Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motioner angående parlamentarisk medverkan i det statliga planeringsarbetet
1971 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:KU50, Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motioner angående parlamentarisk medverkan i det statliga planeringsarbetet
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets
betänkande nr 50 år 1971 KU 1971: 50
Nr 50
Konstitutionsutskottets
betänkande i anledning av motioner angående parlamentarisk medverkan i det
statliga planeringsarbetet.
I detta betänkande behandlas motionen 1971: 112 av
herr Helén m. fl. (fp) i viss del (hemställan under andra att-satsen) och
motionen 1971: 1150 av herr Ahlmark m. fl. (fp).
Hemställan avser
i motionen 1971: 112 i här
aktuell del: »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer-- att
en parlamentarisk utredning snarast
tillsättes om hur
riksdagens inflytande över planeringsprocesserna kan öka också vid de tidiga
urvalen av planeringsalternativ»; samt
i
motionen 1971: 1150: »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att en
parlamentarisk utredning snarast tillsätts för att utarbeta modeller för
parlamentarisk insyn i och påverkan på planeringsprocesser redan vid de tidigare
urvalen av planeringsalternativ».
Tidigare
behandling av angränsande fråga
Genom prop. 1970: 97 beredde Kungl. Maj:t riksdagen
tillfälle att yttra sig över ett nytt system för planering och budgetering inom
försvaret, för vilket redogörelse lämnades i propositionen.
I
detta nya system, vilket förberetts sedan lång tid, läggs ökad vikt vid
långsiktigheten, varvid särskild uppmärksamhet riktas mot att precisera de
långsiktiga målen för försvaret. Utgångspunkt för planeringen är s. k.
miljöstudier med olika tidsperspektiv och inriktning, vilka syftar till att
skissera den internationella utvecklingen i olika avseenden. Systemet innebär
en planering av alternativa utvecklingar i fråga om försvarets omfattning och
sammansättning i stort. Planeringsarbetet sammanfattas i s. k. perspektivplaner
som är avsedda att sträcka sig femton år framåt i tiden. För handlandet på kort
sikt upprättas femåriga rullande programplaner som redovisar försvarets
utveckling materiellt, organisatoriskt och personellt under den närmaste
femårsperioden. Härtill kommer s. k. systemplaner, vari redovisas särskilt
resurskrävande objekt, t. ex. nya vapensystem.
Propositionen om det nya planeringssystemet för
försvaret behandlades av statsutskottet, som tillstyrkte förslaget (SU 1970:
203). Riksdagen följde utskottet (rskr 1970: 420). I samband med propositionen
behand-
niksdagen
1971. 4 saml. Nr 50
KU 1971:
50 2
lades motionen 1970:1: 1261 av herr Lindblad (fp), vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle beg"ära
utredning om riksdagens och parlamentarikers roll i det nya planeringssystemet
inom försvaret.
Statsutskottet uttalade följande i anledning av motionen
1970:1: 1261 (SU 1970: 203 s. 6-7):
Den fråga om riksdagens och
parlamentarikers roll i det nya planeringssystemet som tas upp i motionen 1:
1261 är av stort intresse vid bedömningen av det nya planeringssystemet. Detta
synes medge en god parlamentarisk insyn såväl i grundläggande säkerhetspolitiska
och för svarspolitiska frågor och valsituationer som beträffande den planering
som har direkt samband med försvarets resursbehov och effektivitet. Utskottet
anser att dessa möjligheter bör tas till vara.
1 motionen antyds två möjligheter för riksdagen att delta
i planeringssystemet. Tidiga parlamentariska försvarsutredningar sägs vara en
möjlighet, förstärkt utskottsbehandling för att följa miljöstudier och
per-spektivplanearbete en annan. Motionen utmynnar i förslag om en särskild
utredning av frågan. Uppdraget sägs eventuellt kunna ges till den nu arbetande
försvarsutredningen.
Försvarsutredningen skall enligt sina direktiv ta del av
det material som kommer fram genom miljöstudier, perspektivplanering och programplanering
och bl. a. på grundval av detta material överväga inriktningen av den svenska
säkerhetspolitiken och försvarspolitiken. Som utskottet i annat sammanhang har
konstaterat (SU 1970: 33) torde alltså det viktigaste materialet för
försvarsutredningen bli perspektivplanerna och det underlag i övrigt som kommer
fram genom arbetet inom det nya planeringssystemet.
