Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av förvaltningsstyrelsens förslag till ny ersättningsstadga för riksdagen jämte motioner
1971 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:KU75, Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av förvaltningsstyrelsens förslag till ny ersättningsstadga för riksdagen jämte motioner
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets
betänkande nr 75 år 1971 KU 1971:75
Nr 75
Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av förvaltningsstyrelsens
förslag till ny ersättningsstadga för riksdagen jämte motioner.
Ärendet
I detta betänkande behandlas
framställningen 1971:21 från riksdagens förvaltningsstyrelse jämte
följdmotionerna 1971: 16381643 samt de under aUmänna motionstiden väckta
motionerna 1971: 529 och 1971:546.
Förvaltningsstyrelsens framställning
I en den 16 november 1971
dagtecknad framstäUning lägger riksdagens förvaltningsstyrelse fram ett
förslag till ersättningsstadga för riksdagen, som är avsett att fr, o, m, den 1
januari 1972 ersätta nu gällande stadga (1941:98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande. Styrelsen hemställer vidare i
framställningen om bemyndigande att i vissa övergångsfall medge särskild
avgångsersättning.
I framställningen tecknas inledningsvis en bakgrund tiU
det framlagda förslaget (s. 13). FramstäUningen i det följande indelas i två
huvudavsnitt. Det första, med rubriken »Arvode m. m.» (s. 314), behandlar
följande förmåner: (1) arvode, (2) traktamente, (3) kostnadsersättning, (4)
reseförmåner och (5) grupplivförsäkring. Det andra, med rubriken »Pension m.
m.» (s, 1423), behandlar (6) pensionsförmånerna och (7) avgångsersättning. I
båda avsnitten redovisas först gällande bestämmelser m, m. och därefter
överväganden och förslag. Förvaltningsstyrelsens hemställan återfinns på s. 24.
Vid framstäUningen har fogats dels en reservation och ett särskilt yttrande av
fröken Sandell (s. 25), dels som bilaga 1 en tabellarisk beräkning till
belysande av vissa pensionsfrågor (s. 26), dels som bilaga 2
förvaltningsstyrelsens förslag till ersättningsstadga för riksdagen.
Det nya förslaget till ersättningsstadga innehåller inga
nya typer av förmåner jämfört med nu gällande stadga. Vad gäller förmånerna (1)
(5) och (7) innebär förslaget i första hand rent tekniska och redaktionella
förändringar. I fråga om (6) åsyftas en utbyggnad, av den nuvarande ordningen
till ett fullt utvecklat pensionssystem, som nära ansluter till vad som gäller
för tjänstemän. De viktigaste nyheterna är
1 Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 75
KU 1971:75 2
en
tioprocentig tilläggspension vid 67 års ålder samt sjukpension och
familjepension,
I
övrigt hänvisas till den i 2 saml. tryckta framställningen.
Motionerna
I motionen 1971:529 av herr Enarsson (m), som
väcktes under allmänna motionstiden, begärs en översyn av reglerna för
visstidspension till avgången riksdagsledamot. Motionären vill ha till stånd en
full anpassning till motsvarande regler för den kommunala
visstidspensione-ringen (12 år för full pension, tre år för att pension skall
kunna utgå ävensom gynnande av kortare uppdragstid genom en på visst sätt förhöjd
tillgodoräkning av år som tjänstetid).
Hemställan
lyder: »att reglerna för visstidspensionering av avgångna riksdagsledamöter
anpassas till motsvarande regler för den kommunala visstidspensioneringen i
enlighet med vad i motionen anförts».
I motionen 1971: 546 av herr Rimås m. fl. (fp, s,
c, m), som likaledes väcktes under allmänna motionstiden, tas upp nu gällande
bestämmelse i 7 a § 1 mom. femte stycket stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande att visstidspension skall minskas med vad
som utgår i lön eller egenpension på grund av anställning i allmän tjänst och i
förekommande fall ej utgå.
Hemställan
lyder: »att riksdagen måtte besluta att i det fall riksdagsledamot återgått i
kommunal tjänst och betalas med lägre lön eller pension än vad han enligt
reglementet om visstidspension skulle ha erhållit i pension, styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor bemyndigas tillerkänna tidigare riksdagsledamot
mellanskillnaden, samt att denna bestämmelse får gälla retroaktivt även för
riksdagsman som avgått med utgången av år 1970».
Motionen 1971:1638 av herrar Björck i Nässjö (m) och
Wijkman (m) avser visstidspensionen. Motionärerna anser att den föreslagna
50-års-gränsen bör ändras till en 40-årsgräns. Vidare bör enligt motionärerna
förvaltningsstyrelsen ges rätt att bevilja dispens från föreskrivna villkor för
utfående av visstidspension.
Hemställan
lyder: »att ersättningsstadgans 16 §, sista stycket, får följande lydelse:
Visstidspension utgår till den som varit ledamot minst sex år och vid mandatets
upphörande uppnått 40 år men ej pensionsåldern och som ej är berättigad till
sjukpension. Riksdagens förvaltningsstyrelse äger dock bevilja dispens från
ovan nämnda bestämmelser».
Motionen 1971:1639 av herr Johnsson i Blentarp m.
fl. (s) tar upp reseförmånerna. Motionärerna anser att varje ledamot med helt
traktamente bör få rätt att under tid då session inte pågår på riksdagens be-
KU 1971:75 3
kostnad använda flyg mellan hemorten och Stockholm högst
tio gånger varje år. Av motiveringen framgår att dessa resor skall avse besök
pä kansli inom riksdagen eller gruppkansli.
Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta om följande
lydelse av § 12 i den föreslagna ersättningsstadgan för riksdagen:
§ 12. Ledamot som erhåller helt traktamente äger på
riksdagens bekostnad anlita flyg för resa mellan hemorten och riksdagsorten
under tid då session pågår samt till och från session, dessutom tio resor under
icke sessionstid.
