Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av proposition angående stöd till dagspressen och i samband därmed vackta motioner m.m.
1971 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:KU32, Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av proposition angående stöd till dagspressen och i samband därmed vackta motioner m.m.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets
betänkande nr 32 år 1971 KU
1971: 32
Nr 32
Konstitutionsutskottets
betänkande i anledning av proposition angående stöd till dagspressen och i
samband därmed väckta motioner m. m.
Ärendet
Sedan Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (bil.
9 s. 96, 97 och 106) föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1971/72 beräkna till Stöd rill dagspressen
ett förslagsanslag av 30 milj. kr., till Samdistributionsrabatt för
dagstidningar ett förslagsanslag av 10 milj. kr. och till Pressens lånefond
ett investeringsanslag av 25 milj. kr., har dessa frågor upptagits i
proposition 1971: 27 angående stöd till dagspressen.
I detta betänkande
behandlas
dels propositionen 1971:
27
dels de i samband
därmed väckta motionerna
1971: 1275 av herr Björk i
Göteborg (s);
1971:
1276 av herrar Johansson i Växjö (c) och Gustavsson i Alvesta (c);
1971: 1277 av herrar
Svanström (c) och Dahlgren (c);
1971:1281 av herr Bohman
m. fl. (alla m);
1971: 1282 av herr Helén
m. fl. (alla fp);
1971:
1286 av herr Wiklund i Härnösand (s) m. fl. (c, fp, m) samt slutligen motionen
1971: 542 av herr Möller i
Gävle (s) m. fl. (s, c, fp, m).
Hemställan avser
i propositionen att
riksdagen
1)
godkänner i propositionen
angivna grunder för produktionsbidrag till dagstidningar,
2)
till Produktionsbidrag för
dagstidningar för budgetåret 1971/72 under sjunde huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag av 33 000 000 kr.,
3)
till Samdistributionsrabatt för
dagstidningar för budgetåret 1971/72 under sjunde huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag av 10 000 000 kr.,
4) till
Pressens lånefond för budgetåret 1971/72 under fonden för lå-
. neunderstöd anvisar ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.
i
motionen 1971: 1275 "att vederbörande utskott vid behandling av
proposition 1971: 27 måtte beakta i motionen anförda synpunkter";
1
Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 32
KU
1971: 32 2
i motionen 1971: 1276 "att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 27 uttalar, att
produktionsbidrag skall kunna utgå till s. k. avläggare och andra tidningar,
som har produktionssamarbete med annan större tidning, om minst halva antalet
sidor är ombrutna i förhållande till huvudtidningen och de i propositionen
uppställda villkoren för stöd i övrigt är uppfyllda";
i motionen 1971: 1277 "att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 27 beslutar, att 7 § i kungörelsen
om produktionsbidrag för dagstidningar ges följande lydelse: Styrelsen för
pressens lånefond får besluta dels att bidrag skall utgå för dagstidning, som
ej är andratidning, om det vid en totalbedömning av tidningens konkurrenssituation
inom spridningsområdet är uppenbart att den har samma
svårigheter
som en andratidning, dels att bidrag.............. som
en
andratidning";
i motionen 1971: 1281 "att riksdagen måtte 1. avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1971 vad gäller grunderna för
produktionsbidrag till pressen; II. i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:t måtte förelägga
höstriksdagen nytt förslag till stöd till dagspressen, utarbetat i samarbete
med pressens organisationer och med beaktande av det i motionen anförda, att
utgå för tid från och med den 1 januari 1971";
i motionen 1971: 1282 "att riksdagen 1. förändrar
förslaget i proposition nr 27 om presstöd i enlighet med vad som ovan anförts;
samt 2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en parlamentarisk utredning
för att granska pressens situation och med de uppgifter som skisserats
ovan";
i motionen 1971: 1286 "att riksdagen måtte besluta
att med dagstidning skall förstås allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär,
som normalt utkommer med minst ett nummer varje vecka och vars upplaga till
övervägande delen är eller vanligtvis brukar vara abonnerad"; samt
i motionen 1971: 542 "att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om översyn av reglerna för samdistributionsrabatten
med beaktande av motionens synpunkter".
Propositionen
I propositionen föreslås ett
statligt stöd till dagspressen i form av ett produktionsbidrag till sådana
tidningsföretag som ger ut andratidningar. Med andratidning förstås i detta
sammanhang dagstidning som på sin utgivningsort har mindre upplaga än annan
tidning.
För dagstidning som utkommer 27 dagar i veckan beräknas
bidraget på grundval av pappersförbrukningen minskad med den del som går åt
för annonsutrymme och utgör 3 000 kr. per ton. Bidraget får dock
KU 1971: 32 3
uppgå
till högst 3,5 milj. kr. för storstadstidning och 1 milj. kr. för annan
tidning. För dagstidning som utkommer en gång i veckan utgår bidraget med ett
fast belopp, nämligen 200 000 kr. Detta belopp utgör också minimibidrag för
tidning som utkommer mer än en dag i veckan.
Handläggningen
av bidragsärendena avses uppdras åt styrelsen för pressens lånefond.
Utgifterna
för ändamålet beräknas för budgetåret 1971/72 uppgå till ca 33 milj. kr.
Vidare
läggs fram förslag till medelsanvisning för budgetåret 1971/72 till
Samdistributionsrabatt för dagstidningar och till Pressens lånefond.
I fråga om den närmare
motiveringen hänvisas till propositionen.
Motionerna
Det i motionen 1971: 1281 framställda yrkandet om
avslag på propositionen vad gäller grunderna för presstödet och yrkandet om ny
utredning grundar sig på tre krav för utformandet av ett presstöd. 1. Det
skall utgå generellt; 2. Det skall inte vara partipolitiskt diskriminerande;
samt 3. Det skall inte vara konkurrenssnedvridande. Motionärerna anser att det
föreslagna stödet inte uppfyller något av dessa krav.
Motionen
1971: 1282 ställer kraven dels att stödet i så stor utsträckning som möjligt
skall utgå enligt automatiskt verkande regler, som ej lämnar utrymme för
godtycke, dels att stödet inte får verka diskrimina-toriskt, innebärande att
det inte får negativt drabba sådana tidningar som förut ekonomiskt sett gått
ihop. Vidare anförs att det från många synpunkter, bl. a.
tryckfrihetsrättsliga, är betänkligt att kvalificera vissa veckotidningar till
ett betydande produktionsstöd, medan andra inte ges rätt till stöd men däremot
drabbas av en speciellt hög annonsskatt. En statlig parlamentarisk utredning
bör därför omedelbart tillkallas med uppgift bl. a. att studera det nu
föreslagna presstödets verkningar samt föreslå lämpliga åtgärder med anledning
därav. I avvaktan på resultatet av utredningen kan som ett provisorium
propositionens förslag godtas med nedan angivna modifikationer.
I
motionerna i övrigt beträffande presstödet har endast yrkats modifikationer på
vissa punkter beträffande grunderna för presstödet såsom de utformats i ett
till propositionen bifogat utkast till kungörelse om produktionsbidrag till
dagstidningar.
Med
andratidning avses i kungörelsen dagstidning som på sin utgivningsort har
mindre upplaga än annan tidning. I motionen 1971: 1275 anses beteckningen
andratidning i viss mån missvisande, då stöd kan utgå till flera tidningar på
en ort, och ifrågasätts en tydligare beteckning i kungörelsetexten.
Spridningen på
utgivningsorten är enligt förslaget utslagsgivande för
It
Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 32
KU 1971: 32 4
bidrag.
Med utgivningsort avses den kommun i vilken en tidning har största delen av sin
upplaga. För att trygga en enheflig tillämpning av stödsystemet på längre sikt
bör enligt motionen 1971: 1275 övervägas om inte spridning inom blockregion bör
användas i första hand och spridning inom kommun eller kommunblock i andra
hand.
Vid
tillämpningen av kungörelsen anses dagstidningar med övervägande samma
redaktionella innehåll som en tidning. Enligt motionen 1971: 1276 innebär detta
att s. k. avläggare endast kan få presstöd om mer än hälften av textinnehållet
skiljer sig från huvudtidningen. Det föreslås i stället att bedömningen om
presstöd skall utgå bör grundas på andelen ombrutna sidor i förhållande till
huvudtidningen och att produktionsbidrag skall kunna utgå om minst halva
antalet sidor är ombrutna.
För
att dagstidning skall vara bidragsberättigad krävs enligt förslaget i
huvudsak i syfte att utesluta eftermiddagstidningar från bidrag att dess
upplaga till övervägande del är abonnerad. I motionen 1971: 1286 som särskilt
tar sikte på Idrottsbladet yrkas att även dagstidning vars upplaga till
övervägande delen är eller vanligtvis brukar vara abonnerad skall vara
bidragsberättigad. I motionen 1971: 1275 påpekas att svårigheter kan föreligga
att fastställa och kontrollera storleken av den abonnerade upplagan samt att
begreppet abonnerad upplaga behöver ytterligare precisering t. ex. om det
skall avse helårs- eller korttidsabonnemang eller betald abonnerad upplaga.
I
propositionen föreslås i händelse av byte av konkurrensposition mellan två
tidningar att den tidigare andratidningen under en övergångstid av två år
skall kunna få ett till hälften reducerat bidrag. I motionen 1971: 1275
föreslås en längre övergångstid, exempelvis tre år, samt en mindre reducering
av övergångsbidraget, exempelvis två tredjedelar av tidigare bidrag.