Utskottet finner det vara lämpligt att riksdagens roll i
det nya planeringssystemet närmare penetreras. Om detta skall ske genom
ytterligare direktiv till försvarsutredningen eller om erforderlig utredning
skall ske på annat sätt får ankomma på Kungl. Maj:t att bedöma. Denna
utskottets ståndpunkt bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Statsutskottet hemställde i denna
del att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om riksdagens roll i det nya planeringssystemet. Riksdagen
följde utskottet (rskr 1970; 420).
Den är 1970 tillkallade nya utredningen rörande del
militära försvarets och civilförsvarets utveckling m.m. (Fö 1971: 16) har
genom till-läggsdirektiv den 14 januari 1971 fått i uppdrag att överväga
riksdagens roll i det nya systemet för planering och budgetering inom
försvaret. Förslag härom skall lämnas i sådan tid att frågan kan underställas
1972 års riksdag.
Vissa pågående utredningar
I gnmdlagberedningens uppgifter
ingår bl. a. vissa frågor rörande statens budget. I direktiven i denna del
erinrar föredraganden, chefen för justitiedepartementet, om att
författningsutredningens förslag till
KU 1971: 50 3
bestämmelser
i regeringsformen om den staUiga utgiftsregleringen frånsett ett stadgande
som rör löpande budgetår endast behandlar den utgiftsreglering, som äger rum
inom statsbudgetens ram för det närmast följande budgetåret. 1 praxis har
emellertid riksdagen utan stöd i grundlag sedan länge ansetts äga befogenhet
att fatta utgiftsbeslut, som avser eller kan avse längre tid än närmast
följande budgetår. Med hänsyn till de starkt föråldrade bestämmelserna om
finansmakten som vår nuvarande regeringsform innehåller, är det uttalas det i
direktiven förklarligt att denna befogenhet hittills inte ansetts behöva
något positivt stöd i grundlag. Detta skäl för en praxis vid sidan av
grundlagen bortfaller enligt direktiven, om en modern grundlag kommer till
stånd. 1 en sådan grundlag synes man därför inte kunna underlåta att skapa en
författningsmässig grundval för en i praktiken så viktig befogenhet som det här
gäller.
Enligt
grundlagberedningens direktiv skulle beredningen även pröva om vissa
bestämmelser på budgeträttens område borde meddelas i annan lag än grundlag,
och om så befanns lämpligt, utarbeta förslag till sådan lag. De frågor som
därvid avsågs gällde bl. a. budgetens uppställning och utformning,
anslagstyperna, investeringsstater och investeringsplaner, avskrivning och
redovisning samt budgetutjämningsfonden.
Är
1969 tillkallades en utredning för översyn av det statliga budgetsystemet,
budgetutredningen. I direktiven för denna utredning erinrar föredraganden,
chefen för finansdepartementet, om de frågor rörande statens budget, som skulle
utredas av grundlagberedningen. Efter att ha samrått med chefen för
justitiedepartementet uttalar föredraganden bl. a. att frågor beträffande
statsbudgeten liksom hittills endast bör grundlagfästas i den mån de har direkt
samband med regeringens och riksdagens befogenheter. Vid utarbetandet av
förslag till sådana grundlagsbestämmelser bör beredningen och
budgetutredningen samråda. Spörsmålet om en rättslig reglering i annan form av
vissa budgetfrågor bör naturligen anstå tills dessa frågor prövats i sitt
budgetpolitiska sammanhang inom budgetutredningen. Dessa frågor bör därför
undantas från grundlagberedningens arbete.
I
direktiven för budgetutredningen erinras vidare bl. a. om det arbete som under
senare år inletts på en ny budgeteringsteknik inom statsverksamheten, vilken
fått benämningen programbudgetering. Detta arbete har hittills i första hand
tagit sikte på att utveckla ett ekonomiskt-administrativt system för
myndighetsnivån, som syftar till att få till stånd ett effektivt utnyttjande av
tillgängliga resurser och möjliggöra rationella val mellan olika
handlingsalternativ. Det hittillsvarande arbetet med programbudgetering har
främst bestått i utredningsarbete och försöksverksamhet rörande
programbudgetering på myndighetsnivå. 1 fråga om försvarsdepartementets
verksamhetsområde har dessutom be-
KU 1971: 50 4
drivits
ett utredningsarbete och ett övergripande planerings- och programbudgetsystem
för hela området. Däremot har inte sambandet mellan programbudgetering och
utformningen av statsbudgeten hittills blivit föremål för några närmare
analyser och överväganden.