Ledamot som är bosatt utanför den valkrets, för vilken han
blivit vald, äger varje år under tid då session pågår anlita flyg på riksdagens
bekostnad för tio resor mellan riksdagsorten och valkretsen.»
Motionen 1971:1640 av herr Oskarson
m. fl. (m, c, fp) tar upp pensionsreglerna och anknyter till den ovan berörda
motionen 1971:529 och uttalanden av utskottet 1968 och 1970 om anpassning
mellan de regler som gäller för riksdagen och inom kommunerna. Motionärerna
yrkar om omedelbar och fullständigare anpassning till de kommunala reglerna
för närvarande inte anses möjlig att tiden för hel pension skall vara 15
riksdagsår. Motionärerna tar också upp frågan om pensionsrätt för sådana
ledamöter, vars riksdagsmandat upphört före den 1 januari 1972. De anser att en
ändring av pensionsreglerna bör påverka även pensionen enligt tidigare fattade
beslut och att övergångsbestämmelserna bör utformas i enlighet därmed.
Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta dels att
antalet riksdagsår för erhållande av hel pension skall vara femton samt att,
om antalet riksdagsår inte uppgår till femton, så stor del av hel egenpension
skall utgå som svarar mot antalet riksdagsår, dels att övergångsbestämmelsen
till förslaget till ny ersättningsstadga för riksdagen ändras i
överensstämmelse med 1970 års riksdags beslut att ändrade villkor för
visstidspensioneringen skall påverka även pensionen enligt tidigare fattade
beslut, att konstitutionsutskottet måtte utarbeta erforderlig formulering för
ovannämnda övergångsbestämmelse.»
Motionen 1971:1641 av fröken
Sandell m. fl. (s, m) avser efterlevande makes pensionsrätt och anknyter till
den av fröken Sandell till förvaltningsstyrelsens framställning fogade
reservationen. Motionärerna yrkar upphävande av kravet i förslaget att
förutsättning för familjepension till efterlevande make skall vara att
äktenskapet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år.
Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta att
bisatsen i andra meningen i 19 §, första stycket, utgår och att paragrafen i
denna del får följande lydelse: 'Familjepension utgår efter den söm vid sin död
var ledamot av riksdagen eller berättigad till egenpension enligt 16 §. Den
tiUkommer efterlevande make samt efterlevande barn som ej uppnått
\* Riksdagen 1971. 4 saml. Nr 75
KU 1971:75 4
19 års ålder, dock ej barn som vid ledamotens död var
adopterat av annan än maken'».
Motionen 1971:1642 av herr Signell
m, fl, (s) avser reseförmånerna. Motionärerna önskar för att nedbringa
riksdagens kostnadsökningar restriktivare regler för rätt att på riksdagens
bekostnad anlita flyg. Enligt motionärerna bör flyg inte få anUtas för resor
vars restid per järnväg inte överstiger fyra timmar.
Hemställan lyder: »att riksdagen måtte besluta att 12 § i
ersättningsstadga för riksdagen får följande utformning: 12 §
Ledamot som erhåller helt traktamente och vars restid per
järnväg överstiger 4 timmar mellan hemorten och riksdagsorten äger på riksdagens
bekostnad anlita flyg för resa mellan hemorten och riksdagsorten under tid då
session pågår samt till och från session.
Ledamot som är bosatt utanför den valkrets, för vilken han
blivit vald, äger varje år under tid då session pågår anlita flyg på riksdagens
bekostnad för tio resor mellan riksdagsorten och valkretsen under förutsättning
att restiden per järnväg överstiger 4 timmar.»
Motionen 1971:1643 av herrar
Torwald (c) och Mattsson i Skee (c) tar upp det föreslagna bemyndigandet för
förvaltningsstyrelsen att medge särskild avgångsersättning i vissa
övergångsfall i samband med enkammarreformen. Motionärerna anser under
hänvisning tUl bl. a. de i 24 § i den nya stadgan föreslagna reglerna om
avgångsersättning att regeln om sex månadsarvoden till den som fyllt 40 år
bör gälla även i de berörda övergångsfallen.
Hemställan lyder: »att riksdagen
vid behandlingen av förvaltningsstyrelsens förslag till ersättningsstadga för
riksdagen beslutar en jämkning i reglerna om särskild avgångsersättning i
vissa övergångsfall i enlighet med vad som anförts i motionen».
I övrigt hänvisas tUl texten i de tryckta motionerna.
Utskottet
Riksdagen uttalade sig 1966 för en
allmän översyn av gällande stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fuUgörande, den s. k, ersättningsstadgan, I sammanhanget anfördes att
huvuddelen av utredningsarbetet i ersättningsfrågorna därefter borde ankomma
på riksdagens förvaltningskontor, som också borde ta initiativ tUl önskvärda
ändringar av teknisk natur. Med stöd av dessa uttalanden har styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor i framställningar 1967, 1968 och 1970 lagt fram olika
förslag till partiella ändringar i ersättningsstadgan.
Det nu
av riksdagens förvaltningsstyrelse framlagda förslaget till
KU 1971:75 5
ersättningsstadga för riksdagen bör ses mot bakgrunden av
de berörda riksdagsuttalandena 1966.
