Kulturutskottets betänkande i anledning av motion om en skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer
1971 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:KrU26, Kulturutskottets betänkande i anledning av motion om en skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer
Dokumentets text
Kulturutskottets
betänkande nr 26 år 1971 KrU 1971:26
Nr 26
Kulturutskottets
betänkande i anledning av motion om en skyddslagstiftning för kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelser och miijöer.
I motionen 1971: 832 av herr Turesson m. fl. (m, s,
c, fp och vpk) har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
tillsättande av en expertgrupp med representanter förslagsvis från
bostads-styrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, socialstyrelsen,
statens planverk och minst en expert med praktisk erfarenhet av bevarande och
iståndsättning av äldre stadsbebyggelse och kännedom om modern europeisk
byggnadskulturvård med uppgift att utreda frågan om en skyddslagstiftning
avseende kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer, att framläggas i
så god tid att proposition i ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag.
Enligt motionärernas sammanfattning av motionen
avser denna ändring och utökning av lagar, stadgor och kungörelser för att
etablera skydd för och garantera bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt
värdefulla och intressanta bebyggelser och miljöer genom införande exempelvis
av skyddsområden och bevaringsplaner. Motionärerna har särskilt uppehållit sig
vid den franska lagstiftningen på området, den s. k. Lex Malraux, men samtidigt
uttalat att även andra former av skyddslagstiftning givetvis kan tänkas i den
mån de leder till likartat resultat.
I
motionen omnämnes att den statliga expropriationsutredningen föreslagit en
viss lättnad i fråga om utverkande av expropriationstillstånd för inlösen av
historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller av byggnader som är
eller kan väntas bli föremål för grov vanvård. I propositionen 1971: 122 som
avlämnats till riksdagen efter att motionen väcktes har i anslutning till
utredningen numera föreslagits slopande av 44 a § i byggnadslagen, den s. k.
Lex Gamla Stan, och samtidigt en viss omformulering av 1 § första stycket 12 i
expropriationslagen av innebörd att expropriation får äga rum för att bevara
historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller märklig fast
fornlämning eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Frågan om
vidsträcktare möjligheter till expropriation för kulturella ändamål har däremot
ansetts böra tagas upp först i ett senare sammanhang.
Beträffande
innehållet i övrigt i motionen 1971: 832 hänvisas till denna.
1
Riksdagen 1971. 13 saml. Nr 26
KrU 1971:
26 2
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionen från socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
bostadsstyrelsen, statens planverk, 1965 års musei- och utställningssakkunniga
samt Svenska kommunförbundet. Alla remissinstanserna har tillstyrkt utredning
men endast en av dem, nämligen riksantikvarieämbetet, har ansett det lämpligt
att utredningen uppdras åt en expertgrupp av det slag som motionärerna
angivit. Socialstyrelsen har inte tagit ställning till frågan om lämpligt
utredningsorgan medan Kommunförbundet förklarat sig inte kunna bedöma om
utredningsarbetet kan inordnas i någon nu arbetande utredning. Övriga fyra
remissinstanser anser att utredningsarbetet bör samordnas med pågående
utredningsarbete inom bygglagutredningen, saneringsutredningen och 1965 års
musei- och utställningssakkunniga och närmast anförtros åt sistnämnda
utredning, som dock själv förordar att den i så fall, bl. a. för att
tillgodose behovet av politisk förankring, i detta sammanhang får ställning
som expertorgan åt de parlamentariskt förankrade bygglag- och
saneringsutredningarna. I några av yttrandena betonas att utredningsarbetet bör
bedrivas skyndsamt varjämte musei- och utställningssakkunniga uttalat att
förslag efter hand bör kunna läggas fram om interimistiska åtgärder.
Beträffande det huvudsakliga innehållet i övrigt i remissyttrandena hänvisas
till bilaga till detta betänkande.
Utskottet
Som motionärerna framhållit är vi
för närvarande inne i en period då olika omständigheter, framför allt
ekonomiska och tekniska, snabbt aktualiserar genomgripande omdaningar av
bebyggelsen i städer och tätorter omdaningar som i många fall genomförts, i
andra är under genomförande eller planeras och som ofta är så genomgripande att
äldre miljöer helt ersätts av nya. Omdaningarna har många effekter som ligger i
öppen dag, exempelvis förändringar i trafiksituationen, förbättringar i
bostadsstandarden, förvandling av bostadskvarter till affärs- och kontorscentra
m. m. men också andra som tidigare uppmärksammats mindre men numera allt oftare
ställs under debatt.
Motionärerna har enligt utskottets mening med all rätt
pekat på vad kontinuitet i bebyggelsemiljön kan betyda för många människors
känsla av trivsel och trygghet i tillvaron och samma synsätt kommer fram i
flera av de remissyttranden som avgivits över motionen. Som exempel vUl
utskottet erinra om att socialstyrelsen i sitt yttrande betonat betydelsen för
många människor av möjlighet till närkontakt med sådan miljö som bevarats från
gångna generationer och dess kultur. I en tid av rationaliseringar och snabba
förändringar i samhällsstrukturen torde behovet av relativt oföränderliga
replipunkter i miljön vara stort, framhåller styrelsen.
KrU 1971:26 - 3
Utskottet ser i motionen ett av många tecken på att
synen på bevarandet av äldre bebyggelser och miljöer vidgats. Vid sidan av de
kulturminnesvårdande intressen som tidigare dominerade har man efterhand fäst
allt större vikt vid miljösynpunkter. Förskjutningen i synsättet innebär också
att behovet av åtgärder blir annorlunda än tidigare. Den svenska
byggnadsminneslagstiftningen ger inga möjligheter till effektiva åtgärder för
bevarande av hela miljöer, den är helt inriktad på skydd av enstaka byggnader.
Utskottet är ense med motionä-r rerna och remissmyndigheterna om att frågan om
skydd för hela bebyggelsemiljöer nu bör tas upp till ingående överväganden.
Samtidigt är utskottet på det klara med att denna fråga kan och bör ses ur
många aspekter.
