlunda
är det om samma personer skall höras som vittnen eller sakkunniga i fråga om
samtliga eller flera grunder eller invändningar. I sådana fall medför en
uppdelning av målet ofta att handläggningen betungas och kostnaderna ökar.
Det
bör endast i undantagsfall komma ifråga att mer än en mellandom meddelas i
samma mål. Ibland kan det vara lämpligt att domstolen samtidigt till särskilt
avgörande tar upp mer än en tvistefråga.
En
mellandom kan ibland innebära nackdelar för en part. Dessa hänför sig främst
till den situation som kan uppkomma, om mellandomen överklagas. I sämsta fall
kan ett mål komma att prövas två eller t. o. m. flera gånger i varje instans
med åtföljande fördyring och tidsut-dräkt. Liksom hittills bör därför gälla att
mellandom inte får meddelas, om ingen av parterna begär det. Mot parts
bestridande bör mellandom i fortsättningen få meddelas endast om synnerliga
skäl föreligger.
När
mellandom meddelats skall målet i övrigt kunna vilandeförkla-ras till dess
domen vunnit laga kraft. Detta skall självfallet ske när må-
JuU 1971:
7 38
let avgjorts genom mellandom men även i andra fall
föreligger i allmänhet skäl för vilandeförklaring. Undantagsvis kan dock
förhållandena vara sådana, att handläggningen i övriga delar av målet bör fortsätta.
En av ölägenheterna med att målet i de delar som ej
omfattas av mellandomen blir vilande en längre tid är att bevisningen kan hinna
försämras. Det har därför under remissbehandlingen föreslagits att sådana mål
alltid skall prövas med förtur vid fullföljd. För egen del anser jag inte att
en sådan ordning är befogad. Olägenheterna av en fördröjning i samband med
överklagande får beaktas vid bedömningen om mellandom skall användas eller
inte. Det har också under remissbehandlingen föreslagits, att bestämmelserna i
36 kap. 19 § RB om förhör med vittne utom huvudförhandling ändras på sådant
sätt, att vittnesförhör utom huvudförhandling får hållas i den del av målet
som vi-landeförklarats. Nuvarande bestämmelser medger sådant vittnesförhör
endast i de fall då vittne inte kan inställa sig vid huvudförhandlingen eller
inte kan gÖra detta utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Enligt min
mening föreligger inte tillräckliga skäl att utvidga möjligheterna till
vittnesförhör utom huvudförhandling. Bevisomedelbarheten kräver att möjligheten
till bevisupptagning utom huvudförhandling är inskränkt till sällsynta
undantagsfall. Riskerna för att förhören blir ofullständiga är också större,
när vittne hörs utom huvudförhandling. Om faran för bevisförsämring är
betydande, kan det i stället vara ett skäl för att fortsätta handläggningen.
På grund av det anförda bör i 17 kap. 5 § RB tas upp en
bestämmelse av den lydelse som kommittén föreslagit. Den föreslagna bestämmelsen
blir tillämplig också för överrätterna. Det möter sålunda inte hinder för
hovrätt att meddela mellandom över t. ex. en invändning om preskription när
målet i dess helhet fullföljts eller att i samband därmed återförvisa målet.
Det är emellertid uppenbart att vinsterna med mellandom minskas om inte redan
underrätten begränsar sin handläggning till viss mellandomsfråga.
Enligt 18 kap. 14 § andra stycket RB skall rätten meddela
beslut angående rättegångskostnaden, när rätten avgör målet. Har mellandom
meddelats gäller att beslut i fråga om rättegångskostnaderna skall meddelas
först i samband med målets slutliga avgörande (se processlagberedningens
betänkande s, 243). I de fall då mellandomen inte innebär att målet avgörs ger
målets fortsatta handläggning rätten tillfälle att senare besluta i
kostnadsfrågan. Avgörs målet genom mellandom, får frågan om rättegångskostnad
tas upp när mellandomen, i förekommande fall efter fullföljd, vunnit laga
kraft. När mellandom efter fullföljd prövats av högre rätt, har den högre
rätten enligt 18 kap. 15 § andra stycket RB att avgöra kostnadsfrågan i vad
avser den fullföljda talan. Parterna kan emellertid vid kostnadernas sluthga reglering
göra gällande de kostnader som varit förenade med den fullföljda talan.
JuU 1971: 7 39
Måls
avgörande utan huvudförhandling i överrätt
Enligt gällande rätt skall överrättsprocessen i
princip vara muntUg. Möjligheter finns dock att avgöra mål på handlingarna.
Genomgående gäller att huvudförhandling inte behövs för prövning, som inte
avser själva saken. Vidare kan mål avgöras på handlingarna i vissa fall då utgången
är självfallen och en förhandling därför framstår som onödig. Detta är i
tvistemål fallet vid medgiven eller uppenbart ogrundad vadetalan. I brottmål
får målet avgöras på handlingarna, om åklagaren för talan till den tilltalades
förmån eller den tilltalades talan biträtts av motparten. I viss utsträckning
kan huvudförhandling underlåtas också när målet kräver en mera ingående
prövning. Detta gäller emellertid endast i hovrätt. Bestämmelserna härom tar
bl. a. sikte pä mål som rör mindre värden eller ringare påföljder. I 50 kap. 21
§ andra stycket RB föreskrivs sålunda att, om målet endast rör pengar eUer
sådant som kan uppskattas i pengar och värdet av det som den fullföljda talan
gäller uppenbart inte uppgår till 1 500 kronor, målet får avgöras utan
huvudförhandling, om inte båda parterna begärt sådan förhandling. Beträffande
brottmålen meddelas motsvarande regler i 51 kap. 21 § andra stycket RB. Utöver
denna möjlighet att avgöra bagatellmål på handlingarna finns en sådan
möjlighet beträffande tvistemål, "i vilka det är fråga endast om
rättstillämpning. Bestämmelsen om detta återfinns i 50 kap. 21 § tredje
stycket, där det föreskrivs att mål, i vilka det är fråga om endast
rättstillämpningen, pä båda parternas begäran får avgöras utan
huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att sådan inte behövs.
När
det gäller processen i HD är möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling
formellt mycket små (55 kap. 12 § RB). Genom den i princip obligatoriska
tillståndsprövningen, som alltid sker pä handlingarna, begränsas dock antalet
huvudförhandlingar i HD starkt.
Ganska
snart efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande visade det sig att den
muntliga hovrättsprocessen ställde sig åtskilligt dyrare än den tidigare
skriftliga processen. 1951 års rättegångskommitté fick till uppgift att
överväga i vilka fall huvudförhandling i hovrätt skulle kunna underlåtas utan
fara för rättssäkerheten. I sitt år 1953 avgivna betänkande föreslog kommittén
bl. a. förutom höjning av värdegränsen för tvistemål till nu gällande belopp
att i dispositiva tvistemål huvudförhandling på båda parternas begäran
skulle kunna underlåtas, om hovrätten fann uppenbart att sådan ej fordrades.
Förslaget kom inte att genomföras.
