Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagstiftning om kapning av luftfartyg, m. m. jämte motion
1971 · 23 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:JuU9, Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagstiftning om kapning av luftfartyg, m. m. jämte motion
Dokumentets text
Justitieutskottets
betänkande nr 9 år 1971 JuU 1971: 9
Nr 9
Justitieutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lagstiftning om kapning av luftfartyg, m. m. jämte motion.
Genom en den 19 mars 1971 dagtecknad proposition,
nr 92, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
1. antaga det i betänkandet nedan återgivna förslaget
till lag om ändring i brottsbalken,
2. godkänna den i Haag den 16 december 1970
undertecknade konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av
luftfartyg.
I
samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning av
propositionen väckta motionen 1971: 1443 av herrar Schött (m) och Winberg (m).
Motionsyrkandet redovisas
på s. 3.
Av
propositionen återges i det följande förutom lagförslaget endast vad
föredragande departementschefen anfört i sin allmänna motivering vid
lagrådsremissen, lagrådets yttrande och departementschefens uttalande vid
propositionens avlåtande. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen. I fråga om propositionens huvudsakliga innehåll kan
dessutom hänvisas till utskottets eget yttrande (s. 18).
Lagförslaget
har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om brottsbalken,
dels att i balken skall
införas en ny paragraf, 13 kap. 5 a §, av nedan angivna lydelse, dels att 2
kap. 3 § och 13 kap. 12 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2
KAP.
3 § Utiänning, som utom riket begått brott, dömes
även i annat fall än i 2 § sägs efter svensk lag och vid svensk domstol,
1
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 9
JuU 1971:
9 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1.
om han förövat
brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg, sä ock eljest om han var befälhavare
eller tillhörde besättningen å sådant fartyg och begått brottet i tjänsten,
2.
om han begått
brottet å område där avdelning av krigsmakten befann sig, dock i fall han ej
var krigsman allenast om avdelningen befann sig å området för annat ändamål än
övning,
3.
om brottet
förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet, inrättning eller
sammanslutning eller mot utlänning som hade hemvist i Sverige, eller
4.
om
brottet är folkrättsbrott. 4. om brottet är kapning av
luftfartyg
eller folkrättsbrott.
13 KAP.
5a§
Den som ombord på luftfartyg
medelst olaga tvång bemäktigar sig fartyget eller ingriper i dess manövrering,
dömes för kapning av luftfartyg till fängelse i högst fyra år.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst ett och högst
tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
därigenom framkallats fara för flera människoliv eller om gärningen eljest
varit av särskilt farlig art.
12 §
För försök, förberedelse eller För försök, förberedelse eller
stämpling till mordbrand, grov stämpling
till mordbrand, grov
mordbrand, allmänfarlig ödelag- mordbrand,
allmänfarlig ödeläg-
gelse, sabotage, grovt sabotage el- gelse,
sabotage, grovt sabotage,
ler spridande av gift eller smitta kapning
av luftfartyg eller spri-
eller till förgöring, så ock för un- dande
av gift eller smitta eller till
derlåtenhet att avslöja sådant förgöring,
så ock för underlåten-
brott dömes till ansvar enligt vad het
att avslöja sådant brott dömes
i 23 kap. stadgas. till ansvar enligt vad i 23 kap.
stadgas.
Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
JuU 1971: 9
Motionsyrkandet
I motionen yrkas att riksdagen mätte besluta att 13
kap. 5 a § i det vid proposition nr 92 fogade förslaget till lag om ändring i
brottsbalken skall erhålla följande lydelse.
13
KAP.
5a
§
Den som ombord på luftfartyg meddelst olaga tvång
bemäktigar sig fartyget eller ingriper i dess manövrering dömes för kapning av
luftfartyg till fängelse, lägst ett och högst tio år.
Om brottet är mindre
grovt, dömes till fängelse i högst fjra år.
Departementschefen
vid lagrådsremissen
Vid lagrådsremissen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Geijer, bl. a. följande.
6.1
Inledning
Frågor om ordning och säkerhet ombord på luftfartyg
har under de senaste åren fått allt större aktualitet. Det är framför allt de
s. k. flyg-planskapningarna som har skapat allvarliga säkerhetsproblem inom den
civila luftfarten. De har ökat i antal särskilt påtagligt under de senaste tre
åren och har nu fått en alltmer svårartad karaktär. Behovet av olika åtgärder
på både nationellt och internationellt plan för att stävja flyg-planskapningar
och andra brott mot den civila luftfarten har därmed blivit allt större.
År
1963 tillkom i Tokio på initiativ av Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO) en konvention, den s. k. Tokiokonventionen, med bestämmelser för sådana
fall då någon ombord på luftfartyg begår brott eller gör sig skyldig till annan
handling som utgör ett hot mot säkerheten eller ordningen ombord. I några av
artiklarna behandlas olaga besittningstagande av luftfartyg.
Konventionsstaterna åtar sig bl. a. att vidta åtgärder för att återföra
kontrollen över ett kapat luftfartyg till dess befälhavare, att tillåta
passagerare och besättning att fortsätta resan och att återställa fartyget och
dess last till deras rättmätiga innehavare (art. 11). Den som misstänks för
kapningsbrott skall, om det påkallas av omständigheterna, tas i förvar eller
på annat sätt hindras från att avvika. En preliminär undersökning skall genast
inledas och underrättelse angående omhändertagandet och
undersökningsresultatet lämnas till det kapade luftfartygets registreringsstat
och den stat där den
JuU1971: 9 4
omhändertagne
är medborgare (art. 13). Konventionen saknar emellertid regler om åtal för och
bestraffning av de brott som konventionen omfattar och medför inga
förpliktelser för konventionsstat i fråga om utlämning med anledning av sådana
brott. Konventionen, som hittills tillträtts av 29 stater, bland dem Sverige,
har varit i kraft sedan december 1969. I samband med att Sverige tillträdde
konventionen gjordes vissa ändringar (SFS 1967: 71, 74 och 75) i luftfartslagen
(1957: 297) och luftfartskungörelsen (1961: 558).
De
senaste årens utveckling har visat att Tokiokonventionen inte ger tillräckliga
möjligheter att på internationellt plan motarbeta kapnings-brotten. De problem
dessa brott för med sig för den civila luftfarten har uppmärksammats av Förenta
Nationerna, ICAO, Europarådet, flygbolagens och piloternas organisationer och
andra internationella sammanslutningar på luftfartens område. Bl. a. har
Förenta Nationernas säkerhetsråd i en i september 1970 enhälligt antagen
resolution (nr 286) rekommenderat medlemsstaterna att vidta
lagstiftningsåtgärder för att förhindra ytterligare kapningsbrott och andra
brott mot den civila luftfarten. Vidare har FN:s generalförsamling i en
resolution den 23 november 1970 fördömt alla flygplanskapningar utan något som
helst undantag samt uppmanat medlemsstaterna att införa regler om åtal mot och
bestraffning av dem som förövar sådana handlingar eller om utlämning av sådana
personer för åtal och bestraffning i annat land.