Man
måste analysera vilka kriterier som bör föreligga för att en miljö skall anses
så värd att bevara att särskilda åtgärder bör tillgripas och likaså vad man
vill uppnå med bevarandet. Man måste söka mot varandra väga de olika intressen
som kan komma att hävdas i bevarandefrågorna. Det allmänna intresse av en
kontinuitet i miljön som utskottet inledningsvis betonat kan i uppkommande
aktuella fall tala för åtgärder i en riktning, medan bostadspolitiska och
sociala synpunkter kan ge anledning till andra bedömningar av samma fall. Vad
gäller bostadsområden måste man ha blicken öppen för de problem som kan uppkomma
för dem som bor inom områden som man vill bevara och som därför förutsattes bli
föremål för särskilda åtgärder.
En
avvägningsfråga av stor praktisk betydelse är vilket inflytande som skall
tillmätas de statliga organens miljö- och kulturminnesvårdande synpunkter, om
dessa strider mot den uppfattning som företrädes av kommunerna.
Av
avgörande betydelse när det gäller att bevara äldre miljöer är vidare de
ekonomiska förutsättningar under vilka lagstiftningen skall verka. Utan ett
genomtänkt och i praktiken fungerande finansieringssystem riskerar varje
lagstiftning med ifrågavarande syfte att bli utan effekt.
Med
den syn på bevarandefrågorna som här angivits är det enligt utskottets mening
ofrånkomligt att bedömningen av dessa frågor får ingå som en viktig del i
bebyggelseplaneringen. Det utredningsarbete som utskottet anser erforderligt
bör bl. a. sikta till en samordning av olika författningskomplex så att de av
utskottet i detta betänkande framhävda synpunkterna också blir beaktade i
nämnda planering. Det bör i utredningsarbetet också övervägas hur man skaU få
fram nödvändiga ekonomiska förutsättningar för en förbättrad vård av
bebyggelsen.
Motionärerna
har hemställt att riksdagen för genomförande av den i motionen angivna
utredningen hos Kungl. Maj:t skall begära tillsättande av en expertgrupp
bestående av representanter för vissa angivna ämbetsverk och därutöver en
fristående expert med praktisk erfarenhet
KrU 1971: 26 4
av
hithörande problem. Utskottet finner det emellertid angeläget med hänsyn till
arten av de många olika, ovan delvis antydda frågeställningar som kommer att
aktualiseras i det utredningsarbete som utskottet förordat att detta anförtros
åt en kommitté med parlamentarisk förankring och med tillgång till därutöver
erforderlig expertis.
Med
hänsyn till vad utskottet anfört om det nära sambandet mellan bevarandefrågorna
och den fysiska planeringen skulle utskottet finna det naturligt om den
utredning som utskottet förordat av Kungl. Maj:t inordnades i den översyn av
lagstiftningen om den fysiska planeringen som f. n. pågår inom bygglagutredningen.
Denna utredning skulle i så fall i fråga om denna nya arbetsuppgift dels kunna
anlita 1965 års musei- och utställningssakkunniga som expertorgan, dels arbeta
i nära kontakt med saneringsutredningen som har att överväga frågor om sanering
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Den närmare preciseringen av
arbetsfördelningen mellan nämnda utredningar bör ankomma på Kungl. Maj:t.
I
motionen har förutsatts att en blivande utredning skall arbeta så snabbt att
proposition i ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag. Eftersom motionen
behandlas av utskottet först vid årets höstsession torde motionärernas önskemål
i denna del knappast vara möjliga att uppfylla. Utskottet vill emellertid
understryka angelägenheten av att utredningsarbetet bedrives skyndsamt. Under
arbetets gång bör förslag, om så be-dömes lämpligt, kunna läggas fram om
provisoriska åtgärder, exempelvis i fråga om förstärkning av skyddet mot
rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Under åberopande av det
anförda hemställer utskottet
att riksdagen i anledning av motionen 1971: 832 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t låter verkställa den utredning
av frågan om skydd för vissa bebyggelser och miljöer som utskottet förordat.
Stockholm
den 9 november 1971 På kulturutskottets vägnar LENNART MATTSSON
Närvarande:
herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c). Björk i Göteborg (s), Larsson i
Vänersborg (s), Källstad (fp), fru Sundström (s), herr Nilsson i Agnas (m), fru
Berglund (s), herr Zachrisson (s), fru Frsenkel (fp), herr Leander (s), fru
Mogård (m), herrar Green (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), fru Ryding (vpk) och
fröken Eliasson (c).
KrU 1971:26 5
Bilaga Remissyttranden
Byggnadsstyrelsen
(30.8.1971)
Samhällsutvecklingens krav på den fysiska miljön
har under de senaste decennierna medfört radikalt förändrade betingelser för
dess bebyggelsestruktur från äldre tider. Bevarandeproblematiken gällande
såväl enskilda byggnader som samlade bebyggelsemiljöer har därmed kommit att
uppmärksammas i allt vidare utsträckning.
I
obruten tradition från sekelskiftets upptäckt av det förindustriella samhällets
kulturhistoriska och estetiska miljövärden har försvaret for den äldre
bebyggelsens vidmakthållande länge förts främst eller enbart ur kulturminnesvårdande
synpunkter. Bevarandemålen har i anslutning därtill koncentrerats till ett
starkt begränsat urval enskilda byggnader eller homogena bebyggelsemiljöer av
särskilt framträdande kulturhistoriskt eller estetiskt värde.
Samtidigt
har de medel som stått till kulturminnesvårdens förfogande för att uppnå dessa
begränsade bevarandemål varit föga verksamma.
Alltjämt
är de legislativa förutsättningarna för en aktiv byggnadskulturvård
otillräckliga och de ekonomiska resurserna alltför knappa för att ens medge
fullföljande av åtgärder som gällande lagstiftning i och för sig ger rum för.
Synen
på bevarandefrågorna har emellertid genomgått väsentliga förändringar under de
senaste åren. Parallellt med en fördjupning av de traditionella
kulturminnesvårdande aspekterna har sociala och ekonomiska överväganden fört
fram till en breddad och intensifierad miljö-och saneringsdebatt. Under denna
debatt har bevarandemålen vidgats. Målinriktningens nyansering är koncentrerat
uttryckt redan genom begreppsförändringar i debatten. Hävdvunna begrepp som
kulturminnesvård och byggnadsminnesvård har sedan 1960-talets senare år allt
oftare ersatts med begrepp som byggnadsvård och stadsvård. Bevarandet av äldre
bebyggelse betraktas sålunda inte längre som enbart eller ens främst en
kulturhistorisk angelägenhet utan som en självklar del av samhällsbyggandets
strävanden att skapa eller bibehålla en god miljö.
