Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion om sekretesskydd vid anmälan till barnavårdsnämnd om barnmisshandel

1971 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:KU61, Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion om sekretesskydd vid anmälan till barnavårdsnämnd om barnmisshandel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets
betänkande nr 61 år 1971 KU 1971:61

Nr 61

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion
om sekretesskydd vid anmälan till barnavårdsnämnd om barnmisshandel.

I detta betänkande behandlas motionen 1971: 553 av fru
Söder m. fl.

(c).

Hemställan avser: »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj;t anhåller om sådan ändring av sekretesslagen, 14 och 39 §§, att person
som anmäler eller lämnar upplysning om barnmisshandel till barnavårdsr nämnd
garanteras att hans identitet aldrig utlämnas om han inte själv lämnar sitt
samtycke därtill».

Gällande ordning

Handlingar rörande bl. a.
barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet som rör enskilds personliga
förhållanden må enligt 14 § första stycket sekretesslagen inte utlämnas till
annan utan vederböran-des samtycke eller utan att trygghet kan anses föreligga
att utlämnande av sådan handling inte skall missbrukas till skada eller
förklenande för den berörde eller för hans nära anhöriga. Dessa bestämmelser
omfattar bl. a. anmälan eller upplysningar i övrigt till barnavårdsnämnd i
ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd. En kompletterande sekretessbestämmelse
ges i 14 § andra stycket sekretesslagen. Enligt denna må oberoende av om
sekretesskydd föreligger enligt första stycket utlämnande kunna vägras av
handling som visar vem som gjort sådan anmälan eller eljest lämnat sådana
upplysningar. Förutsättningar härför är enligt stadgandet att det finns grundad
anledning att anta att den om vilken anmälan gjorts eller upplysning lämnats
skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Enligt 39 § första stycket sekretesslagen skall de i lagen
givna sekretessbestämmelserna i princip inte inskränka parts rätt att i mål
eller ärende hos domstol eller annan myndighet utbekomma handling. Enligt andra
stycket i nämnda paragraf må dock, om det med hänsyn till allmänna eller enskilda
intressen befinnes vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling än
dom och beslut inte uppenbaras, utlämnande av sådan handling till parten vägras
med stöd av stadgande i sekretesslagen. Av motivuttalanden framgår att den
sålunda stadgade begränsningen av parts rätt att utfå handling avses skola
tillämpas bl. a. på de fall som bestämmelserna i 14 § andra stycket tar sikte
på.

1 Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 61 2

Förfarandet i ärenden och mål angående samhällets
barna- och ungdomsvård regleras för närvarande huvudsakligen i barnavårdslagen
(1960: 97). Vid årsskiftet träder den under vårsessionen antagna förvaltningslagen
(1971: 290) i kraft. Denna lag ersätter bl. a. förfarandebestämmelser i
barnavårdslagen. Förvaltningslagen fastslår uttryckligen partsoffentligheten i
14 §. Där sägs att sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av
vad som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 § andra
stycket sekretesslagen. Sistnämnda bestämmelser får även tillämplighet med
avseende på den eljest genom förvaltningslagen föreskrivna
kommunikationsskyldigheten (15 § förvaltningslagen). Därmed förstås att ärende
utom i vissa särskilt angivna undantagssituationer inte får avgöras utan
att part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv
och tillfälle be-retts honom att yttra sig över det. Både enligt 14 § och 15 §
gäller att om myndigheten vägrat utlämnande, skall myndigheten på annat sätt
upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han
skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det
intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. I förarbetena (prop.
1971: 30 s. 444) understryks att uppgift om anmälare vanligen torde sakna
betydelse för att part skall kunna ta till vara sitt intresse i ärendet. I
princip samma reglering av partsoffentligheten som i förvaltningslagen görs i
förvaltningsprocesslagen (1971:291), som bl. a. avser processen i barnavårdsmål
i länsrätt, kammarrätt och i regeringsrätten. Sammanfattningsvis kan sägas att
den nya förfarandelagstiftningens regler om partsoffentlighet och
begränsningar däri inte innebär någon självständig reglering av de frågor som behandlas
i 39 § andra stycket sekretesslagen. I stället anknytes till vad som i denna
del stadgas i nämnda lag.