Också
inom Europarådet har problemen med flygplanskapningar och sabotagehandlingar
uppmärksammats. Sålunda har Europarådets rådgivande församling i en
rekommendation i april 1970 (nr 599) starkt fördömt sådana gärningar och
rekommenderat ministerkommittén att anmoda medlemsstaternas regeringar att
försäkra sig om att deras nationella lagar innehåller tillfredsställande
regler om ingripande mot alla gärningar som hindrar den civila luftfarten.
Ministerkommittén har antagit en resolution (nr (70) 23), i vilken
medlemsstaterna anmodas att vidta åtgärder bl. a. för att förhindra och
bestraffa flygplanskapningar.
Med
anledning av det hot mot luftfarten som kapning av luftfartyg utgör utarbetades
under åren 1969 och 1970 inom ICAO ett utkast till en särskild konvention för
bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg. Efter vissa smärre
ändringar antogs utkastet som konvention vid en diplomatisk konferens i Haag i
december 1970. Konventionen, här kallad Haagkonventionen, öppnades för
undertecknande den 16 december 1970 i Haag. Jag vill också nämna att ICAO:s
juridiska kommitté i oktober 1970 har upprättat ett förslag till konvention om
sabotage och andra liknande handlingar söm är riktade mot den civila luftfarten.
Förslaget har överlämnats till lCAO:s råd och väntas bli behandlat vid en
diplomatisk konferens under senare delen av år 1971.
Haagkonventionens
bestämmelser innebär i huvudsak att varje konventionsstat åtar sig att belägga
kapningsbrott med strängt straff, att
JuU 1971: 9 5
tillse
att domsrätt beträffande sådana brott finns i vissa särskilt angivna fall och
att vidta åtgärder antingen för åtal mot eller för utlämning av den som har
begått sådant brott och som finns inom statens område. Konventionen innehåller
också regler om skyldighet för konventionsstat att göra brottsundersökningar,
ta gärningsmän i förvar, lämna vissa underrättelser m. m.
Frågan
huruvida de nordiska länderna borde tillträda den då väntade konventionen om
flygplanskapning och huruvida särskild bestämmelse om straff för sådana
gärningar borde införas i de nordiska ländernas strafflagstiftning har varit
föremål för överläggningar mellan företrädare för berörda departement och
ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enighet har därvid uppnåtts
om att de nordiska länderna borde tillträda konventionen och att förslag till
lagstiftning om straff för kapningsbrott borde läggas fram i de nordiska
länderna efter konferensen i Haag.
Frågan
om tillträde till Haagkonventionen har behandlats inom såväl Europarådet som
Nordiska rådet. Europarådets rådgivande församling antog i januari 1971 en
rekommendation (nr 630), i vilken ministerkommittén rekommenderas att uppmana
medlemsstaterna att snarast möjligt ratificera Haagkonventionen. Vid Nordiska
rådets session i februari 1971 antog rådet en rekommendation (nr 17), vari de
nordiska ländernas regeringar uppmanades bl. a. att snarast möjligt ratificera
Haagkonventionen samt att på det internationella planet verka för att andra
stater vidtar samma åtgärd.
I
en inom justitiedepartementet i juli 1970 upprättad promemoria (Ds Ju 1970: 17)
angående lagstiftning om kapning av luftfartyg har behandlats frågan, i vad män
ett svenskt tillträde till den dä väntade konventionen om flygplanskapning
kräver ändrad lagstiftning och frågan hur en sådan lagstiftning i ämnet bör
utformas. I promemorian uttalades att övertygande skäl talade för att Sverige
skulle tillträda en blivande konvention. Med tanke på bl. a. att det
uppenbarligen fanns risk för att luftfartyg med svensk nationalitet utsattes
för kapning eller att utländskt luftfartyg efter kapning fördes till Sverige
ansågs emellertid lagstiftnmgsfrågan inte böra skjutas upp i avvaktan på att
konventionen utarbetades. I promemorian lades i enlighet härmed fram förslag
till lag om ändring i brottsbalken (BrB), innebärande att en särskild
bestämmelse om straff för kapning av luftfartyg skulle införas i den svenska
lagstiftningen. Förslaget bygger på det inom ICAO då föreliggande utkastet
till konvention om ingripande mot flygplanskapning.
Under
remissbehandlingen av departementspromemorian har remissinstanserna
genomgående ställt sig positiva till förslaget att det i svensk rätt införs en
särskild bestämmelse om straff för kapning av luftfartyg. Någon erinran mot ett
svenskt tillträde till en konvention i ämnet som väsentligen överensstämmer med
1970 års utkast har inte framförts.
It
Riksdagen 1971. 7 saml. Nr 9
JuU 1971: 9 6
6.2
Ratifikation av konventionen
För att Haagkonventionen skall träda i kraft krävs
att den ratificeras av minst tio av de stater som deltog i den diplomatiska
konferensen i Haag och som därefter har undertecknat den. Sverige är en av de
omkring 50 stater som skrev under konventionen den dag den öppnades för
undertecknande. Av övriga nordiska länder har hittills Danmark och Finland
undertecknat konventionen.
Konventionens
bestämmelser överensstämmer i sak i stort sett med vad som redan gäller enligt
svensk rätt. I några hänseenden finns dock avvikelser. Artikel 1 i konventionen
innehåller en definition av den gärning som enligt konventionen utgör en
brottslig handling och till vars bekämpande konventionen innehåller särskilda
bestämmelser. I svensk rätt saknas straffbestämmelser som är direkt avsedda att
tillämpas på flygplanskapning. Brottsbalken innehåller visserligen olika
straffbestämmelser som i och för sig kan tillämpas också på flygplanskapning.
Jag tänker närmast på bestämmelserna om olaga tvång, olaga frihetsberö-vande,
framkallande av fara för annan, rån och sabotage. Brottsbeskrivningarna i
dessa lagrum är emellertid inte helt överensstämmande med konventionens
gärningsbeskrivning. De lagändringar som skulle bli nödvändiga vid ett svenskt
tillträde till konventionen är å andra sidan inte av större räckvidd eller av
principiell betydelse. Från den synpunkten synes ett tillträde till
konventionen inte inge några betänkUgheter. Enligt artikel 2 förbinder sig
konventionsstaterna att belägga kapningsbrott med strängt straff. För flertalet
fall torde kravet i praktiken vara uppfyllt redan i gällande svensk
strafflagstiftning. Under alla förhållanden är detta krav uttryck för en syn på
kapningsbrottet som allmänt delas i vårt land och det synes därför inte möta
några betänkligheter att genomföra den straffskärpning som för vissa fall kan
vara påkallad för att kravet skall anses tillgodosett. Konventionens
jurisdiktionsbestäm-melser synes vid en svensk ratifikation böra föranleda en
viss utvidgning av svensk domstols behörighet i fråga om kapningsbrott som begås
utom riket av utlänning. Med hänsyn till brottets art och svärhets-grad
framstår emellertid en sådan utvidgning som godtagbar från svensk synpunkt. I
övrigt synes gällande svensk lagstiftning stå i överensstämmelse med
konventionens bestämmelser.