I
organisatoriskt hänseende leder detta synsätt till krav på att kulturminnesvården
integreras i samhällsplaneringen och därvid ges en vertikal uppbyggnad i
analogi med den decentralisering av beslutanderätt och ansvar som gäUer för
samhällsplaneringen och byggandet i stort.
I
legislativt hänseende leder samma synsätt till en principiell preferens för
att tillgodose det allt starkare behovet av en lagstiftning inriktad på
bevarande och upprustning av äldre bebyggelseområden inom
byggnadslagstiftningens i stället för den kulturhistoriska speciallagstiftningens
ram.
Mot bakgrund av detta
synsätt betraktar byggnadsstyrelsen också
KrU 1971: 26 6
frågan
om bevarande och vård av äldre bebyggelseområden som primärt en kommunal
angelägenhet.
Till
belysande av frågan om behov av och former för en utredning om den rättsliga
regleringen inom byggnadskulturvårdens område vill byggnadsstyrelsen anföra
följande.
Frågan
om tillsättandet av utredningar rörande möjhgheterna till utvidgat skydd för
kulturhistoriskt värdefulla miljöer och därmed förenade finansieringsfrågor
har upptagits i ett flertal motioner i riksdagen under senare år.
Ar
1967 väcktes en motion om inrättande av ett kulturhistoriskt ser-vitut under
hänvisning till byggnadsminneslagens begränsade räckvidd och att därmed
huvuddelen av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och miljöerna saknade
lagligt skydd (II: 453). Motionen utmyimade i hemställan att en
utredning skulle tillsättas.
Ar
1969 väcktes två likalydande motioner om åtgärder till skydd för den medeltida
miljön i Visby (I: 799 och II: 919) samt vid samma riksdag
ytterligare två likalydande motioner i samma fråga (l:S16 och 11:918). Såväl
lagstiftnings- som finansieringsproblematiken behandlades i motionerna som
utmynnade i hemställan om att en utredning skulle tillsättas. Ar 1970 togs
frågan om statlig medverkan vid saneringen av Gamla stan i Stockholm upp i två
motioner (I: 266 och II: 303). Såväl
lagstiftnings- som framför allt finansieringsproblematiken behandlades.
Motionerna
utmynnade i hemställan att riksdagen måtte uttala sig för statlig medverkan
till restaureringen av Gamla stan. Samma år väcktes en motion om skydd för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med utgångspunkt i problematiken i
Gränna. Motionen utmynnade i hemställan om en särskild utredning.
Samtliga
nu nämnda motioner har i sak behandlats positivt av remissinstanserna liksom i
riksdagen men samtliga hemställanden om tillsättande av utredningar har
avslagits under hänvisning tiU en eUer flera av de tre sittande utredningarna
1965 års musei- och utställningssakkunniga, bygglagutredningen samt
saneringsutredningen.
Byggnadsstyrelsen
har den 23.8.1966 i yttrande och förslag i anledning av den
departementspromemoria av den 27.6.1966 som framlades till grund för styrelsens
den 1.7.1967 genomförda omorganisation bl. a. anfört följande.
En ändamålsenlig utveckling av landets
kulturminnesvård förutsätter sålunda en grundlig reform av dess rättsliga
reglering, som bör baseras på ett ingående studium av de faktiska processerna
såväl inom planläggning och byggande som i fråga om byggnadskulturvårdens
samlade verksamhet. Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om en
koordination av byggnadslagstiftningens stadganden och de specialbestämmelser
som reglerar kulturminnesvården. Möjligheterna att vid en revision av
byggnadslagstiftningen kunna där direkt tillgodose
KrU 1971: 26 7
vissa
av byggnadskulturvårdens intressen synes böra närmare övervägas.
En omprövning av byggnadskulturvårdens rättsliga
reglering bör medföra en samordnad översyn av dess funktionsformer och organisation.
Genom tilläggsdirektiv den 17.3.1967 har åt 1965
års musei- och utställningssakkunniga uppdragits att utföra en sammanfattande
utredning om målsättning och organisation för samhällets kulturminnesvård. Enligt
vad styrelsen erfarit från de sakkunniga har dessa med utgångspunkt i
direktiven inte ansett sig kunna ingå på en mera genomgripande saklig revision
av den gällande lagstiftningen. De sakkunniga har sålunda huvudsakligen
inriktat sig på en modernisering och förenkling av gällande författningar med
anpassning till en föreslagen ny organisation.
Etiligt styrelsens mening förutsätter emellertid en
korrekt utvärdering av förutsättningar och resursbehov för genomförandet av
uppställda mål, att såväl funktionsformer och organisation som rättslig
reglering i deras egenskap av medel blir allsidigt belysta.
Fördelningen inom samhället av det ekonomiska
ansvaret för byggnadskulturvården eller byggnadsvården om man så vill
utgör i dag ett av de mest aktuella spörsmålen inom detta område. Frågan är
nära relaterad såväl till den rättsliga regleringen inom byggnadskulturvårdens
område som till organisationen av och funktionsformerna för
byggnadskulturvården inom främst den statliga men även den kommunala sektorn.
Dessa
problem bör ges en sammanfattande belysning.
Enligt vad styrelsen erfarit kan
saneringsutredningen och bygglagutredningen med hänsyn till sina respektive
huvudinriktningar inte förväntas uppta byggnadskulturvårdens speciella
problemställningar tiU mera allsidig behandling.
Mot bakgrund av vad nu anförts synes det styrelsen
som om den angelägna frågan om byggnadskulturvårdens rättsliga reglering med
tillhörande finansieringsfrågor varken har behandlats eUer torde komma att
behandlas i tillräcklig omfattning av någon av de nämnda utredningarna inom
ramen för sina nuvarande uppdrag.