Domstolskommittén
föreslår nu, främst av processekonomiska skäl, att möjligheterna att i överrätt
avgöra mål utan huvudförhandling vidgas. Till en början föreslås att den
nuvarande värdegränsen 1 500 kronor för avgörande av mål utan huvudförhandling
i hovrätt höjs till 5 000 kronor. Kommittén, som anser att rättegångskommitténs
nyss-
JuU 1971: 7 40
nämnda
förslag i och för sig är tilltalande i flera avseenden men inte vill föra fram
det på nytt, föreslår vidare att huvudförhandling, oavsett tvisteföremålets värde,
skall kunna underlåtas om ej båda parterna begär sådan förhandling, under
förutsättning att den fullföljda talan avser endast storleken av yrkat belopp
och att tvist ej råder om de omständigheter som ligger till grund för
prövningen. I fråga om brottmål förordas ingen ändring i gällande bestämmelser.
För HD föreslås samma regler som för hovrätt.
Remissinstanserna
har i allmänhet ställt sig positiva till kommitténs förslag och betonat behovet
av enklare handläggningsformer i överrätt. Flera remissinstanser vill
emellertid gå längre än vad kommittén föreslagit. De förordar i stället en
lösning efter de riktlinjer som rättegångskommittén förde fram. Förslaget att
ge HD samma möjlighet som hovrätt att avgöra mål på handUngarna har allmänt
ansetts välmotiverat.
Under
de över tjugo år som rättegångsbalken nu varit i tillämpning har det visat sig
finnas behov av att vidga utrymmet för skriftligt förfarande i överrätt. I
åtskilliga tvistemål framstår huvudförhandling i överrätt som onödigt
tidsödande och kostsam. En ökad användning av skriftiigt förfarande i överrätt
skulle på ett verksamt sätt bidra till att hålla processkostnaderna nere. Med
den starka förankring som munt-lighetsprincipen nu har i rättegångsordningen
finns det enligt min mening inte heller anledning befara att ökade möjligheter
till skriftligt förfarande i överrätt skulle missbrukas. Det finns sålunda
starka skäl för en reform som både för hovrätternas och HD:s del medför ökade
möjligheter att avgöra mål på handlingarna. För hovrätternas del bör de ökade
möjligheterna till skriftligt förfarande endast gälla tvistemålen. I fråga om
brottmålen bör, som kommittén föreslagit, inte göras annan ändring av gällande
bestämmelser, än att de för hovrätt gällande reglerna skall avse också HD.
En
höjning av värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB är uppenbarligen
befogad redan med hänsyn till penningvärdeförändringen sedan år 1954, då det
nuvarande beloppet infördes. En ren anpassning till penningvärdets utveckling
skulle emellertid medföra att beloppet höjdes till endast omkring 2 500 kronor.
De undersökningar domstolskommittén företagit är visserligen begränsade men
visar att en höjning av värdegränsen tiU 5 000 kronor skulle avsevärt öka
utrymmet för skriftligt avgörande i mål som rör endast pengar eller sådant som
kan uppskattas i pengar. På gmnd av det anförda bör värdegränsen inte sättas
under 5 000 kronor. Av praktiska skäl kan det vara lämpligt att anknyta
värdegränsen till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Basbeloppet är f. n. 6 400 kronor. Jag föreslår att värdegränsen i 50 kap. 21
§ andra stycket RB i princip bestäms till det belopp som motsvarar basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring.
JuU 1971: 7 41
Under remissbehandlingen har anförts att skriftlig
handläggning av bagatellmålen borde göras beroende av initiativ från parterna.
En sådan ordning skulle emellertid enligt min mening kunna medföra, att
möjligheten inte kom till användning i avsedd utsträckning. Nuvarande ordning
bör därför behållas. Liksom nu bör sålunda huvudförhandling kunna underlåtas
även om en av parterna begärt förhandling.
Även
om den nu föreslagna ändringen genomförs, kommer åtskilliga mål, vilka ofta med
fördel skulle kunna avgöras på handlingarna, att lämnas utanför möjligheterna
till skriftiigt förfarande. Inte minst gäller detta underhållsmålen. Genom att
det i dem är fråga om periodiskt återkommande betalningar under lång tid
överskrids vanligen basbeloppet. Domstolskommittén har föreslagit att
huvudförhandling, oavsett tvisteföremålets värde, skall kunna underlåtas om ej
båda parterna begär sådan förhandling, under förutsättning att den fullföljda
talan avser endast storleken av yrkat belopp och att tvist ej råder om de omständigheter
som hgger till grund för prövningen. En sådan bestämmelse skulle få ett
relativt begränsat tillämpningsområde. Kravet att de till grund för prövningen
liggande omständigheterna skall vara ostridiga torde sålunda i allmänhet inte
vara uppfyllt. Det finns därför enligt min mening skäl att söka andra
lösningar.
Åtskilliga
remissinstanser har uttalat sig för en mera allmän utvidg-nmg av möjligheterna
till skriftligt förfarande i öveaätt. Från flera håll har därvid det av 1951
års rättegångskommitté framlagda förslaget ansetts utgöra en lämplig lösning.
Även enligt min mening finns det åtskilliga skäl för en sådan ordning som den
rättegångskommittén föreslagit. Kostnaderna för den muntliga hovrättsprocessen
är ofta avsevärda. I dispositiva mål har parterna obegränsade möjligheter att
själva bestämma över tvisteföremålet och över hur en tvist mellan dem skall
slitas. Det framstår därför som rimligt att parterna ges större inflytande på
handläggningsformen i hovrätt. Det finns enligt min mening åtskilliga mål som
redan på förhand kan bedömas som lämpliga för att avgöras pä handlingarna,
utan att det därför är fråga om mål där vadetalan är uppenbart ogrundad eller
om en ren rättstillämpningsfråga. Jag syftar pä mål där det i hovrätt inte sker
någon bevisupptagning och där bevisomedelbarheten alltså saknas. Vissa andra
mål lämpar sig genom sin art för skriftligt förfarande, t. ex. vissa
redovisningsmål. Givetvis måste det beaktas att inte några skäl av mera allmän
karaktär lägger hinder i vägen för en sådan ordning. Jag tänker närmast på
faran för att grundprincipema för överrättsförfarandet mera allmänt blir
åsidosatta och risken på längre sikt att en återgång sker till skriftligt
förfarande. Som jag tidigare har framhållit får dock riskerna för missbruk inte
överdrivas. En förutsättning för avgörande på handlingarna i dispositiva mål
enligt den ifrågasatta ordningen är emellertid att hovrätten finner det
uppenbart att huvudförhandling inte erfordras. I detta krav ligger en
JuU 1971:
7 42
tillräcklig garanti mot att den skriftliga processformen
missbrukas. På grund av det anförda bör i 50 kap. RB tas in en regel av
innebörd, att dispositiva tvistemål pä båda parternas begäran får avgöras på
handlingarna, om hovrätten finner uppenbart att huvudförhandling ej fordras.
Som nämnts bör den föreslagna bestämmelsen avse endast
dispositiva tvistemål. Den kan antas få betydelse i exempelvis mål om underhållsskyldighet
mellan makar vid hem- eller äktenskapsskillnad. Mål om underhåll till barn kan
sägas inta en särställning med hänsyn till att avtal om sådan
underhållsskyldighet visserhgen är bindande för den underhållsskyldige men
däremot enligt 7 kap. 7 § första stycket FB inte för barnet. Allmänna
processuella grundsatser för dispositiva tvistemål är emellertid i regel
tillämpliga beträffande sådan underhållstalan (jfr. lagrådets yttrande i prop.