Sammanfattningsvis
kan sålunda konstateras att det från rättsliga synpunkter inte möter några
hinder att Sverige ratificerar Haagkonventionen. Enligt min mening är det från
flera synpunkter angeläget att Sverige aktivt deltar i de ansträngningar som
vidtagits på det internationella planet i syfte att bekämpa de allt oftare
förekommande kapning-arna av civila luftfartyg. För att man skall kunna komma
till rätta med sådana handhngar är det önskvärt att de olika ländernas
rättsregler pä detta område effektiviseras och så långt möjligt harmoniseras så
att
JuU1971: 9 7
bl.
a. därigenom förutsättningar skapas för ett internationellt samarbete i kampen
mot flygkapningarna. Konventionen utgör ett betydelsefullt steg i denna
riktning. Det får därför ses som ett starkt önskemål att konventionen snarast
träder i kraft och vinner anslutning från så många stater som möjligt. Sverige
har medverkat vid utarbetandet av konventionen och har också undertecknat den.
De principer på vilka konventionen bygger är som framgår av det föregående
redan nu ledande för vår syn på vilka åtgärder som bör vidtas för beivrande av
det allvarliga brott som kapning av luftfartyg utgör. Genom att ratificera
konventionen kan Sverige bidra till att dess bestämmelser blir ett effektivt
medel i kampen mot flygplanskapningarna. Även Danmark, Finland och Norge torde
komma att tillträda konventionen.
Under
hänvisning till det anförda förordar jag att Sverige tillträder
Haagkonventionen.
6.3
Lagstiftningsåtgärder
I samband med att Sverige ratificerar
Haagkonventionen måste sådana lagändringar vidtas som är nödvändiga för att
bringa vår lagstiftning i överensstämmelse med konventionens regelsystem.
Detta innefattar emellertid på flera punkter endast en minimireglering och det
står konventionsstaterna fritt att i olika hänseenden gå längre än konventionen
föreskriver. Det bör därför i detta sammanhang också prövas om andra ändringar
i vår strafflagstiftning och därtill anslutande regler än de som föranleds av
konventionen bör genomföras. Jag kommer i det följande att med utgångspunkt i
promemorieförslaget och remissyttrandena över detta ta upp vissa sådana frågor
i anslutning till en genomgång av konventionsbestämmelserna.
6.3.1
Bestämmelse om straff för kapning av luftfartyg
Som jag tidigare har sagt råder inte full
överensstämmelse mellan gärningsbeskrivningen i art. 1 i konventionen för
kapningsbrottet och gärningsbeskrivningarna i de straffstadganden i BrB som det
närmast kan bli aktuellt att tillämpa i fråga om flygplanskapning. De straffskalor
som är föreskrivna i dessa stadganden är inte heller alltid anpassade med
hänsyn till den allvarliga fara för många människors liv som en
flygplanskapning ofta innebär och som har föranlett föreskriften i art. 2 i
konventionen att kapningsbrottet skall beläggas med strängt straff.
Den
anpassning av våra straffrättsliga regler till konventionsbestämmelserna som
sålunda bör ske i samband med en ratifikation av konventionen bör enligt
promemorieförslaget ske genom att i brottsbalken införs en särskild bestämmelse
om straff för kapning av luftfartyg. Detta förslag har genomgående vunnit
remissinstansernas gillande. Goda skäl talar också enligt min mening för
promemorieförslaget i denna
JuU 1971: 9 8
del.
I och med att antalet flygplanskapningar stiger, ökar riskerna för att sådana
brott aktualiseras hos svenska domstolar och andra myndigheter. Det finns
uppenbarligen risk för att luftfartyg av svensk nationalitet utsätts för
kapning eller att utiändskt luftfartyg kapas och förs till Sverige. Det kan
också tänkas förekomma i större utsträckning än som hittills varit fallet att
personer som utomlands har begått kapningsbrott tar sin tillflykt här. Om
gärningsmannen inte utiäm-nas, kan frågan om att här inleda straffrättsligt
förfarande bli aktuell. Det kan i fall av denna art framstå som en brist att
det i den svenska lagstiftningen saknas en för sådana gärningar särskilt
avpassad straffbestämmelse. Alldeles oberoende av Sveriges ratifikation av Haagkonventionen
finns det således ett behov av en sådan bestämmelse.
Jag
förordar i enlighet med det anförda att en särskild bestämmelse om straff för
kapningsbrott införs i svensk rätt. Vid bestämmelsens utformning måste hänsyn
tas till den brottsbeskrivning som finns i art. 1 i konventionen.
I
departementspromemorian har föreslagits en gärningsbeskrivning enligt vilken
den brottsliga handlingen skall bestå i att någon under flygning med luftfartyg
bemäktigar sig fartyget eller eljest ingriper i dess förande genom att öva
olaga tvång, olaga hot eller skadegörelse. Gärningsbeskrivningen har utformats
med beaktande dels av vad som kan anses vara typiskt för kapningsbrott, dels av
de krav som uppställdes i det utkast till konventionstext som förelåg vid den tid
då promemorian upprättades. Bestämmelsen har i förslaget tagits upp i en ny
paragraf, betecknad 5 a §, i 13 kap. BrB.
Den
föreslagna bestämmelsen avser endast olaga besittningstagande av luftfartyg. I
promemorian diskuteras huruvida bestämmelsen bör omfatta också andra
fortskaffningsmedel än luftfartyg, t. ex. fartyg och bussar. Det konstateras
emellertid att gällande bestämmelser ger ett tillräckligt straffskydd mot
sådana gärningar, varför den föreslagna bestämmelsen har begränsats till att
avse luftfartyg. Även jag anser, att anledning saknas att låta
straffbestämmelsen omfatta andra transportmedel än luftfartyg.
Enligt
promemorieförslaget skall den brottsliga gärningen ha ägt rum "under
flygning". Härmed avses att få en motsvarighet till konventionsutkastets
numera även Haagkonventionens krav på att gärningen skall ha ägt rum
"on board an aircraft in flight". Emellertid är konventionens
definition av uttrycket "in flight" mera vidsträckt än motsvarande
definition i utkastet. Däri förstods med detta uttryck tiden från det ögonblick
då kraft sätts in för att bringa fartyget att lyfta till det ögonblick då
landningsrörelsen avslutas. Enligt art. 3.1 i Haagkonventionen anses
emellertid vid tillämpning av konventionen ett luftfartyg vara "in flight"
från det ögonblick då alla ytterdörrar har stängts efter ombordgåendet till det
ögonblick då någon av ytterdörrarna har
JuU 1971: 9 9
öppnats
för avstigning. Ett luftfartyg anses enligt denna definition vara under
flygning också under s. k. "taxing", dvs. medan det förflyttar sig
inom en flygplats från den s. k. plattan fram till startbanan eller, efter
landning, frän landningsbanan till plattan. Enligt definitionen skall
flygningen vid nödlandning anses fortsätta till dess behörig myndighet har
övertagit ansvaret för luftfartyget och för personer och egendom ombord. Med
"nödlandning" torde böra förstås inte bara landning som företas på
grund av bensinbrist, maskinhaveri eller annat liknande hinder mot fortsatt
flygning utan också landning som har framtvingats av någon som har kapat
luftfartyget.
