Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning ur dödsbo för viss vård

1971 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:LU1, Lagutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning ur dödsbo för viss vård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets
betänkande nr 1 år 1971 LU 1971:1

Nrl

Lagutskottets
betänkande i anledning av motion om ersättning ur dödsbo för viss vård.

Motioasyrkandet

I
motionen 1971: 651 av herr Börjesson i Falköping hemställs »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag
rörande sådana lagbestämmelser, att person -husföreståndarinna eller hemmavarande
bam - som utan lön eller med ringa lön under längre tid haft vårdnaden om
åldring eller sjuk person, vid den vårdades bortgång ur boets behållning
tillförsäkras skälig ersättning för det utförda arbetet».

Nuvarande
förhållanden

Det torde ej vara ovanligt att hushållerskor,
hemmadöttrar och andra personer i liknande ställning arbetar i hemvårdande
uppgifter utan att för dem bevisligen föreligger något tjänsteavtal, som
reglerar löneförmåner och dylikt. Någon lagbestämd rätt finns ej för dem att i
efterhand erhålla kontant ersättning utöver det underhåll i form av bostad,
mat, fickpengar m. m., som må ha utgått. Lönekrav av nu avsedd art föreligger
emellertid ej sällan till domstolarnas prövning. Nuvarande praxis härvidlag
torde innebära att huvudsakligen kontraktsrättsliga synpunkter anlägges, dvs.
att domstolarna i första hand ingår på en bedömning av vad parterna kan
antagas ha avsett skola gälla dem emellan. Det blir således av betydelse om
vederbörande förlitat sig på en utfästelse om framtida ersättning. Härvid kan
det förhålla sig så att arbetstagaren avstått från att begära kontant lön just
emedan arbetsgivaren förespeglat henne att hon i framtiden skulle få ersättning
genom att bli ihågkommen i testamente eller på annat sätt. Att den arbetande
haft ställning som tjänare och att arbetet varit omfattande och nyttobringan-de
kan vara indicier på att det varit i förväntan på framtida gottgörelse som hon
avstått från att fordra kontant lön. Ställning som familjemedlem, släktskap
med den, för vilken arbetet utförts, egna förmögenhetstillgångar och frihet
att disponera över en del av sin arbetskraft, är omständigheter som kan
föranleda att arbetstagaren ej får rätt till ersättning. Om ett lönekrav av
det nu berörda slaget framställs först i anslutning till arbetsgivarens
frånfälle, bhr hans dödsbo arbetstagarens

Riksdagen
1971. 8 saml. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1971:1 2

motpart.
Fastställs rätt till lön, vare sig det nu sker genom domstols dom eller genom
uppgörelse utanför rätta, skall lönebeloppet i princip utbetalas innan boet
skiftas.

Motionen

Motionären framhåller inledningsvis att de s. k.
hemmadöttraraas otrygga ekonomiska stälhiing påtalats vid olika tillfällen utan
att riksdagsbehandlingen lett till någon positiv lösning av frågan. Han pekar
på att det inte finns någon lag som direkt tillgodoser denna kategori
arbetstagare samt erinrar om att hembiträdeslagen av den 30 juni 1944
uttryckligen undantar »hushållerska eller annan, som självständigt sköter
hemmet i husmoders ställe», från det skydd och den trygghet lagen avser ge en
viss grupp arbetstagare. (Det må framhållas att lagen om arbetstid m. m. i
husligt arbete, som träder i kraft den 1 juli 1971, är tillämplig på arbete som
arbetstagare utför i arbetsgivarens hushåll. Lagen gäller dock inte om
arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens familj.)

Det
finns, fortsätter motionären, ett stort antal kvinnor som trätt till i husmors
ställe och under en lång följd av år med ansvar och kunnighet handlagt skötseln
av hemmet mot endast fritt vivre och i vissa undantagsfall en ringa kontant
ersättning. I många fall har husfadern - änkeman, frånskild eller ungkarl -
låtit vederbörande förstå att hon vid hans bortgång skulle bli rikligt
ihågkommen. När det sedan visar sig att testamente inte upprättats eller att
annat skriftligt stöd finns för utlovad gottgörelse kan hon självfallet inte
uppvisa något bevis för att granda ett berättigat anspråk på. Tyvärr, tillägger
motionären, händer det också att arvingarna vägrar godkänna anspråk från
husföreståndarinnas sida på skälig lön även om den skulle begränsa sig till
endast några år.