1969: 124, s. 152). Den utvidgade möjligheten till skriftiig handläggning av
dispositiva mål bör med hänsyn härtill bli tillämplig också på mål om underhåll
till barn. En sådan ordning är också önskvärd från den synpunkten att talan om
underhåll till make och barn ofta förekommer i samma rättegång.
Vid lagrädsremissen anförde
departementschefen i specialmotiveringen bl. a. följande (avsnitt 3 i prop.).
Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 879) om
högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
Ändringarna i denna lag har
behandlats i den allmänna motiveringen. Genom en särskild övergångsbestämmelse
medges att det enligt lagen högsta tillåtna antalet justitieråd får överskridas
till dess antalet nedgått till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda
skäl föreligger får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.
Lagrådet
Lagrådets yttrande i ärendet innehåller följande.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
50 kap.
25 §
Lagrådet:
Den föreslagna nya lydelsen av
tredje stycket innebär en betydande inskränkning av möjligheten för part att i
hovrätt åberopa ny omständighet eller nytt bevis. Till lydelsen överensstämmer
stycket med den bestämmelse i 55 kap. 13 § RB som gäller vid rättegången i HD.
Så-
SmU 1971: 7 43
som
departementschefen anfört bör emellertid ifrågavarande möjlighet vara
vidsträcktare i hovrätt, och det synes därför icke vara helt lämpligt att
regeln är likalydande för båda instanserna. Vissoligen torde en önskvärd,
mindre restriktiv tillämpning av regeln i hovrätt följa därav, att det oftare
i andra än i tredje instans kan anses att part haft giltig ursäkt att ej
tidigare åberopa det nya processmaterialet
Vid
utformningen av bestSimnelsen bör beaktas att, såsom departementschefen
anfört, part oberoende av om han haft giltig ursäkt skall äga rätt att i indispositiva
tvistemål åberopa nya omständigheter och nya bevis. Vad gäller dispositiva
tvistemål kan såsom jämväl antytts i renussprotokoUet fall förekomma då det
med hänsyn till rättsläget och önskemålet om en materiellt tillfredsställande
utgång får anses orimligt att ny utredning avvisas. För att i dylikt fall medge
införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt behöva ges en vidare
tolkning än orden tillåter; det kan till och med sägas att det - blu- svårare
att medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen är. I många fall, t. ex.
när part först i hovrätt anlitar juridiskt biträde, måste det bliva vanskligt
att bedöma i vad mån parts bristfälliga sätt att föra processen är ursäktligt
eller icke.
Det
synes även böra beaktas att om en parts möjlighet i ifrågavarande hänseende
loingskäres Gt för mycket i hovrätt, detta kan föranleda att parten i
uaderrBtten för att vara på den säkra sidan inför processmaterial som senare
visar sig onyttigt.
Även
med beaktaade av Intresset att allt relevant processmaterial förebringas i
underrätt syn vad som anförts böra föranleda att förevarande bestämmelse göres
mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt bevis även då
det av annan anledning än de i förslaget angivna framstår såsom berättigat att
det får ske. Vid en sådan omformulering av bestämmelsen synes det icke vara
nödvändigt att vid sidan av giltig ursäkt angiva att åberopandet icke kunnat
ske i underrätten.
Det
är givet att tillämpning av kostnadssanktion jämlikt 18 kap. 6 § RB lättare kan
tillämpas mot part som utan giltig ursäkt framkommer med nytt material i
hovrätt än mot part som angives ha haft giltig ursäkt.
Lagrådet
förordar att första punkten i tredje stycket i paragrafen får följande lydelse:
Part
må i hovrätt till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis som ej
tidigare förebragts endast om han gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för
sin underiåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten,
eller om det på grund av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas.
InU 1971: 7 44
54
kap. 10 §
F.
d. justitierådet Regner, regeringsrådet Martenius och juslitierådet Hesser:
Vi
biträder den i lagstiftningsärendet allmänt uttalade uppfattningen, att
HD i princip bör ha ställning av prejudikatinstans och att frågan huruvida
fömtsättningar fiims för prövning i HD bör avgöras genom särskild
tillståndsprövning inom HD. Vi ansluter oss även vä-sentiigen till den utformning
av fullföljdsreglerna som nu förordas. Det synes sålunda ändamålsenligt att
imder särskilda punkter upptaga dels en bestämmelse om prejudikatdispens, dels
en bestämmelse om dispens i resningsfall och vissa andra jämförbara
undantagssituationer. Vad angår sistnänmda bestämmelse synes emellertid viss
komplettering vara att förorda. Enligt förslaget skall dispens kimna meddelas
om det föreligger synnerliga skäl för prövning, såsom att gmnd för resning
föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Stadgandet
innebär att prövningstillstånd må meddelas endast om synnerliga skäl till
prövning föreligger, varvid de särskilt angivna fallen utgör exempel på här
avsedda situationer. Avsikten är alltså att dispens skall kunna ges även i
andra än de fall som särskilt angivits; exemplen skall dock vara vägledande så
att dispens endast kan ges i fall som är av samma eller liknande typ som dessa.
Att t. ex. ett mål rör synnerU-gen betydande värden eller en synnerUgen sträng
straffpåföljd skall icke i och för sig föranleda att dispens meddelas. Som
exempel på extraordinära situationer som omfattas av stadgandet nänmes i departementschefens
anförande fall då hovrättens avgörande uppenbart strider mot lagtolkning eller
rättsgnmdsats som är klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis samt
fall då ett stort antal liknande mål samtidigt fullföljs till HD men
prejudikatintresset endast motiverar att ett eller några få ges dispens. Det
första fallet synes, också med den begränsande tolkning av stadgandet som här
angivits, omfattas av detta, vare sig man anser att en uppenbar avvikelse från
klar praxis är att likställa med resningsfall eller bedömer en sådan avvikelse
som ett grovt förbiseende från hovrättens sida. Det andra fallet att flera
likartade mål samtidigt fullföljts till HD synes däremot icke kunna föras in
under stadgandet sådant det utformats. I och för sig föreligger dock anledning
att medge möjlighet till dispens även i detta fall; det vore
otillfredsställande om HD skulle behöva samtidigt meddela motstridiga
dispensbeslut i identiska eller nästan identiska fall. Möjlighet till dispens
i här avsedda situationer bör alltså ges genom ett särskilt stadgande. I samband
härmed kan övervägas om möjlighet till dispens borde ges även i det närUggande
fallet att efter tillkomsten av ett prejudikat talan tUl HD fullföljs i ett
därmed likartat mål som med
JuU 1971: 7 45
annan
utgång avgjorts av hovrätt. Om hovrättens avgörande skett mer ller mindre
samtidigt med prejudikatet talar onekligen vissa skäl härför men skälen
försvagas ju längre tid som förflutit efter prejudikatet. Svårigheten att här
göra en rimlig gränsdragning synes föranleda att hithörande fall icke medtages.
I enlighet med det anförda förordas att i paragrafen, lämpligen såsom andra
stycke, införes en bestämmelse av följande lydelse: Om prövningstillstånd
meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligger till
bedömande, må prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.
Justitierådet
Bernhard:
Såsom departementschefen anfört i remissprotokollet
är HD:s viktigaste uppgift att främja enhetlighet och konsekvens i
rättstillämpningen. Såsom den första och viktigaste grunden för meddelande av
prövningstillstånd har därför i förevarande paragraf under punkten 1 upptagits
att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD.