Enligt
förslaget skall dagstidning, som ej är andratidning, kunna få bidrag om det med
hänsyn till förhållandena inom tidningens hela spridningsområde är uppenbart
att den har samma svårigheter som en andratidnmg. I motionen 1971: 1277 anförs
att formuleringen är oklar och kan tolkas som att en tidning på alla platser
inom spridningsområdet skall ha en andratidnings svårigheter. Bestämmelsen bör
enligt motionen få en annan utformning för att det skall framgå att det är möjligt
även för en mindre förstatidning att få del av presstödet. Det föreslås att
bidrag skall utgå för dagstidning, som ej är andratidning, om det vid en
totalbedömning av tidningens konkurrenssituation inom spridningsområdet har
samma svårigheter som en andratidning. I motionen 1971: 1282 anförs att
förslaget på denna punkt bör kompletteras med en regel enligt vilken lika stort
bidrag utgår till både första- och andratidningen om skillnaden i nettoupplaga
understiger 10 0/0 dock högst 1 000 000 kr. till förstatidning samt efter
en proportionellt fallande
KU 1971: 32 5
skala
till förstatidningen om skillnaden är mellan 10 och 20 "/o varjämte
slutligen förstatidningen bör bli utan bidrag om skillnaden överstiger 20 o/o.
I
motionen 1971: 1275 påpekas att bidragsgivningen bygger på statistiska
uppgifter, levererade av Tidningsstatistik AB, vilka ursprungligen varit
avsedda att tjäna andra syften. På längre sikt bör övervägas hur
tillförlitligheten hos den statistik, som skall ligga till grund för bidragsgivningen,
ytterligare kan stärkas.
Motionen
1971: 1275 tar upp principiella riktlinjer i fråga om pressstödets fortsatta
utveckling särskilt vad avser tidningsdistributionen, varvid påpekas att
åtskilligt talar för att en växande del av ett utbyggt stöd bör avdelas för
distributionsfrågornas lösning. Ett principuttalande av riksdagen i denna
riktning kunde enligt motionen redan nu vara motiverat.
Samdistributionsrabatten
bör enligt motionen 1971: 542 förbättras genom att den nu gällande
gruppindelningen ändras till att utgöra 3 öre per exemplar och dag, vilket
skulle göra den mer rättvis och stimulerande. Vidare bör villkoren ändras så
att rabatt kan utgå även i en del fall där rabattens syfte inte kan uppnås med
nuvarande bestämmelser.
Inkomna
yttranden
Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) har beretts
tillfälle att avge yttrande över förslaget om stöd till dagspressen. Efter en
redogörelse för tidigare pressutredningar och till följd därav vidtagna
åtgärder uttalar TU följande.
Genom inrättandet av lånefonden och introduktionen
av samdistributionsrabatten har statsmakterna klart fastslagit att samhället
av en rad skäl har ett medansvar för upprätthållandet av en så rikt varierad
press som möjligt.
Självfallet
kan ett ökat stöd konstrueras på olika sätt. Ett väsentligt krav måste dock
vara att stödet utformas efter riktlinjer som kan godtagas även ur
tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska synpunkter.
Nu
framlägges ett förslag utan något som helst försök till redovisning av de
tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska problemen. Detta är utomordentligt
anmärkningsvärt. Den senaste pressutredningen framlade sina rekommendationer
om särskilda samhällsinsatser först sedan en grundlig tryckfrihetsrättslig
analys visat att åtgärderna icke kunde sägas kollidera med gällande rättsregler
och praxis.
Det
är i och för sig särskilt mot bakgrund av det pressekonomiska läge som ovan
tecknats tacknämligt att regeringen insett att den ekonomiska situationen för
icke så få tidningsföretag blivit starkt försämrad och därför framlagt sina
förslag utan dröjsmål. Även under den korta tid som stått till buds borde det
dock ha funnits möjlighet till ett samråd med branschexpertis i syfte att
bättre kartlägga behoven av stöd i olika tidningsgrupper och analysera
verkningarna av skilda stödformer. Då så icke skett och icke heller är
möjligt att genomföra
KU
1971: 32 6
under den korta remisstiden anser sig TU böra betrakta
det framlagda förslaget som en helt provisorisk lösning i avvaktan på senare
mera definitiva stödformer.
Redan nu anser sig emellertid TU rent allmänt böra peka på
att förslagen ur principiella och konkurrensekonomiska synpunkter i åtskilliga
hänseenden synes leda till betänkliga konsekvenser. Det från principiella
synpunkter mest frånstötande i detta sammanhang ligger i den valda
finansieringsformen. Det måste betecknas som en orimlig anordning att på detta
sätt genom en specialdestinerad skatt genomföra ett utpräglat selektivt
presstöd. En omfördelningsmetod införes som redan vid den förutsatta och
differentierade skattesatsen samt nivån i föreslaget stöd kan få
genomgripande effekter på pressens struktur. En gång introducerad kan denna
omfördelningsteknik utnyttjas för ytterligare åtgärder, som leder till icke
godtagbara resultat. TU ifrågasätter starkt om inte dessa effekter på sikt kan
bli till nackdel inte bara för de tidningar som ej förutsattes få presstöd utan
även för de tidningar som enligt nu föreslagna regler erhåller stöd.
Som ovan antytts medför varje presstöd, som inte har
renodlat generell karaktär, inte bara principiella utan också konkreta,
konkurrens-ekonomiskt besvärande problem. Några av dessa förutsattes kunna bli
föremål för diskretionär prövning enligt § 7 i författningsförslaget. Även ett
provisoriskt presstöd, som bygger på propositionens riktlinjer, måste dock med
nödvändighet utformas så att utrymme för diskretionär prövning blir så
begränsat som möjligt. När man i förslaget i övrigt tillämpar så att säga
automatiskt verkande regler vore det rimligt att också göra detta även i sådana
gränsfall som § 7 åsyftar. Annars kan godtycke uppstå. Redan misstanken om
godtycke är skadlig för alla berörda tidningar.
Under hänvisning till det ovan
anförda får TU sammanfattningsvis uttala att det för organisationen ter sig
förvånande att så radikala förslag som de nu presenterade framlagts utan någon
föregående analys av åtgärdernas kort- och långsiktiga effekter. Åtgärderna
svarar inte mot de krav beträffande utformningen av presstödjande samhällsinsatser
som TU tidigåre framfört. Men presstödjande åtgärder är, som ovan framhållits,
i dag nödvändiga. TU uttalar därför i nuläget som sin bestämda uppfattning att
det föreslagna stödet måste få karaktären av kortvarigt provisorium.
TU hemställer att Konstitutionsutskottet tar initiativ
till en ny offentlig utredning rörande det på sikt mest lämpliga och
ändamålsenliga sättet att från samhällets sida stödja den svenska pressen. Då
det torde vara angeläget att utredningen företas i nära samverkan med branschexpertis,
vill TU meddela att föreningen är villig medverka i en sådan förnyad utredning.
Över motion 1971: 542 om översyn av
reglerna för samdistributionsrabatt har yttrande inhämtats av statskontoret
varjämte TU beretts tillfälle att yttra sig. Utskottet har vidare fått ta del
av den 15 februari 1971 dagtecknad framställning till Konungen av kungl.
poststyrelsen angående ändring av reglerna för samdistributionsrabatten.
Statskontoret anför att statskontoret tillkallat särskild
expert för undersökning rörande samdistributionsrabattens effekter och under
detta år skall redovisa resultatet härav till finansdepartementet. Statskontoret
KU 1971: 32 7
utgår
från att den av departementschefen i statsverkspropositionen aviserade
översynen av systemet för samdistributionsrabatten kommer att omfatta sådana
frågor som behandlas i motionen. Statskontoret uttalar slutligen att motionen
därför inte behöver föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
TU
framhåller i sitt yttrande över motion 1971: 542 att det är nödvändigt att
villkoren för rabatten förbättras om man vill stimulera tätspridda tidningar
att ansluta sig till samdistributionen. TU tillstyrker motionärernas förslag
att rabatten skall utgå med lika örestal per dagsexemplar. TU hemställer att
de nämnda samt visst annat förslag till ändringar i villkoren för
samdistributionsrabatt genomföres från och med den 1 juli 1971. Beträffande
övriga ändringsförslag uttalar TU inte någon mening men har inget att invända
mot att de omfattas av en utredning beträffande reglerna för samdistribution.
Avgivet
yttrande
Skatteutskottet har genom beslut den 15 april 1971
vid behandlingen av proposition 1971:28 med förslag om annonsskatt begärt
yttrande av utskottet beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på
förslagen om annonsskatt och presstöd.
Utskottet
har den 23 april 1971 avgivit det begärda yttrandet, vilket jämte bilagan
"Tryckfrihetsrättsliga uttalanden i frågor som aktualiseras genom
propositionerna om annonsskatt och presstöd" såsom bilagor fogas till
detta betänkande.
Utskottet
Utskottet vill till en början erinra om att det
föreslagna presstödet innebär nödvändiga ekonomiska stimulansåtgärder i ett
läge där ytterligare dagstidningar hotas av nedläggning. Genom det föreslagna
stödet ökas möjligheterna att bevara och vidga en fri och allsidig debatt,
vilket är oundgängligt för en differentierad opinionsbildning i en demokrati.
Att presstödjande åtgärder måste vidtas utan dröjsmål har uttalats av
tidningsutgivareföreningen i dess yttrande över förslaget. Utskottet delar
uppfattningen om det angelägna i att åtgärder i detta syfte vidtas omedelbart.
Det i propositionen föreslagna presstödet utgör enligt utskottet den bästa nu
genomförbara stödåtgärden och bör därför godtas.
Mot
stödet har invänts att det skulle kunna få en så negativ verkan för icke
bidragsberättigade tidningar att stödet skulle utgöra ett sådant hinder som 1
kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen förbjuder. Utskottet har vid
sin bedömning av presstödet fäst avgörande vikt vid
2t
Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 32
KU 1971: 32 8
dess
positiva syfte att vidmakthålla och vidga möjligheterna till en fri debatt. Med
denna utgångspunkt har utskottet ej kunnat finna det föreslagna stödet
oförenligt med regeringsformens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Detta har också utskottet anfört i sitt av skatteutskottet begärda yttrande om
de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på förslagen om annonsskatt och presstöd.