JO-uttalande
1970

Frågan om sekretesskydd för anmälare i
barnavårdsärende behandlas i ett av JO Bexelius 1970 avgjort ärende (JO:s
ämbetsberättelse 1971 s. 354). Därvid anförde JO Bexelius följande:

Bestämmelserna i 39 § andra stycket och 14 § andra
stycket sekretesslagen ger barnavårdsnämnd möjlighet att vägra part att ta del
av handling som utvisar vem som gjort anmälan i ärende rörande barnavård eller
ungdomsvård eller som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende, om grundad
anledning finns att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eUer
upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till
skada för annan person. Om detta sekretesskydd för anmälare och uppgiftslämnare
inte fanns, skulle helt visst många dra sig för att lämna barnavårdsnämnd
upplysningar, som bör komma till nämndens kännedom, med påföljd att
erforderliga ingripanden inte kommer till stånd eller sker alltför sent. Ett
effektivt förverkligande av samhällets vård om barn, alkoholister m. fl.
förutsätter därför - såsom

s. 3 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 61 3

besvärssakkunniga
framhållit i sitt betänkande SOU 1964:27 s. 315 att enskilda utan risk för
skada skall kunna lämna upplysningar som erfordras som underlag för beslut om
omhändertagande. Det är därför av vikt att nyssnämnda bestämmelser i
sekretesslagen iakttages och att detta sker ex officio och utan att anmälaren
eller uppgiftslämnaren särskilt påkallat anonymitet.

En
praxis enligt vilken namnet på den, som gjort anmälan eller lämnat uppgifter
i barnavårdsärenden, alltid utlämnas till parten står aUtså inte i
överensstämmelse med gällande lag och är ägnad att motverka det allmännas
intresse av att få vederhäftiga upplysningar om sådana missförhållanden, mot
vilka ingripande bör ske. Av utlåtandet från barnavårdsnämnden framgår
emellertid att barnavårdsnämnden i realiteten inte tillämpar en fullt så
kategorisk praxis som nu sagts. En anmälare bereds sålunda tillfälle, om han
gör sin anmälan muntligen, att »ta tillbaka sin anmälan eUer framträda anonymt»
och nämnden begagnar, även om anmälaren föredrar att träda tillbaka, de
upplysningar han lämnat. En sådan ordning är emellertid enligt min mening
mindre tillfredsställande från flera synpunkter. Dels uppkommer härigenom en
sakligt omotiverad skillnad i fråga om behandlingen av å ena sidan skriftliga
anmälningar och å andra sidan muntliga anmälningar. Dels uppmuntrar ordningen till
anonyma anmälningar, medan strävan borde vara att främja anmälningar,
beträffande vilka anmälaren med sitt namn står för de lämnade upplysningarna.
Med syftet med bestämmelserna i 14 § andra stycket sekretesslagen
överensstämmer bättre att det inte överlämnas åt anmälaren att avgöra om han
skall åtnjuta anonymitet eller ej utan att barnavårdsnämnden tar sitt ansvar
enligt lagen för att en anmälare får det anonymitetsskydd som han är berättigad
till. Jag är väl medveten om att barnavårdsnämnden här ställs inför mycket
svåra bedömningsfrågor och att nämnden saknar möjlighet att ge något bindande
löfte om anonymitet redan på anmälningsstadiet. Jag anser emellertid att det är
angeläget att den av lagstiftaren förutsatta ordningen med anmälningar av
personer, som med sina namn borgar för anmälningars innehåll, tjänar som
riktmärke och att man inte från barnavårdsnämndens sida direkt uppmuntrar till
anonymt anmälande.