Föredraganden
berör vissa ekonomisk-politiska krav som bör ställas på budgetsystemet. Det
förhållandet att flertalet budgetbeslut har verkningar på lång sikt samtidigt
som möjligheterna till förändringar i olika verksamheter är relativt
begränsade på kort sikt medför enligt föredraganden krav på ökad långsiktighet
i den statliga planeringen. Detta gäller både den övergripande planeringen för
hela verksamhetsområdet och de enskilda myndigheternas planering. Utredningen
bör därför beakta de krav på budgetsystemet som följer av en ökad
långsiktighet i beslutsprocessen. Vidare bör utredningen bl. a. mot bakgrund
av erfarenheterna av den långtidsbudget som f. n. upprättas årligen överväga
metoden för en förbättrad finansiell planering.
I
direktiven för den nya tidigare omnämnda försvarsutredningen erinras om att
försvarsbesluten fram till år 1958 var ettåriga och i huvudsak innebar att det
militära försvarets krigs- och fredsorganisationer reglerades till omfattning
och innehåll. Denna avvägning i detalj övergavs detta år, då statsmakterna
(prop. 1958: 110, SU B 53, rskr. B 83) övergick till ett flerårigt
försvarsbeslut. Försvarsutredningen bör enligt direktiven inte ha till uppgift
att få till stånd en uppgörelse mellan politiska partier om försvarsutgifternas
storlek under en begränsad tidsperiod. Den bör i stället överväga grunderna
för den svenska säkerhetspolitiken och den långsiktiga inriktningen av våra
totalförsvarsansträngningar. Underlaget för en sådan prövning bör hämtas från
den ordinarie studie- och planeringsverksamheten. Det understryks vidare, att
behovet av långsiktighet i försvarsplaneringen ställer särskilda krav på
planeringssystemets utformning. Den handlingsfrihet på kort och lång sikt som
statsmakterna har velat försäkra sig om skall i fortsättningen vara analyserad
med hänsyn till vår avsikt att upprätthålla neutralitet och avhålla från
angrepp. Handlingsfriheten skall så långt möjligt vara kartlagd beträffande
beslutstidpunkter och handlingsalternativ. Av särskild vikt är att ökad
uppmärksamhet ägnas åt framtida miljöer som utvecklingen kan leda till och åt
de förutsättningar av skilda slag som kan komma att utgöra underlag för
kommande beslut. Perspektivplanerna kommer att innehålla alternativa
principlösningar, på vilka fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete skall
inriktas för att skapa långsiktig handlingsfrihet. Som tidigare nämnts har
försvarsutredningen även till uppgift att överväga riksdagens roll i det nya
systemet för planering och budgetering inom försvaret.
Bland
andra utredningar som arbetar med samhällsplaneringsfrågor kan nämnas beredningen
för regional planering, bygglagutredningen, utredningen beträffande fysisk
riksplanering samt expertgruppen för regional utredningsverksamhet.
KU 1971: 50 5
Till sist skall här något beröras de svenska långtidsutredningarna.
Denna utredningsverksamhet bedrevs från början av särskilda för varje tillfälle
tillkallade expertkommittéer. Sedan 1965 utarbetas långtidsutredningarna inom
finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering. Beträffande syftet
med utredningarna uttalas bl. a. följande i huvudrapporten tiU 1965 års
långtidsutredning (SOU 1966: 1 s. 9):
Främsta syftet med de svenska långtidsutredningarna
är liksom tidigare att kartlägga och analysera utvecklingstendenserna i
ekonomin. Avsikten är därvid inte att redovisningen av en sannolik
utvecklings-bild och av problem som hänger samman med förändringar i ekonomin
skall mynna ut i något förslag till ett översiktiigt program för den svenska
ekonomin. Utredningarna får i stället ses som ett informerande och vägledande
instrument för de instanser politiska organ, ledningar för offentliga och
privata verksamheter etc. som har att praktiskt forma de långsiktiga
handlingslinjerna. De kan i viss mening sägas fylla samma uppgift i samband med
den långsiktiga ekonomiska politiken som nationalbudgeten har i fråga om
konjunkturproblemen.