Motionären
pekar på att det finns möjlighet att driva ärendet till process. Med hänsyn
till att utgången är synnerligen oviss och också psykiskt påfrestande avstår
emellertid husföreståndarinnan enligt motionären från alla anspråk eller nöjer
sig med en eventuell »nådegåva» från arvingars sida.

Enligt
motionärens mening är dessa brister i lagstiftningen av så all-varUg karaktär
att de snarast bör elimineras. Detta säges knappast kunna ske med hänvisning
till att frågan löses med regelrätt anställningsavtal från fall till fall.
Enligt motionären bekräftar erfarenheterna att ett sådant resonemang är ett
rent önsketänkande. Vid en husmors bortgång träder någon - ofta inom den
närstående släkten eller bekantskapskretsen - till utan att man vid det
tillfället upprättar något direkt avtal om löneförmåner. I en trängd situation
vill vederbörande hushållerska inte heller göra anspråk i den riktningen. Och
så fortsätter hon sitt uppoffrande arbete år efter år.

Motionären framhåller att
förhållandet i många fall är enahanda när

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU 1971:1 3

det
gäller hemmavarande döttrar. En eller ett par stannar kvar i hemmet för att
hålla ihop det hela. Oftast har de hemmavarande då avstått från både utbildning
och förvärvsarbete för att helt ägna sig åt sina gamla föräldrar under deras
ålderdom.

Motionären
anser att man antingen genom tillägg i ärvdabalken eller på annat sätt måste
bereda denna kategori enskilda arbetstagare samma rättigheter och trygghet som
lagstiftningen numera erbjuder övriga arbetstagare. Förslagsvis anser han att
följande tillägg i ärvdabalken kunde ge det åsyftade resultatet: »Har familjemedlem,
hushållerska eller annan den avlidne närstående person under en tid av minst
ett år utfört arbete för den avlidnes räkning utan att därmed erhålla skälig
ersättning för sitt arbete, må vederbörande av boets behållning innan skifte
företagits erhålla skälig ersättning för utfört arbete.» När det gäller
begreppet »skälig ersättning» bör hänsyn tas till i orten gängse belopp såvitt
viss reducering inte uppenbarligen föranleds av speciella omständigheter,
undcrårighet eller dylikt, anför motionären avslutningsvis.

Socialpolitiska
kommittén m. m.

Socialpolitiska kommittén redovisade i september
1962 (stencil 1963: 2 socialdep.) vissa undersökningar rörande frågan om
stödåtgärder till de s. k. hemmadöttrarna, vilka torde utgöra en betydande del
i den personkrets motionerna avser. Uppdraget gällde en kartläggning av föreliggande
behov och förslag till eventuellt erforderliga åtgärder. Kommittén tillställde
varje kommun frågeformulär angående antalet hemmadöttrar i kommunen och deras
situation. Svar inkom från 75 procent av kommunerna. Dessa svar utvisade att
antalet ensamställda f. d. hemmadöttrar - ogifta kvinnor som huvudsakligen
vårdat föräldrar eller anhöriga - med försörjningssvårigheter uppgick till 1
581. Av dessa bodde tre fjärdedelar i landskommuner. Utredningen visade vidare
att av de f. d. hemmadöttrarna hade 512 förtidspension. Antalet redovisade
aktiva hemmadöttrar uppgick till 2 495. Även om kommunen inte redovisat
samtiiga fall så ansåg kommittén det tydligt att antalet f. d. hemmadöttrar med
försörjningssvårigheter är litet. I flertalet kommuner fanns inget eller endast
något enstaka fall. De personer det gällde repre-renterade inte en kategori,
som gick att avgränsa och beskriva i enkla termer. Flertalet hade nedsatt
arbets- och försörjningsförmåga, men åtskilliga av dem som kommit med i
undersökningen hade förvärvsarbete eller hade haft det för inte länge sedan.

De
ensamställda f. d. hemmadöttrarna bestod enligt kommittén av i hög grad
individuellt betonade fall, som vart och ett krävde särskild behandling. De
problem, som undersökningen pekade på, var inte alltid ekonomiska eller av
enbart ekonomisk natur. De åtgärder som påkallades avsåg arbetsanskaffning,
medicinsk vård och behandling, arbetsvärd eller annan form av rehabilitering, ekonomisk
hjälp och personlig råd-

1*
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 1

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1971:1 4

givning.
Kommittén betonade vidare att det behövdes upplysning och aktiv personlig
medverkan från kommunernas sida, med andra ord en allmän kurativ verksamhet.
Kommunala förtroendemän och tjänstemän hade en stor uppgift att fylla på detta
område.