Med
hänsyn till att var och en av dessa tre utredningar likväl har att behandla
problem som nära sammanhör med och direkt påverkar huvudfrågan i detta
sammanhang anser styrelsen dock att man bör undvika att tillsätta ytterligare
en utredning på sätt som föreslås i motionen. Istället förordar styrelsen att
någon av de tre sittande utredningarna genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag
att genomföra en utredning av det slag som åsyftas i motionen. I första hand
bör enligt styrelsens mening övervägas att lämna detta uppdrag till 1965 års
musei- och utställningssakkunniga att genomföras i direkt samarbete med
sanerings- och bygg-
KrU 1971: 26 8
lagutredningarna.
De sakkunniga bör därvid tillföras erforderlig expertis.
Enligt
uppgift från 1965 års musei- och utställningssakkunniga är dess utredning
rörande kulturminnesvårdens målsättning och organisation under slutredigering.
Med hänsyn bl. a. till att frågan om den rättsliga regleringen av
byggnadskulturvården i hela sin vidd bör bedömas i direkt sammanhang med
målsättning och organisation och vice versa bör det utvidgade utredningsuppdraget
genomföras med skyndsamhet.
Bostadsstyrelsen
(27.8.1971)
Motionärerna avser att få till stånd ändring och
utökning av lagar, stadgar och kungörelser för att dels etablera skydd för,
dels garantera bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse och miljö. Som förebild härför nämner motionärerna vissa principer
för skyddsområden och bevaringsplaner enligt fransk lagstiftning, den s. k.
»Lex Malraux». Motionärerna önskar få hithörande frågor utredda i en
expertgrupp, som skulle tillsättas för ändamålet, med representanter förslagsvis
från bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
socialstyrelsen, planverket och minst en fristående expert med viss särskild
kompetens. Utredningen föreslås ske i så god tid att proposition kan föreläggas
1972 års riksdag.
Som
motiv för en särskild utredning i nuvarande läge anförs i motionen bl. a. att
de kulturhistoriska och miljömässiga frågorna bör behandlas före den tekniska
frågan om modernisering. Enligt bostadsstyrelsens mening kan emellertid de
kulturhistoriska och miljömässiga frågorna i samband med bevarandet av äldre
bebyggelse och miljö inte behandlas fristående från hithörande rättsliga,
ekonomiska, finansieringstekniska och i vid mening byggnadstekniska frågor.
Även en rad andra frågor måste beaktas i sammanhanget, t. ex. avvägningen
mellan statligt och kommunalt ansvar, fastighetsägarens förutsättningar och
villkor, m. m. Härtill kommer att åtskilliga principiella frågor rörande
bevarandet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse hittills inte kan sägas ha
erhållit en bärande lösning.
Bostadsstyrelsen
konstaterar att hithörande problem i skiftande utsträckning berör
arbetsområdet för tre sittande utredningar, nämligen bygglagutredningen, 1965
års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) och saneringsutredningen. Vidare
torde frågan i väsentliga avseenden ligga inom riksantikvarieämbetets
kompetensområde.
Bostadsstyrelsen
finner för sin del angeläget att frågan om skydd för kulturhistoriskt värdefull
miljö och bebyggelse inom rimlig tid blir föremål för utredning. Frågan blir
närmast att finna den för uppgiften mest ändamålsenliga utredningsformen.
Styrelsen
anser att en expertutredning av det slag som föreslås i motionen inte är den
mest lämpliga utredningsformen.
KrU 1971: 26 9
Med denna utgångspunkt är de andra alternativ som
står till buds antingen att tillsätta en särskild utredning, eller också att
genom erfor derliga tilläggsdirektiv uppdra åt någon av de nämnda
utredningarna, d. v. s. bygglagutredningen, MUS 65 eller saneringsutredningen,
att handlägga frågan. Det förra alternativet kan innebära svårigheter ifråga
om samordning och avgränsning av arbetsuppgifter, det senare kan medföra
förändringar av arbetsområde med tidsmässiga förskjutningar av arbetsplanen
som följd. Av vissa vid tidigare riksdagar väckta motioner med syfte
näraliggande motionen 1971: 832 har en del hänskjutits till MUS 65, andra till
saneringsutredningen. Med den uppläggning som föreslås i motionen syns frågan i
hög grad inrymma rättsliga aspekter.
Enligt
vad styrelsen under hand erfarit kommer saneringsutredningen, som i höst
avlämnar sitt huvudbetänkande, att i ett senare betäiikande behandla finansieringsfrågor
rörande sanering av kulturhistoriskt värde full bostadsbebyggelse. MUS 65 lär
avse att under innevarande år avge förslag bl. a. rörande kulturminnesvården
och dess organisation. Bygg lagutredningen däremot torde först längre fram
komma att avge några förslag.
Motionen
1971: 832 avser till mycket väsentlig del frågan om en skyddslagstiftning för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Denna fråga får anses ligga nära eller
t. o. m. inrymmas i ett av huvudområdena för MUS 65, nämligen frågan om
målsättning och organisation för samhällets kulturminnesvård enligt 1967 års
tilläggsdirektiv till utredningen. Frågan om skyddslagstiftning liksom över
huvud frågan om lagstiftning med syfte att reglera befintlig bebyggelse
utgör emellertid också ett väsentligt byggnadslagstiftningsproblem.
Med
hänsyn till förhandenvarande omständigheter vill bostadsstyrelsen i anledning
av remissen för sin del föreslå, att frågan om en skyddslagstiftning för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljö, lämpligt avgränsad från
närliggande problemkomplex, överlämnas tiU MUS 65 för utredning.
Förutsättningar för en sådan utredning torde egentligen inte föreligga förrän
riktlinjer fastlagts för kulturminnesvårdens målsättning i stort. Om samma
utredning väljs för dessa frågor bör dock, enhgt styrelsens mening, utredning
av frågan om skyddslagstiftning kunna påbörjas redan nu.
Förutsättningar
att utreda frågan så, att ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag, vilket
föreslås i motionen, torde inte föreligga.
Statens
planverk (31.8.1971)
Planverket delar motionärernas uppfattning att
gällande lagstiftning otillräckligt skyddar kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Enligt planverkets mening bör lagstiftningen därför skyndsamt ses
över och kompletteras så att inte endast ett verksamt skydd mot rivning införs
utan
KrU 1971: 26 10
även
så att förutsättningar skapas för en tillfredsställande vård av den skyddade
bebyggelsen. Vård och underhåll av kulturbebyggelse är emellertid så
kostnadskrävande att det enligt verkets mening är ofrånkomligt att det allmänna
tar på sig en betydande del av det ekonomiska ansvaret. Hur kostnaderna skall
fördelas mellan stat, kommun och enskilda måste därför noga övervägas.