Den föreslagna formuleringen innebär en utvidgning i förhållande till gällande
rätt av möjligheterna till prejudikatdispens. Härigenom tillgodoses önskemålet
att i framtiden få tillgäng till ett rikligt antal vägledande avgöranden av HD.
Enligt uttalande av departementschefen i remissprotokollet är det avsett att
HD skall fullgöra uppgiften att främja enhetligheten i rättstillämpningen
uteslutande genom prejudikatbildning. Utrymmet för meddelande av prövningstillstånd
när det icke är påkallat av prejudikatskäl har också i den föreslagna
lagtexten begränsats till resnings- och domvillofallen och med dem jämförbara,
mycket sällsynta situationer.
Såsom
HD:s ledamöter anfört i sitt reihissyttrande över kommitténs förslag kan
önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen icke säkerställas enbart genom
prejudikatbildning. Det krävs att domstolen dessutom ges möjligheter att
korrigera mera påtagliga avvikelser frän rådande praxis i syfte att ge denna
praxis stadga och trygga prejudikatens efterföljd. I många fall av sådana
avvikelser kan det finnas vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att
talan prövas av HD, och prejudikat-dispens kan dä meddelas. I vissa fall, såsom
när avgörandet är uppenbart rättsstridigt, kan likheten med resnings- och
domvillofallen vara så påtaglig att dispens skulle kunna meddelas enligt punkt
2 i förslaget. Emellertid kan även i andra fall äv avvikelse från praxis
omständigheterna vara sådana att intresset av enhetlighet i rättstillämpningen
och rättvisehänsyn med styrka talar för att fullföljd talan får prövas av HD.
I
paragrafen anges under punkt 2 de fall av undantagsnatur i vilka dispens skall
kunna meddelas oberoende av prejudikatintresset. Såsom ytterligare exempel på
sådana fall namnes i remissprotokollet den situationen att ett stort antal
likartade mål samtidigt fullföljts till HD
4 Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 7
JuU 1971: 7 46
men
prejudikatintresset motiverar prövningstillstånd endast i ett eller några få av
målen. Enligt departementschefen talar starka rättvisekrav för att, om prejudikatdispens
leder till ändring, samtliga avgöranden kan ändras av HD. I själva verket
föreligger här ett fall som till sin art skiljer sig från de typfall som
upptagits i förslagets punkt 2. Det torde vara hänsynen till den enskildes
anspråk på rättvisa och likabehandling som föranlett att dispens enligt
förslaget skall kunna meddelas för prövning av talan i den angivna
situationen. Dessa hänsyn bör kunna leda till samma bedömning i det närliggande
fallet att efter tillkomsten av ett prejudikat talan till HD fullföljes i ett
därmed likartat mål som med annan utgång avgjorts i hovrätt och detta oavsett
om avgörandet skett före eller efter prejudikatets tillkomst. Även i övrigt kan
tänkas fall i vilka prövningstillstånd bör kunna medges ehuru situationen ej
är jämförlig med dem som avses med de i punkt 2 angivna exemplen. Ett sådant
fall är att fullföljd talan medges av motparten. Särskilt i brottmål synes det
otillfredsställande att åklagares talan skall upptagas av HD utan föregående
tillståndsprövning men av tilltalad fullföljd talan icke får prövas ens om den
medges av åklagaren, såvida icke prejudikatintresse föreligger eller
resningsgrund eller därmed jämförligt skäl kan åberopas. Ett annat fall är det
av kommittén anmärkta att prövningen har sådan betydelse utöver det
föreliggande målet att prövningstillstånd med anledning härav är motiverat. I
sådana fall föreligger visserligen oftast ett prejudikatintresse, men om så
undantagsvis icke skulle vara fallet kan omständigheterna Ukväl vara sådana att
det framstår som angeläget att talan får prövas av HD. Om prövningstillstånd
meddelats ena parten i ett mål kan det ibland framstå som angeläget att även
motparten beviljas dispens. Över huvud taget bör reglerna om prövningstillstånd
vara så utformade att de icke innefattar hinder för HD att i särskUda fall av
undantagsnatur upptaga fullföljd talan till prövning när starka rättvisekrav
talar härför eller när det framstår som angeläget med hänsyn till den särskilda
vikten för den enskilde eller för det allmänna av de intressen som beröres
av målets utgång.
För
att öppna möjlighet till prövningstillstånd även i de fall som angivits i det
föregående synes paragrafen såvitt angår punkt 2 böra ges en avfattning som
innefattar en något mindre snäv begränsning. Det förordas sålunda att
paragrafen jämkas på sådant sätt att prövningstillstånd kan meddelas förutom
i prejudikatfallen enligt punkt 1 om grund för resning föreligger, om
domvilla förekommit eller målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på
grovt förbiseende eller grovt misstag eller om eljest synnerliga skäl
föreligger att målet prövas av HD.
JuU 1971: 7 47
Förslaget
till lag om ändring i lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
Lagrådet:
Innebörden av sista punkten av
övergångsbestämmelserna synes vara, att så länge justitierädens antal inte till
följd av inträffade ledigheter ännu nedgått till tjugotvå, Jedamotsantalet
fortlöpande kan förbli vid ett högre antal genom att nya ledamöter utses om
särskilda skäl därför anses föreligga. Åtminstone formellt skulle antalet
ledamöter i HD sålunda under lång tid kunna förbli obestämt.
Det
synes också anmärkningsvärt att, om antalet ledamöter opåräk-nat nedgår till
tjugotvå medan behov av flera ledamöter ännu föreligger, en ökning av antalet
är utesluten.
Lagrådet
förordar att bestämmelsen får utgå. Om förhållandena skulle visa sig
nödvändiggöra en permanent eller tillfällig ökning av antalet ledamöter i HD
torde detta böra föranleda en lagändring eller ny lag om tillfällig ökning av
ledamotsantalet.
Övriga
lagförslag
Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.
Departementschefen
vid anmälan av lagrådets yttrande
Vid anmälan av lagrådets ovan återgivna yttrande
anförde departementschefen följande.
Lagrådet har förordat att bestämmelsen i 50 kap. 25
§ tredje stycket görs mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet
eller nytt bevis inte bara dä parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt
för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten
utan också när det på grund av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas. Vad lagrådet har anfört till stöd för
ändringen överensstämmer i sak med vad jag uttalat i remissprotokollet
angående bestämmelsens tillämpning. Jag kan sålunda biträda lagrådets förslag
i denna del.
När
det gäller bestämmelserna om fullföljd av talan till högsta domstolen har
lagrådets majoritet i sak anslutit sig till den utformning som förordas i det
remitterade förslaget men föreslagit en uttrycklig bestämmelse att, om
prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål som
samtidigt föreligger till bedömande, prövningstillstånd får meddelas även i
övriga mål.
JuU 1971: 7 48
Förslaget att en uttrycklig bestämmelse ges för det
fallet att prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera samtidigt
föreliggande likartade mål innebär ingen ändring i sak av det remitterade
förslaget.
