Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning under år 1970

1971 · 137 sidor, varav 129 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 129 av 137 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:KU34, Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning under år 1970

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets
betänkande nr 34 år 1971 KU 1971: 34

Nr 34

Konstitutionsutskottets
betänkande i anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och
regeringsärendenas handläggning under år 1970

Ärendet

Jämlikt regeringsformen åligger det
konstitutionsutskottet att granska statsrådens ämbetsutövning och
regeringsärendenas handläggning. För detta ändamål har till utskottet
överlämnats de protokoll, som förts i statsrådet under år 1970.

Utskottet
lämnar först i två avsnitt dels en redogörelse för granskningsarbetets
uppläggning och organisation, dels en översiktlig redovisning av
statsrådsprotokollens innehåll m. m. Därefter redovisar utskottet i ett avsnitt
med flera underrubriker den verkställda granskningen och dess resultat.

Granskningsarbetets
uppläggning och organisation

Utskottets granskningsarbete har genomförts efter
väsentligen samma principer som tillämpats under de senaste åren. Granskningen
har sålunda främst inriktats på ett systematiskt studium av vissa frågor rörande
administrativ praxis och ärendenas handläggning från rättsliga och vissa
allmänna synpunkter. Detta överensstämmer med vad som uttalats vid den
partiella författningsreformen avseende bl. a. regeringsformen §§ 105107. I
motiven (KU 1968: 20 s. 40 f.) anfördes att utskottet under full enighet funnit
tiden vara inne för att genomföra nya grundlagsregler för
granskningsverksamheten, varvid huvudtanken var att granskningen skulle vara
administrativt och inte politiskt inriktad. För den rent politiska kontrollen
står numera det i regeringsformen § 107 nya insthutet misstroendeförklaring
till buds.

Under
åren 19671970 bereddes granskning av statsrådsprotokollen på tre avdelningar
inom utskottet. Utvecklingen gick dock i den riktningen, att allt större del
av arbetet förlades till en enda avdelning. Sedan den nya utskottsreformen
genomförts, som för konstitutionsutskottets vidkommande medfört bl. a. att
ledamotsantalet nedgått till femton, har utskottet ansett det lämpligt att inte
arbeta på avdelningar. Granskningsarbetet har sålunda i år ägt rum in pleno i
utskottet.

1
Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 2

Vid årets granskning av statsrådens ämbetsutövning
och regerings ärendenas handläggning har utskottet dels undersökt praxis i
vissa frågor som under senare år varit föremål för uppmärksamhet, dels tagit
upp vissa andra spörsmål. Granskningen har i det förstnämnda hänseendet
föranlett uttalanden rörande statsrådsprotokollens offentliggörande och
tillhandahållande, publiceringen av konselj beslut, utgivningen av Svensk
författningssamling samt expedieringen av regleringsbrev.

Beträffande andra frågeställningar som tagits upp
har granskningen föranlett uttalanden rörande vissa allmänna
informationsfrågor, Kungl. Maj:ts dispensgivning samt avlämnandet av
propositioner till riksdagen.

Härutöver
har utskottet granskat Kungl. Maj:ts handläggning av vissa ärenden av
principiellt intresse, vilka redovisas i ett särskilt avsnitt av betänkandet.

Översiktlig
redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m.

I de fyra senaste årens granskningsmemorial har
utskottet lämnat tabellariska översikter av innehållet i de närmast föregående
årens statsrådsprotokoll. En motsvarande tablå för 1969 och 1970 års protokoll
redovisas i bilaga 1. Av denna framgår att antalet konseljärenden efter en
successiv minskning med ett par tusen ärenden per år från 31 704 år 1966 till
24 963 år 1969 åter ökat något och under år 1970 uppgått till 25 569.

I
likhet med de senaste årens memorial redovisar utskottet i bilaga 2 vissa
uppgifter om utvecklingen beträffande ärendefördelningen inbördes mellan de
enskilda statsråden och mellan departementen. I denna bilaga upptas sålunda
dels de förordnanden att föredra särskilda ärendegrupper som under år 1970
getts statsråd enligt § 5 regeringsformen, dels den omfördelning som under
året skett av ärenden mellan statsdepartementen.

Bl.
a. i de två senaste årens granskningsmemorial har utskottet lämnat vissa
upplysningar om det pågående arbetet på decentralisering av beslutanderätt från
Kungl. Maj:t i statsrådet till underlydande myndigheter. Detta arbete har
hittills utförts av departementsutredningen. I särskilda bilagor till 1969
respektive 1970 års memorial har utskottet redovisat de promemorior med förslag
om delegering av beslutanderätt, vilka framlagts under tiden 1.5.196730.4.1970.
Dessa förslag tillsammans med tidigare framlagda innebär att Kungl. Maj:t
skulle avlastas omkring 8 200 konseljärenden per år. I samband med årets
granskningsarbete har utskottet erfarit att utredningen under tiden
1.5.19701.4.1971 avlämnat ytterligare elva promemorior med förslag om
delegering av beslutanderätt. En förteckning över dessa lämnas i bilaga 3.
Enligt utredningen skulle härigenom ytterligare ca 500

s. 3 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 3

konseljärenden
dvs. totalt omkring 8 700 ärenden per år avlastas Kungl. Maj:t. Hittills har i
anledning av utredningens förslag beslut fattats som innebär decentralisering
av ca 6 000 ärenden per år.

Utskottet
har inhämtat att utredningsarbetet om delegeringsfrågpr som hittills bedrivits
av departementsutredningen i fortsättningen kommer att ske inom
statsrådsberedningen. Avsikten med denna omläggning är att skapa närmare
kontakter mellan departementen och den personal som särskilt handlägger
delegeringsfrågor. Statsrådsberedningen avser att kontinuerligt bevaka
delegeringsfrågor i anslutning till granskningen av propositioner,
författningar m. m. Att departementen handlägger delegeringsfrågor gemensamt
med statsrådsberedningen har ansetts önskvärt för att praxis skall bli
enhetlig.

Utskottets
granskning

1.
Statsrådsprotokollens offentliggörande och tillhandaliållande

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial förra
året (1970: 42) togs frågan om statsrådsprotokollens offentliggörande och vissa
därmed sammanhängande frågor upp till särskild behandling. Efter en
redogörelse för gällande rätt på området principen om allmänna handlingars
offentlighet i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen samt bestämmelserna om
statsrådsprotokoll i 1 § sekretesslagen och den pågående allmänna översynen
av sekretesslagstiftningen sedan 1969 i offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén (betr. direktiven se riksdagsberättelsen 1970
s. 6671) framhöll utskottet, att uppmärksamhet ägnats frågan i vilken
utsträckning regeringen begagnat möjligheten att häva 2-årssekretessen och
sålunda förordna om protokollens omedelbara offentliggörande.
Konstitutionsutskottet anförde vidare följande:

Utskottet får till en början framhålla att frågan
om en revision av sekretessbestämmelserna om statsrådsprotokoll i syfte att
protokollen skall bli i princip offenfliga ej bör utbrytas från pågående
allmänna översyn av sekretesslagstiftningen.

Vad
härefter angår tillämpningen av nuvarande bestämmelser om principiell sekretess
under två år för protokoll i ärenden, som ej angår rikets förhållande till
främmande makt, synes i praxis viss oklarhet råda huruvida sekretessen skall
anses hävd endast i de fall då' uttryckligt medgivande ges att protokollen får
omedelbart offentliggöras eller om så kan anses vara förhållandet jämväl i de
fall då utan dylikt medgivande föreskrift lämnas om viss expediering av
protokollfört beslut. Det är enligt utskottets mening angeläget att berörda
oklarhet i lämplig ordning undanröjs och att någon tvekan sålunda ej vidare
skall behöva föreligga beträffande frågan i vilken utsträckning statsrådsprotokoll
är offentlig handling eller ej.

Om sekretessen anses
generellt hävd i de fall föreskrift lämnas om att

s. 4 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 4

viss
expediering skall ske ett uttalande av denna innebörd har gjorts i
statsrådsberedningens skrivanvisningar för departementen synes finnas
anledning överväga om inte sekretessen i princip bör hävas också beträffande
det relativa fåtal kvarstående ärenden, i vilka någon expediering ej sker och
uttryckligt medgivande ej heller lämnas om protokollens offentliggörande. En
omläggning av praxis i denna riktning skulle innebära att sekretess endast
skulle gälla i de fall då ett sekretessintresse enligt de grunder som anges i
tryckfrihetsförordningen påkallar protokollens hemlighållande. Utskottet anser
att en sådan utveckling av praxis bör eftersträvas.

Vidare
får utskottet, i anslutning till de gjorda iakttagelserna, framhålla
önskvärdheten av att protokollen förs på sådant sätt att de i den
utsträckning som de utgörs av offentliga handlingar kan utan svårighet
tillhandahållas i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

I
samband med frågan om statsrådsprotokollens offentliggörande har vid
granskningen vissa iakttagelser gjorts rörande ordningen för protokollens
färdigställande. Härav framgår att expediering av protokollfört beslut ej
sällan synes ske redan innan protokollet anses formellt färdigställt. Frågan
om hur statsrådsprotokoll lämpligen bör granskas och godkännas för att anses
såsom upprättad handling enligt tryckfrihetsförordningen synes vara att bedöma
såväl från rättsliga som från politiska synpunkter. Utskottet kan i denna del
begränsa sig till att fästa uppmärksamheten vid spörsmålet.

I
anslutning till vad nu sagts om protokollens färdigställande och expediering
vill utskottet vidare framhålla att det givetvis är angeläget att berörda
åtgärder vidtas utan längre dröjsmål och att upprättat protokoll i den mån
det ar offentlig handling alltid blir tillgängligt inom den tid efter
konseljbeslutet som påkallas av omständigheterna i det särskilda fallet.
Utskottet avser att i fortsättningen ägna förhållandena uppmärksamhet.

Principen
om allmänna handlingars offentlighet är av fundamental vikt för vår
konstitutionella rätt och för rättssäkerheten i samhället. Enligt utskottets
mening är det önskvärt att principen ej inskränks genom specialregier för
statsrådsprotokoll. I avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete bör
enligt utskottet offentlighetsprincipen därför så långt möjligt inom ramen
för nuvarande lagstiftning tillämpas även i fråga om protokollen i
statsrådet. Utskottet anser i enlighet härmed att de spörsmål som berörts här
ovan bör tas upp till noggrant övervägande.

Med anledning av konstitutionsutskottets uttalanden
lät statsrådsberedningen inhämta expeditionschefernas synpunkter på dessa
frågor. De svar som därvid lämnades har i samband med årets granskningsarbete
ställts till utskottets förfogande. Av svaren framgår att utskottets påpekanden
i huvudsak ej gett anledning till erinran. Sammanfattningsvis kan konstateras
att expeditionscheferna ej ansett hinder föreligga mot den av utskottet
förordade ändringen av praxis, dvs. att sekretessen i princip hävs beträffande
alla, ej i särskild ordning sekretesskyddade ärenden. Denna princip har i stor
utsträckning redan tillämpats. Det har härvid anmärkts, att den i ingressen
till statsrådsprotokollet regelmässigt

s. 5 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 5

använda
frasen " och tillika föreskriva om den expediering som av beslutet
framgår" ansetts innebära, att protokollen blivit offentliga, i vart fall
om de ej innehåller annat än själva expeditionen.

Beträffande
utskottets påpekanden rörande ordningen för protokollens färdigställande har
praktiska skäl ansetts tala för att expediering av beslut och därmed
offentliggörande sker, allteftersom protokollfört beslut blir färdigställt och
innan hela protokollet formellt upprättats och underskrivits. Härigenom har man
ansett, att allmänna önskemål om snabbt offentliggörande av varje enskilt
beslut kan tillgodoses.

Även
om sålunda praxis numera synes överensstämma med vad konstitutionsutskottet
ansett önskvärt torde likväl med hänsyn till innehållet i 1 § andra stycket
sekretesslagen för att undanröja varje oklarhet beträffande
statsrådsprotokollens offentlighet enligt utskottet böra övervägas, om inte
protokollen på lämpligt sätt kunde förses med en särskild föreskrift om
omedelbar offentlighet.

Med
utgångspunkt i önskvärdheten av att statsrådsprotokollen i princip
offentliggörs i omedelbar anslutning till upprättandet är det enligt utskottet
av största vikt att protokollen förs på sådant sätt att de utan svårighet kan
tillhandahållas i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser, I det
sammanhanget bör anmärkas att utskottet vid flera tillfällen tidigare
uppmärksammat dröjsmål med statsrådsprotokollens färdigställande och
understrukit vikten av att dessa blir klara utan onödig tidsutdräkt. Denna
fråga behandlades exempelvis i 1965 års de-chargememorial (1965:27 s. 2).
Utskottet redovisade därvid i en särskild bilaga vid vilka tidpunkter
protokollen inkommit till utskottet och konstaterade att avsevärda förseningar
förelåg. Utskottet påpekade även, att protokollen i betydande utsträckning
överlämnats obundna och anförde i anledning härav att det för både
departementen och utskottet var otillfredsställande att granskning måste ske
av lösa handlingar.

Vid
årets granskningsarbete har utskottet upprättat en motsvarande förteckning över
tider för överlämnandet av statsrådsprotokollen. Denna förteckning, vilken
fogas som bilaga 4 till detta betänkande, visar bl. a. att statsrådsprotokollen
över lag inkommit ännu senare än som var fallet 1965. Protokollen har även i
relativt sett större utsträckning än 1965 överlämnats i obundet skick. Det är
enligt utskottet önskvärt, att statsrådsprotokollen överlämnas betydligt
tidigare än f. n. och i största möjliga utsträckning i bundet skick.

2.
Publicering av konseljbeslut och vissa informationsfrågor

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial år
1969 (1969: 18) anförde utskottet bl. a. följande rörande frågan om
publicering av vissa konseljbeslut:

Inom det vidsträckta förvaltningsområdet föreligger
på grund av lagstiftningens utformning och förhållandenas egen beskaffenhet i
många

s. 6 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 6

fall
ett betydande utrymme för olika uppfattningar rörande tolkning och tillämpning
av föreliggande bestämmelser. Det är angeläget att myndigheternas praxis i
dessa fall, en praxis som självfallet bör normeras genom avgöranden i högsta
instans, blir så fast och enhetlig som möjligt. Förutsättningen härför är
uppenbarligen att myndigheterna får kännedom om sådana beslut i högsta instans
som är av betydelse i detta hänseende. Allmänheten har också ett befogat
intresse att få del av sådana beslut och därmed få möjlighet att i sitt
praktiska handlande anpassa sig efter de bedömningsgrunder som kommit till
uttryck i praxis.

Från
dessa synpunkter framstår det som mindre tillfredsställande att till skillnad
från vad som gäller i fråga om beslut av andra organ som fungerar som högsta
instans någon samlad, auktoritativ publicering inte sker av sådana beslut av
regeringen, som är av intresse utöver det enskilda fallet och sålunda av
betydelse för rättstillämpningen på respektive förvaltningsområden. Med hänsyn
till utvecklingen inom förvaltningen och till den vikt som bör tillkomma
avgöranden i högsta instans synes frågan om publicering i lämplig ordning av
konseljbeslut inte böra förbises. Enligt utskottets mening ligger detta i linje
med de på riksdagens initiativ tillsatta utredningarna om åtgärder för effektivare
information om lagstiftningsarbetet och myndigheternas verksamhet
överhuvudtaget.

Utskottet,
som ansett sig sakna anledning att ingå på frågan om den lämpliga ordningen för
ifrågavarande publicering, får av anförda skäl framhålla önskvärdheten av att
regeringen upptar ovan berörda spörsmål till närmare övervägande.

Bl. a. med anledning av vad konstitutionsutskottet
sålunda anfört upprättades under hösten 1969 inom statsrådsberedningen en promemoria
med riktlinjer för publicering av konselj beslut. I skrivelse den 30 december
1969 till expeditionscheferna hemställde statsrådet Sven-Eric Nilsson att
åtgärder för publicering av konseljbeslut i enlighet med promemorian snarast
möjligt skulle vidtas. Av denna promemoria framgår bl. a. att normalt följande
typer av avgöranden borde publiceras, nämligen avgöranden som

1.
är rättsskapande genom att de
fyller ut luckor i givna generella bestämmelser,

2.
slår fast tolkning av givna
föreskrifter,

3.
är vägledande vid avvägningen
mellan motstående intressen, i fall då klara direktiv i författning eller
förarbeten inte finns eller där fast praxis inte redan finns,

4.
kan antas vara ägnade för
analogisk tillämpning på ett vidare område,

5.
innebär ändring i praxis.

I
statsrådsberedningens riktlinjer underströks vidare att det många gånger torde
vara av värde, att publicering sker även i fråga om avgöranden som inte kan
sägas ge uttryck för ett mera principiellt ståndpunktstagande. Vidare
framhölls att det ofta kunde vara av intresse att få kännedom om Kungl. Maj:ts
avgöranden på ett visst område även när de enskilda avgörandena inte var av
sådant intresse att de borde

s. 7 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 7

redovisas separat. I sådana fall kunde sammanfattande
översikter ge värdefull information.

Beträffande valet av publiceringsform angavs riktpunkten
vara "att just de myndigheter och grupper av enskilda som kan ha intresse
av ett visst avgörande nås effektivt". Varje departement borde sålunda
hålla sig underrättat om de tidskrifter som berör departementets verksamhetsområde
och hålla kontinuerlig kontakt med de myndigheter, organisationer och
tidskriftsredaktioner, där intresse för publicering av Kungl. Maj:ts beslut kan
föreligga. Förutom Förvaltningsrättslig Tidskrift där som regel avgöranden
av allmänt förvaltningsrättslig eller administrativ natur borde publiceras
och de speciella facktidskrifterna borde även uppmärksammas möjligheten att
utfärda presskommunikéer i fall av mera omedelbart allmänt nyhetsintresse.

Enligt statsrådsberedningens promemoria borde vederbörande
expeditionschef bl. a. "allmänt övervaka att publicering av Kungl. Maj:ts
avgöranden sker i enlighet med de riktlinjer som angetts" samt "svara
för att behövlig kontakt hålls med myndigheter, organisationer och tidskriftsredaktioner
vilka ger ut publikationer som är lämpade för publicering av avgöranden".

Från statsrådsberedningen har inhämtats att
publiceringsfrågorna ägnas fortlöpande uppmärksamhet och nyligen diskuterats
vid ett sammanträde med expeditionscheferna. De praktiska resultaten är dock
enligt statsrådsberedningen hittills begränsade.

Det torde enligt utskottet kunna förutsättas att
ansträngningarna att vidga kännedomen om Kungl. Maj:ts beslut fullföljs i
enlighet med de angivna riktlinjerna. Utöver vad som direkt framhållits i statsrådsberedningens
riktlinjer kunde som en ytterhgare åtgärd i syfte att tillgodose behovet av
information om Kungl. Maj:ts beslut övervägas att i samband med expediering av
konseljbeslut i ärenden av principiellt intresse även översända avskrifter av
besluten till sådana statliga eller kommunala myndigheter, organisationer m.
m., som kan tänkas ha intresse av avgörandet inom sitt verksamhetsområde.

Vad gäller den information beträffande konseljbeslut m. m.
som lämnas allmänheten via massmedia kan anmärkas, att en successiv uppbyggnad
av ett fastare informationssystem i statsdepartementen pågått sedan flera år.
Efter hand har sålunda inrättats tjänster bl. a. som pressekreterare i
statsrådsberedningen och informationssekreterare i vissa departement. Vidare
har bildats en särskild informationsgrupp med uppgift att samordna
informationsverksamheten. På uppdrag av statsministern har denna
informationsgrupp lagt fram vissa förslag till åtgärder. Bl. a. har föreslaghs
att i varje departement med undantag för UD, som sedan gammalt har en särskilt
organiserad pressbyrå, skall finnas minst en tjänsteman med primär uppgift att
svara för intern och extern information och hålla kontakt med massmedia.
Informations-

s. 8 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 8

gruppens förslag har ännu inte fullständigt genomförts,
men departementen har enligt uppgift i princip löst informationsfrågorna i
enlighet med de riktlinjer som dragits upp.

Beträffande den externa informationen kan anmärkas, att
såväl Tidningarnas Telegrambyrå som Sveriges Radio upprättat särskilda verksredaktioner
inom kanslihuset. Dessa redaktioner bevakar bl. a. konseljärendena.
Rutinmässigt får dessa redaktioner ta del av konseljlistorna före varje konselj
och bereds även tillfälle att studera handlingarna i ärendena. Ofta ger
expeditionscheferna eller andra departementstjänstemän muntliga kompletterande
upplysningar angående ärendena. På grundval av detta material utformas och
distribueras nyhetsmeddelanden av olika slag. Departementen medverkar även i
nyhetsförmedlingen genom pressmeddelanden. Det kan gälla uppgifter om löpande
konseljärenden eller sammandrag av utredningsdirektiv, betänkanden, propositioner
m. m.

I fråga om
den interna informationen inom departementen kan nämnas att vissa departement
regelbundet utger särskilda informationsblad vilka i princip redigeras av
vederbörande informationssekreterare. Det förekommer också att underlydande
myndigheter genom sådana informationsblad får del av aktuella frågor.
Justitiedepartementet t. ex. distribuerar en dylik tidskrift till domstolar,
åklagarmyndigheter m. fl. Frågan om behovet av vidgad samhällsinformation över
huvud taget har aktualiserats vid årets riksdag. I statsverkspropositionen
föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, till Kostnader för viss statlig annonsering för budgetåret 1971/72 beräkna
ett förslagsanslag av 10 milj. kronor. I den sedermera till riksdagen
avlämnade prop. 1971: 56 har Kungl. Maj:t i stället för nämnda anslag
föreslagit ett särskilt anslag på 15 milj. kronor som skall användas till
förbättrad samhällsinformation. Förslaget bygger på informationsutredningens
betänkande Vidgad samhällsinformation (SOU 1969: 48).

I sammanhanget föreslår Kungl. Maj:t att en särskild nämnd
för samhällsinformation inrättas. Denna nämnd skall verka för bl. a. samordning
av sådan samhällsinformation som behövs för att täcka individens samlade
informationsbehov. Nämnden skall också verka för att samhällets resurser för
informationsverksamhet utnyttjas mera rationellt. För att alla berörda
medborgare skall nås av information om grundläggande rättigheter och
skyldigheter föreslås att statliga myndigheter, i den mån de väljer
dagspressannonsering som ett medel för att nå alla medborgare, skall införa
annonser av i regel samma innehåll och format i samtliga dagstidningar. Riktar
sig informationen till befolkningen i ett visst geografiskt område, skall
motsvarande gälla annonseringen i den regionala dagspressen. Förslaget har ännu
inte slutbehandlats av riksdagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 9

Vad gäller publiceringen av lagar och andra
författningar kan i sammanhanget erinras om att en särskild utredning
tillkallats för att undersöka, hur man skall underlätta för myndigheter och
allmänhet att överblicka författningarna och hur en eventuell
dokumentationscentral skall organiseras. Denna utredning har i ett
delbetänkande. Svensk författningssamling (SOU 1970: 48), föreslagit vissa
ändringar i fråga om bl. a. utformningen och spridningen av denna publikation
(SFS). Utredningen har också behandlat frågan om information om nya
författningar och i det avseendet ansett det angeläget att man tar
dagstidningar, radio och TV till hjälp för att sprida kunskap om vad
författningarna innehåller. Det föreslås att man börjar med regelbunden
tidningsannonsering varje månad om viktiga författningar i SFS.

Enligt
utskottets uppfattning måste angivna åtgärder i syfte att förbättra
samhällsinformationen hälsas med tillfredsställelse. Den stora betydelsen av
sådan information när det gäller konseljbeslut av allmänt intresse ligger i
öppen dag.

3.
Frågor rörande Kungl. Maj:ts dispensgivning

Mot bakgrund av vad ovan anförts angående värdet av
att Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet i principiellt viktiga frågor snabbt och
effektivt når ut till allmänheten och myndigheterna har årets granskningsarbete
bl. a. tagit sikte på att försöka belysa Kungl. Maj:ts praxis i s. k.
dispensärenden. Informationsaspekten har helt naturligt ett stort intresse på
detta område.

Det
torde till en början vara på sin plats att något beröra innebörden av Kungl.
Maj:ts dispensmakt. Begreppet dispens har traditionellt definierats som ett av
ett offentligt organ meddelat gynnande beslut, varigenom ett undantag från en
författningsbestämmelse medges för ett särskilt fall. Enligt konstitutionell
praxis har Kungl. Maj:t en vidsträckt dispensmakt. Till skillnad från
exempelvis benådningsmakten, som är uttryckligt grundlagsfäst genom
bestämmelserna i RF § 26, nämns inte dispensmakten i övrigt i vår nuvarande
regeringsform. Dispensinstitutet har i doktrinen betecknats som ett utflöde av
Kungl. Maj:ts av ålder bestående "justitiehöghet". Man har ansett
sig finna rättsgrund för Kungl. Maj:ts dispensbefogenhet bl. a. genom
härledning från bestämmelser i äldre grundlagar om Konungens rätt att bevilja
friheter av olika slag.

Trots
avsaknaden av formellt grundlagsstöd torde Kungl. Maj:ts rätt att i särskilda
fall medge dispens aldrig ha ifrågasatts i doktrin eller praxis. Saken har
uttryckts så, att dispensmaktens konstitutionella rättsgrund ligger i dess
faktiska och oantastade existens.

Dispensmakten
är dock inte oinskränkt. Den förutsätter giltiga, objektivt försvarbara skäl.
Dispens kan inte beviljas mot en av regering och

s. 10 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 10

riksdag
samfällt stiftad författning eller mot statsregleringen. Ej heller får
dispensgivning ske på bekostnad av enskild rätt.

Bland
exempel på typiska dispenser har i doktrinen nämnts äktenskapsdispens,
körkortsdispens, dispens från kompetensvillkor för sökande av tjänst eller
avläggande av examen, dispens från villkor för statsbidrag och dispens från
ansökningstider. Det bör tilläggas att det i praktiken ofta kan vara svårt att
dra gränsen mellan å ena sidan dispens från materiella
författningsbestämmelser och å andra sidan tillstånd av skilda slag som
läranas med stöd av särskilda författningsbe-myndiganden.

I
anslutning till den lämnade redogörelsen för innebörden av Kungl. Maj:ts
dispensbefogenhet bör i sammanhanget erinras om att det hittills enhgt
uttryckliga författningsbestämmelser ankommit på regeringsrätten och
kammarrätten att underställa besvärsmål Kungl. Maj:ts prövning i statsrådet,
om nämnda domstolar vid sin handläggning skulle finna, att något undantag från
gällande stadganden skäligen bör medges trots att ansökan därom inte gjorts i
målet. Kungl. Maj:t har i den till årets riksdag avlämnade prop. 1971: 30 om en
reform på förvaltningsrättsskipningens område behandlat hithörande spörsmål i
samband med förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. I
propositionen anförs att den kommitté förvaltningsdomstolskommittén . på
vars förslag (SOU 1966: 70) propositionen i stor utsträckning bygger inte
föreslagit några motsvarande regler om underställning av dispensfrågor hos
Kungl. Maj:t i statsrådet från regeringsrättens och kammarrättens sida. Enligt
kommittén skulle en sådan aktivitet från domstols sida vara mindre naturlig med
hänsyn till de uppgifter de allmänna förvaltningsdomstolarna skall fylla i
framtiden. Inte heller ansåg kommittén att några principiella
rättssäkerhetshänsyn talade för att bestämmelserna skulle behållas. Man kunde
nämligen enligt kommittén "räkna med att parterna i dagens samhälle
förstår att i den utsträckning som behövs bevaka sina intressen genom att till
sina besvär foga alternativa yrkanden om nåd, dispens eller liknande
åtgärd". Departementschefen har anslutit sig till kommitténs uppfattning i
denna del.

Frågan
om Kungl. Maj:ts dispenspraxis har tidigare varit föremål för
konstitutionsutskottets intresse i samband med dechargearbetet. I 1969 års
granskningsmemorial anmärkte sålunda utskottet, att man hade granskat
tillämpningen av regeringens befogenhet att dispensera från materiella
författningsbestämmelser. Emellertid fann utskottet, att materialet var
otillräckUgt för att ge underlag för några uttalanden. Utskottet förutsatte
emellertid, att frågan skulle bli föremål för fortsatt uppmärksamhet under kommande
års granskningsarbete. Utskottet återkom till dispensfrågorna redan året därpå
och anmälde att 1970 års granskning bl. a. hade avsett ärenden om dispenser
från beslut om körkortsåterkallelse. Några säkra slutsatser om praxis på detta
område

s. 11 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 11

kunde
dock inte dras beroende på materialets ringa storlek. Det förutsattes
emellertid, att frågan skulle undersökas närmare, vilket också numera skett i
samband med årets granskningsarbete. Utskottet återkommer senare till
resultatet av denna undersökning.

Som
tidigare i olika sammanhang framhållits i detta betänkande torde det enligt
utskottet vara av stort värde om man i större utsträckning än hittills kunde
ta till vara de möjligheter som otvivelaktigt står till buds för att främja en
mera allmän kännedom om medborgarnas möjligheter att i särskilda fall genom
hänvändelse till Kungl. Maj:t i statsrådet erhålla lättnader av olika slag
genom dispens. Ett belysande exempel ur praxis kan redovisas i detta
sammanhang.

Enligt 5 § traktorskatteförordningen (1969:297) kan
Kungl. Maj:t medge nedsättning av eller befrielse från traktorskatt som eljest
skall utgå. Med stöd av nämnda stadgande förklarade Kungl. Maj:t i beslut
15.11.1969 efter ansökan av Motorbranschens Riksförbund att begagnad,
registrerad traktor som vid utgången av år 1969 fanns i lager hos yrkesmässig
säljare av traktorer skulle vara befriad från traktorskatt för tid intill dess
traktorn såldes till förbrukare eller uttogs från lagret för användning i
säljarens verksamhet. Som villkor härför föreskrevs att skriftlig anmälan om
innehavet skulle vara registreringsmyndigheten, dvs. vederbörande
länsstyrelse, tillhanda senast 7.1.1970. Beslutet tillställdes Motorbranschens
Riksförbund och överlämnades i avskrift till samtliga länsstyrelser och
riksrevisionsverket.

I
anmälan 2.2.1970 till länsstyrelsen i Västernorrlands län anhöll ägaren av
Leges Motor AB, som bedrev handel med begagnade traktorer, att 14
specificerade traktorer som fanns i lager inte skulle påföras traktorskatt för
1970. Sökanden framhöll därvid att något tillkännagivande om möjligheten att i
vissa fall undgå skatt för lagerhållna traktorer inte utfärdats och att
sökanden som inte var medlem i Motorbranschens Riksförbund därför saknat
kännedom därom. 1 skrivelsen till länsstyrelsen förklarade sökanden sig vidare
återkalla tidigare av honom gjorda anmälningar om avregistrering av samma
traktorer.

Genom
beslut 25.2.1970 förklarade länsstyrelsen att skrivelsen inte föranledde någon
länsstyrelsens åtgärd, eftersom ansökningen om befrielse från traktorskatt
skulle ha ingetts till länsstyrelsen senast 7.1.1970 samt att länsstyrelsen
inte lagligen kunde utan ansökan om återregistre-ring införa reservregistrerat
fordon i bilregistret. Besvärshänvisning meddelades.

Ägaren
av motorbolaget besvärade sig hos Kungl. Maj:t och framhöll bl. a. att han på
grund av bristande kännedom om beslutet 15.11. 1969 i slutet av december 1969
låtit överföra de 14 traktorerna till reservbilregistret. Syftet därmed hade
varit att slippa betala traktorskatt för lagerhållna traktorer. Åtgärden
medförde emellertid att försäljning av traktorerna allvarligt försvårades med
hänsyn till den besiktning som reservregistrerat fordon måste undergå. När ägaren
av motorbolaget gjorde sin ansökan om avregistrering, hade han inte känt till
detta besiktningskrav. Det hade nämligen tidigare inte varit vanligt att
avregistrera dylika fordon. Besiktningsfrågan hade därför inte aktualiserats.
Traktorerna var mellertid av sådan årsmodell att besiktning krävdes före
återregistrering. Då bestämmelserna om traktors utrustning skärpts.

s. 12 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 12

skulle ett försättande av traktorerna i
registreringsgiltigt skick leda till ekonomiskt bakslag för företaget.

Innan besvären hade slutbehandlats gjorde ägaren av
motorbolaget 12.3.1970 en JO-anmälan mot länsstyrelsen. Han klagade därvid bl.
a. på att Kungl. Maj:ts beslut 15.11.1969 om undantag från eljest gällande
bestämmelser om traktorskatt inte bragts till allmän kännedom. Länsstyrelsen
fick klagomålen på remiss och anförde i denna del följande. Genom
civildepartementets organisationsmeddelande nr 16 den 25.7.1969 hade
länsstyrelsen erfarit, att man inom finansdepartementet hade för avsikt att via
lämpligt massmedium föra ut information om traktorskatten till dem som blev
skattskyldiga. Länsstyrelsen hade därför inte utfärdat länskungörelse eller
annonserat i tidningarna i större utsträckning än som varit föreskrivet. I
sitt svar påpekade länsstyrelsen även att klaganden vid muntlig förfrågan hos
länsstyrelsen före dess beslut fått det beskedet att länsstyrelsen inte torde
ha stöd i författning att tillmötesgå klagandens önskemål om skattebefrielse.

Kungl. Maj:ts beslut med anledning av motorbolagsägarens
besvär meddelades 3.4.1970 (gemensamt finans- och kommunikationsärende, nr A
34: o). 1 detta medgav Kungl. Maj:t dels med stöd av dispens-bemyndigande i
77 § tredje stycket vägtrafikförordningen (1951: 648) att traktorerna fick
upptas i bilregister utan besiktning, dels med stöd av 5 §
traktorskatteförordningen (1969: 297) att sålunda återregistrerad traktor
skulle vara befriad från traktorskatt tills den såldes till förbrukare eller
uttogs från lagret för användning i sökandens verksamhet, dock längst till
utgången av år 1970. Beslutet var ställt till länsstyrelsen i Västernorrlands
län och överlämnades i avskrift till kommunikationsdepartementet och sökanden.

Sedan Kungl. Maj:t meddelat sitt beslut, förklarade
klaganden till JO att han numera inte hade anledning att vidare diskutera
ärendets behandling hos länsstyrelsen. JO (stf. JO Bertil Wennergren) avskrev
ärendet genom beslut 25.11.1970. I beslutet uttalade JO bl. a. att han inte
kunde finna fog för klagomålen angående bristande information från
länsstyrelsen.

Enligt utskottet visar det
återgivna fallet tydligt vikten av information om gynnande undantagsregler
från vad som eljest gäller. Visserligen klarades den ifrågavarande
traktorhandlarens problem genom Kungl. Maj:ts dispensbeslut 3.4.1970.
Emellertid kan den frågan ställas, om måhända inte andra traktorhandlare befann
sig i samma situation. Dispensbeslutet 3.4.1970 synes inte ha bragts till mera
allmän kännedom. En enkel åtgärd i detta syfte hade varit att tillställa
samtliga länsstyrelser och Motorbranschens Riksförbund avskrift av beslutet.

Som tidigare nämnts har en undersökning av Kungl. Maj:ts
dispenspraxis i ärenden rörande återkallelse av körkort företagits. En promemoria
i ämnet har upprättats av f. kanslichefen C. G. Lidberg. Denna promemoria
fogas som bilaga 5 till detta betänkande.

Av promemorian framgår att undersökningen avsett
dispenspraxis i sådana ärenden dar besluten om körkortsåterkallelse grundats på
rattfylleri, rattonykterhet, onykterhet utan samband med förande av motorfordon
samt vårdslöshet i trafik. Dessa återkallelsegrunder hade

s. 13 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 13

nämUgen
visat sig förekomma i det helt övervägande antalet fall då dispens meddelats
under den tid undersökningen omfattat, nämligen åren 19681970. Sammanlagt
beviljades under denna tid drygt ett trettiotal dispenser.

I
promemorian genomgås till en början vilka bestämmelser som gäller om utfärdande
och återkallelse av körkort m. m. Därefter följer en redovisning av
körkortsmyndigheternas praxis och Kungl. Maj:ts dispensbefogenheter på området
i fråga. Vissa statistiska uppgifter om dispensärenden och dispensgivning
beträffande körkortsåterkallelse lämnas också i promemorian. Efter en
redogörelse för de dispensärenden som särskilt granskats avslutas promemorian
med vissa sammanfattande synpunkter på riktlinjerna för dispensgivningen och
spörsmål som i anledning härav aktualiseras. I sistnämnda hänseende diskuteras
i promemorian informationsbehovet sett i relation till antalet
dispensansökningar och beviljade dispenser. Mot bakgrund av att årligen bortåt
10 000 återkallelsebeslut i körkortsärenden meddelas är antalet dispensansökningar
ringa. Hittills har det rört sig om ett hundratal ansökningar om året. Dispens
gavs i drygt ett tiotal fall i genomsnitt per år under de sista fyra åren.

Förklaringen
till att dispens ej sökts i större utsträckning än som varit fallet antas i
promemorian bero på att det stora flertalet personer som får sina körkort
återkallade saknar kännedom om möjligheterna att dispensvägen utverka ändring i
körkortsmyndigheternas beslut. I promemorian understryks att det självfallet
bör stå alla berörda personer till buds att anlita dispensförfarandet. Här
föreligger det enligt promemorian tydligen behov av ökad information. A andra
sidan pekas i promemorian på risken för en kraftig stegring av antalet
dispensansökningar, om en effektiv information om föreliggande
dispensmöjligheter lämnas. Det kunde rent av befaras att dispensvägen skulle
komma att bli det normala förfarandet och inte besvär över körkortsmyndigheternas
beslut. I anslutning härtill diskuteras i promemorian möjligheterna att genom
lagstiftningsåtgärder eller ändring av praxis komma till rätta med detta
problem. Även synpunkter på förfarandet i dispensärenden lämnas i promemorian.

I
likhet med vad som anförts i anledning av ovan refererade fall om dispens från
traktorskatt torde enligt utskottet den företagna undersökningen av Kungl. Maj:ts
dispenspraxis i ärenden rörande återkallelse av körkort visa att ett stort
informationsbehov föreligger även på detta område. Som tidigare uttalats torde
förutsättningar föreligga att bättre än hitills tillgodose detta behov.
Insatser i riktning mot ökad information om praxis i dispensärenden bör
självfallet inte i och för sig få påverkas av risken för ökad tillströmning av
dispensansökningar hos Kungl. Maj:t. Att begränsa medborgarnas hävdvunna rätt
att söka dispens hos Kungl. Maj:t i statsrådet synes alltså inte böra komma i
fråga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 14

En
annan sak är att utvecklingen av dispenspraxis på ett visst område kan
aktualisera en översyn av gällande bestämmelser. Frågan huruvida ett sådant
behov föreligger beträffande reglerna om körkortsåterkallelse torde i detta
sammanhang inte kunna besvaras med hänsyn till att antalet dispensansökningar
och beviljade dispenser enligt vad undersökningen visat är för litet för att
ge underlag för en sådan bedömning. Det torde enligt utskottet kunna
förutsättas att Kungl. Maj:t följer utvecklingen och föreslår erforderliga
lagstiftningsåtgärder om så skulle behövas. Det bör anmärkas att
trafikmålskommittén f. n. utreder vissa frågor om påföljdssystemet vid
trafiköverträdelser, bl. a. frågan om kör-kortsåterkallelser (se
riksdagsberättelsen 1971 s. 33).

Utöver
hittills behandlade dispensfrågor befrielse från traktorskatt och
möjligheten att dispensvägen återfå återkallat körkort har vid granskningen
av 1970 års statsrådsprotokoll uppmärksammats en rad skilda ämnen där dispens
förekommit. Mot bakgrund av vad som framkommit beträffande nämnda särskilt
redovisade ärenden om bristande information om föreliggande dispensmöjligheter
har det befunnits lämpligt att söka kartlägga andra områden där Kungl. Maj:t
för särskilt fall medgett undantag från eljest gällande regler. Som bilaga 6
till detta betänkande fogas sålunda en sammanställning av vissa dispensärenden
departement för departement. Några ärendegrupper som förekommer i flera
departement har redovisats gemensamt. Det bör som tidigare framhållits
anmärkas, att gränsen mellan dispens- och annan tillstånds-givning ofta är svår
att dra. Detta förhållande har emellertid i detta sammanhang ansetts vara av
underordnat intresse. Någon djupgående analys har därför inte gjorts i detta
hänseende. I sammanställningen har sålunda medtagits även vissa gränsfall där
det kanske mera varit fråga om rättstillämpning är dispens i egentlig mening.

Det
kan anmärkas, att flera av de ärendegrupper som angetts i sammanställningen
behandlats av departementsutredningen, varvid förslag framlagts om delegering
av beslutanderätt från Kungl. Maj:t till underlydande myndigheter. Enligt
utskottet är det av värde om sådan delegering kan genomföras för att på så
sätt åstadkomma lättnader i arbetsbördan inom Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet
vill vidare understryka att sammanställningen av dispensärenden inte gör
anspråk på att tjäna som underlag för en säker bedömning av praxis. Den bör
endast uppfattas som en katalog över vissa ärenden som faktiskt förekommit
under år 1970. Det har således inte varit utskottets avsikt att ge allmänheten
det intrycket att en fast dispenspraxis utbildat sig på de områden som
redovisats i sammanställningen. Det bör även i sammanhanget hållas i minnet att
dispensen till sin natur är en extraordinär åtgärd.

Som
förut anförts har den av utskottet företagna granskningen av dispensfrågor av
skilda slag gett vid handen att kännedomen om Kungl. Maj:ts befogenheter och
praxis i många fall kan antas vara begrän-

s. 15 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 15

sad
till en relativt fåtalig krets. Häri ligger onekligen en risk för att en
medborgare som befinner sig i samma situation som en annan behandlas olika
beroende på att den ene men inte den andre fått kunskap om möjligheten till
dispens. Detta är givetvis inte tillfredsställande från rättvisesynpunkt. Av
den anledningen har utskottet i samband med årets granskningsarbete velat
trycka just på angelägenheten av ökade ansträngningar i syfte att förbättra
informationen om Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet i frågor av principiellt
intresse.

4.
Utgivningen av Svensk författningssamling

I lagen (1894: 44 s. 1) angående tiden för allmänna
författningars trädande i kraft finns bestämmelser om från vilken tidpunkt
lagar och andra författningar i Svensk författningssamling (SFS) skall gälla.
Har inte viss bestämd dag för ikraftträdandet angetts i författningen träder
den i kraft fyra veckor efter den dag den utkom från trycket. Enligt kungörelsen
(1928: 1) angående Svensk författningssamling bör författning, om inte
särskilda omständigheter föreligger, utkomma från trycket i så god tid att den
kan vara vederbörande myndigheter tillhanda innan den träder i kraft.

Konstitutionsutskottet
har tidigare vid ett flertal tillfällen uppmärksammat att betydande
förseningar förekommit vid utgivningen av SFS och i anledning härav
understrukit vikten av att författning utkommer i vederbörlig tid. Utskottet
har emellertid under 1960-talet kunnat konstatera att en förbättring inträtt.
Arets granskning har gett vid handen att tre författningar utkommit efter
ikraftträdandet samt att ett stort antal författningar kommit ut mycket kort
tid före ikraftträdandet.

Utredningen
om författningspublicering har i betänkandet Svensk författningssamling (SOU
1970: 48) i likhet med konstitutionsutskottet funnit, att förhållandena
förbättrats men att dessa fortfarande inte är tillfredsställande. Utredningen
har härvid ställt upp vissa krav och föreslagit åtgärder för att tillgodose
dessa.

Enligt
utredningen är det absoluta minimikravet att författning i SFS skall ha
utgivits innan den träder i kraft, vilket kan ses som ett rättssäkerhetskrav
och ett uttryck för den statsrättsliga principen att lagen ej får bindande
verkan, förrän åtminstone möjlighet skapats att vinna kännedom om dess
innehåll. Kravet på utgivning innebär, enligt utredningen, att författningen
före ikraftträdandet skall föreligga klar till försäljning i läsbart skick, så
att press och allmänhet kan ta del av den. Vidare anser utredningen att
författning skall vara abonnenterna tillhanda i god tid före ikraftträdandet,
om ej trängande hinder härför föreligger, och att författningen bör bringas
till allmänhetens kännedom genom press, radio och TV. Utredningen har också
framhållit vikten för lagstiftningens effektivitet av att verkställande
myndigheter, näringsliv

s. 16 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 16

och allmänhet får tillräcklig tid för att förbereda sig
inför nya regler. Utredningen föreslår vissa författningsändringar beträffande
utgivningen av SFS samt snabbare tryckeribehandling, tätare utsändningar och
ett övergivande av den ofta använda metoden att bestämma ikraftträdandet till
dagen efter utkomstdagen.

Utredningens förslag övervägs f. n. av Kungl. Maj:t. I
enlighet med beslut av chefen för justitiedepartementet har
statsrådsberedningen föreskrivit vissa tekniska förändringar i fråga om
utformningen av SFS fr. o. m. årgång 1971, varvid samtidigt beslutats att
ordinarie utsändning skall ske varje helgfri tisdag. Dessutom har förutsatts
att extrautsänd-ning skall äga rum, då så anses påkallat.