Det
framhölls också att den kraftiga utbyggnaden av den allmänna arbetsförmedlingen
och arbetsvärden skett bl. a. med tanke på den typ av problem som f. d.
hemmadöttrar representerar. Inom ramen för arbetsmarknadsverkets
ansträngningar att bistå äldre kvinnor att finna en väg till - eller tillbaka
till - arbetsmarknaden borde enligt kommittén många av de aktuella problemen
kunna finna en lösning.

Kommittén
diskuterade också frågan om generösare gmnder vid bedömning av rätten till
förtidspension till hemmadöttrar och fann därvid att de hjälpbehov, som kan
föreligga för f. d. hemmadöttrar, inte lämpligen bör tillgodoses genom
särskilda bestämmelser i lagen om allmän försäkring. Denna lag avsåg i princip
att bereda medborgarna ekonomiskt skydd efter generella bedömningsgrunder.

I
anledning av kommitténs förslag utfärdade Kungl. Maj:t år 1963 ett cirkulär
(SFS 1963: 698), vari anförs:

Kungl. Maj;t vill härmed göra socialnämnderna och
arbetsförmedlingsorganen uppmärksamma på vad socialpolitiska kommittén anfört
och framhålla vikten av att de aktivt medverka för att hjälpa ifrågavarande
hemmadöttrar, särskilt i det läge som uppstår då hemmadöttrarnas vårduppgift
bortfaller exempelvis till följd av att den vårdade personen intages på
vårdinrättning eller avlider. Det åligger socialstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen att meddela de råd och anvisningar som må finnas
erforderliga för ändamålet.

Tidigare
riksdagsbehandling

Vid 1964 års riksdag väcktes en motion (II: 29) i samma ämne som det nu ifrågavarande. Första lagutskottet
hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 18) att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde utskottet bl. a.
följande.

Det syfte som uppbär motionen är synnerligen
behjärtansvärt. Det föreligger emellertid enligt utskottets mening orsak till
stor tvekan om huruvida de orättvisor, varpå motionärerna velat fästa
uppmärksamheten, kan motverkas genom lagstiftning. De svårigheter, som
härvidlag anmäler sig, beror främst på att förhållandena kan vara så olikartade
i skilda fall, som avses i motionen, att dessa knappast är ägnade för enhetlig
reglering. En husföreståndarinnas arbete kan sålunda ha varit mer eller mindre
omfattande och behövligt, arbetsinsatsen kan ha betingats av särskilda
personliga skäl, den försörjning i form av bostad, mat, fickpengar, resor m.
m., som må ha utgått, kan ha varit av buttre eller sämre beskaffenhet, den
arbetande kan ha haft en god egen eko-, nomi eller hon kan vara berättigad till
arv eller testamente efter den avlidne.

Till
nämnda svårigheter kommer vissa betänkligheter med avseende på verkningarna av
en lagreglering. Ett önskemål vore ju att en sådan

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1971:1 5

kunde
förebygga processer och tvister i annan form rörande i efterhand framställda
löneanspråk. Nuvarande rättstillämpning innebär att man vid bedömningen av sådana
tvister varom nu är fråga söker fastställa vad som varit underförstått eller
eljest avsett i lönefrågan. Den arbetande kan ha framgång med sitt anspråk, om
hon lyckas göra troligt att framtida ersättning varit avsedd. Den tänkta
lagstiftningen torde emellertid få konstrueras så, att den icke medgav
ersättning i de fall, där avsikten varit att ersättning ej skulle utgå.
Bevisläget skulle på detta sätt kunna förskjutas till den arbetandes fördel.
Möjligheterna till tvist skulle dock icke på något avgörande sätt begränsas.
Särskilt spörsmålet om vad som skulle anses vara skälig ersättning kvarstod
under alla förhållanden som anledning till stridigheter. Vidare må anmärkas,
att det genom motionen framlagda förslaget till synes alltför mycket tar sikte
på den speciella situationen vid dödsfall. Praktiskt sett är det naturligt att
ersättningsanspråken aktualiseras vid dödsfall, men från rättslig synpunkt
måste det te sig något egendomligt om motsvarande lönekrav skulle förbli mindre
gynnade i annat sammanhang, där de kan vara hka berättigade.