Förslaget syftar till att ersätta nuvarande stadga med en
helt ny författning. En genomgående strävan har varit att göra författningen
lättöverskådlig och att utforma såvitt möjligt enkla bestämmelser. I sak
anknytes i stora delar till gällande stadga. Förslaget innehåller sålunda inga
nya typer av förmåner i förhållande till gällande stadga. De nyheter som
föreslås avser främst pensionsförmånerna, I denna del åsyftas en utbyggnad av
den nuvarande ordningen till ett fullt utvecklat pensionssystem, som nära
ansluter till vad som gäller för tjänstemän. Bl. a. föreslås nu en tioprocentig
tilläggspension vid 67 års ålder samt sjukpension och familjepension. Av
nyheterna beträffande övriga förmånstyper förtjänar att nämnas att
förvaltningsstyrelsen föreslår ett system med sjuklön och s. k.
arbetsgivarinträde. Därmed åsyftas att i denna del erhålla jämställdhet med
statstjänstemän.
Den allmänna uppbyggnaden av det av förvaltningsstyrelsen
nu framlagda förslaget och flertalet av föreskrifterna däri har lämnats utan
erinran i de i ärendet väckta följdmotionerna. Utskottet finner också för sin
del förslaget i stort sett utgöra en god lösning på många av de problem av
skilda slag som hithörande frågor innebär,
Följdmotionerna avser främst förslagets detaljutformning i
olika punkter. Utskottet kommer i det följande att särskilt behandla de delar
av förslaget som berörs av yrkanden eller synpunkter i motionerna eller där
eljest särskilda skäl funnits föreligga för uttalande.
Förvaltningsstyrelsen föreslår att
den nya stadgan skall kallas »Ersättningsstadga för riksdagen». Utskottet
anser emellertid att det till undvikande av missförstånd redan i
författningens rubrik bör anges att stadgan endast avser ledamot av riksdagen.
Utskottet föreslär därför att stadgan i stället benämnes »Ersättningsstadga för
riksdagens ledamöter».
Bestämmelserna om arvode till
riksdagsledamöterna återfinns i stadgeförslagets 36 §§. Bestämmelserna bygger
i huvudsak på nu gällande principer. Utskottet tillstyrker den föreslagna övergången
till ett system med sjuklön och arbetsgivarinträde. Det synes även lämpligt att
det i stadgan uttryckligen fastslås att arvode skall utgå med belopp för månad
som för närvarande motsvarar två tredjedelar av lönen till statstjänsteman
i löneklass 1 på löneplan C. En sådan automatik i beräkningarna bör medföra
betydande praktiska fördelar. Utskottet kan även på de av förvaltningsstyrelsen
anförda skälen ansluta sig till förslagen att slopa nu gällande pensionsavdrag
från arvode och att införa förenklade regler om avdrag vid frånvaro. I två
avseenden bör emellertid enligt utskottets mening ändring företas i
stadgeförslaget i nu aktuell del.
KU 1971:
75 6
Det gäller dels den föreslagna regleringen i 4 § av arvode
till ledamöter och suppleanter i riksdagens besvärsnämnd, dels den i 5 § andra
stycket föreslagna regeln om avdrag från riksdagsarvodet för sjukbidrag eller
förtidspension som utgår enligt lagen om allmän försäkring.
Den 1970 inrättade riksdagens besvärsnämnd består
förutom av riksdagsledamöter av en särskilt vald ordförande och en ersättare
för honom, vilka inte får vara riksdagsledamöter. Med hänsyn till detta
förhållande bör frågan om arvode till nämndens ledamöter inte regleras i ersättningsstadgan
utan som nu är fallet i den särskilda stadga som reglerar nämndens
verksamhet. Utskottet föreslår därför att arvodesreglerna i 4 §
stadgeförslaget endast skall omfatta utrikesnämnden och riksdagens
lönedelegation. Enligt utskottets mening finns inte heller tillräcklig
anledning att nu aktualisera en omprövning av de i 8 § besvärsstadgan för
riksdagen och dess verk meddelade bestämmelserna om arvode till ledamöter och
suppleanter i besvärsnämnden.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att
bestämmelserna i 4 § endast avser arvodesfrågor. Utöver arvode bör i
förekommande fall utgå reseersättning och traktamente enligt allmänna regler.
Utskottet förutsätter att förvaltningsstyrelsen meddelar detaljföreskrifter i
detta hänseende enligt den ordning som stadgas i 26 §.
I 5 § andra stycket stadgeförslaget föreskrivs som redan
nämnts att avdrag från riksdagsarvodet skall göras för sjukbidrag eller förtidspension
som utgår enligt lagen om allmän försäkring. Detta är en nyhet i förhållande
till nu gällande ersättningsstadga. Med hänsyn till tillämpade principer för
omprövning av förmåner som utgår enligt nämnda lag kan det emellertid knappast
antas att sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen kommer att utgå, om den
berättigade blir riksdagsledamot. Utskottet föreslår därför att ifrågavarande
avdragsregel utgår.
Utskottet vill i detta sammanhang också beröra en fråga,
som diskuterats inom utskottet vid behandlingen av detta ärende, men där utskottet
inte funnit sig böra framlägga något förslag. Förvaltningsstyrelsens
stadgeförslag innebär ingen ändring i fråga om ersättning för sådana särskilda
uppgifter som talmanskap eUer uppdrag att vara ordförande eller vice ordförande
i utskott. Liksom nu är fallet skall sålunda enligt förslaget endast talmannen
erhålla särskild ersättning. Även andra uppdrag, t. ex. att vara vice talman,
kan innebära vissa representationsförpliktelser och merarbete i förhållande
till vad som normalt ankommer på en ledamot. Det synes därför kunna
ifrågasättas om inte också dylika uppdrag bör särskilt arvoderas. Frågan är
enligt utskottets mening värd att övervägas och utskottet förutsätter att förvaltningsstyrelsen
vid sitt fortsatta arbete med ersättningsfrågorna ägnar den uppmärksamhet och
om så finnes påkallat framlägger erforderliga förslag.
KU 1971: 75 7
I
1113 §§ regleras reseförmånerna.