Vid årets granskningsarbete har som tidigare framgått
särskild vikt fästs vid de allmänna offentlighets- och informationsfrågorna när
det gäller Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet. Från denna utgångspunkt har
utskottet i år även gjort en närmare undersökning av det samlade författningsarbetet
under år 1970, varvid speciellt intresse ägnats de ovan berörda frågorna om
tiden för författningarnas ikraftträdande och publicering. Som inledningsvis
nämnts har utskottet bl. a. konstaterat att i några fall författning utkommit
från trycket efter det den trätt i kraft. Detta gäller exempelvis ändring av
kungörelsen om antidumpingtull på hydrogenperoxid (nr 886). I jämförelse med
tidigare år har en påtaglig förbättring ägt rum. Däremot har under år 1970
inemot fyrahundra av sammanlagt drygt ett tusental författningar satts i kraft
mindre än en vecka efter utgivningsdagen, vilket i praktiken inneburit, att de
i betydande omfattning varit okända vid tidpunkten för ikraftträdandet.
Utredningen om författningspublicering har i detta avseende föreslagit, att man
inte, utom i trängande fall, sätter författningarna i kraft förrän en vecka
efter utgivningsdagen.

Av en inom statsrådsberedningen verkställd granskning av
under år 1970 utfärdade författningar, som gäller fr. o. m. den 1 juli 1970 och
den 1 januari 1971, framgår att det i ca 70 "/o av dessa fall förflutit
mer än en vecka från trycklovsdagen till dagen när författningarna kom ut från
trycket, medan motsvarande andel för år 1969 var drygt 40 o/o. Detta
understryker enligt utskottet vikten av att en snabbare tryckeribehandling av
författningarna kan komma till stånd.

I detta sammanhang har även uppmärksamhet ägnats
utgivningen av register till författningssamhngen. Enligt kungörelsen om SFS
skall senast andra dagen i varje månad med undantag av januari utgivas kronologiskt
register över de under nästföregående månad från trycket utkomna författningarna.
Dessutom skall utgivas alfabetiskt register över dittills under året utkomna
författningar. Senast sjunde dagen efter det den sista författningen i en
årgång utkommit, skall utgivas kronologiskt och alfabetiskt register för
årgången.

s. 17 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 17

Vid genomgången av SFS för år 1970 har konstaterats
att inte i något fall register utkommit i rätt tid. I endast två fall har för
de kronologiska månadsregistren förseningarna understigit tre veckor och i tre
fall har de uppgått till mer än fem veckor. Sålunda har registret för juli, som
författningsenligt skulle utkommit den 3 augusti, utkommit först den 17
september. Vidare kan nämnas att de båda obligatoriska årsregistren för år
1970, som skulle ha utkommit den 19 februari 1971, väntas utkomma från trycket
tidigast i mitten av maj 1971. Sedvanligt alfabetiskt halvårsregister har
utkommit den 24 augusti 1970. Ett tioårsregister avseende perioden 19601969
har utkommit i mitten av april 1971.

Utredningen
om författningspublicering har riktat åtskillig kritik mot de nuvarande
registren och bl. a. framhållit att samtliga register utkommer för sent och
över huvud taget är svårtillgängliga. Utredningen anser stort behov förehgga av
ett sammanfattande register över gällande författningar. Utskottet har erfarit
att statsrådsberedningen förbereder utgivning av en förteckning över samtliga
under de senaste femtio åren utkomna och gällande författningarna med
tillhörande ändringar, vilken förteckning är avsedd att årligen förnyas och
ges allmän spridning.

Utskottet
anser i likhet med utredningen om författningspublicering, att det bör finnas
ändamålsenliga register till SFS och att dessa blir tillgängliga utan
dröjsmål. Det är enligt utskottet av stort värde att statsrådsberedningen
tagit initiativ till utarbetandet av en samlad förteckning över en betydande
del av de gällande författningarna.

5.
Avlämnandet av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen

I riksdagsordningen § 54 stadgas att Kungl. Maj:ts
propositioner bör avlämnas till riksdagen så snart sig göra låter. Bestämmelsen
infördes 1957 i syfte att förhindra att propositioner avlämnades alltför sent
och att därigenom förebygga en eljest svår forcering av riksdagsarbetet under
maj månad. I bestämmelsen föreskrivs vidare att propositioner som avser statens
inkomster och utgifter för nästkommande budgetår i princip skall avlämnas till
riksdagen inom sjuttio dagar från riksdagens öppnande. För övriga
propositioner, som Kungl. Maj:t finner böra behandlas under riksdagens
vårsession, gäller en motsvarande tidsgräns om nittio dagar. Endast om Kungl.
Maj:t prövar uppskov med framställningen lända riket till men eller eljest
finner synnerliga skäl föreligga för dess avlåtande må sådan proposition
avlåtas senare. Proposition anses ej ha avlämnats till riksdagen, förrän den
anmälts av talmannen, vilket ej brukar ske förrän tryckt upplaga av
propositionen utdelats i riksdagen.

Vid
granskningen av avlämnandet av propositioner under vårsessionen 1970 har
konstaterats att inte mindre än 35 propositioner eller drygt 25 o/o av det
totala antalet och med ett sammanlagt omfång på drygt 3 000 sidor anmälts i
kamrarna efter nittiodagarsgränsen. Vidare

2
Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 18 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 18

har
konstaterats en kraftig anhopning av propositioner till vissa tider. Sålunda
har exempelvis under de första dagarna i april, omedelbart efter
påskuppehållet, anmälts ett trettiotal propositioner och under några dagar i
mitten av april drygt ett tjugotal propositioner. Att denna anhopning av
avlämnade propositioner innebär stora olägenheter för riksdagsarbetet är
uppenbart och har tidigare påtalats. Likaså har den under senare år allt större
förskjutningen i propositionsavlämnandet till den senare delen av vårsessionen
vid flera tillfällen kritiserats i riksdagen. Förutom de uppenbara
olägenheterna för de enskilda riksdagsledamöterna, vilka har att inom
begränsad tid väcka motioner i anledning av propositionerna, liksom för
utskottens beredning av ärendena, kan även i detta sammanhang framhållas
svårigheterna att få en tillfredsställande redovisning i massmedia av en stor
mängd samtidigt och koncentrerat behandlade frågor av allmänt intresse.

Angivna
förhållanden är enligt utskottet otillfredsställande. Det är därför av stor
vikt att undersöka vilka möjligheter som står till buds för att åstadkomma en
jämnare belastning i riksdagsarbetet. Det torde enligt utskottet kunna
förutsättas att grundlagberedningen kommer att ägna hithörande spörsmål
erforderlig uppmärksamhet under sitt fortsatta arbete.

6.
Expedieringen av regleringsbrev

Konstitutionsutskottet har vid tidigare tillfällen
senast i 1969 års granskningsmemorial (1969: 18) påpekat det önskvärda i
att åtgärder vidtas för att förkorta expeditionstiderna för regleringsbreven.
Särskilt angeläget har utskottet funnit det vara att breven expedieras innan
deras tillämpningsperiod börjar. Olägenheterna för vederbörande ämbetsverk och
myndigheter liksom för statsdepartementen och allmänheten av att
regleringsbrev ej expedieras förrän en tid förflutit av det nya budgetåret
ligger i öppen dag.

Finansdepartementet
har enligt vad utskottet inhämtat med hänvisning till av
statsrådsberedningen tidigare meddelade anvisningar i cirkulär den 30 januari
1970 lämnat statssekreterarna sedvanliga anvisningar för regleringsbrev och
statsliggare. Härvid har föreskrivits att expedieringen av regleringsbreven
skall ske så snart detta är möjligt, och att i princip samtliga regleringsbrev
bör ha expedierats senast den 15 juni 1970 samt att endast i fall då särskilda
skäl föreligger breven får expedieras senare, dock senast före utgången av juni
månad.

Vid
granskningen av expeditionstiderna för regleringsbreven för budgetåret 1970/71
har utskottet likväl funnit, att i ett stort antal fall regleringsbrev
expedierats först efter den 30 juni 1970. Sålunda har t. ex. regleringsbreven
avseende vissa anslag till högre utbildning och forskning expedierats först
den 23 juli, vissa anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde den 20
juli, anslag till arbetsmarknad m. m.

s. 19 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 19

den 2 juli och samtliga anslag inom industridepartementets
verksamhetsområde den 1 juli 1970. Det kan härvid nämnas att riksdagens för
nämnda anslag aktuella statsregleringsskrivelser expedierats respektive den 13
maj, den 17 mars, den 28 april och den 19 mars 1970. Till följd av de uppkomna
förseningarna har finansdepartementet i nytt cirkulär den 2 mars 1971 meddelat
statssekreterarna att inom varje departement borde undersökas anledningen till
förseningarna och vidtas ytterligare åtgärder för att få till stånd tidigare
expediering.

Trots att vissa relativa förbättringar i jämförelse med
tidigare år kunnat konstateras vill utskottet mot bakgrund av vad som framkommit
vid granskningen även i år understryka angelägenheten av att regleringsbreven
expedieras i god tid innan deras tillämpningsperiod börjar.

7. Övriga ärenden

Utskottet har till särskild
granskning även tagit upp ett antal andra frågor utöver dem som redovisats i
det föregående. Denna granskning har avsett Kungl. Maj:ts handläggning av vissa
ärenden av principiellt intresse.

Sålunda har utskottet studerat bakgrunden till besluten om
införande av prisstopp beträffande varor och tjänster år 1970. Ett sammandrag
av den inom utskottets kansli upprättade promemorian i ämnet fogas som bilaga 7
till detta betänkande.

Vidare har utskottet granskat handläggningen av den s. k.
Brof jordenfrågan, varvid särskild uppmärksamhet ägnats ärendets beredning
inom berörda departement. Kanslipromemorian i ärendet intas som bilaga 8.

Till särskild granskning har upptagits frågan om
lagstiftning mot krigspropaganda i anslutning till en av Förenta Nationernas
generalförsamling i december 1966 antagen konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, vilken konvention undertecknats men ännu ej ratificerats
av Sverige. Kanslipromemorian i ämnet intas som bilaga 9.

Uppmärksamhet har även ägnats frågan om
ansvarsfördelningen mellan Kungl. Maj:t och Statsföretag AB beträffande de
statliga företagen samt principerna för utseende av departementstjänstemän i
styrelserna för dessa företag.

Utskottet har vidare behandlat kungörelsen (1970: 641) om
begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd
och i anslutning härtill tagit upp vissa frågor om begränsningar i myndigheternas
anslagsanvändning. Kanslipromemorian såvitt gäller nämnda kungörelse intas som
bilaga 10.

Granskningen har även omfattat Kungl. Maj:ts beslut om
befrielse från investeringsavgift för oprioriterade byggen, varvid särskild uppmärksamhet
ägnats frågan om och i vilken utsträckning avvikelse gjorts från den regionala
prioriteringen m. m. Likaså har utskottet granskat

s. 20 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 20

handläggningen
av ansökningar om lånetillstånd för finansiering av skolbyggen. Vidare kan
nämnas att utskottet även behandlat frågan om tillhandahållande av imderlagsmaterialet
för vissa beräkningar av den senaste skattereformens effekter.

Utskottets
granskning av de i detta avsnitt av betänkandet redovisade ärendena har inte
gett anledning till annat uttalande än att utskottet uppmärksammat att den
information till riksdagen som förutsatts i samband med beslutet om bildandet
av ett statligt förvaltningsbolag (prop. 1969: 121) inte lämnats under år 1970.
Utskottet utgår från att sådan information kommer att lämnas i år.

SluUigen
har utskottet liksom tidigare år granskat de åtgärder som Kungl. Maj: t
vidtagit i anledning av riksdagens skrivelser. Ett antal fall, där det kunnat
ifrågasättas om riksdagens viljeyttringar blivit vederbörligen beaktade, har
blivit föremål för särskild överläggning men ej föranlett något särskilt
uttalande av utskottet.

Utskottet
har i detta samrnanhang även granskat Kungl. Maj:ts åtgärder i anledning av en
riksdagsskrivelse från år 1968 (nr 338) med begäran om utredning av
tobaksfrågan. Kanslipromemorian i ämnet intas som bilaga 11.

Den granskning som såluiida utförts samt resultatet
därav får utskottet härmed för riksdagen

anmäla.
Stockholm den 6 maj 1971

På
konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG
PETTERSSON

Närvarande:

Med de undantag som nedan anges har vid
betänkandets behandling deltagit: herrar Georg Pettersson i Visby (s), Larsson
i Luttra (c). Adamsson (s), Nelander (fp). Henningsson (s), Hernelius (m), fru
Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp).
Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c), Andersson i Stockholm (s), Werner i
Malmö (m) och Svensson i Eskilstuna (s).

Vid behandlingen av punkterna 1
(statsrådsprotokollens offentliggörande och tillhandahållande), 2 (publicering
av konseljbeslut och vissa informationsfrågor), 4 (utgivningen av Svensk
författningssamling), 5 (avlämnandet av Kungl. Maj:ts propositioner till
riksdagen) och 6 (expedieringen av regleringsbrev) här herr Olsson i Sundsvall
ersatt herr Larsson i Luttra, herr Schött ersatt herr Hernelius, herr Molin ersatt
herr Ahlmark, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson i Stockholm och
herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna.

Vid
behandlingen av punkten 3 (frågor rörande Kungl. Maj:ts dispensgivning) samt de
avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser handläggningen av
lånetillstånd för finansiering av skolbyggen

s. 21 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 21

och
tillhandahållande av underlagsmaterialet för vissa beräkningar av den senaste
skattereformens effekter har herr Norrby i. Äkersberga ersatt herr Nelander,
herr Bergqvist ersatt fru Thunvall, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo,
herr Molin ersatt herr Ahlmark, herr Karlsson i Malung ersatt herr Andersson i
Stockholm och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna.

Vid
behandlingen av de avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser besluten
om införande av prisstopp, frågan om lagstiftning mot krigspropaganda,
kungörelsen om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter m. m.,
utredning av tobaksfrågan samt åtgärder som Kungl. Maj:t vidtagit i anledning
av riksdagens skrivelser har herr Molin ersatt herr Nelander, herr Bergqvist
ersatt fru Thunvall och herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo.

Vid
behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser handläggningen
av den s. k. Brof jordenfrågan har herr Norrby i Äkersberga ersatt herr
Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall och herr Olsson i Sundsvall ersatt
herr Boo. En ledamot (m) har ej deltagit.

Vid
behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser frågan
om befrielse från investeringsavgift för oprioriterade byggen har herr Norrby i
Äkersberga ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall och herr
Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo.

Vid
behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser frågan
om ansvarsfördelningen mellan Kungl. Maj:t och Statsföretag AB beträffande de
statliga företagen samt principerna för utseende av departementstjänstemän i
styrelserna för dessa företag har herr Karlsson i Malung ersatt herr Adamsson,
herr Norrby i Äkersberga ersatt herr Nelander, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt
fru Thunvall, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo, herr Molin ersatt herr
Ahlmark och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna. En ledamot (m)
har ej deltagit.

Reservationer
(AE) och särskilt yttrande (F)

A. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i
Malmö (m), vilka ansett att utskottet i anslutning till redogörelsen för
prisstoppets införande (s. 19) borde ha uttalat följande:

Det
väsentliga vid avfattningen av texten i allmänna prisregleringslagen av år
1956 var, framhöll departementschefen (prop. 147), "att prisregleringen
vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt krisläge med
otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring". Han underströk vidare
i fråga om möjligheten av att införa prisreglering vid risk för inflation av
inhemska orsaker att "generellt verkande medel av finans- och
penningpolitisk karaktär i första hand borde komma till användning men att
prisreglering vid sidan av dessa var av betydelse".

Den
28 augusti utfärdades med stöd av prisregleringslagen kungörelse om partiellt
prisstopp. Trots detta framhölls under den då pågående valrörelsen från flera
av regeringsledamöterna att "den allmänna ekonomin utvecklats på ett
tillfredsställande sätt". Att det var fråga om en allmän

s. 22 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 22

inflationistisk utveckling bestreds från samma håll,
samtidigt som åsikten att prisstoppet berodde på brist på tillräckliga
generella ekonomisk-politiska åtgärder bemöttes.

Mot denna bakgrund synes det uppenbart att kungörelsen i
fråga icke tillkommit i enlighet med vad som uttalades under förarbetena till
lagen. Det förhållandet att riksdagen senare godkänt åtgärden har ingen relevans
i detta sammanhang, eftersom ett införande av prisstopp är en sak, ett senare
upphävande en annan.

B. Reservation avseende Brof
jordenfrågans behandling (s. 19) av her

rar Ahlmark (fp). Norrby (fp) och Werner i Malmö (m), vilka anfört:

Regeringen tog i november 1970 bestämd ställning för
"lokalisering till Lysehalvön av det av OK planerade
oljeraffinaderiet" (ur regeringens kommuniké 25/11 1970). Vid denna
tidpunkt hade koncessionsnämnden för miljöskydd ännu inte behandlat ärendet
eller ens fått en ansökan i fallet.

Med sitt beslut i november 1970 har regeringen i viss
utsträckning bundit sig inför en senare behandling av ev. besvär över
koncessionsnämndens beslut. Genom att inte avvakta koncessionsnämndens handläggning
av ärendet fattade regeringen dessutom sitt beslut utan kännedom om de fakta
och bedömningar som kunde komma fram vid koncessionsnämndens behandling.
Oavsett inställning i sakfrågan om ett raffinaderi vid Brofjorden finner vi
att tidpunkten för beslutets fattande kan kritiseras från administrativ och
principiell synpunkt.

Enligt vår mening hade utskottet bort göra ett uttalande
av angiven innebörd i anslutning till redogörelsen för regeringens handläggning
av Brofjordenärendet.

C. Reservation avseende
lagstiftning mot krigspropaganda (s. 19) av

herrar Ahlmark (fp), Hernelius (m), Werner i Malmö (m) och Molin (fp),

vilka anfört:

Vi finner det otillfredsställande att Sverige i
överläggningar med andra nordiska länder gav Norge och Danmark det bestämda intrycket
att vårt land skulle ratificera FN-konventionen om medborgerliga rättigheter
utan att göra förbehåll för artikel 20. Därmed utgick både den danska och den
norska regeringen från att nordisk enighet fordrade kriminalisering av s. k.
krigspropaganda.

Som följd härav lade regeringarna i Norge och Danmark fram
förslag till sådan lagstiftning för sina parlament. Den norska regeringen drog
senare tillbaka sin proposition när den svenska regeringens slutliga och
förändrade ställningstagande blev känt.

Vi anser det självklart att den svenska regeringens
slutliga avgörande borde ha träffats före eller i samband med överläggningarna
med Danmark och Norge. Nordiskt samarbete får inte bedrivas på det sätt som
skedde i detta fall.

s. 23 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 23

Enligt vår mening hade utskottet
bort göra ett uttalande av angiven innebörd i anslutning till redogörelsen för
den ifrågasatta lagstiftningen.

D. Reservation avseende utfärdandet
av viss kungörelse (s. 19) av her

rar Ahlmark (fp), Hernelius (m), Werner i Malmö (m) och Molin (fp),

vilka anfört:

Kungl. Maj:ts kungörelse om begränsning i myndighets rätt
att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd utgör en betydande
inskränkning av de statliga förvaltningsmyndigheternas direktivrätt och därmed
av deras handlingsfrihet. Då grunderna för den statliga styrningen av förvaltningen
i allmänhet beslutats av riksdagen och då kungörelsen kan omfatta bestämmelser
som tidigare anmälts för riksdagen borde frågan om denna kungörelse ha
förelagts riksdagen. Beslutet om denna generella underställningsplikt, vilket i
sak var väl motiverat, skulle dessutom givetvis ha fått större tyngd om
regeringen här hade valt att söka riksdagens stöd. Av dessa skäl anser vi att
utskottet hade bort uttala att regeringen borde ha hänskjutit frågan om de nya
bestämmelserna till riksdagens prövning.

E. Reservation avseende
information om statliga företag (s. 20) av

herrar Norrby i Äkersberga (fp) och Molin (fp), vilka ansett att det

stycke i utskottets betänkande som på s. 20 börjar med "Utskottets

granskning" och slutar med "lämnas i år." bort ha följande
lydelse:

Utskottets granskning av de i detta avsnitt av betänkandet
redovisade ärendena har gett anledning till uttalande på en punkt. Utskottet
har uppmärksammat att den information till riksdagen som förutsatts i samband
med beslutet om bildande av ett statligt förvaltningsbolag inte har lämnats
under år 1970. Skriften Statliga företag 70 kan i vare sig formellt eller
sakligt hänseende anses uppfylla de krav som Kungl. Maj:t uppställt i prop.
1969: 121. Mot bakgrund av den stora betydelse som informationsfrågorna
tillmäts dels på flera punkter i detta betänkande, dels av Kungl. Maj:t i
ifrågavarande proposition, dels också i det av riksdagen godkända utlåtandet
(SU 1969: 168) finner utskottet den påtalade bristen anmärkningsvärd.

F. Särskilt yttrande avseende
utredning av tobaksfrågan (s. 20) av

herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp), vilka anfört:

Ett exempel på en riksdagsskrivelse där det kan ifrågasättas
om riksdagens viljeyttring blivit vederbörligen beaktad är kravet på en
utredning om konsumtionen av tobaksvaror. I riksdagens skrivelse 1968: 338
uttalades att en utredning om hela frågekomplexet rörande konsumtionen av
tobak borde komma till stånd. I andra lagutskottets av riksdagen godkända
utlåtande (2LU 1970: 35) framhölls som angeläget att den år 1968 begärda
utredningen om tobakens skadeverkningar snarast borde komma till stånd. Trots
detta meddelade regeringen i skrivelse 1971: 3 att riksdagens skrivelse
överlämnats till massmedieutredningen och att riksdagsskrivelsen därmed var
slutbehandlad.

s. 24 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 34 24

Bilaga 1

Konseljärenden år 1969

Ärendegrupp

Ju

UD

Fö

S

K

Fi

U

1.
Propositioner

37

7

10

18

17

63

14

2.
Lagrädsremisser

36

8

1

1

1

3.
Utfärdande av för-

fattningar
(SFS)

117

4

31

57

36

140

62

4.
Kommittédirektiv

12

._

4

6

8

5

10

5.
Regleringsbrev

13

4

1

21

4

6

22

6.
Tjänsteärenden

1057

273

753

707

538

968

1 776

7.
Anslags- och stats-

bidragsärenden

160

60

285

259

184

196

617

8.
Besvärsärenden

51

172

37

541

67

192

9.
Dispensärenden och

övriga
partsärenden

867

11

69

563

662

966

264

10.
Hemliga ärenden

11

136

122

1

4

107

11.
Övriga ärenden

4 260

106

413

182

281

203

566

Totalt

6 621

601

1860

1 859

2 276

2 722

3 524

Jo

H

In

C

Ind

S:a

1.
Propositioner

22

9

10

9

14

230

2.
Lagrådsremisser

2

2

51

3.
Utfärdande av för-

fattningar
(SFS)

45

12

22

31

3

560

4.
Kommittédirektiv

8

1

7

8

3

72

5.
Regleringsbrev

3

1

11

2

2

90

6.
Tjänsteärenden

249

119

192

771

200

7 603

7.
Anslags- och stats-

bidragsärenden

263

66

50

49

80

2 269

8.
Besvärsärenden

511

81

430

240

19

2 341

9.
Dispensärenden och

övriga
partsärenden

232

222

679

76

38

4 649

10.
Hemliga ärenden

9

83

1

6

480

11.
Övriga ärenden

222

58

76

100

151

6618

Totalt

1566

652

1479

1287

516

24 963

s. 25 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 25

Konseljärenden
år 1970

Ärendegrupp

JU

UD

Fö

S

K

Fi

U

I.
Propositioner

49

5

16

26

21

63

28

2.
Lagrådsremisser

39

1

__

1

6

2

3.
Utfärdande av för-

fattningar
(SFS)

157

3

27

82

39

136

140

4.
Kommittédirektiv

21

2

7

18

13

31

17

5.
Regleringsbrev

25

2

2

23

7

9

27

6.
Tjänsteärenden

1 125

291

745

749

410

1719

1271

7.
Anslags- och stats-

bidragsärenden

140

100

300

451

135

287

935

8.
Besvärsärenden

57

--

267

57

495

113

251

9.
Dispensärenden och

övriga
partsärenden

966

63

246

523

555

1272

787

10.
Hemliga ärenden

3

122

137

1

____

99

.

11.
Övriga ärenden

2 183

52

528

90

91

157

365

Totalt

4 765

640

2 276

2 020

1767

3 892

3 823

Jo

H

In

C

Ind

S:a

].
Propositioner

19

12

11

7

16

273

2.
Lagrådsremisser

1

.

2

1

4

57

3.
Utfärdande av för-

fattningar
(SFS)

39

38

29

31

17

738

4.
Kommittédirektiv

29

3

8

7

9

165

5.
Regleringsbrev

4

2

13

1

2

117

6.
Tjänsteärenden

267

123

]

190

373

181

7 444

7.
Anslags- och stats-

bidragsärenden

190

87

530

85

97

3 137

8.
Besvärsärenden

543

102

552

770

13

3 220

9.
Dispensärenden och

övriga
partsärenden

429

227

(

560

318

139

6 185

10.
Hemliga ärenden

3

89

.

1

2

457

11.
Övriga ärenden

31

25

67

134

53

3 776

Totalt

1555

708

1 862

1728

533

25 569

s. 2 Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

Under
år 1970 meddelade förordnanden enligt § 5 regeringsformen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Handelsdepartementet: 9.10.1970 Feldt

Finansdepartementet: 30.10.1970
Löfljerg

Ärenden rörande utrikeshandeln med undantag av
samfärdselfrågor med den begränsning som följer av § 11 regeringsformen.

1.
ärenden rörande
besvär över myndighets beslut i frågor om tjänstetillsättningar och i andra
personalfrågor,

2.
ärenden rörande
avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden och rörande försäljning av
fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden,

3.
ärenden rörande
den statens fasta egendom som ej är invärderad på statens allmänna
fastighetsfond.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Omfördelning m. m. av ärenden mellan statsdepartementen
under år 1970

SFS 1970: 377: överflyttades från
finansdepartementet till utrikesdepartementet ärenden angående finansiellt
bistånd till främmande lands utveckling, varvid rubriceringen tekniskt och
humanitärt bistånd till främmande lands utveckling ändrades till
internationellt utvecklingssamarbete.

SFS: 1970: 938: överflyttades från
socialdepartementet till jordbruksdepartementet ärenden rörande
livsmedelskontroll;

överflyttades från civildepartementet till
jordbruksdepartementet ärenden rörande kommunala renhållningsavgifter samt
tilldelades jordbruksdepartementet frågor angående kommunala renhållningslagen;

tilldelades handelsdepartementet ärenden angående
konsumentskydd, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 3

Av
departementsutredningen under tiden 1.5.19701.4.1971 avlämnade promemorior

Nr

Ärenden

Förslag
om delegering till

1970

120

inköp av
rabattkort

vederbörande
myndighet

121

avlöning
av vissa partiellt arbetsföra

statens
personalvärdsnämnd

122

förordnande
av ledamöter, revisorer

central
förvaltningsmyndighet.

m. m. i
vissa organ

organisationer
m. fl.

123

ledighet
för personal vid statsdepartement m. m.

vederbörande
myndighet

124

resekostnadsersättning
vid resor för anställningsintervju

d:o

125

tillfällig
anställning av utländska medborgare vid försvaret

överbefälhavaren

126

statsbidrag
till hjälpmedel för handikappade

socialstyrelsen

1971

127

kommendering
av militär och civil-militär personal

överbefälhavaren

128

ersättning
vid salmonellainfektion i djurbesättning

veterinärstyrelsen

129

tillhandahållande
av bostadsan-skaffningslån med statlig garanti

postverket

130

resekostnadsersättning
i vissa fall till ledamot av svensk nationalkommitté

vetenskapsakademien

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 4

Tider för statsrådsprotokollens överlämnande till
konstitutionsutskottet år 1971

Dep.

Ankomst-

2-årsprotokoll

50-ärsprotokoll
(och för

dag 1971

Fi även:
Bundna

20-ärsprotokoll)

Bundna

Obundna

Obundna

Justitie

19/1

samtUga
nådeärenden

28/1

2/127/2

6/327/11,
11/12

samtliga
(2 st)

16/2

__

4/12,
11/121

25/3

17/12,29/12;
4/1-71

Utrikes

1/2

2/118/9,
2/1023/10, 6/11, 13/11

23/118/9.

2/1023/10,

6/1113/11

8/3

25/9.30/10,
20/1129/12

25/9,30/10,
20/11-29/12

Försvars

28/1

-

9/130/10,
4/12,17/12

29/1

2/127/8

11/2

4/930/10

6/1127/11

25/2

20/11,
27/11, 11/12

8/3

4/1229/12

Social

11/12-70

._ .

2/16/11

29/1

13/1111/12; 4/1-71

samtliga
(1 st)

15/2

29/12

3/3

17/12

Kommuni-

27/1

2/130/10

1

kations

9/2

6/1129/12;
4/1-71

18/3

20/lP

Finans

8/2

2/130/IC

1
6/11,13/11, 27/11,4/12

samtliga
(12 st); samt samtliga 20-årsprot. (26 st)

23/3

---

20/11,11/12
29/12

Utbildnings

4/2

2/127/8

4/9,11/9,
25/913/11

12/2

18/9,27/11

8/3

4/12,
11/12

17/3

20/11,17/12,
29/12

Jordbruks

18/9-70

2/120/3

--

25/9-70

3/45/6,

17/6,9/7

14/8

29/9-70

11/6,20/8,4/9

1 Likalydande originalprot. för 11/12 överlämnat tvä
gånger. Sedan ett ärende (nr 40 b) tillagts i återfordrat protokoll.

s. 29 Kontrollera mot PDF

KU
1971:

34

29

Dep.

Ankomst-

2-årsprotokoll

50-årsprotokoll
(och för

dag 1971

Fi även
20-årsprotokoll)

Bundna

Obundna

Bundna
Obundna

8/10-70

27/8,25/9,2/10

12/10-70

11/9

2/11-70

18/9.9/10

1/12-70

16/10,6/11

17/6,18/9

9/12-70

"

28/6,23/10.
13/11,27/11

15/1

4/12

4/12

21/1

20/11.29/12

2/2

30/10;
4/1-71

3/2

11/12

12/3

17/12

Handels

15/2

2/1-

-25/9

..

26/2

samtliga (32 st)

4/3

2/1029/12

Inrikes

28/1

2/1-

-25/9

2/1016/10

_

19/2

23/10.6/11,
20/11

15/3

30/10,13/11,
27/ll;4/l-71

30/3

4/12.11/12,
29/12

2/4

17/12

Civil

28/1

2/1-

-30/10

samtliga (1 st)

3/2

6/11,13/11,
27/11

5/3

20/11,4/12
29/12

Industri

10/2

1/3

16/4

6/220/11

2/1,23/1

27/1129/12

samtliga (2 st)

Sammanställning
av vid vilka tidpunkter samtliga protokoll överlämnats (1965 års

data
inom par.)

Justitiedepartementet

25/3

(5/3)

Utrikesdepartementet

8/3

(8/3)

Försvarsdepartementet

8/3
(16/2)

Socialdepartementet

3/3

(1/3)

Kommunikationsdepartementet

9/2

(4/2)

Finansdepartementet

23/3
(19/2)

Utbildningsdepartementet

17/3
(dåv. ecklesiastikdepartementet 9/2)

Jordbruksdepartementet

12/3
(27/1)

Handelsdepartementet

4/3

(8/3)

Inrikesdepartementet

2/4
(26/2)

Civildepartementet

5/3
(25/1)

Industridepartementet

16/4 (

:-)

s. 30 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 30

Bilaga
5

P
M upprättad av kanslichefen C. G. Lidberg ang. regeringens dispenspraxis i
ärenden rörande återkallelse av körkort.

Undersökningen i ämnet avser dispenspraxis i sådana
ärenden där återkallelsebesluten grundats på rattfylleri, rattonykterhet,
onykterhet utan samband med förande av motorfordon samt vårdslöshet i trafik.
Dessa återkallelsegrunder förekommer nämligen i det övervägande antal fall då
dispens meddelats. Framställningen i de inledande avsnitten kan därför i
huvudsak begränsas till vad som gäller i fråga om berörda återkallelsegrunder.

I. Bestämmelser
om utfärdande och återkallelse av körkort m. m.

Bestämmelser om utfärdande och återkallelse av
körkort m. m. lämnas i 3235 §§ 1951 års vägtrafikförordning, som utfärdats
efter riksdagens hörande. Bestämmelserna har i huvudsak fått sin nuvarande lydelse
genom kungl. förordning den 16.5.1958 (prop. 1958: 69, 2LU 1958: 20). Till
grund för berörda ändringar, som bl. a. innefattade skärpningar av reglerna om
körkortsåterkallelse, låg ett av 1953 års trafiksäkerhetsutredning avgivet
betänkande (SOU 1957: 18).

a) Utfärdande
av körkort

Enligt 32 § skall vid ansökan om körkort fogas bl.
a. läkarintyg, kompetensbevis över godkänt förarprov samt lämplighetsintyg,
utfärdat av polismyndigheten. Dock kan, med bifogande allenast av lämplighetsintyg,
prövning påkallas huruvida hinder för utfärdande av körkort möter oavsett
utgången av förarprov. Om hinder ej föreligger, föreläggs sökanden att inkomma
med kompletterande handlingar.

Vid
prövningen för erhållande av körkort skall särskilt beaktas om sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antas att han som förare kommer
att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler.
Den som sakfällts för fylleri eller olovlig körning får ej erhålla körkort
innan 2 år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses
uppenbart att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

b) Återkallelse
av körkort

Enligt 33 § 1 mom. skall länsstyrelsen (KB) till
omprövning uppta frågan om körkortsinnehavares lämplighet, när det föreligger
skälig anledning anta att han ej uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn,
ansvar

s. 31 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 31

och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga
förutsättningar som gäller för erhållande av körkort. KB äger därvid förelägga
föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis samt
äger eljest införskaffa den utredning som befirmes erforderlig.

1 33 § 2 mom. anges de fall då körkort om ej varning
enligt 34 § kan och anses böra meddelas skall återkallas. Såvitt nu är i
fråga gäller härvid följande.

Rattfylleri

Återkallelse skall ske om föraren
gjort sig skyldig till rattfylleri, dvs. varit så påverkad av starka drycker
att det kan antas att han ej på betryggande sätt kunnat föra fordonet. Så
skall alltid anses ha varit fallet om alkoholkoncentrationen i blodet uppgått
till 1,5 "/o eller däröver (33 § 2 mom. punkt 2).

Rattonykterhet

Återkallelse skall ske om föraren
gjort sig skyldig till s. k. rattonykterhet, dvs. om alkoholkoncentrationen i
blodet uppgått till 0,5 men ej till 1,5 o/oo och rattfylleri ej är styrkt (33 §
2 mom. punkt 2).

Onykterhet utan samband med förande av motorfordon (i det
följande kallad "annan onykterhet")

Återkallelse skall ske om föraren
gjort sig skyldig till fylleri och det ej kan anses uppenbart att han ändock är
att bedöma som en skötsam person eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt
ej bör betros med att inneha körkort (33 § 2 mom. punkt 5).

Vårdslöshet i trafik

Återkallelse skall ske om föraren
på annat sätt än genom att upprepade gånger ha nonchalerat givna
trafikbestämmelser, ett förfarande som utgör särskild återkallelsegrund i
något för trafiksäkerheten väsenthgt hänseende grovt åsidosatt honom såsom
förare åliggande förpliktelser (33 § 2 mom. punkt 4).

Av övriga återkallelsegrunder kan nämnas s. k. smitning
(punkt 2), brottslig gärning som visat påtaglig brist på hänsyn till andra
(punkt 6) samt sjukdom o. d. som väsentligen minskar förarens förutsättningar
för rätt att föra körkortspliktigt fordon (punkt 7).

I 34 § sägs att varning i vissa
fall kan meddelas i stället för återkallelse. Så kan ske vid rattonykterhet
såsom förstagångsförseelse, om alkoholkoncentrationen ej uppgått till 0,8 Iq och omständigheterna är mildrande.
Vidare kan varning meddelas om mot körkortsinnehavaren före-bragts sådana
omständigheter som i 33 § 2 mom. punkterna 36 sägs (bl. a. "annan
onykterhet" och vårdslöshet i trafik) utan att likväl tillräckliga skäl
till återkallelse föreligger (återkallelse är alltså obligatorisk

s. 32 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 32

dels
vid rattfylleri, dels vid rattonykterhet i sådana fall då alkoholkoncentrationen
uppgått till minst 0,8 %o)-

Enligt 33 § 3 mom. skall KB interimistiskt
återkalla körkort, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att
slutligt återkallas.

I 35 § sägs att polismyndighet eller åklagare i
vissa fall skall omedelbart omhänderta körkort. Så skall i princip ske bl. a.
om föraren haft en alkoholkoncentration av 0,5 "/qo eller däröver. Uppgår alkoholkoncentrationen till
0,8 o/po eller mer, skall körkortet alltid interimistiskt återkallas.

Slutlig återkallelse av körkort på grund av
straffbelagd förseelse får enligt 33 § 2 mom. sista stycket ej äga rum förrän
frågan om straff för förseelsen blivt avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida
ej omständigheterna är sådana att föraren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan
anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon.

Har
återkallelse skett, åligger det föraren enligt 33 § 4 mom. att efter anmaning
överlämna körkortet till KB (verkställighet av beslutet inträder sålunda
omedelbart och utan hinder av besvär).

Rörande körkortsåterkallelsens funktion såsom
huvudsakligen en straffpåföljd eller en allmän skyddsåtgärd gjordes vissa
uttalanden i trafiksäkerhetsutredningen ovannämnda betänkande. Utredningen framhöll
till en början att det var av utomordentlig betydelse att körkortsmyndigheten
fick möjlighet att följa en körkortsinnehavares utveckling som förare och
ingripa om han skulle förlora sin lämplighet. Alla de undersökningar som
utförts i fråga om värdet av olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder gav
enligt utredningen klart vid handen att detta var en av kärnpunkterna i
trafiksäkerhetsarbetet. Utredningen hade blivit övertygad om att någon mera
påtaglig förbättring i trafiksäkerheten inte kunde påräknas med mindre man
sökte spåra upp de förare som representerade en mera påtaglig fara i trafiken
och beträffande dessa förare vidtog åtgärder för att definitivt undanröja
deras farlighet, i sista hand genom körkortsåterkallelse.

Efter
att ha redovisat vissa iakttagelser rörande då tillämpad praxis i fråga om
körkortsåterkallelse framhöll utredningen att återkallelse enligt denna praxis
frånsett vissa specialfall praktiskt taget aldrig förekom annat än i
anslutning till lagakraftägande dom, varigenom föraren ådömts ansvar för
straffbelagd gärning. Frågan om körkortet skulle återkallas eller inte berodde
i övervägande grad på den stränghet, med vilken domstolen bedömt den aktuella
gärningen. Hade domstolen stannat vid ett lågt bötesstraff, aktualiserades
ofta inte ens frågan om körkortsåterkallelse. Om domstolen däremot utmätt ett
högt straff, återkallades vanligen körkortet. Genom denna praxis hade
körkortsåterkal-lelsen kommit att framstå mera som ett straff än som en
samhällets skyddsåtgärd mot trafikfarliga förare.

s. 33 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 33

Utredningen erinrade därefter om
den skillnad som förelåg i fråga om uppgifterna för domstol respektive
körkortsmyndighet. Domstolen hade att avgöra vederbörandes skuld och utmäta ett
väl avpassat straff med hänsyn till vad denne låtit komma sig till last / det
särskilda fallet. Körkortsmyndigheten hade däremot till uppgift att med ledning
av vad som inträffat och under beaktande av vad som i övrigt var känt om vederbörande
överväga om denne såsom motorförare i allmänhet måste anses representera en
mera påtaglig eller latent trafikfara och om så befanns vara fallet vidta
erforderliga åtgärder, oavsett om de föreliggande omständigheterna kunde
föranleda straffansvar eller ej. Även om domstolens prövning var en mycket
väsentlig faktor att beakta i körkortshänseende, kunde enligt utredningen en
schablonmässig bundenhet till straff mätningen medföra otillfredsställande
konsekvenser: å ena sidan kunde ett lågt straff medföra att en ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt
farlig förare inte blev föremål för körkortsåtgärd, å andra sidan kunde ett
strängt straff medföra sådan åtgärd utan att grund härför fanns i
vederbörandes allmänna förhållanden som förare.

Avslutningsvis
anförde utredningen i denna del följande (s. 333 o. f.):

Det föreligger uppenbarligen en
betydelsefull principiell skillnad mellan de förutsättningar som måste
föreligga för ådömande av straff och de förutsättningar, under vilka en
körkortsmyndighet kan ingripa. Självfallet skall en person icke kunna straffas
med mindre man funnit honom övertygad om att ha begått en straffbelagd gärning.
Men då det gäller att överväga frågan, huruvida en person bör bibehållas vid
rätten att utöva ett sådant särskilt tillstånd, som innehavet av ett körkort
innebär, göra sig delvis andra synpunkter gällande. Vad körkortsgivningen
beträffar har utredningen i tidigare sammanhang flera gånger framhållit, att
den prövning i olika avseenden, som föregår utfärdandet av körkort, icke kan
göras så ingående och effektiv, att man vinner någon säker garanti att föraren
är lämplig ens vid den tidpunkt, då prövningen sker, och än mindre att han i
framtiden kommer att motsvara de krav, som måste ställas på en säker
motorförare. En person erhåller sålunda körkort, utan att man kräver någon
övertygande bevisning rörande hans lämplighet som förare. Körkortsgivningen
vilar med andra ord på den pre-sumtionen, att den sökande motsvarar kraven på
en motorförare. Det synes därför också berättigat att inskrida mot föraren i de
fall, då denna presumtion icke längre kan anses föreligga. Den skiljaktighet i
själva utgångspunkten för prövningen, som föreligger mellan domstol och körkortsmyndighet,
måste i väsentliga hänseenden inverka såväl på själva proceduren som på
resultatet av prövningen.

Med stöd av det anförda vill utredningen sålunda hävda,
att om man skall kunna få till stånd en körkortspolitik, som verkligen ger
möjligheter att på effektivt sätt skilja ut de olämpliga motorförarna ur
trafiken, det ovillkorligen är nödvändigt, att man utformar körkortsreaktionen
såsom ett rent samhällsskydd mot de förare, som representera en mera påtaglig
fara för andra människors säkerhet till liv och egendom.

Riktigheten av ståndpunkten att det
föreligger en principiell skillnad mellan körkortsåterkallelse på grund av
brott och de straffrättsliga på-

3 Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 34 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 34

följderna har ifrågasatts av kommittén för lagstiftningen
angående traflknykterhetsbrott i dess år 1970 avgivna betänkande (SOU 1970:
61). Kommittén erinrar om att syftet med de straffrättsliga påföljderna är att
förebygga brott och att dessa påföljder verkar såväl allmänpre-ventivt som
individualpreventivt. Det dominerande syftet med påföljderna anges vara
individualpreventivt eller alltså att genom uppfostrande åtgärder och annan
vård hindra den dömde från återfall i brott. Härefter anför kommittén följande
(s. 223):

Även körkortsåterkallelsens syfte
är att förebygga trafikbrott och därigenom främja trafiksäkerheten. Man torde
också här kunna tala om en allmänpreventiv och en individualpreventiv funktion.

Allmänpreventivt verkar körkortsåterkallelsen sålunda att
medborgarna inför hotet om körkortsåterkallelse avhåller sig från brott som
kan medföra återkallelse. Enligt mångas mening är den allmänpreventiva effekten
av körkortsåterkallelse till och med starkare än fängelsestraffets.
Individualpreventivt kan körkortsåterkallelsen verka sålunda att den som
drabbas därav avskräcks från att på nytt begå brott som kan leda till
körkortsåterkallelse. Detta förhållande är av betydelse inte minst därför att
återfall i traflknykterhetsbrott är vanligt. Vidare föreligger en
individualpreventiv funktion genom att den vars körkort har återkallats hindras
rättsligt sett men inte faktiskt att föra körkortspliktigt fordon och
därmed att på nytt begå trafikbrott.

Sammanfattningsvis finns sålunda enligt kommitténs mening
fog för att hävda att de straffrättsliga påföljderna och körkortsåterkallelsen
vid traflknykterhetsbrott till sin principiella och praktiska innebörd sammanfaller.

c) Erhållande av körkort efter beslut om återkallelse

Om körkort återkallats, gäller
enhgt 33 § 5 mom. i princip att vederbörande måste ansöka om nytt körkort och
sålunda ånyo underkasta sig de prov och undersökningar som härför föreskrivits.
Endast i ett par specialfall (om återkallelsen grundats på sjukdom o. d. eller
på att föraren underlåtit inkomma med förelagda intyg m. m.) kan föraren under
vissa förutsättningar återfå det återkallade körkortet utan att behöva undergå
ny prövning.

Möjligheten att efter återkallelse erhålla nytt körkort är
enligt förordningen bunden till vissa minimitider (s. k. väntetid).
Beträffande återkallelse på de grunder, som här är aktuella, gäller att nytt
körkort ej får utfärdas innan 1 år förflutit från den dag då rätten att föra
körkortspliktigt fordon fråntogs föraren; i dessa fall kan nämnda tid i
åter-kallelsebeslutet nedsättas till lägst 3 mån., om synnerliga skäl är
därtill.