En
särskild fråga är om, sedan tjänsteanteckningar gjorts vid muntlig anmälan med
notering av anmälarens namn, tjänstemannen äger att på begäran av anmälaren
stryka namnuppgiften och låta anmälningen framstå som anonym. Enligt min mening
kan det inte anses tillåtet för tjänstemannen att förfara på sådant sätt eller
att låta anmälaren »ta tillbaka sin anmälan». Sedan en anmälan väl gjorts skall
frågan om anmälarens anonymitet bedömas enligt 14 § andra stycket
sekretesslagen. Jag vill understryka att ett utlämnande till part av en
skriftlig anmälan eller tjänsteanteckningar om en muntlig anmälan kan vägras
endast om det finns objektivt stöd för antagande att parten skulle missbruka
kännedom om anmälarens namn till skada för denne eller hans anhöriga. Enbart
den omständigheten att anmälaren begärt anonymitetsskydd är sålunda inte till
fyllest.

De
nu berörda bestämmelserna om sekretesskydd för anmälare och uppgiftslämnare kan
synas oförenliga med stadgandet i 19 § bvl, som ålägger barnavårdsnämnd att
innan ett ärende avgöres av nämnden underrätta den ärendet rör om vad som
framkommit vid utredningen samt bereda honom tillfälle att yttra sig däröver.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis av fundamental betydelse att ett för
part viktigt avgöran-

s. 4 Kontrollera mot PDF

KU
1971: 61 4

de inte grundas på material som parten inte fått tillfälle
att yttra sig över. Det ligger också i sakens natur att uppgifter, som hålls
hemliga för parten och som denne alltså inte fått tillfälle att bemöta, inte
kan tillmätas nämnvärt bevisvärde. Jag har med hänsyn härtill förordat att
utredare i vårdnadsärenden lämpligen bör i sin utredningsrapport och
redogörelse för nämnden medtaga endast sådana för ärendet betydelsefulla
sakuppgifter, som uppgiftslämnarna dessa bör alltid namnges är beredda att
bekräfta inför domstol om så erfordras (se JO 1961 s. 111). Detta
förfaringssätt synes innebära den bästa säkerheten för att inte nämnden och
domstolen grundar sin bedömning på ovederhäftiga uppgifter. Vad nu sagts avsåg
närmast utredningar i ärenden rörande vem av föräldrar som vid skilsmässa skall
ha vårdnaden av barn men bör tillämpas även å utredningar i andra ärenden, t.
ex. rörande omhändertagande för samhällsvård.

Att handling som utvisar vem som gjort anmälan eller
lämnat viss uppgift icke kan utlämnas till part enligt förenämnda bestämmelser
i sekretesslagen och att vissa uppgifter därför inte kan medtagas i den
utredning som skall ligga till grund för nämndens ställningstagande, innebär
inte att anmälningen eller uppgiften därför bör lämnas utan avseende.
Anmälningen eller uppgiften har nämligen, om den förefaller välgrundad,
betydelse som ett incitament för barnavårdsnämnden att igångsätta utredning om
saken.

Avslutat och pågående utredningsarbete

1960 års offentlighetskommitté,
vars uppgift var att överse lagstiftningen om allmänna handlingars
offentlighet och därmed sammanhängande frågor, föreslog i sitt 1966 avgivna
betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966: 60) ett i viss mån ökat
sekretesskydd för anmälare i bl. a. barnavårdsärende. Enligt förslaget skulle
nämligen förutsättningen för sekretesskydd inte längre vara att det förelåg
grundad anledning att anta missbruk av kännedom om anmälan m. m. I stället
skulle det räcka att sådant missbruk kunde befaras. Kommittén hade
ursprungligen (i en diskussionspromemoria 1964, se SOU 1966: 61 s. 44) i ett
annat avseende velat minska sekretesskyddets omfattning i det den förordat att
sekretesskydd skulle föreligga endast då det kunde befaras att den som gjort
anmälan eller avgett utsaga eller någon honom närstående skulle utsättas för
våld, om annan fick kännedom om anmälan eller utsagan. Begränsningen till de
fall då våld kunde befaras motiverades med att en viss spärr mot svagt
grundade.anmälningar och utsagor kunde vara önskvärd. Sedan det vid
överläggningar som kommittén hållit bl. a. från socialstyrelsens sida
framhållits att skydd kunde behövas även i fall då anmälaren eller någon honom
närstående kunde befaras bli utsatt för annan menlig åtgärd än våld, fann
kommittén det vara nödvändigt att medge ett något längre gående sekretesskydd.
Kommittén framhöll att det på åtskilliga områden var ett starkt önskemål att
missförhållanden bringades till myndigheternas kännedom. Enligt kommittén borde
inte den som hade vetskap om ett missförhållande avhållas från att göra an-