Ett
direkt presstöd utgör en stödåtgärd som ännu inte prövats och vars verkningar
därför ej är helt överblickbara. Erfarenheten bör relativt snart kunna visa om
stödets utformning i alla avseenden fyller syftet att bevara den fria debatten
och hindra ytterligare decimering av antalet dagstidningar. Presstödet bör
därför inte betraktas som slutgiltigt utformat genom att det nu framlagda
förslaget genomföres. Enligt utskottets mening bör en kommitté tillsättas för
att studera effekterna av presstödet och följa utvecklingen samt föreslå de
förändringar som även på längre sikt resulterar i för pressen mest lämpliga och
ändamålsenliga stödformer. I denna kommitté bör representanter för pressen
ingå.
I motioner har ifrågasatts ändringar i grunderna
för presstödet syftande till att vidga möjligheterna att erhålla bidrag för
vissa tidningar som med de i propositionen föreslagna reglerna ej skulle bli
bidragsberättigade. Såvitt nu kan bedömas medför de föreslagna reglerna ej sådana
nackdelar att de redan innan systemet fått verka någon tid bör ändras.
Utskottet vill dock framhålla att den i 7 § kungörelseutkastet föreslagna
bestämmelsen om möjlighet för dagstidning, som ej är andratidning, att erhålla
bidrag bör tillämpas generöst av styrelsen för pressens lånefond, som avses
handlägga bidragsärendena. Den av utskottet förordade kommittén bör överväga i
motionerna aktualiserade frågeställningar. Vad utskottet anfört om
tillsättande av en kommitté bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Departementschefen
har beträffande samdistributionsrabatten i propositionen uttalat att
anslutningen till systemet inte kan betecknas som tillfredsställande, att
kritik riktas mot utformningen av reglerna i olika hänseenden samt att han
avser att senare i år ta upp frågan om en översyn av systemet. Som framhållits
i motion 1971: 542 bör denna översyn ske med största skyndsamhet.
Utskottet hemställer att riksdagen
1)
avslår motionen 1971: 1281,
såvitt avser avslag på propositionens förslag om produktionsbidrag till
dagspressen och anhållan om nytt förslag,
2)
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag på motionen 1971: 1282, såvitt nu är i fråga, godkänner
de i propositionen 1971: 27 förordade grunderna för produktionsbidrag till
dagstidningar.
KU 1971:
32 9
3)
i anledning av
motionerna 1971: 1275, 1971: 1276, 1971: 1277, 1971: 1281 och 1971: 1282, de
båda sistnämnda såvitt de ej behandlats under 1) och 2), samt 1971: 1286 som
sin mening ger Kungl. Mai:t till känna vad utskottet anfört om tillsättande av
en kommitté,
4)
med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag till Produktionsbidrag för dagstidningar för budgetåret
1971/72 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
33 000 000 kr.,
5)
med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag till Samdistributionsrabatt för dagstidningar för budgetåret
1971/72 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
10 000 000 kr.,
6)
med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag till Pressens lånefond för budgetåret 1971/72 under
fonden för låneunderstöd anvisar ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.,
7)
förklarar
motionen 1971:542 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 29 april 1971
På konstitutionsutskottets vägnar GEORG PETTERSSON
Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s). Adamsson (s),
Nelander (fp), Henningsson (s), Hernelius* (m), fru Thunvall (s), herrar Boo
(c), Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro
(c), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna* (s), Bergqvist* (s) samt Olsson
i Sundsvall (c).
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1) av herrar Hernelius (m) och
Werner (m), vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:
1 närvarande läge då inom Sverige
och även internationellt sett koncentrationstendenserna inom den
opinionsbildande pressen av ekonomis ka skäl blivit allt starkare finner
utskottet det nödvändigt med särskilda åtgärder för att bevara och vidga en fri
och allsidig debatt och för att därmed trygga en differentierad
opinionsbildning. Åtgärder bör vidtas utan dröjsmål. I detta sammanhang
beklagar utskottet att statsmakterna inte tidigare bättre tillgodosett
önskemålen om generellt verkande åtgärder t. ex. genom betald
samhällsinformation i vilket fall behovet av åtgärder i dag hade varit
mindre. När önskemålet om vidgad samhällsinformation i dag till viss mån
tillgodoses föreslås detta enligt proposition 1971: 27 delvis ske på
tidningarnas bekostnad!
Av
regeringen i propositionerna 1971: 27 och 28 nu föreslagna.åtgär-
KU 1971: 32 10
der,
vilka delvis måste ses i ett sammanhang, kan dock inte godtas. Förslagen om
presstöd har tillkommit utan att någon föregående offentlig utredning ägt rum.
Branschorganisationernas synpunkter har inte inhämtats. Något remissförfarande
har inte kommit till stånd. Innehållet i propositionen grundas i själva verket
på en underhandsöverenskommelse två partier emellan. I en fråga av så stor
principiell räckvidd som den nu förevarande torde förfaringssättet vara
ovanligt.
Trots
tidningsutgivareföreningens yttrande, däri särskilt uttryckes önskemålet härom
har ej heller tryckfrihetsfrågorna till någon del analyserats. Enligt
utskottets mening borde dessa dock ha blivit föremål för ingående granskning
och föranlett hörande av särskild sakkunskap. Självfallet bör enligt
konstitutionsutskottets mening det grundlagsvårdande utskottet varje
åtgärd vars förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas undvikas. Som
tidningsutgivareföreningen framhållit borde de tryckfrihetsrättsliga problem,
som är förbundna med varje form av sarbeskattning av tidningar och tidskrifter,
tillmätas en alldeles särskild vikt när som i förevarande fall ett
diskriminatoriskt skatteförslag sammankopplas med ett förslag om stöd åt vissa
tidningar och tidskrifter. Här kan citeras vad hovrätten över Skåne och
Blekinge anfört i yttrande över en tidigare pressutrednings betänkande:
På samma sätt som en pappersransonering gäller att
andra åtgärder av ekonomisk innebörd, t. ex. en skatt eller en höjning av
posttaxorna, kan vara grundlagsstridig, om vid dess tillämpning skillnad göres
mellan olika publikationer på grund av deras politiska inriktning eller eljest
på grund av deras innehåll förutsatt att den ekonomiska effekten av åtgärden
är av sådan omfattning att åtgärden ur denna synpunkt kan anses som ett hinder
mot publikationens utgivning. Detsamma måste gälla om den vidtagna åtgärden väl
formellt är av generell natur men vissa publikationer genom en
subventionering, fördelad efter politiska grunder, undgår verkningarna, medan
andra, som ej får sådana subventioner, av åtgärden hindras att utkomma. Genom
en sådan kombination av fördyrande åtgärder och en statlig subventionering av
vissa skrifter kan man tydligen nå just den effekt som bestämmelsen i
tryckfrihetsförordningen riktar sig mot.
Utskottet finner inte anledning att i detta
sammanhang ingå på en detaljanalys av förslagen i propositionerna. Det må vara
nog med att konstatera att annonsskatten föreslås införd under det att en
reklamutredning arbetar och rör en del av denna reklam. Den drabbar därtill
tidningarna i en nedåtgående annonskonjunktur. Det måste också konstateras,
att det föreslagna presstödet är diskriminerande i sådant avseende att det i
främsta rummet är förmånligt för visst partis eller vissa partiers tidningar.
Det måste också bedömas som konkurrenssnedvridande. Med hänsyn härtill anser
utskottet att ett nytt förslag till presstöd bör snarast utarbetas i samarbete
med pressens organisationer och föreläg-»as höstriksdagen så att stödet kan
utgå från den 1 januari 1971.
KU 1971: 32 11
Departementschefen
har---- (= utskottet)----- med största
skyndsamhet.
Under åberopande av ovan
anförda hemställes
att riksdagen
])med bifall till motionen 1971: 1281, såvitt nu är
i fråga, avslår Kungl. Maj:ts proposition 1971: 27 i vad gäller produktionsbidrag
till dagstidningar,
2) med bifall till motionen 1971: 1281, såvitt den
ej behandlats under 1), samt i anledning av motionerna 1971: 1275, 1971: 1276,
1971:1277, 1971:1282 och 1971:1286 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att
Kungl. Maj:t måtte förelägga höstriksdagen nytt förslag till stöd till
dagspressen, utarbetat i samarbete med pressens organisationer och med
beaktande av det i motionen 1971: 1281 anförda, att utgå för tid från och med
den 1 januari 1971,
3)5) = 5)7) i utskottets
hemställan.
2)
av herrar Nelander (fp) och Ahlmark (fp), vilka anfört:
En fri och mångsidig press är av oerhört stor
betydelse för den svenska demokratin. Därför ser vi med oro på nedläggningen
av åtskilliga dagstidningar de senaste åren och hotet mot flera av dem som
finns i dag. Vi är följaktligen positiva till ett presstöd som värnar mångsidig
och differentierad opinionsbildning.
Eftersom
presstödjande åtgärder är så angelägna borde det ha varit särskilt viktigt för
berörda utskott att ingående granska propositionerna 1971: 27 och 28 om
annonsskatt och presstöd. Vi beklagar att så inte har skett. Gång på gång har
vi i konstitutionsutskottet begärt utlåtanden från experter på tryckfrihetsrätt
om den kombination av differentierad annonsskatt och selektivt presstöd som
propositionerna föreslår står i överensstämmelse med gällande grundlag. Lika
många gånger har majoriteten vägrat oss en sådan granskning, trots att skatteutskottet
i skrivelse till konstitutionsutskottet begärt ett yttrande "beträffande
de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på prop. 1971: 27 och 28". Vi finner
därför utskottets handläggning av denna fråga helt otillfredsställande.