Dessa bestämmelser rörande möjligheten att efter
återkallelse erhålla nytt körkort infördes genom 1958 års författningsändring
och innefattar en väsentlig skillnad i förhållande till tidigare ordning.
Enligt denna skulle i återkallelsebeslutet alltid viss tid bestämmas för
återkallelsen, lägst 3 mån. Förarens möjlighet att ånyo erhålla körkort var
beroende

s. 35 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 35

av
återkallelsetidens längd. Översteg denna 1 år, måste föraren ansöka om nytt
körkort och därvid förete intyg över alla föreskrivna prov och undersökningar.
Uppgick tiden till 6 mån.1 år, ägde föraren däremot ansöka att återfå sitt
körkort, därvid han endast behövde foga nytt läkarintyg och nykterhetsintyg
(men ej kompetensbevis). Om återkallelse-tiden understeg 6 mån., kunde han
återfå sitt körkort utan att behöva förete något intyg alls.

Mot
denna äldre ordning framförde trafiksäkerhetsutredningen kritiska synpunkter i
sitt betänkande, särskilt i betraktande av de relativt låga återkallelsetider
som tillämpades i praxis. Sålunda brukade t. ex. återkallelsetiden vid
rattfylleri normalt bestämmas till 10 mån., vid vårdslöshet i trafik till 4
mån., vid andra trafikförseelser till 36 mån. och för dem som visat
misskötsamhet i nykterhetshänseende till 3 mån. Utredningen konstaterade
sålunda att rattfyllerister i stor utsträckning återfick sina körkort utan att
behöva förete bevis om att de ägde erforderlig körskicklighet och
tillfredsställande kunskap om trafikens regler samt att ett stort antal andra
förare, som ansetts olämpliga, återfick körkorten utan att i något enda
avseende behöva styrka sin återvunna lämplighet.

Rörande
frågan om möjligheten för förare att efter återkallelse erhålla körkort
anförde trafiksäkerhetsutredningen (s. 346 o. f.):

I regel är det icke möjligt att redan vid tiden för
återkallelsebeslutet förutsäga, huruvida en förare, vars körkort återkallats,
över huvud taget någonsin kommer att utvecklas till en lämplig motorförare, och
inte heller är det möjligt att säga, under hur lång tid hans olämplighet kommer
att bestå. I vissa fall talar presumtionen mycket starkt för att hans
farlighet har ett direkt samband med hans allmänna karaktär och att den därför
är av en mera bestående natur. Detta synes i regel vara fallet, om föraren
visat en så,höggradigt nonchalant inställning till trafiksäkerhetens mest
elementära krav, att han satt sig att köra bil i spritpåverkat tillstånd, eller
om han genom ett hänsynslöst körsätt satt andra människors säkerhet i
allvarlig fara, eller om han med vetskap eller misstanke om att han påkört och
skadat en person "smitit" från olycksplatsen eller om han genom
upprepade flagranta överträdelser visat likgiltighet för nödvändigheten av att
ställa sig trafikens regler till efterrättelse. Detsamma kan sägas gälla även i
andra fall av konstaterad olämplighet, såsom då en person genom andra brott än
trafikbrott ådagalagt stor brist på hänsyn till andra eller det uppdagas att
han icke är pålitlig i nykterhetsavseende. Att, såsom nu sker, mer eller
mindre automatiskt ge sådana förare tillbaka deras körkort, sedan några
månader förflutit är vilket utredningen tidigare framhållit ett
grundläggande fel i vår körkortspolitik och helt oförenlig med uppfattningen
om körkortsåterkallelsen såsom ett skydd för allmänheten mot de påtagligt
farliga förarna.

Utredningen
föreslår därför och detta framstår för utredningen såsom ett av de
angelägnaste av de förslag, som utredningen framlägger i detta betänkande att
någon återkallelsetid icke utsattes i beslut, varigenom körkort återkallas.
Tankegången är alltså den, att körkortsmyndighetens uppmärksamhet uteslutande
skall vara inriktad på spörsmålet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 36

huruvida
vederbörande är olämplig som motorförare eller icke. Om så befinnes vara
fallet, skall körkortet återkallas, och därmed är förfarandet avslutat. Frågan
om vederbörande framdeles skall kunna erhålla nytt körkort är ett spörsmål, som
icke alls skall bli föremål för behandling i återkallelseärendet. Detta skall
dock icke mnebära en återkallelse för alltid. Antar man principen om att
körkortsåterkallelsen är en skyddsåtgärd mot den farlighet, som vissa förare
representera, följer nämligen därav att föraren icke skall vara fråntagen sitt
körkort under längre tid än hans farlighet består. Det vore därför icke
motiverat, om man för alltid utestängde föraren från möjligheten att ånyo
erhålla rätt att föra motorfordon. På grund av tilltagande levnadsålder,
ändrade levnadsvanor eller av annan anledning kan en person utvecklas i sådan
riktning, att körkortsmyndigheten ånyo vinner tilltro till honom som
motorförare.

I enlighet härmed föreslog utredningen att det i
vägtrafikförordningen borde fastställas en viss tid, efter vars utgång föraren
skulle vara berättigad att ansöka om nytt körkort. Tiden borde vara så lång
att körkortsmyndigheten verkligen fick möjlighet att avgöra om en förändring
inträtt i fråga om förarens lämplighet och om denna förändring kunde anses
bestående eller ej. En lämplig tid fann utredningen vara 2 år.

I
fråga om prövningen av ansökan om körkort efter återkallelse underströk
utredningen vikten av att sådan ansökan ej bifölls med mindre
körkortsmyndigheten var fullt övertygad om sökandens lämplighet. Utredningen
fortsatte (s. 348):

Förutsättningen för att ansökningen skall bifallas
är alltså, att körkortsmyndigheten är positivt övertygad om att sökanden nu är
lämplig som motorförare. Föreligger någon anledning till tveksamhet i detta avseende,
skall ansökningen avslås. Enligt utredningens mening är denna prövning kanske
den mest betydelsefulla av alla de bedömanden, som en körkortsmyndighet har att
göra i körkortsärenden. Det är nämligen vid en sådan prövning fråga om en
person, som en gång visat en mer eller mindre utpräglad olämplighet och därav föranledd
farlighet för andra trafikanter. Körkortsmyndigheten måste därför särskilt
tillse, att de förhållanden, som föranlett återkallelsen icke längre äro för
handen samt att andra omständigheter av beskaffenhet att föranleda tveksamhet
om vederbörandes lämplighet icke föreligga.

I propositionen förklarade departementschefen, att
han anslöt sig till utredningens uppfattning att utfärdande av körkort efter
återkallelse i princip borde bero på helt ny lämplighetsprövning och att denna
prövning ej sällan borde utfalla så, att vederbörande ej anförtroddes körkort.
Beträffande frågan om den i författningen angivna minunitid, före vars utgång
föraren ej skulle kunna få nytt körkort, ansåg dock departementschefen att
utredningens förslag om en gräns på 2 år var alltför strängt. Bortsett från
fall, varom nu ej är fråga, förordade departementschefen att tiden bestämdes
till 1 år.

Härefter anförde
departementschefen (prop. s. 96):

Emellertid kan man icke bortse från att fall
förekommer, då schablonregler sådana som de av mig nu förordade framstår som
oskäligt stränga.

s. 37 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 37

På
längre sikt kan detta leda till att körkortsmyndigheterna icke använder
återkallelsemöjligheten i den omfattning, som är önskvärd. Jag förordar
därför, att länsstyrelsen får möjlighet att, om synnerliga skäl föranleder
därtill, i beslut om återkallelsen föreskriva en kortare minimitid, dock lägst
tre månader.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen
anförda andra lagutskottet (1958: 20 s. 58):

Den skärpning och effektivisering av reglerna om
återkallelse av körkort, som föreslås i propositionen, synes mot bakgrunden av
vad utredningen anfört väl motiverad. Det torde främst vara denna väg man
måste gå fram när det gäller att gallra ut olämpliga förare. Det måste också
betraktas som riktigt att i princip kräva helt ny lämplighetsprövning för den
som efter återkallelse önskar erhålla nytt körkort. Propositionens förslag
härutinnan finner utskottet välgrundade.

Även de föreslagna minimitiderna för erhållande av
nytt körkort efter återkallelse förklarade sig utskottet kunna acceptera,
såvitt nu är i fråga.

Utskottet
hemställde att riksdagen måtte som min mening ge till känna vad utskottet
anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

d)
Besvär i ärenden angående körkortsåterkallelse

Besvär över KB:s beslut enligt
vägtrafikförordningen kan anföras hos Kungl. Maj:t. I återkallelseärenden kan
besvären avse yrkande om upphävande av beslutad återkallelse eller om nedsättning
av den minimitid för utfärdande av nytt körkort som gäller enligt
vägtrafikförordningen eller eljest föreskrivits av KB. Genom besvär kan däremot
inte yrkas strängare åtgärd än vad KB beslutat; i de fall då KB ej ansett
återkallelse påkallad eller i återkallelsebeslut bestämt viss kortare minimitid
för utfärdande av nytt körkort kan ärendet sålunda inte från det allmännas sida
genom besvär bringas under Kungl. Maj:ts prövning. Besvärsprövningen kan med
andra ord endast avse en mildare bedömning av körkortsfrågan, ej en strängare.

Besvär
i körkortsärenden upptas enligt regeringsrättslagen till avgörande i
regeringsrätten (RegR). Varning får ej överklagas.

Spörsmålen om förutsättningarna för
körkortsåterkallelse, om förhållandet mellan sådana ingripanden och andra
reaktioner i anledning av trafikbrott samt om vilka myndigheter som bör pröva
hithörande ärenden är sedan flera år föremål för utredning av
trafikmålskommittén.

II. Körkortsmyndigheternas
praxis

Till en början må nämnas att det under åren
19581968 utfärdades ca 130 000170 000 körkort årligen. Det beräknas att
frågan om återkallelse av körkort varje år upptas till prövning i ca 30 000
fall. Under nyssnämnda tidrymd meddelades årligen ca 8 0009 000 beslut

s. 38 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 38

om återkallelse och något fler varningar. Antalet hos RegR
anförda besvär i körkortsärenden utgjorde under åren 19631965 i genomsnitt ca
1 250. Antalet synes de senaste åren ha stigit med några hundratal.
Ändringsfrekvensen är låg. Enligt vissa undersökningar, avseende några kortare
perioder under åren 1963 och 1968,, upphävdes sålunda beslutade återkallelser
endast i 0,41,8 o/o av besvärsfallen; väntetiden för erhållande av körkort
efter återkallelse nedsattes i 79 o/o av fallen (SvJT 1969 s. 597).

Rattfylleri och rattonykterhet

Vissa motivuttalanden

Trafiksäkerhetsutredningen erinrade
att trafiknykterhetsbrotten under tiden 19501956 visat en utomordentligt
stark ökning, från 3 460 till 11553 (enligt trafiknykterhetsbrottskommittén
uppgick antalet sådana brott år 1967 till ca 15 000). Efter vissa analyser av
gjorda undersökningar rörande dessa brott framhöll utredningen att rattfylleriolyckorna
genomsnittligt var av större svårhetsgrad än trafikolyckor i allmänhet och att
förarnas vårdslöshet ofta var synnerligen stor. Det osäkerhetsmoment som
förekomsten av rattfyllerister innebar för andra trafikanter var därför
betydande. På grund härav och med hänsyn till de särskilda karaktärsbrister och
den bristande sociala anpassning, som i stor utsträckning kännetecknade
rattfyllerister, utgjorde dessa enligt utredningen en av de farligaste
företeelserna i trafiken. Utredningen framhöll att man också bemödat sig om att
upplysa förarna om rattfylleriets farlighet och att förarprov inte fick
godkännas med mindre sökanden befanns ha nödiga insikter om den verkan ur
trafiksäkerhetssynpunkt som alkoholhaltiga drycker medförde på den mänskliga
organismen. Därefter anförde utredningen (s. 118):

När en förare, trots den kännedom
han har om rattfylleriets farlighet ur trafiksäkerhetssynpunkt, om de relativt
hårda konsekvenserna av brottet i form av straff och körkortsåterkallelse och
om den allmänna opinionens fördömande av detta brott, ändå gör sig skyldig
till rattfylleri, visar detta en så höggradig nonchalant inställning till
trafiksäkerhetens elementäraste krav och sådana karaktärsegenskaper hos föraren,
att han därigenom på ett övertygande sätt bevisat sin olämplighet som förare
även i nyktert tillstånd.

1 sitt år 1970 avgivna betänkande
har trafiknykterhetsbrottskommit-tén som bl. a. föreslår att nedre
promillegränsen bibehålls vid 0,5 men att gränsen mellan rattonykterhet och
rattfylleri sänks till 1,2 framhållit att risken att förlora körkortet torde
ha en mycket stark allmänpreventiv effekt på skötsamma personer. Enligt
kommittén bör allmänpreventionen i ej obetydlig grad kunna tillgodoses genom
körkortsingripanden i förening med höga böter och åtgärder för att öka
upptäcktsrisken m. m. I fråga om de individualpreventiva synpunkterna
framhåller kommittén att säkerligen mer än hälften av dem som

s. 39 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 39

döms för traflknykterhetsbrott kan antas ha alkoholproblem
och att mycket tyder på att klientelet till alldeles övervägande del utgörs av
personer som gång på gång gör sig skyldiga till sådana brott utan att bli
upptäckta annat än i undantagsfall. På rattfylleristen med alkoholproblem bör
enligt kommittén tillämpas en särskild behandlingsform inom kriminalvårdens
ram, nämligen skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling.
Denna behandling, som även borde kunna ifrågakomma vid rattonykterhet i fall
där påtagliga alkoholproblem föreligger, skulle i huvudsak utgöras av öppen
nykterhetsvård av social-medicinsk och psykoterapeutisk karaktär i samarbete
mellan läkare, nykterhetsvårdare och andra organ. Kommittén framhåller
betydelsen av att körkortsfrågan vävs in på ett meningsfyllt sätt i den
nykterhetsvårdande behandlingen; kan det ställas i utsikt för den dömde att han
får tillbaka körkort tidigare, om han sköter sig, torde detta enligt kommittén
underlätta möjligheterna att uppnå gynnsamt behandlingsresultat.

Praxis

Som förut framhållits är
återkallelse obligatorisk, utom i vissa lindriga fall av rattonykterhet.

Väntetiden synes vid rattfylleri i allmänhet utsträckas
till 2 år från det körkortet fråntogs föraren, således väsentligt längre än den
i princip föreskrivna minimitiden (1 år). Nedsättning av tiden under 1 år synes
i dessa fall förekomma ytterst sällan.

Vid rattonykterhet synes väntetiden normalt vara 1 år, om
alkoholkoncentrationen uppgått till 0,50,8 o/oo, och eljest 1 1/2 år. Som
"synnerliga skäl" för nedsättning av tiden till 610 mån. i
rattonykterhetsfall har ansetts bl. a. handikappads behov av invalidbil; om
brottet skett vid företagande av nödvändig sjuktransport eller eljest nödvändig
körning kortare sträcka, t. ex. flyttning av olämpligt parkerad bil; om föraren
är äldre skötsam yrkeschaufför med lång och i övrigt prickfri körning.

(SOU 1970:
61 s. 233; Folkesson: Omprövning av körkort s. 99 o.f.)

Annan onykterhet

Vissa motivuttalanden

Trafiksäkerhetsutredningen framhöll
(s. 341) att det inte förelåg minsta tvekan om att spritpåverkan var en
medverkande orsak till ett långt större antal olyckor än vad som framgick av
den officiella statistiken. Enligt utredningen var det ofrånkomligt att med
den allra största bestämdhet hävda kravet på fullständig nykterhet vid
framförande av motorfordon. Man måste ur traflksäkerhetssynpunkt med den
största

s. 40 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 40

misstänksamhet
betrakta de körkortsinnehavare som visade sådan hållningslöshet i sina
alkoholvanor att de gjorde sig skyldiga till fylleriförseelser. En sådan
förare kunde inte längre presumeras som pålitlig ur nykterhetssynpunkt.
Omprövningen av förarens lämplighet i anledning av begången fylleriförseelse
måste därför i regel resultera i att körkortet återkallades, såvida det inte av
företagen utredning positivt framgick att vederbörande var en i övrigt i sitt
spritbruk fullt skötsam person.

Utredningen fortsatte:

Utredningens syn på de fylleriförseelser, som begås
av körkortsinnehavare, är sålunda mycket allvarligare än det betraktelsesätt,
som kommer till uttryck i vår nuvarande praxis beräffande återkallande av körkort.
Ett konsekvent ingripande mot fylleriförseelserna utifrån den principiella
uppfattningen att en körkortsinnehavare, som begår en sådan förseelse, ej
längre kan presumeras vara lämplig som motorförare, skulle få synnerligen
lyckliga konsekvenser ur trafiksäkerhetssynpunkt. Utredningen har tidigare
påvisat, att fylleriförseelser är ett synnerligen utmärkande drag i den
belastning, som de trafikfarliga förarna uppvisa (se härom bl. a. på sid. 107).
Om ett ingripande ur körkortssynpunkt sker redan mot vanliga fyllerister,
kommer därigenom på ett synnerligen effektivt sätt en mycket stor del av de
körkortsinnehavare, som äro särskilt olycksbenägna och därmed trafikfarliga,
att avskiljas ur motorförarnas krets. Härtill kommer att en körkortspolitik,
utformad i enlighet med vad nu sagts, säkerligen skulle visa sig ha en gynnsam
återverkan på nykterhetstillståndet i allmänhet.

Utredningen föreslog i förevarande hänseende att
gällande bestäm-stämmelse om återkallelse på grund av "onyktert
levnadssätt" skulle kompletteras med föreskrift om sådan påföljd då
föraren gjort sig skyldig till fylleri som ej var att anse som ett enstaka fall
av spritmissbruk.

Förslaget
tillstyrktes av departementschefen med blott viss formell jämkning (prop. s.
97).

Fylleristraffutredningen
har i sitt år 1968 avgivna betänkande framhållit (SOU 1968: 55 s. 378) att det
inte torde finnas anledning att lägga annan bedömning på frågan om fylleriets
återverkan på körkortsinnehav än den som kommit till uttryck i förarbetena
till gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen. Utredningen, som föreslår
att straff för fylleri skall avskaffas och ersättas med omhändertagande i viss
ordning på grund av berusning, anser sålunda att de rättsverkningar i
körkortshänseende som nu knyts till en ådömd fylleriförseelse i fortsättningen
i stället skall hänföras till den föreslagna formen av omhändertagande.

Rörande
körkortsmyndigheternas bedömning av fylleristklientel framhåller utredningen
att det ligger en viss fara i att schematiskt inordna detta klientel under
kategorin "opåUtliga ur trafiksäkerhets-

s. 41 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 41

synpunkt".
Enligt utredningen kan man inte bortse från att en och annan person med
nykterhetsanmärkning kan komma att inrangeras under denna kategori utan att han
i verklig mening är att anse som trafikfarlig. Utredningen framhåller
betydelsen av att körkortsmyndigheterna vid sin prövning beaktar att en person
visar vilja att söka komma till rätta med sina alkoholproblem och självmant
underkastar sig behandling som innebär fortsatt avhållsamhet. Det är enligt
utredningen av vikt att en sådan person vinner förtroende; körkortet kan i
vissa fall utgöra ett stöd för honom, vilket kan ha stor betydelse ur behandlingssynpunkt.

Praxis

I fråga om fylleriförseelser synes praxis i
allmänhet vara att någon åtgärd ej vidtas, om det utöver förseelsen ej
framkommer några negativa omständigheter som ger stöd för en mera påtaglig
misskötsamhet. Det förekommer dock att varning meddelas, även om utredningen ej
ger belägg för någon allvarligare misskötsamhet.

Återkallelse
synes i regel ske om utredningen visar att föraren är allmänt misskötsam. Sådan
reaktion anses i stor utsträckning böra ifrågakomma då två fylleriförseelser
förekommit under en tvåårsperiod och utredningen ej visar att föraren är känd
för nyktert levnadssätt. Allmänt anses att tre eller flera fylleriförseelser
under en period av omkring två år bör medföra återkallelse. Detsamma gäller då
någon efter meddelad varning på grund av fylleri ånyo gör sig skyldig till
sådan förseelse inom en tvåårsperiod.

Beträffande
väntetiden efter återkallelse synes denna i många fall utsträckas över 1 år
(jfr föreskriften i 32 § VF att den som ansöker om körkort och som sakfällts
för fylleri ej får erhålla körkort innan 2 år förflutit från förseelsens
begående). Det förekommer dock ej sällan att väntetiden nedsätts under 1 år.
Som "synnerliga skäl" för sådan åtgärd har i praxis ansetts bl. a.
att lång tid förflutit efter begången förseelse, att återkallelsen medför svåra
ekonomiska konsekvenser eller att det ur nykterhetsvårdande synpunkt är
önskvärt att underlätta klientens återförande till nyktert levnadssätt.

(SOU 1968: 55 s. 375;
Folkesson a. a. s. 80 o. f.)

Vårdslöshet
i trafik

Vissa
motivuttalanden

I fråga om enstaka fall av vårdslöshet i trafik som
återkallelsegrund må erinras att som förutsättning gäller att föraren skall
genom sitt förfarande ha "i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser".
Trafiksäkerhetsut-

s. 42 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 42

redningen framhöll i detta sammanhang (s. 336 o. f.) att
varje anmärkning mot en förare givetvis inte skulle leda till att hans
lämplighet upptogs till prövning. Även den mest ansvarsfulle och i övrigt
fullt kvalificerade förare kunde genom ett ögonblicks slappnande uppmärksamhet
eller av annan tillfällig anledning göra sig skyldig till brott mot trafikföreskrifterna
utan att det var påkallat att närmare pröva hans allmänna lämplighet. Det kunde
enligt utredningen inte betraktas som i och för sig onormalt att en förare vid
ett enstaka tillfälle av oaktsamhet eller tillfälligt förbiseende gjorde sig skyldig
till en mindre förseelse eller blev invecklad i en trafikolycka. Så snart det
emellertid fanns anledning att anta förekomsten av en brist i förarens
kvalifikationer borde omprövning ske.

I sammanhanget må vidare erinras om ett uttalande av
trafiksäkerhetsutredningen rörande sådana fall av vårdslöshet i trafik där
straffmätningen delvis sker med hänsyn till svårhetsgraden i själva olyckan.
Utredningen framhöll sålunda (s. 333) att om en person dödats eller svårt
skadats vid en trafikolycka, brukade straffet bli högre än vad trafikförseelsen
i och för sig skulle ge anledning till. Vilka följderna blev av en
trafikförseelse berodde ofta av en mängd oberäkneliga och slumpmässiga
faktorer. Fall kunde därför förekomma där domstolarna tillämpade en ganska
sträng bedömning och utmätte höga straff men där det ur allmän
trafiksäkerhetssynpunkt inte fanns anledning för körkortsmyndigheten att
ingripa mot föraren med motsvarande grad av stränghet.

Praxis

Som typfall av vårdslöshet i trafik
som i praxis ansetts innefatta återkallelsegrund kan nämnas omkörning av
fordon vid skymd sikt, hög hastighet i kurva eller vid halt väglag,
ouppmärksamhet eller hög hastighet vid passerande av övergångsställe samt
körning i uttröttat tillstånd (rattsömn). I dessa fall meddelas, redan vid en
enstaka föreseelse, varning eller återkallelse. Valet av åtgärd beror givetvis
på omständigheterna i de olika fallen som kan starkt skifta varför det är
svårt att i detta hänseende tala om någon fast praxis. Domstolarnas straffmätning
synes i varje fall ej längre tilläggas avgörande betydelse för körkortsfrågans
bedömning. Om två förseelser förekommer inom relativt närliggande tid synes
påföljden, även om ingen av föreseelserna är mera svårartad, som regel bli
återkallalse.

Väntetiden efter återkallelse synes i rätt stor
utsträckning nedsättas under 1 år (310 mån.). I många fall torde härvid
inverka att körkortsingripandet i avbidan på domstolsprövningen sker först
långt tid efter förseelsens begående.

(Folkesson
a. a. s. 75 o. f., 103)

s. 43 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 34 43

III. Regeringens dispensbefogenheter

Återkallelse av körkort betraktas i
praxis ej som en straffpåföljd. Eftergivande eller mildring av
återkallelsebeslut kan därför inte ske genom tillämpning av det i § 26 RF
reglerade nådeinstitutet, som avser påföljder av straffkaraktär.

Enligt allmänt erkänd rättsgrundsats äger emellertid
Kungl. Maj:t i statsrådet under vissa förutsättningar befogenhet att, utan
positivt författningsstöd, medge undantag från bestämmelse i författning som,
med eller utan riksdagens hörande, utfärdats av Kungl. Maj:t ensam. Denna
dispensrätt anses ha sin grund i det förhållandet att riksstyrelsen tillkommer
Kungl. Maj:t allena och kan utövas genom såväl normgivning som individuella
avgöranden (jfr t. ex. Håkan Strömberg: Konungens dispensmakt s. 90). I
enlighet härmed kan i ett körkortsärende dispens ges från de materiella
föreskrifterna i vägtrafikförordningen, t. ex. bestämmelser om vissa
minimifrister för erhållande av körkort efter återkallelse eller om att nytt
körkort efter återkallelse ej får utfärdas utan förnyad prövning av förarens
färdigheter och lämplighet i övrigt.

Hinder torde vidare i princip inte föreligga för Kungl.
Maj:t att i fråga om tillämpningen av gällande föreskrifter om
körkortsåterkallelse (avseende t. ex. frågan om visst förfarande över huvud
taget kan anses utgöra återkallelsegrund eller om väntetiden bör nedsättas)
anlägga en mildare bedömning än vad som skett i ett av körkortsmyndigheterna
meddelat lagakraftvunnet beslut. Denna befogenhet har ansetts kunna grundas på
det allmänna subordinationsförhållande som enligt § 47 RF råder inom
statsförvaltningen och som anses ge Kungl. Maj:t viss möjlighet att utom ramen
för det vanliga besvärsförfarandet ändra underordnad myndighets beslut. Den
omständigheten att RegR som liksom andra domstolar ej är underkastad
lydnadsplikt fungerar som besvärsinstans i återkallelseärenden har inte
ansetts bryta subordinations-förhållandet melan Kungl. Maj:t och
länsstyrelserna, vilka är första instans i dessa ärenden; ett utslag av RegR i
besvärsmål anses därför principiellt inte ha annan rättslig valör än
länsstyrelsens överklagade beslut (jfr Strömbergs a. a. s. 186 o. f.). Enligt
det anförda kan alltså Kungl. Maj:t inom ramen för föreskrifterna i
vägtrafikförordningen finna att det aktuella förfarandet inte innefattar
återkallelsegrund och därför förklara föraren berättigad att återfå körkortet.
Eller också kan Kungl. Maj:t, om återkallelsegrund befinns föreligga, förordna
t. ex. att varning skall meddelas i stället för av körkortsmyndighet beslutad
återkallelse eller att tiden för utfärdande av nytt körkort efter återkallelse
må nedsättas i förhållande till vad myndigheten angett i återkallelsebeslutet.
I sådana fal är det följaktligen inte fråga om dispens från någon i
vägtrafikförordningen meddelad, för körkortsmyndig-

s. 44 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 44

heterna
bindande föreskrift, utan i stället om en omprövning av och ett avsteg i
mildrande riktning från den bedömning av det aktuella fallet som enligt
gällande bestämmelser och kompetensregler anförtrotts dessa myndigheter. Även
beslut av denna innebörd beslut som kan karaktäriseras som
"rättelse" av körkortsmyndigheternas avgöranden brukar betecknas
som dispens (eller ändring i dispensväg). I det följande hänförs också dylika
ärenden till vad som benämns dispensärenden (den vanliga formuleringen i
ansökningarna är att man "av nåd" anhåller om viss mildring av återkallelsebeslutet).

Beträffande
förfarandet i dispensärenden, varom här är fråga, saknas bestämmelser i vidare
mån än vad som stadgas i 4 § regeringsrättslagen. Om besvär kombineras med
ansökan om dispens, gäller sålunda enligt berörda lagrum att sådan ansökan ej
utgör hinder mot besvärens prövning; dock skall RegR, sedan besvären avgjorts,
avge utlåtande över dispensansökningen. Vidare sägs att RegR, om den vid
handläggning av besvärsmål finner att något undantag skäligen bör medges från
gällande stadganden, skall underställa målet Kungl. Maj:ts prövning efter det
besvären avgjorts. För de fall då dispensansökan inges utan samband med
besvär finns sålunda ingen motsvarighet till den för nådeärenden gällande
föreskriften att yttrande från RegR eller HD alltid skall inhämtas, såvida ej
skäl till bifall uppenbarligen saknas (§ 26 RF).

Frågan om Kungl. Maj:ts dispensgivning har tidigare
vid vissa tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen. Av vad härvid
förekommit må i detta sammanhang anföras följande.

Vid
1924 års riksdag framställdes anmälan mot vederbörande statsråd jämlikt § 57
riksdagsordningen, vilken anmälan avsåg att regeringen i ett visst fall
meddelat dispens från en bestämmelse i folkskolestadgan om viss minimiålder
för barns avgång från folkskolan. Enligt anmälaren (herr Rydén) ingick denna
bestämmelse för vilken
riksdagen i anledning av framlagd proposition uttalat sig i de konstitutiva
delar av folkskolestadgan som var av lags natur, ehuru stadgan utfärdats i form
av administrativ författning. Anmälaren hävdade att i fråga om nämnda delar av
stadgan hade, där riksdagen gjort ett bestämt uttalande, detta betraktats som
en till sitt innehåll lika klar bestämmelse, som om den varit underställd
riksdagen i lagform. I dittillsvarande konstitutionell praxis hade därför
enligt anmälaren regeringen inte ansetts kunna, sedan riksdagen uttalat sig på
sätt som skett, ensidigt i administrativ väg dispensera från den aktuella
föreskriften.

1
sitt memorial i anledning av den gjorda anmälan uttalade konstitutionsutskottet
i principfrågan följande (KU 1924: 34 s. 4):

Kungl. Maj:t är otvivelaktigt befogad att meddela
dispens från bestämmelser, som tillkommit i den ordning § 89 regeringsformen
angiver, så framt ej därigenom riksdagens anslagsbeviljande myndighet eller
grundlagsenliga rätt i övrigt eller ock enskild rätt trades för nära. Detta

s. 45 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 34 45

gäller
även i det fall, att riksdagen i en eller annan form uttalat sig för
ifrågavarande bestämmelser. Det lärer icke med fog kunna göras gällande, att
denna Kungl. Maj:t befogenhet skulle blivit upphävd genom konstitutionell
praxis. Den omständigheten, att Kungl. Maj:t i allmänhet torde hava undvikit
att meddela dispens från bestämmelser, som tillkommit i anslutning till
uttalanden av riksdagen, kan icke tolkas så, att den grundlagsenliga
befogenheten för Kungl. Maj:t upphört. Då riksdagen uttalat sig för att ett
visst stadgande bhr i administrativ väg utfärdat, måste det förusättas, att riksdagen
avsett, att stadgandet skall tillämpas enligt de för administrativa
författningar i allmänhet gällande regler och sålunda även under vissa
förutsättningar kunna bliva föremål för dispens.

Med
vad nu anförts om Kungl. Maj:ts befogenhet att, oavsett riksdagens förutgångna
uttalanden, dispensera från författningar, vilka utfärdats i den ordning § 89
regeringsformen angiver, har utskottet ingalunda velat giva uttryck åt den
uppfattningen, att Kungl. Maj:t vid handläggningen av hithörande dispensärenden
skulle kunna fatta beslut utan avseende på den mening, som från riksdagens sida
uttalats. Det torde fastmera få anses ligga i sakens natur, att, där en dylik
mening på ett otvetydigt sätt kommit till uttryck, Kungl. Maj:t också, med hänsyn
till riksdagens ställning i vårt statsliv, bör så lång ske kan ställa sig
densamma till efterrättelse. Kungl. Maj:ts dispensrätt torde i sådana fall böra
komma till användning allenast då särskilda skäl föreligga.

Utskottet framhöll vidare att berörda grundsats för
meddelande av dispens borde gälla även vid tillämpningen av den aktuella
bestämmelsen i folkskolestadgan och att rätt till avgång från skolan endast
borde medges i sådana fall där bestämmelsens undantagslösa tillämpning skulle
leda till obilliga konsekvenser. Emellertid hade utskottet kommit till det
resultatet att regeringen i det anmälda fallet inte kunde anses ha överskridit
de gränser som borde gälla för befogenheten att meddela dispens, varför
utskottet fann den gjorda anmälan inte föranleda någon utskottets åtgärd.
Riksdagen beslöt efter debatt (AK 1924: 44 s. 54 o. f.) att lägga memorialet
till handlingarna.

I
en interpellationsdebatt vid 1939 års riksdag diskuterades regeringens
dispenspraxis i anslutning till ett visst körkortsärende (EK 1939: 40 s. 1 o.
f.). I det aktuella fallet hade en persons körkort återkallats i anledning av
att han ådömts frihetsstraff för vissa brott. Sedan han efter att ha avtjänat
viss strafftid villkorligt frigetts, hade han hos polismyndigheten anhållit om
s. k. nykterhetsintyg, ett intyg som enligt då gällande bestämmelser skulle
bifogas ansökan till KB för erhållande av körkort. Då polismyndigheten ej fann
sig kunna utfärda det begärda intyget, anhöll personen i fråga hos regeringen
om dispens från kravet på företeende av nykterhetsintyg. Efter det KB yttrat
sig över ansökningen, förklarade regeringen att den omständigheten att
sökanden av polismyndigheten förvägrats berörda intyg ej utgjorde hinder för KB
att för honom utfärda körkort.

I interpellationen (av
herr Wistrand) efterfrågades de grunder som

s. 46 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 46

föranlett vederbörande statsråd att tillstyrka den gjorda
dispensansökningen. I interpellationssvaret framhölls att sökandens
nykterhetsförhållanden skäligen inte bort utgöra hinder för erhållande av
körkort samt att körkortsinnehav utgjorde en av förutsättningarna för att sökanden
skulle infria de förhoppningar om att hederligen försörja sig, på grund varav
han villkorligt frigetts. Det framhölls att grunderna för dispensen i princip
varit desamma som då regeringen i vissa andra fall av körkortsåterkallelser
förklarat hinder ej möta för den sökande att få körkortsfrågan prövad före
utgången av den tid, för vilken körkort återkallats, nämligen hänsynen till den
sökandes möjlighet att försörja sig.

I den följande debatten diskuterades bl. a. frågan om det
i dispensfallet förelegat tillräckliga skäl att med tanke på
trafiksäkerhetsintresset anförtro sökanden körkort med hänsyn till dennes nykterhetsförhållanden.
Interpellanten hävdade att så inte var fallet, att dispensen avvek från
bedömningen i rättspraxis och att dispenser sådana som den ifrågavarande
motverkade samhällets strävanden att uppnå hög standard inom trafikväsendet.
Vidare diskuterades frågan angående förfarandet i det aktuella dispensärendet.
Det erinrades i debatten att den normala vägen för sökanden att få
polismyndighetens beslut omprövat var att först vända sig till KB och, om han
där fick avslag, anföra besvär hos RegR. Enligt en talare (herr Herlitz) borde
dispensinstitutet tillgripas endast då mycket starka skäl förelåg och ej förrän
den normala instansordningen prövats; den reella betydelsen härav var att dispensfrågan
kunde bedömas på ett mycket fylligare material och på mycket mognare
överväganden. I varje fall borde enligt talaren utlåtande från RegR inhämtas
så att man till grund för avgörandet kunde lägga de erfarenheter och principer
som denna instans som skulle vara ett värn mot godtycke inom förvaltningen
hade till sitt förfogande, låt vara att regeringen inte var skyldig att följa
utlåtandet. Och om det förhöll sig så att gällande bestämmelser rörande
avvägningen mellan trafiksäkerhetsintresset och bilförarnas enskilda intressen,
sådana de tillämpades i RegR:s praxis, inte ansågs tillfredsställande, borde
man enligt talaren föranstalta om ändring av bestämmelserna och inte ingripa
på måfå i fall, som mera tillfälligtvis kom under regeringens prövning.

Rörande frågan om förfarandet i dispensärenden framhölls
från regeringens sida (statsrådet Sköld) att det från formell och förvaltningsrättslig
synpunkt kanske var en riktig väg att den normala instansordningen först
prövades. Men det förekom ständigt fall, där man med förbigående av
underinstanserna gick direkt till Kungl. Maj:t och i sådana fall ersattes
myndighetens beslut av yttrande från denna instans. Att yttrande från RegR, i
enlighet med praxis, inte inhämtats i det aktuella dispensfallet hade berott
på att det var uppenbart att ansökning-

s. 47 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 47

en
skulle bifallas; en remiss hade endast medfört att ärendets avgörande
onödigtvis dragit ut på tiden. Med anledning härav framhölls (herr Herlitz)
att det vore beklagligt att en viss praxis tillämpades hos Kungl. Maj:t i
statsrådet och en annan hos regeringsrätten i det mycket större flertalet fall.
Det vore äventyrligt för rättsordningen, för likformigheten och rättvisan i
förvaltningen att två myndigheter på det viset tillämpade lagen i olika anda;
i ett sådant läge borde lagändring genomföras.

IV. Statistiska
uppgifter om dispensärenden och dispensgivning m. m.

På grundval av förteckningar, som inom
kommunikationsdepartementet förs över förekommande ansökningsärenden, har
framräknats antalet under åren 19641970 avgjorda ärenden som avsett ansökningar
om ändring av meddelade beslut om slutlig återkallelse av körkort (i
åtskilliga fall avser ärendena jämväl återkallelse av trafikkort, något som i
fortsättningen dock ej särskilt anmärks). Ansökningarna har genomgående
inneburit begäran att snarast möjligt återfå det återkallade körkortet eller
att få ansöka om nytt körkort inom kortare tid än vad som angetts i
återkallelsebeslutet.

Antalet
sådana ärenden samt regeringsbeslutens fördelning mellan avslag och bifall,
helt eller delvis, framgår av följande tabell (där ärendenas och beslutens
fördelning mellan l:a och 2:a halvåret angetts för varje år).

Tab.
1. Dispensärenden 19641970

1964

1965

1966

1967

l:a

2:a

S:a

l:a

2:a

S:a

l:a

2:a

S:a

l:a

2:a S:a

Antal
ärenden Antal avslag Antal bifall

Bifall i
% (runda tal)

15

15

0

19

18

1

34 33

1

3

19

17

2

18 15

3

37

32

5

14

22

19

3

17

17

0

39 36

3

8

37

31

6

39 76

31 62

8 14

18

1968

196S

I

-

1970

l:a

2:a

S:a

l:a

2:a

S:a

l:a

2:a

S:a

Antal
ärenden Antal avslag Antal bifall

Bifall i
% (runda tal)

35

32

3

25

19

6

60

51

9

15

51

42

9

53

45

8

104 87
17

16

53

48

5

53

53

0

106 101

5

5

Tabellen ger vid handen att antalet årligen
avgjorda ansökningar visat en starkt stigande tendens. Från att under de
första åren av perio-

s. 48 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 48

den ha utgjort mindre än 40 per år har antalet de sista
två åren överstigit 100.

I fråga om antalet meddelade dispenser framgår att
utvecklingen varit mera oenhetlig. Under åren 19641966 har sålunda dispenserna
varierat mellan 15 och under åren 19671969 mellan 917, varefter en mycket
markant nedgång skett (under l:a halvåret 1970 gavs sålunda endast 5 dispenser
och under 2:a halvåret ingen enda dispens). I såväl absoluta som relativa tal
utvisar åren 19671969 de högsta siffrorna (1518 o/o av antalet ansökningar).

Den närmare granskningen av praxis har avsett
dispensärenden som avgjorts under de tre senaste åren. Härvid har till en
början undersökts hur de under denna period meddelade dispenserna (31 st.)
fördelat sig med avseende på återkallelsegrunderna. Fördelningen framgår av följande
tabell.

Tab. 2. Återkallelsegrunder betr. dispenser 19681970

1968

1969

1970

S:a

Rattfylleri

1

4

1

7

Rattonykterhet

1

4

2

7

Annan
onykterhet

2

2

0

4

Vårdslöshet
i trafik

2

4

0

6

Andra
trafikbrott

0

2

2

4

Brott
utan samband med bilkörning

2

1

0

3

Undersökningen har i fortsättningen
begränsats till sådana dispensärenden där återkallelsegrunden utgjorts av
traflknykterhetsbrott (rattfylleri och rattonykterhet), annan onykterhet samt
vårdslöshet i trafik. Som framgår av föregående tabell har nämligen det
övervägande flertalet dispenser avsett körkortsåterkallelse på någon av nyss
angivna grunder. Samma återkallelsegrunder synes också vara de vanligaste i
fråga om dispensansökningar som lämnats utan bifall.

Beträffande samtliga här avsedda dispenser som meddelats
under 3-årsperioden (24 st.) har genomgång skett av handlingarna i såväl återkallelseärendet
som dispensärendet. Motsvarande genomgång har därjämte företagits i fråga om
ett antal för varje år uttagna dispensärenden där ansökningarna lämnats utan
bifall.

Av de 24 fall då dispens lämnats har besluten i ett fall
innehållit att sökanden förklarats efter det väntetiden för erhållande av
nytt körkort gått till ända berättigad att återfå det återkallade körkortet
utan ny prövning i vanlig ordning, om ej annat ligger honom till last än vad
som utgjort återkallelsegrund.

I 20 fall har besluten innehållit att sökanden förklarats
efter kortare återkallelsetid än vad som enligt författningen, enligt
körkortsmyndighetens beslut eller eljest enligt dess praxis utgör väntetid för
erhållande av nytt körkort berättigad att återfå det återkallade körkortet

s. 49 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 49

under samma förutsättning som nyss sagts (alltså utan ny
körkortsprövning i vanlig ordning). I de återstående 3 fallen har
dispensbesluten innehållit att vad som utgjort återkallelsegrund förklarats
efter kortare återkallelsetid än vad som angetts här ovan ej utgöra hinder
för KB att utfärda nytt körkort (alltså efter ny körkortsprövning i vanlig
ordning).

Innehållet
i dispensbesluten framgår närmare av följande tabell.

Tab. 3. Innehållet i dispensbeslut 19681970 där
återkallelsegrunden utgjorts av traflknykterhetsbrott, annan onykterhet samt
vårdslöshet i trafik

Efter
återkallelsetid av:

12
veckor

23 män.

45 mån.

67 mån.

89 mån.

1011
1416 mån. mån.

Rattfyllerit-

a) återfår
kör

kortet

b) nytt
körkort

3

1

2
1

Rattonykterhet-:

a) återfår
kör

kortet

b) nytt
körkort

2

I

2

1
1

Annan
onykterhet':

återfår
körkortet

2

1

1

Vårdslöshet i tra-fik:

a) återfår
kör

kortet

b) nytt
körkort

2

2

1 1

> Normal väntetid synes i praxis vara 2 år.

2 Normal
väntedd synes i praxis vara 11,5 år.

»
Väntetiden har i de aktuella återkallelsefallen ej nedsatts under 1 år.

*
Väntetiden har i de aktuella återkallelsefallen nedsatts till 46 mån.

De i tab. 3 angivna 24
dispensfallen har analyserats från olika synpunkter. Vad först angår
dispensernas fördelning på olika yrkeskategorier med visst uppgivet behov av
körkort framgår fördelningen av följande tabell.

Tab. 4. Dispenser enligt tab. 3: fördelning på
yrkeskategorier och körkortsbehov

1.
Anställda,
såsom chaufförer, försäljare o. d., med uppgivet behov av körkort för att kunna
behålla eller återgå till anställningen 12

2.
Egna rörelseidkare
med uppgivet behov av körkort för att kunna fortsätta rörelsen 9

3.
övriga med
uppgivet behov av körkort för speciella ändamål (sjuklighet m. m.) 3

4 Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beträffande frågan i vilken
utsträckning sökandena i dispensfallen först begagnat ordinarie rättsmedel (och
alltså först anfört besvär över återkallelsebesluten hos RegR) eller anhållit
om dispens direkt efter KB:s beslut har det visat sig, att den ordinarie
besvärsvägen anlitats endast i 7 av de 24 dispensfallen. Förhållandet framgår
närmare av följande tabell.

Tab.
5. Dispenser enligt tab. 3: återkallelsebeslutet överklagat resp. ej överklagat
hos RegR

opaginerad Kontrollera mot PDF

Överklagat
och fastställt

Ej överklagat

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rattfylleri Rattonykterhet Annan onykterhet Vårdslöshet i
trafik

När det gäller
körkortsmyndigheternas ställningstaganden i dispensfallen kan först framhållas
att RegR yttrat sig i endast ett fall, avseende dispens som alternativt yrkades
redan i samband med besvär över ett återkallelsebeslut på grund av rattfylleri.
I alla övriga 23 fall ingavs separata dispensansökningar efter det att
återkallelseärendet avgjorts av KB resp. RegR. I samthga dessa fall inhämtades
yttrande av KB. Däremot inhämtades icke i något av fallen yttrande av RegR.

I körkortsmyndigheternas yttranden har dispens avstyrkts i
20 av de 24 fallen. I återstående 4 fall har erinran ej framställts mot att
återkallat körkort återställdes eller att väntetiden för sökande av nytt
körkort nedsattes. Förhållandet framgår närmare av följande tabell.