s. 5 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 61 5

mälan
av fruktan för repressalier. Kommittén förordade därför att med vissa
begränsningar anmälan och utsaga skulle kunna hemlighållas om det kunde
befaras att den som gjort anmälan eller avgett utsagan eller någon honom
närstående skulle utsättas för våld eller annan menlig åtgärd, om annan fick
kännedom om anmälan eller utsagan.

Offentlighetskommitténs
förslag ledde inte till ny lagstiftning. I stället uppdrogs år 1969 åt den då
tillsatta offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén att företa en
förnyad genomgång av de frågor som offentlighetskommittén behandlat under
beaktande av synpunkterna i remissmaterialet. I sak borde enligt direktiven
riktmärket för en reform vara att undantag från offentlighetsprincipen skall
ske endast i den utsträckning som är nödvändig av hänsyn till viktiga allmänna
eller enskilda intressen. Till kommittén har efter direktivens meddelande överlämnats
ett betänkande beträffande åtgärder till förebyggande av barnmisshandel,
avgivet 1969 av en av socialstyrelsen tillsatt utredning. Överlämnandet
omfattade även remissyttranden och avsåg frågan om anmälares anonymitetsskydd.
Kommitténs arbete pågår fortfarande.

Interpellationssvar
1971

Under riksdagens vårsession i år framställdes en
interpellation (den 17 mars, nr 78) och tre enkla frågor (den 17 mars, nr 135
och 137, samt den 19 mars, nr 156) angående åtgärder för att förhindra barnmisshandel
m. m. I interpellationen av herr Börjesson i Falköping (c) togs bl. a. upp
frågan om åtgärder för att skapa anonymitetsskydd för personer som på grund av
misstanke om barnmisshandel anmäler detta till vederbörande myndighet.
Interpellationen och frågorna besvarades i ett sammanhang av statsrådet Odhnoff
(den 25 mars 1971, nr 51 s. 40 f.). I svaret erinrade statsrådet Odhnoff såvitt
gällde anonymitetsskyddet om sekretesslagens bestämmelser och om att frågan
huruvida ändringar behövdes i gällande bestämmelser övervägdes av
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén.

Motionen

I motionen refereras inledningsvis vissa uppgifter
ur socialstyrelsens utredning 1969 om förekomsten av barnmisshandel. I
anslutning därtill erinrar motionärerna om att de i andra sammanhang
aktualiserat behovet av föräldrautbildning, hälsokontroll av förskolebarn och
förbättrad barntillsyn. Motionärerna förklarar att man i dag vet att endast en
liten del av alla barnmisshandelsfall kommer till myndigheternas kännedom.
Enligt motionärerna beror detta sannolikt bl. a. på att den som vet eller
misstänker att barnmisshandel förekommer underlåter att anmäla detta av rädsla
för att själv drabbas av repressalier eller obehag. Motionärerna finner
sekretesskyddet för den som anmäler barnmisshandel

s. 6 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 61 6

vara
svagt och lagbestämmelserna oklart formulerade. Motionärerna hänvisar till JO:s
ovan intagna uttalande om sekretesskyddet för anmälare i barnavårdsärende. De
anser det vara otillfredsställande, att en anmälare inte kan redan vid anmälningstillfället
garanteras att hans namn inte kommer att utlämnas. Enligt motionärerna minskar
detta sannolikt benägenheten att underrätta barnavårdsmyndigheterna om
misstänkta fall av barnmisshandel. För att underlätta för dessa myndigheter att
så tidigt som möjligt få kännedom om fall av barnmisshandel anser motionärerna
att reglerna öm sekretessskydd bör ändras så att en anmälares identitet aldrig
utlämnas om han inte själv samtycker därtill.