Beträffande
övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 879)
om högsta domstolen sammansättning och tjänstgöring har lagrådet anfört bl. a.
att antalet ledamöter i högsta domstolen enligt denna bestämmelse under lång
tid skulle kunna förbli obestämt. Lagrådet har också funnit det
anmärkningsvärt att, om antalet ledamöter opåräknat nedgår till tjugotvå medan
behov av flera ledamöter ännu föreligger, en ökning av antalet är utesluten.
Med
anledning av vad lagrådet har anfört i denna del vill jag framhålla följande.
Det är inte möjligt att nu med någon säkerhet bedöma i vilken utsträckning de
nya fullföljdsreglerna kommer att minska högsta domstolens arbetsbörda. Även om
man bör räkna med att reformen ger möjlighet att på sikt väsentligt nedbringa
antalet ledamöter i domstolen, finns därför anledning att nu iaktta
försiktighet. Jag har stannat för att föreslå att antalet ledamöter inte skall
få överstiga tjugotvå. En sådan regel framtvingar en endast mycket måttlig
begränsning av domstolens storlek men ger å andra sidan möjlighet att utan
lagändring nedbringa antalet ledamöter ytterligare, om erfarenheterna av
reformen skulle motivera det. Svårigheterna att bedöma reformens effekt är
särskilt stora såvitt avser den första tiden, eftersom det kan dröja viss tid
innan frekvensen av ansökningar om prövningstillstånd går ned. Redan den
självklara regeln att antalet ledamöter nedbringas endast genom naturlig
avgång från domstolen ger visserligen en ökad kapacitet under en övergångstid.
Jag anser emellertid att detta inte är tillräckligt. I det remitterade
förslaget har därför upptagits en ytterligare bestämmelse som ger möjlighet att
utse nya ledamöter i domstolen även under denna övergångstid, om särskilda skäl
föreligger. Har antalet tillåtits nedgå till tjugotvå, bör dock denna möjlighet
ej längre föreligga. På grund av det anförda finner jag ej skäl att frångå det
remitterade förslaget i denna del.
Vid
sidan av de nu föreslagna ändringarna bör göras vissa redaktionella ändringar.
Motionerna
Motionen
1971:1243
1 motionen 1971: 1243 hemställes att riksdagen
beslutar "1. att rättegångsbalkens 54 kap. 10 § första stycket punkt 2
skall ha följande lydelse: 'Om grund för resning föreligger eller domvilla
förekommit eller om en tilltalad som frikänts i underrätt, fällts till ansvar i
hovrätten och
JuU 1971:
7 49
saken synes böra prövas i högsta domstolen eller om eljest
särskilda skäl föreligger till sådan prövning', samt 2. att rättegångsbalkens
50 kap. 25 § tredje stycket första meningen skall ha följande lydelse: 'Part
som i hovrätten till stöd för sin talan åberopar omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, skall ersätta motparten de kostnader som härigenom
vållas denne, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras. Vad nu sagts
skall dock ej gälla, om parten visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet att
åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten.' "
Motionären förklarar att han inget
har att erinra mot strävandet att i ökad grad markera HD:s prejudikatbildande
uppgift men finner det kunna leda till otillfredsställande resultat i enskilda
fall om möjligheten till ändringsdispens helt slopas. Motionären förordar en
sådan lösning att å ena sidan det ökade behovet av prejudikat från HD
tillgodoses men å andra sidan HD får ta upp ett mål till prövning oberoende av
prejudikatintressen, om det verkligen finns starka skäl att göra detta av hänsyn
till den enskilde partens rättssäkerhet.
I sin kritik mot Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende
anför motionären bl. a. vidare:
Om en tilltalad i brottmål t. ex.
blivit frikänd i underrätten men fälld i hovrätten måste han kunna påvisa att
hans mål har prejudikatintresse för att få det prövat av högsta domstolen. Om
så inte är fallet, står hovrättens fällande dom fast, även om högsta domstolen
vid sin prövning av ansökningen om fullföljdstillstånd skulle bedöma saken så
att en prövning i sak i högsta domstolen sannolikt skulle resultera i en friande
dom. En sådan situation anser jag vara minst sagt otillfredsställande frän
rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller mer eller mindre om underrätt och
hovrätt på annat sätt gjort mycket olika bedömningar eller om t. ex. flera
skiljaktiga meningar förelegat i domstolarna. Det kan påpekas att ingen
inskränkning föreslås i riksåklagarens, justitiekanslerns eller justitieombudsmännens
rätt att fullfölja talan, t. ex. mot en friande hovrättsdom.
Till närmare utveckling av det i
motionen framförda förslaget angående regleringen av fullföljd till HD
fortsätter motionären:
Enligt den föreslagna lydelsen av
rättegångsbalkens 54 kap. 10 § första stycket punkt 2 förutsätts som tidigare
nämnts att "synnerliga skäl" skall föreligga för prövning i högsta
domstolen. Detta uttryck bm-kar inom domstolarna tolkas så att det skall vara
frågan om till antalet starkt begränsade undantagsfall. Om uttrycket ändras
till "särskilda skäl" kan man räkna med att domstolarna tolkar detta
sä att prövning kan meddelas i något större omfattning. Samtidigt innebär det
en betydligt större restriktivitet än nuvarande lagtexts uttryck att
"skäl förekommer för målets prövning". Man skulle alltså få en
begränsning av den nuvarande möjligheten till ändringsdispens utan att högsta
domstolen behöver avvisa prövning där den enskildes rättssäkerhet påkallar en
sådan. Önskvärt är enligt min mening att riksdagen samtidigt uttalar att man
främst avser sådana fall som jag nyss nämnt. I övrigt anser jag att man kan
överlämna den närmare gränsdragningen, huruvida "sär-
JuU 1971: 7 50
skilda
skäl" föreligger eller inte, till högsta domstolens praxis. En extra
fördel med den föreslagna något vidgade möjligheten för högsta domstolen att
meddela prövningstillstånd synes mig vara att högsta domstolen slipper den
press att tänja ut prejudikatbegreppet, som den i propositionen föreslagna
gränsdragningen i vissa fall kan tänkas innebära.
I fråga om förebringandet av nya omständigheter och
bevis i hovrätt delar motionären departementschefens uppfattning att det är angeläget
att allt relevant processmaterial förebringas redan i underrätten men anser att
den i propositionen upptagna regleringen i ämnet ibland skulle kunna leda till
materiellt felaktiga avgöranden i hovrätt. För att undvika sådana konsekvenser
bör man därför enligt motionären med andra medel än avvisande av bevis i
hovrätten söka åstadkomma att det relevanta processmaterialet förebringas redan
i underrätten.
Motionären anför härtill
vidare:
En lösning kan vara att kombinera reglerna i 50
kap. 25 § rättegångsbalken om begränsning i rätten att åberopa nytt material i
hovrätten med påföljden i 18 kap. 6 § samma balk vid försumlig processföring.
Detta skulle innebära att det nya materialet inte avvisas av hovrätten
eventuellt bör det såsom nu kunna leda till att målet återförvisas till
underrätten för ny behandling men den part som kommer med materialet i
hovrätten skulle i princip få betala de ökade kostnader som han härigenom
orsakar sin motpart, även om han vinner målet. En sådan ekonomisk sanktion
skulle sannolikt i mycket hög grad begränsa åberopandet av nytt material i
hovrätten utan att behöva leda till materiellt oriktiga domar där.