Tab.
6. Dispenser enligt tab. 3: körkortsmyndigheternas yttranden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avstyrkt
av Avstyrkt av

RegR
och KB

KB

Ej erinran
av KB mot körkortets återlämnande

Ej erinran
av KB mot nedsättning av väntetiden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rattfylleri Rattonykterhet Annan onykterhet Vårdslöshet i
trafik

I fråga om handläggningstiden för
dispensärenden av här avsett slag kan slutligen nämnas, att remissyttranden
från KB i allmänhet synes avges redan efter någon eller några veckor
(variationer från någon dag upp till ca 4 mån.). Prövningstiden i departementet
efter avslutad remissbehandling synes som regel uppgå till omkring en månad
(variationer från någon dag upp till ca 2 mån.). Den totala handläggningstiden
från dispensärendets anhängiggörande fram till beslut har i ett antal närmare
undersökta fall något understigit 2 månader.

s. 51 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 51

V.
Redogörelse för dispensärenden 19681970

I syfte att belysa regeringens dispenspraxis i
materiellt hänseende kommer redogörelse i det följande att lämnas dels för
sådana under åren 19681970 meddelade dispenser där återkallelsegrunden
utgjorts av rattfylleri, rattonykterhet, annan onykterhet samt vårdslöshet i
trafik (jfr tab. 36 i föregående avsnitt), dels för ett antal dispensärenden
av enahanda beskaffenhet där ansökningarna lämnats utan bifall.

Ärendena
har grupperats efter de olika återkallelsegrunderna. I varje grupp redovisas
först ärenden där ansökningarna helt eller delvis bifallits och därefter
ärenden där ansökningarna avslagits. I fråga om ansökningar som bifallits
upptas i förekommande fall under skilda rubriker dels ärenden där erinran mot
visst bifall ej framställts i körkortsmyndighetens yttrande, dels ärenden där
ansökningarna avstyrkts. Vidare skiljs mellan dels dispenser enligt vilka
sökanden återfår det återkallade körkortet (således utan att behöva undergå ny
prövning i föreskriven ordning), dels dispenser enligt vilka väntetiden för ny
prövning nedsätts. 1 övrigt redovisas ärendena under respektive rubriker kronologiskt
efter beslutsdatum.

Beträffande
referaten av de olika ärendena bör nämnas att uppgifter om tidigare
anmärkningar i körkortshänseende som regel ej medtagits i fall då
anmärkningarna ligger längre tillbaka i tiden än 10 år, liksom ej heller då det
är fråga om enstaka förseelser av till synes mera bagatellartad natur (olaga parkering
o. d.). I den mån körkortsmyndigheterna lämnat någon motivering för sina till-
eller av-styrkanden har denna motivering angetts.

Under
varje exempel har gjorts vissa noteringar, bl. a. avseende de "särskilda
omständigheter" som åberopats eller eljest synes föreligga och som
eventuellt kan anses medföra att ärendet i nämnvärd grad skiljer sig från
återkallelseärenden i allmänhet. Det vanligaste skälet som föraren i sådana
ärenden åberopar är att han behöver körkortet för sitt arbete och därmed för
sin och sin familjs försörjning. Detta skäl har följaktligen som regel ej här
särskilt anmärkts; så har skett endast då avsaknad av körkort uppgetts medföra
betydande svårighet att fortsätta egen affärsrörelse (en omständighet som synes
ha beaktats i vissa dispensärenden) eller då försörjningsplikten varit
särskilt omfattande. En annan omständighet som vanligen åberopas i
återkallelseärenden är att föraren tidigare, ofta under lång tid, kört
anmärkningsfritt eller i varje fall utan allvarligare anmärkning. Ej heller
denna omständighet har därför som regel här medtagits.

s. 52 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 52

I. Rattfylleri

A. Bifallna ansökningar

(samtliga avstyrkta av KB
resp. RegR)

a.
Körkortet återlämnat

1. Körkortsinnehavare: 42-årig försäljare, gift, 5
barn 417 år; körkort sedan' -61 (i fortsättningen benämns körkortsinnehavarna
i referaten med X).

Tidigare anmärkningar:

Den
aktuella förseelsen: Rattfylleri 13/12 -67; 1 mån. fäng. enligt dom 5/3 -68.
Vid tillfället körde X sin personbil på riksväg. Vid ingången till en
kurva fördes bilen av vägen och ned i diket. X uppgav
att han några timmar tidigare förtärt 10 cl starksprit och en mellanöl. Dagarna
dessförinnan hade han också förtärt vissa spritmängder och kände sig trött.
Blodprov som togs ca 1 tim. efter körningen, visade 2,32 %o- Enligt läkaren var
X medelmåttigt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet:
Körkortet omhändertogs 31/12 -67. X avgav ej yttrande.
Nykterhetsnämnden och polismyndigheten förordade återkallelse.

KB
återkallade körkortet genom slutligt beslut 17/4 -68 (ej nedsättning av
väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet:
I ansökan 11/5 -68 anhöll X
att återfå sitt körkort. Han framhöll
att han var anställd vid en möbelfirma och ej kunde ha kvar anställningen utan
körkort; familjen riskerade därför att bli ett "socialfall". Hans
hustru hade senaste tiden vårdats för psykisk ohälsa och tagit det skedda
mycket hårt. Han åberopade intyg av arbetsgivaren, som framhöll att X var
en toppkraft som försäljare men ej kunde placeras på annat arbete; man måste
allvarligt överväga att avskeda X om han inte återfick
körkortet före försäljningssäsongens början 1/8. Vidare åberopades intyg av en
kyrkoherde som lämnade positiva vitsord om familjen. Därjämte företeddes i
ärendet läkarintyg, enligt vilket X:s hustru vårdats på mentalsjukhus dels en
period kring årsskiftet, dels en period marsapril; hon skulle ånyo intagas i
maj. Läkaren framhöll vidare att X 15/12 -67 (två dagar efter
rattfylleriet) råkat i ett psykiskt insufficienstillstånd och remitterats till
sjukhus för vård. Enligt läkaren förelåg detta tillstånd sannolikt redan vid
rattfylleritillfället. X hade emellertid numera återhämtat sig och inget
tecken tydde längre på psykisk ohälsa.

I
yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att de skäl som X anfört
ej motiverade ett upphävande av återkallelsen, som främst utgjorde ett skydd
för andra trafikanter; ett ytterligare skäl var att risk syntes föreligga att X ånyo
råkade i psykisk obalans. KB framhöll att vad X anfört
ej kunde, med hänsyn till trafikbrottets allvarliga art, anses innefatta
tillräckliga skäl för bifall.

Kungl.
Maj:t 11/7 -68 (t. f. regering): med hänsyn till i ärendet föreUggande
särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort efter 31/7 -68.

Not:
Dispensen innebär att X återfick körkortet efter en återkallelsetid av 7
mån.

Särskilda
omständigheter: försörjningsplikt mot sjuklig hustru och fem barn.

s. 53 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 34 53

2. Körkortsinnehavare: 73-årig
pensionär, uppgift saknas i akten om

familjeförhållanden och körkortsinnehav.

Tidigare
anmärkningar: uppgifter saknas.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 17/11 -67; villkorlig
dom samt 25 db enhgt dom 3/4 -68. X uppgav att han under morgonen och förmiddagen drack två starköl.
Kvällen innan hade han druckit 20 cl punsch. Vid 18-tiden tog han sin personbil
för att hälsa på en dotter. Vid möte med en långtradare körde han på två
parkerade bilar. Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,55
%o- Enligt läkaren var X möjligen
lätt påverkad av alkohol. I rättegången företeddes läkarintyg, enligt vilket
X undergick ambulatorisk bestrålning
av en cancertumör i urinblåsan. Vid företagen personundersökning erhöll han
goda vitsord. Domstolen fann att frihetsberövande påföljd ej krävdes med
hänsyn till X:s ålder och sjukdom.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 4/12 -67. X framhöll att han sedan länge hade
som hobby att tillverka prydnadsföremål av trädrötter o. d. Han disponerade ett
rum för dessa arbeten i en ort, 17 km från bostaden. Han reste dagligen dit och
till skogarna däromkring för att samla material. Han kunde inte utföra
hobbyarbetet på någon annan plats. Arbetet saknade visserligen betydelse ur försörjningssynpunkt
men han behövde det för att hålla sig i verksamhet.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 29/4 -68
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 1/7 -68 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
åberopade sitt behov av körkort för att kunna fortsätta sitt hobbyarbete, som
var hans helt överskuggande intresse. Han bifogade fotografier och en
tidningsartikel för att visa att hans arbete var uppskattat och värdefullt.

Ansökningen avstyrktes av KB, enär återkallelse var
obligatorisk vid rattfylleri och synnerliga skäl för kortare väntetid än 1 år
ej kunde anses föreligga.

Kungl. Maj:t 27/9 -68 (statsrådet Geijer): med hänsyn till
i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not:
Dipensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 mån.

Särskilda omständigheter: sjuklighet -f behov av körkort i
terapeutiskt syfte för pensionär.

3. Körkortsinnehavare: 36-årig
byggnadsarbetare, gift, 7 barn 215

år; körkort sedan -53.

Tidigare
anmärkningar: Fylleri -66.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 21/10 -67; villkorlig
dom 25/3 -68. X hade under
dagen förtärt 2030 cl starksprit. Han hade senaste tiden haft sömnsvårigheter
och hjärtbesvär och kände sig starkt deprimerad. Efter en dispyt med hustrun
tog han på kvällen sin bil i avsikt att köra av vägen och beröva sig livet.
Under färden ångrade han sig och körde i stället till polisstationen "för
att söka hjälp". Han befanns då vara kraftigt berusad, han grät och
verkade starkt nedgången. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade
1,56 "/oo-Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 23/10 -67. X framhöll att han efter händelsen
drabbats av lungblödning och viss tid vårdats på sanatorium. Han behövde
körkort dels för täta kontrollbe-

s. 54 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 54

sök på sjukhuset, dels för att kunna börja arbeta och inte
längre ligga socialvården till last. Han önskade därför återfå körkortet
snarast möjligt.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 3/5 -68 (ej
nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 26/11 -68 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
framhöll att han nu efter 1 års återkallelsetid visserligen kunde ansöka om
nytt körkort. Av ekonomiska skäl kunde han emellertid ej betala
körskoleavgifter och övriga kostnader. Han skulle bli friskskriven 15/12 -68
och behövde då körkort för att kunna arbeta.

I yttrande över ansökningen framhöll KB att X 11/12 -68 fått förhandsbesked att
hinder ur allmän lämplighetssynpunkt ej förelåg mot att utfärda nytt körkort
för honom. KB avstyrkte dispensansökningen.

Kungl. Maj:t 10/1 -69 (statsrådet Geijer): med hänsyn till
i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 14 1/2
mån. (av KB:s förhandsbeslut framgår att X kunnat före dispensen erhålla nytt körkort efter
föreskriven prövning; dispensen synes följaktligen endast avse undantag från
kravet på att genomgå sådan prövning).

Särskilda omständigheter: sjuklighet -\-
försörjningsplikt mot hustru och sju barn.

4. Körkortsinnehavare: 30-årigt
trafikbiträde, ogift, proteser på båda benen efter olycksfall i arbete -63,
invalidbil -65; körkort sedan -56.

Tidigare
anmärkningar: Fylleri -67.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 27/3 -68; 2 mån.
fäng. enligt dom 2/7 -68 (av nåd bestämdes påföljden till villkorUg dom samt 70
db). Vid tillfället körde X sin
invalidbil på riksväg. Två trafikanter anmälde vid skilda tillfällen till
polisen att bilen "vinglat över hela vägen". X medgav viss alkoholförtäring före
och under färden. Han uppgav att han på grund av protesbyte hade värk i ena
benet och känt sig deprimerad. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter färden,
visade 2,48 0/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 18/5 -68. X framhöll att han saknade klart
minne av såväl alkoholförtäringen som färden; han visste dock att han förtärt
så mycket alkohol att hans omdömesförmåga helt avtrubbats. Han hade druckit
för att försöka dämpa smärtorna i benet, som varit onormalt svåra. Det
inträffade var en engångsföreteelse. Han åberopade läkarintyg, enligt vilket
det skulle vara mycket svårt för honom att färdas till och från arbetet utan
bil. Han yrkade att väntetiden för nytt körkort skulle nedsättas till 3 mån.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 11/9 -68
(ej nedsättning av väntetiden). I besvär häröver yrkade X nedsättning av väntetiden till 4
mån. RegR 6/12 -68: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 10/1 -69 anhöll X att antingen återfå sitt körkort
eller berättigas omedelbart ansöka om nytt. Han åberopade förut anförda omständigheter
med tillägg att han nu tvingades använda moped till och från arbetet, vilket
medförde stora risker för förfrysning-ar och förseningar.

Ansökningen avstyrkas av polismyndigheten, som framhöll
att det, frånsett den åberopade depressionen vid rattfylleriet, inte förelåg
några förmildrande omständigheter: i fråga om behovet av körkort befann

s. 55 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 55

sig
X inte i sämre läge än andra som för sin utkomst var
beroende av körkort såsom yrkeschaufförer, handelsresande m. fl. Även KB
avstyrkte ansökningen under erinran dels att X kört
uppenbart trafikfarligt dels att X under färden medfört och
förtärt alkohol dels att blodprovet visat mycket hög alkoholkoncentration.

Kungl.
Maj:t 14/3 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort.

Not: Dispensen gavs efter
en återkallelsetid av ca 10 mån.

Särskilda
omständigheter: invaliditet (brottet begånget under depression till följd av
smärtor på grund av invaliditeten).

5. Körkortsinnehavare: 48-årig f. d. skogsarbetare,
norsk medb., sjukpensionerad sedan -67 p. g. a. ryggskada (75 "/o
invaliditet), gift, 3 barn 911 år, bosatt i skogsbygd på gård vid byväg 5 km
från samhälle; körkort sedan -65.

Tidigare anmärkningar:

Den
aktuella förseelsen: Rattfylleri 17/7 -68; 1 mån. fäng. enligt dom 18/3 -69.
Vid tillfället hade X färdats från sitt hem till en sjö för att fiska.
Under färden köpte han ett flertal mellanöl; han drack själv åtskilliga och
bjöd andra personer. Enligt två vittnen var han vid framkomsten till sjön
berusad, han uppträdde olämpligt och backade ned bilen i ett dike vid
parkeringsplatsen. Han uppgav att han supit sig full p. g. a. osämja med sin
hustru. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade 1,39 o/oo- Enligt
läkaren var X lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet:
Körkortet omhändertogs 28/1 -69. X framhöll att han p. g. a.
sin invaliditet var beroende av körkort för att kunna frakta livsmedel o. d.
till hemmet. Det inträffade var en engångsföreteelse. Han åberopade intyg från
en frireligiös församling, enligt vilket han hösten -68 ingått som medlem i
församlingen och såsom kristen slutat med all alkoholförtäring.

KB
återkallade körkortet genom slutligt beslut 16/4 -69 (ej nedsättning av
väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet:
I ansökan 21/5 -69 anhöll X
att antingen återfå sitt körkort eller
få väntetiden nedsatt till 3 mån. Som skäl åberopades vad som anförts i
återkallelseärendet med tillägg att det i varje fall under vinterhalvåret var
omöjligt för X att försörja familjen utan bil, varför familjen
skulle tvingas flytta från bostaden. X åberopade vidare intyg av
ett flertal personer, som gav honom positiva vitsord.

I
yttrande över ansökningen framhöll pohsmyndigheten att det fanns anledning anta
att X för framtiden skulle avhålla sig från brott av
ifrågavarande slag och att därför intet var att erinra mot att väntetiden
nedsattes under 1 år. KB avstyrkte bifall under framhållande att ett återkallat
körkort principiellt inte borde återlämnas genom dispensbeslut och att i övrigt
omständigheterna vid rattfylleriet inte kunde anses mildrande.

Kungl.
Maj:t 18/7 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort.

Not: Dispensen gavs efter
en återkallelsetid av ca 6 mån.

Särskilda
omständigheter: behov för familjeförsörjare av körkort på grund av avlägset
belägen bostad -f sjuklighet (efter brottet ingått som medlem i religiös
förening).

s. 56 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 56

6. Körkortsinnehavare: 40-årig byggnadsarbetare,
gift, 2 minderåriga barn; körkort sedan -49.

Tidigare anmärkningar:

Den
aktuella förseelsen: Rattfylleri, vårdslöshet i trafik, smitning 4/3 -69; 1
mån. fäng. enligt dom 23/10 -69 (av nåd ändrat till villkorlig dom). X körde
tidigt på morgonen sin hustru till BB-avdelningen vid ett sjukhus i staden.
Förlossningen skedde vid 7-tiden. Före och under förlossningen, som gick
normalt, intog X fyra tabletter penty-mal. Han kunde ej minnas om
han därefter tog ytterligare tabletter. På sjukhuset verkade han "helt
frånvarande" och avråddes av läkare att köra bil. Enligt X mådde
han illa av sjukhuslukten; han hade också varit nära då hustrun fick lustgas.
Vid 16-tiden tog han emellertid sin personbil på sjukhusets parkeringsplats för
att köra hem. Han påkörde därvid en parkerad bil men avlägsnade sig utan att
vidtaga några åtgärder. Därefter fick han i det hala väglaget sladd på bilen i
en kurva och körde på en ledningsstolpe. Han begav sig därpå till en verkstad,
där man på grund av hans underliga uppträdande tillkallade pohs. Enligt en
polisman talade X osammanhängande och gick raglande. Blodprov, som
togs ca 2 timmar efter körningen, visade ingen promille alkohol. Däremot
påvisades 0,7 mg barbitursyrederivat per 100 ml blod. Enligt läkaren var X medelmåttigthöggradigt
påverkad av andra stimulerande eller bedövande medel än alkohol.

Återkallelseärendet:
Körkortet återkallades interimistiskt 7/11 -69, vilket beslut delgavs X 4/12.
Han framhöll att han var i behov av körkort för att kunna resa till olika
arbetsplatser. Enligt nykterhetsnämnden var X känd som
en nykter och skötsam person.

KB
återkallade körkortet genom slutligt beslut 18/3 -70 (ej nedsättning av
väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet:
I ansökan 22/4 -70 anhöll X
att återfå körkortet snarast möjligt.
Han framhöll att det inte fanns allmänna kommunikationsmedel för resor till
och från arbetsplatserna. Han måste därför nu anlita goda vänner. I åberopat
intyg gavs honom goda vitsord av arbetsgivaren.

Ansökningen avstyrktes av
KB.

Kungl.
Maj:t Yl 16 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklarades X berättigad återfå sitt
körkort.

Not: Dispensen gavs efter
en återkallelsetid av ca 6 mån.

Särskilda
omständigheter: brotten begångna under omtöck-ningstillstånd till följd av
tablettmissbruk i samband med hustruns förlossning.

b)
Väntetiden nedsatt

7.
Körkortsinnehavare: 38-årig trafikbilägare, gift, 1 barn 8 år; körkort sedan
-45.

Tidigare
anmärkningar: Fyra trafikförseelser 195155, vilket medförde varning -55, fem
domar för överskiden max.last, maxhast. m. m. 195663.

Den
aktuella förseelsen: Rattfylleri 18/5 -68; fäng. 1 mån. 15 dagar enligt dom
31/10 -68. X hade vid tillfället deltagit i ett samkväm, varvid
han under någon timme förtärt minst 20 cl starksprit. Därefter hade han i sin
trafikbil kört en person till dennes bostad, en sträcka på ca 150 m. Han hade
sedan återvänt med bilen till samkvämet och

s. 57 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 57

strax därefter anhållits av polis. Han uppgav att han
efter körningen förtärt ytterligare sprit. Blodprov som togs ca 1 tim. efter
körningen, visade 2,15 "/qo- Med
hänsyn till X:s uppgifter om spritförtäringen kunde enligt yttrande av
rättskemiska laboratoriet något bestämt uttalande ej göras om att
alkoholkoncentrationen vid körningen överstigit 1,5 "/oo- Domstolen fann
dock genom vittnesmål till fullo styrkt att X var förvunnen till rattfylleri. Vid straffmätningen
beaktade dorastolen å ena sidan att X var yrkeschaufför och å andra sidan att körningen endast avsett en
kortare sträcka.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 5/6 -68. X framhöll att han hade två taxibilar
och var hälftendelägare i en skolbuss. Hans hustru, som hade trafikkort,
brukade biträda honom i rörelsen. Hon väntade nedkomst i juli -69 och måste
snart sluta köra. Han hade redan måst anställa en chaufför. Rörelsen kunde
ekonomiskt ej bära kostnader för två anställda. En avyttring av bilarna skulle
ej täcka skulderna. Själv hade han måst ta ett lagerarbete med anspråkslös lön.
Han hade visserligen handlat oförståndigt, men den ekonomiska och sociala
situationen för familjen skulle bli ohållbar, om han inte inom närmaste tiden
återfick rätten att köra bil.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 25/11 -68
(ej nedsättning av väntetiden). I skrivelse 20/12 -68 överklagade X återkallelsebeslutet samt anhöll
att av nåd återfå körkortet 1/3 -69. Han åberopade samma omständigheter som hos
KB.

Nykterhetsnämnden tillstyrkte ansökningen, då X var känd som skötsam och arbetsam
och då familjen eljest skulle få det svårt ekonomiskt. Polismyndigheten fann i
avgivet yttrande ej omständigheterna mildrande. KB framhöll att den
omständigheten att återkallelsen medförde svåra ekonomiska och sociala följder
inte kunde anses vara giltigt skäl vare sig att nedsätta väntetiden eller att
av nåd låta X
återfå sitt körkort.
RegR 21/2 -69: ej ändr. i KB:s beslut; betr. dispensansökningen hemställdes
att den måtte lämnas utan bifall (en ledamot var skiljaktig och ansåg att tiden
för nytt körkort borde bestämmas till 8 mån från omhändertagandet, dvs. till
5/2 -69; som skäl åberopades att återkallelsen mycket hårt drabbat X:s ekonomi
och att stora svårigheter förelåg för honom att fortsätta rörelsen).

Dispensärendet:
se ovan.

Kungl. Maj:t 14/3 -69 (statsrådet Lundkvist): på grund av
omständigheterna i ärendet, särskilt X:s personliga förhållanden, bifalles
ansökningen på det sätt, att Kungl. Maj:t förklarar att vad X låtit komma sig till last ej skall
utgöra hinder för KB att utfärda körkort för honom.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 9 mån.

Särskilda omständigheter: körning kort sträcka -f
svårighet att fortsätta egen trafikbilrörelse.

B. Avslagna ansökningar

8. Körkortsinnehavare: 20-årig
bilmekaniker, ogift, sammanbor med fästmö och ett barn; körkort sedan -66.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri m. m. 21/6 -68;
villkorlig dom samt 100 db enligt dom 28/10 -68. Vid tillfället hade X och hans fästmö deltagit i en fest
hos några bekanta, varunder X drack
ca 20 cl. Vid 23-tiden gick sällskapet ut på gatan och råkade i bråk med

s. 58 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 58

annan person, som misshandlades. X deltog i misshandeln genom att utdela ett par slag.
Han tilldelade också sin fästmö ett slag. Han tog därefter sin bil, förde den
över från höger till vänster sida mot ett par personer som måste kasta sig
undan för att ej bli påkörda. X körde
därefter till sin bostad, där han greps av polis. Han blev då desperat och
måste beläggas med handbojor. Blodprov, som togs ca 2 timmar efter körningen,
visade 1,30 %o- Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol. X uppgav att han sedan maj -68 ordinerats vissa
lugnande tabletter. Han visste ej att han borde undvika alkohol i samband med
medicineringen. Han hade inget som helst minne av händelserna på kvällen.
Enligt läkarintyg syntes X:s starkt patologiska uppträdande väl kunna
förklaras av en individuell känslighet för tabletterna i förening med alkohol;
intet talade emot att X begått
gärningarna under inflytande av ett tillfälligt omtöckningstillstånd.
Domstolen, som fann X förfallen
till anesvar för misshandel, rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och
våldsamt motstånd, ansåg X:s bristande kännedom om tablettförtäringens inverkan
utgöra särskilt skäl mot ådömande av frihetsberövande påföljd. Med hänsyn till
de positiva uppgifter om X som
lämnats i personundersökningen ansågs villkorlig dom vara lämpligaste påföljd.
Den borde av hänsyn till allmän laglydnad kombineras med böter.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 24/7 -68. X framhöll att han ej förrän vid
ifrågavarande tillfälle förtärt sprit i samband med tablettförtäringen och att
han drabbats av blackout. Han kunde ej få anställning som bilmekaniker utan
körkort; han behövde också körkort i militärtjänsten såsom uttagen till ett
motorkompani. Hans ekonomi hade nu blivit undergrävd; han hade
försörjningsplikt mot fästmön och barnet.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 22/11 -68
(väntetiden bestämdes till 1 år 2 mån.). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 26/11 -68 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
åberopade de positiva vitsord som lämnats honom i rättegången och vad i övrigt
tidigare anförts.

Ansökningen avstyrktes av KB med hänsyn till vad X låtit komma sig till last.

Kungl.
Maj:t 17/1 -69 (statsrådet Geijer): utan bifall.

Not:
Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 6 mån. Särskilda
omständigheter: brotten begångna under omtöckningstillstånd på grund av
medicinering i förening med alkoholförtäring.

Jfr ex. 6.

9. Körkortsinnehavare: 21-årig
takläggare, ogift, sammanbor med fästmö, lider sedan 4 års ålder av astma;
körkort sedan -68.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 8/6 -68; 1 mån. fäng.
enligt dom 6/11 -68. X stoppades vid en rutinkontroll vid 1-tiden på
natten, då han med några kamrater körde i staden. Han uppgav att han endast
druckit en mellanöl någon timme dessförinnan. Blodprov, som togs c:a 1 tim.
efter körningen, visade 1,53 '/oq. Enligt
läkaren var X
lätt påverkad av
alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 4/7 -68. X vidhöll att han blott druckit en
mellanöl, varför han ej kunde förstå analysresultatet. Han arbetade i sin
farbroders takläggningsfirma och behövde p. g. a.

s. 59 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 59

sin sjukdom bil för att färdas till arbetsplatserna. Intyg
av läkare och arbetsgivare åberopades.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 24/4 -69
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 6/11 -68 (samma dag som domen)
anhöll X att han snarast måtte återfå sitt
körkort, som han var beroende av för sin försörjning. Han åberopade dels intyg
av arbetsgivaren, enligt vilket X måste
disponera egen bil för att påräkna arbete, dels intyg av läkare som framhöll
att X måste ständigt medicinera och att
taklägg-ningsarbete var gynnsamt med hänsyn till hans sjukdom; annat lämpligt
arbete fanns ej inom orten, varför X nu var arbetslös.

Ansökningen avstyrktes av polismyndigheten under
åberopande att förmildrande omständigheter ej kunde anses förehgga. Även KB
avstyrkte.

Kungi
Maj:t 21/3 -69 (statsrådet Lundkvist): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades
efter en återkallelsetid av ca 9 mån. Särskilda omständigheter: sjuklighet.

Jfr ex. 2.

10. Körkortsinnehavare: 48-årig
byggnadsarbetare, gift, 3 barn 14, 17 22 år; körkort sedan -56.

Tidigare
anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -60.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 1/2 -70; 1 mån. fäng.
enligt dom 13/3 70. X låg
sedan 9/12 -69 i hemskillnad och hade på grund därav blivit deprimerad. Han
hade tänkt på att beröva sig livet genom att köra av vägen. Under dagen och
kvällen före händelsen drack han tillhopa 1015 cl starksprit, enligt uppgift
för att få kurage att ta sitt liv (i X:s plånbok fanns ett brev till hans
försäkringsbolag, i vilket X uppgav
att han avsiktligt berövat sig livet). Han ändrade sig dock under kvällens
lopp. Efter besök hos en bekant blev han vid 2-tiden på natten stoppad av polis
på grund av sitt körsätt (sladd i varje sväng). Blodprov, som togs ca 1 timme
efter körningen, visade 1,42 "/p. på polisstationen grät X och uttalade leda vid livet. Enligt
läkaren var han lätt påverkad av alkohol. Domstolen fann bl. a. genom
vittnesmål rattfylleri styrkt.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 1/2 -70. X framhöll att han dagligen behövde
körkort för transport av verktyg och material mellan olika arbetsplatser. Han
hade under hemskillnadstiden underhållsplikt till två barn med 500 kr/mån.
Händelsen hade sin grund i hans depression.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/4 -70
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 25/5 -70 anhöll X att återfå körkortet. Han uppgav
att anledningen till hans depression numera var ur världen, sedan makarna
försonats och han åter flyttat hem. Han åberopade intyg av läkare som han
besökt kort tid efter händelsen bl. a. för nervösa besvär; enligt läkaren var
det sannolikt att besvären varat avsevärd tid. Vidare åberopades intyg av
arbetsgivaren, som gav X goda
vitsord och styrkte hans uppgifter om körkortsbehov.

Ansökningen
avstyrktes av KB.

Kungl.
Maj:t 6/8 -70 (t. f. regering): utan bifall.

Not:
Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 mån. Särskilda
omständigheter: brottet begånget under depressionstillstånd i samband med
hemskillnad.

Jfr ex. 4
och 6.

s. 60 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 60

11. Körkortsinnehavare: 50-årig
advokat, gift, 2 barn 15 och 18 år; körkort sedan -37.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 15/5 -69; 1 mån.
fäng. samt suspension under 3 mån. från befattning som auditör enligt dom 16/6
-69. Ett par månader före händelsen hade X:s hustru, efter flera års
söndring, flyttat från hemmet och framställt hårda ekonomiska krav. X blev på grund härav deprimerad och
led av sömnsvårigheter. På eftermiddagen och kvällen före händelsen, som ägde
rum en söndag, drack han sammanlagt 1520 cl starksprit. Han låg vaken större
delen av natten. Han gick upp en kort stund på morgonen men lade sig åter till
sängs. Vid 13-tiden gick han upp och klädde sig. Vad som dessemellan
förekommit kunde han ej erinra sig. Han körde därefter med sin bil till
kontoret. Under återfärden till hemmet observerades han av en polis, eftersom
han körde vingligt. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade 1,96
%. Enligt läkaren var X medelmåttigt
påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 15/5 -69. X framhöll att han på morgonen eller
förmiddagen före körningen tydligen förtärt alkohol, ehuru han var helt
omedveten därom. Han åberopade intyg av läkare som sedan länge kände honom.
Enligt intyget var X vid
händelsen djupt deprimerad; det var fullt medicinskt förklarligt att han råkat
ut för en black-out. X framhöll
vidare att han bedrev en framgångsrik advokatverksamhet men hade stora
omkostnader. Genom förlust av körkort måste verksamheten starkt begränsas och
kunde medföra att han måste avskeda personal. Han åberopade intyg av två kolleger
som gav honom mycket goda vitsord. Han anhöll om kortast möjh-ga
återkallelsetid under framhållande att en förare ej borde vara diskvalificerad
under längre tid än hans farlighet kunde anses bestå.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 9/9 -69 (ej
nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej (dispensansökningar av X avslogs 30/1 -70 och 3/4 -70).

Dispensärendet: Sedan X i juni och juli -70 hos KB anhållit om nytt körkort
(med företeende av föreskrivna handlingar), förklarade KB i beslut 23/7 och
24/9 -70 att alltför kort tid förflutit från rattfylleribrottet för att det
med tillräcklig säkerhet kunde antas att X uppfyllde kraven på förare av körkortspliktigt
fordon. X anhöll därefter hos Kungl. Maj:t i
ansökan 10/9 -70 att få erhålla körkort. Han åberopade vad som tidigare
anförts.

KB
framhöll att särskilda skäl för bifall ej kunde anses föreligga.

Kungl.
Maj:t 23/10 -70 (statsrådet Noriing): utan bifall.

Not:
Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 17 mån. Särskilda
omständigheter: brottet begånget under depressionstillstånd i samband med
hemskillnad -r svårighet att fortsätta egen advokatrörelse.

Jfr ex. 6
och 7.

s. 61 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 61

II. Rattonykterhet A. Bifallna ansökningar

a. Körkortet återlämnat (ej erinran av KB)

12. Körkortsinnehavare: 26-årig
chaufför, ogift, underhåll till ett barn

u. ä., körkort sedan -60.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 13/6 -67; 60 db
enligt dom 22/11 -67. X körde
vid 22-tiden en lastbil i stadstrafik. Han stoppades då bilens bakre belysning
ej var tänd. X
uppgav att han under
dagen druckit två mellanöl. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter körningen,
visade 1,23 "/oo. Enhgt läkaren var X sannolikt lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 22/7 -67. X framhöll att han arbetat som
billots hos ett transportföretag, där han nu tillfälligt omplacerats som
bilmontör, ett arbete som han ej var utbildad för. Han anhöll att återfå
körkortet snarast möjhgt.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 18/1 -68
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 28/2 -68 anhöll X att återfå körkortet. Han framhöll
att han blivit uppsagd av arbetsgivaren, som inte längre hade råd att ha honom
kvar som extrahjälp utan körkort. Han hade fått en respittid på tre veckor och
måste därefter söka socialhjälp. Uppgiften om uppsägningen vitsordades i intyg
av arbetsgivaren, som gav X goda
vitsord.

I yttrande över ansökningen förklarade sig KB, med hänsyn
till vad som upplysts rörande X:s anställningsförhållanden, ej vilja motsätta
sig en förkortning av väntetiden till förslagsvis 10 mån.

Kungl. Maj:t 13/6 -68 (t. f. regering): med hänsyn till i
ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 11 mån.
(beslutet ej utlöst av X som
enligt uppgift avflyttat till okänd adress; den aktuella anställningen synes
följaktligen ha upphört före dispensbeslutet; enligt ansökningen skulle den
också upphöra redan i mars, om han ej dessförinnan fick körkort).

Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver
uppgivet körkortsbehov).

(avstyrkta av KB)

13. Körkortsinnehavare: 51-årig
försäljare, gift 2 barn 1618 år, kör

kort sedan -35

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 15/2 -68; 60 db
enligt dom 26/4 -68. X uppgav
att han under dagen då han körde bilen i sitt arbete som försäljare av radio-
och TV-apparater, förtärt två mellanöl. Kvällen innan hade han druckit ca 30 cl
starksprit. Han stoppades av polis efter inkommen anmälan av en kund till X, med vilken han kommit i dispyt.
Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade 0,78 */oo. Enligt läkaren
var X ej påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: X åberopade den långa tid varunder han kört bil utan
väsentlig anmärkning. Han hade under år 1967 genomgått tre

s. 62 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 62

operationer för urinvägsbesvär och under större delen av
året varit sjukskriven. Hans hustru och barn var ekonomiskt beroende av honom.
Han kunde ej få annat arbete utan körkort, en återkallelse skulle vara en
personlig och ekonomisk katastrof.

KB återkallade körkort interim.istiskt 15/5 -68 (delgivet
1/7 -68) och slutligt 19/8 -68 (väntetiden nedsattes rill 9 månader). Besvär
anfördes. Reg. R. 25/10 -68: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 3/12 -68 anhöll X att påföljden måtte stanna vid varning.
Han åberopade tidigare anförda omständigheter samt intyg av arbetsgivaren och
av en bekant som var nämndeman. I intygen vitsordades X:s allmänna skötsamhet
och behov av körkort för sin utkomst.

Ansökningen avstyrktes av KB med hänsyn till vad i ärendet
förekommit.

Kungl. Maj:t 24/1 -69 (statsrådet Geijer) med hänsyn till
tre i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 mån.
(väntetiden hade av KB nedsatts till 9 mån.)

Särskilda omständigheter: låg promillehalt -|- mycket lång
tids anmärkningsfri körning.

14. Körkortsinnehavare: 48-årig
köpman, gift, 1 barn; körkort sedan -40.

Tidigare anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -66;
överskriden max. hast. -67.

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 16/2 -68; 30 db
enligt dom 15/10 -68. X körde
vid 18-tiden en personbil i stadstrafik. Han påkörde bakifrån en taxibil, som
stannat för att släppa fram annat fordon. X uppgav att han under dagen förtärt två mellanöl.
Blodprov, som togs ca 2 timmar efter körningen, visade 0,50 "/qo- Enligt läkaren var X mycket lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt
22/11 -68, vilket beslut delgavs X 13/1
-69. X framhöll att han sedan ett par år
drev en grossiströrelse och därvid måste ha bil för kundbesök och leveranser.
Han skötte firman ensam. Han hade ådragit sig betydande skulder och hade hustru
och barn att försörja. Promillehalten var på gränsen för det straffbara.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/3 -69
(väntetiden nedsattes till 6 månader från 13/1 -69).

Besvär
anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 12/4 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet måtte
ändras till att avse varning. Han åberopade förut anförda omständigheter med
tillägg att rörelsens lönsamhet avsevärt nedsjunkit under de tre månader
varunder han saknat körkort.

Ansökningen
avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 29/5 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 4 1/2
mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till sex månader).

Särskilda omständigheter: låg promillehalt + svårighet att
utan körkort fortsätta egen grossiströrelse.

s. 63 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 63

15. Körkortsinnehavare: 30-årig
fastighetsmäklare, gift, 2 barn 37

år, körkort sedan -56.

Tidigare
anmärkningar: Överskriden max. hast. -63 och -67.

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 7/3 -68; 50 db
enligt dom 21/11 -68. X hade
på kvällen besökt restaurant, där han uppgav sig ha druckit endast två
mellanöl. Han körde hem från restauranten vid 3-tiden på morgonen och stoppades
då av polis på grund av hög hastighet. Blodprov, som togs ca 1 timme efter
körningen, visade 1,24 %o. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol. Invändning av X att någon måste ha hällt starksprit
i hans ölglas på restauranten lämnades av domstolen utan avseende.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 18/3 -68. X framhöll att han sedan -65 drev
egen rörelse med tre anställda. Han måste ha körkort i sitt arbete, eljest var
han tvungen att avskeda personal och kanske avyttra rörelsen.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 28/1 -69
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. På ansökan av X om förhandsbesked fann KB 28/3 -69
hinder för det dåvarande föreligga att utfärda nytt körkort.

Dispensärendet: I ansökan 20/5 -69 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
åberopade sitt behov av körkort i sin rörelse, som han med svårighet kunnat
hålla flytande. Han hade trott att han kunde få nytt körkort efter 1 år.

Den bästa tiden för hans verksamhet var på våren och
försommaren. Han åberopade flera intyg av personer, som vitsordade hans
personliga skötsamhet.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att
hinder ur allmän lämplighetssynpunkt ej förelåg mot att X erhöll körkort. KB avstyrkte
ansökningen under framhållande att enligt KB:s praxis en tid av 1 1/2 år borde
förflyta innan nytt körkort utfärdades (efter rattonykterhet p. g. a. 0,81,5
%o)-

Kungl. Maj:t 10/7 -69 (t.f. regering): med hänsyn till i
ärendet föreliggande omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 16 mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort driva
egen rörelse som fastighetsmäklare.

16. Körkortsinnehavare: 62-årig lantbrukare, ogift;
körkort sedan -27.

Tidigare anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 20/3 -69; 40 db
enhgt dom 4/9 -69. Vid tillfället körde X lastbil på en länsväg och stoppades vid 16-tiden i
rutinkontroll. Han uppgav att han under dagen druckit två pilsner och två
mellanöl. Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade 0,80 %o-
Enligt läkaren var X ej påverkad
av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 17/4 -69. X framhöll att han ensam skötte sin
gård med 1012 djur. Han bodde tillsammans med sin 90-årige far. Han hade
ordinerats att dricka pilsner på grund av urinbesvär. Han behövde körkort för
gårdens skötsel. Nykterhetsnämnden framhöll att X förklarat sig ämna sluta att dricka öl och att det
därför kunde "i bästa fall räcka med varning".

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 7/10 -69
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

s. 64 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 64

Dispensärendet: I ansökan 27/10 -69
anhöll X att återkallelsebeslutet måtte
ändras till att avse varning. Han framhöll att alla körslor på gården skedde
med lastbil och traktor. Han köpte och sålde produkter i orter som låg 12 mil
från gården. Han kunde inte leja arbetskraft och någon buss gick ej förbi
gården. Han hade haft körkort i 42 år utan tidigare anmärkning.

Ansökningen
avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 19/12 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 8 mån.

Särskilda omständigheter: låg promillehalt + mycket lång
tids anmärkningsfri körning -f- svårighet att utan körkort sköta eget jordbruk.

17. Körkortsinnehavare: 50-årig
chaufför, gift, 3 barn 1519 år; körkort sedan -39.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 17/9 -69; 35 db
enligt dom 3/2 -70. Efter att ha arbetat ett par timmar på morgonen fick X ledigt, eftersom det var hans
50-årsdag. Han köpte två starköl, som han förtärde i hemmet under förmiddagen.
Vid 17-tiden körde han tillsammans med sin hustru till en affär i staden för
att handla för ett presentkort, som han fått som födelsedagsgåva av
arbetsgivaren. Han hade inte velat köra efter ölförtäringen, men hustrun hade
proponerat. Vid framkomsten till affären parkerade han bilen snett mot
trottoaren, vilket iakttogs av polis. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter
körningen, visade 0,81 o/qq. Enligt
läkaren var X
lätt påverkad av
alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 17/10 -69. X synes ej ha yttrat sig.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 2/3 -70 (ej
nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 17/3 -70 anhöll X att väntetiden måtte nedsättas
till 6 mån. Han framhöll att han hos sin arbetsgivare en byggnadsfirma
omplacerats till grovarbete, vilket medförde en löneminskning med ca 400
kr/mån. Arbetet var alltför tungt, då han varit lungsjuk och led av ryggbesvär.
Även hans hustru var sjuklig. Det inträffade var en engångsföreteelse, beroende
på speciella omständigheter. Enligt arbetsgivaren skulle X återanställas som chaufför, så
snart han fick körkort; han var omtyckt och skötsam i arbetet.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att
skäl saknades att ge X körkort
redan efter 6 månader. KB framhöll att vad X anfört inte utgjorde synnerliga skäl att nedsätta
väntetiden under 1 år, varför ansökningen avstyrktes.

Kungl. Maj:t 27/5 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7
månader. Särskilda omständigheter: låg promillehalt -h sjuklighet -f- mycket
lång tids anmärkningsfri körning.

s. 65 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 65

b) Väntetiden nedsatt (avstyrkt av KB)

18. Körkortsinnehavare: 35-årig
traktorägare, gift, 4 minderåriga

barn; körkort sedan -51.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 21/8 -69; 60 db
enligt dom 29/10 -69. X besökte
på kvällen en danstillställning, där han strax före hemfärden drack en starköl.
Han stoppades vid rutinkontroll. Blodprov, som togs 1/2 timme efter körningen,
visade 0,96 %o- Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 8/9 -69. X framhöll att han utförde beställningsarbeten
med två traktorer. Han utförde arbeten 10 mil från hemmet och behövde därför
körkort. Hans hustru hade t. v. kört honom till arbetsplatserna. Han hade vid
tillfället varit deprimerad, bl. a. beroende på att en av hans traktorer gått
sönder; detta var antagligen förklaringen till promillehalten. Nykterhetsnämnden
förordade varning, då X för
familjens försörjning var helt beroende av körkort.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 19/1 -70
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 27/1 -70 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
åberopade förut anförda skäl.

Ansökningen
avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 10/4 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklarar Kungl. Maj:t
att vad X låtit komma sig till last ej skall
utgöra hinder för KB att utfärda körkort för honom.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 månader.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort driva
egen traktorrörelse -|- försörjningsplikt mot hustru och fyra barn.

B. Avslagna ansökningar

(avstyrkta av KB)

19. Körkortsinnehavare: 29-årig
chaufför, gift, 3 minderåriga barn;

körkort sedan -65.

Tidigare
anmärkningar: Skyddstillsyn p. g. a. stöld m. m. -67.

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 3/5 -69; 60 db
enligt dom 22/9 -69. X skulle
under natten med lastbil avhämta gods i en stad. Han stoppades vid
rutinkontroll. Han uppgav att han under kvällen druckit två mellanöl.
Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter körningen, visade 0,80 "/oo- Enligt
läkaren var X
ej påverkad av
alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 25/6 -69. X synes ej ha yttrat sig.
Nykterhetsnämnden hade ingen anmärkning mot X och förordade varning.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 16/10 -69
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 8/11 -69 anhöll X att återfå körkortet. Han framhöll
att han på grund av skador i vristen ej kunde arbeta annat än som chaufför.
Förlorade han körkortet, måste familjen bli socialfall.

Ansökningen
avstyrktes av KB.

5 Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 66 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 66

Kungl. Maj:t 6/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.
Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 månader.

Särskilda
omständigheter: låg promillehalt. Jfr ex. 12, 13 och 14.

20. Körkortsinnehavare: 45-årig
pianostämmare, gift, tre barn + två barn u. ä.; körkort sedan -45.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: rattonykterhet 1/8 -69; 30 db
enligt dom 26/1 -70. Vid 17-tiden körde X personbil i stadstrafik. Han uppgav att han under
förmiddagen druckit 5 cl sprit och en mellanöl. Han stoppades då bilen
framfördes mycket sakta och osäkert. Blodprov, som togs 1 timme efter
körningen, visade 0,54 '/oq. Enligt
läkaren var X
ej påverkad av
alkohol.

Återkallelseärendet:
X synes ej ha yttrat sig.