Som
framgår av reservationen till konstitutionsutskottets yttrande till
skatteutskottet kan "starkt ifrågasättas om de båda propositionerna 1971:
27 och 28 om annonsskatt och presstöd i förening, främst med hänsyn till de
däri förekommande diskriminatoriska inslagen, står i överensstämmelse med
tryckfrihetsförordningen". Vår slutsats blir att bl. a. av dessa skäl bör
förslaget om annonsskatt avslås. För närmare argumentering i denna fråga
hänvisar vi till nämnda reservation, som bifogats detta betänkande.
Vår syn på konstruktionen
av presstödet framgår av motion 1971:
KU 1971:
32 12
1282 av herr Helén m. fl. till vilken vi hänvisar. Dess
synsätt överensstämmer på en rad punkter med den skrivelse som Svenska
Tidningsutgivareföreningen framlade för konstitutionsutskottet vid en
uppvaktning den 15 april i år. Eftersom situationen för vissa tidningar blivit
så akut kan vi som ett provisorium ansluta oss till delar av de förslag som
läggs fram i proposition 1971: 27. Detta sker i avvaktan på den utredning som
vi föreslår och med de modifikationer som motionen diskuterar.
Den utredning, som vi föreslår, bör omedelbart tillsättas.
Representanter för pressen bör ingå i den. Den skall undersöka det föreslagna
presstödets verkningar och föreslå lämpliga åtgärder med anledning därav.
Eftersom förslaget har tillkommit i stor brådska och utan remiss till
sakkunniga instanser är det särskilt viktigt att utredningen noga följer hur
reglerna om produktionsstödet tillämpas och omedelbart påtalar oformligheter
som kan uppstå.
I utredningens arbete bör också ingå att pröva verksamma
stödåtgärder av generell karaktär som på sikt kan träda i stället för eller
inrättas vid sidan av de nu föreslagna selektiva åtgärderna. Från principiella
synpunkter anser vi att generella åtgärder är att föredra framför selektiva,
och exempel återfinns i motion 1971: 1282. Utredningen bör också utföra en
förnyad ekonomisk analys av den svenska pressens ekonomiska läge inför
perspektivet av den allmänna reklamskatt som förutskickas i proposition 1971:
28. Propositionen har enligt vår mening ett alltför begränsat synsätt på
pressens ekonomiska svårigheter då man enbart utgår från konkurrenssituationen
på utgivningsorten.
Utredningen bör vidare granska de skillnader i beskattning
och stöd som görs mellan veckotidningar av olika slag. Vi finner indelningen i
privilegierade och diskriminerade veckotidningar olustig och föreslår att
utredningen så snabbt som möjligt undersöker detta frågekomplex. Vi vill också
få undersökt situationen för s. k. första-tidningar, vilka har att konkurrera
med sådana storstadstidningar som nu delvis ska få produktionsstöd. Dessa
lokala första-tidningars situation kan komma att försämras av en skärpt
konkurrens, och eventuella stödåtgärder bör här övervägas av utredningen.
Vi vill omedelbart komplettera 7 § i det utkast till
kungörelse om produktionsbidrag för dagstidningar som ingår i propositionen. På
vissa orter är avståndet i upplaga mellan första- och andratidningen mycket
eller ganska liten. Enligt propositionens egna siffror har t. ex. Gefle Dagblad
(fp) en upplaga som endast är omkring 700 exemplar större än Arbetarbladets
(s). För fall av det slaget är regeringens förslag vagt och orättvist även om
paragrafen, som utskottet föreslår, tillämpas generöst av styrelsen för
pressens lånefond. I motion 1971: 1282 föreslår vi en regel enligt vilken ett
lika stort bidrag utgår till både första- och andratidningen i fall där
skillnaden mellan respektive tidningars andel av deras sammanlagda nettoupplaga
icke överstiger 10 "/o, dock med den
KU 1971: 32 13
modifikationen
att till förstatidning ej skall få utgå högre produktionsbidrag än 1 miljon
kronor. Är skillnaden 20 "/o eller större bör inget produktionsstöd alls
utgå till förstatidningen. Är skillnaden mellan 10 och 20 f/o bör bidrag utgå
efter en proportionellt fallande skala till förstatidningen och fullt bidrag
till andratidningen.
Andra
i övriga motioner aktualiserade frågeställningar bör övervägas i den av oss
föreslagna utredningen. I frågan om samdistributionsrabatt ansluter vi oss till
utskottets uppfattning.
Vi
anser därför att utskottets hemställan under punkterna 2), 3) och 4) bort ha
följande lydelse
2)
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1971: 1282 såvitt nu är i
fråga godkänner grunder för produktionsbidrag till dagstidningar i enlighet
med vad som förordas i motionen 1971: 1282,
3)
att riksdagen med bifall till
motionen 1971: 1282 såvitt den ej behandlats under 2) och i anledning av
motionerna 1971: 1275, 1971: 1276, 1971: 1277, 1971: 1281 såvitt den ej
behandlats under 1) samt 1971: 1286 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
en parlamentarisk utredning för att granska pressens situation med de uppgifter
som angetts ovan och i motionen 1971: 1282,
4)
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1971: 1282 till Produktionsbidrag för
dagstidningar för budgetåret 1971/72 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag
av 37 000 000 kr.
KU 1971: 32 14
Bilaga
Konstitutionsutskottets
yttrande till skatteutskottet beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna
på propositionerna 1971: 27 ocb 28.
Till
Skatteutskottet
Skatteutskottet har den 15 april vid behandling av
proposition 1971: 28 med förslag till förordning om annonsskatt på yrkande av
herr Wärnberg enhälligt beslutat begära yttrande från konstitutionsutskottet
beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på propositionerna 1971: 27 och
28.
Med anledning härav får
konstitutionsutskottet anföra följande.
Enligt
förslaget i proposition 1971:28 skall annonsskatt utgå med 6 "/o för
annons i allmän nyhetstidning och 10 o/o för annan annons. Med allmän nyhetstidning
avses publikation av dagspresskaraktär som normalt utkommer med minst ett
nummer varje vecka.
Utöver
de olika skattesatserna för olika slag av tidningar innebär förslaget en
ytterligare differentiering av olika tidningar, nämligen i fråga om omsättningens
storlek. Enligt förslaget skall annonsskatt utgå för alla annonser, men
redovisningsskyldighet inträder först när annonsernas sammanlagda
beskattningsvärde överstiger 3 000 000 kronor för kalenderår. En dagstidning
får sålunda från det influtna skattebeloppet draga av 180 000 kronor (6 o/o av
3 000 000 kronor) och en veckotidning 300 000 kronor (10 »/o av 3 000 000
kronor) vid inbetalningen till riksskatteverket. Härigenom kommer vissa
tidningar att ej behöva redovisa någon skatt.
Förslaget
i proposition 1971: 27 angående stöd till dagspressen innebär att
andratidningar, dvs. sådana dagstidningar som på sin utgivningsort har mindre
upplaga än annan dagstidning, får ett produktionsbidrag beräknat på grundval av
pappersförbrukningen och uppgående till högst 3 500 000 kronor för
storstadstidning och 1 000 000 kronor för annan tidning samt slutligen för
dagstidning som utkommer en gång i veckan 200 000 kronor. Dagstidning
definieras på samma sätt i propositionen med förslag till presstöd som i annonsskatteförslaget.
När
det gäller att belysa de två nu framlagda förslagen från tryckfrihetsrättsliga
synpunkter är bestämmelserna i 1 kap 2 § av 1949 års tryckfrihetsförordning
(TF) främst av intresse. Där stadgas följande:
Någon tryckningen föregående granskning av skrift
eller något förbud mot tryckning därav må ej förekomma.
Ej
heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av
skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna
KU 1971: 32 15
förordning,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten.
I 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag till
tryckfrihetsförordning (SOU 1947: 60) uttalas beträffande denna §, som i
utredningens förslag även riktade sig till enskilda, följande:
I andra stycket upptages, i enlighet med vad förut
anförts, en bestämmelse, som i regel förbjuder någon att hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten; endast
sådana åtgärder, som aga stöd i tryckfrihetsförordningen, äro tillåtna. Stadgandet
riktar sig såväl till myndighet som till enskilda. Såsom exempel å lagrummets
tillämplighet må följande framhållas.
Vad
angår myndighets verksamhet följer av stadgandet att polismyn
dighet icke äger avstänga den i ett boktryckeri anställda personalen
från tillträde till tryckeriet i anledning av att därifrån utgives skrift med
visst politiskt innehåll eller, i annat fall än som i tryckfrihetsförordning
en angives, bereda sig tillträde till tryckeriet för att omhändertaga
tryckalster. Vid en ransonering i anledning av pappersbrist må ej hän
syn tagas till politiska synpunkter.
En
begränsning av stadgandets räckvidd ligger däri att det endast avser sådana
åtgärder som grunda sig på skriftens innehåll. Det hindrar således icke någon
att exempelvis inställa pappersleverans till ett tidningsföretag på grund av
dess insolvens eller att nedlägga arbetet vid ett tryckeri i samband med
förhandlingar om löneuppgörelser. Ej heller medför stadgandet någon
förpliktelse för den enskilde att medverka till tryckning, utgivning eller
spridning av skrift. En boktryckare kan således fritt avvisa tryckning av
skrift på grund av dess innehåll. Med hänsyn till det ansvar för
tryckfrihetsbrott, som kan åvila boktryckaren, är det uppenbart att han måste
kunna vägra sin medverkan i sådana fall då dylikt ansvar kan inträda. Men även
eljest måste boktryckaren äga frihet att avgöra, vilket tryckningsarbete han
vill åtaga sig. Likaså kan en försäljare av tidningar eller andra tryckta
skrifter avvisa skrift, som han på grund av dess innehåll icke själv önskar
saluföra. Såsom redan anförts innefattar stadgandet icke någon inskränkning i
yttrandefriheten. Ett uttalande i pressen eller i en mötesresolution mot vissa
skrifter på grund av deras innehåll beröres således icke av stadgandet.