Motionärerna
förordar en skyddslagstiftning enligt utländsk förebild (Lex Malraux). Enligt
deras förslag skulle skyddet av kulturbebyggelse regleras i särskild
lagstiftning. Enligt verkets mening bör emellertid skyddet av och vården om
sådan bebyggelse ingå som en viktig del i bebyggelseplaneringen. Avvägningen
mellan skyddsintressena och andra samhällsintressen samt mellan skilda grader
av konservering och ombyggnad är frågor som bör ingå i de överväganden som
läggs till grund för denna planering. Praktiska skäl talar därför för att
rättsreglerna om skydd och vård av kulturbebyggelse tas in i den lagstiftning
som reglerar den fysiska planeringen.
Lagstiftningen
om fysisk planering ses över av bygglagutredningen. Enligt utredningsdirektiven
åsyftas en genomgripande revision av gällande lagstiftning. Denna revision bör
enligt verkets mening även omfatta lagstiftningen om skyddet av
kulturbebyggelsen.
Frågan
om kulturminnesvårdens organisation har genom tilläggsdirektiv 1968 uppdragits
åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65). I uppdraget ingår även
att se över gällande bestämmelser rörande det offentliga byggnadsväsendet i
fråga om byggnadsminnesmärken och kyrkor m. m. Utredningen bör därför inom
ramen för sitt uppdrag och i nära samarbete med bygglag- och saneringsutredningama.
undersöka förutsättningarna att genom ändringar i lagstiftningen åstadkomma sådan
samordning av kulturminnesvården och den fysiska planeringen, som planverket
förordar. Inom ramen för bygglagutredningens uppdrag bör kunna övervägas en
skyndsam förstärkning av skyddet mot rivning av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse genom ändring av gällande bestämmelser i byggnadslagen.
Socialstyrelsen
(22.9.1971)
Socialstyrelsen som ined intresse tagit del av
föreliggande motion får ur de synpunkter styrelsen har att företräda anföra
följande.
Synen
på frågan om bevarande av här ifrågavarande bebyggelser och miljöer har under
senare år vidgats. De kulturminnesvårdande intressena var till en början de
förhärskande. Detta betydde att åtgärder vidtogs endast för att bevara enstaka
byggnader och föremål. I samband med den intensiva miljö- och saneringsdebatt,
som pågått under senare år, har allt starkare krav framförts på bevarande inte
enbart av enstaka byggnader utan även av områden med äldre bebyggelse i dess
helhet.
KrU 1971:26 11
Styrelsen,
som är medveten om att välgrundade skäl föreligger för bevarande av dylika
områden, vill för sin del framhålla att många människor känner trivsel och
trygghet socialt välbefinnande genom möjlighet till närkontakt med sådan
miljö, som bevarats från gångna generationer och dess kultur. I en tid av
rationaliseringar och snabba förändringar i samhällsstrukturen torde behovet av
relativt oföränderliga replipunkter i miljön vara stort.
Med
hänsyn till det ovanstående vill styrelsen tillstyrka den av motionärerna
föreslagna utredningen, men vill samtidigt framhålla att en ev.
skyddslagstiftning av ovan berört slag bör ges en sådan utformning att de
bebyggelser och miljöer, som genom den bevaras, i hygieniskt avseende
uppfyller de minimikrav som föreligger enligt gällande hälsovårdslagstiftning.
Riksantikvarieämbetet
(10.9.1971)
Är 1969 väcktes i riksdagen olika motioner rörande
åtgärder tiU skydd för den medeltida miljön i Visby (motion 1:816 och 11:918
samt 1:799 och 11:919). Såsom framgår av ämbetets yttrande den 11 april 1969
till riksdagens tredje lagutskott, har ämbetet med en redogörelse för de
möjligheter, som för närvarande finnes att skydda äldre bebyggelse, framhållit
det önskvärda i att en utredning av dessa frågor kommer till stånd men att en
sådan icke skulle begränsas tiU att omfatta enbart problem i Visbys stadskärna
utan få en allmän giltighet.
Under
senare år har i den offentliga debatten, såsom framhålles i den nu aktuella
motionen, konstaterats, att nu existerande legala och ekonomiska möjligheter
är otillräckliga för att påverka omvandlingsprocessen i de historiska
stadskärnorna i en för kulturminnesvården gynnsammare riktning. Ämbetet har
också under senare år alltför ofta haft anledning konstatera, att ämbetets
möjligheter att med framgång få sina synpunkter på denna process beaktade är
ringa. Exempel på att goda resultat kan ernås genom en målmedveten insats från
kommunala och statliga myndigheter samt även genom enskilda fastighetsägares
medverkan saknas dock icke i vårt land. Generellt sett är det emellertid
fortfarande en brist att instrument, såväl legala som ekonomiska, tyvärr saknas
för att åstadkomma en ur kulturminnesvårdens synpunkt önskvärd styrning av
dessa frågor. De författningar, som antagits utomlands, t. ex. i Frankrike,
Holland och England till skydd för bebyggelsemiljöer synes erbjuda stora
möjligheter att nå önskat resultat. Utmärkande för denna lagstiftning är att
syftet med den främst är att göra det möjligt att bevara den historiskt
betingade stadsbilden och dess komponenter och att särskilda medel ställs till
förfogande för att integrera det äldre byggnadsbeståndet i det moderna
samhällslivet. För att förverkliga detta syfte krävs betydande finansiella
åtaganden från såväl stat som kommun.
KrU 1971:
26 12
Det torde vara uppenbart att även i
Sverige fordras stora ekonomiska resurser, och således icke bara en
lagstiftning, för att den pågående förstörelsen av kulturhistoriskt värdefulla
miljöer skall kunna hindras.
Den nu pågående bygglagutredningen liksom
saneringsutredningen har såsom framhålles i motionen
jämlikt sina direktiv att behandla frågor av stor vikt även för kulturminnesvården.