KB återkallade körkortet 26/2 -70, vilket beslut delgavs
9/4 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 29/4 -70 anhöll X att återkallelsebeslutet måtte
ändras tUl att avse varning. Han framhöll att han i sitt arbete som
pianostämmare behövde körkort för resor till olika arbetsplatser och för
transport av material. Under 27 år hade han dagligen kört bil i stort sett utan
anmärkning (enligt i dispensärendet företett registerutdrag ådömdes X 10/3 -70 50 db för vårdslöshet i
trafik m. m. 7/2 -69; upplysning saknas om de närmare omständigheterna). Han
åberopade vidare den låga promillehalten och sin betungande försörjningsbörda.
En körkortsåterkallelse skulle innebära ekonomisk katastrof.

KB avstyrkte bifall, då sådana omständigheter ej förelåg
att nåd borde ifrågakomma.

Kungl.
Maj:t 29/6 -70 (statsrådet Noriing): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid
av ca 2 1/2 mån.

Särskilda omständigheter: låg promillehalt -1- svårighet
att fortsätta egen rörelse -f försörjningsplikt mot hustru och fem barn.

Jfr ex. 1,
7, 1216 och 18.

21. Körkortsinnehavare: 28-ärig köpman, ogift; körkort
sedan -60.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 16/11 -69; 60 db
enligt dom 27/2 -70. X hade
tagit några dagars ledigt för att vila upp sig på en turiststation. Han besökte
på kvällen ett par restauranger i närheten och drack där två sejdlar starköl.
Vid återfärden på natten stoppades han i poliskontroll, då han färdades för
fort i det hala väglaget. Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade
1,20 "/qq- Enligt läkaren
var X lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 3/12 -69. X framhöll att han drev en
grossiströrelse. Han skötte själv försäljningen och reste 45 000 mil årligen.
Nykterhetsnämnden framhöll att X var känd som nykter och skötsam.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/4 -70
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

s. 67 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 67

Dispensärendet: I ansökan som inkom
14/5 -70 anhöll X att snarast
återfå körkortet. Han framhöll att han i rörelsen endast hade anställt ett
lagerbiträde, varjämte hans åldrige far hjälpte till med enklare sysslor. Han
skötte själv all försäljning och bokföring och hade ej råd att anställa någon
försäljare. Återkallelsen av körkortet betydde ruin för hans firma, som han
arbetat upp sedan år 1965. Han hade blivit överansträngd och därför på läkares
inrådan rest till turiststationen för att vila. Att han kört bil efter
alkoholförtäring hade berott på tillfälligt nedsatt omdömesförmåga.

KB framhåll att kortare återkallelsetid än 1 år ej borde
ifrågakomma, varför ansökningen avstyrktes.

Kungl.
Maj:t 15/7 -70 (t. f. regering): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid
av ca 7 månader.

Särskilda skäl: svårighet att utan körkort fortsätta egen
grossiströrelse.

Jfr ex. 7,
12, 15 och 18.

22. Körkortsinnehavare: 57-årig
mätningsman, gift, ej barn; körkort

sedan -59.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 12/1 -70; 40 db
enligt dom 12/3 -70. Under dagen för händelsen drack X tillhopa fyra mellanöl (föregående lördag och
söndag hade han bevistat en utbildningskurs, varunder han förtärt avsevärda
mängder starksprit). På hemvägen blev han vid 20-tiden stoppad av polis, då
bilen efter sladd fördes upp på gångbanan (enligt uppgift beroende på
punktering). Blodprov, som togs ca 1 1/2 timme efter körningen, visade 0,57
"l. Enligt läkaren var X sannolikt
lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt
18/6 -70, vilket beslut delgavs X 23/7.
X framhöll att han för sitt arbete
var helt beroende av bil; han var mätningsman och måste förflytta sig långa
sträckor mellan olika byggnadsplatser. Han åberopade vidare den låga
promillehalten och att han tidigare kört bil prickfritt under lång tid. Han
anhöll att påföljden måtte stanna vid varning.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 24/8 -70
(väntetiden nedsattes till 9 mån.). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 7/9 -70 anhöll X att återfå körkortet. Han åberopade
samma omständigheter som i återkallelseärendet.

Ansökningen
avstyrktes av KB.

Kungl.
Maj:t 16/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades
efter en återkallelsetid av ca 3 mån. Särskilda omständigheter: låg
promillehalt. Jfr ex. 14.

IIL Annan onykterhet

A. Bifallna ansökningar

(samtliga avstyrkta av KB; dispenserna avser återfående av
körkort)

23. Körkortsinnehavare: 37-årig
köpman, gift, 5 minderåriga barn;

körkort sedan -49.

Tidigare anmärkningar: Varning -59 p. g. a. flera smärre trafikförseelser;
ny varning -66 p. g. a. flera smärre trafikförseelser samt ett

s. 68 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 68

fylleri -65; körkortet återkallat i april -67 p. g. a. tre
fyllerier i juni, oktober och december -66. Dispens söktes. Kungl. Maj:t
förklarade 30/6 -67 X berättigad
att återfå körkortet med hänsyn särskilt till körkortets betydelse för X:s
försörjningsplikter och till hans personliga förhållanden i övrigt. I nämnda
återkallelseärende upplystes att X sedan
-65 bedrev viss rörelse, i vilken han måste använda lastbil. Han hade haft
alkoholproblem och gick under läkarbehandling. Enligt läkaren gick X in för att sköta sig och borde ges
en chans att behålla körkortet, som var nödvändigt i hans rörelse; en
omprövning av körkortet kunde ske inom ett halvår.

Den aktuella förseelsen: Fylleri
15/10 -67; 50 kr. enligt strafföreläggande, godkänt 23/11 -67. X anträffades på förmiddagen berusad
på allmän plats i sin hemstad, därvid en flaska spritdrycker togs i beslag.
Enligt X hade han dagen innan fått besök av
en bekant, därvid spritförtäring förekom. Den aktuella dagen hade han tillsammans
med sin gäst gått ut på staden. Han förtärde 4 cl sprit och två öl. De kom
därefter i gräl med ett par andra personer, varvid polis ingrep.

Återkallelseärendet: Ärendet togs
upp i februari -68. X framhöll
att han hade för avsikt att helt avstå från spritdrycker. Nykterhetsnämnden
förordade varning; det framhölls bl. a. att X uppenbarligen hade alkoholproblem men att han skött
sig utan anmärkning från december -66 till oktober -67. Också polismyndigheten
förordade varning under framhållande att X för sin försörjning var beroende av körkort och att
han ej gjort sig skyldig till onykterhet i samband med bilkörning.

KB återkallade körkortet 7/5 -68,
vilket beslut delgavs X 17/5
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: 1 ansökan 24/5 -68 anhöll X att återfå körkortet. Han åberopade
sitt behov av körkort för att driva sin rörelse samt sin stora
försörjningsbörda. Vidare åberopades läkarintyg, enligt vilket X var en psykiskt känslig person som
tenderar att råka i insufficienstillstånd vid påfrestningar som berörde
familjens existens; han hade i det aktuella läget reagerat så pass svårt att
han måst sjukskrivas.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att X ej borde betros med innehav av
körkort med hänsyn till de upprepade fylleriförseelserna under senare år (det
antecknades att X anträffats
berusad på enskilt område 12/4 -68). Även KB avstyrkte bifall under
framhållande att X genom
fylleriförseelsen i oktober -67 missbrukat det förtroende som visats honom
genom Kungl. Maj:ts beslut 30/6 -67.

Kungl. Maj:t 5/7 -68 (t.f. regering): med den motivering
som angetts i beslutet 30/6 -67 förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 2 mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort
fortsätta egen skrothandelsrörelse -|- försörjningsplikt mot hustru och fem
barn -1-föremål för nykterhetsvårdande åtgärder.

24. Körkortsinnehavare: 40-årig
glasmästare, gift, 8 barn 415 år, uppgift saknas i akten om körkortsinnehav
utöver vad som anges nedan.

Tidigare anmärkningar: Fylleri -58, -62 (2 ggr) och -67;
rattfylleri -61; hemfridsbrott under alkoholpåverkan -64; nytt körkort efter
återkallelse (okänt när) utfärdat i mars -67.

s. 69 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 69

Den aktuella händelsen. Förordnande
av KB 15/11 -67 om X:s intagning på alkoholistanstalt, enär X befanns vara hemfallen åt
alkoholmissbruk och till följd därav grovt brista i sina plikter mot sin
familj; anstånd med verkställigheten medgivet av nykterhetsnämnden 12/12 -67.

Återkallelseärendet: Körkortet
återkallades interimistiskt 20/11 -67, vilket beslut delgavs X 6/12 -67. X framhöll att han oundgängligen behövde använda bil
i sin rörelse för godstransporter och besök på olika arbetsplatser. Han gick nu
under behandling på alkoholpoliklinik. Enligt åberopat läkarintyg var det ur
medicinsk synpunkt ytterligt olämpligt att återkalla körkortet som X var beroende av för sin
försörjning. Nykterhetsnämnden föreslog att körkortet ej återkallades, om ej
X återföll i alkoholmissbruk; han
hade såvitt känt skött sig utan anmärkning sedan sept. -67.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 15/1 -68
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes. RegR 5/4 -68: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 7/6 -68 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
framhöll att han de senaste månaderna anställt chaufför men att hans ekonomi
därigenom blivit undergrävd och att han kanske måste slå igen sin rörelse. 1
åberopad skrivelse framhöll nykterhetsnämnden att socialhjälp utgått till
familjen sedan febr. -68 och att nämnden tillstyrkte ansökningen.

1 avgivet yttrande framhöll länsnykterhetsnämnden att X, som enligt verkställd utredning
använt alkohol mycket måttligt under övervakningstiden, inte borde få körkort
på ännu någon tid. KB framhöll att avsevärd tid borde förflyta innan en person,
som förlorat sitt körkort på grund av onyktert levnadssätt, ånyo kunde betros
med körkort. Enligt KB syntes X ha
svårt att avstå från spritförtäring, varför stor risk förelåg att han återföll
i onyktert levnadssätt; ännu en tid borde förflyta innan han återfick körkort.

Kungl. Maj:t 25/10 -68 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 1/2 mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort
fortsätta egen rörelse -1- försörjningsplikt mot hustru och åtta barn + föremål
för nykterhetsvårdande åtgärder.

25. Körkortsinnehavare: 48-årig
garagevakt (uppgift om familjeförhållanden saknas); körkort sedan -38.

Tidigare anmärkningar: Fylleri -59; varning p. g. a.
fylleri -65; ny varning 31/5 -68 p. g. a. fylleri i september -67.

Den aktuella förseelsen: Fylleri på kvällen 23/5 -68 vid
polisstation (uppgift om närmare omständigheter saknas); 50 kr. enligt
strafföreläggande, godkänt 24/6 -68.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i november -68. X framhöll att han kört bil i över
30 år utan någon väsentlig trafikanmärkning. Han var sedan -66 anställd vid
ett bilprovningsföretag och hade dessförinnan under 20 år varit garagemästare
hos en motororganisation. Han hade de bästa vitsord av sina arbetsgivare.
Nykterhetsnämnden hade sig ej bekant någon anmärkning utöver fylleriförseelserna.
Nämnden förordade återkallelse.

s. 70 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 70

KB återkallade körkortet 20/1 -69,
vilket beslut delgavs X 4/3
(ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 24/3 -69 anhöll X att återfå körkortet. Han framhöll
att han för sitt arbete var beroende av körkort. Fylleriförseelserna hade inträffat
med långa mellanrum och ej haft samband med bilkörning; den sista förseelsen
hade skett, innan den senaste varningen delgetts honom. Han åberopade intyg av
nuvarande och föregående arbetsgivare, vilka gav honom goda vitsord och
framhöll att han aldrig uppträtt onykter i arbetet.

KB avstyrkte bifall under framhållande att X ej befann sig i annan situation än
andra personer som ej uppfyllde kraven för körkortsinnehav.

Kungl. Maj:t 5/6 -69 (t.f. regering): med hänsyn till i
ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av 3 mån.

Särskilda omständigheter: mycket lång tids anmärkningsfri
körning.

26. Körkortsinnehavare: 63-årig målare, gift; körkort
sedan -31.

Tidigare
anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -65.

Den aktuella förseelsen: Fylleri 27/10 -68; 50 kr. enligt
godkänt föreläggande av ordningsbot s. d. Närmare omständigheter vid fylleriet
ej kända.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69, sedan
nykterhetsnämnden yttrat sig. Nämnden framhöll att det vid undersökning framgått
att X var periodsupare. Långa tider kunde
han helt avstå från alkohol men vissa perioder drack han dagligen. Under
perioderna sjukskrev han sig och visade sig ej på arbetsplatsen. "Två av
nämnden hörda personer, som kände X väl", ville enligt nämnden ej rekommendera honom till
körkortsinnehav. Nämnden förordade varning. X framhöll att han behövde körkort,
då han hade långa resor till sina arbetsplatser. Han led av reumatism och
dåliga nerver (omständigheterna ej närmare klarlagda).

KB återkallade körkortet 30/5 -69, vilket beslut delgavs X 6/6 (ej nedsättning av väntetiden).
Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 16/6 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet måtte
ändras till att avse varning. Han framhöll att han numera var absolutist. X:s
hustru, som var förvärvsarbetande, uppgav i en skrivelse att hon och en vuxen
son tydligen var de av nykterhetsnämnden åberopade uppgiftslämnarna. De hade
upplyst om X:s periodmissbruk men inte sagt att de ej ville rekommendera honom
till körkortsinnehav. Tvärtom hade de sagt att de ej ville medverka till att
han förlorade körkortet. Hustrun hoppades att X skulle återfå sitt körkort. Nykterhetsnämnden
framhöll att i stort sett samma uppgifter om X framkommit som tidigare. Han hade vistats på annan
plats till i juni -69 och syntes därefter ha skött sig anmärkningsfritt i
nykterhetshänseende; varning förordades liksom tidigare.

Ansökningen avstyrktes av KB under framhållande att det
utretts att X
periodiskt missbrukade
alkohol.

Kungl. Maj:t 5/12 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

s. 71 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 71

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 6 mån.

Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver
uppgivet körkortsbehov).

B. Avslagna ansökningar

(avstyrkta av KB)

27. Körkortsinnehavare: 40-årig
köpman, gift, försörjningsplikt mot

åldrig fader; körkort sedan -64.

Tidigare anmärkningar: Fylleri 13/3 -68, vilket medförde
varning 22/8 -68 (före körkortets utfärdande flera fyllerier 195560 jämte
andra förseelser).

Den aktuella förseelsen: Fylleri 14/11 -68; böter 50 kr.
enligt föreläggande av ordningsbot s. d. (närmare omständigheter ej kända).

Återkallelseärendet: I infordrat yttrande framhöll
nykterhetsnämnden att X var
för sitt arbete beroende av körkort, varför nämnden förordade varning. Även
polismyndigheten förordade varning då förseelsen kunde bedömas som en
engångsföreteelse. Länsnykterhetsnämnden anförde att det vid utredning
framkommit att X
stundom förtärde
alkohol i hemmet då han blev bjuden av bekanta; något varaktigt
alkoholmissbruk hade dock ej kunnat konstateras. Då det fanns anledning anta
att X skulle låta sig rättas förordade
nämnden, trots att han ganska nyligen fått varning, att ny varning meddelades.
X framhöll att han aldrig använde
alkohol i arbetet eller eljest vid bilkörning. Han var helt beroende av körkort
i sin rörelse.

KB återkallade körkortet genom beslut 22/5 -69, vilket
delgavs X 13/6 (ej nedsättning av
väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 12/9 -69 anhöll X att omedelbart få ansöka om nytt
körkort. Han åberopade förut anförda omständigheter jämte intyg av två köpmän,
som förklarade att de aldrig sett X påverkad av alkohol. Han framhöll också att både hans hustru och far
var sjukliga.

Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till X:s
misskötsamhet i nykterhetshänseende.

Kungl.
Maj:t 30/10 -69 (statsrådet Noriing): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid
av ca 4 1/2 mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort
fortsätta egen rörelse.

Jfr ex.
23, 24 och 26.

28. Körkortsinnehavare: 21-årig
byggnadssnickare, ogift; körkort

sedan -67.

Tidigare anmärkningar: Fylleri 22/6 -68, vilket medförde
varning 15/1 -69.

Den aktuella förseelsen: Fylleri 11/4 -69; 12 dagars
disciplinbot enligt beslut 17/4 -69. Såsom värnpliktig hade X uppträtt berusad å allmän plats i
stad i samband med "muckarskiva".

Återkallelseärendet: X synes ej ha yttrat sig. Nykterhetsnämnden framhöll
att X fått enbart goda vitsord och i sitt
arbete hade daglig användning av bil. Nämnden förordade varning.

KB återkallade körkortet genom beslut 2/9 -69, vilket
delgavs X 20/10 (ej nedsättning av
väntetiden). Besvär anfördes ej.

s. 72 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 72

Dispensärendet: I ansökan 27/10 -69
anhöll X "om nåd". Han framhöll
att han var försörjningspliktig mot sin mor, som nyss blivit änka, och att han
i sitt arbete hade stort behov av körkort.

Ansökningen avstyrktes av polismyndigheten, som framhöll
att fylleriförseelsen ej var en engångsföreteelse. Även KB avstyrkte.

Kungl.
Maj:t 13/2 -70 (statsrådet Noriing): utan bifall.

Not:
Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 mån. Särskilda
omständigheter: förseelsen begången i samband med "muckarskiva".

Jfr ex. 25
och 26.

29. Körkortsinnehavare: 51-årig
bilförsäljare, gift, 3 minderåriga barn; körkort första gången -37.

Tidigare anmärkningar: Körkortet återkallat -59 pga
rattfylleri; nytt körkort -60; fortköming -63.

Den aktuella händelsen: Nykterhetsnäinnden beslöt 23/10
-68 ställa X
under övervakning,
enär han var hemfallen åt alkoholmissbruk och grovt brast i sina plikter mot
sin familj. Det upplystes att X de
senaste fem åren dagligen förtärt spritdrycker. I dec. -68 sökte X frivillig vård på anstalt. I
anmälan till KB i jan. -69 förordade nämnden varning.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt
24/2 -69, vilket beslut delgavs X 17/4.
I ärendet inkom ett yttrande från föreståndaren vid den vårdanstalt, där X frivilligt sökt vård. Enligt yttrandet
hade X:s alkoholproblem haft sin grund i vissa samlevnadssvårigheter och i
minskad prestationsförmåga i försäljningsarbetet. X hade vårdats på anstalten till i början av febr. -69
och skött sig mycket väl. Han hade gett intryck av att verkligen vilja ändra
sin livsföring. I samband med utskrivningen fick han arbete som bilförsäljare
hos en tidigare arbetsgivare. En återkallelse av körkortet skulle medföra att X blev arbetslös och'att hans
framtidsavsikter ej kunde genomföras. Föreståndaren vädjade därför att KB måtte
låta bero vid varning (X synes
ej själv ha yttrat sig).

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 5/6 -69 (ej
nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes. I ärendet upplyste nykterhetsnämnden
(okt. -69) att X
efter den slutliga återkallelsen
måst sjukskriva sig; han hade de senaste månaderna nyttjat alkohol relativt
ofta men i påtagligt mindre omfattning än före vistelsen på vårdanstalten.
Nämnden förordade fortfarande varning. RegR 12/11 -69: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 8/12 -69 anhöll X att återfå körkortet under
framhållande av sitt stora behov därav.

Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till vad X låtit komma sig till last.

Kungl.
Maj:t 10/4 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid
av nära 1 år (minimitiden för ny körkortsansökan).

Särskilda omständigheter: föremål för nykterhetsvårdande
åtgärder.

Jfr ex.
23, 24 och 26.

s. 73 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 73

IV. Vårdslöshet
i trafik

A.
Bifallna ansökningar

a)
Körkortet återlämnat (ej erinran av KB)

30. Körkortsinnehavare: 30-årig lastbilsägare,
gift, 2 barn 5 och 11 år;

körkort sedan -55.

Tidigare anmärkningar:

Den
aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till annans död 25/12
-66; 30 db enligt dom 21/6 -67. Vid tillfället körde X en
personbil på riksväg genom tättbebyggt samhälle. Det rådde mörker och tätt
snöfall. Han mötte ett par bilar och kopplade om till halvljus; han kunde då
blott se 1520 meter framåt. Han körde enligt egen uppgift med 5055 km/tim
och höll bilen 1 1/2 meter från snövallen. På ett avstånd av 56 meter framför
bilen såg han plötsligt en sparkstötting med två minderåriga flickor skymta
som något mörkt. Han kunde på det korta avståndet inte undvika kollision,
varvid en av flickorna omedelbart avled. Domstolen fann att X uppenbarligen
håUit en avsevärt högre hastighet än vad trafikförhållandena medgett. Med
hänsyn till att sparkstöttingen förts på fel sida av vägen och olämpligt långt
in på denna ansåg domstolen omständigheterna mildrande.

Återkallelseärendet:
Ärendet togs upp i september -67 (9 mån. efter trafikhändelsen). X uppgav
att han i mars -67 köpt en lastbil och fått trafiktillstånd. Han behövde därför
sht körkort. Olyckliga omständigheter hade bidragit till trafikolyckan.
Tidigare arbetsgivare gav X
positiva vitsord. Polismyndigheten
föreslog att någon körkortsåtgärd ej skulle vidtas.

KB
återkallade körkortet 13/10 -67 (väntetiden nedsattes till 4 mån. från
delgivningen, som skedde 28/10 -67). Besvär anfördes. RegR 1/12 -67: ej ändr.

Dispensärendet:
I ansökan 22/1 -68 anhöll X
att återfå sitt körkort. Han framhöll
att han tvingats anställa en chaufför och att rörelsen därför gick med förlust.
I bifogad skrivelse från länets åkeriförening tillstyrktes ansökningen med
hänsyn till X:s ekonomiska svårigheter; det framhölls att lönsamheten i ett
enbilsåkeri med inlejd arbetskraft var det sämsta tänkbara.

I
avgivet yttrande förklarade sig KB, med hänsyn till de allvarliga ekonomiska
konsekvenserna för X, ej vilja motsätta sig att X fick
ansöka om nytt körkort redan före den angivna väntetidens utgång.

Kungl.
Maj:t 16/2 -68 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av drygt 3 1/2 mån. (väntetiden hade av
KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda
omständigheter: återkallelsen skedde först 10 mån. efter förseelsen (varunder
sökanden kört anmärkningsfritt) + svårighet att utan körkort fortsätta egen
trafikbilrörelse.

31. Körkortsinnehavare: 35-årig chaufför, uppgift
saknas i akten om

övriga personliga förhållanden (synes dock ha familj); körkort sedan

-54.

s. 74 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 74

Tidigare anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande
till annans död 23/2 -68; villkoriig dom och 25 db enligt dom 19/9 -68. X förde vid tillfället en tankbil med
tillkopplad släpvagn. Han företog vid en vägkorsning omkörning av ett
mobilkranfordon som körde med ca 20 km/tim. Under omkörningen måste X för att undvika frontalkrock med
mötande bil föra sitt fordon snävt till höger framför kranbilen, därvid
släpvagnen stötte till kranbilen som gled av vägen och välte. Föraren kom under
kranen och avled omedelbart. X ansågs
ha färdats ovarsamt genom att ej i tid förvissa sig om att ha tillräckligt lång
fri sikt för att, med hänsyn till fordonens längd, utan fara företa omkörning.
Denna skedde vidare i en vägkorsning.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i oktober -68 (8
mån. efter trafikhändelsen). X åberopade
att han sedan 1954 kört tunga fordon anmärkningsfritt. Vid olyckan gjorde han
en felbedömning. Normalt borde inte den lätta sammanstötningen ha fått så
olyckliga följder.

KB återkallade körkortet 14/11 -68 (väntetiden nedsattes
till 6 mån. efter delgivningen, som skedde 19/11 -68). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 21/12 -68 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
åberopade vad han tidigare anfört samt framhöll att han ej kunde få annat
arbete i sin hemort än som chaufför. Dödsfallet var ett objektivt överskott som
orsakats av kranbilens olämplighet som fordon. Han hade aldrig trott att ett så
instabilt fordon kunde tillåtas trafikera vägarna. Körkortsåterkallelsen
innebar ej annat än en ekonomisk familjebestraffning.

KB förklarade sig ej kunna tillstyrka att X återfick körkortet. Enligt KB var
det av stor vikt att X på nytt
genomgick erforderliga körkortsprov. Då det emellertid var antagligt att X i fortsättningen skulle visa större
respekt för trafikreglerna, ville KB däremot ej motsätta sig att NN fick ansöka
om nytt körkort tidigare än vad KB beslutat.

Kungl. Maj:t 31/1 -69 (statsrådet Geijer): med hänsyn till
i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 2 1/2
mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 6 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först
9 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

32. Körkortsinnehavare: 32-årig
försäljare, gift, 2 barn; körkort sedan -55.

Tidigare
anmärkningar: Överskriden max.hastighet. -62 och -64.

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande
till kroppsskada 16/11 -67; 70 db enligt dom 5/6 -68, nedsatt till 50 db
enligt hovrättsdom 28/2 -69. X hade
vid tillfället stannat i en gatukorsning med övergångsställe för att släppa
fram fordonstrafiken. Därefter accelererade han för att snabbt komma över
korsningen, varvid han för sent upptäckte en äldre man invid övergångsstället.
Mannen påkördes och föll i gatan (hjärnskakning och armbrott).

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69 (nära 1
1/2 år efter trafikhändelsen). X framhöll
att han efter olyckan kört ca 6 000 mil utan anmärkning. Hans arbete bestod i
att resa omkring och visa varukollektioner. Han kunde omöjligen utföra detta
arbete utan körkort. Han hade skaffat sig en nybyggd villa med stora lån.

s. 75 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 75

KB återkallade körkortet 13/6 -69
(väntetiden nedsattes till 4 mån. efter delgivningen, som skedde först 8/9
-69). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 9/9 -69 anhöll X att återfå körkortet. Han åberopade
samma omständighet som i återkallelseärendet.

KB förklarade sig, med hänsyn till omständigheterna, inte
vilja motsätta sig bifall till ansökningen.

Kungl. Maj:t 19/9 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av blott 11
dagar (väntetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först nära
2 år efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

(Avstyrkta av KB)

33. Körkortsinnehavare: 27-årig chaufför, ogift;
körkort sedan -60.

Tidigare anmärkningar: Överskriden max.hast -64 (skyddstillsyn pga

inbrott
-67).

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 8/5 -65
(samt underlåten äganderättsanmälan); 25 db enligt dom 29/3 -66. Vid
tillfället körde X en lastbil
i stadstrafik. Vid ingången i en kurva höll han ej tillräckligt låg hastighet
med påföljd att lastbilen sladdade över på andra delen av körbanan och
sammanstötte med mötande fordon.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i maj -66 (1 år
efter trafikhändelsen). X synes
ej ha yttrat sig.

KB återkallade körkortet 22/8 -66 (väntetiden nedsattes
till 6 mån. från delgivningen, som ej skedde förrän 15/1 -68). Besvär anfördes.
RegR 1/3 -68: utan bifall.

Dispensärendet: I ansökan 29/4 -68 anhöll X att återfå körkortet. Han framhöll
att han alltsedan trafikolyckan i maj -65 fram till jan. -68, då körkortet
fråntogs honom, haft anställning som lastbilschaufför. Därefter hade han måst
ta arbete som lastbilsbiträde men på grund av svag rygg varit tvungen att
sjukskriva sig redan efter några dagar. 1 jan. -68 hade han fått
lämplighetsintyg för erhållande av trafikkort. Han åberopade intyg av
arbetsgivaren, som gav honom goda vitsord, och av sin övervakare. Den senare
framhöll bl. a. att X, som haft
besvärliga uppväxtförhållanden, i nov. -66 förmåtts av sin fader att medverka
vid en kassaskåpssprängning och härför ådömts skyddstillsyn. Han bodde
tillsammans med sin fästmö i dennas föräldrahem. Övervakaren gav honom goda
vitsord.

Ansökningen avstyrktes av KB, då skäl ej anförts som borde
medföra att väntetiden av vilken 2/3 redan förflutit ytterligare avkortades.

Kungl. Maj:t 28/6 -68 (statsrådet Lundqvist): med hänsyn
till i ärendet föreliggande särskilda omständighter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 5 1/2
mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 6 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 2
1/2 år efter förseelsen (varunder sökanden kört antnärkningsfritt).

34. Körkortsinnehavare: 60-årig
chaufför; uppgift saknas om övriga

personliga förhållanden och om körkortsinnehav.

s. 76 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 76

Tidigare anmärkningar: uppgifter saknas

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande
till annans död 6/9 -68; 40 db enligt dom 17/3 -69. X körde vid tillfället lastbil mot en vägkorsning med
besvärliga siktförhållanden. Han uppgav hastigheten till ca 30 km/tim (vittne
saknades). I korsningen inträffade sammanstötning med en högerifrån kommande
motorcyklist, som avled. Domstolen ansåg att X bort hålla lägre hastighet och mera ingående än som
skett iaktta trafiken från höger.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69 (7 mån.
efter traflk-händelsen). X anhöll
att påföljden måtte stanna vid varning.

KB återkallade körkortet 2/6 -69 (väntetiden nedsattes
till 4 mån. efter delgivningen, som skedde 26/6 -69). Besvär anfördes men
återkallades i samband med dispensansökningen.

Dispensärendet: I ansökan 30/6 -69 anhöll X att återfå sitt körkort. Han
framhöll att han hela sitt liv fört motorfordon anmärkningsfritt.
Motorcyklisten hade stor skuld till olyckan. Någon körkortsåterkallelse hade
inte kommit i fråga, om ej motorcyklisten avlidit. Det vore stötande att
återkalla körkort på grund av objektivt överskott.

Ansökningen
avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 10/7 -69 (t. f. regering): med hänsyn till i
ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av blott 14
dagar (väntetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 10
mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt; och dessförinnan
"under hela sitt liv").

b) Väntetiden nedsatt: (avstyrkt av KB)

35. Körkortsinnehavare: 55-årig
kvinnlig signalvakt, gift; körkort sedan febr. -68.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 28/4 -68; 20
db enligt strafföreläggande, godkänt 29/7 -68. Vid tillfället körde X på förmiddagen sin personbil på
riksväg. Hon kände ej närmare till trakten och höll ca 80 km/tim. Då hon
närmade sig en tvär kurva, där vägen var under omläggning, observerade hon ej
hastighetsbegränsningsskyltar på 70 och 50 km utan först en skylt på 30 km. Hon
synes då ha panik-bromsat, bilen kom i sladdning i det lösa gruset och körde av
vägen. Enligt ett vittne körde X ett
stycke före kurvan med minst 100 km/ tim.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i oktober -68 (30/8
-68 godkände X
ordningsbot å 150 kr
för överskriden max.hast. s.d.). X framhöll
att hon var i behov av bil för resor till och från arbetet; hon hade
oregelbundna arbetstider och växlande arbetsplatser.

KB återkallade körkortet 13/12 -68 (väntetiden nedsattes
till 6 mån. från delgivningen, som skedde 23/12 -68). Besvär anfördes. RegR
29/1 -68; ej ändr.

Dispensärendet: 1 ansökan 1/3 -69 anhöll X att återfå körkortet. Hon framhöll
att hon arbetade som vakt vid tunnelbanenätet i Stock-

s. 77 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 77

holm
och tjänstgjorde på varierande platser i olika dag- och nattskift. Hon bodde
ett par mil utanför staden tillsammans med sin make som var invalidiserad.
Själv hade hon svårt att gå på grund av höftledssjukdom. Hon skulle ha svårt
att klara skötseln av sin make och sitt arbete utan bil. Hon hade tagit det
inträffade mycket hårt. Hon åberopade intyg av läkare och arbetsgivare, vari
hennes uppgifter bestyrktes.

Ansökningen
avstyrktes av KB under hänvisning till vad X låtit
komma sig till last.

Kungl.
Maj:t 251A -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklaras att vad X låtit
komma sig till last ej skall utgöra hinder för KB att för henne utfärda nytt
körkort.

Not:
Dispensen gavs efter en återkallelsetid av 4 mån. (väntetiden hade av KB
nedsatts till 6 mån.).

Särskilda
omständigheter: synes ej föreligga (utöver uppgivet körkortsbehov).

B.
Avslagna ansökningar

(ej erinran av KB)

36. Körkortsinnehavare: 38-årig chaufför, gift, 2
minderåriga barn; körkort sedan -59.

Tidigare anmärkningar:

Den
aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 24/2 -70; 25 db enligt
strafföreläggande 17/4 -70. X
körde vid 10-tiden arbetsgivarens
personbil i stadstrafik. Det rådde lätt snöfall. Ca 50 m före ett övergångsställe
såg han en äldre man på väg över detta. Han körde med 4050 km/tim. Han uppgav
att han genast bromsade; bilen gled dock med låsta hjul mot mannen som påkördes
och skadades (hjärnskakning, benbrott m. m.). Ett vittne i en bakomvarande bil
uppgav att han inte kunde se att X vare sig bromsade eller
sökte väja för mannen.

Återkallelseärendet:
X framhöll att han bromsat så snart han upptäckte
mannen och att han aldrig kunnat ana att väglaget var så halt. Han använde
dagligen bil i sitt arbete. Han anhöll att påföljden måttte stanna vid varning.

KB
återkallade körkortet genom beslut 30/7 -70, vilket delgavs X 22/9
(väntetiden nedsattes till 6 mån.). Besvär anfördes ej .

Dispensärendet:
I ansökan 30/9 -70 anhöll X
att återfå körkortet. Han framhöll att
hans ovarsamhet låg på gränsen till olyckshändelse. Han åberopade intyg bl. a.
av arbetsgivaren en större organisation enligt vilka X erhöll
mycket goda vitsord; möjlighet för arbetsgivaren att att ge honom annat arbete
än som chaufför förelåg ej.

KB
förklarade sig, med hänsyn till de synnerligen goda vitsord som givits X, ej
vilja motsätta sig bifall till ansökningen.

Kungl. Maj:t 30/10 -70
(statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet
meddelades efter en återkallelsetid av ca 1 mån. Särskilda omständigheter:
åtekallelsen skedde först 7 mån efter förseelsen (varunder sökanden kört
anmärkningsfritt).

Jfr ex. 30, 31, 34 och 35.

s. 78 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 78

(avstyrkta av KB)

37. Körkortsinnehavare: 21-årigt tullombud, ogift;
körkort sedan -67.

Tidigare anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande
till kroppsskada 23/12 -67; 50 db enligt dom 26/11 -68. X körde vid 22-tiden en personbil på
huvudled i stad. Som passagerare medföljde några kamrater som var
spritpåverkade. Vägbanan var hal och täckt med snömodd. Sedan X stannat vid rött trafikljus,
accelererade han vid klarsignal hastigt med påföljd att bilen kom i sladdning
och körde upp på gångbanan, där tre gående påkördes och skadades.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i mars -69 (1 år 3
mån. efter trafikhändelsen. X framhöll
att han vid olyckan haft körkort ett knappt år och saknat erfarenhet av
vinterkörning. Han körde årligen ca 5 000 mil och hade efter olyckan ej ådragit
sig anmärkning. Utan körkort skulle han förlora sitt arbete, där han måste köra
bil mellan olika tullstationer.

KB återkallade körkortet 18/4 -69 (väntetiden nedsattes
till 4 mån. efter delgivningen, som skedde 28/4 -69). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 6/5 -69 anöll X att återfå sitt körkort. Han
åberopade vad han anfört i återkallelseärendet och framhöll att han efter
olyckan fått väsenthgt större rutin som bilförare. En återkallelse skulle få
katastrofala följder för honom: dels skulle han mista sitt arbete, dels skulle
hans yrkesutbildning till speditör avbrytas. Han stod vidare i begrepp att inom
kort gifta sig.

Ansökningen avstyrktes av KB, som fann att vad X anfört ej borde föranleda ändring i
KB:s beslut.

Kungl.
Maj:t 18/7 -69 (statsrådet Lundkvist): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid
av ca 2 V2 mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde
först 1 år 4 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört
anmärkningsfritt).

Jfr ex.
31, 32, 34 och 35.

38. Körkortsinnehavare: 24-årig
representant, gift, 1 minderårigt

barn; körkort sedan -67.

Tidigare
anmärkningar:

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 20/8 -68; 25
db enligt dom 9/6 -69. X körde
vid 15-tiden en personbil i stadstrafik. Vid ett obevakat övergångsställe hade
en annan bil stannat för att låta en kvinna passera. X, som närmade sig övergångsstället med ca 40 km/ tim,
fick uppfattningen att den andra bilen ämnade köra fram. Han upptäckte ej den
gående kvinnan förrän hon var "helt nära". Hon påkördes och ådrog sig
bl. a. hjärnskakning och armbrott. X ansågs ha brustit i uppmärksamhet.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i september -69
(över 1 år efter trafikhändelsen). X framhöll att han använde bil för resor till och från arbetet och för
dagliga resor i arbetet; han reste över 2 000 mil årligen.

KB återkallade körkortet 27/10 -69 (väntetiden nedsattes
till 6 mån. från delgivningen, som skedde 4/11 -69). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 10/11 -69 anhöll X att få "straffet efterskänkt
eller förmildrat". Han framhöll att han var anställd i ett litet företag,
där en omplacering ej var tänkbar. Han hade studieskulder och stora utgifter för
sin familj.

s. 79 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 79

KB avstyrkte bifall under
framhållande att väntetiden nedsatts till 6 mån. med hänsyn till X:s behov av
körkort.

Kungl.
Maj:t 6/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid
av 3 män. (väntetiden hade av KB nedsatts till 6 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde
först 1 år 2 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört
anmärkningsfritt).

Jfr ex.
31, 32, 34 och 35.

39. Körkortsinnehavare: 28-årig
bilmekaniker, gift, 2 minderåriga

barn; körkort sedan -62.

Tidigare anmärkningar: Fortköming m. m. -68, vilket
medförde varning 27/3 -69.

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 29/5 -69; 40
db enligt dom 29/1 -70. Med sin personbil bogserade X på kvällen en annan personbil mellan två städer.
Enligt uppgift av X och föraren
i den bogserade bilen var hastigheten som regel 20 km/tim, någon gång högst den
dubbla. Enligt vittnesmål av två pohser var hastigheten betydligt högre, under
en sträcka av 500 m ca 100 km/tim. Domstolen fann att X, även om farten varit något lägre än den av vittnena
angivna, likväl kört med så hög hastighet att han ådagalagt en ej ringa oaktsamhet.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt
11/3 -70, vilket beslut delgavs X 17/4.
X framhöll att han sedan flera år
innehade egen bil reparationsverkstad och därför behövde körkort. Han
åberopade intyg av en poliskommissarie, som gav honom goda vitsord.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 15/5 -70
(väntetiden nedsattes till 6 mån.). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 9/6 -70 anhöll X att återfå körkortet. Han åberopade
förut anförda omständigheter. Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl.
Maj:t 6/8 -70 (t. f. regering): utan bifall.

Not:
Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 mån. Särskilda
omständigheter: återkallelsen skedde först 10 / mån. efter förseelsen (varunder
X kört anmärkningsfritt) -f-
svårighet att utan körkort fortsätta egen bilreparationsrörelse.

Jfr ex.
30, 31 och 34.

40. Körkortsinnehavare: 32-årigt
järnhandelsbiträde, gift, 3 minder

åriga barn; körkort sedan -55.

Tidigare anmärkningar: 6 parkeringsförseelser 195766,
fortköming -66.

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 5/7 -69; 20
db enligt strafföreläggande, godkänt 13/1 -70. X körde på eftermiddagen en personbil på riksväg, där
tillåten maximihastighet var 110 km/tim. Han nådde en fordonskö som höll 8090
km/tim. Omkörning kunde ej ske till vänster på grund av mötande bilar. Efter
signaler körde då X om fyra
bilar till höger mellan kantlinjemarkeringen och vägkanten.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i maj -70. X synes ej ha yttrat sig.

KB återkallade körkortet genom beslut 31/7 -70, vilket
delgavs X 9/9 (väntetiden nedsattes till 4
män.). Besvär anfördes ej.

s. 80 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 80

Dispensärendet: I ansökan 14/9 -70 anhöll X om
undanröjande av återkallelsebeslutet. Han åberopade att förseelsen bedömts milt
och att han måste ha körkort i sitt arbete, då han skötte firmans kundbesök,
leveranser m. m.

Ansökningen avstyrktes av
KB.

Kungl. Maj:t 30/10 -70
(statsrådet Noriing): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet
meddelades efter en återkallelsetid av ca 2 mån. Särskilda omständigheter:
återkallelsen skedde först 1 år 2 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört
anmärkningsfritt).

Jfrex. 31, 32, 34och35.

VI. Riktlinjerna
för dispensgivningen

A.
Dispensernas innebörd

Som tidigare framhållits kan dispenser i
körkortsärenden till sin rättsliga innebörd vara av olika slag. Dels kan
dispensen innebära undantag från en materiell föreskrift som är bindande för de
ordinarie beslutsmyndigheterna, dels kan den innebära avvikelse från beslutsmyndighetens
bedömning i fråga om påföljden av det förfarande som läggs föraren till last.

Beträffande
dispenser av det förstnämnda slaget synes i praxis undantag ifrågakomma endast
när det gäller tillämpningen av föreskriften i 33 § 5 mom. VF att den som fått
sitt körkort återkallat ej kan (bortsett från vissa specialfall) återfå det
gamla körkortet utan måste, efter utgången av viss väntetid, ansöka om nytt
körkort och alltså undergå ny prövning i de hänseenden förordningen stadgar.

I
fråga om dispenser av det senare slaget synes i praxis avvikelse från
beslutsmyndighetens bedömning förekomma i olika avseenden: dels beträffande
bedömningen av frågan om längden av väntetid för ny körkortsansökan, dels
beträffande bedömningen av frågan om det förfarande som läggs föraren till
last är av beskaffenhet att innefatta återkallelsegrund eller, om så befinns
vara fallet, om tillräckliga skäl för återkallelse föreligger.

I
åtskilliga fall synes i dispenspraxis förekomma att väntetiden i och för sig
anses böra nedsättas i förhållande till beslutsmyndighetens bedömning men att
det därjämte anses föreligga skäl att medge undantag från kravet på ny
körkortsprövning. Man synes här kunna tala om ett slags kombination av
dispenser som avser dels nedsättning av väntetiden, dels undantag från det
nyssnämnda kravet.

I enlighet med det anförda synes de i
undersökningsmaterialet ingående dispenserna kunna till sin innebörd uppdelas
i följande grupper:

s. 81 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 81

1. Enbart undantag från föreskriften om ny körkortsansökan
efter ut

gången väntetid

Dispens av denna innebörd synes endast ha getts i ett fall
(ex. 3).

2. Enbart nedsättning av väntetiden för ny körkortsansökan

Sådan dispens har getts i tre fall (ex. 7, 18 och 35).

3. Kombination av ovannämnda båda slag av dispenser

Sådan kombination föreligger
tydligen i ex. 1, där det i dispensbeslutet uttryckligen angavs att sökanden
skuUe återfå det återkallade körkortet först efter viss ytterligare tid. Samma
slags kombination synes emellertid föreligga i flertalet dispensfall där
återkallelsegrunden utgjorts av rattfylleri eller rattonykterhet. Möjligen är
så också förhållandet i vissa av de övriga fallen.

4. Undanröjande av återkallelsebeslutet såsom opåkallat

Formellt undanröjs ej
återkallelsebeslut i dispensväg. I realiteten synes man dock kunna tala om ett
undanröjande i sådana fall då dispensen grundar sig på uppfattningen att
körkortet med hänsyn till omständigheterna över huvud taget ej bort återkallas
(vissa länsstyrelser synes för övrigt, i samband med att körkort efter
dispensen återlämnas, formellt förklara återkallelsebeslutet undanröjt eller
upphävt). Dispens av nu nämnd innebörd synes ha förekommit i ex. 23, 31, 32 och
34, i vilka fall sökandena förklarades berättigade återfå körkortet efter ännu
kortare tid än den i förordningen angivna minsta väntetiden om 3 mån. (ända ned
till 11 dagar). Möjligen ligger samma bedömning bakom dispenserna också i vissa
andra fall (t. ex. ex. 14, 30 och 33).

B. Dispensskälen

1. Dispens från föreskriften om ny körkortsansökan (ensam
eller i kombination med nedsättning av väntetiden)

Först må erinras att föreskriften
om obligatorisk omprövning efter återkallelse infördes genom 1958 års
författningsändringar på förslag av trafiksäkerhetsutredningen, som betecknade
förslaget som ett av de angelägnaste som utredningen framlade.

Enligt utredningen var denna omprövning kanske den mest
betydelsefulla av alla de bedömanden som förekom i körkortsärenden. Utredningens
förslag godtogs i princip vid författningsändringen, även om den av utredningen
tänkta väntetiden på i princip 2 år nedsattes till 1 år, varjämte möjlighet
infördes att vid synnerliga skäl ytterligare nedsätta denna tid.

Som framgår av de refererade dispensärendena har det
endast i ett fall (ex. 3) förekommit att dispensansökan enbart avsett undantag
från be-

6 Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 82 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 82

rörda
föreskrift. Det skäl som i ansökningen anfördes var rent ekonomiskt: sökanden
hade inte råd att bestrida kostnader för körskola osv.