En
annan begränsning i stadgandets tillämplighet innefattas däri att åtgärden
måste menligt påverka skriftens tryckning, utgivning eller spridning. I
lagtexten har denna menliga påverkan betecknats såsom hinder. För att hinder
skall anses föreligga bör ej fordras att det är av sådan absolut karaktär att
det medför omöjlighet för tryckning, utgivning eller spridning över huvud
taget. Även ett partiellt hinder, exempelvis omöjliggörande av försäljning på
viss plats, faller under lagrummet. Vidare måste, även om åtgärden icke
omöjHggör den verksamhet varom är fråga, de ekonomiska återverkningarna
tilläggas betydelse. Äro dessa av den ingripande verkan att verksamhetens
fortsättande icke kan anses ekonomiskt berättigad, bör hinder som avses i
lagrummet anses föreligga.
Svenska tidningsutgivareföreningen ifrågasatte i
sitt yttrande över tryckfrihetssakkunnigas förslag om då tillämpad ordning för
pappers-
KU 1971:32 r 16
ransonering enligt vilken de periodiska publikationerna
indelades i skilda kategorier med olika procentuell papperstilldelning i
förhållande till en grundkvantitet, inte stred mot det föreslagna stadgandet i
1 kap. 2 § andra stycket. Vidare framhöll föreningen bl. a. att statsmakterna
kan ingripa med stridsåtgärder till förmån för viss tidning eller grupp av
tidningar och utforma dessa så att de indirekt bli hinderliga för tryckning,
utgivning eller spridning av annan tidning. Därför ansåg föreningen det böra
klart utsägas att stödåtgärder av dylikt slag icke bör få förekomma i fråga om
opinionsbildande publikationer.
Departementschefen framhöll i proposition 1948: 230 med förslag
till tryckfrihetsförordningen där 1 kap. 2 § andra stycket föreslogs avse
endast myndighet eller annat allmänt organ följande:
I och för sig torde det icke kunna
anses stridande mot stadgandet att en ur försörjningssynpunkt påkallad
pappersransonering sker enligt allmänna behovsgrunder, dock utan åtskillnad
mellan särskilda publikationer på grund av deras politiska inriktning eller
ställningstaganden i andra frågor, samt att vid en sådan ransonering även
publikationens egenskap av nyhetsorgan, förstörelselitteratur eller
vetenskapligt arbete beaktas. Men otvivelaktigt erbjuder varje ransonering av
papper eller andra liknande åtgärder stora möjligheter till missbruk. Det är
därför av synnerlig vikt att stadgandets syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten
noga beaktas.
Med anledning av vad tidningsutgivareföreningen anfört om
statliga stödåtgärder till förmån för vissa opinionsbildande publikationer må
framhållas att stadgandet icke åsyftar åtgärder av detta slag; det hindrar icke
ett motarbetande av viss tryckt skrift genom framställning, utgivning och
spridning av andra tryckta skrifter, även om sådana åtgärder från det allmännas
sida eljest i vissa fall kunna framstå som olämpliga.
Konstitutionsutskottet anförde i
sitt utlåtande (KU 1948: 30) över förslaget ingenting i denna del. Riksdagen
godkände propositionen i denna del.
Stadgandet har belysts i kommentarer till TF samt i vissa
sakkunnigyttranden, vilka i aktuella delar bifogas till detta yttrande.
Från tryckfrihetsrättsliga synpunkter kan ställas frågorna
om en differentierad beskattning av tidningar i enlighet med annonsskatteförslaget
är förenligt med TF:s bestämmelser, om skattens storlek kan vara förenlig med
TF:s bestämmelser, om det föreslagna presstödet skulle kunna få en så stark
negativ verkan att det skulle utgöra hinder i TF:s mening för tidning som inte
får del av stödet och slutligen om genom kombinationen av de båda förslagen
hinder skulle kunna uppkomma.
Utskottet har vid sin bedömning av presstödet fäst
avgörande vikt vid dess positiva syfte att vidmakthålla och vidga möjligheterna
till en fri debatt och kan med denna utgångspunkt ej finna det föreslagna
stödet oförenligt med TF:s bestämmelser.
Vad gäller
förslaget till annonsskatt vill utskottet anföra följande.
KU
1971: 32 17
Differentierad beskattning av
tryckta skrifter är inte någon nyhet inom skattelagstiftningen. I 1959 års
förordning om allmän varuskatt (SFS 1959: 507) undantogs i 10 § 1 mom. från
skatteplikt bl. a. "Allmänna nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna
medlemsblad, personaltidningar och liknande publikationer, dock endast i den
mån dessa publikationer tillhandahålles utan särskild avgift". Enligt
anvisningarna till 10 § 1 mom. gällde undantaget för allmänna nyhetstidningar
sådana publikationer av dagspresskaraktär, som normalt utkommer med minst ett
nummer per vecka.
Till grund för förslaget om allmän varuskatt låg
betänkande (SOU 1957: 13) av 1952 års kommitté för indirekta skatter, vilken
föreslog skattefrihet för tidningar och tidskrifter. Under remissbehandlingen
ifrågasattes om inte en allmän varuskatt borde omfatta även tidningar och
tidskrifter.
Departementschefen anförde i prop. 1959: 162 om förslag
till allmän varuskatt i fråga om tidningar:
Såsom framgått av det föregående är
min principiella uppfattning att en allmän varuskatt bör göras så vidsträckt
som möjligt. Ur denna synpunkt finner jag det både angeläget och motiverat,
att man utnyttjar det icke oväsentliga skatteunderlag, som konsumtionen av
periodiska publikationer erbjuder. Härför talar även det förhållandet, att jag
i likhet med kommittén icke finner anledning att undantaga böcker från beskattning.
Jag är visserligen medveten om, att en beskattning av tidningar och
tidskrifter erbjuder vissa problem. Dessa synes dock kunna bemästras på ett
tillfredsställande sätt, därest beskattningen på området utformas enligt
följande riktlinjer.
Till att börja med bör från beskattning undantagas
allmänna nyhetstidningar eller vad som i dagligt tal brukar benämnas
dagspressen. Därmed bör förstås tidningar med nyhetsinnehåll, som utkommer med
i regel minst tre nummer per vecka. Det torde inte erbjuda några särskilda
svårigheter med en sådan avgränsning av beskattningsområdet.
I den av riksdagen godkända
reservationen till bevillningsutskottets utlåtande (BeU 1959: 60) redovisas bl.
a. motionsyrkanden med invändningar att det inte är förenligt med TF:s anda
att i beskattningshänseende behandla olika slag av skrifter skiljaktigt samt
att den föreslagna gränsdragningen skulle leda till beskattning av en rad orts-
och provinstidningar med utpräglad dagspresskaraktär.
Reservanterna
uttalade vidare:
Utskottet finner för sin del de i
motionerna och skrivelserna anförda synpunkterna rörande beskattningen av vissa
tidningar och tidskrifter värda beaktande. Beträffande allmänna nyhetstidningar
torde det, enligt vad utskottet funnit, vara möjligt att utan större
skattetekniska olägenheter ernå en sådan utvidgning av det skattefria området,
som motionsvis förordats. Till sin karaktär skiljer sig nämligen de i
allmänhet lokalt eller provinsiellt betonade nyhetsorgan, det här är fråga om,
väsentligen från den övriga veckopressen. På grund härav föreslår utskottet,
KU 1971:
32 18
alt undantaget för allmänna nyhetstidningar utsträckes
till sådana publikationer av dagspresskaraktär som utkommer med allenast ett
eller två nummer i veckan. Utskottet har härvid utgått från att riksskattenämnden
på grundval av nu antydda riktlinjer skall kunna meddela bindande förklaring om
viss nyhetspublikation är skattepliktig eller ej.
.'ven enligt
mervärdeskatteförordningen (SFS 1968: 430) undantas från skatteplikt bl. a.
allmän nyhetstidning, som definieras på samma sätt som i
varuskatteförordningen.
Till grund för mervärdeskatteförordningen låg ett av
särskild utredningsman framlagt betänkande (Stencil Fi 1967: 10) i vilket
beträffande skatt på dagstidningar anfördes följande (prop. 1968: 100):
Utifrån rent skattetekniska
bedömningar finner utredningen, att dagstidningarna bör omfattas av
skatteplikten. Därmed ernås också en inte oväsentlig ökning av
skatteunderlaget. Då emellertid andra synpunkter än sådana som utredningen haft
att beakta kan anföras mot att införa skatteplikt för dagstidningarna tillägger
utredningen, att ett bestående undantag för dagspressen bör utformas som en
fullständig skattefrihet. Tidningsföretagen liksom återförsäljarna av
dagstidningarna bör således även i detta fall ha rätt till generell avdragsrätt
för ingående skatt.
Departementschefen förordade att
undantaget för dagstidningar överfördes till mervärdeskatten i avvaktan på
resultatet av den pågående presstödsutredningen.
I motioner med anledning av mervärdeskatteförslaget
anfördes bl. a. att från tryckfrihetssynpunkt måste ett generellt undantag för
tryckta skrifter vara det rimligaste. Riksdagen godkände bevillningsutskottets
utlåtande (BeU 1968: 45) i vilket motionerna avstyrktes med hänvisning till
vad utskottet anfört i fråga om beskattningens räckvidd, dvs. att skatten så
långt möjligt borde vara generell.