Under
uttrycket "under flygning" faller sålunda enligt konventionen vissa
moment som inte kan anses innebära flygning i ordets vanhga bemärkelse, t. ex.
stillaståendet framför stationsbyggnaden på en flygplats, innan ytterdörrarna
öppnas för avstigning, eller väntan vid nödlandning pä att räddningspersonal
skall anlända. Det kan också ifrågasättas om "taxing" av flygplan kan
sägas vara "flygning". Den svenska straffbestämmelsen måste å andra
sidan täcka alla de olika moment under och i omedelbar anslutning till flygning
som konventionen omfattar. Under dessa förhållanden anser jag uttrycket
"under flygning" vara för begränsat. Jag förordar att det i straffbestämmelsen
i stället anges endast att handlingen skall äga rum "ombord på
luftfartyg" för att den skall falla under bestämmelsen. Detta uttryck går
visserligen utöver konventionens definition av flygningsbegreppet och medför
alltså att tillämpningsområdet blir mer omfattande, men detta torde knappast i
praktiken leda till några olägenheter.
Enhgt
art. 1 i konventionen fömtsätts att gärningsmannen förövat "våld eller hot
om våld eller hot av annat slag". Konventionsutkastet hade en likalydande
beskrivning av vilka tvångsåtgärder som avsågs. Enligt promemorieförslaget
straffbeläggs ingripande i luftfartygs förande som sker genom att någon övar
olaga tvång, olaga hot eller skadegörelse. Innebörden av begreppen olaga tvång
och olaga hot anges i promemorian vara bestämd genom beskrivningen i 4 kap. 4 §
resp. 5 § BrB av dessa brott. Olaga tvång skall sålunda anses föreligga om
tvånget har utövats genom misshandel eller i övrigt med våld, genom hot om
brottslig gärning eller genom s. k. skandaliseringshot, dvs. hot att åtala
eller ange annan för brott eller att till annan lämna menligt meddelande,
såvida det tvång som hotet medför är otillbörligt.
Hovrätten
för Övre Norrland har uttalat viss tvekan inför ståndpunkten att också
skandaliseringshot skall kunna konstituera kapningsbrott och framhåller att
detta torde innebära en utvidgning i förhållande till konventionens
tillämpningsområde. Hovrätten anser också att skade görelse som äventyrar
luftfartygets säkra framförande bör omfattas av bestämmelsen men att så inte
bör vara fallet med annan skadegörelse, t. ex. åverkan på inredningen i
passagerarkabinen. I ett yttrande från
JuU 1971: 9 10
åklagarhåll
föreslås, att olaga hot och skadegörelse utelämnas i gärningsbeskrivningen.
Enligt
min mening finns det inte skäl att i detta sammanhang undanta
skandaliseringshot. Jag godtar således promemorieförslaget i denna del. En
annan sak är att den mer eller mindre allvarliga karaktären av det hot som
utövats i det särskilda fallet kan inverka vid straffbestämningen.
För
att uppfylla konventionens krav torde det inte vara nödvändigt att olaga hot
och skadegörelse som medel för att genomföra kapningsbrott uttryckligen nämns.
I de fall då en påbörjad skadegörelse innefattar hot om fortsatt förstörelse
ombord på luftfartyget för den händelse gärningsmannens önskemål i fråga om
luftfartygets färdväg eller manövrering inte tillgodoses, torde som regel en
sådan tvångssituation ha uppkommit att åtminstone försök till kapningsbrott
föreligger, och i det följande kommer jag att förorda att också försök till
sådant brott görs straffbart. Om en person genom att förstöra viktiga
instrument e. d. försätter befälhavaren i en sådan nödsituation att denne måste
omedelbart nödlanda, torde ansvar kunna ådömas för sabotage när fråga är om
samfärdsel inom riket och för grov skadegörelse i andra fall. Annan åverkan
eller skadegörelse kan bestraffas enligt de regler som gäller för sädana brott.
Det bör också uppmärksammas att skadegörelse som kan äventyra ett luftfartygs
säkerhet men inte har samband med kapningsbrott i Haagkonventionens mening
kommer att bh föremål för en särskild konvention, som nu förbereds av ICAO och
avses bli behandlad vid en diplomatisk konferens under innevarande år. I fråga
om olaga hot framhålls i promemorian att sådant hot kan gå ut på en gärning som
riktar sig mot annan person än den som utsätts för själva hotet, t. ex. mot
passagerare eller annan besättningsmedlem än befälhavaren. När sådant hot
används som tvångsmedel mot befälhavare i samband med kapning, torde emellertid
vanligen olaga tvång föreligga. Gärningen torde därför redan på denna grund
kunna bestraffas som kapning av luftfartyg, om hotet lett till ett ingripande
i manövreringen, och eljest som försök till sådant brott.
På
nu anförda skäl finner jag det vara tillräckligt för att tillgodose
konventionens krav i denna del att i gärningsbeskrivningen hänvisas till olaga
tvång, utövat av någon ombord på luftfartyget.
Enligt
art. 1 i Haagkonventionen skall den brottsliga handlingen gä ut på att
gärningsmannen rättsstridigt tar luftfartyget i besittning eller utövar
kontroll över det. I promemorians förslag beskrivs den brottsliga handlingen
så, att gärningsmannnen bemäktigar sig luftfartyget eller eljest ingriper i
dess förande.
Hovrätten
för Övre Norrland kritiserar uttrycket "ingriper" som oklart och väl
vidsträckt.
För egen del anser jag att
den brottsliga handlingen i överensstäm-
JuU 1971: 9 11
melse
med vad som föreslås i promemorian bör anges bestå i att någon bemäktigar sig
luftfartyget, vilket torde vara liktydigt med att vederbörande övertar
kontrollen över fartyget. Vidare bör bestämmelsen omfatta sådana handlingar
som består i att gärningsmannen på annat sätt ingriper i manövreringen av
luftfartyget, t. ex. genom att tvinga föraren att vidta viss åtgärd vid
förandet av fartyget eller hindra honom från att manövrera fartyget på visst
sätt. Med anledning av vad hovrätten för Övre Norrland anfört vill jag
framhålla att endast sädana ingripanden i manövreringen åsyftas som sker
medelst olaga tvång och som medför att luftfartygets förare hindras från att
själv bestämma över dess manövrering. Härigenom torde en tillräcklig
begränsning erhållas till sådana mera allvarliga förfaranden som avses i
konventionen.
Som
nyss nämnts skall enligt konventionen besittningstagandet vara rättsstridigt.
Att gärningen för att vara straffbar skall vara rättsstridig behöver
uppenbarligen inte nämnas särskilt i den svenska straffbestämmelsen. Allmänna
regler om grunder för uteslutande av brottslighet skall givetvis iakttas.