Utredningarna synes emellertid f. n. icke direkt avse att behandla den nu
aktuella frågeställningen. Resultatet av dessa utredningar synes emellertid
icke kunna väntas inom den närmaste tiden. Frågan om en lagstiftning till skydd
för kulturhistoriska bebyggelsemiljöer kräver dock en skyndsam be handling, om
den nu pågående utvecklingen skall kunna bromsas. Äm betet finner det därför
synnerligen angeläget att den i motionen föreslagna expertgruppen snarast
tillsättes. Enligt ämbetets mening skulle det vara värdefullt om i denna,
utöver de i motionen föreslagna representanterna för olika verk och
myndigheter, även funnes sakkunniga från ett kommunalt fastighetsförvaltande
organ samt kreditväsendet.
Svenska kommunförbundet (3.9.1971)
I kommunerna inrättas successivt
kommunala kulturnämnder, och styrelsen räknar med att när den pågående
kommunreformen genomförts vid ingången av 1974 samtliga kommuner inrättat
kulturnämnd. Inom kommunförbundet har till ledning för kommunerna utarbetats
ett normalreglemente för kommunal kulturnämnd, vilket utsänts till landets alla
kommuner. I detta normalreglemente uppmärksammas även kulturnämndens medverkan
i vissa planeringsfrågor. Kulturnämnden förutsätts sålunda bl. a. verka för
bevarande av estetiskt och kulturhistoriskt värdefulla eller i samhällsbilden
karakteristiska byggnader, anläggningar och anordningar samt ägna
uppmärksamhet åt utformning och utsmyckning av offentliga platser och
byggnader. Dessutom bör det enligt normalreglementet åligga kulturnämnden att
avge yttranden i plan-och byggnadsärenden, som remitteras till nämnden, samt
att jämväl utan föregående remiss följa aktuella plan- och byggnadsfrågor och
därvid, om kulturnämnden så finner påkallat, till vederbörande myndighet framr
föra sina synpunkter i sådana ärenden.
Vidare kan i detta sammanhang nämnas att kommunförbundet i
skrivelse 1970 till saneringsutredningen angående kommuns möjligheter att
reglera rivning av bostadshus också berört frågan om vidgat skydd för äldre och
enhetliga stadsmiljöer. I nämnda skrivelse framförs bl. a. tanken på att
rivningsreglering av bostadsförsörjningsskäl samordnas med reglering av kultur-
och miljömässiga skäl, eventuellt genom en fristående lagstiftning.
Förutom saneringsutredningen pågår f. n. vissa andra
utredningar med anknytning till det aktuella ämnesområdet, främst 1965 års
musei-
KrU 1971: 26 13
och
utställningssakkunniga och bygglagutredningen. Ingen av dessa tre utredningar
syns dock enligt sina direktiv ha att behandla det nu aktualiserade
frågekomplexet i hela dess vidd.
Styrelsen
instämmer därför i motionärernas bedömning, att frågan behöver utredas mera
ingående. Styrelsen anser sig dock inte kunna bedöma om ett sådant arbete kan
inordnas i någon nu arbetande utredning eller om uppdraget bör ges åt en
särskild expertgrupp såsom motionärerna hemställt. Styrelsen vill som sin
mening framhålla, att om särskild utredning tillsätts det parlamentariska
inslaget bör garanteras med hänsyn till områdets art och frågornas ekonomiska
räckvidd för det allmänna.
1965
års musei- och utställningssakkunniga (3.9.1971)
De senaste årens utveckling har i vissa avseenden
inneburit att förutsättningarna för vården av den fysiska kulturmiljön
förbättrats. Miljövårdsdebatten har under de senaste åren bl. a. kommit att
inriktas på våra städer och tätorter, dvs. på den miljö som i dag utgör ramen
för flertalet människors dagliga tillvaro. Bevarandet av den historiska kontinuitet
som stadsplaner och bebyggelse representerar har i olika opinionsyttringar,
bl. a. även i form av riksdagsmotioner och riksdagsuttalanden, tillmätts stor
betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. Den
ökande bilismen, kontoriseringen av bostadskvarter, förslumning och andra
faktorer har lett till miljöförändringar som väckt krav på ändrade
målsättningar med bättre tillgodoseende av de mänskliga behoven. I vissa fall
har detta resulterat i att motiven för de stora omdaningarna av gatunät och
bebyggelse ifrågasatts.
Det
har också visat sig att samhällets bostadspolitiska målsättningar avseende
standardhöjningar endast till en del kan fullföljas genom totalförnyelse av
byggnadsbeståndet. Enligt direktiven för den år 1968 tillsatta
saneringsutredningen bör därför frågan om samhällets medverkan i syfte att
främja arbetet med sanering av det äldre bostadsbeståndet tas upp till särskild
utredning. Redan nu har för övrigt en omfattande upprustning av
byggnadsbeståndet kommit till stånd genom att fastighetsägarna har fått rätt
till högre hyressättning för utförda upprustnings-och modemiseringsåtgärder.
Kulturminnesvårdens
strävanden att förbättra skyddet för befintlig bebyggelse i städer och tätorter
har genom den här redovisade utvecklingen fått stöd i opinionens allmänna
miljövårdsintresse och i nya ekonomiska och bostadspolitiska värderingar.
Samtidigt har dock även de rent kulturhistoriska och antikvariska motiven för
att ta till vara byggnader och miljöer fått ökad betydelse. Ett flertal
kommuner har företagit inventeringar med avsikt att skapa underlag för
stadsplanearbetet. I de fall dessa intentioner fullföljts har även omfattande
förvärv och upprustning av särskilt värdefulla byggnader förekommit.
KrU
1971:26 14
De sakkunniga har således kunnat konstatera att
även andra faktorer än de antikvariska och kulturhistoriska bedömningarna
ligger till grimd för det ökande intresset att bevara befintlig bebyggelse.
Härigenom har det blivit möjligt att bibehålla även de kategorier byggtiader
och miljöer som inte kan hänföras till det relativt snäva urval som kan skyddas
enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning. Förutsättningarna har därmed
skapats för att bevara de kronologiska skiktningarna och de spår av sociala
grupperingar som gör det möjUgt att i bebyggelse och stadsplan avläsa en stads
utveckling under olika skeden fram till nutidens växlande ideal i byggande och
planering.