Ett
sådant orienterande och vägledande instrument, som långtidsutredningen skall
utgöra, behövs såväl inom offentiiga som privata verksamhetsområden. Arten och
detaljrikedomen i den information som därvid krävs varierar dock starkt olika
sådana områden emellan. I den översiktliga form som är mer eller mindre
ofrånkomlig för en långtidsutredning kan givetvis inte alla sådana skiftande
behov tillgodoses. Problemen måste naturligtvis väljas och perspektiven
begränsas utifrån en föreställning om vad som i första hand de centrala
politiska instanserna kan behöva för sin långsiktiga planering. Utan att själv
vara ett program bör under sådana förhållanden en långtidsutredning redovisa
och diskutera förhållanden och problem som bedöms vara relevanta för
statsmaktemas beslut i frågor som bestämmer den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen.
Karaktären
av och betingelserna för statsmakternas planering och möjligheter att styra
denna utveckling blir därmed en viktig utgångspunkt för arbetets uppläggning
och för urvalet av de problem som behandlas.
Motionerna:
Båda motionerna har samma syfte. I motionen 1971:
1150 lämnas en ganska utförlig motivering till yrkandet om en utredning
beträffande parlamentarisk medverkan i det statliga planeringsarbetet. Där
anförs bl. a. att en ökad långsiktsplanering inom den statliga sektorn är
starkt motiverad. Planeringssystemens syfte måste vara att avgörande skall
kunna träffas med bättre underlag än tidigare. Enligt motionärerna gäller det
att undvika beslut som tidigare än nödvändigt eliminerar skilda alternativ,
dvs. planeringen skall öka beslutsfattarnas rörelsefrihet. Förutsättningen
härför är att skilda delsbeslut kan kartläggas. Lika viktigt är att prognoser
och framtidsstudier ger en bild av den miljö i vilken verksamheten i fråga
skall ingå. Denna fördjupade planering skall, framhålls det i motionen, syfta
till anpassning och rörelsefrihet men också till ökad
KU 1971: 50 6
möjlighet
för de beslutande organen att handla konsekvent och medvetet, »att styra
utvecklingen».
I
motionen hänvisas till det nya planeringssystemet för försvaret, vilket enligt
motionärerna är det mest avancerade som förekommer inom den offentliga sektorn.
Motionärema
framhåller att det finns många tecken på att planeringssystem liknande
försvarets kommer att aktualiseras på andra områden. Metodiken är enligt
motion'ärema tillämpbar på all ekonomisk verksamhet, där man vill ge tidiga
informationer om framlida valsituationer. I motionen nämns i sammanhanget
vägplaner, sjukvårdsplaner, bostadsbyggnadsprogram, socialvård etc.
Motionärerna
uppehåller sig till sist kring frågan om riksdagens och parlamentarikernas roll
i planeringsprocessen. Bl. a. hävdas, att om riksdagen kommer in på ett för
sent stadium i planeringen blir besluten i realiteten bundna av urval av
planeringsalternativ i tidigare instanser. Det är sålunda helt uteslutet att
begränsa riksdagens inflytande till närmast förestående budgetår, om
planeringen innebär målsättningar och resursinriktningar på 51015 år. De
beslutande organen och allmänheten bör vidare föreläggas flera alternativ,
annars begränsas rörelsefriheten. Det är enligt motionärerna sannolikt att det
parlamentariska inflytandet på tidiga planeringsavgöranden kan ske på olika
sätt för olika områden. I motionen skisseras följande lösningar som tänkbara:
a) Propositioner bör teckna långsiktiga alternativ
innan urval skett och riksdagen bör få tillfälle att uttala sig om
inriktningar.
b) Utskotten bör få del av miljöunderlag m. m. innan
myndigheterna fått direktiv om planeringsinriktning.
c) Parlamentariska utredningar bör få delta på ett
tidigt skede i stora planeringssystem. Eventuellt kan de upplösas när
planeringsmyndigheterna fått direktiven för ett antal alternativ, ty sedan
kommer ju riksdagen in på nytt när det i sista hand gäller att välja mellan de
omsider utarbetade alternativen.
d) Parlamentariker
får delta i hela planeringsprocessen; en lösning
som dock kan ha praktiska svårigheter.
e) Planeringsarbetet
i varje huvudskede av processen bör ges full
offentlighet.