För
straffbarhet bör krävas att handlingen begås uppsåtligen. Däremot bör inte
fordras att besittningstagandet eller ingripandet sker med särskild avsikt, t.
ex. att ändra kursen i viss bestämd riktning.
I
fråga om straffbestämmelsens tillämpningsområde är att märka, att
Haagkonventionen inte äger tillämpning på luftfartyg som används inom militär-,
tull- eller polisväsendet. I överensstämmelse med vad som föreslås i promemorian
bör dock enligt min mening sådana luftfartyg inte undantas från den svenska
straffbestämmelsens tillämpningsområde. Inte heller finns det anledning att
begränsa bestämmelsen till att gälla endast luftfartyg som framförs i
förvärvssyfte.
Bestämmelsen
bör bereda skydd för samfärdseln med luftfartyg, oavsett om det gäller trafik
inom eller utom Sverige. Detta torde dock inte behöva komma till särskilt
uttryck i lagtexten.
I
promemorian har som straffskalor föreslagits fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är grovt, fängelse i lägst ett och högst tio år.
Några
remissinstanser, bl. a. hovrätten för Övre Norrland och styrelsen för
advokatsamfundet, har framhållit att kapningsbrott som riktar sig mot luftfaryg
i linjefart i regel bör anses som grovt. I flera remissyttranden uttalas
önskemål om strängare straff för grova fall av kapning än som föreslås i
promemorian. Som förebild har nämnts straffskalan för grovt sabotage, som
upptar fängelse på viss tid, lägst tvä och högst tio år, eller på livstid.
Man
har anledning räkna med att de luftfartyg som blir föremål för kapning i
allmänhet är sådana som används i linjefart för befordran av passagerare. Jag
instämmer i vad vissa remissinstanser uttalat om att
JuU 1971: 9 12
sådant
kapningsbrott regelmässigt bör anses som grovt, om det i promemorian framlagda
förslaget i fråga om strafflatituder godtas. Detsamma bör gälla vid kapning av
luftfartyg som används i icke regelbunden luftfart (charter) för befordran av
passagerare. Mot denna bakgrund kan det övervägas, om inte den strängare
straffskalan bör avse normalbrott och den lindrigare mindre grova fall av
kapningsbrott. En sådan konstruktion har använts vid vissa brott som i sig
själva alltid är av mycket allvarlig art, t. ex. mord, människorov, olaga
fri-hetsberövande, försättande i nödläge m. fl. Kapningsbrottet synes emellertid
inte kunna helt jämföras med gärningar av det slaget. Det ligger närmare till
hands att jämföra det med olaga tvång, rån och sabotage. För dessa brott har i
BrB använts den i promemorian föreslagna systematiken. Under dessa
förhållanden anser jag mig böra godta promemorians förslag att låta
straffbestämmelsen innehålla tvä straffskalor, varav en för grova brott.
Med
anledning av förslaget från vissa remissinstanser att strafflatituden för det
grova brottet skall omfatta också fängelse på livstid vill jag framhålla att
livstidsstraff f. n. ingår i straffskalan endast för ett fåtal brott. Som
exempel kan nämnas mord, människorov, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse
som är att anse som grov, grovt sabotage samt spridande av gift eller smitta i
fall som är att bedöma som grovt. Genomgående krävs enligt
gärningsbeskrivningarna för dessa brott att en viss allvarlig effekt har inträtt
och att sådan effekt har omfattats av gärningsmaimens uppsåt. Motsvarande krav
uppställs inte för fullbordat kapningsbrott. Inträffar till följd av en
flygkapning något så allvarligt som t. ex. att luftfartyget störtar eller att
någon passagerare eller besättningsmedlem berövas livet, kan straffbestämmelse
med fängelse på livstid i straffskalan bli att tillämpa i konkurrens med
bestämmelsen om kapning av luftfartyg. Jag anser det därför inte vara motiverat
att för detta brott föreslå strängare maximipåföljd än fängelse i tio år. Inte
heller i fråga om den nedre gränsen för straffskalan för grovt brott, fängelse
ett år, finner jag skäl att frångå promemorieförslaget. De sålunda föreslagna
strafflatituderna får anses ge klart uttryck för den allmänt omfattade meningen
att kapningsbrott utgör en mycket allvarlig form av brottslighet. De betydande
risker inte bara för personer ombord på det kapade luftfartyget utan också för
annan lufttrafik inom samma onu-äde och för personer pä den plats där fartyget
tvingas landa bör givetvis beaktas vid straffmätningen vid sidan av sådana omständigheter
som arten och graden av det våld eller hot som brukats vid handlingens
utförande, de olägenheter av personlig eller ekonomisk natur som brottet
medfört m. m.
Som
exempel på omständigheter som kan komma ett kapningsbrott att framstå som grovt
nämns i promemorieförslaget att genom brottet har framkallats fara för mänga
människor eller att gärningen eljest varit
JuU 1971: 9 13
av
särskilt farlig art. Jag kan för egen del biträda förslaget i denna del. Bland
förhållanden som kan göra att gärningen framstår som särskilt farlig kan
nämnas, att gärningsmannen gör bruk av vapen, förstör eller skadar instmment
eller annan utrustning av betydelse för luftfartygets säkerhet eller att han
själv övertar manövreringen utan att äga tillräckliga förutsättningar härför.
1
promemorian har som brottsrubricering föreslagits "kapning av
luftfartyg". Remissinstanserna har inte haft någon eriman mot förslaget i
denna del. Även jag godtar den föreslagna brottsbeteckningen.
Jag
ansluter mig också till förslaget att den nya bestämmelsen tas upp i 13 kap.
BrB, som handlar om allmänfarliga brott, och där införs i en ny paragraf,
benämnd 5 a §, omedelbart efter sabotagebestämmelserna i 4 och 5 §§, till
vilka den med hänsyn till sitt innehåll nära ansluter sig.
Enligt
art. 1 i Haagkonventionen skall också försök och medverkan till kapningsbrott
utgöra straffbara gärningar. Sådana gärningar faller dock under konventionens
tillämpningsområde endast om de begås av någon som befinner sig ombord på
luftfartyget medan detta är under flygning.
I
promemorian har föreslagits, att också försök till kapning av luftfartyg görs
straffbart. Enligt förslaget bör detta ske genom ett tillägg till 13 kap. 12 §
BrB. I denna paragraf föreskrivs, att för försök till vissa i kapitlet angivna
brott döms till ansvar enligt 23 kap. BrB. Enligt samma paragraf bestraffas
också förberedelse eller stämpling till de angivna brotten samt underlåtenhet
att avslöja sädana brott. Enligt promemorian bör dessa bestämmelser gälla även
kapning av luftfartyg. Detta innebär bl. a. att bestämmelsen om straff för
försök inte, såsom i konventionen, har begränsats till fall då gärningsmannen
befinner sig ombord på luftfartyget. I likhet med remissinstanserna godtar jag
promemorieförslaget i denna del.