Enligt
min mening bör alltså 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken få det
innehållet, att part som i hovrätten till stöd för sin talan åberopar
omständigheter eller bevis, som ej tidigare förebragts, skall oberoende av
målets utgång ersätta motparten de ökade rättegångskostnader han därigenom vållar
motparten. Denna regel bör dock inte gälla om parten visar giltig ursäkt för
sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten.
Motionen
1971:1270
Även i motionen 1971: 1270 upptages frågan om
avgränsningen av rätten att fullfölja talan till HD. Motionärerna yrkar
"dels att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 45 för sin del
med godtagande av förslaget i övrigt måtte besluta att till 10 §, 54 kap. i
lag om ändring i rättegångsbalken skall fogas stadgande av innebörd att prövningstillstånd
må meddelas a) när med ändring av underrätts dom fällande sådan föreligger i
hovrätt; b) när skiljaktiga meningar förelegat i hovrätt; dels att vederbörande
utskott måtte utarbeta lagtext som tillgodoser de i motionen framlagda synpunkterna".
Till stöd för yrkandet
anför motionärerna huvudsakligen följande:
Kraven på en rättsordning som garanterar den
enskilde medborgarens oinskränkta rätt att få sin sak objektivt och uttömmande
prövad är djupt rotade i svensk rättstradition. Det är redan av detta skäl
mindre lämpUgt
JuU 1971: 7 51
att
såsom föreslås i det nu förevarande regeringsförslaget beskära och
inskränka menige mans rätt att fullfölja talan till högsta domstolen. Detta
skulle otvivelaktigt i vida kretsar komma att uppfattas som om möjligheterna
att vinna rättvisa minskats; även om en sådan mening vore felaktig måste det
för rättssamhället vara angeläget att tillse att den inte kommer i omlopp. Principiellt
förhåller det sig givetvis så att ju grundligare och allsidigare en rättssak
granskas och prövas desto bättre för rättssäkerheten och för allmänhetens
förtroende för rättsordningen. Talans prövning i tre instanser är ur denna
synpunkt självfallet att föredraga framför en inskränkning till två. Vi kan av
detta skäl Lnte ansluta oss till propositionens förslag i vad det avser en
stark reducering av rätten att fullfölja talan till högsta domstolen.
Grundtanken
i regeringsförslaget är att högsta domstolen huvudsakligen skall bli
prejudikatinstans under det att prövning av huruvida underrätts domslut är
objektivt korrekt inte längre skall ske. Detta kan enligt vår mening leda till
direkt stötande konsekvenser. Högsta domstolen skulle sålunda till prövning
uppta ett mål där prejudikatintresse förefinns även om den finner att
hovrättens domslut är riktigt och bör fastställas. Däremot skulle prövning icke
kunna komma till stånd om prejudikatintresse saknas, och detta även om det är
uppenbart att hovrättens domslut inte framstår som otvetydigt korrekt. Ett
dylikt system torde stå i dålig samklang med det allmänna rättsmedvetandet.
Vi
anser att möjligheten att erhålla ändringsdispens, inte pä sätt
regeringsförslaget skulle innebära, må elimineras. Möjligheten bör bibehållas
i de fall där en person som frikänts i underrätt fällts till ansvar i hovrätt.
Vi finner det ytterst angeläget utifrån de principiella synpunkter vi ovan
anlagt, att ett sådant mål alltid skall kunna komma i åtnjutande av
ändringsdispens. Detsamma bör gälla när hovrättens dom liksom underrättens
är fällande men skiljaktiga meningar förelegat i hovrätten.
För
de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionerna.
Utskottet
Som ett led i det pågående reformarbetet rörande
det allmänna domstolsväsendet framlägges i propositionen förslag till
ändringar avseende bl. a. överrättsprocessen, särskilt reglerna för fullföljd
av talan till högsta domstolen (HD).
Rätten
att fullfölja talan från hovrätt till HD föreslås bli avsevärt begränsad så att
HD i princip skall få ställning av prejudikatinstans. Liksom hittills skall
fordras tillstånd (dispens) av HD för att talan mot ett avgörande av hovrätt i
mål eller ärende, som anhängiggjorts vid underrätt, skall kunna komma under
HD:s prövning.
Huvudsyftet
med de ny fullföljdsreglerna är att åstadkomma en ordning där HD:s arbete med
prövningstillstånd kan nedbringas till förmån för den prejudikatbildande
verksamheten. Som en konsekvens härav föreslås att antalet ledamöter i HD
successivt minskas frän nuvarande högst 27 till högst 22.
JuU 1971: 7 52
Vidare föreslås att den nuvarande skyldigheten att
vid fullföljd till HD nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för
motparts kostnadsersättning avskaffas samt att rätten till fullföljd icke
längre skall vara beroende av värdet av vad parten tappat i hovrätten eller av
den påföljd han ädömts.
Förslaget
ger även ökade möjligheter för hovrätt och HD att avgöra mål på handlingarna. I
bl. a. fordringsmål blir detta fallet om båda parter begär det och domstolen
anser uppenbart att huvudförhandling inte behövs.
I
propositionen har även i övrigt tagits upp vissa ändringar beträffande
förfarandet i de lägre instanserna. Sålunda vidgas möjligheterna att meddela
mellandom, och skärpta regler införes i fråga om åberopande av nya
omständigheter och ny bevisning i hovrätt.
Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 juli 1971.
I
anledning av propositionen har väckts motionerna 1971: 1243 och 1971: 1270.
Båda motionerna behandlar den föreslagna inskränkningen i rätten att fullfölja
talan till HD. Motionen 1971: 1243 tar därjämte upp reglerna om rätten att
åberopa nytt processmaterial i hovrätt.
Innebörden
av gällande regler angående rätten att fullfölja talan till HD är att
omprövning i HD får ske när en sådan prövning är påkallad av hänsyn till
prejudikatintresset (prejudikatdispens) eller när en prövning i HD skulle ha
synnerlig betydelse utanför det aktuella målet (intressedispens). Vidare skall
överprövning i HD ske om det vid en förhandsbedömning befinnes att det
förekommer anledning till ändring av hovrättens domslut (ändringsdispens) eller
om det i övrigt med hänsyn till omständigheterna förekommer skäl till talans
prövning (allmän dispens). Propositionens förslag innebär att möjligheterna
till ändringsdispens, intressedispens och allmän dispens i princip avskaffas.
Vid sidan av prejudikatfallen skall talan dock få fullföljas när det finns synnerliga
skäl att talan prövas av HD, såsom att resning skulle kunna beviljas om domen
vunnit laga kraft eller att domen då skulle kunna undanröjas på grund av
domvilla eller att utgången i hovrätten uppenbart beror på grovt förbiseende
eller grovt misstag.