I
alla övriga fall, där undantag från föreskriften om ny körkortsprövning
medgetts, således i kombination med nedsättning av väntetiden, synes sådan
dispens ej ha utgjort något primärt intresse för sökandena eller ens varit av
dem åsyftad. Det väsentliga för den som fått sitt körkort återkallat är
givetvis att snarast möjligt återfå rätten att föra körkortspliktigt fordon:
frågan om det härför krävs att han undergår ny körkortsprövning eller ej torde
för honom i allmänhet vara av underordnad betydelse (kostnaderna torde som
regel ej heller framstå som särskilt betungande). Förhållandet framhålls också
uttryckligen i åtskilliga ansökningar.

Att
dispens från kravet på ny körkortsprövning i här avsedda fall getts i den
utsträckning som skett synes följaktligen ej ha kunnat grundas på att det med
hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden eller eljest skulle vara av
väsentlig betydelse för honom att befrias från berörda krav. Ej heller synes
som förutsättning för dispens uppställas särskilda krav med hänsyn t. ex. till
arten eller svårhetsgraden av det förfarande som läggs föraren till last eller
till väntetidens längd eller till förarens ålder och hälsotillstånd. Dispens har
sålunda bl. a. lämnats i kvalificerade rattfyllerifall, vid väntetider på
inemot 1 år eller längre och vid hög ålder och sjuklighet hos föraren. Däremot
synes dispens av denna innebörd ej ifrågakomma för förare som innehaft körkort
blott kort tid (jfr ex. 35). Möjligen anses att sådan dispens i princip ej
heller bör lämnas förare som yrkesmässigt driver rörelse med motorfordon (jfr
ex. 7 och 18).

I
fråga om skälen för dispens från den av trafiksäkerhetsskäl motiverade
föreskriften att förare efter körkortsåterkallelse skall undergå ny prövning
kan följaktligen sägas, att sådan dispens i dess renodlade form undantagsvis
synes kunna ifrågakomma på grund av särskilt ömmande ekonomiska omständigheter.
I de fall åter då förare anses i dispensväg böra återfå körkort inom kortare
tid än vad som motsvarar eljest gällande väntetid synes dispens från berörda
föreskrift med de reservationer som ovan angetts generellt lämnas; några
speciella dispensskäl har sålunda ej kunnat urskiljas.

I
anslutning till det anförda må erinras om föreskriften 4 § regeringsrättslagen
att RegR, om den vid handläggning av besvärsmål finner att något undantag
skäligen bör medges från gällande stadganden, har att ex officio underställa
målet Kungl. Maj:ts prövning efter det besvären avgjorts. Någon sådan
underställning i fråga om dispens från kravet på ny körkortsprövning efter
återkallelse har ej förekommit under den tid undersökningen omfattar.

s. 83 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 83

2.
Dispens som innebär nedsättning av väntetiden (ensam eller i kombination med
undantag från föreskriften om ny körkortsprövning)

Som förut framhållits är det i sådana fall fråga om
ändring i dispensväg ("rättelse") av körkortsmyndighetens bedömning
beträffande väntetidens längd. Enligt förordningen är väntetiden i här avsedda
fall lägst 1 år, men körkortsmyndigheten kan nedsätta tiden till lägst 3 mån.,
"om synnerliga skäl äro därtill". Något uttalande om beskaffenheten
av de skäl som sålunda kan medföra nedsättning av väntetiden har ej gjorts i
lagstiftningssammanhang.

Av
de refererade dispensärendena och av vad som anförts under avsnittet om
körkortsmyndigheternas praxis framgår, att dessa myndigheter i tämligen stor
utsträckning utom vid rattfylleribrott begagnar sig av möjligheten att
nedsätta väntetiden under 1 år.

Härvid
synes hänsyn vanligen tas till förarens försörjningssituation och andra ömmande
omständigheter av rent personlig natur eller till den återkallelsegrundande
förseelsens mer eller mindre allvarliga beskaffenhet eller till längden av den
tid varunder föraren kört anmärkningsfritt eller som förflutit mellan
förseelsen och återkallelsen. Ofta är det fråga om en kombination av flera
sådana omständigheter.

De
skäl som i dispensfallen föreligger och som ansetts böra medföra nedsättning av
väntetiden är ej av annan beskaffenhet än att de i och för sig kunnat beaktas
också av körkortsmyndigheterna. Till sin art avviker skälen ej heller från vad
som torde förekomma i ett mycket stort antal återkallelseärenden. I vissa av de
dispensprövade fallen har körkortsmyndigheterna ansett att skälen ej varit
tillräckliga för att nedsätta väntetiden under 1 år eller eljest till kortare
tid än vad som i praxis utgör normal väntetid. I andra fall har myndigheten
ansett att så bort ske och följ-akfligen också beslutat om viss nedsättning.

Det
kan alltså konstateras att dispensskälen i här avsedda fall i och för sig
ligger inom ramen för körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet och att de till
sin beskaffenhet inte heller avviker från omständigheter som är tämligen
vanligt förekommande i återkallelsefall. Skälen har emellertid vid
dispensprövningen tydligen värderats på ett annat och för sökanden välvilligare
sätt än vid körkortsmyndigheternas prövning: i vissa fall har sålunda
nedsättning ansetts böra medges, ehuru körkortsmyndigheterna ej funnit skälen
tillräckliga härför; i andra fall har en redan av dessa myndigheter nedsatt
väntetid ansetts böra ytterligare förkortas.

Det
bör tilläggas att viss ytterligare utredning stundom förebringas i
dispensärenden och att materialet i dessa ärenden och i återkallelseären-dena
sålunda ej alltid är identiskt. Det finns anledning att senare återkomma
härtill i samband med en allmän jämförelse mellan dispenspraxis och
körkortsmyndigheternas praxis.

s. 84 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 84

3. Dispens som i realiteten innebär undanröjande av
återkallelsebeslutet

Det har tidigare framhållits att
dispenserna i vissa fall synes grunda sig på bedömningen att det förfarande som
lagts föraren till last inte kan anses innefatta återkallelsegrund eller att
förfarandet i varje fall inte bort medföra en så sträng påföljd som
återkallelse (utan i stället rätteligen varning).

Bedömningen att återkallelsegrund över huvud taget ej
förelegat torde beträffande här aktuella fall endast kunna ha avseende på
sådana fall där vårdslöshet i trafik åberopas i återkallelsebesluten.
Dispensskälet synes i så fall närmast ha varit att förarens åsidosättande av
sina förpliktelser i motsats till körkortsmyndigheternas bedömning inte
ansetts böra betecknas som "grovt".

Beträffande de dispensfall där återkallelsegrund
visserligen befunnits föreligga men där det ansetts att återkallelse varit en
alltför sträng påföljd synes denna bedömning kunna ha avseende dels på
lindriga fall av rattonykterhet (0,50,8 "/qo),
dels på fall där återkallelsegrunden utgjorts av annan onykterhet samt
vårdslöshet i trafik. I ärenden av det förstnämnda slaget synes dispensskälet i
så fall ha varit att omständigheterna i motsats till körkortsmyndigheternas
bedömning ansetts "mildrande". I de övriga fallen synes dispenserna
har grundats på den från körkortsmyndigheterna avvikande bedömningen att
omständigheterna inte ansetts för att citera författningstexten innefatta
"tillräckliga skäl till återkallelse".

Det kan alltså konstateras att dispensskälen också i här
avsedda fall ligger inom ramen för körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet
och att dispenserna grundats på en för sökandena välvilligare bedömning av
föreliggande omständigheter.

C. Enhetligheten i dispensgivningen

Omständigheterna i dispensärenden
företer givetvis vissa skillnader med hänsyn såväl till arten av föreliggande
skäl som till styrkan av de olika skäl som kan inverka. Därtill kommer att
dispensgivningen, beroende framför allt på tidpunkten för ansökningarna,
stundom sker kort tid efter återkallelsebeslutet, stundom långt i efterhand.
Det möter därför helt naturligt svårigheter att tillämpa eller att urskilja
någon fullt konsekvent praxis i dispensgivningen i vad avser det centrala
spörsmålet att återge förare körkort inom kortare tid än vad
körkortsmyndigheterna beslutat.

Vill man göra en jämförelse mellan å ena sidan ärenden där
dispens lämnats och å andra sidan ärenden där ansökningarna avslagits synes det
inom var och en av de grupper återkallelsefall, som undersökningen omfattar,
finnas vissa ärenden där skälen för dispens vid en samlad bedömning av
föreliggande omständigheter ter sig i stort sett lika

s. 85 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 85

vägande men där avgörandet utfallit olika. När det gäller
trafikonykter-hetsbrotten kan man för att blott ta ett par fall nämna ex. 6
och 12, där förarna återfick körkorten långt före den normala väntetiden, i ena
fallet utan att något tvingande behov av körkort synes ha förelegat och i andra
fallet tydligen i avsikt att sökanden skulle kunna bibehålla sin anställning
(han hade dock vid dispenstillfället redan avskedats). Bland avslagsärendena
synes finnas åtskilliga fall där dispensskälen framstår som i varje fall inte
mindre vägande.

Bland dispenser i återkallelseärenden på grund av
"annan onykterhet" kan bl. a. nämnas ex. 23 och 24 där förarna, som
tidigare fått sina körkort återkallade, tydligen fortfarande hade svårartade
alkoholproblem (i ena fallet hade t. o. m. beslut meddelats om intagning på
alkoholistanstalt) men där de likväl återfick körkorten före minimitidens
utgång, i ena fallet redan efter 2 mån. Avgörandena synes kontrastera mot vissa
avslagsärenden, där förarnas alkoholproblem tydligen varit vida mindre
allvarliga och inte ansetts nödvändiggöra någon som helst nykterhetsvårdande
åtgärd.

När det gäller återkallelseärenden på grund av vårdslöshet
i trafik synes helt allmänt kunna sägas (inte minst beträffande fall där
återkallelsegrunden varit att förarna inte anpassat hastigheten efter
omständigheterna) att det förefaller svårt att urskilja några mera påtagliga
skillnader mellan fall där dispensansökningar bifallits och där de avslagits.

Av de statistiska uppgifterna framgår att antalet
dispenser under år 1970 visat en brant nedåtgående tendens. Förhållandet skulle
möjligen kunna tyda på att en allmän skärpning skett i dispensgivningen. Om så
är fallet eller om nedgången i antalet dispenser huvudsakligen berott på att
dispensärendena under år 1970 tillfälligtvis avsett fall som inte i samma
utsträckning som tidigare gett utrymme för en välvilligare bedömning, synes
dock vanskligt att bestämt säga. 1 varje fall synes någon skärpning knappast
kunna urskiljas när det gäller körkortsåterkallelser på grund av
traflknykterhetsbrott.

D. Dispenspra.xis och körkortsmyndigheternas praxis

Som förut framhållits är materialet
i dispensärendena inte alltid detsamma som i återkallelseärendena. I det stora
flertalet fall sker före dispensansökan ingen överprövning av RegR, där
ärendena eljest som regel blir fullständigt utredda. I stället vänder man sig,
omedelbart eller efter viss tid från KB:s beslut, direkt till regeringen med
sin dispensansökan (av de 24 redovisade bifallsärendena har sålunda
återkallelsebesluten efter besvär prövats av RegR i blott 7 fall och av de
redovisade 16 avslagsärendena i endast 1 fall). Utredningen i dispensärendena
kan därför ibland bli fylligare än den som legat till grund för
återkallelsebeslutet. 1 allmänhet sker kompletteringen genom att man i
dispensärendet

s. 86 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 86

företer
intyg från arbetsgivare, läkare och andra, intyg som är ägnade att närmare
belysa sökandens ekonomiska och personliga förhållanden.

Av
de ärenden där dispens lämnats har vederbörande KB i fyra fal! tillstyrkt eller
ej velat motsätta sig viss dispens. I två av fallen synes detta ha berott på
att nya omständigheter framkommit i dispensärendena (omständigheter som
givetvis skulle ha beaktats också i ett besvärsärende). I de andra två fallen
(avseende vårdslöshet i trafik) har däremot inte förebragts några nya
omständigheter; man synes här från KB:s sida vid närmare prövning ha funnit att
den ursprungliga bedömningen var för sträng.

I
alla övriga fall har körkortsmyndigheterna, även om det i en del av fallen
förebragts viss ytterligare utredning, inte ansett skäl föreligga för en
mildring av återkallelsebesluten och därför också avstyrkt dispens. Om
utredningen förelegat redan i återkallelseärendena, skulle alltså besluten ha
blivit desamma. På grund av det förfarande som tillämpas i dispensärenden är
det som regel endast KB som fått yttra sig. RegR har yttrat sig i endast ett
fall och då också avstyrkt dispens. Det bör emellertid observeras att RegR
prövat och fastställt återkallelsebesluten i 7 av dispensfallen; det saknas
anledning anta att denna instans om den tillfrågats i fallen skulle ha
tillstyrkt dispens.

Det
kan alltså konstateras att de bedömningar som inom ramen för
körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet kommit till uttryck i de under
senare år meddelade dispenserna, i ett ej obetydligt antal fall skiljer sig
från den förhållandevis fasta praxis som utbildats hos dessa myndigheter med
RegR som normgivande instans. Skillnaderna synes särskilt påtagliga i fråga om
bedömningarna av ärenden där återkallelsegrunden Utgjorts av rattfylleri,
rattonykterhet och annan onykterhet. Men också i fråga om vårdslöshet i trafik
synes man i dispensväg stundom anlägga ett betydligt mildare synsätt än det som
tillämpas i körkortsmyndigheternas praxis.

När
det gäller den mera speciella frågan om dispenspraxis beträffande kravet på ny
körkortsprövning efter återkallelse har redan tidigare framhållits att den
praxis som tillämpas inte synes stå i överensstämmelse med den uppfattning som
RegR företräder i frågan. Inte heller länsstyrelserna synes, av yttrandena att
döma, anse att denna praxis är befogad eller lämplig.

VII.
Vissa spörsmål som aktualiseras Dispensfrekvensen och informationsbehovet

Antalet dispenser har under de sista fyra åren
hållit sig mellan 5 och 17 per år (i genomsnitt ca 11 per år). Antalet är
således inte i och för sig särskilt stort. Siffrorna bör emellertid ställas i
relation dels till antalet

s. 87 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 87

dispensansökningar,
dels till det totala antalet återkallelsebeslut som meddelas.

Dispensansökningarna
visar visserligen en fortgående ökning men har hittills ej nämnvärt överstigit
100 per år. Eftersom det årligen meddelas bortåt 10 000 återkallelsebeslut är
det således endast en mycket ringa del av dessa ärenden (ca 1 o/p) som bringas
under dispensprövning. Mot bakgrund härav synes dispensfrekvensen knappast
kunna sägas vara obetydlig; under åren 1967-1969 gavs sålunda dispens i inte
mindre än 15 18 % av antalet prövade fall.

Med
hänsyn till dispensfrekvensen och grunderna för dispensgivningen i
realiteten är det väsentligen fråga om en korrigering i mildrande riktning
inom körkortsmyndigheternas egen bedömningsram kan det förefalla överraskande
att dispens ej sökts i större utsträckning än vad hittills varit fallet.
Förklaringen härtill torde vara att det stora flertalet personer som får sina
körkort återkallade saknar kännedom om möjligheterna att i dispensväg utverka
ändring i körkortsmyndigheternas beslut. Återkallelsebesluten innehåller
nämligen ingen upplysning härom utan blott besked att den som är missnöjd med
beslutet äger anföra besvär i vanlig ordning. Och de som begagnar sig av den
anvisade vägen torde i allmänhet utgå från att ärendet, när det väl prövats av
RegR som högsta besvärsinstans, också därmed är slutgiltigt avgjort.

Att
det likväl årligen förekommer åtskilliga dispensansökningar beror efter allt
att döma på att vissa körkortsinnehavare under hand på olika sätt erhåller
upplysning om sin möjlighet att söka dispens. Av undersökningsmaterialet
framgår t. ex. att sådan information i en del fall lämnats av vederbörande KB i
samband med att föraren efter återkallelsebeslut vänt sig dit med sina
bekymmer, antingen med en formell begäran att snarast möjligt återfå sitt
körkort eller med en allmän förfrågan om hur han lämpligen bör förfara. I andra
fall sannolikt i flertalet synes informationen ha getts av juridiskt ombud
eller annan med saken förtrogen person, som föraren anlitat som biträde eller
rådgivare. Dispensansökningarna synes följaktligen som regel förutsätta att
föraren på ena eller andra sättet lyckas komma i kontakt med någon person,
tillhörande en antagligen mycket begränsad grupp, som äger närmare kännedom om
möjligheterna att utöver eller vid sidan av det vanliga besvärsförfarandet
i dispensväg utverka ändring av återkallelsebeslut.

För
den som erhåller sådan kännedom torde det ofta te sig fördelaktigare att efter
ett återkallelsebeslut söka dispens hos regeringen än att först vända sig med
besvär till RegR: han kan i princip räkna med en välvilligare bedömning, han
får en snabbare prövning och han behöver inte riskera att ett avslag på hans
besvär eventuellt anses tala till hans nackdel i dispensärendet. Som framgår av
undersökningsmaterialet är det också endast mera undantagsvis som besvärsvägen
först anlitas, in-

s. 88 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 88

nan
dispens söks; de flesta undviker denna väg och förlitar sig i stället enbart på
dispensprövningen.

Möjlighet
att påkalla prövning i dispensväg bör självfallet stå alla till buds och inte
förbehållas ett litet fåtal personer, som mera tillfälligtvis erhåller kännedom
därom. Det föreligger tydhgen här behov av ökad information om föreliggande
dispensmöjligheter, i samband med återkallelsebesluten eller på annat sätt. En
sådan åtgärd är givetvis, i varje fall med nuvarande dispenspraxis, ägnad att
väsentligt öka tillströmningen av dispensansökningar (som redan tredubblats
under senare år). Det måste sålunda antas att flertalet av dem som f. n.
begagnar sig av den vanliga besvärsvägen ca 1 500 årligen i stället eller
alternativt önskar få sitt ändringsyrkande underkastat prövning i dispensväg.
Sannolikt måste man också räkna med att de som nu med hänsyn till körkortsmyndigheternas
i stort sett fasta praxis anser det utsiktslöst att söka ändring genom
besvär, kommer att i väsenfligt ökad utsträckning inge dispensansökningar. Med
hänsyn till det stora antalet återkallelsebeslut hos länsstyrelserna synes det,
om effektiv information lämnas om föreliggande dispensmöjligheter, kunna bli
fråga om en mycket kraftig stegring av antalet dispensansökningar och därmed
också av dispensfrekvensen. Det kan kanske rent av befaras att dispensvägen
skulle komma att bli den normala vägen för ändringsyrkande, inte besvärsvägen.

Lagstiftningsåtgärder
eller ändring av praxis

I sitt förut (s. 44) redovisade memorial år 1924
framhöll konstitutionsutskottet bl. a. att Kungl. Maj:ts dispensrätt när det
gällde frågor om dispens från bestämmelser som tillkommit i den ordning § 89 RF
anger och om vilka riksdagen på ett otvetydigt sätt tillkännagett sin mening
borde komma till användning allenast då "särskilda skäl" förelåg. Rörande
den i memorialet avhandlade speciella frågan om dispens från viss kategorisk
bestämmelse framhöll utskottet att dispens endast borde medges i sådana fall
där bestämmelsens undantagslösa tillämpning skulle leda till "obilliga
konsekvenser".

Som
tidigare framhållits synes i körkortsärenden dispens från någon för
myndigheterna bindande, kategorisk föreskrift förekomma endast i fråga om
föreskriften i 33 § 5 mom. VF att den som fått sitt körkort återkallat ej kan
(bortsett från vissa specialfall) återfå det gamla körkortet utan måste, efter
viss väntetid, ansöka om nytt körkort och sålunda undergå ny prövning i de
hänseenden förordningen stadgar. Det har i det föregående utvecklats (s. 8182)
att dispenserna från berörda föreskrift synes grundas på en mer generell
bedömning att kravet kan efterges i de fall väntetiden i dispensväg avkortas.
Det har också framhållits att dispenspraxis i detta hänseende inte synes ha
stöd hos körkortsmyndighe-tema.

s. 89 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 89

Om det emellertid anses att nu nämnda föreskrift är
alltför kategoriskt avfattad och att det från trafiksäkerhetssynpunkt inte bör
möta hinder mot viss uppmjukning är en författningsändring på denna punkt
tydligen lätt genomförbar.

Det
för körkortsinnehavarna väsentligare spörsmålet torde emellertid avse deras
möjligheter att med eller utan ny prövning återfå körkort inom kortare tid
än den i förordningen i princip angivna minimitiden. Denna tid utgör (bortsett
från vissa speciella fall) 1 år. Regeln är emellertid inte undantagslös. Enligt
vad departementschefen framhöll i propositionen kunde man nämligen inte bortse
från att det förekom fall då en dylik schablonregel framstod som oskäligt
sträng. I förordningen infördes därför möjlighet för körkortsmyndigheterna att
föreskriva kortare tid, lägst 3 månader, om "synnerliga skäl"
förelåg därtill.

Redan
i förordningen har alltså byggts in en dispensrätt för körkortsmyndigheterna
avseende den ifrågavarande regeln. Men därutöver anses regeringen ha en
dispensrätt, grundad på det allmänna subor-dinationsförhällandet inom
statsförvaltningen, en rätt som gör det möjhgt att överpröva och i realiteten
korrigera dessa myndigheters tillämpning av den dispensbefogenhet som
anförtrotts dem. Det blir följaktligen i sådana fall en dubbel dispensprövning
inom samma bedömningsram. Också när det gäller sådana bedömningsfrågor som om
visst förhållande över huvud taget utgör återkallelsegrund eller eljest om
återkallelse skäligen är påkallad, blir det som tidigare utvecklats fråga
om en dubbelprövning inom samma ram. Regeringens dispensgivning är alltså här
av annat slag än den som diskuterades i utskottets nyssnämnda memorial. Det är
sålunda här inte fråga om att medge undantag från någon tvingande regel, som i
det enskilda fallet skulle leda till "obilliga konsekvenser"; i
stället gör man inom de prövningsgränser som förordningen anger en annan
bedömning av omständigheterna än den som skett i körkortsmyndigheternas
tillämpning.

Enligt
gällande lag är RegR högsta besvärsinstans i dessa ärenden och skall
följaktligen också vara normgivande för den bedömningspraxis som tillämpas på
området. Om denna praxis, vid prövningen av dispensansökningar, i vissa
avseenden anses alltför restriktiv, blir tydligen följden om
dispensprövningen ej begränsas till fall av rent unik karaktär eller där någon
uppenbar felbedömning skett att prövningen av körkortsåterkallelser följer
en viss praxis på det ordinarie myndighetsplanet och en annan mindre
restriktiv på dispensplanet.

Det
synes svårt att genom ändring av bestämmelserna i vägtrafikförordningen
avhjälpa eller förebygga sådana skillnader i dessa bedömningsfrågor.
Visserligen kan det tänkas att införa mera preciserade regler om
återkallelsegrunder och om förutsättningar i övrigt för återkallelsebeslut;
därigenom skulle en viss begränsning möjligen kunna ske av nuvarande ganska
tänjbara bedömningsramar. Det förefaller dock knap-

s. 90 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 90

past
möjligt att härutinnan utforma regler som inte ger ett tämligen brett utrymme
för olika meningar med hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen.
Hithörande lagstiftningsfrågor är, som tidigare nämnts, sedan flera år föremål
för utredning av trafikmålskommittén.

En
annan radikal utväg att eliminera här diskuterade motsättningar i praxis
vore naturligtvis att på besvärsplanet överflytta återkallelseärendena från
RegR till regeringen. Vissa andra besvärsärenden rörande tillämpningen av
vägtrafikförordningen prövas redan nu i konselj, och enligt gällande principer
för kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och RegR har
regeringen på åtskilliga områden även om det i målen förekommer betydande
inslag av s. k. rättstillämpning förbehållit sig prövningen av besvärsmål, i
vilka avgörandet måste ske under hänsynstagande främst till bl. a. allmänna
ordnings- och säkerhetsintressen. Någon ändring av gällande kompetensordning
beträffande körkortsåterkallelser föreslås dock ej i den nyligen framlagda
propositionen 1971: 30, som bl. a. behandlar fördelningen av besvärsärenden
mellan regering och förvaltningsdomstol. Det bör dock tilläggas att det stora
flertalet körkortsbesvär enligt denna proposition skulle komma att slutgiltigt
avgöras inte av RegR utan av en ny stor mellaninstansorganisation.

Den
dispensgivning som skett under senare år synes inte ha varit ägnad att påverka
körkortsmyndigheternas praxis. Dispensbesluten delges ej annan länsstyrelse än
den som yttrat sig i ärendet; ej heller får RegR del därav, även om dispensen
avser beslut som meddelats av denna instans. Något offentliggörande i annan
form av meddelade dispenser synes ej ha skett.

Frågan
om körkortsmyndighetérnas praxis har stundom tilldragit sig

uppmärksamhet i den alhnänna debatten. Med utgångspunkt från några

enskilda fall har i vissa sammanhang hävdats att praxis vore oenhetlig;

besluten skulle ibland vara för hårda, ibland för milda. Bland dem som

i sin myndighetsutövning har möjlighet att bilda sig en mera översiktlig

uppfattning i ämnet synes dock den meningen från flera håll förfäktas

att denna praxis generellt sett är alltför mild, inte minst när det gäller be

dömningen av nykterhetskravet (jfr t. ex. SvJT 1969 s. 597 och 1970 s.

394). Det förefaller därför knappast sannolikt att körkortsmyndigheter

nas nuvarande praxis skulle komma att ändras i mildrande riktning. Ut

vecklingen synes snarare gå motsatt väg. Om så blir fallet, skulle tydligen

skillnaden mellan denna praxis och dispenspraxis, om den sistnämnda

följer de riktlinjer som synes ha tillämpats under senare år, komma att

ytterligare öka. '

s. 91 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 34 91

Förfarandet i dispensärenden

I interpellationsdebätten år 1939
(s. 45) hävdades att dispensinstitutet inte borde tillgripas förrän den normala
instansordningen prövats eller i varje fall inte förrän yttrande från RegR
inhämtats.

Vill man begränsa den hittills fria rätten att söka
dispens genom att införa villkor om förutgången besvärsprövning, synes ett
sådant villkor aldrig kunna generellt upprätthållas. Bl, a. torde ej sällan
förekomma fall där de omständigheter, som aktualiserar en omprövning av
meddelat återkallelsebeslut, inträffar först efter besvärstidens utgång,
stundorri långt i efterhand. Frågan kompliceras vidare bl. a. av de antagligen
svårlösta informationsproblem som uppstår om ett sådant krav för dispens
skulle uppställas.

När det gäller spörsmålet om inhämtande av yttrande från
RegR må först erinras om föreskriften i regeringsformen att det i ärenden om
nåd i brottmål alltid skall inhämtas yttrande från RegR eller högsta domstolen,
om ej skäl till bifall uppenbarligen saknas (§26 RF). Någon motsvarighet
härtill finns inte i fråga om dispensansökningar. Enligt tidigare
departementspraxis synes yttrande från RegR ha inhämtats i sådana dispensärenden,
där RegR prövat återkallelsebeslutet men där det likväl ansetts föreligga skäl
att överväga dispens. Denna praxis synes ha brutits någon gång i början av
1960-talet; enligt uppgift beroende på att RegR:s yttranden, som regelmässigt
synes ha gått i avstyrkande riktning, ansågs innefatta onödigt dubbelarbete.

Om nuvarande kompetensordning för besvärsprövningen anses
böra bestå och om dispensgivningen också i fortsättningen anses böra sträckas
utöver fall av rent unik karaktär eller där någon uppenbar felbedömning skett,
kan möjligen förtjäna övervägas om inte skäl föreligger att när det gäller
dispensgivning för körkortsmyndigheternas egen bedömningsram inhämta
yttrande från RegR eller annan vederbörande förvaltningsdomstol i syfte att så
långt möjhgt vinna enighet om de riktlinjer för praxis som bör tillämpas på
förevarande område.

s. 92 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 34 92

Bilaga 6

Sammanställning av vissa dispensärenden m. m. som
handlagts av Kungl. Maj:t under år 1970

Granskningen av 1970 års
statsrådsprotokoll har bl. a. tagit sikte på att undersöka i vilken omfattning
och på vilka områden Kungl. Maj:t begagnat sig av möjligheten att genom s. k.
dispens medge undantag från vad eljest gäller. Vid genomgången av protokollen i
detta avseende har det visat sig att gränsen mellan dispens och annan
tillståndsgivning ofta är svår att dra. Detta förhållande har emellertid i
detta sammanhang bedömts vara av underordnat intresse. 1 sammanställningen har
sålunda tagits med även vissa gränsfall, där det kanske mera varit fråga om
rättstillämpning än dispens i egentlig mening.

I sammanställningen behandlas till en början vissa
dispensfrågor departement för departement. Därefter redovisas gemensamt några
ärendegrupper som förekommer i flera departement.

Från justitiedepartementets
ämnesområde kan först nämnas följande fall som gäller möjligheten att under
vissa förutsättningar få ersättning av allmänna medel för utgivna
underhållsbidrag. Enligt lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag, som trädde i kraft den 1 januari 1970, har den, som
av domstol ålagts att för tiden till dess frågan om faderskapet slutligen
avgjorts genom dom eller beslut utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap
eller till barnets moder, rätt att av allmänna medel återfå vad han utgivit, om
domstolen genom domen eller beslutet icke funnit mannen underhållsskyldig. Detsamma
gäller för det fall att underhållsbidrag utgivits på grund av att mannen i
skriftlig handling, som godkänts av barnavårdsmyndighet, åtagit sig att utge
underhåll för tid till dess resultatet av blodundersökning om faderskapet
föreligger, om denna undersökning visar att han inte kan vara fader till
barnet. Är hans faderskap enligt blodundersökningen osannolikt, har han rätt
till ersättning för utgivna underhållsbidrag, om talan om faderskapet inte väckes
mot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökningen förelåg.
Oavsett resultatet av blodundersökningen föreligger rätt till ersättning, om
han genom domstolsbeslut friats från faderskapet eller om annan man på grund
av dom eller erkännande är att anse som fader till barnet. Vidare om
faderskapet till barn utom äktenskap fastställts genom erkännande och detta
förklarats ogiltigt genom domstolsbeslut har mannen rätt att av allmänna medel
återfå vad han enligt dom eller avtal utgivit i underhållsbidrag till barnet
och modern. Detsamma gäller om faderskapet fastställts genom dom och

s. 93 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 93

mannen
efter anlitande av särskilt rättsmedel t. ex. resning i målet friats från
faderskapet.

Ansökan
om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om faderskapet
handlagts eller skulle ha handlagts av underrätt. Av 2 § 4:o)
regeringsrättslagen följer att besvär hos Kungl. Maj:t över länsstyrelsens
beslut prövas av regeringsrätten.

Av
statsrådsprotokollen framgår att Kungl. Maj:t tillerkänt ett antal personer
ersättning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag utan att de i
ovannämnda lag givna förutsättningarna för bidrag förelegat (t. ex. bidrag som
utgivits för barn efter hemskillnad; barnet har sedermera av domstol
förklarats inte ha äktenskaplig börd). Kungl. Maj:t har förordnat att beloppen
i fråga skulle utbetalas från anslaget under riksstatens andra huvudtitel
Ersättning åt domare, vittnen och parter (se t. ex. Ju 13/3 nr 14). Det har
upplysts att om ansökan om bidrag inkommer till departementet och frågan
faller inom lagen överlämnas ärendet till vederbörande länsstyrelse.

Inom
justitiedepartementet har vidare behandlats ett antal ansökningar från
utlänningar om att svensk domstol skall pröva äktenskapsmål. I lagen (1904: 26
s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption finns vissa regler om talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad (separation) mellan utländska medborgare. Sådan talan får
enligt denna lag upptas här i riket om den make mot vilken talan väckes har
sitt hemvist i Sverige eller om makarna samtidigt haft hemvist inom riket men
den make mot vilken talan väckes övergivit den andre eller efter det orsak
till skillnad uppstått flyttat ur riket. Vissa andra regler gäller enligt
nämnda lag.

Utan
hinder av bestämmelserna i 1904 års lag får enligt lagen (1964: 726) om svensk
domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad upptas av svensk domstol, bl. a. om Kungl. Maj:t för visst
fall, när endera maken befinnes sedan minst två år ha hemvist här i riket,
medgett att talan får upptagas. Kungl. Maj:t har under år 1970 i ett fyrtiotal
fall lämnat dylikt tillstånd (t. ex. Ju 23/1 nr 34).

Ett
helt annat område där undantag från vissa lagregler förekommit gäller
skuldföring av pensionsutfästelser. Enligt 5 § lagen (1967: 531) om tryggande
av pensionsutfästelse får aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk
förening och sparbank i balansräkning redovisa pensionsskuld för
pensionsutfästelse till arbetstagare även om utfästelsen ej omfattas av s. k.
allmän pensionsplan. Kungl. Maj:t kan förordna att detta skall äga tillämpning
även på annan arbetsgivare. Sådant förordnande har lämnats i ett par fall (t.
ex. Ju 9/10 nr 2).

Visst
undantag från bestämmelserna rörande hittegods har medgetts. Enligt 1 § lagen
(1938: 121) om hittegods skall hittegods utan oskäligi dröjsmål anmälas till
polismyndighet. Är ägaren känd får upphittaren i

s. 94 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 94

stället underrätta denne om fyndet. Om upphittaren inte
följer dessa regler kan han straffas enligt allmän lag och har dessutom
förverkat all rätt på grund av fyndet. I ett besvärsärende fann polismyndighet,
läns styrelse och Kungl. Maj:t att upphittaren en minderårig pojke av ett
värdefullt armband inte fullgjort vad hittegodslagens regler säger, varför
armbandet skulle tillfalla kronan. Emellertid tillerkändes han av Kungl. Maj:t
med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter 1 000 kronor från
anslaget under andra huvudtiteln Polisverket: Diverse utgifter (Ju 27/2 nr 43).

Enligt passkungörelsen (1940: 471) skall vid ansökan om
pass av vuxen person bifogas bl. a. fotografi. En passökande har av Kungl.
Maj:t under år 1970 fått tillstånd att ersätta passfotografiet med
fingeravtryck. Motivet till framställningen var rehgiöst betingat (Ju 27/8 nr
18).

Av andra speciella ärenden inom justitiedepartementets
ämnesområde kan nämnas att Kungl. Maj:t i flera fall medgivit ändring av
bolagsordning jämlikt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (t. ex. Ju 23/1
nr 41).

I några fall har dispens från skyldighet att anordna
brandsäkert arkiv lämnats (t. ex. Ju 14/8 nr 9).

Slutligen kan nämnas att tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §
eller 9 § gifter-målsbalken att ingå äktenskap trots nära släktskap beviljats
(t. ex. Ju 6/5 nr 27).

Försvarsdepartementets
dispensärenden domineras av ansökningar om befrielse från vissa behörighetskrav
till olika tjänster, befordringskurser m. m. Ett stort antal ärenden gäller
begäran att få ta del av sekretess-skyddade handlingar. En av de största
ärendegrupperna inom detta departement utgörs av anmälningar jämlikt
vapenfrikungörelsen (1966: 414). Kungl. Maj:t har i flera av dessa ärenden
förordnat att vederbörande värnpliktig tills vidare ej får inkallas.

Ett par dispensärenden gällande ersättning för kroppskada
under militärtjänst har behandlats. Kungl. Maj:t har i dessa fall med stöd av
riksdagens beslut i skrivelse den 3 maj 1947 (nr 179) angående ersättning i
vissa fall enligt 1909 och 1927 års mihtärersättningsförordningar medgett att
riksförsäkringsverket utan hinder av att preskription inträtt upptar frågan om
ersättning till prövning (t. ex. Fö 23/10 nr 50).

Slutligen kan nämnas att Kungl. Maj:t lämnat dispens från
vissa föreskrifter beträffande tillträde för utlänning till skyddsområde (Fö
17/6 nr 108).

Även socialdepartementets
dispensärenden avser i stor utsträckning behörighetsfrågor av olika slag, t.
ex. undantag från villkor för tillträde till befattningar inom den allmänna
sjukvården. Åtskilliga framställningar om utlämnande av sekretesshandlingar
har prövats. En del ersätt-

s. 95 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 34 95

ningsfrågor
har även behandlats. Exempelvis har ersättning beviljats för skada som vållats
av elever vid ungdomsvårdsskola.

Ett
par andra områden där dispens förekommit kan härutöver redovisas. Det första
avser ersättning på grund av yrkessjukdom. Enligt lagen (1929: 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar skall den som är försäkrad för olycksfall i
arbete anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller
till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa farliga ämnen. Rätten
till ersättning enligt lagen kan upphöra om inte underrättelse på visst sätt
och inom viss tid från sjukdomens yppande lämnas. Oaktat att ersättningsrätt
enligt lagens förutsättningar förfallit har Kungl. Maj:t under år 1970 i ett
fall anbefallt riksförsäkringsverket att på grund av yrkessjukdomen silikos
från förslagsanslaget Vissa yrkesskadeersättningar utbetala ersättning från
viss angiven tid med belopp som skulle utgått om lagen varit tillämplig (S 14/5
nr 37).

Vidare
kan nämnas vissa dispenser från livsmedelsstadgan (1951: 824). Denna stadga
innehåller bl. a. villkor av olika slag avseende vad viss vara skall innehålla
för att få saluhållas som livsmedel. Kungl. Maj:t har i några fall dispenserat
från sådana villkor i stadgan (t. ex. S 14/8 nr 17).

Slutligen
kan redovisas en dispensfråga avseende anställning inom folktandvården. Kungl.
Maj:t har gett en kommuns folktandvårdsstyrelse bemyndigande att, utan hinder
av bestämmelsen i 8 § 3 mom. kungörelsen (1961: 278) angående statsbidrag till
folktandvård, medge legitimerade tandläkare som innehar fast halvtidstjänst som
tandläkare inom folktandvården att under anställningstiden utöva enskild
tandläkarverksamhet (S 9/10 nr 11). Författningen förutsätter, med undantag
för barntandvård, att fast anställd tandläkare inom folktandvården inte utövar
enskild tandläkarverksamhet.

Inom kommimikationsdepartementet har bl. a.
förekommit åtskilliga dispenser från olika bestämmelser i vägtrafikförordningen
(1951: 648), som utfärdats efter riksdagens hörande. Sålunda har Kungl. Maj:t i
ett tiotal fall medgivit, att vissa fordonstyper t. ex. snöscooters och vissa
speciella arbetsfordon får framföras utan registreringsplikt (t. ex. K 23/1
nr 38 och 13/2 nr 18). Sådana fordon har även undantagits från uppställda
klassificeringsbestämmelser (t. ex. K 9/1 nr 3 och 30/10 nr 25). Vidare har
dispens lämnats från gällande hastighetsbestämmelser för s. k. efterfordon. Ett
stort antal beviljade dispenser har avsett motortävlingar, där dispens lämnats
från gällande hastighetsbestämmelser (t. ex. K 9/1 nr 11).

Ett
par speciella dispenser avseende trafikreglerna på motorväg har beviljats för
genomförande av militärövning (K 13/2 nr 12) och viss vetenskaplig undersökning
(K 29/6 nr 59 och 30/7 nr 1).

s. 96 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 96

I vägtrafikförordningen föreskrivs
bl. a. att besiktningsinstrument för motorfordon i princip får utfärdas endast
om utredning föreligger om att fordonet antingen tillverkats här i landet och
därefter ej utförts eller efter vederbörlig införsel hit förtullats för att
stadigvarande brukas här. Kungl. Maj:t har i några fall dispenserat från denna
föreskrift (t. ex. K 6/3 nr 7). Förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig
automo-biltrafik m. m. innehåller bl. a. vissa regler om begränsning av
personbefordran utom stationsorten. Dispens från dessa regler har meddelats i
några fall (t. ex. K 24/4 nr 26). I samma förordning föreskrivs att förare i
yrkesmässig trafik måste ha erhållit särskilt tillstånd (trafikkort). Från
detta krav har dispens meddelats i ett tiotal fall beträffande förande av bl.
a. s. k. snövesslor och traktortåg (t. ex. K 23/1 nr 40).

Som i annat sammanhang särskilt redovisats (s. 3091) har
Kungl. Maj:t i ett antal fall på grund av föreliggande särskilda omständigheter
förklarat personer berättigade att återfå återkallade körkort (t. ex. K 27/2 nr
29).

Kungl. Maj:t har i några fall dispenserat från föreskrift
i vägtrafikförordningen om att den som utövar uppsikt vid övningskörning sedan
minst tre år måste innehaft körkort. Förutsättningen har varit att vederbörande
godkänts av statens trafiksäkerhetsverk såsom instruktör vid trafikskola (t.
ex. K 27/5 nr 59). Vägtrafikförordningen innehåller vidare bestämmelser om
både skriftligt och muntligt förhör vid prov för erhållande av körkort. Dispens
från endera av dessa prov har givits personer som haft skriv- och
lässvårigheter respektive talsvårigheter (t. ex. K 6/2 nr 25 och 17/4 nr 32).

Ett par speciella dispensfall från
kommunikationsdepartementets ämnesområde kan slutligen redovisas.

I det ena fallet har Kungl. Maj:t medgett att ett utländsk
företag, vilket bedriver bärgningsverksamhet i svenskt sjöterritorium, får
utan hinder av gällande förbud att i riket idka kustfart med utländska fartyg
bedriva kustfart som är nödvändig för bärgningsverksamhet (K 9/10 nr 23).
Kungl. Maj:t har sedermera (K 11/12 nr 7) bemyndigat sjöfartsverket att under
år 1971 i särskilda fall, när omständigheterna påkallar det, medge undantag
från gällande förbud att med utländska fartyg här i riket bedriva kustfart och
insjöfart.

Kungl. Maj:t har i det andra fallet med stöd av 3 § andra
stycket kungörelsen (1957: 340, ändrad 1970: 126) om statens lånefond för den
mindre skeppsfarten, vilken utfärdats med stöd av riksdagens beslut, i ett fall
under år 1970 medgivit att lån fick avse vissa fartyg med högre
brut-todräktighet än 500 registerton (K 27/5 nr 18).

Skatteförfattningarna innehåller
ofta bestämmelser om att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer kan medge skattebefrielse eller nedsättning av skatt om synnerliga
skäl föreligger. Några sådana fall har uppmärksammats vid genomgång av
finansdepartementets

s. 97 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 97

dispensärenden.
Med stöd av 46 § förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning har Kungl. Maj:t i ett fall medgivit återbetalning av
varuskatt med visst belopp (Fi 23/1 A nr 41). Vidare har Kungl. Maj:t med stöd
av samma stadgande jämfört med 2 § förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt
bifallit ett antal ansökningar om återbetalning av sådan skatt (t. ex. Fi 6/2
A nr 26). Likaså har i ett par fall samma stadgande åberopats för befrielse
från viss energiskatt (t. ex. Fi 17/6 A nr 50). Motsvarande beslut om lindring
i beskattningshänseende har givits i ett tjugutal fall med stöd av 76 § förordningen
(1968: 430) om mervärdeskatt (Fi 13/2 A nr 27), i ett femtiotal fall med stöd
av 4 § 10 mom. c) förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter (t. ex. Fi 13/3 A VLi 15), i några fall med
stöd av 56 § stämpelskatteförordningen (1964:308) beträffande stämpelskatt för
vissa fastighetsöverlåtelser (t. ex. Fi 13/2 A nr 17) samt i ett stort antal
fall med stöd av 5 § traktorskatteförordningen (1969: 297) beträffande sådan
skatt (t. ex.Fi 9/1 A nr 17). Slutligen har Kungl. Maj:t i ett par fall med
stöd av 55 § 1 mom. andra stycket förordningen (1941: 416) om arvsskatt och
gåvoskatt förordnat om visst anstånd med erläggande av arvsskatt (t. ex. Fi
24/7 A nr 37) samt i ett fall med stöd av 27 § första stycket samma förordning
medgett nedsättning av arvskatt (Fi 29/12 A nr 45). Samtliga angivna
skatteförfattningar har utfärdats i överensstämmelse med riksdagens beslut.

När
det gäller införsel av varor till riket har förekommit en del dispensärenden.
Enligt 11 § tulltaxeringsförordningen (1960: 391), utfärdad i överensstämmelse
med riksdagens beslut, kan Kungl. Maj:t förordna om tullfrihet under viss tid
för bl. a. transportmedel, som endast tillfälligt skall användas inom riket.
Ett tiotal ansökningar om tullfrihet i detta avseende har bifallits (t. ex. Fi
6/2 A nr 25). I fråga om varuslag som icke eller endast i ringa omfattning tillverkas
inom landet får Kungl. Maj:t enligt 13 § nämnda förordning bestämma att tull
inte skall utgå. Med stöd av detta stadgande har Kungl. Maj:t dels bifallit ett
antal ansökningar om tullfrihet i nämnda avseende (t. ex. Fi 27/5 A nr 75 b),
dels utfärdat en särskild kungörelse i ämnet (1970: 334). Tulltaxeringsförordningen
innehåller vidare en generalklausul i 15 § enligt vilken Kungl. Maj:t eller
efter Kungl. Maj:ts förordnande generaltullstyrelsen kan, när synnerhga skäl
föreligger, helt eller delvis medge befrielse från eller återbetalning av tull.
Sådana synnerliga skäl har ansetts föreligga i några fall (t. ex. Fi 27/5 A nr
70). På tullområdet har förekommit även några andra dispensfall. Kungl. Maj:t
har t. ex. lämnat dispens från föreskrift i 152 § tullstadgan (1927: 391) om
ställande av viss säkerhet (Fi 3/4 A nr 23). I några fall har medgetts
befrielse från skyldighet att erlägga s. k. anståndspenningar enhgt 158 § a)
tullstadgan (t. ex. Fi 3/4 A nr 24).