Medverkan
till kapning av luftfartyg och medverkan till försök till sådant brott blir
straffbart enligt reglerna i 23 kap. BrB utan att särskild föreskrift därom
införs. Av allmänna grundsatser följer att det för straffbar medverkan inte
krävs att den medverkande begår medverkanshandlingen ombord på luftfartyget.
6.3.2
Bestämmelse om svensk domstols behörighet
I promemorian har inte lagts fram något förslag
till ändring av gällande bestämmelser om svensk domstols behörighet. De krav
som i konventionsutkastet ställdes pä konventionsstaterna i fråga om domsrätt
ansågs nämligen vara i praktiken uppfyllda genom reglema i 2 kap. BrB om
tillämpligheten av svensk strafflag. Emellertid är reglerna i art. 4 i
Haagkonventionen om konventionsstats domsrätt vid-
JuU 1971: 9 14
sträcktare
än motsvarande regler i det utkast som förelåg när promemorieförslaget
upprättades. Art. 4.1 omfattar således inte bara kapningsbrott utan också
varje annan våldshandling som gärningsmannen i samband med sådant brott begär
mot passagerare eller besättning I art. 4.1.C har vidare tagits in en regel om
förhyrda luftfartyg. Enligt denna regel skall den stat ha domsrätt vari den som
förhyr fartyget har sitt huvudkontor eller, om sådant inte finns, där han är
stadigvarande bosatt. Dessutom har i art. 4.2 gjorts det betydelsefulla
tillägget att konventionsstat skall kunna utöva domsrätt över kapningsbrott,
när den misstänkte finns inom dess område och inte blir utlämnad tilt annan
stat som har jurisdiktion enligt art. 4.1.
Bestämmelserna
i art. 4.2 innebär att kapningsbrott har gjorts till ett internationellt brott
i den meningen att konventionsstaternas domstolar skall kunna döma över sådant
brott oavsett var det har begåtts. För att säkerställa att Sverige kan uppfylla
denna förpliktelse bör 2 kap. BrB ändras så att svensk domstol har domsrätt i
fråga om kapning av luftfartyg, oavsett var och av vem brottet har begåtts. Jag
förordat alltså att sådant brott i detta avseende jämställs med folkrättsbrott,
dvs. brott enligt 22 kap. 11 § BrB, vilket enligt 2 kap. 3 § 4 BrB alltid omfattas
av svensk domstols behörighet. I sistnämnda bestämmelse bör sålunda kapning av
luftfartyg nämnas vid sidan av folkrättsbrott.
Fråga
uppkommer om det behövs utvidgade domsrättsregler med anledning av det
särskilda omnämnandet i art. 4.1 i konventionen av våldshandling som har
begåtts i samband med kapningsbrott. Reglerna i 2 kap. 2 och 3 §§ BrB om svensk
strafflags tillämplighet på brott begångna utomlands ger åt svensk domstol så
vidsträckt behörighet att det endast i sällsynta undantagsfall kan inträffa att
sådana våldshandlingar som avses i art. 4.1 inte faller under svensk domsrätt.
Tänkbara undantagsfall kommer för övrigt att avse brott av sä ringa beskaffenhet
att de i jämförelse med kapningsbrottet lär sakna betydelse vid påföljdens
bestämmande. Jag finner det därför inte påkallat att föreslå någon ändring i
domsrättsreglerna beträffande sådana handlingar.
6.3.3
Övriga konventionsbestämtnelser
Reglerna i art. 5 i konventionen om vissa
skyldigheter för konventionsstat i fråga om luftfartyg som är föremål för s.
k. internationell registrering, dvs. inte är registrerat i viss stat, påkallar
inte några lagstiftningsåtgärder för Sveriges vidkommande.
Föreskrifterna
i art. 6 i konventionen om bl. a. tagande i f ö r- V a r av
den som misstänks för kapningsbrott, förundersökning med anledning av sådant
brott samt underrättelseskyldighet till andra konventionsstater överensstämmer
i huvudsak med de motsvarande bestämmelser som finns i art. 13 i
Tokiokonventionen, som Sverige har tillträtt, och kräver inte några
lagstiftningsåtgärder.
JuU 1971: 9 15
I art. 7 i konventionen föreskrivs obligatorisk
skyldighet för konventionsstat, inom vars område en för kapningsbrott
misstänkt person befinner sig, att överlämna ärendet till behörig myndighet
för beslut i åtalsfrågan. Denna förpliktelse torde för Sveriges del komma att
bli uppfylld genom bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för
polismyndighet eller åklagare att inleda förundersökning vid misstanke om
brott som hör under allmänt åtal samt för åklagare att tala å sådant brott.
Av
reglerna i art. 8 i konventionen angående utlämning berörs Sverige närmast av
bestämmelserna i art. 8.1 och 8.3. Enligt den förstnämnda bestämmelsen skall
kapningsbrott anses vara ett utlämnings-bart brott i utiämningsavtal mellan
konventionsstater. Enligt art. 8.3 är konventionsstat, som för utlämning på
grund av brott inte kräver att utiämningsavtal skall finnas med den stat som
begär utlämning, skyldig att betrakta kapningsbrott som ett utlämningsbart
brott i enlighet med de villkor som föreskrivs i den anmodade statens lag.
Förevarande konventionsbestämmelser påkallar inte några
lagstiftningsåtgärder.
Art.
9 i konventionen innehåller regler om skyldighet för konventionsstat att
återföra kontrollen över luftfartyget till den laglige befälhavaren, att låta
passagerare och besättning fortsätta resan och att återställa luftfartyget och
dess last till deras rättmätiga innehavare. Bestämmelsen motsvarar art. 11 i
Tokiokonventionen och föranleder inte några ytterligare lagstiftningsåtgärder.
I
art. 10 föreskrivs skyldighet för konventionsstaternä att lämna varandra
ömsesidig rättshjälp i mål om kapningsbrott. Bestämmelserna innebär inte några
förpliktelser som går längre än vad som redan tillämpas hos oss i dessa
hänseenden och några nya författningsbestämmelser behövs alltså inte.
Art.
11 innehåller bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet till ICAO i fråga om
kapningsbrott. Sveriges förpliktelser enligt denna artikel kan uppfyllas inom
ramen för gällande lagstiftning. Erforderliga föreskrifter av administrativ
natur kan meddelas av Kungl. Maj:t.
Inte
heller bestämmelserna i art. 12 om förfarandet i händelse av tvist mellan
konventionsstater angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen
påkallar några interna lagstiftningsåtgärder.
6.3.4
Ikraftträdandebestämmelser
De i det föregående föreslagna lagändringarna bör
träda i kraft snarast och oberoende av vid vilken tidpunkt konventionen efter
ratifikation blir bindande för Sverige. Jag föreslår i enlighet härmed att den
nya lagstiftningen träder i kraft dagen efter det lagen om de föreslagna
ändringarna har utkommit från trycket.
JuU 1971: 9 16
Lagrådet
Lagrådets
utiåtande innehåller följande.