Vid
övervägande av huvudsakligen de synpunkter som nu anförts, har utskottet kommit
till den bestämda uppfattningen att det av motionärerna upptagna problemet
icke lämpar sig för att lösas genom lagstiftningsåtgärder. Problemet torde
därför även i fortsättningen få vara överlämnat åt rättspraxis. Såsom
motionärerna antytt skulle naturligtvis den bästa lösningen vara att regelrätta
anställningsavtal blev allmänt förekommande. Det synes måhända alltför
optimistiskt att räkna med en snabb utveckling i sådan riktning. Det kan dock
antagas att ett modernare betraktelsesätt, understött av sådana faktorer som
ATP-systemet, skall medföra ökad insikt om betydelsen av att arbetsgivare och
arbetstagare inbördes klargör, vad som skall gälla dem emellan beträffande lön
och andra anställningsvillkor. Oavsett om ett sådant antagande har fog för sig,
är det tydligt att statsmakterna även fortsättningsvis måste ha uppmärksamheten
fäst på behovet av social omvårdnad för de relativt ogynnsamt ställda
persongrupper, varom i ärendet är fråga.

I motioner (I: 11 och II: 21)
till 1966 års riksdag togs spörsmålet upp ånyo. Första lagutskottet hänvisade
till sina uttalanden i ämnet vid 1964 års riksdag och framhöll att därefter
icke inträffat något som kunde sägas ha löst frågan. Ett steg mot förbättring
hade emellertid tagits genom 1964 års riksdagsbeslut om statsbidrag till
kommunernas kostnader för hemhjälp, vilket underlättat för kommunerna att lämna
ersättning åt vårdare av gammal eller handikappad anförvant och fick antas ha
förbättrat ifrågavarande gmpps förhållanden. Utskottet vidhöll uppfattningen
att det i motionerna aktualiserade problemet ej borde lösas genom lagstiftning
och kunde därför ej biträda motionärernas hemställan. Utskottet uttalade
emellertid sin oreserverade anslutning till motionernas syfte och underströk
angelägenheten av att speciellt i ömmande fall statsmaktema genom ytterligare
åtgärder i annan ordning än lagstiftningsvägen sökte tillgodose ifrågavarande, för
såväl den enskilde som samhället, värdefulla grupps intressen.

Vid 1969 års riksdag
prövades åter frågan med anledning av motio-

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1971:1 6

ner
i ämnet (I: 748 och //; 854). 1 sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17)
anförde första lagutskottet att det inte funnit anledning att frångå sin
tidigare uppfattning rörande dessa spörsmål. Enligt utskottet skulle för Övrigt
den av motionärerna föreslagna rätten till gottgörelse ur kvar-låtenskapen i
ett mycket stort antal fall vara av föga värde. Utskottet anförde vidare att
det också måste beaktas att problemen för ifrågavarande kategori ingalunda
alltid är av ekonomisk natur. De åtgärder som påkallas kunde, som
socialpolitiska kommittén närmare utvecklat i fråga om hemmadöttrama, avse
arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, arbetsvärd eller annan form
av rehabilitering, personlig rådgivning eller allmänt kurativa insatser.
Lösningen av dessa ofta trängande hjälpbehov kunde således sökas på olika vägar.
Därvid borde i enlighet med vad riksdagen i andra sammanhang uttalat i första
hand prövas de möjligheter som arbetsmarknadspolitiken erbjuder. Utskottet
erinrade härvidlag om det år 1963 utfärdade cirkuläret till socialnämnderna
och arbetsförmedlingsorganen, vari Kungl. Maj:t understmkit vikten av att
nämnda myndigheter aktivt medverkar för att bistå de s. k. hemmadöttrarna,
särskilt i fall då deras vårduppgift bortfaller till följd av att den vårdade
personen intas på vårdinrättning eller avlider. Verksamheten skall avse sådana
åtgärder som förmedling av arbetsan-ställning, vidareutbildning, omskolning och
arbetsvärd i olika former. I anslutning härtill erinrade utskottet också om att
statsbidrag sedan några år tillbaka utgår till den sociala hemhjälpen, något
som underlättat för kommunerna att lämna ersättning åt vårdare i enskilt hem
av åldringar eller handikappade. Härjämte upplyste utskottet om att ifrågavarande
grupps trygghetsproblem vid arbetslöshet prövas av den år 1966 tillsatta
utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen). Enligt vad
utskottet inhämtat kommer KSA-utredningen att avlämna betänkande under första
halvåret 1971.