12
§ avser rätten att på riksdagens bekostnad anlita flyg. En nyhet i förslaget är
att ledamöter som inte är bosatta i sin valkrets under sessionstid får rätt
till tio flygresor årligen mellan riksdagsorten och valkretsen. Flygresorna tas
upp i motionerna 1971: 1639 och 1971: 1642. Den förstnämnda motionen syftar tiU
att utvidga rätten att anlita flyg även till icke sessionstid (tio resor
årligen mellan hemorten och Stockholm för besök på riksdagskansli eller
gruppkansli). Den sistnämnda motionen har ett motsatt syfte. Motionärerna vill
ha sådan ytterligare inskränkning i rätten att anlita flyg, att flyg endast får
begagnas om restiden per järnväg överstiger fyra timmar.
I
sin motivering till det framlagda förslaget fäster styrelsen uppmärksamheten
på att en högst väsentlig ökning av riksdagens kostnader för flygresor inträtt
under senare år. Styrelsen understryker därför som önskvärt att ledamöterna
såvitt möjligt iakttar återhållsamhet med flygresor och beaktar föreliggande
möjligheter att använda tåg där det inte vållar särskild olägenhet. Samtidigt
konstaterar styrelsen att enkammarreformen medfört ett ökat behov av flygresor
för sådana ledamöter som invalts för valkretsar där de inte är bosatta. Mot
denna bakgrund föreslår styrelsen med avseende på dessa ledamöter den nya
regeln om tio flygresor årligen under sessionstid mellan riksdagsorten och
valkretsen.
Utskottet
anser att frågan om riksdagsledamöternas rätt att anlita flyg inte får ses
främst ur kostnadssynpunkt. I stället bör fästas avgörande vikt vid
angelägenheten att ledamöterna skall kunna fullgöra de med riksdagsuppdraget
förenade förpliktelserna utan att behöva använda längre restid än som är
nödvändigt. Inte minst viktigt i detta sammanhang är önskvärdheten att
ledamoten kan hålla kontakt med väljarna och ha möjlighet att själv på ort och
ställe sätta sig in i oUka frågor. Det bör också beaktas att utvecklingen medfört
att flyget kommit att inom övriga samhällsområden i allt större utsträckning
begagnas vid tjänsteresor. Mot denna bakgrund framstår nu gällande
restriktioner för flygresor som i viss mån föråldrade. Enligt utskottets mening
bör därför övervägas att utsträcka möjligheterna för ledamöterna att använda
flyg för resor i anledning av riksdagsuppdraget, bl. a. till tid då session
inte pågår och inte enbart vid resor till och från egen vaUcrets.
Med
hänsyn till vad utskottet sålunda anfört kan utskottet inte tillstyrka det i
motionen 1971: 1642 framstäUda kravet på vissa ytterligare restriktioner i
rätten att använda flyg. Förslaget i motionen 1971: 1639 att för besök på
riksdagskansli öppna möjlighet för ledamot att begagna flyg även under icke
sessionstid överensstämmer däremot till sitt syfte med vad utskottet i det
föregående uttalat. Frågan bör emellertid enligt utskottets mening ges en mera
generell lösning, som måste föregås av ytterligare överväganden. Utskottet har
därför stannat vid att nu inte
KU
1971:75 8
framlägga
något förslag, som går utöver bestämmelserna i 12 §. Det bör i stället ankomma
på styrelsen att uppta frågan i dess helhet till förnyat övervägande med
beaktande av vad utskottet anfört.
Motsvarande
synpunkter kan anföras för vidgade rättigheter för riksdagsledamot i
förhållande tiU vad nu gäller att vid resa som föranledes av
riksdagsuppdraget, begagna single sovkupé å järnväg och att anlita taxi eller
privatbil m. m. Utskottet förutsätter att de tillämpningsföreskrifter i detta
hänseende som styrelsen skall utfärda med stöd av 26 § kommer att beakta de
särskilda förhållanden som gäller med avseende på riksdagsuppdraget och får en
sådan utformning att onödig formalism undviks vid tillämpningen.
Pensionsförmånerna
behandlas i 1423 §§ i stadgeförslaget.
En
allmän fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan pensionsreglerna för
riksdagens ledamöter och för de heltidsengagerade kommunala förtroendemännen.
Redan 1968 uttalade utskottet som ett allmänt önskemål på sikt, att en
anpassning sker mellan de regler som gäller för riksdagen och inom kommunerna.
1970 förklarade utskottet att detta uttalande alltjämt ägde giltighet. I den
under allmänna motionstiden väckta motionen 1971:529 begärs en full anpassning
till de regler som tillämpas för den kommunala visstidspensioneringen.
Styrelsen
förklarar i förslaget att vissa paralleller kan dras mellan riksdagsuppdraget
och uppdrag som heltidsengagerad kommunal förtroendeman. Styrelsen anser
emellertid att det lika litet nu som tidigare föreligger skäl att dra
parallellen fuUt ut, när det gäller förutsättningar för rätt tUl pension och
sättet att bestämma pensionens storlek.
Utskottet
kan för sin del som ett allmänt önskemål vidhålla att man bör eftersträva ett
pensionssystem för riksdagens vidkommande som i vart fall inte uppvisar för
stora olikheter i förhållande till vad som gäller i fråga om andra
förtroendemannapensioner. I detta sammanhang är emellertid av betydelse att
notera att utvecklingen på det kommunala området inte är entydig. Det bör
därför vara en viktig allmän uppgift för styrelsen att noggrant följa denna
utveckling och att om omständigheterna påkallar det framlägga erforderliga
ändringsförslag.