I
motionen 1971: 1243 framställes, främst från rättssäkerhetssynpunkter,
önskemål om en något vidare möjlighet till prövningstillstånd vid sidan av
prejudikatdispens än vad propositionen innehåller. Motionären har ingen
erinran mot den föreslagna utformningen av regeln om prejudikatdispens men
betecknar det som otillfredsställande att en tilltalad, som blivit frikänd i
underrätten men fälld i hovrätten, måste påvisa att målet har
prejudikatintresse för att få det prövat av HD, även om omständigheterna i
målet är sådana att en prövning i sak sannolikt skulle resultera i en friande
dom. Enligt motionären bör prövningstillstånd också kunna meddelas i mål, där
underdomstolarna dömt olika eller om skiljaktiga meningar förelegat i
domstolarna. Motionären föreslår där-
JuU 1971: 7 53
för
att uttrycket "synnerliga skäl" såsom villkor för prövningstillstånd
ändras till "särskilda skäl" samt att det ifrågavarande lagrummet, 54
kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken, ges den lydelsen att prövningstillstånd
må meddelas "om gmnd för resning föreligger eller domvilla förekommit
eller om en tilltalad, som frikänts i underrätt, fällts till ansvar i hovrätten
och saken synes böra prövas i högsta domstolen eller om eljest särskilda skäl
föreligger till sådan prövning". I motionen 1971: 1270 anföres i huvudsak
enahanda synpunkter till stöd för ett yrkande att 54 kap. 10 §
rättegångsbalken skall kompletteras med ett stadgande av innebörd att
prövningstillstånd må meddelas dels när, med ändring av underrättens avgörande,
fällande dom föreligger i hovrätten, dels när skiljaktiga meningar förelegat i
hovrätt.
Utskottet
ansluter sig till den i lagstiftningsärendet allmänt omfattade meningen att HD
i princip bör ha ställning av prejudikatinstans. Beträffande frågan i vilken
utsträckning det bör finnas möjligheter till dispens vid sidan av
prejudikatdispensen, varom skilda meningar yppats, vill utskottet anföra
följande. Fullgörandet av HD:s viktigaste uppgift att vårda
rättsenhetligheten bör som departementschefen uttalat ske uteslutande genom
prejudikatbildning. Denna verksamhet försvåras av det stora antal ansökningar
om prövningstillstånd som de nuvarande dispensgrunderna lett till; prövningen
av dessa ansökningar kräver hälften av domstolens tid. Det bör också beaktas
att fullföljd till HD leder till ändring i endast obetydlig utsträckning. Mot
denna bakgrund framstår det enligt utskottets mening som angeläget att
regleringen av frågan om prövningstillstånd, dä prejudikatintresse inte
föreligger, ges en sådan utformning att antalet ansökningar om
prövningstillstånd kommer att nedgå väsentligt. Utskottet anser därför att
utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen bör vara
mycket begränsat.
Vad
gäller den närmare utformningen av reglerna härom innebär propositionens
förslag att dispens skall kunna meddelas om det föreligger synnerliga skäl
till prövning av HD. Som exempel på sådana skäl uppräknas i den föreslagna
lagtexten de fall att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit
eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende
eller grovt misstag.
Den
omständigheten att resningsgrund anges som ett skäl för prövningstillstånd
förtjänar med hänsyn till innehållet i motionerna enligt utskottets mening
särskild uppmärksamhet. Bland resningsgrunderna ingår de praktiskt
betydelsefulla fallen att i målet åberopas nytt processmaterial, vars
förebringande sannolikt skulle ha lett till annan utgång. I brottmål kan
resning till den tilltalades förmån också beviljas om, med hänsyn till de nya
omständigheter och bevis som åberopas och vad i övrigt förekommer, synnerliga
skäl föreligger att frågan huruvida den tilltalade förövat brottet prövas ånyo.
Resning kan alltså i brottmål komma till stånd redan då det nya materialet är
ägnat att framkalla
JuU 1971: 7 54
tvivelsmål
om den tilltalades skuld, oberoende av sannolikheten av en annan utgång. Vid
införandet av denna grund för resning till den tilltalades förmän framhölls
bl. a. att vid bedömandet av resningsfrågan även bör beaktas ett sådant
förhällande som att i , de domstolar, där målet behandlats, betydande
meningsskiljaktigheter förelegat. Med hänsyn till den föreslagna lagtextens
avfattning kommer den innebörd som resningsgrunderna sålunda har att bli
vägledande också vid avgörande av frågor om beviljande av prövningstillstånd.
Härutöver bör nämnas att, som departementschefen närmare utvecklat, det vid
sidan av de fall som anges i den föreslagna lagtexten också kan finnas andra
undantagssituationer, där skälen att tillåta sakprövning i HD kan anses vara
lika starka. Kungl. Maj:ts förslag innefattar sålunda möjlighet till
meddelande av prövningstillstånd i sådan omfattning att motionärernas önskemål
får anses vara i viss utsträckning tillgodosedda. Ett medgivande av möjligheter
till prövningstillstånd härutöver skulle enligt utskottets mening äventyra
huvudsyftet med reformen. Från utgångspunkten att söka nedbringa HD:s arbete
med prövningstillstånd till förmån för den prejudikatbildande verksamheten har
utskottet således ingen erinran mot förslaget. Även vid beaktande av de krav
som måste uppställas i rättssäkerhetens intresse finner utskottet att bestämmelsen
rörande prövningstillstånd givits en utformning, som får anses godtagbar med
nuvarande rättegångsordning och organisation av tingsrätterna och hovrätterna.
Härvidlag vill utskottet dock understryka att förslagets genomförande medför
att hovrätt kommer att döma som sista instans i väsentligt större omfattning än
för närvarande, vilket föranleder att alla möjligheter måste tas till vara att
stärka hovrätternas sammansättning och funktion samtidigt som de
betydelsefulla kraven på kvalificerad domarutbildning tillgodoses.
I
enlighet med det anförda biträder utskottets propositionens förslag rörande
utformningen av reglerna om prövningstillstånd vid fullföljd av talan till HD
samt avstyrker bifall till motionsyrkandena i denna del.
Vad
härefter gäller rätten att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis får i
tvistemål f. n. sådant åberopande inte ske, om parten kunnat åberopa
omständigheterna eller beviset redan i underrätten och det kan antas att han
underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Enhgt Kungl.
Maj:ts förslag får part i hovrätt åberopa nytt processmaterial endast om han
gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa
omständigheten eller beviset vid underrätten eller om det av annan särskild
anledning bör tillåtas. Liksom enligt gällande rätt skall i detta hänseende
någon begränsning inte förekomma i brottmål. Någon begränsnmg bör i allmänhet
inte heller förekomma i äktenskapsmål, faderskapsmål eller andra indispositiva
mål. I motionen 1971: 1243 anföres att den föreslagna lagändringen ibland
skulle kunna leda till materiellt felaktiga avgöranden genom att nytt re-
JuU 1971: 7 55
levant
processmaterial inte får införas. Motionären anser därför att man med andra
medel än avvisande av bevis i hovrätten bör söka åstadkomma att allt
processmaterial förebringas redan i underrätten. I detta syfte föreslås en
ekonomisk sanktion vid försumlig processföring innebärande att part, som utan
giltig ursäkt kommer med nytt material i hovrätten, i princip får betala de
ökade kostnader som han därigenom orsakar sin motpart.
Med
hänsyn till att hovrätternas ställning som slutinstans kommer att bli alltmer
markerad genom införandet av de nya reglerna om prövningstillstånd framstår
det enligt utskottets mening som mer angeläget än hittills att överprövningen i
hovrätt sker pä material som redan en gång prövats i första instans. Den i
propositionen föreslagna regleringen, som innebär att nytt processmaterial i
hovrätten skall kunna avvisas i ökad omfattning, är avsedd att främja en sådan
ordning. Enligt motionärens mening synes den föreslagna ändringen ibland kunna
leda till materiellt felaktiga avgöranden. Farhågorna härför är dock enligt
utskottets mening överdrivna. Värdet av den föreslagna bestämmelsen synes till
icke ringa del ligga i att redan det faktum att avvisning av processmaterial
kan komma i fråga innebär en allvarlig tankeställare för parten. Bestämmelsen
kan därför som departementschefen framhåller antagas bli tillämpad restriktivt.