Riksdagen har alltså godkänt att vissa tidningar, dvs.
veckotidningar utan dagspresskaraktär, beskattas, medan andra tidningar som
utkommer minst en gång i veckan och har dagspresskaraktär undantas från
beskattning. Beskattningen av vissa tidningar har därmed inte betraktats som
ett hinder i TF:s mening för utgivning av dessa, ehuru andra tidningar inte
skattebelagts.
Stockholm den 23 april 1971
På konstitutionsutskottets vägnar: GEORG PETTERSSON
Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s). Adamsson (s),
Nelander (fp). Henningsson (s), Hernelius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo
(c), Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp). Mossberg (s), Pettersson i Örebro
(c), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s) och Olsson i
Sundsvall (c).
KU 1971: 32 19
Reservation
av
herrar Nelander (fp), Ahlmark (fp), Hernelius (m) och Werner (m), vilka anfört.
Skatteutskottet
har begärt ett yttrande från konstitutionsutskottet "beträffande de
tryckfrihetsrättsliga aspekterna på prop. 1971: 27 och 28". Vi finner det
naturligt och nödvändigt att en sådan granskning görs. Därför har vi upprepade
gånger föreslagit att konstitutionsutskottet begär utlåtanden från experter på
tryckfrihetsrätt för att inhämta deras bedömningar. Varje gång vi hemställt om
sådana expertutlåtanden i form av utfrågning och/eller skriftliga yttranden har
majoriteten i utskottet med 11 röster mot 4 avvisat våra förslag.
Denna
handläggning av väsentliga frågor som berör en av grundlagarna är djupt
olustig. De båda partier, som gjort en överenskommelse om annonsskatt och
presstöd, vill hindra minoriteten i utskottet och allmänheten att få propositionerna
granskade från tryckfrihetsrättslig synpunkt. För ett antal år sedan skrev
konstitutionsutskottet (KU 1959: 8) att "en minoritets legitima krav på
sakupplysningar i praxis beaktats av majoriteten" vad gäller
utskottsarbetet. Samma inställning har hävdats av författningsutredningen 1963
och grundlagberedningen 1969. Ändå har majoriteten i konstitutionsutskottet i
den här frågan nu inte velat medge minoriteten att få de sakupplysningar och
bedömningar som vi anser centrala för att värdera propositionerna 1971: 27 och
28.
Resultatet
har därför blivit att konstitutionsutskottet inte gjort en seriös bedömning av
den fråga som skatteutskottet begärt vår uppfattning om. Detta framgår klart
av majoritetens skrivelse, som vi finner ytlig och ofullständig. Genom denna
handläggning av ärendet i utskottet har inte heller vi kunnat göra den
ingående analys som vi hade önskat. Vi finner det ändå uppenbart att den
kombination av differentierad annonsskatt och selektivt presstöd, som de båda
propositionerna föreslår, reser allvarliga invändningar från
tryckfrihetssynpunkt.
Tryckfrihetsförordningen
talar (1 kap. 2 §) om att "ej heller vare tillåtet för myndighet eller
annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke
äger stöd i denna förordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften
eller dess spridning bland allmänheten". I Malmgrens "Sveriges
grundlagar" 1969 görs följande kommentar till ordet "hindra":
Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärd, som
verkar väsentligt försvårande eller ekonomiskt förlustbringande är otillåten.
En skatt, lagd å vissa publikationer på grund av deras innehåll, som klart
försvårar utgivningen, kan exempelvis anses som ett hinder. På liknande sätt
torde även positiva ingripanden till stöd för vissa publikationer på grund av
deras innehåll kunna erhålla den faktiska karaktären av hinder för konkurrerande
publikationer, vilka icke kommit i åtnjutande av stödåtgärderna.
KU 1971:
32 20
I ett yttrande den 3 mars 1965 till
Vectu (Veckopressektionen inom Svenska Tidningsutgivareföreningen) har
hovrättspresidenten Björn Kjel-lin gjort följande bedömning av problemet om
skatt på tryckta skrifter:
Även om man alltså med tanke på
detta motivuttalande icke bestämt kan påstå att utformningen av den nuvarande
varuskatten på denna punkt strider mot tryckfrihetsförordningen, är det
uppenbart att redan en avsevärd höjning av varuskattens procenttal kan göra
frågan mera tveksam. Om man i förväg kan bedöma att denna höjning såsom en
säker och mycket sannolik effekt, får till resultat att vissa publikationer
måste nedläggas, kan det icke uteslutas att en uppfattning att detta resultat
är önskvärt inverkar på beslutet. Syftet med åtgärden kan vara sammansatt. Ett
huvudsyfte att få in mer pengar i statskassan kan vara förenat med ett
sekundärt syfte att en del publikationer, som betraktas som icke önskvärda,
skall förkvävas av den höjda skatten. Det är härvid icke möjligt att enbart
beakta syftet hos någon bestämd person. Det räcker i detta hänseende icke med
sinnets renhet hos t. ex. finansministern för att göra åtgärden oantastlig ur
tryckfrihetssynpunkt. Redan möjligheten att i åtgärden kan inläggas ett
sekundärt syfte att förkväva vissa publikationer gör åtgärden tvivelaktig.
Ur dessa synpunkter kan det icke nog framhållas att man
bör undvika alla åtgärder vilkas förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas.
Varje avsteg från en strikt och odiskutabel grundlagstolkning utgör en fara för
efterföljd. Varje uppmjukning av skyddet för tryckfriheten är ett farligt
exempel, som kan åberopas i framtiden, då striden måhända icke gäller statens
skatteinkomster utan försvaret för en fri och demokratisk samhällsordning.
I sin skrivelse till riksdagens
skatteutskott den 31 mars 1971 anförde Svenska Tidningsutgivareföreningen:
att enligt TU:s mening
tryckfrihetsfrågorna som icke till någon del analyseras i propositionen
genom utskottets försorg måste bli föremål för ingående prövning, eftersom de
tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska problem, som är förbundna med
varje form av sarbeskattning av tidningar och tidskrifter, får en alldeles
särskild vikt när som i förevarande fall ett diskriminatoriskt skatteförslag
sammankopplas med ett förslag om stöd åt vissa tidningar och tidskrifter.
1 en skrivelse till riksdagens
konstitutionsutskott den 13 april 1971 förklarade vidare Svenska
Tidningsutgivareföreningen:
Nu framlägges ett förslag utan
något som helst försök till redovisning av de tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska
problemen. Detta är utomordentligt anmärkningsvärt. Den senaste
pressutredningen framlade sina rekommendationer om särskilda samhällsinsatser
först seda:. en grundlig tryckfrihetsrättslig analys visat att åtgärderna icke
kunde sägas kollidera med gällande rättsregler och praxis.
Också andra uttalanden av
framstående bedömare av svensk tryckfrihetsrätt och experter inom
tidningsbranschen går i samma riktning.
Det kan därför starkt ifrågasättas om de båda
propositionerna 1971: 27 och 28 om annonsskatt och presstöd i förening, främst
med hänsyn
KU 1971: 32 21
till
de däri förekommande diskriminatoriska inslagen, står i överensstämmelse med
tryckfrihetsförordningen. Då det som ovan framhållits är väsentligt att man
"undviker alla åtgärder vilkas förenlighet med grundlagen ens kan
ifrågasättas" (hovrättspresident Kjellin 1965) borde således förslaget om
annonsskatt avslås.
KU 1971: 32 22
Bilaga
till bilaga beträffande konstitutionsutskottets yttrande till skatteutskottet.
Tryckfrihetsrättsliga uttalanden i frågor som
aktualiseras genom propositionerna om annonsskatt och presstöd
I MalmgrenSundbergPetréns utgåva av Sveriges
grundlagar sägs beträffande hinder i 1 kap. 2 § andra stycket TF:
Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärd, som
verkar väsentligt försvårande eller ekonomiskt förlustbringande är otillåten.
En skatt, lagd å vissa publikationer på grund av deras innehåll, som klart för-.svårar
utgivningen, kan exempelvis anses som ett hinder. På liknande sätt torde även
positiva ingripanden till stöd för vissa publikationer på grund av deras
innehåll kunna erhålla den faktiska karaktären av hinder för konkurrerande
publikationer, vilka icke kommit i åtnjutande av stödåtgärderna.
Beträffande repressiva åtgärder, dvs. åtgärder
efter utgivningen, uttalar Hilding Eek i "Nya
tryckfrihetsförordningen" (1948) att sådana för att vara att betrakta som
hinder i TF:s mening måste menligt påverka en skrifts tryckning, utgivning
eller spridning. Vidare anför Eek (s. 51) "att åtgärder som särskilt
underlättar en skrifts utgivning, t. ex. ekonomiskt stöd från det allmänna,
inte kan angripas såsom otillåtna hinder för utgivningen av andra skrifter är
uppenbart".
Natanael
Gärde avgav på begäran av tidningsutgivareföreningen i samband med föreningens
yttrande över 1949 års skatteutrednings förslag om införande av en särskild
skatt på tidskrifter av "huvudsaklig förströelsekaraktär" ett
utlåtande om förslagets överensstämmelse med tryckfrihetslagstiftningen.
Utlåtandet trycktes (1950) med titeln "Om sarbeskattning av tryckta
skrifter ur tryckfrihetsrättslig synpunkt". Gärde uttalar om förslaget:
Det kan icke råda någon tvekan om att en
lagstiftning av detta slag
fullföljer samma syfte som censuren. För envar som kommit till insikt
om tryckfrihetens betydelse torde det ock utan vidare stå klart till
vilka ödesdigra konsekvenser det skulle leda om statsmakterna skulle
äga befogenhet att i annan ordning än tryckfrihetsförordningen före
skriver såsom grundval för repressiva åtgärder ingå i ett bedömande
av tryckta skrifters innehåll.--
Mot
de åsikter som jag i detta utlåtande framfört kommer kanske att invändas att
den förutsättning, på vilken dessa åsikter byggts, icke skulle vara för handen.