Motiveringen
till motion 1971: 112, som finns i motionen 1971: 86 (s. 11), har samma
inriktning som motionen 1971: 1150.
Utskottet
I motionema behandlas vissa mycket centrala frågor
som hör samman med det parlamentariska systemet i vårt land. Ett uttryck för
detta system är bl. a. att företrädare för olika politiska rneningsriktningar
redan på utredningsstadiet medverkar i den stadiga planeringsverksamheten.
Detta förhållande, vilket internationellt sett är tämligen unikt, anses i
Sverige
KU 1971: 50 7
vara
synnerligen värdefullt bl. a. från den synpunkten att parlamentariker -
riksdagsledamöter - i ett tidigt skede av planeringen får insyn i betydelsefulla
planeringsfrågor.
Det
är naturligt att det kan råda delade meningar om det parlamentariska inslaget
i planeringsprocessen verkligen bUr tilräckligt tiUgodosett. De väckta
motionema får ses mot den bakgrunden.
Arbetet
på förslag tiU en genomgripande författningsreform pågår inom gmndlagberedningen.
Det torde kunna fömtsätas att de frågor som berörs i motionerna kommer att
behandlas inom denna beredning. Vidare bör i sammanhanget erinras om den
partiella författningsreformen, som trädde i kraft fr. o. m. årets riksdag och
som bl. a. inneburit uppbyggnad av en helt ny utskottsorganisation inom
riksdagen. Denna nya ordning för riksdagsarbetet kan förväntas leda till större
möjligheter än tidigare till insyn i och inflytande på planeringsfrågor från
riksdagens sida.
Den
år 1969 tillkallade utredningen för översyn av den stadiga budgeten har enligt
sina direktiv att beakta de krav på det statliga budgetsystemet som följer av
en ökad långsiktighet i beslutsprocessen. Även denna utredning måste naturligen
komma in på de i mct'onerna aktualiserade frågeställningarna.
Utskottet
har inhämtat, att grundlagberedningen räknar med att framlägga sitt
huvudbetänkande i början av år 1972. Budgetutredningens betänkande beräknas
föreligga i slutet av samma år.
Att
statsmakterna har sin uppmärksamhet riktad på de frågor som motionärema
diskuterar har på ett viktigt område, nämligen försvarsväsendets, tagit sig
det uttrycket att det åt den för något år sedan tillsatta nya
försvarsutredningen uppdragits att överväga riksdagens roll i planerings- och
budgeteringssystemet inom försvaret. Förslag härom skall lämnas i sådan tid att
frågan kan underställas 1972 års riksdag.
Med hänsyn till att det i
motionerna behandlade frågekomplexet -vilket enligt utskottets mening är av
största betydelse för en levande demokrati - kommer att behandlas i vissa
pågående centrala parlamentariska utredningar som snart kommer att avslutas,
och då ytterligare erfarenheter av riksdagens nya utskottsorganisation också
torde vara av värde för en allsidig belysning av detsamma, finner utskottet
inte anledning att nu föreslå riksdagen att ta initiativ till en särskild
utredning om parlamentarisk medverkan i det stadiga planeringsarbetet.
Utskottet hemställer
att riksdagen förklarar molionen 1971: 112 såvitt
nu är i fråga samt motionen 1971: 1150 besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm
den 2 november 1971
På
konstitutionsutskottets vägnar GEORG PETTERSSON
KU 1971: 50 8
Närvarande:
herrar Pettersson i Visby (s). Adamsson* (s). Henningsson (s), fm Thunvall (s),
herrar Boo (c). Mossberg (s), Wemer i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s),
Bergqvist (s). Fiskesjö (c). Norrby i Akersberga (fp), Molin (fp), Olsson i
Sundsvall (c) och Wictorsson* (s).
*
Ej närvarande vid justeringen.
ESSELTE TRYCK, ,STOCKHOI.M I")?! 712217
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.