Här må även nämnas att riksdagen under de senaste
tio åren vid ett stort antal tillfällen behandlat motioner, som från andra
utgångspunkter rört hemmadöttrarnas situation. Fråga har bl. a. varit om
införande av rätt till förtidspension, särskilda förmåner inom den allmänna
pensioneringen och utsträckande av arbetslöshetsskyddet. På förslag av andra
lagutskottet har riksdagen regelmässigt tagit avstånd från förslag om en
särbehandling av hemmadöttrarna i fråga om rätten till förtidspension eller
förmåner enligt den allmänna pensioneringen. För att komma till rätta med
hemmadöttrarnas försörjningsproblem borde man i stället i första hand pröva de
möjligheter som arbetsmarknadspolitiken erbjuder. (Se andra lagutskottets
utlåtanden 1966: 35, 1967: 59, 1968; 26, 28 och 1970: 23.)

I
1970 års utlåtande erinrade andra lagutskottet om att det förslag till vidgad förtidspensionering
som lagts fram för riksdagen genom proposition 1970: 66 kan få betydelse efter
prövning i varje enskilt fall för

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1971:1 7

åtskilliga av de kvinnor som motionärerna åsyftat.
(Förslaget antogs sedermera av riksdagen, 2 LU 1970: 34 och rskr. nr 232.)
Enligt de nya bestämmelserna, som trätt i kraft den 1 juli 1970, gäller vidgade
möjligheter för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av
folkpension och ATP. Åldersförändringar skall, även om sjukdom i egentlig
mening inte föreligger, kunna utgöra gmnd för förtidspension om tillgång till
arbete inte finns som är lämpligt med hänsyn tUl den försäkrades fysiska och
psykiska kondition. Över huvud taget skall större hänsyn tas till svårigheterna
att på gmnd av läget på arbetsmarknaden bereda äldre personer lämpligt arbete.
Vidare efterges skyldigheten att gå igenom omskolning liksom kravet på försök
till arbetsplacering. De personer som i främsta rummet berörs är dels sådana
som inte längre orkar med sitt arbete, dels sådana som genom
företagsnedläggelse mist sitt arbete. Som äldre skall i princip räknas
personer som fyllt 63 år, men denna grans skall betraktas som en riktpunkt till
ledning för tillämpningen, och undantag skall kunna göras. En viss uppmjukning
har vidare genomförts i kraven för rätt till förtidspension oberoende av
ålder. Sålunda skall inte endast i orter med odifferentierat näringsliv utan
även i orter med differentierat näringsliv hänsyn tas till svårigheterna för medicinskt
handikappade att få arbete. Om försök har gjorts med arbetsplacering under en
tid av högst ett till två år utan att den handikappade kunnat beredas arbete,
skall hans arbetsförmåga betraktas som fiktiv och förtidspension kunna beviljas
honom med bortseende från den kvarvarande arbetsförmågan. - En viss
uppmjukning har också genomförts av invaliditetsbedömningen beträffande
handikappade husmödrar, ökad hänsyn skall sålunda tas till om och i vad mån en
sådan husmoder skulle kunna utföra något förvärvsarbete utom hemmet

Utskottet

I motionen begärs utredning och
förslag om lagfäst rätt för hus-föreståndaritma, hemmavarande bam eller annan i
liknande ställning, som utan lon eller mot ringa ersättning under längre tid
haft vårdnaden om åldring eller sjuk person, att vid den vårdades bortgång få
ersättning ur kvarlåtenskapen för sitt arbete.

Den kategori, som motionären avser, utgör inte någon
enhetlig eller klart avgränsbar gmpp. Det kan vara vuxna bam som bott kvar
hemma eller kvinnor som trätt i husmors ställe och under äktenskapsliknande
former handhaft skötseln av hemmet. Förhållandena kan också inom varje sådan
grupp vara helt olikartade, bl. a. med avseende på arbetsinsatsens omfattning,
ersättning, arbetsgivarens och arbetstagarens ekonomi, de personliga
relationerna mellan dessa samt beträffande arbetstagarens rätt till
kvarlåtenskap efter den avlidne.