Den konvention som föranlett förslaget till
särskild straffbestämmelse om kapning av luftfartyg har tillkommit i anledning
av de talrika brott av detta slag som under senare år förövats och som
inneburit betydande faror för passagerare och besättningar förutom andra
avsevärda skador och olägenheter. I några fall torde förbrytelserna ha utgjort
människorov eller varit jämförbara med sådant brott.
Att
en särskild straffbestämmelse för flygplanskapning införes i 13 kap. BrB
föranleder icke någon erinran. Såsom bestämmelsen utformats i det remitterade
förslaget omfattar den icke blott sädana allvarliga händelser som givit upphov
till konventionen utan även brott av lindrigare art. Bortsett från
domsrättsfrågan skulle det knappast ha varit påkallat att låta den nya
bestämmelsen avse även de mindre svåra fallen; brott som icke medfört
allvarligare följder lärer ha kunnat tillbörligt bestraffas med tillämpning av
redan förekommande bestämmelser i BrB.
Med
hänsyn till vad som anmärkts synes den nya straffbestämmelsen i första rummet
böra få avseende på grövre brott i stället för, såsom föreslagits, de
lindrigare; sådana omständigheter som enligt förslaget skall beaktas vid
bedömnuigen av om brottet är grovt torde vara utmärkande för brottstypen som
sådan. Enligt lagrådets mening bör därför, såsom gäller i fråga om ett flertal
andra brott i BrB, den strängare straffskalan upptagas såsom huvudregel och den
mildare för brott av mindre grov beskaffenhet. Omständigheter att beakta vid
övervägande av om den senare skalan skall tillämpas är t. ex. att någon
flygning ej kommit till stånd eller att annan än deltagare i brottet icke
medföljt flygplanet.
Skäl
talar för att såsom gäller vid vissa andra brott som innebär fara för flera
människors liv (jfr 13 kap. 2, 3, 5 och 7 §§ BrB) i den strängare
straffskalan även ingår fängelse på livstid. De särskilt svåra förbrytelserna
torde dock i regel tillika innefatta annat brott, för vilket fängelse på
livstid är utsatt, t. ex. mord, människorov, sabotage. Lagrådet godtager
därför att maximum satts till fängelse i 10 år.
Gärningsbeskrivningen
synes böra jämkas, jfr uttryckssättet i bl. a. 9 kap. 4 § BrB.
Lagrådet
hemställer, att i 13 kap. 5 a § stadgas, i första stycket, att den som ombord
på luftfartyg medelst olaga tvång bemäktigar sig fartyget eller ingriper i
dess manövrering dömes för kapning av luftfartyg till fängelse, lägst ett och
högst tio år, och, i andra stycket, att om brottet är mindre grovt, dömes till
fängelse i högst fyra år.
Såsom framhålles i
remissprotokollet synes konventionens bestäm-
JuU 1971: 9 17
melser
utöver stadgandena i 13 kap. icke föranleda annan lagstiftning än det
föreslagna tillägget i 2 kap. 3 §. En anslutning från svensk sida till
konventionen torde medföra ett åtagande att i de fall, då enligt 2 kap. 5 § BrB
för åtal fömtsättes förordnande av Kungl. Maj:t, sådant förordnande skall
meddelas, när fråga är om brott som avses i konventionen (art. 7). Beträffande
utlämning för kapning av luftfartyg, som med den föreslagna straffskalan ej
möter hinder med hänsyn till brottets svårhetsgrad, kommer att gälla de
förutsättningar utläm-ningslagarna i övrigt uppställer.
Departementschefen
vid anmälan av lagrådets yttrande
Vid
anmälan av lagrådets yttrande anförde statsrådet Geijer följande.
Enligt lagrådet bör den strängare straffskala som
enligt det remitterade förslaget skall gälla för kapningsbrott av grov
beskaffenhet upptas som huvudregel och den mildare straffskalan gälla brott av
mindre grov beskaffenhet.
Som
jag anförde vid remissen av lagförslaget synes kapningsbrottet inte kunna helt
jämställas med de brott i brottsbalken som i fråga om straffskalorna har den
konstruktion som lagrådet har förordat, t. ex. mord, människorov och olaga
frihetsberövande, utan snarare böra jämföras med sädana brott som olaga tvång,
rån och sabotage. I 13 kap. brottsbalken, där bestämmelsen om kapningsbrott
föresläs bli införd, har samtiiga de straffbestämmelser som indelar brott i
olika svårhets-grader den konstruktion av straffskalorna som det remitterade
förslaget har. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att för kapningsbrott
tillämpa en annan systematik i detta avseende än som sålunda allmänt används i
13 kap.
Lagrådet
uttalar bl. a., att en anslutning från svensk sida till konventionen för
bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg torde medföra ett åtagande
att i de fall då enligt 2 kap. 5 § brottsbalken för åtal förutsätts förordnande
av Kungl. Maj:t sådant förordnande alltid skall meddelas, när fråga är om brott
som avses i konventionen. Lagrådet hänvisar härvid till innehållet i art. 7 i
konventionen.
Syftet
med reglerna i art. 7 torde vara att kapningsbrott vid prövning av fråga
huruvida åtal skall anställas skall behandlas på samma sätt som andra
allvarliga brott. Det finns däremot enligt min mening inte stöd för antagande
att bestämmelserna i art. 7 medför skyldighet för konventionsstaterna att i
fråga om kapningsbrott införa strängare åtals-regler än dem som enligt deras
interna lagstiftning gäller i fråga om andra brott av lika allvarlig
beskaffenhet. Den diskretionära prövningsrätt som åtalsmyndigheterna i en
konventionsstat kan ha enligt lagstift-
JuU1971: 9 18
ningen i den staten i fråga om brott i allmänhet begränsas
sålunda inte av konventionen. I länder som tillämpar opportunitetsprincipen i
fråga om åklagares skyldighet att åtala brott som hör under allmänt åtal skall
alltså den myndighet som beslutar i åtalsfrågan ha diskretionär prövningsrätt
även i fråga om kapningsbrott. 1 Sverige gäller som ett undantag från den
allmänna åtalsplikten bl. a. att åtal för utomlands begångna gärningar i vissa
fall kräver förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat.
I dessa fall har Kungl. Maj:t eller den som erhållit bemyndigande rätt att
diskretionärt pröva om åtal skall anställas. Denna prövningsrätt kommer i
enlighet med det anförda att finnas även i fråga om kapningsbrott.
I det remitterade förslaget bör, som lagrådet förordat,
vidtas vissa redaktionella jämkningar.
Utskottet
Mot bakgrund av de allvarliga
säkerhetsproblem, som de s. k. flygplanskapningarna har skapat för den civila
luftfarten, har inom Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO)
utarbetats en konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av
luftfartyg. Konventionens bestämmelser innebär i huvudsak att varje
konventionsstat åtar sig att belägga kapningsbrott med strängt straff, att
tillse att domsrätt beträffande sådana brott finns i vissa särskilt angivna
fall och att vidta åtgärder antingen för åtal mot eller för utlämning av den
som har begått sådant brott och som finns inom statens område. Konventionen
innehåller också regler om skyldighet för konventionsstat att göra brottsundersökningar,
ta gärningsmän i förvar, lämna vissa underrättelser m. m.