De
av styrelsen nu framlagda förslagen till nya pensionsregler för riksdagens
ledamöter innebär vissa anpassningar tUl de principer som nu tillämpas inom det
kommunala området. Dit hör förslaget att nedsätta antalet för hel pension
erforderliga riksdagsår från 20 till 18. I motionen 1971: 1640 yrkas under
hänvisning till utskottets ovan berörda uttalanden 1968 och 1970 samt till
motionen 1971: 529 att tiden för hel pension skall vara 15 år. Samma mening har
framförts av bl. a. den socialdemokratiska riksdagsgruppen i remissyttrande
till förvaltningsstyrelsen i den berörda frågan.
KU 1971:
75 9
Utskottet kan för sin del ansluta
sig till uppfattningen att 15 riksdagsår numera bör räcka för hel pension. Vid
detta ställningstagande fäster utskottet vikt inte bara vid att därmed uppnås
en bättre anpassning till de kommunala reglerna utan även och framför allt
att en sådan lösning bättre svarar mot förhållandena efter enkammarreformens
genomförande. Den nu gällande regeln att 20 riksdagsår berättigar till hel
pension innebar för den tidigare andra kammarens vidkommande att fem
mandatperioder räckte för hel pension. Det bör enligt utskottets mening inte
lämpligen ifrågakomma att fordra flera mandatperioder för enkammarens
ledamöter. Sedan mandatperioden förkortats från fyra till tre år innebär fem
mandatperioder numera 15 år. En regel enUgt vilken 15 riksdagsår räcker för hel
pension bör också enligt utskottets mening utgöra en lämplig avvägning mellan
de intressen som bryts mot varandra på detta område. Inte minst betydelsefullt
är därvid att nomineringarna inte bör i alltför hög grad bindas vid
hänsynstaganden till en kandidats ekonomiska förhållanden. Sätter man ned
tiden för full pension till 15 år erhålles även inte oväsentliga förbättringar
av pensionsförmånerna för ledamöter som lämnar riksdagen med pensionsrätt
innan de uppnått 15 riksdagsår.
Utskottets ställningstagande i denna del föranleder
ändring i 15 § första stycket och i 17 § andra stycket.
En annan fråga i pensionssammanhanget gäller minimiåldern
för rätt till pension. Den har betydelse främst vad gäller rätten till visstidspension.
Styrelsen föreslår därvid i likhet med vad som nu gäller att det för rätt till
sådan pension skall fordras att ledamoten uppnått 50 års ålder. EnUgt motionen
1971: 1638 bör åldersgränsen i stället sättas vid uppnådda 40 år och styrelsen
därjämte ges rätt att bevilja dispens från föreskrivna villkor för utfående av
visstidspension.
Utskottet, som noterar att 50-årsgränsen fastställdes 1968
i samband med visstidspensioneringens införande, anser att vägande skäl i och
för sig kan anföras mot varje åldersgräns i detta hänseende. Ur rent principiell
synpunkt bör sålunda för frågan om pensionsrätt på grund av ledamotskap av
riksdagen vara avgörande, inte åldern utan antalet verksamhetsår. På det
kommunala området är det också för närvarande ovanUgt att åldersrekvisit
uppställes. Krav i sådan riktning har dock framställts. Inte minst
betydelsefullt för frågans lösning är vidare det förhållandet att det vid
fastställd åldersgräns, i stort sett oberoende av var denna sättes, alltid kan
uppkomma besvärliga tröskelproblem. Det bör även beaktas att en åldersgräns i
praktiken kan försvåra för partierna att nominera nya riksdagskandidater.
Utskottet, som på anförda skäl visserligen anser det böra på sikt övervägas om
någon bestämd åldersgräns över huvud bör fastställas för rätt till
visstidspension, finner emellertid tiden ännu inte vara mogen för att frångå
den hittills till-lämpade principen med sådan åldersgräns, I dagens läge viU
utskottet
KU 1971: 75 10
inte
heller motsätta sig styrelsens förslag att bibehålla denna gräns vid fyllda 50
år. Utskottet förutsätter emellertid därvid att styrelsen ägnar frågan i hela
dess vidd fortsatt uppmärksamhet. För att såvitt möjligt motverka uppkomsten av
otUlfredsställande tröskeleffekter, bör styrelsen redan nu medges rätt att, om
särskilda omständigheter föreligger, bevilja visstidspension till ledamot som
inte uppnått 50 års ålder. Bestämmelse därom har intagits i 16 § som fjärde
stycke. Slutligen vill utskottet här erinra om bestämmelserna om
avgångsersättning i 24 §.
Ett
annat rekvisit för såväl visstidspensionen som för rätt till ålderspension för
den som lämnat riksdagen före pensionsåldern är enligt styrelsens förslag att
ha varit ledamot av riksdagen i minst sex år. Yrkandet i motionen 1971: 529 om
full anpassning till de kommunala reglerna innebär för visstidspensionens
vidkommande att kravet på sex års ledamotskap skall nedsättas till tre år med
rätt att med viss förhöjning tillgodoräkna år som tjänstetid. Utskottet finner
inte skäl att nu föreslå någon avvikelse från styrelsens förslag i denna del.
Då den föreslagna regeln i särskilda fall kan ge upphov till liknande
tröskelproblem som 50-årsgränsen, bör emellertid styrelsen även vad gäller
sexårsregeln erhålla motsvarande dispensbemyndigande. Detta har iakttagits vid
utformningen av det av utskottet föreslagna nya fjärde stycket i 16 §. Med
öppnandet av denna dispensmöjlighet tillgodoses också de i motionen 1971: 1638
i denna del framställda önskemålen. Utskottet vill i detta sammanhang även
hänvisa till reglerna i 24 § om avgångsersättning.