Motiven till beskattningen skulle enligt en sådan uppfattning vara av rent
fiskal karaktär; den omständigheten att skatt lägges å vissa tidskrifter men ej
å andra, skulle ej innebära någon diskrimination av de skattepliktiga
tidskrifterna. Enligt min mening är en sådan invändning icke berättigad.
KU 1971: 32 23
Även om statsmakterna vid sin behandling av denna
skattefråga skulle förklara sig helt frånfalla det från dess tidigare
behandling dock klart dokumenterade repressiva syftet med en sådan skatt,
kvarstår dock alltjämt i skattens egen uppbyggnad en sådan diskrimination.
Erik Fahlbeck anför i boken
"Tryckfrihetsrätt" (1951) beträffande 1 kap. 2 § andra stycket TF
följande:
Härmed avses t. ex. ingripande mot tryckerier,
vilka framställa ur moralisk eller allmänt kulturell synpunkt förkastliga
tryckalster, för den härskande regimen politiskt misshagliga skrifter, eller
liknande. Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärder, vilka försvåra
tryckning osv., så att denna blir ekonomiskt förlustbringande (t. ex. genom
skatt å vissa publikationer) måste anses förbjudna. De i I: 2,
st. 1 och 2 avsedda, förbjudna åtgärderna utgöra sålunda ämbetsbrott. Av
krisförhållanden framkallade ransoneringsåtgärder ifråga om t. ex. papper,
tryckutensilier, osv. äro däremot icke stridande mot TF, försåvitt dessa åtgärder
opartiskt drabba alla lika, alltså ej äro riktade mot vissa publikationer på
grund av dessas innehåll. Att risk för mannamån eller obehörigt hänsynstagande
till ovan berörda intressen kan ligga nära är dock tydligt.
Gustaf Petrén framhåller i boken
"Tryckfrihetslagstiftningen" (4:e uppl. 1968) följande:
Av betydelse är vidare, att den hindrande åtgärd,
som avses med sistnämnda förbud, skall ha sin grund i skriftens innehåll. Om
åtgärder vidtagas mot tryckningen av skrift t. ex. i syfte att förhindra
brottsligt förfarande skriften innehåller vilseledande uppgifter och skall
nyttjas i bedrägligt syfte blir förbudet icke tillämpligt. Även vid bedömande
av vilka åtgärder som skola betecknas som hindersamma för tryckning och
utgivning måste hänsyn främst tagas till, om åtgärden verkligen syftar till att
angripa yttrandefriheten. En pappersransonering, som har sin grund allenast i
försörjningshänsyn, har exempelvis av departementschefen vid TF:s antagande
icke ansetts strida mot detta stadgande. Tidningsutgivareföreningen har å andra
sidan ifrågasatt, om icke en ransonering, som genomföres på så vis att
tidskrifterna uppdelas i olika klasser med olika tilldelning av papper, vore
en sådan otillåten åtgärd, som avses med förbudet. Olika behandling med hänsyn
till skriftens innehåll har dock ansetts tillåtlig i skattehänseende.
Erik Holmberg anför i Frihet och ansvar i tryck och
radio (1968) under rubriken frihet mot andra hinder:
Även ekonomiska bördor avses, om dessa är så tunga
att "verksamhetens fortsättande icke kan anses ekonomiskt
berättigat". TF hindrar inte en skatt som drabbar alla skrifter lika.
Riksdagen har vidare godtagit att olika slag av tidningar behandlas olika då
det gäller skyldighet att betala allmän varuskatt. "Allmänna
nyhetstidningar" har undan-tagits från sådan skatt (10 § 1 mom. 7 i
förordningen 1/12 1959 om allmän varuskatt). Enligt anvisningarna gäller detta
undantag "sådana publikationer av dagspresskaraktär, som normalt utkomma
med minst ett nummer varje vecka". Här görs alltså skillnad mellan sådana
veckotidningar som är av dagspresskaraktär och andra veckotidningar. Från
KU 1971:
32 24
veckopressens sida har man gjort gällande att
statsmakterna här har
gjort ett avsteg från förbudet mot hinder "på grund av skrifts inne
håU". Skillnaden finns kvar i det för 1968 års riksdag framlagda för
slaget till förordning om mervärdesskatt.--- Hur skall man bedö
ma det fallet att statsmakterna subventionerar tidningar eller andra
tryckta skrifter och därigenom påverkar konkurrensförhållandena?
Det kan fastslås att generella subventioner inte förbjuds
av TF. Vissa selektiva subventioner faller också utanför TF:s förbud mot hinder
därför att de delas ut oberoende av skrifternas innehåll. Så torde vara fallet
med den subvention som kan ligga i att postverket, som det påstås,
distribuerar dagstidningar för avgifter som inte täcker kostnaderna.
Visserligen anlitas posten mest av tidningar av vissa slag. Men det är i varje
fall inte fråga om någon innehållsmässig diskriminering.
I motiven till stadgandet om hinder (1: 2: 2 TF) sade
föredragande departementschefen att stadgandet inte åsyftade statliga
stödåtgärder till förmån för vissa opinionsbildande publikationer. (Prop. 1948:
230 s. 111). I betänkandet "Dagstidningarnas ekonomiska villkor" (SOU
1965: 22) föreslogs ett statligt stöd åt dagspressen vilket skulle utgå till de
politiska partierna i proportion till dessas styrka och av partierna fördelas
till tidningar. Anordningen kritiserades från juristhåll såsom tvivelaktig från
tryckfrihetsrättslig synpunkt, men justitieministern avfärdade i riksdagen
dubierna såsom "funderingar".
Erik Holmberg granskade på begäran
av 1967 års pressutredning dess förslag som framlades i betänkandet
Dagspressens situation (SOU 1968: 48) från tryckfrihetsrättsliga
utgångspunkter. Hans synpunkter beträffande förslaget om samdistributionsrabatt
sammanfattas på följande sätt:
Det synes osannolikt att
samdistributionsrabatten någon gång skulle få en så stark negativ verkan för
ett tidningsföretag att den, kvantitativt sett, fyller de krav som måste
ställas för att rabatten skulle vara ett hinder i TF:s mening för någon skrift
som inte får del av rabatten. Förslaget är vidare så konstruerat att den
tidning som skulle få sitt läge försämrat av rabatten regelmässigt den
största tidningen på orten antingen kan hindra att samdistribution ordnas eller
kan få del av stödet. I båda fallen blir resultatet att något hinder inte kan
anses ha blivit rest för denna tidning.
I ett par hänseenden har jag angivit undantagsfall i vilka
en tidning teoretiskt skulle kunna råka i svårigheter som följd av att andra
tidningar får distributionsrabatt. Jag har syftat dels på en tidning som är
ensam på orten och därför inte kan ingå i någon samdistribution, dels på en-
eller tvådagarstidningar som väl kan delta i samdistribution men som inte får
del av någon rabatt. Härvidlag har jag uttalat den uppfattningen att det inte
torde föreligga vad TF syftar på med förbudet mot hinder "på grund av
skrifts innehåll". Emellertid har jag ifrågasatt om man inte möjligen
borde ställa strängare krav på en samhällelig stödåtgärd än vad TF bjuder. Med
en sådan tankegång, som inte kan stödjas på TF, har jag väckt tanken att rabatt
borde utgå även i dessa undantagsfall.
KU 1971:
32 25
I fråga om förslaget att inrätta en
pressens lånefond blev Holmbergs slutsats att en lånefond utformad enligt
pressutredningens förslag måste anses godtagbar från tryckfrihetsrättslig
synpunkt, i varje fall om det i reglementet för fonden föreskrivs att
prövningen av låneansökningar inte får påverkas av sökandetidningens politiska
inriktning eller ställningstaganden i särskilda frågor.
I ett den 3 mars 1965 till Vectu (Veckopressektionen inom
Svenska Tidningsutgivareföreningen) avgivet yttrande om "Skatt på
tidningar, tidskrifter och andra tryckalster" anför Björn Kjellin bl. a.
följande:
Om man mot bakgrunden av dessa
uttalanden under förarbetena till tryckfrihetsförordningen frågar sig i vad mån
en skatt kan utgöra ett hinder som enligt tryckfrihetsförordningen icke får
uppställas för tryckning, utgivning eller spridning, kan man väl i de flesta
fall anta att en skatt icke kan betecknas som ett sådant hinder. I varje fall
synes man helt kunna utesluta en skatt som är ställd i relation till i vad mån
verksamheten är inkomstbringande och blott avser en procentuell andel av
vinsten. Är skatten däremot av typen varuskatt beror svaret på skattens
omfattning och verkningar. Man kan icke anta att en sådan skatt under alla
förhållanden går fri från anmärkning ur tryckfrihetssynpunkt. I motiven till
den nya tryckfrihetsförordningen (betänkande s. 211) har uttryckligen angivits
att de ekonomiska verkningarna måste tilläggas betydelse. Är dessa av så
ingripande verkan att verksamhetens fortsättande icke kan anses ekonomiskt
berättigat, bör hinder i den mening tryckfrihetsförordningen anger anses
föreligga.
En förutsättning för att en skatt, som sålunda skapar ett
hinder för tryckning, utgivning och spridning av skriften skall anses stridande
mot tryckfrihetsförordningen är emellertid också att detta hinder uppställes på
grund av skriftens innehåll. Om beskattningen för att här angiva ett extremt
exempel införes i syfte att undertrycka misshagliga publikationer, som en
diktatorisk regim vill befria sig från, samtidigt som andra för regimen mera
välbehagliga publikationer subventioneras, är åtgärden klart grundlagsstridig.