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna
konventionen samt antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om
ändring i brottsbalken, vilket utformats i nära anslutning till konventionens
bestämmelser. Förslaget innebär att ett särskilt lagstadgande om straff för
kapning av luftfartyg införes i brottsbalken. Enligt stadgandet skall den som
ombord på luftfartyg medelst olaga tvång bemäktigar sig fartyget eller ingriper
i dess manövrering dömas till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är
grovt, till fängelse mellan ett och tio år. Förslaget innefattar också sådan
ändring i bestämmelserna om svensk domstols behörighet att svensk domstol
liksom i fråga om folkrättsbrott ges domsrätt beträffande kapning av
luftfartyg, oavsett var och av vem brottet har begåtts.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att det
från flera synpunkter är angeläget att Sverige aktivt deltar i de
ansträngningar som vidtagits på det internationella planet i syfte att bekämpa
de allt
JuU 1971: 9 19
oftare
förekommande kapningarna av civila luftfartyg. Den föreliggande konventionen
är ett konkret uttryck för dessa ansträngningar, och dess bestämmelser torde,
om konventionen ratificeras av de omkring 50 stater som undertecknat den, bli
ett effektivt medel i kampen mot den allvarliga brottslighet som
flygplanskapningarna utgör. Då bestämmelserna också ger uttryck för en syn på
kapningarna som torde vara allmän i vårt land, tillstyrker utskottet att
riksdagen godkänner konventionen.
Utskottet
har icke heller någon erinran mot att en särskild straffbestämmelse för
kapning av luftfartyg införes i brottsbalken. Bestämmelsen har i Kungl. Maj:ts
förslag införts i en ny paragraf i 13 kap., benämnd 5 a §, och utformats sä
att den mildare straffskalan fängelse i högst fyra år tagits upp i
lagrummets första stycke, medan i ett andra stycke givits regler för det fall
att brottet är av grov beskaffenhet. Straffskalan har för sådant fall angivits
till fängelse, lägst ett och högst tio år. Beträffande utformningen har med
hänsyn till kapningsbrottets allvariiga karaktär i motionen 1971: 1443
föreslagits att den strängare straffskalan skall upptas som huvudregel i
lagrummets första stycke samt att den mildare straffskalan skall gälla brott av
mindre grov beskaffenhet och föras till andra stycket. Förslaget
överensstämmer med vad som härvidlag förordats av lagrådet.
Som
framgår av vad utskottet ovan anfört anser utskottet att flygplanskapning
utgör ett allvarligt brott. Kapningsbrott mot luftfartyg som användes för
befordran av passagerare torde också med den lagtekniska lösning som valts i
propositionen regelmässigt bli att bedöma som grovt och således föranleda
tillämpning av paragrafens andra stycke. Skäl kan därför tala för
motionärernas uppfattning att uppta den strängare straffskalan som huvudregel
och den lindrigare för mindre grova fall av kapningsbrott. En sådan systematik
har i brottsbalken använts t. ex. i fråga om mord, människorov och olaga
frihetsberövande. Som departementschefen närmare utvecklar synes emellertid
kapningsbrottet närmast vara att jämföra med sådana brott som olaga tvång, rån
och sabotage. Straffbestämmelserna för dessa brott har alla den konstmktion av
straffskalorna som Kungl. Maj:ts förevarande förslag upptar. Detsamma gäller f.
ö. utan undantag beträffande de straffbestämmelser i 13 Icap. brottsbalken,
där brottet indelas i olika svårighetsgrader. Med hänsyn härtill anser utskottet
att den systematik som föreslagits i propositionen bör godtas. I följd härav
bör motionen inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Även i övrigt tillstyrker
utskottet det framlagda lagförslaget.
Utskottet hemställer att riksdagen
1. med avslag på motionen 1971: 1443 antager 13
kap. 5 a § i det genom propositionen 1971:92 framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken.
JuU 1971: 9 20
2. antager lagförslaget i övrigt,
3. godkänner den i Haag den 16 december 1970 undertecknade konventionen
för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg.
Stockholm
den 6 maj 1971
På
justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Närvarande:
fm Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson (s), herrar Dockered
(c), Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i
Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru Hjelm-Wallén (s), fru Nordlander
(vpk), fru Bergander (s), herrar Fransson (c) och Alf Pettersson i Malmö (s).
Reservation
av fru Kristensson (m), herrar Dockered (c), Ernulf
(fp), Johansson i Växjö (c). Westberg i Ljusdal (fp), Schött (m) och Fransson
(c), vilka ansett
dels
att utskottets yttrande från och med orden "Som framgår" på s. 19
bort ersättas med text av följande lydelse.
Den
brottslighet, som det föreliggande lagförslaget avser att stävja, är enligt
utskottets mening regelmässigt av mycket allvarlig beskaffenhet. Kapningsbrott
mot luftfartyg som användes för befordran av passagerare torde också med den lagtekniska
lösning som valts i propositionen i allmänhet bli att bedöma som grovt och
således föranleda till-lämpning av paragrafens andra stycke. En sådan ordning
är enligt utskottets mening inte tillfredsställande. I likhet med motionärerna
anser därför utskottet att lagtexten bör utformas sä att den strängare
straffskalan upptas som huvudregel i första stycket och den lindrigare får avse
mindre grova fall och få sin plats i andra stycket. En sådan systematik har i
brottsbalken använts beträffande brott av en med flygplanskapning jämförbar
svårhetsgrad, t. ex. i fråga om mord, människorov och olaga frihetsberövande.
De brott, som departementschefen åberopar som jämförelsematerial till stöd för
den konstruktion av straffskalan som Kungl. Maj:ts förslag upptar, är, om än
allvarliga, normalt icke av sådan svårhetsgrad att de bör jämställas med
flygplanskapning. Utskottet tillstyrker således med bifall till motionen att 5
a § i det vid propositionen fogade lagförslaget ändras i överensstämmelse med
vad utskottet ovan anfört.
I övrigt har utskottet
ingen erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
dels att utskottet under 1. bort
hemställa att riksdagen
l.med förklaring att propositionen 1971:92 icke kunnat i oförändrat
skick antagas samt med bifall till motionen 1971: 1443 för sin del antager 13
kap. 5 a § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
brottsbalken med den ändring att lagrummet erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts förslag
Utskottets
förslag
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som ombord på luftfartyg medelst olaga tvång
bemäktigar sig fartyget eller ingriper i dess manövrering, dömes för kapning av
luftfartyg till fängelse i högst fyra år.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst ett och högst
tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
därigenom framkallats fara för flera människoliv eller om gärningen eljest
varit av särskilt farlig art.
Den som ombord på luftfartyg medelst olaga tvång
bemäktigar sig fartyget eller ingriper i dess manövrering dömes för kapning av
luftfartyg till fängelse, lägst ett och högst tio år.
Om brottet är mindre grovt, dömes till fängelse i högst
fyra år.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.