Stöd för ett sådant antagande utgör också föreskrifterna i 18 kap. 6 §
rättegångsbalken om skyldighet för part att ersätta motparten de
rättegångskostnader som han åsamkar denne genom illojal eller försumlig
processföring. Även en i propositionen föreslagen bestämmelse om aktiv
processledning från rättens sida vid förberedelse i tvistemål (42 kap. 8 §
andra stycket rättegångsbalken) talar för att bestämmelsen inte kommer att
behöva tillämpas annat än i begränsad omfattning. Det anförda ger också vid
handen att erforderliga medel kommer att stå domstolarna till buds för att
motverka ett otillbörligt eller eljest olämpligt åberopande av processmaterial
först i hovrätt utan att den av motionären föreslagna regleringen behöver
tillgripas. På väsentligen dessa skäl anser utskottet att propositionens
förslag i hithörande delar bör bifallas och det här behandlade yrkandet i
motionen 1971: 1243 avslås.
I
övrigt har propositionen inte givit utskottet anledning till särskilt
uttalande.
Utskottet hemställer att riksdagen
l.med avslag pä motionen
1971: 1243, såvitt gäller reglerna omc prövningstillstånd, och motionen
1971: 1270 antager 54 kap. 10 § i det genom propositionen 1971: 45 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken, 2. med avslag på motionen
1971:1243 i övrigt antager 50 kap. 25 § tredje stycket i samma förslag.
JuU 1971: 7 56
3.
antager förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken i övrigt,
4.
antager övriga genom
propositionen framlagda lagförslag.
Stockholm den 6 maj 1971
Pä justitieutskottets vägnar
ASTRID
KRISTENSSON
Närvarande:
fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson (s), herrar Dockered
(c), Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s). Westberg i
Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru Hjelm-Wallén (s), fru Bergander (s),
herrar Fransson (c) och Alf Pettersson i Malmö (s).
Reservation
av
herrar Ernulf och Westberg i Ljusdal (båda fp), vilka ansett
dels att utskottets betänkande fr. o. m. orden
"Den omständigheten" på s. 53 bort ersättas med text av följande
lydelse.
Den
omständigheten------- (= utskottet)------ lika starka.
Kungl. Maj:ts förslag
innefattar sålunda möjlighet till meddelande av
prövningstillstånd i icke få av de fall då nya omständigheter eller bevis
åberopas och i vissa av de fall då betydande meningsskiljaktigheter
förelegat i domstolarna. Emellertid finner utskottet det otillfredsstäl
lande från rättssäkerhetssynpunkt att frän möjlighet till prövning i HD
utesluta sådana fall, där nya omständigheter eller bevis inte kan an
föras men omständigheterna i målet ändå är sådana att en prövning i
sak sannolikt skulle resultera i en friande dom. Enligt utskottets me
ning bör därför HD fä ta upp ett mål till prövning oberoende av pre
judikatintressen, om det verkligen finns starka skäl att göra detta av
hänsyn till den enskilde partens rättssäkerhet. Det är självklart att så
dana skäl inte sällan föreligger i mål där starka meningsskiljaktigheter
förekommit i hovrätt. Med hänsyn till det anförda finner utskottet att
54 kap. 10 § första stycket 2 bör ges den lydelse som föreslagits i mo
tionen 1971: 1243. Härigenom får även yrkandet i motionen 1971: 1270
i allt väsentligt anses vara tillgodosett. Vid beaktande av de krav som
måste uppställas i rättssäkerhetens intresse finner utskottet att bestäm
melsen rörande prövningstillstånd genom utskottets jämkning ges en
utformning, som får anses godtagbar med nuvarande rättegångsord
ning och organisation av tingsrätterna och hovrätterna. Härvidlag vill
------ (= utskottet)----- domarutbildning tillgodoses.
Vad härefter --- (=
utskottet)----- sin motpart.
JuU 1971:
7 57
Med hänsyn----------- (= utskottet)--------- felaktiga
avgöranden.
Utskottet
delar denna uppfattning och anser att man med andra medel än avvisande av nytt
processmaterial i hovrätten bör söka åstadkomma att allt relevant material
införes i målet redan i underrätten och därigenom också minska risken för
materiellt oriktiga avgöranden. I enlighet härmed förordar utskottet den av
motionären föreslagna lösningen med en ekonomisk sanktion mot illojal eller
försumlig processföring av nu ifrågavarande slag. På grund härav bör
lagrummet, 50 kap. 25 § tredje stycket första punkten, få den lydelse som
föreslagits i motionen 1971: 1243.
I övrigt------------ (=
utskottet)--------- särskilt uttalande.
dels att utskottet under 1. och 2.
bort hemställa att riksdagen
1. med förklaring att
riksdagen icke kunnat i oförändrat skick an
taga 54 kap. 10 § i det genom förevarande proposition, 1971: 45,
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken för
sin del med bifall till motionen 1971: 1243 såvitt nu är i
fråga och i anledning av motionen 1971: 1270 antager lag
rummet med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
utskottets förslag betecknade lydelse.
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
54 KAP.
10 §
Prövningstillstånd må meddelas Prövningstillstånd må meddelas
allenast allenast
1.
om det är av
vikt för ledning 1. om det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prö- av rättstillämpningen att talan prövas av högsta
domstolen; eller vas av högsta domstolen; eller
2.
om det
föreligger synnerliga 2. om
grund för resning förelig-skäl till sådan prövning, såsom att ger eller domvilla förekommit
el-grund för resning föreligger eller ler om en tilltalad, som frikänts i domvilla förekommit eller att må- underrätt, fällts till ansvar i
hov-lets utgång i hovrätten uppenbar- rätten och saken synes böra prövas ligen beror på grovt förbiseende
el- i högsta domstolen eller om eljest
ler grovt misstag. särskilda skäl föreligger till
sådan
prövning.
2. med förklaring att
riksdagen icke kunnat i oförändrat skick an
taga 50 kap. 25 § tredje stycket i samma förslag för sin del
med bifall till motionen 1971: 1243 i övrigt antager lag
rummet med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
utskottets förslag betecknade lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts förslag
Utskottets förslag 50 KAP.
25 §
Innan hovrättens dom eller slutliga
beslut meddelats, må vadetalan återkallas.
Vadekäranden äge ej ändra sin talan
att avse annan del av underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Part må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts, eitdast om han gör sannolikt, att
han haft giltig ursäkt för .?in underlåtenhet att åberopa omständigheten eller
beviset vid underrätten, eller om det av annan särskild attledning bor
tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Framställes först i hovrätten
yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i
målet.
Part som i hovrätten till stöd för sin talan åberopar
omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, skall ersätta motparten
de kostnader som härigenom vållas denne, huru rättegångskostnaden i övrigt än
skall bäras. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om parten visar giltig ursäkt
för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten.
Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej
utan olägenhet kan prövas i målet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
MARCUS BOKTR. STHLM I97i 710027
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.