7
Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 98 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 98

Vissa ytterligare dispensområden från
finansdepartementets verksamhetsområde kan redovisas.

Med
stöd av 20 § folkbokföringsförordningen (1967: 198), utfärdad med riksdagen,
har Kungl. Maj:t i några fall medgivit att person anställd på utländsk ort i
svenska statens tjänst kyrkobokförs på fastighet han äger utom Stockhohn (t.
ex. Fi 3/4 A nr 37).

Kungl.
Maj:t har med stöd av riksdagens skrivelse 1948: 221 medgivit befrielse från
utskiftningsskatt och inkomstskatt vid övertagande av visst försäkringsbestånd
(Fi 29/12 A nr 44).

Ett
viktigt område gäller behov att få ta i anspråk investeringsfonder för rörelse.
I förordningen (1955: 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, som
utfärdats med riksdagen, bemyndigas Kungl. Maj:t eller, i vissa fall, efter
Kungl. Maj:ts förordnande arbetsmarknadsstyrelsen att under vissa
förutsättningar medge att investeringsfond för rörelse tas i anspråk för vissa
ändamål. Hos Kungl. Maj:t avgjordes ca 250 sådana tillståndsärenden under år
1970, av vilka drygt hälften bifölls (t. ex. Fi 23/1 A nr 49).

Ett
annat betydelsefullt område gäller möjligheterna att erhålla befrielse från
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Kungl. Maj:t har med stöd av 16 §
förordningen (1970:99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, vilken
utfärdats i överensstämmelse med riksdagens beslut, avgjort drygt 600 dylika
dispensansökningar, av vilka mer än hälften bifallits (t. ex. Fi 27/5 A nr 36).
Ett femtiotal av de beviljade dispenserna har beslutats på föredragning av
inrikesministern i samband med att beslut rörande igångsättningstillstånd
meddelats. Ärendena har avgjorts efter gemensam beredning mellan finansdepartementet
och inrikesdepartementet (t. ex. In 27/5 nr 32).

Kungl.
Maj:t har i några fall med stöd av 7 § andra stycket förordningen om
skatteutjämningsbidrag (1965: 268), utfärdad med riksdagen, bifallit
ansökningar från kommuner om uppflyttning till högre skattekraftsområde (t.
ex. Fi 17/6 A nr 30).

Ett
helt annat dispensområde gäller undantag från bestämmelsen i 46 § 2 mom. första
stycket rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521), utfärdad med riksdagen,
om att spritdrycker må utskänkas endast i samband med måltid. Kungl. Maj:t har
i några fall dispenserat från denna bestämmelse (t. ex. Fi 10/4 A nr 18).

Beträffande
statliga bostadsanskaffningslån må nämnas, att Kungl. Maj:t med stöd av 2 § 1
mom. kungörelsen (1960: 522) i ämnet, vilken utfärdats i överensstämmelse med
riksdagens beslut, medgivit ett stort antal statsanställda att utan hinder av
vissa bestämmelser i kungörelsen erhålla dylika lån (t. ex. Fi 9/1 B nr 11).

Slutligen
kan redovisas ett dispensfall som gäller preskriberade pensionsförmåner. Sedan
statens personalpensionsverk tillerkänt en pensionsavgången arbetare
invalidpension enligt 1947 års tjänstepensionsreg-

s. 99 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 99

lemente
men på grund av bestämmelserna om preskription av fordran funnit sig inte kunna
medge utbetalning av pensioner för längre tid tillbaka än tio år, räknat från
den tidpunkt ärendet togs upp hos pensionsverket, medgav Kungl. Maj:t
personalpensionsverket att utan hinder av preskriptionen utbetala avsedda
pensionsförmåner (Fi 30/1 B 15).

Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde
har förekommit ett avsevärt antal dispenser som rört behörighetsvillkor av
skilda slag. Som tidigare framgått är detta förhållandet även i andra
departement. En redovisning av vissa sådana gemensamma ärendegrupper kommer,
som inledningsvis angivits, att lämnas som avslutning på denna sammanställning
över dispensärenden.

Ett
par speciella områden där dispens förekommit kan här redovisas. Det första
gäller statsbidrag till skollokaler (jfr s. 20). Enligt kungörelsen (1957: 318)
om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet, som
utfärdats med stöd av riksdagens beslut, kan kommun erhålla bidrag av staten
för anskaffande av skollokaler. I 5 § kungörelsen (ändrad genom kungörelse
1964: 453) föreskrivs att beslut om statsbidrag skall meddelas av
skolöverstyrelsen. En förutsättning för statsbidrag är enligt kungörelsen att
byggnadsarbetena inte igångsatts innan skolöverstyrelsens beslut i
statsbidragsfrågan föreligger. Några ärenden har förekommit där Kungl. Maj:t
med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden förklarat, att den
omständigheten att byggnadsarbetena igångsatts eller redan utförts inte skulle
utgöra hinder för beviljande av statsbidrag (t. ex. U 6/2 nr 26).

Ett
annat fall gäller befrielse från granskningsavgift för film. Instruktionen
(1965: 748) för Statens biografbyrå innehåller en särskild taxa avseende
avgifter för granskning av film. Kungl. Maj:t har i ett fall meddelat
befrielse från skyldighet att erlägga avgift beträffande barn- och ungdomsfilm
avsedd att visas vid en välgörenhetsföreställning (U 14/5 nr 5).

Slutligen
kan redovisas fråga rörande befrielse från skolgång. Kungl. Maj:t har i ett
flertal fall under år 1970 förklarat sig sakna befogenhet att befria från
skolgång (t. ex. U 27/5 nr 90). I ett fall har Kungl. Maj:t dock medgivit att
barn får sluta skolan, klass 9 (U 2/10 nr 24).

Även på jordbruksdepartementets område förekommer
flera av de gemensamma dispensfrågoma t. ex. undantag från behörighetsvillkor
vid tillsättande av tjänster av olika slag. Några andra dispensfall har uppmärksammats.
I kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering,
som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, har uppställts vissa villkor för
erhållande av statligt stöd inom jordbrukets område. Statligt stöd meddelas i
form av statlig garanti för lån (lånegaranti) och för arrende (arrendegaranti)
samt i form av statsmedel (statsbidrag).

7t
Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 100 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 lOo

Enligt
45 § kungörelsen ankommer det på lantbruksstyrelsen eller lantbruksnämnd om
det i något fall befinnes att stöd av särskilda skäl bör lämnas med högre
belopp eller under andra villkor än som anges i kungörelsen att begära
Kungl. Maj:ts medgivande att överskrida viss beloppsgräns eller befrias från
visst villkor (jfr prop. 1967: 95 s. 126). Kungl. Maj:t har bifallit ett antal
dylika framställningar (t. ex. Jo 14/5 nr 11). Vidare har i några fall
befrielse medgivits fiskare från återbetalningsskyldighet beträffande lån ur
statens fiskredskapslånefond (Jo 20/2 nr 3).

Ett
stort antal ärenden inom jordbruksdepartementet gäller upplåtelse av mark ovan
odlingsgränsen och på de s. k. renbetesfjällen. Hittills gällande lagstiftning
på området, dvs. lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige vilar på förutsättningen att område som är upplåtet till lapparnas
begagnande endast i undantagsfall får disponeras för annat ändamål (jfr 5 och
56 §§ i lagen). Kungl. Maj:t har i flera fall lämnat tillstånd att ta i anspråk
mark ovan odlingsgränsen (t. ex. Jo 17/6 nr 7).

Av
internationell karaktär slutligen kan redovisas ett ärende om rätt för utländsk
fiskare att fiska i svensk fiskezon. Lagen (1950: 596) om rätt till fiske avser
bl. a. rätten till fiske i den svenska fiskezonen utanför västkusten. Kungl.
Maj:t har medgett dispens för viss tid för fiskefartyg från Förbundsrepubliken
Tyskland att bedriva fiske i denna fiskezon (Jo 13/3 nr 33). I
statsrådsprotokollet har angivits att förhandlingar pågår om rätt för tyska
fiskefartyg att framdeles bedriva fiske i dessa områden.

Inom handelsdepartementet har förekommit en del
dispensfrågor på olika områden. Först kan nämnas några fall som rör
tillverkning samt export av krigsmateriel. Enligt 1 § första stycket
förordningen (1935: 395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, som
utfärdats med riksdagen, får krigsmateriel ej tillverkas i riket utan Kungl.
Maj:ts tillstånd. Kungl. Maj:t har bifallit ett tiotal ansökningar om så- dant tillstånd (t. ex. H 30/1 nr 4). Vidare får
enligt 1 § första stycket kungörelsen (1949: 614, ändrad 1966: 531) angående
förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel ej i andra fall än i kungörelsen
sägs krigsmateriel utan tillstånd utföras till utrikes ort. Kungl. Maj:t har
under år 1970 bifallit ett antal sådana ansökningar (t. ex. H 23/1 nr 1). Det
kan anmärkas att chefen för handelsdepartementet jämlikt 2 § samma kungörelse
bemyndigats lämna tillstånd till export av krigsmateriel. Det får dock inte
vara fråga om utförsel i större omfattning.

Föreskrifter
om beredskapslagring av olja finns i förordningen (1957: 343) om oljelagring m.
m., som utfärdats med riksdagen. Dispens från vissa speciella bestämmelser om
vinterlagring har medgivits (H 13/3 nr 6). Vidare har Kungl. Maj:t prövat
frågor om befrielse från skyldighet att erlägga oljeavgift. I ett fall hade
överstyrelsen för ekonomiskt

s. 101 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 101

försvar
lämnat ett företag dispens från viss oljelagringsskyldighet, varefter Kungl.
Maj:t jämlikt 9 a § förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m. befriat
företaget från skyldighet att erlägga oljeavgift för ifrågavarande
oljekvantitet (H 9/10 nr 9). Kungl. Maj:t har dessutom bifallit en särskild
framställning från överstyrelsen för ekonomiskt försvar om befrielse för olika
företag, vilka erhållit dispens från lagringsskyldighet, från att erlägga de
oljeavgifter, som svarade mot dispenserade kvantiteter eldningsolja (H 11/12
nr 5).

Ett
helt annat område där undantag från gällande regler förekommit är rätten att
använda vissa officiella beteckningar i näringsverksamhet. Enligt 2 § då
gällande lag (1960: 646) om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar får i näringsverksamhet ej utan tillstånd i varumärke eller annat
kännetecken för varor och tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat
statsemblem. Vissa andra beteckningar, t. ex. kommunalt vapen, omfattas också
av lagen. Kungl. Maj:thari instruktionen (1967: 196) för riksarkivets
heraldiska sektion och statens heraldiska nämnd lämnat vissa föreskrifter
angående tUlståndsgivningen. Kungl. Maj:t har bifallit ett antal ansökningar på
detta område (t. ex. H 13/2 nr 6).

Affärstidslagen
(1966: 668) förutsätter att kommunerna om det för särskilt fall är påkallat
med hänsyn till allmänhetens intresse skall medge affärstid utöver den
vanliga. Kungl. Maj:t har jämlikt 4 § nämnda lag lämnat vissa
tillämpningsföreskrifter genom kungörelsen (1970: 79). Kungl. Maj:t har under
år 1970 behandlat ett sextiotal besvärsärenden. I ett tiotal fall har den
ursprungliga ansökningen om dispens från gällande affärstidsbestämmelser
bifallits (t. ex. H 27/2 nr 7).

Vidare
kan nämnas att Kungl. Maj:t under år 1970 bifallit ett hundratal ansökningar
om tillstånd att anordna olika slag av lotterier (varulot-terier,
tombolalotterier, bingolotterier, nummerlotterier). Enligt 1 § första stycket
lotteriförordningen (1939: 207), som utfärdats efter riksdagens hörande, får
lotteri om penningar eller penningars värde ej utan tillstånd av Kungl. Maj:t
för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ordning än som stadgas i
förordningen. Ett antal besvärsärenden på detta område har bifallits av Kungl.
Maj:t (t. ex. H 20/2 nr 12 och H 23/1 nr 7).

Slutligen
har uppmärksammats att Kungl. Maj:t i flera fall med stöd av 101 § 2 mom.
aktiebolagslagen (1944: 705) givit tillstånd att i balansräkning redovisa
aktier m. m. i gemensamma poster (t. ex. H 23/1 nr 9). Dessutom har i ett fall
undantag från bestämmelsen i lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsutfästelse medgivits såvitt gäller sammanslagning av två
pensionsstiftelser (H 30/1 nr 5).

Ett stort antal ärenden inom inrikesdepartementets
ämnesområde har gällt prövning av utvisnings-, förvisnings-, förpassnings- och
awisnings-

s. 102 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 102

beslut
beträffande utländsk medborgare. Enligt 51 § utlänningslagen (1954: 193) får
Kungl. Maj:t om beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning
inte kan verkställas eller vissa andra förhållanden föreligger, upphäva
beslutet. I samband med sådant beslut ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela
erforderliga föreskrifter,för utlänningens vistelse i landet.

Under
år 1970 har Kungl. Maj:t avgjort ett trettiotal ansökningar om upphävande av
utvisningsbeslut, av vilka ungefär hälften bifallits, ca 250 ansökningar om
upphävande av förvisningsbeslut, av vilka några tiotal bifallits, ett femtiotal
ansökningar om medgivande att utan hinder av förvisnings- eller
utvisningsbeslut vistas eller inresa i riket, av vilka knappt hälften bifallits
avseende viss bestämd tid, ett trettiotal ansökningar om upphävande av
förpassningsbeslut avseende sammanlagt ett hundratal personer, av vilka
ansökningar en tredjedel avseende sammanlagt ett tiotal personer bifallits,
ett trettiotal ansökningar om upphävande av awisningsbeslut, av vilka en
tredjedel bifallits samt slutligen några ansökningar om upphävande av
återreseförbud, vilka bifallits. (Jfr t. ex. In 9/1 nr 6, nr 1 och nr 9, 13/2
nr 6, 24/4 nr 5 samt 2/10 nr 1). I sammanhanget bör nämnas att Kungl. Maj:t
under år 1970 även avgjort ett trettiotal ärenden om svenskt medborgarskap.
Vissa av dessa har varit besvärsärenden, medan andra överlämnats till Kungl.
Maj:t av invandrarverket jämlikt 9 a § lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap, då särskilt skäl ansetts föreligga för tillämpning av vissa
undantagsbestämmelser i medborgarskapslagen (t. ex. In 27/5 nr 104).

Inom
inrikesdepartementet har vidare behandlats åtskilliga ärenden angående
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. I 4 § första stycket kungörelsen
(1963: 269, ändrad 1969: 90) med tillämpningsföreskrifter till lagen om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, vilken kungörelse utfärdats med
stöd av 1 och 10 §§ nämnda lag, föreskrivs, att igångsättningstillstånd för
vissa byggnadsarbeten meddelas av Kungl. Maj:t om byggnadskostnaden uppgår till
minst tre miljoner kronor. I andra fall meddelas igångsättningstillstånd av
arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnden. Ett
stort antal sådana ärenden har behandlats av Kungl. Maj:t (t. ex. In 6/2 nr 5).
Kungl. Maj:t har även i ett antal fall beviljat dispens från olika villkor för
igångsättningstillstånd beträffande bl. a. egnahem (t. ex. In 20/3 nr 11).

Flyttningsbidragsfrågor
har även varit föremål för behandling hos Kungl. Maj:t. I
arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368), som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut, finns bestämmelser om under vilka förutsättningar bidrag och lån av
statsmedel kan utgå för vissa sysselsättningsfrämjande och andra åtgärder på
arbetsmarknaden bl. a. avseende flyttningsbidrag. Kungl. Maj:t har under år
1970 avgjort ett hundratal besvärsärenden angående flyttningsbidrag men endast
bifallit några få av dessa (t. ex. In 20/2 nr 13). I detta ärende har Kungl.
Maj:t dels lämnat

s. 103 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 103

anförda
besvär utan bifall, dels med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda
omständigheter medgett att sökanden får uppbära bidrag med anledning av
flyttningen enligt samma grunder som gäller för flyttningsbidrag enligt
arbetsmarknadskungörelsen samt hänvisat ärendet till arbetsförmedlingen för ny
behandling.

Slutligen
kan nämnas att Kungl. Maj:t i ett tiotal fall jämlikt 7 § andra stycket
kungörelsen (1957: 367) om statslån för anordnande av allmänna
samlingslokaler, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, beviljat
eftergift av lån för anordnande av allmänna samlingslokaler (t. ex. In 6/2 nr
19).

Civildepartementets
dispensärenden avser nästan uteslutande tillstånd till byggnadsföretag utan
hinder av olika författningsbestämmelser på området. Kungl. Maj:t har sålunda
imder år 1970 lämnat ett stort antal tillstånd till byggnadsföretag utan hinder
av rådande byggnadsförbud enligt olika bestämmelser i byggnadslagen (1947:
385) och byggnadsstadgan (1959: 612).

Dispenserna
har t. ex. gällt undantag från reglerna i 15 och 35 §§ byggnadslagen om
nybyggnadsförbud i avvaktan på fastställelse av generalplan (C 6/5 nr 9) och
från byggnadslagens regler om att nybyggnad enligt 34 § första stycket ej får
företagas i strid mot stadsplan eller enligt 37 § på mark som ej blivit
indelad i tomter (t. ex. C 23/1 nr 34). Vidare har undantag medgivits från
bestämmelsen i 38 § byggnadslagen om att nybyggnad ej får företagas i strid mot
tomtindelning eller på tomt som icke är rättsligen bestående (t. ex. C 27/8 nr
23).

Kungl.
Maj:t har även dispenserat från bestämmelserna i 109 och 110 §§ byggnadslagen
om att nybyggnad ej miå företagas i strid mot byggnadsplan (t. ex. C 14/5 nr
42). Vidare har i ett tiotal fall (t. ex. C 23/1 nr 33) Kungl Maj:t gett
tillstånd till nybyggnad som innefattar tätbebyggelse inom område som icke ingår
i stadsplan eller byggnads-plan (jfr bestämmelserna i 56 § 1 mom. andra stycket
byggnadsstadgan). Kungl. Maj:t har vidare i ett besvärsärende (C 23/1 nr 35)
med stöd av 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan förklarat att gällande,
av Kungl. Majtt fastställd, stadsplanebestäirimelse icke skulle utgöra hinder
för byggnadsnämnd att efter ansökan meddela visst byggnadslov.

Slufligen
har inom detta område Kungl. Maj:t i ett fall (C 6/5 nr 25) givit tillstånd
till byggnadsföretag utan hinder av förordnande om strandskyddsområde enligt 15
§ naturvårdslagen (1964: 822) samt i ett fall (C 27/5 nr 53) dispenserat från
nybyggnadsförbudet jämlikt 33 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar, vari
föreskrivs ett minimiavstånd på tolv meter från vägbanans mitt för uppförande
av byggnad. I detta sammanhang kan även nämnas att Kungl. Maj:t i ett fall (C
14/5 nr 30) med stöd av 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen (1926: 326) medgett
viss avstyckning.

Inom civildepartementets
verksamhetsområde har, liksom för andra

s. 104 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 104

departement
som framgår av den nedan lämnade redovisningen, förekommit även ett antal
dispenser från olika behörighetsvillkor (t. ex. krav på viss utbildning, viss
föreskriven minimiålder samt föreskrifter i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente) och tidsgränser. Dessutom kan nämnas att Kungl.
Maj:t i ett fall med stöd av 109 § luftfartskungörelsen (1961: 558), utfärdad
med stöd av luftfartslagen (1957: 297) gett tillstånd till viss flygfotografering
(C 17/12 nr 7).

Beträffande slutligen industridepartementet
redovisas här endast ett dispensfall. Enligt lagen (1963: 599) får
inmutningsrätt enligt gruvlagen inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd beviljas
annan än kronan inom Norrbottens län. Ett företag har av Kungl. Maj:t fått
tillstånd att under viss tid inmuta vissa fyndigheter i nämnda län (I 17/4 nr
19), medan en motsvarande dispensansökan lämnats utan bifall (I 17/12 nr 10).

Som tidigare anförts förekommer en del likartade
dispensfrågor i flera departement. En redovisning av vissa sådana frågor lämnas
i det följande.

Ett
stort område gäller ansökningar om att få ta del av sekretesskyddade
handlingar av olika slag. Bland sådana handlingar kan nämnas uppgifter i
allmänna kriminalregistret, polisregistret, rättspsykiatriska utlåtanden,
socialregister, vissa behandlingsjournaler, handlingar på försvarsväsendets
område, vissa självdeklarationer, det särskilda straff registret för fylleri
samt handlingar i olika departements arkiv rörande rikets förhållande till
främmande makt. Som exempel på olika slag av meddelade dispenser, vilka ofta
avsett forskningsprojekt, kan nämnas Ju 6/3 nr 11, UD 23/1 nr 24, FÖ 24/4 nr
47, S 20/8 nr 8 samt Fi 13/3 A nr 29 och 6/3 A nr 12.

I
mycket stor utsträckning har dispens sökts i fråga om vissa kvalifikationsbestämmelser,
behörighetsvillkor av skilda slag m. m. Kungl. Maj:t har sålunda i åtskilliga
fall dispenserat från föreskrifter om viss minimiålder. Exempelvis har
tingsnotarier fått dispens från ålderskrav i domsagostadgan och
rådhusrättsstadgan (t. ex. Ju 20/3 nr 9), vissa körkortsas-piranter har fått
tillstånd att övningsköra, imdergå förarprov för bil eller erhålla körkort för
bil eller traktor utan hinder av vägtrafikförordningens bestämmelser (t. ex. K
23/1 nr 76), vissa underåriga personer har dis-penserats från
mopedförordningens (1960: 134) krav på fyllda 15 år för att få köra moped (t.
ex. K 23/1 nr 37) och person med trafikkort har fått rätt att köra personbil i
beställningstrafik för personfordon utan hinder av trafikkortskungörelsens
(1969: 691) krav på fyllda 21 år (K 9/7 nr 20). En person som ej fyllt 18 år
har fått lov att, utan hinder av 27 § förordningen (1932: 179) med vissa
bestämmelser angående biografer och filmförevisning, sköta viss filmprojektor
(C 29/6 nr 7).

s. 105 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 105

Flera framställningar om rätt att få kvarstå i
tjänst efter pensionsåldern har behandlats. Bestämmelser om avgångsskyldighet
för vissa statliga befattningshavare m. fl. är intagna i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959: 287), som utfärdats i överensstämmelse med
riksdagens beslut. I 4 § 1 mom. andra stycket i detta reglemente föreskrivs
att i den mån det ur tjänstesynpunkt finnes lämpligt, att anställningsha-varen
efter pensioneringsperiodens övre gräns tas i anspråk för fullgörande av
arbetsuppgifter, som ålagts honom i hans senaste anställning, får medgivande
lämnas honom att så länge han är fullt tjänstduglig kvarstå i anställningen.
Kungl. Maj:t har under år 1970 bifalht ansökningar från flera landshövdingar
att under viss tid kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträffande (t. ex. C
30/1 nr 4). Kungl. Maj:t har vidare i ett besvärsärende medgivit en
kronoassistent att kvarstå i tjänst ytterligare ett år (C 29/12 nr 6). Vidare
har i några fall förlängt förordnande meddelats för notarius publicus utan
hinder av bestämmelsen i 5 § stadgan (1964: 679) om notarius publicus om att
dylikt förordnande skall upphöra vid utgången av den månad vederbörande fyller
67 år (t. ex. Ju 30/1 nr 8). Kungl. Maj:t har även under år 1970 i flera fall
lämnat läkare tillstånd att kvarstå i tjänst efter uppnående av
pensionsålderns övre gräns (t. ex. S 30/7 nr 1). Dylikt medgivande har även lämnats
för ambassadör (UD 11/12 nr 3).

RF
§ 28 innehåller vissa allmänna bestämmelser om anställning i statens tjänst,
bl. a. krav på svenskt medborgarskap. Beträffande vissa befattningar
förutsätts det att även utländska medborgare får komma i fråga till anställningen.
På de områden där detta inte förutsatts har åtskilliga dispensansökningar
förekommit. Kungl. Maj:t har sålunda under år 1970 i ett antal fall givit
tillstånd för utländsk medborgare att vara anställd vid verk under
försvarsdepartementet (t. ex. Fö 6/5 nr 16). Vidare har i flera fall förekommit
beträffande utländska medborgare, att Kungl. Maj:t förklarat att den
omständigheten att vederbörande saknar svenskt medborgarskap inte utgör hinder
för sökanden att inneha icke-statlig lärartjänst i riket (t. ex. U 4/9 nr 72).
Vidare har förekommit en hel del fall där Kungl. Maj:t prövat huruvida
vederbörande utlännings meriter är tillräckliga för generellt gällande
behörighet fiH olika lärartjänster. Vid avslag på sådan framställning har
erinrats om att fråga om befrielse från behörighetsvillkor för erhållande av
viss tjänst prövas av länsskol-nämnden. Vidare har i flera fall utländska
präster fått tillstånd att tjänstgöra i Sverige (t. ex. U 17/4 nr 68). I några
fall har även dispenserats från krav på svenskt medborgarskap för inträde vid
vissa fackskolor (t. ex. Jo 18/9 nr 11).

Kungl.
Maj:t har vidare meddelat åtskilliga dispenser från kvalifikationsbestämmelser
i olika författningar. T. ex har dispens från krav på kurs i psykologi m. m.
vid officersutbildning enligt KBr 6/5 1964 lämnats (Fö 27/5 nr 27). Likaså har
Kungl. Maj:t gett tillstånd för icke be-

s. 106 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 106

hörig
underofficer att genomgå viss kurs (Fö 25/9 nr 75 a) och vidare bifallit ett
stort antal dispensansökningar från behörighetsbestämmelserna i 49 §
länsstyrelseinstruktionen (1958: 333). Dessa fall har avsett bl. a.
revisionsintendent (C 30/1 nr 12), taxeringsintendent (C 11/12 nr 5), kronofogdesekreterare
(t. ex. C 14/5 nr 11), förste länsnotarie (C 13/2 nr 4) och fögderiassistent
(t. ex. C 14/5 nr 12). Kungl. Maj:t har även i åtskilhga fall givit dispens
från behörighetskrav (teologie kandidatexamen) beträffande prästtjänster (t;
ex. U 9/1 nr 17). Vidare har dispenserats från vissa behörighetsvillkor
beträffande tjänst som ordinarie adjunkt vid lantbrukets yrkesskola (t. ex. Jo
29/6 nr 22). Kungörelsen (1915: 559, ändrad 1966: 596) angående villkor för
behörighet till civila läkarbefattningar innehåller bestämmelser om bl. a. krav
på viss tids tjänstgöring för erhållande av skilda läkartjänster; dispenser
från dessa krav har i åtskilliga fall beviljats (t. ex. S 9/7 nr 15).

Det
bör även nämnas att ett stort antal dispensansökningar i fråga om behörighetsvillkor
av skilda slag lämnats utan bifall.

I
ett stort antal fall har Kungl. Maj:t lämnat dispens från bestämmelser i
statens allmänna tjänstepensionsreglemente, SPR (1959: 287). I reglementet
finns flera stadganden som innebär att Kungl. Maj:t kan, där så finnes påkallat
med hänsyn till förhållandena inom ett visst förvaltningsområde eller skäl
därtill eljest anses föreligga, meddela avvikande bestämmelser eller medge
undantag. Kungl. Maj:t har under år 1970 avgjort åtskilliga sådana ärenden,
irmebärande olika slag av avvikelse från de normala bestämmelserna i SPR (t.
ex. Fi 9/1 B nr 19 och 4/9 B nr 29).

Kungl.
Maj:t har vidare bifallit ett antal ansökningar från polismän, som i enlighet
med övergångsbestämmelserna till kungörelsen (1964: 874) i samband med
polisväsendets förstatligande anmält önskemål att kvarbliva under de kommunala
pensionsbestämmelserna och trots detta sedermera ansökt om att få övergå till
SPR (t. ex. Fi 6/3 B nr 28).

Som
framgått av redogörelsen för olika ärenden inom de skilda departementen har
det förekommit att Kungl. Maj:t tillerkänt enskilda personer ersättning av
allmänna medel för skador som uppkommit i statlig verksamhet. Som exempel härpå
kan nämnas, att Kungl. Maj:t i ett antal fall beviljat ersättning för uppkommen
skada i polisverksamhet, exempelvis då moped försvunnit medan den varit i
förvar hos polisen och då personbil skadats av polisman under tjänsteutövning
(t. ex. Ju 20/3 nr 50). Vidare har Kungl. Maj:t beviljat gottgörelse till
misshandlad timlärare (Fi 29/6 B nr 1), till skadad sprängarbas (Fi 9/7 B nr
36), till person ' skadad genom olycksfall under omskolningskurs (In 30/11 nr
11) samt för skada vållad av elev vid ungdomsvårdsskola (t. ex. S 14/5 nr 47).
Dessutom kan nämnas Kungl. Maj:ts beslut om förskottsutbetalning av visst
"blivande skadestånd" (Fi 23/10 A nr 19).

s. 107 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 107

Bland speciella frågor kan nämnas att Kungl. Maj:t
i flera fall medgett, att tjänst får tillsättas utan att den ledigförklarats
(t. ex. In 23/1 nr 13). Vidare har statlig befattningshavare fått rätt att bo
utom statione-ringsort (t. ex. Jo 9/1 nr 3). Tillstånd att använda tjänstebil
vid färd mellan bostad och stationeringsort har också givits (Fö 25/9 nr 101).

Slutligen
har uppmärksammats åtskilliga fall där Kungl. Maj:t medgett att för sent
inkomna ansökningar i olika hänseenden får prövas. Sålunda har Kungl. Maj:t i
några fall (t. ex. K 9/1 nr 2) gett dispens från tidsföreskrifter i 6 § första
stycket kungörelsen (1965: 201) om statsbidrag till viss linjetrafik på
landsbygden, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut. Vidare har Kungl.
Maj:t i ett fall under år 1970 givit länsstyrelse tillstånd att pröva för sent
inkommet förslag om ersättning för skogsbrandsläckning (C 30/1 nr 9) och i
några fall medgivit prövning av för sent inkomna ansökningar till tjänst som
exempelvis professor (t. ex. U 14/5 nr 38). Kungl. Maj:t har också medgivit att
för sent inkommen ansökan om att utfå vinst, utfallen på uppbrunnen penninglott,
fick prövas (H 20/11 nr 18) och att socialstyrelsen fick pröva från kommuner
för sent inkomna ansökningar om statsbidrag till social hemhjälp (t. ex. S 13/3
nr 59).

s. 108 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 108

Bilaga
7

Sammandrag
av PM ang. prisstoppet m. m.

Kungl. Maj:t beslöt den 28 augusti 1970 med stöd av
1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen (1956: 236) förordna, att 29
§§ nämnda lag skulle äga tillämpning rill utgången av år 1970. Denna Kungl.
Maj:ts kungörelse (1970: 511) skulle enligt beslutet träda i kraft omedelbart
och utkom från trycket den 31 augusti 1970.

1 § tredje stycket
allmänna prisregleringslagen lyder:

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för
allvarlig stegring

av allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i

29 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje

gång, äga tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om

riksdagssession icke pågår, inom en månad från början av nästkomman

de session underställas riksdagen.

1 första stycket samma paragraf stadgas om
förhållandena då riket kommer i krig och i andra stycket då riket befinner sig
i krigsfara. Vidare stadgas bl. a. att om riksdagen ej inom två månader gillar
förordnandet är detsamma förfallet. 29 §§ allmänna prisregleringslagen innehåller
de direkta bestämmelserna om prisreglering främst rätten för Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer att föreskriva högstpris och stoppris samt
vissa begränsningar i rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet.

Kungl.
Maj:t beslöt vidare den 28 augusti 1970 med stöd av ovannämnda stadgande (1 §
tredje stycket allmänna prisregleringslagen) utfärda kungörelse om prisstopp
(1970: 512), vilken har följande lydelse:

1 §

Den
som frivilligt säljer förnödenhet som anges i bilaga till denna kungörelse får
icke utan tillstånd överskrida det pris på förnödenheten vilket han tillämpade
den 27 augusti 1970 klockan 12 eller, om han vid denna tidpunkt icke sålde
förnödenheten, det pris som då var att anse som gängse pris eller som han
därförut senast tillämpat (stoppris).

Om
stoppris i fall då rörelse överlåtits efter den i första stycket angivna
tidpunkten finns bestämmelser i 3 § 1 mom. allmänna prisregleringslagen (1956:
236).

2 §

Fråga om tillstånd att överskrida stoppris prövas
av statens pris- och kartellnämnd. Nämnden prövar även fråga om sådan
föreskrift eller sådant tillstånd som avses i 3 § 2 mom. allmänna
prisregleringslagen (1956: 236) samt meddelar bestämmelser som avses i 8 §
samma lag.

3 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna
kungörelse meddelas av pris- och kartellnämnden.

s. 109 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 109

Kungl. Maj:t förordnade samtidigt att denna
kungörelse (1970: 512) skulle träda i kraft den 31 augusti 1970 och gälla till
utgången av år 1970.

Den
till kungörelsen om prisstopp fogade bilagan upptog vissa närmare angivna
köttvaror, mjölk och mejeriprodukter, margarin och spannmålsprodukter.

Kungl.
Maj:t beslöt vidare i konseljen den 28 augusti 1970 om tillämpning av
kungörelsen (1956: 612) med tillämpningsföreskrifter till allmänna
prisregleringslagen samt uppdrog åt pris- och kartellnämnden att snarast
möjligt undersöka prisutvecklingen och de bakomliggande orsakerna till pris- och
marginalförändringarna för livsmedelsprodukter. Undersökningen borde med förtur
avse köttvaror, mjölk och mejeriprodukter, margarin och spannmålsprodukter.

Kungl. Maj:t beslöt den 9 oktober 1970 med stöd av
3 § 1 mom. allmänna prisregleringslagen utfärda kungörelse om allmänt
prisstopp (1970: 552), vilken har följande lydelse:

1 §

Den
som frivilligt säljer förnödenhet eller frivilligt utför tjänst får icke utan
tillstånd överskrida det pris på förnödenheten eller tjänsten som han
tillämpade den 7 oktober 1970 klockan 12 eller, om han vid denna tidpunkt icke
sålde förnödenheten eller utförde tjänsten, det pris som då var att anse som
gängse pris eller som han dessförinnan senast tillämpat (stoppris).

Om
stoppris i fall då rörelse överlåtits efter den i första stycket angivna
tidpunkten finns bestämmelser i 3 § 1 mom. allmänna prisregleringslagen (1956:
236).

2 §

Denna kungörelse äger ej tillämpning på sådan
verksamhet för vilken gäller taxa eller avgift som fastställes av statlig eller
kommunal myndighet, och ej heller på partihandel med och utminutering av
spritdrycker, vin och starköl.

Ytterligare
undantag från tillämpningen av denna kungörelse får meddelas av statens pris-
och kartellnämnd.

3 §

Fråga om tillstånd att överskrida stoppris prövas
av pris- och kartellnämnden. Nämnden meddelar även bestämmelser som avses i 8
§ allmänna prisregleringslagen (1956: 236).

4 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna
kungörelse meddelas av pris- och kartellnämnden.

Kungl. Maj:t förordnade samtidigt att denna
kungörelse (1970: 552) skulle träda i kraft den 12 oktober 1970 och gälla till
utgången av mars 1971. Kungörelsen utkom från trycket den 9 oktober 1970. Genom
denna kungörelse upphävdes den ovan redovisade kungörelsen (1970: 512)

s. 110 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 HO

om
prisstopp. Det stoppris som bestämts genom den upphävda kungörelsen skulle
dock fortfarande gälla som stoppris för förnödenhet som avsågs i nämnda
kungörelse.

Kungörelsen
(1970: 552) om allmänt prisstopp erhöll genom ny kungörelse (1970: 562) viss
ändrad lydelse, gällande fr. o. m. den 24 oktober 1970.

Kungl. Maj:t beslöt den 30 oktober 1970 avlåta
proposition (1970: 187) till riksdagen med förslag att riksdagen skulle
godkänna ovannämnda av Kungl. Maj:t meddelade förordnanden om tillämpning av
allmänna prisregleringslagen (1956: 236). I propositionen anfördes bl. a. följande
rörande bakgrunden till Kungl. Maj:ts beslut:

Prisutvecklingen under åren 19691970 har
kännetecknats av tendenser till allt kraftigare prisökningar.
Konsumentprisstegringen under år 1969 blev väsentligt högre än under närmast
föregående år, nämligen 4,6 o/o mot 2,2 o/o år 1968. Prisstegringstakten ökade
mot slutet av året, vilket huvudsakligen föranleddes av impulser utifrån, bl.
a. på jordbruksområdet. Den internationella ränteutvecklingen nödvändiggjorde
räntehöjningar, som ledde till höjda bostadskostnader.

I
den reviderade nationalbudgeten för år 1970 konstaterades, att prisstegringstakten
tilltagit ytterligare under de första månaderna innevarande år och att
utvecklingen på arbetsmarknaden i vissa fall lett till oväntat stora
lönehöjningar. Enligt den prisprognos som redovisades i den reviderade
nationalbudgeten väntades konsumentprisnivån stiga med omkring 5 "/o under
året. Redan i augusti kunde emellertid konstateras, att konsumentprisindex fram
till mitten av juli stigit med 4,5 o/q. Livsmedelsposten,
som väger tungt i hushållens utgifter, steg under samma tid mer än totalindex
eller med 7,2 o/q.

Den
26 augusti 1970 lade statens pris- och kartellnämnd fram en översiktlig
utredning om prisutvecklingen på vissa jordbruksprodukter från slutet av juni
till mitten av augusti. Den 1 juli 1970 hade priser och importavgifter
justerats för flertalet jordbruksprodukter enligt den s. k. inflationsregeln i
1969 års jordbruksuppgörelse. Nämndens utredning visade, att konsumentpriserna
på ifrågavarande produkter stigit med 56 o/o, vilket utslaget på hela
sortimentet i en livsmedelsbutik betydde en höjning av prisnivån med 22,5 o/o
under en tid av en och en halv månad. Såväl partipriser som konsumentpriser
hade blivit högre än vad som direkt föranletts av ändringarna i
jordbruksregleringen. Anledningen därtill var enligt nämnden att marginalerna
i förädlings- och distributionsleden ökat. Utredningen innefattade inte någon
bedömning av frågan hur de höjda marginalerna förhöll sig till eventuella
kostnadsökningar av annat slag.

Samtidigt
med publiceringen av nämndens utredning framkom, att ytterligare prishöjningar
på vissa livsmedel aviserats. I denna situation fann Kungl. Maj:t, att
betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom
riket, och förordnade på grund därav om tillämpning av 29 §§ allmänna
prisregleringslagen.

När
allmänna prisregleringslagens bestämmelser äger tillämpning, ankommer det på
Kungl. Maj:t att bestämma, vilka regleringsåtgärder som skall vidtas med stöd
av lagen. Som förut nämnts, förordnade

s. 111 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 111

Kungl.
Maj:t i kungörelsen den 28 augusti 1970 om prisstopp på viktigare livsmedel.
Som stoppris fastställdes det pris som tillämpades den 27 augusti 1970 kl. 12.
Kungörelsen trädde i kraft den 31 augusti 1970.

Det
beslutade prisstoppet gällde som nämnts endast vissa viktigare livsmedel. Vid
tidpunkten för beslutet hade prisutvecklingen på övriga varuområden inte i och
för sig givit anledning till direkta prisreglerande åtgärder. En skärpt
kontroll av prisbildningen på ett vidare område förutsågs emellertid kunna bli
behövlig i samband med höjningen av den indirekta beskattningen vid årsskiftet.
I början av oktober 1970 framkom att betydande prishöjningar kunde väntas
eller, såsom för vissa hushållskapitalvaror, redan beslutats. På grund av det
anförda utfärdade Kungl. Maj:t den 9 oktober 1970, som förut berörts,
kungörelse om allmänt prisstopp. Som stoppris fastställdes det pris som
tillämpades den 7 oktober 1970 kl. 12. Enligt kungörelsen trädde det allmänna
prisstoppet i kraft den 12 oktober 1970 och gäller till utgången av mars 1971.
Frågor om tillämpningen av prisstoppet handläggs av statens pris-och
kartellnämnd. Att döma av antalet dispensansökningar som hittills kommit in
till nämnden synes bedömningen av prisutvecklingen under hösten 1970 ha varit
riktig.

Visar
det sig, att prisreglering kommer att behövas även efter den 31 mars 1971, får
frågan om fortsatt tillämpning av allmänna prisregleringslagen underställas
1971 års riksdag.

I anledning av propositionen 1970: 187 väcktes i
riksdagen följande motioner, nämligen dels de likalydande motionerna I: 1364
av herr Bohman (m) m. fl. och //. 1583 av fru Kristensson (m) m. fl., vari
hemställdes att riksdagen vid behandling av propositionen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge tillkänna vad i motionerna anfördes rörande
prisstoppsbestämmelsernas tillämpning, dels de likalydande motionerna I: 1365
av herrar Stefanson (fp) och Tistad (fp) samt //; 1582 av herr Andersson i
Örebro (fp) m. fl., vari hemställdes att riksdagen skulle begära att Kungl.
Maj:t före eventuellt beslut om fortsatta prisreglerande åtgärder för tiden
efter den 31 mars 1971 måtte inhämta riksdagens uppfattning.

I
det första motionsparet anfördes bl. a. följande angående Kungl. Maj:ts motiv
för att införa prisstopp på livsmedel:

Generellt skall följande rekvisit vara uppfyllda
för att allmänna prisregleringslagen skall kunna tillämpas: att fara för en
inflationistisk prisstegring föreligger, att ekonomiska åtgärder av generellt
slag vidtagits men att de visar sig inte vara verkningsfulla.

Vid
tidpunkten för införandet av det partiella prisstoppet på livsmedel var den
inflationistiska utvecklingen alldeles påtaglig. Till stor del berodde detta på
att tillräckliga generella ekonomisk-politiska åtgärder inte vidtagits av regeringen.
Prisstoppet kom således att användas som ett substitut för och inte som ett
komplement till en effektiv ekonomisk politik. Den allmänna prisregleringslagen
är uppenbarligen inte avsedd att tillämpas på detta sätt.

Regeringens
motiv för att införa prisstoppet på livsmedel var att höjningarna av
livsmedelspriserna var "svårförklarliga" och att regeringen därför
omedelbart måste ingripa. Att prishöjningarna i själva verket

s. 112 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 112

var
en följd av en allmän inflationistisk utveckling ville regeringen då inte
erkänna. Tvärtom påstod statsministern i en utfrågning i TV 1 den 31 augusti
att den allmänna ekonomin utvecklades på ett tillfredsställande sätt men att
trots detta ett prisstopp var motiverat. Den lagtolkning som statsministern
hävdade kan inte godtagas. I nu föreliggande proposition har regeringen själv
underkänt denna. Det görs nu gällande att Kungl. Maj:t i då rådande situation
fann "att betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket".

Bankoutskottet hemställde den 1 december 1970 i
sitt utlåtande (1970: 75) i anledning av propositionen jämte motionerna A. att
riksdagen måtte bifalla propositionen 1970: 187, B. att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 1364 och II: 1583 samt C. att
motionerna I: 1365 och II: 1582 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Mot utskottets beslut anmäldes dels reservation av
herrar Åkerlund (m), Strandberg (m) och Regnéll (m), dels särskilt yttrande av
herrar Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson (c), Strandberg (m). Annerås (fp),
Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Löfgren (fp) och Stridsman (c).

Riksdagens
båda kamrar beslöt efter omfattande debatter den 10 december 1970 bifalla
bankoutskottets hemställan i samtliga tre punkter, beträffande punkten B dock
först efter votering i första kammaren med 94 röster mot 17 och 4 nedlagda och
i andra kammaren med 160 röster mot 27 och 7 nedlagda röster.

Allmänna prisregleringslagen (1956: 236), som
trädde i kraft den 1 januari 1957, har efter mönster från de allmänna
förfogande- och ransoneringslagarna utformats såsom en fullmaktslag. Den
innebär att den tidigare tidsbegränsade prisregleringslagen ersatts av en
permanent beredskapslagstiftning med syfte att i vissa extraordinära
situationer möjliggöra åtgärder, som anses nödvändiga för att motverka
prisstegringar.

Förutsättningarna
för tillämpning av lagen anges i dess 1 §. Första och andra styckena av denna
paragraf avser krig eller krigsfara. I paragrafens tredje stycke föreskrivs
att Kungl. Maj:t äger förordna om till-lämpning av lagens bestämmelser om
prisreglering även i det fall att av annan orsak än krig eller krigsfara
"uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget
inom riket". Sådant förordnande skall gälla för viss tid, högst ett år
varje gång. Förordnandet skall underställas riksdagen inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session. Om
underställning ej sker, eller om riksdagen inte inom två månader från det
underställningen skedde gillar förordnandet, är detta förfallet.