Den kulturminnesvårdande verksamheten som tidigare
huvudsakligen ägnades enstaka monument av framträdande kulturhistoriskt värde
har med det ökande exploateringstrycket i expanderande regioner och de
uppkommande avfolkningsproblemen i andra områden sedan länge sökt inrikta sig
på sammanhängande byggnadsmiljöer och på kulturlandskapet. Samtidigt har, vid
sidan av de vetenskapliga och antikvariska bedömningarna större vikt lagts vid
kulturminnesmärkenas sociala och praktiska funktioner. Kulturminnesvården har
därmed fått ökat ansvar för ett betydligt mer omfattande område än tidigare.
Detta liksom det starkare framhävandet av den fysiska kulturmiljöns betydelse
innebär att kulturminnesvården nu har sina ojämförligt viktigaste arbetsuppgifter
inom miljövården.
Kulturminnesvårdens
nuvarande organisation och den särskilda lagstiftning som reglerar
verksamheten har inte anpassats till utvecklingen. För att kulturminnesvården i
dagens situation skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter måste verksamheten
anpassas tUl och integreras i samhällsplaneringen och i det fysiska
planarbetet. De sakkunniga kommer därför att föreslå inrättandet av en statlig
kulturminnesvårdsorganisation med länsrepresentanter placerade inom
länsstyrelsemas nyinrättade huvudenheter för samhällsplanering. För att där ge
kulturminnesvårdens intresseområde en med övriga sektorer jämbördig ställning
kommer utredningen att föreslå att besluten enligt kulturminnesvårdens
speciallagstiftning, vilka nu fattas centralt inom riksantikvarieämbetet,
övergår på länsstyrelserna. Ämbetet avlastas på så sätt huvuddelen av sina nuvarande
granskningsuppgifter. Detta innebär att ämbetet får ökade möjligheter att
bedriva aktiv planering och att det genom utvecklings- samt råd- och
anvisningsverksamhet kan skapa bättre förutsättningar även för
byggnadsmiimesvården.
De
sakkunnigas möjligheter att inom ramen för sitt uppdrag företa en mer
genomgripande, saklig revidering av lagstiftningen är begränsade. Direktiven
anger i detta hänseende en klar begränsning.
Förutom
vissa förslag till en modernisering och förenkling av gällande författningar
har de sakkunniga huvudsakligen inriktat sig på en anpassning till den
föreslagna nya kulturminnesvårdsorganisationen. Dock
KrU 1971: 26 15
har
utredningsuppdraget sedermera vidgats genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 maj
1968 att till de sakkunniga för beaktande överlämna en av herr Wennerfors i
andra kammaren väckt motion (1967:453) om inrättandet av ett kulturhistoriskt
servitut. Vidare har, såsom redan nämnts frågan om ett förbättrat skydd för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse upptagits i andra motioner, varvid i
motionstexterna, utskottsuttalanden och i riksdagsdebatten hänvisning skett
till det inom MUS 65 pågående utredningsarbetet. För att tillmötesgå dessa,
förväntningar har de sakkunniga inom ramen för sitt uppdrag sökt skapa ett
instrument som i första hand skall fungera som informationsmedel för den
kulturminnesvårdande myndigheten men som även skulle ge möjligheter till
bevakning av ett större antal byggnader än som kan komma i fråga för
byggnadsminnesförklaring.
Förslaget
innebär att den kulturminnesvårdande myndigheten skall få rätt att på en
inventeringslista uppföra byggnad som, ehuru den inte uppfyller kravet på att
bU byggnadsminne, likväl klart äger ett betydande kulturhistoriskt värde.
Registrerad byggnad skall icke få rivas eller ändras utan förhandsanmälan härom
till myndigheten. Denna skall inom viss tid ta upp frågan om en
byggnadsminnesförklaring eller ansökan om expropriation. Om så icke sker eller
om myndigheten inte genom förhandlingar har lyckats uppnå en
samförståndslösning, blir beslutet om att uppta byggnaden på inventeringslista
automatiskt hävt. Enbart registreringen ger icke myndigheten rätt att besluta
om huruvida tilltänkta ändringsarbeten kan tillåtas med hänsyn tiU de kulturhistoriska
värdena. Den föreslagna registreringen med dess anmälningsplikt innebär ett så
obetydligt intrång att det för ägaren inte kan medföra rätt till ersättning.
Med registreringsförfarandet har de sakkunniga bl. a. avsett att erbjuda den
kulturminnesvårdande myndigheten ett medel att upplysa i första hand kommunerna
men även enskilda om bebyggelsens kulturhistoriska värde. Anmälningsplikten
innebär att myndigheten kontinuerligt hålls underrättad om vad som planeras
ske samtidigt som den får rådrum att genom förhandlingar eller konkreta
åtgärder rädda byggnaden. Genom att villkoren för registreringen är mindre restriktiva
än för byggnadsminnesförklaringen nås ett större antal byggnader liksom i viss
utsträckning även byggnadsmiljöer.
Varje lagstiftning med bindande förpliktelser
avseende vård och underhåll av kulttorhistoriska byggnader och byggnadsmiljöer
innebär en inskränkning i ägarens förfoganderätt som kan tas till intäkt för
ersättningskrav. En sådan speciallagstiftning kan därför endast omfatta utvalda
objekt som uppfyller vissa, särskilt angivna kriterier i avseende på
kulturhistoriskt, antikvariskt eller konstnärligt värde. Detta innebär
svårigheter när det anses önskvärt att utsträcka skyddet till att omfatta en av
ett flertal byggnader bestående miljö. Endast i undantagsfall kan
KrU
1971: 26 16
varje
enskild byggnad anses äga ett sådant värde att en byggnadsminnesförklaring
enligt nu gällande villkor kan försvaras. Att åstadkomma ett miljöskydd med
hjälp av en till enstaka objekt begränsad författning är möjligt endast om
villkoren för lagskyddet medger att även mindre betydelsefulla byggnader kan
förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn till de ersättningskrav som ägare av
ett lagskyddat byggnadsminne anses ha rätt att ställa på det allmänna är en
sådan lösning inte realiserbar.