Utskottet

Under de senaste åren har uppmärksamheten alltmera
riktats på det problem som barnmisshandeln utgör. Enighet råder om att åtgärder
måste övervägas i skilda avseenden i syfte att bereda barnen ökat skydd mot
övergrepp från föräldrar och andra vårdare. Förevarande motion tar upp ett av
problemen i detta sammanhang, nämligen frågan om sekretesskydd för den som gör
anmälan till barnavårdsnämnd om barnmisshandel eller eljest lämnar
upplysningar i sådant ärende.

Gällande
bestämmelser i sekretesslagen ger barnavårdsnämnd möjlighet att vägra part att
ta del av handling som visar vem som gjort anmälan eller eljest lämnat
upplysningar i ärende rörande barnavård eller ungdomsvård. Härför krävs dock
att det föreligger grundad anledning att anta att den anmälde skall missbruka
kännedom om anmälaren eller den som lämnat upplysningar till skada för denne
eller annan person. Det finns således inte någon ovillkorlig rätt för anmälare
eller upplysningsgivare till sekretesskydd. Som JO påpekat i ett år 1970
avgjort ärende har barnavårdsnämnd inte heller rätt att utan föregående
prövning av sekretessfrågan lämna ut namnet på sådan person. JO framhöll därvid
att denna prövning skall ske oberoende av om vederbörande särskilt påkallat
sekretesskydd eller inte.

Den
reglering av sekretessfrågan som föreligger genom de nuvarande bestämmelserna i
sekretesslagen grundar sig på en avvägning mellan två intressen. Ett effektivt
förverkligande av samhällets barnavård förutsätter att enskilda utan risk för
skada skall kunna lämna upplysningar som behövs som underlag.för beslut om omhändertagande.
A andra sidan är principen om parts rätt till insyn i allt material som kan ha
betydelse i hans ärende utomordentligt väsentlig ur rättssäkerhetssynpunkt.
Olika meningar kan givetvis råda om den avvägning som i detta fall gjorts mellan
de båda berörda intressena är den 'bästa.

Hela
den svenska sekretesslagstiftningen är för närvarande föremål för översyn genom
den 1969 tillkallade offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén. Denna
kommitté har också efter direktivens med-

s. 7 Kontrollera mot PDF

KU 1971: 61 7

delande
fått särskilt uppdrag att överväga frågan om anmälares anonymitetsskydd. Den
av motionärerna aktualiserade frågan är sålunda redan föremål för särskilt
övervägande inom ramen för den pågående prövningen av de alknänna principerna
på sekretessområdet. Utskottet är inte berett att tillstyrka att frågan utbryts
ur detta sammanhang, som enUgt utskottets mening ger garantier för att den får
den aMsidiga prövning dess vikt påkallar. Med hänsyn härtill bör den
förevarande motionen inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. På
anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen avslår
motionen 1971: 553.

Stockholm
den 9 november 1971

På
konstitutionsutskottets vägnar GEORG PETTERSSON

Närvarande:
herrar Pettersson i Visby (s), Larsson i Luttra (c), Nelander (fp). Henningsson
(s), Hernelius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan
(s). Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c) Werner i Malmö (m), Svensson i
Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Gustavsson i Ängelholm* (s) och Molin (fp).

*
Ej närvarande vid justeringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TRYCKERIBOLAGET
IVAR H>ZGGSTROM AB. STOCKHOLM 1S7I

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.