Spörsmålet
om tillgodoseende av nu ifrågavarande grupp genom

s. 8 Kontrollera mot PDF

LU 1971:1 8

civilrättslig
lagstiftning har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, med anledning
av motioner behandlats vid 1964, 1966 och 1969 års riksdagar. Första
lagutskottet har därvid i utlåtanden, som godkänts av riksdagen, funnit
motionernas syfte synnerligen behjärtansvärt men ansett att problemet icke
borde lösas lagstiftningsvägen. Till stöd härför har bl. a. anförts att
förhållandena kan vara så olika i skilda fall att de knappast är ägnade för
enhetiig reglering ävensom att möjligheterna till tvist inte på något avgörande
sätt skulle begränsas genom den föreslagna lagstiftningen.

Lagutskottet
finner ej anledning att frångå den bedömning av frågan som hittills gjorts.
Utskottet kan således inte biträda motionärens yrl-kande om civilrättslig
lagstiftning för att tillgodose ifrågavarande grupps intressen. Utskottet vill
dock, liksom tidigare första lagutskottet, framhålla det stora värdet, såväl
för den enskilde som för samhället, av ifrågavarande personers arbete. Det är
därför angeläget att deras intressen tillgodoses genom andra åtgärder från
samhällets sida. Självfallet är det av stor betydelse att regelrätta
anställningsavtal upprättas. Härvid torde socialnämnderna i viss utsträckning
kunna medverka. I detta sammanhang må även erinras om att statsbidrag sedan
några år tillbaka utgår till den sociala hemhjälpen, något som underlättar för
kommunerna att lämna ersättning åt vårdare i enskilt hem av åldringar eller
handikappade. Svårigheterna för ifrågavarande gmpp blir naturligtvis mest framträdande
när den vårdade avlider eller intas på vårdinrättning, och problemen är då
inte bara av ekonomisk natur. De åtgärder som påkallas kan avse
arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, arbetsvärd eller annan form
av rehabilitering, personlig rådgivning eller allmänt kurativa insatser.
Lösningen av dessa ofta trängande hjälpbehov kan således sökas på olika vägar.
Därvid synes, i enlighet med vad riksdagen i andra sammanhang uttalat, i första
hand böra prövas de möjligheter som arbetsmarknadspolitiken erbjuder, såsom
förmedling av arbetsanställ-ning, vidareutbildning, omskolning och arbetsvärd i
olika former. Utan tvivel är det dock så att åtskilliga av de personer, varom
är fråga, nått sådan ålder att dylika åtgärder framstår som orealistiska. För
dessa personer kan emellertid de vidgade möjligheter till förtidspensionering,
som 1970 års riksdag fattat beslut om, efter prövning i enskilt fall, komma
att erbjuda en godtagbar lösning.

Avslutningsvis
må upplysas om att den år 1966 tillsatta utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet (KSA-utredningen), som bl. a. prövar ifrågavarande gmpps
trygghetsproblem vid arbetslöshet, väntas avge betänkande under första
halvåret av år 1971.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LU 1971:1

Under
hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att
motionen 1971: 651 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm
den 2 mars 1971

På
lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND

Vid
detta ärendes behandling har närvarit:

herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s),
Sundelin (s). Svanström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Lidgard (m)*,
fm Asbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg (m), Andersson i Södertälje (s),
fm Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i Helsingborg
(c) och fru Nilsson i Sunne (s)*.

*
Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt
yttrande

av
herr Svanström (cp) och fra Jonäng (cp).

Den
i motionema aktualiserade frågan gäller icke i första hand ett socialt stöd
till de ifrågavarande kategoriema utan frågan, om man med lagstiftningens hjälp
skulle kunna förhjälpa dem till skälig ersättning för utfört arbete i sådana
fall, då medel härför faktiskt står till förfogande. Vi är ense med utskottet
om att betydande svårigheter föreligger för en samlad lösning av de
föreliggande problemen genom lagstiftningsåtgärder men vill ändå inte anse det
uteslutet att man genom åtgärder inom det ena eller andra rättsområdet skulle
kunna förbättra vederbörandes rättsliga situation och därigenom åstadkomma
åtminstone en dellösning. Även om tillräckliga skäl inte föreligger att nu
begära en särskild utredning av frågekomplexet vill vi framhålla, att det bör
uppmärksammas då en översyn av något av de berörda rättsområdena blir aktuell.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.