En
lagstiftning i anslutning till den franska »Lex Malraux» förutsätter att vissa
bestämda kriterier avseende bevaringsområdets kulturhistoriska, antikvariska
och konstnärliga kvaliteter måste fastställas. Detta betyder att den endast kan
tillämpas på särskilt utsedda objekt där ersättningsfrågor, andra ekonomiska
omständigheter och olika andra problem kan lösas. Enligt de sakkunniga skulle
detta endast innebära en utökning av den skyddslagstiftning av förbudskaraktär
som representeras av övriga för den svenska kulturminnesvården gällande
författningar.
Motionäremas
förslag är emellertid inte begränsat till önskemålet om att införa denna typ av
skyddslagstiftning. I det inledande avsnittet uppmärksammas en rad olika
faktorer som styr utformningen av miljön och i sammanfattningen framhålles att
motionen avser ändring och utökning av lagar, stadgor och kungörelser för att
uppnå de eftersträvade syftena varvid införandet av skyddsområden och
bevaringsplaner endast nämns som ett exempel.
Enligt
de sakkunniga kan ett vidare miljöskydd endast åstadkommas inom ramen för de
författningar som reglerar den fysiska planeringen och med hjälp av de
bestämmelser som styr de ekonomiska resurserna. Eftersom kommunerna enligt
byggnadslagstiftningen har det primära ansvaret för den fysiska planeringen har
de även ansvaret för vården av den fysiska kulturmiljön. Detta framgår av
bestämmelserna i 9 och 38 §§ byggnadsstadgan. Kommunernas befogenheter enligt
den allmänna byggnadslagstiftningen är emellertid begränsade. Som motionärerna
framhållit kan kommunerna enligt nu gällande bestämmelser inte förhindra
rivning eller garantera upprustning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Enligt de sakkunniga är frågan om ett vidare miljöskydd av sådan betydelse att
det bör övervägas om icke kommunerna skall ges ett ökat stöd i sin
miljövårdande verksamhet genom att deras ansvar i detta avsende klart slås
fast i lagstiftningen.
Möjligheterna
att via planlagstiftningen och den ekonomiska styrningen verka för en aktiv
miljövård är för närvarande under utredning av bygglagutredningen och
saneringsutredningen. De kulturminnesvårdande aspektema på miljövärden är
emellertid ingen huvudfråga för någon av dessa utredningar. Genom att de
likalydande motionerna 1:799 och 11:919 om åtgärder till skydd för den
medeltida miljön i Visby överlämnats till saneringsutredningen för beaktande
har dock dess uppdrag vidgats till att även omfatta de kulturminnesvårdande
aspektema. Ar-
KrU 1971: 26 17
betet
med dessa frågor har emellertid tiUs vidare måst skjutas åt sidan till förmån
för uppgifter som är av mer central betydelse för utredningens arbete. De
sakkunniga har även erfarit att varken bygglagutredningen eller
saneringsutredningen kan förväntas angripa frågan om skydd för kulturhistoriskt
värdefuU bebyggelse mer allsidigt. Ingen av utredningarna har heller den
sakkunskap som erfordras för en grundligare genomgång av dessa frågor.
De sakkunniga delar motionärernas uppfattning att
möjligheterna att tillvarata bebyggelsens kulturhistoriska värden bör
förbättras. För det vidare sammanhang i vilket de sakkunniga strävar att
inlemma kulturminnesvården ter det sig dock icke i första hand önskvärt med en
skyddslagstiftning i anslutning till den franska »Lex Malraux». Denna är en
speciallagstiftning för sanering i form av restaurering avseende särskilt
avgränsade områden. Kulturminnesvårdens intressen i frågor rörande disfKDsitionen
av den fysiska miljön bör på lagstiftningsområdet självfallet tillgodoses inom
ramen för den allmänna byggnadslagstiftningen och de bestämmelser som reglerar
den ekonomiska styrningen. Behandlingen av den befintliga miljön måste som
ansvarsområde Mkställas med utformningen av ny miljö. För att få en allsidig
belysning av det problemkomplex som är förknippat med ett förbättrat skydd för
kulturhistoriska byggnader och miljöer erfordras enligt de sakkunniga en
särskild utredning rörande möjligheterna att införa de kulturminnesvårdande
aspekterna i de lagar och författningar som beröres av arbetet inom
bygglag-och saneringsutredningarna. Målsättningen bör vara att genom samordning
mellan olika författningskomplex skapa ett system som ger kulturminnesvården
möjlighet att medverka i miljövårdsplaneringen och att skapa de nödvändiga
ekonomiska fömtsättningama för förbättrad vård av bebyggelsen.
För
utredningen erfordras en arbetsgrupp bestående av sakkunniga på
kulturminnesvårdsområdet samt viss annan expertis. Eftersom uppdraget kommer
att beröra de områden som för närvarande utreds inom såväl sanerings- och
bygglagutredningarna som inom MUS 65 föreligger inte skäl att tillsätta en
särskild utredning. De sakkunniga har i stället övervägt möjligheterna att
uppdraget överlämnas till någon av dessa nu verksamma kommittéer. Sanerings-
och bygglagutredningarna har emellertid huvuduppgifter av sådan art och
omfattning att den här aktuella utredningen skulle löpa risk att tillmätas
sekundär betydelse. Med hänsyn till att frågan närmast tillhör MUS 65:s
kompetensområde och då de sakkunniga redan har att företa en översyn av
kulturminnesvårdens speciallagstiftning skulle här berörda uppgift däremot
utgöra en naturlig vidgning och fortsättning på det åt MUS 65 redan anförtrodda
uppdraget. De sakkunniga föreslår därför att MUS 65 genom tilläggsdirektiv får
i uppdrag att genomföra den av motionärerna föreslagna
KrU 1971: 26 18
utredningen
i enlighet med ovan skisserade riktlinjer. För uppgiften bör MUS 65 tillföras
viss kompletterande sakkunskap. Arbetet måste självfallet bedrivas i nära
kontakt med bygglag- och saneringsutredningarna. För detta samarbete och för
att tillgodose behovet av politisk förankring föreslår de sakkunniga att MUS 65
i dessa frågor får ställningen av expertorgan åt de parlamentariskt
sammansatta bygglag- och sanerings-utredningarna. Det må framhållas att
uppdraget skulle inrymma många frågor av sådan aktualitet att skyndsamma
åtgärder är påkallade. MUS 65 bör därför befullmäktigas att efter hand föreslå
interimistiska åtgärder.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.