Det är emellertid uppenbarligen mera vanskligt att i andra mindre extrema fall,
som man praktiskt sett kan ha att räkna med, klart angiva var gränsen går
mellan ett lagligt och ett olagligt skattebeslut. Vissa uttalanden i
propositionen angående tillåtligheten av en ur försörjningssynpunkt påkallad
pappersransonering, ger vid handen att departementschefen icke var främmande
för tanken att en viss avvägning kunde göras mellan olika grupper av publikationer
med hänsyn till deras egenskap av nyhetsorgan, förströelselitteratur eller
vetenskapligt arbete, under förutsättning dock att det därvid icke gjordes
någon åtskillnad mellan särskilda publikationer på grund av deras politiska
inriktning eller ställningstagande i särskilda frågor. På samma ställe betonade
emellertid departementschefen att dylika åtgärder otvivelaktigt erbjuder stora
möjligheter till missbruk och att det är av synnerlig vikt att stadgandets
syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten noga beaktas.
Även om man alltså med tanke på detta motivuttalande icke
bestämt kan påstå att utformningen av den nuvarande varuskatten på denna punkt
strider mot tryckfrihetsförordningen, är det uppenbart att redan
KU 1971: 32 26
en
avsevärd höjning av varuskattens procenttal kan göra frågan mera tveksam. Om
man i förväg kan bedöma att denna höjning, såsom en säker och mycket sannolik
effekt, får till resultat att vissa publikationer måste nedläggas, kan det icke
uteslutas att en uppfattning att detta resultat är önskvärt inverkar på
beslutet. Syftet med åtgärden kan vara sarn-mansatt. Ett huvudsyfte att få in
mer pengar i statskassan kan vara förenat med ett sekundärt syfte att en del
publikationer, som betraktas som icke önskvärda, skall förkvävas av den höjda
skatten. Det är härvid icke möjligt att enbart beakta syftet hos någon bestämd
person. Det räcker i detta hänseende icke med sinnets renhet hos t. ex.
finansministern för att göra åtgärden oantastlig ur tryckfrihetssynpunkt. Redan
möjligheten att i åtgärden kan inläggas ett sekundärt syfte att förkväva vissa
publikationer gör åtgärden tvivelaktig.
Ur
dessa synpunkter kan det icke nog framhållas att man bör undvika alla åtgärder
vilkas förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas. Varje avsteg från en
strikt och odiskutabel grundlagstolkning utgör en fara för efterföljd. Varje
uppmjukning av skyddet för tryckfriheten är ett farligt exempel, som kan
åberopas i framtiden, då striden måhända icke gäller statens skatteinkomster
utan försvaret för en fri och demokratisk samhällsordning.
Därför
är en skatteläggning som icke gör skillnad mellan olika typer eller grupper av
publikationer att förorda.
Gustaf Petrén uttalar i PM den 5 april 1965 till
Vectu angående beskattning av tryckta skrifter ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt bl. a.:
Ordet "fritt" i 1 kap. 1 § TF måste
uppenbarligen tolkas mot bak
grund av vad----- stadgas om hinder i 1 kap. 2 § TF. För att den
frihet, varom talas i
förstnämnda paragraf, skall anses vara åsidosatt, måste beskattningen ha nått
en hög intensitet. Varje form av beskattning, som drabbar en rörelse för
tryckning och utgivning av skrifter, kan givetvis ej anses såsom ett sådant
hinder. Beskattningens intensitet måste vara sådan, att denna vid en objektiv
bedömning framstår som ett verkligt hinder av i det närmaste prohibitiv art för
skriftens utkommande, för att beskattningsreglerna skall vara att betrakta som
oförenliga med nu ifrågavarande grundlagsstadgande. Denna gräns kan uppenbarligen
icke fastläggas vid ett visst skatteprocenttal. 1 varje särskilt fall får
bedömas om beskattningsregelns effekt blir den att friheten att ytrra sig i
tryckt skrift i realiteten eluderas. Där är därvidlag självfallet likgiltigt
på vilket led beskattningen lägges, om på tryckningen, på utgivningen eller på
spridningen. I praktiken har grundlagsenligheten av relativt lågprocentiga
omsättningsskatter, uttagna i samband med spridning av böcker och andra tryckta
publikationer, aldrig på allvar ifrågasatts.
Vad
härefter gäller regeln i 1 kap. 2 § andra stycket TF- är
denna mera preciserad än
öppningsstadgandet i TF. Den gäller emellertid endast för det fall att åtgärd
vidtages för att hindra skrifts tryckning, utgivning eller spridning på grund
av skriftens innehåll. Hinder, som har sin grund i andra hänsyn, beröres ej av
bestämmelsen, t. ex. spridningshinder, föranledda av hänsyn till allmän ordning
på viss plats. Det är här att märka att, därest hinder av sist angivna art får
mera obegränsad räckvidd, regler härom kan komma att strida mot det allmänna
stadgandet i 1 kap. 1 § TF.
KU 1971: 32 27
En beskattningsåtgärd, som riktar sig mot viss
tryckt skrift på grund av dess innehåll, blir att bedöma enligt förevarande
bestämmelse i 1 kap. 2 § TF. Med hänsyn till stadgandets mera precisa natur
synes mig rimligt att hävda, att beskattningsåtgärder, som anknyter till
skriftens innehåll, redan vid en lägre hindersam effekt än då det gäller
generella ingripanden, måste betecknas som enligt 1 kap. 2 § otillåtna hinder.
Det för alltför långt att påstå, att varje skatt, som lägges på vissa slag av
tryckta skrifter på grund av dessa skrifters innehåll, är att anse såsom
grundlagsstridig. Men så snart skatten får i något avseende hindrande verkan,
uppkommer fråga om dess grundlagsenlighet.
Hur
ter sig läget, därest man går den omvända vägen rent tekniskt, dvs. om man av
fiskaliska skäl ålägger allt tryck en viss skatt, som icke kan anses utgöra ett
tryckfrihetsrättsligt hinder enligt 1 kap. 1 § TF, och därefter undantager
stora delar av detta skattelagda område alltefter skrifternas innehåll från
skatt, så att i realiteten den generella skatten kommer att drabba blott en
mindre del av området, vilket sålunda diskrimineras på grund av skriftemas
mindre önskvärda innehåll? Detta förfaringssätt måste betecknas såsom lika
angripbart, som om skatten lagts direkt på det med hänsyn till innehållet
diskriminerade orrirådet.
En
skattemässig differentiering mellan olika slag av tryckta skrifter med hänsyn
till skrifternas innehåll inbjuder under alla omständigheter till uppmärksam
granskning av åtgärden. TF vilar nämligen på den principiella uppfattning, som
kommit till uttryck i det grundläggande stadgandet i 1 kap. 1 § TF, att
tryckfriheten gäller "vad ämne som helst". Någon gradering mellan mer
och mindre kvalificerade skrifter känner icke TF. Så länge tryckfrihetens
gränser ej överskrides, bör alla skrifter enligt denna huvudtanke behandlas
lika.
Sammanfattningsvis
kan sägas att reglerna i TF är neutrala till beskattning av det tryckta ordet,
så länge denna ej uppnår sådan intensitet, att det kan sägas i realiteten
innebära att den grundlagsstadgade friheten att i tryckt skrift yttra sig
sättes åsido.
Beskattningsregler,
som träffar endast vissa slag av tryckta skrifter på grund av deras innehåll,
måste anses oförenliga med grundlagsbestämmelserna i 1 kap. 2 § TF, sä snart
de kan sägas utgöra ett mera påtagligt hinder för tryckning, utgivning och
spridning av skrifterna ifråga.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i yttrande
över pressutredningens betänkande (SOU 1965: 22):
Departementschefens uttalande i anledning av
tidningsutgivareföreningens påpekande bygger på den tankegången att vad som i
sig själv kan betecknas som ett utnyttjande av tryckfriheten och alltså är ett
i tryckfrihetsförordningen medgivet förfarande aldrig kan utgöra ett av
tryckfrihetsförordningen förbjudet hinder mot tryckning, utgivning eller
spridning. Man kan här jämföra med det fallet att en skrift utgives av
myndighet och helt bekostas av statliga medel. Det kan då icke göras gällande
att denna utgivning genom att ta vinden ur seglen för en redan utgiven tryckt
skrift skulle strida mot den angivna bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen. Icke
heller kan det eljest i regel hävdas att bidrag som lämnas av allmänna medel
till skrifts tryckning och utgivning utgör ett otillåtet hinder för tryckning,
utgivning och spridning av annan skrift. Vid stadgandets tolkning måste
emellertid samtidigt beaktas vad
KU
1971: 32 28
departementschefen
uttalade om att en ur försörjningssynpunkt påkallad pappersransonering kan
anses förenlig med tryckfrihetsförordningen endast om någon åtskillnad icke
göres mellan särskilda publikationer på grund av deras politiska inriktning
eller ställningstagande i andra frågor.
På
samma sätt som en pappersransonering gäller att andra åtgärder av ekonomisk
innebörd, t. ex. en skatt eller en höjning av posttaxorna, kan vara grundlagsstridig,
om vid dess tillämpning skillnad göres mellan olika publikationer på grund av
deras politiska inriktning eller eljest på grund av deras iimehåll förutsatt
att den ekonomiska effekten av åtgärden är av sådan omfattning att åtgärden ur
denna synpunkt kan anses som ett hinder mot publikationens utgivning. Detsamma
måste gälla om den vidtagna åtgärden väl formellt är av generell natur men
vissa publikationer genom en subventionering, fördelad efter politiska grunder,
undgår verkningarna, medan andra, som ej får sådana subventioner, av åtgärden
hindras att utkomma. Genom en sådan kombination av fördyrande åtgärder och en
statlig subventionering av vissa skrifter kan man tydligen nå just den effekt
som bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen riktar sig mot.
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710024
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.