Som
förutsättning för familjepension till efterlevande make föreslår styrelsen i 19
§ första stycket i enlighet med vad som nu allmänt till-lämpas på det statliga
området att äktenskapet skall ha ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år,
dock med rätt för styrelsen att medge dispens från detta krav. I motionen 1971:
1641 yrkas under hänvisning till förslag av pensionsförsäkringskommittén i dess
i mars i år avgivna betänkande om familjepensionsfrågor och till den av fröken
Sandell vid styrelsens förslag fogade reservationen, att något sådant krav inte
skall uppställas.
Utskottet
delar i och för sig den uppfattningen att man inte bör göra villkor om viss
ålder för äktenskaps ingående till förutsättning för pensionsrätt. Utskottet
vill dock inte på detta begränsade område föregripa det mera generella
ställningstagande till frågan som kan väntas. På grund därav och med hänvisning
till föreliggande dispensmöjligheter kan utskottet inte nu tUlstyrka
ändringsyrkandet i motionen 1971: 1641. Utskottet vill dock uttala, att
60-årsgränsen skall utgå om den däri liggande principen vid förestående allmän
prövning av frågan inte kommer att godtas.
Styrelsen
föreslår i 16 § andra stycket att sjukpension skall utgå till ledamot som före
pensionsåldern frånträder sitt uppdrag på grund av
KU 1971:75 11
sjukdom
och erhåller helt sjukbidrag eller hel förtidspension enligt lagen om allmän
försäkring. Detta innebär att frågan om en riksdagsledamots rätt till
sjukpension enligt ersättningsstadgan görs helt beroende av den prövning av de
i stadgandet angivna frågorna enligt lagen om allmän försäkring som verkställes
av vederbörande organ enligt denna lag. Utskottet anser en sådan ordning vara
principiellt felaktig. EnUgt utskottets mening bör det i stäUet ankomma
"på förvaltningsstyrelsen att pröva frågan om förutsättning för
sjukpension föreligger. I bestämmelsen bör därför endast föreskrivas att
sjukpension utgår tiU ledamot som före pensionsåldern frånträder sitt uppdrag
på grund av sjukdom, som är varaktig eller kan antagas bliva bestående avsevärd
tid. Det får ankomma på förvaltningsstyrelsen att med stöd av 26 § utfärda
erforderliga tiUämpningsföreskrLfter och tillse att nödig samordning kommer
till stånd med bl. a. sjukförsäikringsreglerna.
I
20 § fjärde stycket bör till undvikande av en inte avsedd förhöjning av
änkepensionsbeloppet införas en ytterligare föreskrift, enligt vilken beloppet
i förekommande fall skall minskas med vad som kan tillkomma änkan enligt andra
stycket.
Som tidigare berörts föreslår styrelsen i 24 § i
anslutning till vad som redan nu gäller bestämmelser om avgångsersättning. En
nyhet är att ersättningen skall utgå till alla som i övrigt uppfyller kraven,
oberoende av om återgång sker till allmän tjänst eller ej. Vidare föreslås för
att minska tröskeleffekten av kravet på 50 år för visstidspension, att
avgångsersättning skall utgå med sex månadsarvoden i stället för tre till
den som vid mandatets upphörande fyllt 40 år. I anslutning till reglerna i 24 §
begär styrelsen vidare bemyndigande att efter särskild framställning kunna
besluta om särskild avgångsersättning i efterhand till den som lämnat riksdagen
vid årsskiftet 19701971 tiU följd av enkammarreformen och som inte kunnat utfå
visstidspension eller avgångsersättning på grund av gällande
samordningsregler. Enligt styrelsens förslag bör sådan ersättning motsvara tre
månadsarvoden av den storlek som gällde vid avgången.
I
motionen 1971: 1643 föreslås under hänvisning tiU 24 § att den i sistnämnda
stadgande föreslagna regeln om sex månadsarvoden till den som fyllt 40 år bör
gälla även i de berörda övergångsfallen.
Utskottet
tillstyrker de föreslagna bestämmelserna om avgångsersättning i 24 § och anser
att styrelsen bör erhålla begärt bemyndigande att utge särskild
avgångsersättning i de berörda övergångsfallen. Styrelsen bör därvid också vara
oförhindrad att besluta att särskild avgångsersättning till den som vid
avgången fyllt 40 år skall motsvara högst sex månadsarvoden. Utskottet
antecknar att motionerna 1971:546 och 1971: 1643 får anses vara tillgodosedda
med detta ställningstagande.
Styrelsen
föreslår i övergångsbestämmelserna att äldre bestämmelser
KU 1971:
75 12
alltjämt skall äga tillämpning i fråga om pensionsrätt som
grundar sig endast på ledamotskap av riksdagen som upphört före den 1 januari
1972. Enligt motionen 1971: 1640 bör en ändring av pensionsreglerna påverka
även pensionen enligt tidigare fattade beslut och övergångsbestämmelserna
utformas i enlighet härmed.
Utskottet är inte berett att tillstyrka att de nu av
styrelsen och utskottet föreslagna nya pensionsreglerna generellt ges
retroaktiv till-lämpning. Det kan erinras om att styrelsen redan har
befogenheter som ger viss fri prövningsrätt i särskilda fall.
I övrigt tillstyrker utskottet det av styrelsen framlagda
förslaget.
Förvaltningsstyrelsens förslag med
de av utskottet förordade ändringarna har intagits i bilaga till detta
betänkande.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen
1. i anledning av riksdagens
förvaltningsstyrelses framstäUning samt med bifaU till motionen 1971: 1640,
såvitt den avser tiden för hel pension, och avslag på motionen 1971: 1642 för
sin del antar det i bilaga till detta betänkande intagna förslaget till
ersättningsstadga för riksdagens ledamöter,
2. i anledning av
förvaltningsstyrelsens framställning och motionen 1971: 1643 beslutar
bemyndigande för förvaltningsstyrelsen att medge särskild avgångsersättning i
vissa övergångsfall enligt vad ovan sagts,
3. förklarar motionerna 1971:529,
1971:546, 1971:1638, 1971: 1639, 1971: 1640 i vad den mte behandlats under 1,
och 1971: 1641 besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 7 december 1971
På
konstitutionsutskottets vägnar
GEORG
PETTERSSON
Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Larsson i
Luttra (c). Adamsson (s). Henningsson (s), Hernelius (m), fru Thunvall (s),
herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp). Mossberg (s), Werner
i Malmö (m), Bergqvist (s). Fiskesjö (c), Molin (fp) och Wictorsson (s).