Av
departementschefens (statsrådet Sträng) uttalanden i propositionen 1956:147 med
förslag till allmän prisregleringslag framgår bl. a. att han ansåg att en
förutsättning för att ej vidare bibehålla prisreglering i normala tider var
införandet av en prisregleringslag av beredskapskaraktär,

s. 113 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 113

som
gav möjlighet att reglera priserna vid krig och krigsfara samt vid risk för
inflation vare sig denna berodde av internationella eller inhemska
förhållanden. Med anledning av i vissa remissyttranden uttalade farhågor för
att lagförslaget skulle medföra risk för att prisreglering till-greps i onödan
eller i stället för mera effektiva, generellt verkande medel framhöll
departementschefen att "prisreglering självfallet icke skall införas annat
än då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen
nödvändigt". Han framhöll särskilt att "enbart en stegring av jordbrukspriserna
i producentledet, som håller sig inom de gränser, vilka dragits upp av
statsmakterna i samband med jordbruksregleringen, givetvis icke kan åberopas
som grund för en tillämpning av prisregleringslagen".

Beträffande
den speciellt omdiskuterade möjligheten att införa prisreglering vid risk för
inflation av inhemska orsaker ansåg departementschefen, att generellt verkande
medel av finans- och penningpolitisk karaktär i första hand borde komma till
användning, men att prisreglering vid sidan av dessa var av betydelse. Särskilt
viktigt ansåg han vara att Kungl. Maj:t fick möjlighet att ingripa snabbt i
dylika fall. Vidare underströk han betydelsen av att kunna förebygga såväl
spekulativa prisstegringar som skärpta lönekrav till följd av fruktan för
kommande prisstegringar. Att i lagen på ett fullt tillfredsställande sätt
avgränsa de relevanta beredskapsfallen ansåg departementschefen ogenomförbart,
och han konstaterade, att visserligen lagens "allmänna ordalag kan tänkas
lämna visst utrymme för olika meningar om när läget är sådant att lagen ger
Kungl. Maj:t rätt att besluta prisreglering", men att å andra sidan
"en snävare avgränsning icke är lämplig". Han ansåg därvid att av
avfattningen av lagtexten tillräckligt tydligt framgick det väsentliga,
nämligen "att prisreglering vid sidan av krigs- och krigsfarefallen
förutsätter ett påtagligt krisläge med otvetydig fara för en inflationistisk
prisstegring".

Vidare
anförde departementschefen att prisregleringslagens ingrepp i den enskildes
förhållanden inte kunde anses vara av lika ingripande natur som förfogande-
eller ransoneringslagarnas ingrepp. Medan förfogande innebär tvång för den
enskilde att till samhället avstå eller upplåta sin egendom och ransonering
att den enskilde kan förbjudas att förfoga Över sin egendom eller tvingas att
ställa sig olika villkor till efterrättelse, avser nämligen prisreglering i
princip blott att den enskilde företagaren ifråga om priset för sin vara icke
har full frihet. Även om också detta av departementschefen bedömdes vara ett
tämligen allvarligt ingrepp, ansåg han det dock inte alls vara av så
djupgående art som förfogande eller ransonering, varför jämförelsen med
förfogande- och ransoneringslagarna, som utom vid krig och krigsfara kan
tillämpas blott vid varuknapphet på grund av utomlands inträffad händelse, inte
kunde anses bärande.

s. 114 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 114

Bilaga
8

PM
ang. Brofjordenfrågans behandling

Oljekonsumenterna OK, ekonomisk förening, har
sedan flera år haft planer på att anlägga ett oljeraffinaderi i landet. Under
1960-talét började planerna ta fast form. Noggranna undersökningar av tänkbara
lägen för anläggningen gjordes. Man diskuterade olika lokaliseringsalternativ
på såväl ost- som västkusten. OK vände sig vid årsskiftet 1967 1968 till
statens planverk med förfrågan huruvida verket med stöd av sin instmktion kunde
åtaga sig uppdraget att studera de olika konsekvenserna från plansynpunkt, som
etableringen av ett oljeraffinaderi med tillhörande oljehamn på den svenska
västkusten skulle medföra.

Enligt
Kungl. Maj:ts instruktion för statens planverk (1967: 329)1 åligger det
planverket bl. a. att insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter inom
dess verksamhetsområde, att i anslutning till den allmänna uppsikten över
planläggningen ge råd och vägledning för planläggningen, att verka för
samordning mellan planverkets och andra myndigheters föreskrifter, råd och
anvisningar som rör planläggningen. Planverket får biträda kommun eller
enskild med utlåtande, undersökning eller annat arbete om det är av allmänt
intresse för planläggningen. I sammanhanget bör erinras om att en arbetsgrupp
tillsatts inom kommunikationsdepartementet med uppgift att studera formerna
för en s. k. fysisk riksplanering. Till denna är enligt beslut den 9 oktober
1969 knuten en rådgivande expertgrupp. Vidare pågår sedan ett par år översyn
av byggnadslagstiftningen.

Med
hänsyn till att den av OK planerade anläggningen kunde väntas medföra långt gående
regionala inverkningar beträffande markanvändning, näringsliv,
tätortsutveckling och kommunikationer samt immis-sionsförhållanden, och frågan
sålunda måste bedömas vara av stort allmänt intresse för planläggningen,
beslöt planverket med stöd av sin instruktion att åtaga sig uppdraget. Enligt
det avtal som träffades med OK skulle planverkets utredning ej avse att leda
till ett ställningstagande för eller emot en etablering i vissa lägen, utan
främst söka klarlägga vissa för samhällsplaneringen väsentliga konsekvenser av
en lokalisering till platser som från teknisk synpunkt var möjhga. Utredningen
skulle också kunna ses som ett försök till vidgat samarbete mellan näringsliv
och samhälle i planerings- och lokaliseringsfrågor.

Resultatet
av utredningen överlämnades till OK och offentUggjordes i september 1968.

1
Ny instruktion har sedermera fastställts, se SFS 1970: 349.

s. 115 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 115

Efter planverkets utredning beslöt OK på grundval
av egna studier beträffande de tekniska och ekonomiska förutsättningarna att
närmare undersöka möjligheterna att kunna förlägga oljeraffinaderiet till Lysehalvön
vid Brofjorden. I samarbete med Lysekils stad bedrevs det vidare
planeringsarbetet, vilket resulterade i ett förslag till stadsplan för industriområde
vid Brofjorden (SjöbolHumlekärr) i Lysekil. Förslaget till stadsplan godkändes
av byggnadsnämnden i Lysekil i maj 1969. Planförslaget jämte övrigt
utredningsmaterial utställdes för granskning, varvid åtskilliga erinringar gjordes.
Sedan förslaget tillstyrkts av drätselkammaren antogs det av stadsfullmäktige
i Lysekil den 1 juli 1969. I anslutning härtill träffades ett
exploateringsavtal mellan staden och OK. Ärendet vidarebefordrades därefter
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för fastställelseprövning jämlikt
26 § byggnadslagen.

Länsstyrelsen
infordrade yttrande från en rad myndigheter. Synpunkter på frågan förelåg även
från flera organisationer, institutioner m. m. Flera av länsexperterna, bl.
a. länsarkitekten och överlantmätaren, var starkt kritiska mot den föreslagna
lokaliseringen.

Länsstyrelsen
tillstyrkte stadsplanen i yttrande den 1 december 1969 samt överlämnade frågan
om fastställelse av planen till Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet handlades inom
civildepartementet. Remissyttranden inhämtades från planverket och
naturvårdsverket, vilka avstyrkte förslaget, från arbetsmarknadsstyrelsen som
inte motsatte sig den föreslagna lokaliseringen men ifrågasatte förläggningen
av raffinaderiet till Lysekilsområdet med hänsyn till den lokala
arbetsmarknadens storlek, samt från kommerskollegium som ej hade något att
erinra mot förslaget.

Vidare
anmodades länsstyrelsen att bereda ägare och innehavare av fastigheter som
skulle beröras av markinlösen från Lysekils stads sida i samband med
stadsplanens antagande tillfälle att yttra sig. Åtskilliga yttranden inkom i
denna del.

Bland
övrigt utredningsmaterial kan nämnas yttrande från Föreningen Rädda Brofjorden
som bl. a. deklarerade, att en lokalisering av OK:s raffinaderi till Lysekil
endast kunde accepteras om en total sammanväg-ning, där regionens exklusiva
naturvärde och utomordentliga värden ur social naturvårdssynpunkt invägts till
sitt fulla värde, entydigt visade, att samhällsnyttan av OK-etableringen på
sikt eller i dagsläget blev så stor, att man över huvud taget inte kunde avstå
från densamma. Föreningen hänvisade till den pågående fysiska riksplaneringen,
vilken inom några år kunde förväntas komma att belysa problemen beträffande
mark- och vattenanvändning för landet i sin helhet.

Generaltullstyrelsen
yttrade sig till civildepartementet angående frågan om oljeskadeskydd inom
berörda vattenområden. Sjöfartsverket, som i yttrande till länsstyrelsen
uttalat att Brofjorden enligt verkets mening lämpade sig väl för
lokaliseringen i fråga med hänsyn till angörings-

s. 116 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 116

och
inseglingsförhållandena, vidhöll denna bedömning i skrivelse till
civildepartementet. Utöver vad som nu nämnts förelåg ett betydande utredningsmaterial
i departementet.

Redan
hösten 1968 bildades en interdepartemental arbetsgrupp med uppdrag att ställa
samman och bedöma tillgängligt material rörande frågan om lokalisering av ett
oljeraffinaderi till västkusten.

Arbetsgruppen,
som leddes först av numera generaldirektören Lars Peterson och därefter av
statssekreteraren Göte Svenson, bestod av tjänstemän från civil-,
kommunikations-, jordbruks-, inrikes- och industridepartementen (i princip
statssekreterarna). Flera beredningar och föredragningar inför statsråden
förekom. Efter en allmän beredning våren 1970 beslöts om införskaffande av en
del ytterligare utredningsmaterial.

Bl.
a. uppdrog Kungl. Maj:t den 14 maj 1970 åt sjöfartsverket att med anlitande
av erforderhg expertis skyndsamt tillhandahålla kompletterande underlag för
bedömning av inseglingsförhållandena för stora tankfartyg i Brofjorden. Till
beslutet om deima utredning var fogad en promemoria innehållande vissa
frågeställningar i ämnet. Detta ärende hade beretts inom
kommunikationsdepartementet.

Sjöfartsverkets
centralförvaltning avgav yttrande dagtecknat den 3 november 1970.
Sammanfattningsvis anförde verket, att framlagt material för bedömning av
Brofjorden från sjösäkerhetssynpunkt enligt verkets mening bekräftade verkets
tidigare ståndpunkt att Brofjorden väl lämpar sig för angöring av stora
tankfartyg och att något bättre hamnläge härför icke finns på västkusten.

Den
25 november 1970 utfärdades en kommuniké av följande innehåll:

Regeringen kommer att medge lokalisering till
Lysehalvön av det av OK planerade oljeraffinaderiet. Beslut om fastställelse av
stadsplan för industriområdet meddelas i fredagens konselj. Regeringens beslut
baseras på en långsiktig bedömning av markanvändningen på västkusten. Innebörden
av beslutet är att ytterligare ett industriområde öppnas på västkusten
samtidigt som återstående delar av kusten för framtiden hålls fria från sådana
verksamheter som står i konflikt med rörligt friluftsliv, fritidsbebyggelse och
naturvårdsändamål.

Konkurrensen
om mark och andra naturtillgångar i vårt land har skärpts under senare år. Det
gäller framför allt kusterna, där i första hand näringslivets intressen av bl.
a. goda hamimiöjligheter tävlar med anspråken på områden för rörligt
friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Som
ett led i regeringens förberedelser för en fysisk riksplanering har bl. a.
anspråken på mark för industriell utbyggnad inventerats. De gjorda
undersökningarna utvisar ett långsiktigt starkt expansionstryck i fråga om
flera industribranscher, för vilka kombinationen av naturresurser på västkusten
är särskilt viktig.

Enligt
regeringens bedömning är det nödvändigt att en del av dessa
lokaliseringsanspråk kan tillgodoses. Regeringen har med hänsyn till

s. 117 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 117

förutsebara behov av mark och hamnkapacitet för sådan
industri därför bedömt det som ofrånkomligt att ytterligare ett industriområde
öppnas på västkusten.

En huvudprincip för den fysiska riksplaneringen är att så
långt möjligt samla industri med besvärande omgivningspåverkan till ett
begränsat antal områden för att hålla större delar av kusten öppna för
friluftsliv och andra med industrin konkurrerande intressen. Områden som tas i
anspråk för industrialisering bör kunna erbjuda naturliga förutsättningar att
bli allsidiga industriområden. Uddevalla-Lysekilsområdet har p. g. a. dels
naturförutsättningarna, bl. a mycket goda möjligheter att anlägga en djuphamn
vid Lysehalvön, dels regionens goda utrustning i fråga om samhällsservice
bedömts ha gynnsamma förutsättningar att ta emot industri i ökad omfattning.

Regeringen har mot denna bakgrund bedömt det som önskvärt
att främja utvecklingen av en samplanerad industriregion baserad på Vänersborg,
Trollhättan, Uddevalla och Lysekil. Bakom ställningstagandet ligger en önskan
att efter hand tillföra detta område ökade sysselsättningsmöjligheter och
därigenom åstadkomma en mera balanserad fördelning av det industriella trycket
mot västkusten.

Diskussionen om lokaliseringen av ett nytt oljeraffinaderi
på västkusten har framför allt gällt två alternativa möjligheter, nämligen
Göteborgsregionen och Lysekils-Uddevallaregionen. Mot bakgrund av statsmakternas
uttalade målsättning att söka dämpa storstadstillväxten och önskvärdheten att
främja utvecklingen i mellersta Bohuslän har regeringen ansett sig böra
bifalla Lysekils stads förslag till stadsplan för ett industriområde i
anslutning till de goda hamnförutsättningarna i Brofjorden. De gynnsamma
inseglingsförhållandena för stort tanktonnage i Brofjorden talar dessutom såväl
ur allmän risksynpunkt som av säkerhetsskäl vid oljetransporter för att denna
hamnresurs kommer till utnyttjande.

Det har samtidigt i regeringens bedömning framstått som
önskvärt att området mellan Kungälv och Stenungsund samt öarna Orust och Tjörn
med kringliggande vattenområden undantas från industrialisering i större skala
med tanke på att invånarna i Stor-Göteborg har behov av relativt nära liggande
områden för frilulsliv. Kuststräckan LysekilStrömstad bör likaledes enligt
regeringens mening hållas fri från omfattande industrialisering för att även i
fortsättningen kunna tjäna fritidslivets intressen. Vidare förutsätter
regeringen att en utbyggnad av Lysekils-Uddevallaområdet sker så att Gullmarsfjordens
stora värde ur bl. a. vetenskaplig synpunkt inte äventyras.

Regeringens beslut förutsätter att erforderliga
säkerhetsanordningar för sjöfarten skapas i angörings- och inseglingsområdet
vid Brofjorden och att beredskapen mot oljeskador blir effektivt utformad.
Prövning enligt vattenlag och miljöskyddslag återstår. Därvid skall bl. a.
preciseras vilka krav på åtgärder som bör ställas för att motverka
föroreningar från den planerade industriella verksamheten.

Regeringen har i sina överväganden även beaktat industri-
och energipolitiska faktorer. På gmnd av sambandet mellan raffinaderiverksamhet
och petrokemisk industri krävs en nära utbyggnadssamordning för att uppnå
samhällsekonomiskt riktiga lösningar. Regeringen förutsätter att ett
kontinuerligt samråd etableras mellan OK och den petrokemiska industrin i syfte
att tillvarata alla möjligheter till samverkan.

8 Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 34

s. 118 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 118

Stadsplaneärendet avgjordes efter gemensam
beredning civildepartementet, kommunikationsdepartementet,
jordbruksdepartementet, inrikesdepartementet och industridepartementet i
konselj den 27 november 1970. Kungl. Maj:ts beslut har följande innehåll:

Med eget yttrande den 1 december 1969 har
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för Kungl. Maj:ts prövning och
fastställelse överlämnat ett av stadsfullmäktige i Lysekil den 1 juli 1969
antaget förslag till stadsplan för industriområde vid Brofjorden (SjöbolHumlekärr).
Planeringsrådet i länet har deltagit i länsstyrelsens handläggning av ärendet.

Förslaget,
som jämväl innehåller stadsplanebestämmelser, har angivits på en av
stadsbyggnadskontoret i staden och WAAB White Arkitektkontor AB i maj 1969
upprättad karta i två blad med därtill hörande beskrivning.

Av
den till förslaget fogade beskrivningen och övriga handlingar framgår att
planförslaget innebär utläggande av ett industriområde vid Brofjorden, avsett
för ett av Oljekonsumenterna OK, ekonomisk förening, planerat
oljeraffinaderi med därmed sammanhängande anordningar, att förslaget upptar
områden för råolje- och produkthamnar, att förslaget ingår som ett led i
förberedelser för öppnande av ett nytt industriområde samt att det har
föregåtts av ingående utredningar om tekniska, ekonomiska och miljömässiga
förhållanden.

Länsstyrelsen
har vid sitt yttrande fogat bl. a. av länsstyrelsen inhämtade yttranden från
sjöfartsverkets centralförvaltning, statens brandinspektion, chefen för
tullverkets västra kustdistrikt, länsarkiteken och överlantmätaren, ävensom
till byggnadsnämnden i Lysekil inkomna yttranden från
fortifikationsförvaltningen, riksantikvarieämbetet, domänverket och
samarbetsnämnderna i Lysekils kommunblock, Tanumshede kommunblock. Gravarnes kommunblock
och Orusts kommunblock. Länsstyrelsen har vidare överlämnat yttrande av
naturvårdsrådet i länet samt till byggnadsnämnden och länsstyrelsen inkomna
skrivelser från ett stort antal ägare till fastigheter inom och utom
planområdet, andra privatpersoner och Föreningen Rädda Brofjorden.

Åke
Karlsson, såsom ombud för ett stort antal markägare, ävensom O. Lagerholm,
Rickard Svensson m. fl., Alice Lundström och Dennis Rosshammar har förmält sig
anföra besvär över länsstyrelsens åtgärd den 1 december 1969 att överlämna nu
ifrågavarande stadsplaneförslag till Kungl. Maj:t för fastställelseprövning.

Genom
civildepartementets försorg har yttranden över planförslaget inhämtats från
statens planverk, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium
och generaltullstyrelsen.

Sjöfartsverket
har överlämnat en på verkets uppdrag gjord utredning jämte eget kompletterande
yttrande.

Efter
särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t har sjöfartsverket därefter utfört
ytterligare utredningar rörande inseglingsförhållanden m. m. som överlämnats
med en sammanfattande skrivelse från verket.

I
ärendet har vidare ingivits skrivelser från Lysekil, OK, organisationer och
enskilda.

Rörande
hamnarna framgår av handlingarna att OK och Lysekil är ense om bl. a. följande.
Hamnarna skall ägas av OK, som skall göra ansökan enUgt vattenlagen om
förklaring att oljehamnen skall vara allmän hamn. OK är skyldig att på begäran
av Lysekil ge andra impor-

s. 119 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 119

törer
av råolja rätt att nyttja oljehamnen. Lysekil äger rätt att bygga ut hamnens
kapacitet för import av råolja, därest OK förklarar sig ovillig härtill.

Kungl. Maj:t, som finner länsstyrelsens åtgärd att
överlämna planförslaget till Kungl. Maj:t för fastställelse icke vara av
beskaffenhet att kunna särskilt överklagas, upptar icke av Karlsson m. fl.
hämtinnan anförda besvär till prövning.

Kungl.
Maj:t fastställer, jämlikt 26 § byggnadslagen, det underställda
stadsplaneförslaget.

Brofjordenfrågan diskuterades under förra årets
höstriksdag dels innan regeringens kommuniké den 25 november 1970 och dels
efter densamma. Den 6 november 1970 besvarade sålunda chefen för civildepartementet,
statsrådet Lundkvist, en interpellation av herr Ahlmark (fp). Angående
innehållet i interpellationen, statsrådets svar samt de synpunkter på frågan
som lämnades i riksdagsdebatten hänvisas till riksdagens protokoll, andra
kammaren, nr 36 s. 90112.

Statssekreteraren
i civildepartementet, Göte Svenson, som enligt uppgift haft huvudansvaret för
samordning av ärendets beredning inom kanslihuset, föredrog Brofjordenärendet
inför den socialdemokratiska gruppen den 24 november 1970 eller i omedelbar
anslutning till regeringens kommuniké. Vid en av statsråden Lundkvist och
Norling anordnad presskonferens angående Brofjordenbeslutet lämnade Svenson en
redogörelse för de undersökningar och bedömningar som förgått beslutet i
ärendet. Den 3 december 1970 slutligen besvarade statsrådet Lundkvist en enkel
fråga av herr Brundin (m) ställd till statsministern om offentliggörande av
beslutsunderlaget för regeringens beslut om Brofjorden. Beträffande innehållet
i statsrådets svar samt vad som därefter yttrades i riksdagsdebatten hänvisas
till riksdagens protokoll den 3 december 1970, första kammaren, nr 41 s. 34.

Genom
Kungl. Maj:ts beslut i stadsplanefrågan har det av stadsfullmäktige i Lysekil
den 1 juli 1969 antagna förslaget till stadsplan för industriområde vid
Brofjorden fastställts. Planen innebär utläggande av ett industriområde vid
Brofjorden, som är avsett att användas av OK för uppförande av ett planerat
oljeraffinaderi och därmed sammanhängande anordningar, bl. a. område för
råolje- och produkthamnar. Rörande hamnarna har antecknats i beslutet att OK
och Lysekil bl. a. är ense om att hamnarna skall ägas av OK, som skall göra
ansökan enligt vattenlagen om förklaring att oljehamnen skall vara allmän hamn.

Enligt
regeringskommunikén baseras beslutet i stadsplanefrågan på en långsiktig
bedömning av markanvändningen på västkusten. Innebörden av beslutet är
enligt kommunikén att ytterligare ett industriområde öppnas på västkusten
samtidigt som återstående delar av kusten för framtiden hålles fria från sådana
verksamheter som står i

s. 120 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 120

konflikt med rörligt friluftsliv, fritidsbebyggelse och
naturvårdsändamål. Beslutet förutsätter vidare enligt kommunikén att
erforderliga säkerhetsanordningar för sjöfarten skapas i angörings- och
inseglingsområdet vid Brofjorden och att beredskapen mot oljeskador blir
effektivt utformad. Det erinras om att prövning enligt vattenlagen och
miljöskyddslagen återstår. Därvid skall bl. a. preciseras vilka krav på
åtgärder som bör ställas för att motverka föroreningar från den planerade
industriella verksamheten.

Beträffande den prövning som enligt
vattenlagen kan komma till stånd i fråga om de planerade anläggningarna vid
Brofjorden kan i sammanhanget erinras om att i princip alla åtgärder som
innebär byggande i vatten skall prövas av vattendomstol. Enligt 2 kap. 1 §
vattenlagen avses sålunda med byggande i vatten uppförande av damm, bro,
brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom fyllning eller pålning i
vattendrag, sjö eller mindre vattensamling eller havet eller på land så nära
strandbädden, att inverkan kan ske på vattenståndet. Till byggande i vatten
hänförs också bortledande av vatten ur vattenområde, grävning och sprängning i
vattenområde samt annan åtgärd till förändring av vattnets djup eller läge.
Inom begreppet vattenbyggnadsföretag faller bl. a. intag av kylvatten från
havet eller annat vattenområde. Även utläggning av ledning i vatten i samband
med avloppsföretag kan innebära byggande i vatten.

Allmänt gäller vid prövning enligt vattenlagen att byggnad
i vatten skall göras så, att ändamålet utan oskälig kostnad kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan. Vid vattendomstol skall sålunda en
prövning av företagets tillåtlighet äga rum enligt vissa i vattenlagen angivna
grunder. Dels är det fråga om en bedömning av företagets ekonomiska
tillåtlighet en avvägning mellan den ekonomiska nyttan av företaget å ena
sidan och företagets skadeverkningar i olika hänseenden på annan tillhörig
egendom å andra sidan. Vidare innebär vattenlagens regelsystem att
vattendomstol inte får ge tillstånd till vattenbyggnadsföretag även om det
uppfyller de ekonomiska förutsättningarna om det kan befaras medföra vissa mer
betydande skador ur allmän synpunkt. Skulle ett byggande i vatten ha till följd
bl. a. att ett avsevärt antal personer berövas sina bostäder, att fiskeri-
eller annan näring av större betydelse lider väsentligt förfång, eller att
befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade får
tillstånd inte ges. Detsamma gäller om genom byggande i vatten skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad
trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att
befara.

Prövas emellertid byggnad i vatten vara av synnerlig
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt
kan Kungl.

s. 121 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 121

Maj:t trots ovannämnda hinder efter hemställan av
vattendomstol lämna medgivande till byggnaden.

Avgöranden som fattas av vattendomstol kan överklagas i
vatten-överdomstolen (del av Svea hovrätt) och därefter i högsta domstolen.
Ärenden som underställts av vattendomstolen handläggs av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Det bör anmärkas att Kungl. Maj:t beträffande vissa större
sjösystem, t. ex. Vänern, Vättern, Mälaren, Siljan samt vattenreglering av
större omfattning över huvud taget förbehållit sig rätten att pröva om hinder
mot företaget möter (VL 4: 14). Sådan prövning verkställdes i fråga om
exempelvis Vindelälvens reglering.

Genom miljöskyddslagstiftningen från 1969 har tillkommit
mer genomgripande regler än tidigare bl. a. när det gäller industriföretagens
inverkan på den yttre miljön. Miljöskyddslagen (1969: 387) är tilllämplig på
åtgärder som kan medföra vatten- eller luftföroreningar, buller, skakning, ljus
eller annat sådant. Åtgärd eller användning som omfattas av lagen kallas
miljöfarlig verksamhet. Utöver bestämmelserna i miljöskyddslagen gäller om
miljöfarlig verksamhet vad som föreskrivs i hälsovårds-, byggnads- och
naturvårdslagstiftningen eller i annan lagstiftning, bl. a. vattenlagen. I
stor utsträckning gäller koncessionsplikt, där tillståndsprövningen ankommer på
koncessionsnämnden för miljöskydd. I miljöskyddskungörelsen (1969: 388)
uppräknas en rad fabriker och andra inrättningar, t. ex. fabrik för raffinering
av oljor eller fetter, där tillstånd krävs. Naturvårdsverket kan efter
prövning i varje särskilt fall ge dispens från koncessionsplikten, varvid
verket skall ange de villkor som måste följas i fråga om reningsåtgärder m. m.

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av
väsentlig betydelse, även om skäliga försiktighetsmått iakttages, får verksamheten
utövas endast om särskilda skäl föreligger. Innebär den befarade olägenheten
att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt
försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller
att liknande allmänt intresse skadas avsevärt, får verksamheten ej utövas. Från
detta förbud kan dock Kungl. Maj:t medge dispens om verksamheten är av
synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt.

Har koncessionsnämnden prövat ett ärende enligt lagen får
talan föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet bl. a. av naturvårdsverket för
bevakande av allmänna intressen. Finner koncessionsnämnden att hinder mot tillstånd
möter med hänsyn till ovannämnda allmänna intressen men att
dispensförutsättningar enligt lagen föreligger, skall nämnden underställa
frågan Kungl. Maj:ts avgörande.

Ersättningsfrågor i anledning av miljöfarlig verksamhet
behandlas av fastighetsdomstol (innehållande bl. a. teknisk och juridisk
expertis). Sådana mål kan fullföljas i hovrätt och högsta domstolen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 122

Efter den lämnade redovisningen av bestämmelser i
bl. a. vattenlagen och miljöskyddslagen torde kunna konstateras att åtskilligt
utredningsarbete återstår innan ett slutligt ställningstagande till
Brofjordenprojek-tet kan göras. Regeringskommunikén har visserligen formulerats
som ett medgivande i princip till lokalisering av det planerade oljeraffinaderiet
till Lysehalvön vid Brofjorden. Formellt är det dock endast fråga om beslut i
en till Kungl. Maj:ts prövning underställd stadsplanefråga. I
regeringskommunikén har också framhållits att prövning enligt vattenlag och
miljöskyddslag återstår. Till detta kommer de i kommunikén angivna
förutsättningarna för anläggningens förläggning till Lysehalvön, nämligen att
erforderliga säkerhetsanordningar för sjöfarten skapas i angörings- och
inseglingsområdet vid Brofjorden och att beredskapen mot oljeskador blir
effektivt utformad.

Beträffande
slutligen handläggningen av "liknande" ärenden hos Kungl. Maj:t kan
nämnas lokaliseringen av pappersmassafabrik till Värö på västkusten. Detta
ärende handlades hos Kungl. Maj:t i fråga om rätt för vederbörande aktiebolag
att få förvärva erforderlig mark för anläggningarna. Kungl. Maj:t gav
tillstånd till markförvärvet men uttalade att man därigenom inte tagit
ställning till frågan om företagets tillåtlighet såvitt gällde
föroreningsrisker vid utsläpp av industriellt avloppsvatten m. m. Frågan om
utbyggnad av Vindelälven handlades som tidigare nämnts av Kungl. Maj:t enligt
vattenlagen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 123

Bilaga
9

PM
ang. fråga om lagstiftning mot krigspropaganda

I december 1966 antog Förenta Nationernas
generalförsamling två konventioner, den ena om medborgerliga och politiska
rättigheter och den andra om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Sverige har undertecknat konventionerna men ännu inte ratificerat dem. Frågan
om ratifikation är f. n. föremål för prövning hos Kungl. Maj:t. Det är enligt
uppgift inte bestämt om proposition i ratifikationsfrågan kommer att föreläggas
årets riksdag. I konventionen om medborgerUga och politiska rättigheter har i
artikel 20 första stycket tagits upp ett stadgande om att all propaganda till
förmån för krig skall vara förbjuden i lag.

Överläggningar
angående de båda FN-konventionerna har ägt rum mellan de nordiska länderna. Den
1516 september 1969 sammanträffade sålunda i Köpenhamn tjänstemän från
justitie- och utrikesdepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige
även Island var representerat och diskuterade en rad frågor sammanhängande
med eventuell ratifikation från de nordiska ländernas sida av konventionerna i
fråga. Bl. a. avhandlades spörsmålet om förbud mot krigspropaganda. Ytterligare
överläggningar förekom under vintern och våren 1970 i samband med de
kontaktmöten som regelmässigt äger rum på tjänstemannanivå mellan länderna. I
Sverige utarbetades därefter på uppdrag av justitieministern, som samrått med
utrikesministern, en promemoria angående lagstiftning om förbud mot
krigspropaganda (stencil Ju 1970: 19). Syftet med promemorian var att undersöka
de lagtekniska förutsättningarna att stadga förbud mot krigspropaganda i
svensk rätt. Utgångspunkten för arbetet och de förslag som lades fram i
promemorian var att Sverige skulle ratificera konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter utan förbehåll beträffande artikel 20 första stycket. I
promemorian (s. 14) anfördes bl. a. följande:

Vid överläggningar mellan representanter för de
nordiska ländernas justitie- och utrikesdepartement har diskuterats frågan
vilka förbehåll länderna avser att göra vid ratifikation av bl. a. den
internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Därvid har enighet nåtts om att förbehåll inte bör göras mot bestämmelserna i
art. 20 om krigspropaganda. Utgångspunkten för de förslag som läggs fram i det
följande är också att Sverige ratificerar konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter utan förbehåll beträffande artikel 20 första stycket.

s. 124 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 124

Promemorian utmynnade i förslag
till ett nytt stadgande i brottsbalken om straffpåföljd för den som
offentligen hetsar till angreppskrig. Vidare föreslogs ett tillägg till 7 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen innefattande straffsanktion för krigspropaganda i
tryckt skrift.

Promemorian, som färdigställdes i juli 1970, remitterades
till JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, ÖB
och Radionämnden. Vidare bereddes en rad organisationer m. m. tillfälle att
yttra sig, nämligen LO, Arbetsgivareföreningen, SACO, TCO, SR, Sveriges
advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och tingsdomare. Svenska
journalistförbundet, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Sveriges författareförening. Svenska bokförläggareföreningen, Sveriges Radio,
Svenska filminstitutet. Föreningen Sveriges filmproducenter och Svenska
teaterförbundet.

Remisstiden utgick den 15 september 1970. Någon tid
dssförinnan, eller den 18 augusi 1970, hade ånyo hållits ett sammanträde på
tjänstemannanivå i Stockholm mellan representanter för de nordiska
justitie-och utrikesdepartementen angående olika spörsmål som sammanhängde med
tillträde till de två konventionerna. Beträffande frågan om förbudet mot
angreppskrig var utgångspunkten för överläggningarna fortfarande, att länderna
skulle ratificera konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter utan
förbehåll för artikel 20 första stycket.

Utfallet av remissbehandlingen av justitiedepartementets
promemoria uppvisade delade meningar om den ifrågasatta lagstiftningen. Bl. a.
var företrädarna för press och radio kritiska mot förslaget.

Under hösten 1970 förekom i Sverige en ganska livlig
pressdebatt i frågan om förbud mot krigspropaganda, varvid stark kritik
riktades mot tanken att införa sådan lagstiftning i Sverige.

I riksdagen besvarade justitieministern den 5 november
1970 en enkel fråga av herr Ahlmark (fp) om regeringen skulle komma att föreslå
förbud mot krigspropaganda i enlighet med justitiedepartementets promemoria.
Justitieministern svarade, att han inte ämnade föreslå någon sådan
lagstiftning. Angående vad som yttrades i riksdagsdebatten hänvisas till andra
kammarens protokoll den 36 november 1970 (nr 36 sid. 77 ff.)

I det norska statsrådet beslöts den 30 oktober 1970 att
framlägga proposition om en straffbestämmelse mot krigspropaganda i anslutning
till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Den 4 december
1970 framlades därefter proposition om ratifikation av nämnda konvention.
Emellertid beslöt det norska statsrådet den 12 februari 1971 att
strafflagspropositionen om förbud mot krigspropaganda skulle tas tillbaka. I
det sammanhanget erinrades om att frågan dryftats vid gemensamma nordiska
departementsöverläggningar, vilka i allt väsentligt lett fram till samstämmiga
ståndpunkter men att den svenske justitieministern därefter offenthgen
meddelat, att den svenska regeringen hkväl

s. 125 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 125

inte
hade för avsikt att föreslå någon straffbestämmelse i svensk lag angående
krigspropaganda. Vidare uppgavs att den danska regeringen hade framlagt en
lagproposition i samma ämne, att propositionen hade behandlats en gång i
folketinget och att den var föremål för behandling i kommitté. Det danska
lagförslaget hade mött visst motstånd under den första behandlingen. Frågan om
ratifikation av konventionen i fråga har enligt uppgift ännu inte behandlats i
Finland.

s. 126 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 126

Bilaga
10

PM
ang. kungörelse om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter m. m.

Den 13 november 1970 utfärdade Kungl. Maj:t
kungörelsen (1970: 641) om begränsning i myndighets rätt att meddela
föreskrifter, anvisningar eller råd. Kungörelsen skulle träda i kraft dagen
efter den utkommit från trycket i Svensk författningssamling, vilket skedde
den 9 december 1970.

Kungörelsen
innehåller följande två paragrafer:

1 §

Myndighet,
som på grund av allmän bestämmelse eller särskilt beslut som meddelats av
Kungl. Maj:t kan ge föreskrifter, anvisningar eller råd, får ej utan att
underställa Kungl. Maj:t frågan ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar
eller råd, som kan påverka gällande standard eller tillämpade normer och som i
väsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar.

Första
stycket gäller ej om Kungl. Maj:t förordnar annat för särskilt fall eller på
särskild framställning meddelar undantag för visst verksamhetsområde.

2 §

Det åligger riksrevisionsverket att inom ramen för
den av verket bedrivna förvaltningsrevisionen särskilt följa sådan verksamhet
av myndigheterna som avses i 1 § och därvid bedöma de kostnadsmässiga konsekvenserna
av verksamheten.

Enligt uppgift från finansdepartementet togs
initiativet till bestämmelserna inom detta departement. Sedan förslag till kungörelse
upprättats och synpunkter på förslaget inhämtats på sedvanligt sätt från övriga
departement ("delning") behandlades frågan vid allmän beredning,
varefter beslut om kungörelse fattades i konselj.

Det
förekommer på en rad områden, t. ex. beträffande bostadsbyggandet,
skolväsendet, försvaret och socialväsendet, att de centrala ämbetsverken och
myndigheterna under dessa av Kungl. Maj:t bemyndigats utfärda föreskrifter,
anvisningar och råd som kan medföra kostnader av olika slag för stat, kommun och
enskilda. Det kan vara fråga om villkor av olika slag för erhållande av
bostadslån, statsbidrag till skolor, vårdhem etc. Kungörelsens syfte har
uppgivits vara att ge Kungl. Maj:t möjlighet att följa och styra utvecklingen
och hindra kostnadsökningar inom sådana sektorer som bedöms ha lägre
prioritetsgrad än andra. Det är inte minst med hänsyn till kommunernas
intressen som behovet av denna möjlighet för Kungl. Maj:t har ansetts särskilt
angelägen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 127

Som framgår av 1 § avser kungörelsen endast sådana
bestämmelser eller beslut som meddelats av Kungl. Maj:t. Har bestämmelser om vederbörande
myndighets befogenhet beslutats av riksdagen är kungörelsen inte tillämplig.

Hittills
har det enligt uppgift inte förekommit att någon myndighet underställt Kungl.
Maj:t fråga om ändrade eller nya föreskrifter. Det åligger riksrevisionsverket
att följa utvecklingen, men det skall ankomma på varje enskild myndighet att
fullgöra underställningsplikten. Hos Kungl. Maj:t skall därefter ske en
granskning av ifrågasatta ändringar. Denna granskning avses i första hand äga
rum inom det fackdepartement, varunder myndigheten lyder.

Kungl.
Maj:t kan förordna om undantag från underställningsplikten för särskilt fall
eller generellt för visst verksamhetsområde.

s. 128 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 128

Bilaga 11

PM ang. utredning av tobaksfrågan

Sedan den 1 juli 1961 är såväl
importen av färdiga tobaksvaror som den inhemska handeln med sådana varor fri.
Statens monopol på tillverkning av tobaksvaror slopades vid utgången av 1966.
Några inskränkningar i rätten att göra reklam för tobaksvaror föreligger inte.
Ej heller finns föreskrifter om varudeklaration i samband med försäljning av
tobaksvaror. Försäljningen av cigarretter har ökat under senare år; 1968 såldes
8 700 milj. och 1969 drygt 10 100 milj. cigarretter. Konsumtionen av övriga
tobaksvaror har hållit sig mera konstant.

Såväl i Sverige som utomlands har i många sammanhang
diskuterats tobaksrökningens skadeverkningar. Världshälsoorganisationen har vid
upprepade tillfällen under senare år understrukit främst cigarrettrökningens
stora risker från hälsosynpunkt.

Frågor rörande tobaksrökning har behandlats i den svenska
riksdagen vid ett flertal tillfällen. 1 anledning av motioner vid 1968 års
riksdag med förslag till olika åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
uttalade andra lagutskottet, som inhämtat yttrande över motionerna från
socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan och Svenska
tobaksaktiebolaget, att utskottet kommit till den uppfattningen att hela
frågekomplexet beträffande konsumtionen av tobaksvaror borde bli föremål för
utredning (2LU 1968: 48).

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen och föranledde
skrivelse till Kungl. Maj:t, vilken överlämnades till finansdepartementet
(rskr. 338).

Under 1969 års höstriksdag besvarades en enkel fråga till
finansministern om när den av riksdagen begärda utredningen skulle tillsättas.
I svaret framhölls att regeringen med hänsyn till tryckfrihetsförordningen
ansett att man borde åstadkomma begränsningar av reklamen (härvidlag avsågs
reklam beträffande tobak, sprit och öl) genom överenskommelse med de
marknadsförande företagen i fråga. Avsikten var att avvakta resultatet av dessa
förhandlingar innan den begärda utredningen tillsattes.

Även vid 1970 års riksdag
motionerades i tobaksfrågan. Andra lagutskottet anknöt i sitt utlåtande (1970:
35) bl. a. till Väridshälsoorga-nisationens synpunkt på tobaksrökningens faror
och fann det angeläget att den 1968 begärda utredningen snarast kom till stånd.
Konstitutions-

s. 129 Kontrollera mot PDF

KU 1971:
34 129

utskottet hade tidigare behandlat motioner som syftade
till undanröjande av de tryckfrihetsrättsliga hinder, som kunde föreligga mot
reklamförbud beträffande tobak. I sitt utlåtande (1970: 26) hänvisade
konstitutionsutskottet till att regeringen enligt ett av statsrådsberedningen
utfärdat pressmeddelande avsåg att tillsätta en utredning för undersökning av vilka
ändringar som behövde göras i gällande grundlag för att förbud mot reklam för
alkohol och tobak skulle kunna genomföras. Andra lagutskottet anförde i
anslutning härtill att något hinder enligt utskottets mening ej kunde anses
föreligga mot att utredningen av frågekomplexet i stort bedrevs parallellt med
den av regeringen aviserade utredningen som omnämnts i konstitutionsutskottets
utlåtande.

I Kungl. Maj:ts skrivelse (1971: 3) till riksdagen med
redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser har
anmälts att riksdagsskrivelsen den 19 november 1968 med anledning av motionerna
om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen m. m. jämte lagutskottets
utlåtande 1968: 48 och motionerna den 4 december 1970 överlämnats till
utredningen om enhetlig reglering i grundlag i massmedier m. m. samt att
riksdagsskrivelsen därmed var slutbehandlad.

Chefen för finansdepartementet besvarade den 21 januari
1971 två till chefen för socialdepartementet ställda enkla frågor dels av herr
Wikström (fp) om när regeringen avser att tillsätta den utredning i
tobaksfrågan som 1968 och 1970 års riksdagar begärt, dels av herr Öhvall (fp)
om särskilda åtgärder kominer att vidtas med anledning av framlagda nya
forskningsrapporter om tobaksrökningens skadeverkningar. Finansministern
hänvisade i sitt svar till att frågan om tobaksreklamen överlämnats till
ovannämnda utredning om en enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i
massmedier m. m.

Vid årets riksdag har väckts motioner i tobaksfrågan dels
av herr Romanus (fp) m.fl. om regler för rökning i riksdagshuset (1971:87) över
vilken motion konstitutionsutskottet avgivit betänkande 1971: 14 och som
riksdagen förklarat besvarad med vad utskottet anfört, dels av fru Anér (fp) m.
fl. om tillsättande av begärd utredning angående åtgärder för att minska
tobakskonsumtionen (1971: 245) och dels av herr Möller i Göteborg (fp) m. fl.
om förbud mot rökning i offentliga lokaler (1971: 761). Sistnämnda två
motioner, som hänvisats till socialutskottet, har ännu inte behandlats av
riksdagen.

Nationalföreningen för upplysning om tobakens
skadeverkningar har uppvaktat socialministern. Föreningen har begärt att en
statlig utredning tillsätts för att utreda vad som kan göras för att minska
tobaksrökningen i Sverige.

Enligt konseljbeslut den 12 mars 1971 har åt
socialstyrelsen uppdragils att med utgångspunkt i rapporter frän
världshälsoorganisationen och med beaktande av vad som anförts i en av
Nationaiför-

s. 130 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 130

eningen
for upplysning om tobakens skadeverkningar den 11 mars 1971 överlämnad
skrivelse dels redovisa en allsidig medicinsk undersökning rörande
tobakskonsumtionen och i anledning härav vidtaga åtgärder, dels framlägga
förslag till de ytterligare åtgärder inom socialstyrelsens verksamhetsområde
som styrelsen finner erforderliga.

s. 131 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 34 131

Innehållsförteckning

Granskningsarbetets
uppläggning och organisation 1

Översikthg redovisning av
statsrådsprotokollens innehåll m. m. 2

Utskottets granskning 3

1.
Statsrådsprotokollens
offentliggörande och tillhandahållande 3

2.
Publicering av konseljbeslut
och vissa informationsfrågor 5

3.
Frågor rörande Kungl. Maj:ts
dispensgivning 9

4.
Utgivningen av Svensk
författningssamling 15

5.
Avlämnandet av Kungl. Maj:ts
propositioner till riksdagen 17

6.
Expedieringen av regleringsbrev 18

7.
Övriga ärenden 19 Närvarande 20 Reservationer och särskilda yttranden 21

Bilaga
1. Konseljärenden åren 1969 och 1970. Tabellarisk översikt 24

Bilaga 2. Förordnanden enligt § 5 regeringsformen samt omfördelning

m.
m. av ärenden mellan statsdepartementen under år 1970 26

Bilaga 3. Av departementsutredningen under tiden 1.5.19701.4.1971

avlämnade promemorior 27

Bilaga 4. Tider för statsrådsprotokollens överlämnande till konstitu

tionsutskottet år 1971 28

Bilaga 5. PM ang. regeringens dispenspraxis i ärenden rörande

återkallelse
av körkort 30

Bilaga 6. Sammanställning av vissa dispensärenden m. m. som

handlagts av Kungl. Maj:t
under år 1970 92

Bilaga 7. Sammandrag av PM
ang. prisstoppet m. m. 108

Bilaga 8. PM ang.
Brofjordenfrågans behandling 114

Bilaga 9. PM ang. frågan
om lagstiftning mot krigspropaganda 123

Bilaga 10. PM ang. kungörelse om begränsning i myndighets rätt

att meddela föreskrifter
m. m. 126

Bilaga 11. PM ang.
utredning av tobaksfrågan 128

MARCUS BOKTR. STHLM IWI 710024

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.