KU 1971:75 13
Förslag till Bilaga
Ersättningsstadga för riksdagens ledamöter
Inledande bestämmelser
1§
Till ledamotskap av riksdagen är knutna de ekonomiska
förmåner som angives i denna stadga.
2§
Bestämmelserna i 313 §§ äger tiUämpning på
riksdagsledamot från och med ingången av den månad, då han skall taga plats i
riksdagen, tni och med utgången av den månad, då han upphör att vara ledamot,
dock ej för tid innan han blev ledamot.
Pension enligt denna stadga utgår från och med den dag, då
rätten att uppbära pension inträder, till och med den dag, då en månad förflutit
efter pensionstagarens död, eller, om pensionsrätten upphör av annan anledning,
tiU och med utgången av den månad, varunder rätten upphört. Den som är ledamot
av riksdagen kan inte samtidigt uppbära egenpension enligt denna stadga.
Arvode
3§
Arvode utgår med belopp för månad som motsvarar två
tredjedelar av lönen till statstjänsteman i löneklass 1 på löneplan C.
Talmannen erhåller därutöver ett så stort belopp, att de sammanlagda
arvodesförmånerna motsvarar lönen till statsråd.
Vid tillämpning av lagen (1962: 381) om allmän försäkring
skall arvodet anses som inkomst av anställning och ledamot anses som arbetstagare.
4 § 2
Ledamot och suppleant i utrikesnämnden och riksdagens
lönedelegation erhåller särskilt arvode med 200 kronor för varje sammanträde
som bevistas under tid då session ej pågår,
5 §3
Sjukpenning jämte barntillägg, som tillkommer ledamot,
skall upp-
' I förvaltningsstyrelsens framställning föreslås att
stadgan skall kallas »Ersättningsstadga för riksdagen».
-
Paragrafen har i förvaltningsstyrelsens förslag följande lydelse: »Ledamot och
suppleant i utrikesnämnden, riksdagens lönedelegation och riksdagens
besvärsnämnd erhåller särskilt arvode med 200 kronor för varje sammanträde som
bevistas under tid då session ej pågår.»
' 1
förvaltningsstyrelsens förslag finns ett andra stycke av följande lydelse:
»Avdrag från arvodet skall göras för sjukbidrag eller förtidspension, som utgår
enligt lagen om allmän försäkring.»
KU 1971:75 14
bäras
i den ordning som anges i 3 kap. 16 § andra stycket lagen (1962: 381) om allmän
försäkring (arbetsgivarinträde).
6§
Beviljas
ledamot ledighet under mer än femton dagar i följd av annat skäl än offentligt
uppdrag, skaU avdrag göras från arvodet med två tredjedelar från och med den
sextonde dagen.
Traktamente
7§
Ledamot,
som är bosatt på längre avstånd än 70 kilometer fågelvägen från riksdagshuset,
erhåUer för tid då session pågår traktamente, beräknat efter det lägsta belopp
för dygn som tillkommer statlig förrättningsman med eget hushåU.
Traktamente utgår dock ej
till ledamot som är statsråd.
8§
Annan
ledamot, som är bosatt på längre avstånd än 15 kilometer fågelvägen från
riksdagshuset, kan av riksdagens förvaltningsstyrelse tillerkännas traktamente
med högst det belopp som följer av 7 §.
9§
Är
ledamot frånvarande mer än femton dagar i följd, skall avdrag göras från
traktamente med hälften från och med den sextonde dagen. Har frånvaron ej
upphört efter nittio dagar, skall något traktamente ej längre utgå.
Kostnadsersättning
10 §
Kostnadsersättning
utgår med 300 kronor för månad.
Reseförmåner
11 §
Ledamot
äger anlita inrikes järnvägar och statliga busslinjer på riksdagens bekostnad.
12 §
Ledamot
som erhåUer helt traktamente äger på riksdagens bekostnad anlita flyg för resa
meUan hemorten och riksdagsorten under tid då session pågår samt till och från
session.
KU 1971:75 15
Ledamot som är bosatt utanför den
valkrets, för vilken han blivit vald, äger varje år under tid då session pågår
anlita flyg på riksdagens bekostnad för tio resor mellan riksdagsorten och
valkretsen.
13§
I föreskrifter som meddelas enligt 26 § kan bestämmas, att
ledamot äger anlita även annat färdmedel på riksdagens bekostnad.
Egenpension
14 §
Pensionsförmånerna
är ålders-, sjuk- och visstidspension.
Pensionsåldern inträder vid utgången av det riksdagsår
varunder ledamoten uppnår 65 års ålder.
Pensionsunderlaget utgörs vid varje tidpunkt av det arvode
för månad som utgår tiU ledamot.
15 §1
För hel pension fordras 15 riksdagsår. Endast år före
uppnådd pensionsålder tUlgodoräknas.
Då fråga är om sjukpension, inräknas utöver antalet
uppnådda riksdagsår även de år som återstår till pensionsåldern.
16 §2
Ålderspension utgår vid uppnådd pensionsålder eller vid
den senare tidpunkt då mandatet upphör. För den som lämnat riksdagen före pensionsåldern
föreligger dock rätt tiU ålderspension endast om han uppnått minst sex
riksdagsår.
Sjukpension utgår tUl ledamot som före pensionsåldern
frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom, som är varaktig eller kan antagas
bliva bestående avsevärd tid.
Visstidspension utgår tUl den som varit ledamot minst sex
år och vid mandatets upphörande uppnått 50 år men ej pensionsåldern och som ej
är berättigad till sjukpension.
Om särskilda omständigheter föreligger, äger riksdagens
förvaltningsstyrelse medge att ålderspension eller visstidspension får utgå
även till ledamot, som inte uppfyller de villkor som föreskrivs i första
styckets andra mening respektive i tredje stycket.
17 §3
Hel egenpension utgör för månad före 67 års ålder 65
procent och
' I förvaltningsstyrelsens förslag föresläs i första
stycket »18» i stället för »15».
Ändra
stycket har i förvaltningsstyrelsens förslag följande lydelse: »Sjukpension
utgår till ledamot som före pensionsåldern frånträder sitt uppdrag på gmnd av
sjukdom och erhåller helt sjukbidrag eller hel förtidspension enligt lagen om
allmän försäkring.» Fjärde stycket finns inte med i förvaltnings-styrelsens
förslag.
' I
förvaltningsstyrelsens förslag föreslås i andra stycket »18» i stäUet för »15».
KU 1971:75 16
från
och med 67 års ålder 10 procent av pensionsunderlaget. För ledamot som är född
före 1914 ökas sistnämnda procenttal med 2,6 procent för varje år han är född
före 1914.
Uppgår
antalet riksdagsår inte till 15, utgår så stor del av hel egenpension som svarar
mot antalet riksdagsår.
18 §
Från
egenpension före 67 års ålder avdrages vad ledamoten är berättigad att uppbära
i form av sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen (1962: 381)
om allmän försäkring, sjukpenning dock endast om den börjat utgå vid
pensionstillfället.
Utgår
ej hel pension minskas avdrag i motsvarande mån som pensionen.
Familjepension
19 §
Familjepension
utgår efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen eUer berättigad till
egenpension enligt 16 §. Den tillkommer efterlevande make, under förutsättning
att äktenskapet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år, samt efterlevande
barn (adoptivbarn) som ej uppnått 19 års ålder, dock ej barn som vid ledamotens
död var adopterat av annan än maken.
SärskUd
änkepension utgår tiU änka som omfattas av första stycket, om hon ej erhåller
änkepension enligt tilläggspensioneringen inom den allmänna försäkringen.
Riksdagens
förvaltningsstyrelse kan bevUja skälig pension till frånskild make ävensom
till efterlevande make oaktat äktenskapet ingåtts senare än som sagts i första
stycket.
20 § 1
Hel
familjepension utgör för månad, för en förmånsberättigad (make eUer barn) 5
procent av pensionsunderlaget och för två eller flera för-månsberättigade 10
procent av pensionsunderlaget.
Om
ledamoten var född före 1914, skall för varje år han var född före detta år de
angivna procenttalen ökas med 1,04 procent för änka och med 0,26 procent för
varje barn. Ökning skall dock ske med 1,04 procent för ett barn, om ledamoten
inte efterlämnade änka.
Om
mer än en förmånsberättigad finns, fördelas familjepensionen så att make alltid
erhåller vad som skolat utgå till en förmånsberättigad. MeUan flera barn delas
lika.
Hel särskild änkepension
utgör för månad 21 procent av pensionsun-
'
Fjärde stycket har i förvaltningsstyrelsens förslag följande lydelse: »Hel
särskild änkepension utgör för manad 21 procent av pensionsunderlaget.»
KU 1971:75 17
derlaget,
i förekommande faU minskat med vad som kan tiUkomma änkan enligt andra stycket.
21 §
Från
särskild änkepension avdrages livränta som med anledning av dödsfallet utgår
tiU änkan på grund av obligatorisk yrkesskadeförsäkring eller på grund av
staten åliggande ersättningsskyldighet.
22 §
Bestämmelserna
i 14 § tredje stycket, 15 § första stycket, 17 § andra stycket samt 18 § andra
stycket äger motsvarande tiUämpning.
Vid
fastställande av pension efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen
eUer uppbar sjukpension äger även 15 § andra stycket motsvarande tiUämpning.
23 §
Rätten
till familjepension och särskild änkepension upphör för make vid ingående av
nytt äktenskap.
Avgångsersättning
24 §
Avgångsersättning
utgår till den som varit ledamot av riksdagen minst tre år och som vid
mandatets upphörande ej erhåller pension enligt denna stadga. Ersättningen
utgör sex månadsarvoden för den som vid mandatets upphörande uppnått 40 års
ålder och eljest tre månadsarvoden.
Grupplivförsäkring
25 §
Ledamöterna
är grupplivförsäkrade på riksdagens bekostnad. Reglementet (1962: 698)
angående statens grupplivförsäkring äger motsvarande tillämpning.
Tillämpningsföreskrifter
m. m.
26 §
Riksdagens
förvaltningsstyrelse äger meddela de beslut och föreskrifter som erfordras vid
tillämpningen av denna stadga.
Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1972, då
stadgan (1941: 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande upphör
att gälla. Äldre bestämmelser skall dock alltjämt äga tillämpning i fråga
KU
1971:75 18
om
pensionsrätt som grundar sig endast på ledamotskap av riksdagen som upphört
före den 1 januari 1972.
De
nya pensionsbestämmelserna skall inte heller äga tiUämpning i fråga om den som
erhållit rätt tiU pensionsförmåner enligt de äldre bestämmelserna och kvarstår
som ledamot av riksdagen efter den 1 januari 1972, om önskemål därom anmäls hos
riksdagens förvaltningskontor senast i samband med ansökan om pension.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.