Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hemförsäljning jämte motioner m.m.

1971 · 57 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 57 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:LU10, Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hemförsäljning jämte motioner m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets
betänkande nr 10 år 1971 LU 1971:10

Nr 10

Lagutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
hemförsäljning jämte motioner m. m.

Genom en den 19 mars 1971 dagtecknad proposition,
nr 86, har Kungl. Mai:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om hemförsäljning m. m.

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om
hemförsäljning m. m. Lagen ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp-
eller s. k. abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller under andra
likartade förhållanden genom att inom en vecka "ångerveckan"
skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet.

Den
föreslagna lagen gäller vid yrkesmässig försäljning av lös egendom för enskilt
bruk, under förutsättning att köparen avger eUer antar anbud vid
sammanträffande med säljaren eller dennes ombud i köparens bostad eller i
övrigt på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar också i fråga om vissa avtal
varigenom en näringsidkare åtar sig att fortlöpande tillhandagå en konsument
med tjänster. Om ett köpeavtal ingås och fullgörs på ömse sidor vid
sammanträffandet, är lagen inte tillämplig.

För
att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet, skall säljaren
vid sammanträffandet lämna honom underrättelse om hans rättigheter enligt den
nya lagen. Underrättelsen skall lämnas och kvitteras på fastställt formulär.
Iakttas inte dessa bestämmelser blir konsumenten över huvud taget inte bunden
av sin beställning.

Har
köparen frånträtt avtalet skall i princip vardera parten lämna tillbaka vad han
har mottagit. Har säljaren inte hämtat godset inom tre månader, tillfaller det
köparen utan kostnad.

Lagen
innehåller också en bestämmelse som slår fast, att om köparen har lämnat anbud
till ombud för säljaren, han normalt skall ha rätt att utgå från att ett
antagande svar från säljaren avser det av ombudet mot-

1
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 2

tagna
anbudet. Det betyder bl. a. att även om det vid sidan av en skriftlig
beställning har förekommit mundiga utfästelser från ombudets sida, säljaren
blir bunden av dessa, om han inte i sitt svar uttryckligen anger att detta inte
omfattar utfästelserna eller det uppenbart framgår av omständigheterna att
svaret inte överensstämmer med köparens anbud. Den rätt ombudet sålunda har att
mottaga även muntliga anbud från köparen kan inte begränsas av säljaren genom
klausul i ordersedel eller på annat sätt.

Den nya lagen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1971.

Lagförslaget
har följande lydelse.

Förslag
till

Lag
om hemförsäljning m. m.

Härigenom
förordnas som följer.

1 §
Denna lag äger tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös

egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, i fall då köpa

ren avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med sälja

ren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats

än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe.

Lagen
gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om näringsidkares
åtagande att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller
tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknande tjänster.

I
fråga om avtal, som slutes och på ömse sidor fullgöres vid sammanträffandet,
gäller lagen endast om köparen betalar köpeskillingen eller del därav med
användande av kreditbevis eller med belopp som han erhåller som lån av
säljaren eller genom dennes förmedling.

2 §
Köparens anbud eller svar är gällande mot honom endast om han

av säljaren eller dennes ombud vid sammanträffandet mottager en sär

skild handling, varigenom han erinras om sina rättigheter enligt denna

lag, och bekräftar mottagandet genom sin tmderskrift på ett exemplar

av handlingen. Det exemplar som överlämnas till köparen skall vara åt

följt av blankett för meddelande enligt 4 §.

Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer fastställer formulär till handling och
blankett som avses i första stycket.

3 §
Har köparen avgivit anbud till ombud för säljaren och meddelar

säljaren, att han antager anbudet, skall han anses ha godtagit anbudet

sådant det framförts till ombudet, om ej annat uttryckligen anges eller

uppenbart framgår av omständigheterna.

Säljaren
kan ej med verkan mot köparen inskränka den rätt för ombudet att mottaga anbud
som följer av första stycket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 3

4 § Köparen kan frånträda sitt anbud eller svar genom
att överlämna eller med post eller telegraf avsända skriftligt meddelande härom
till säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sammanträffandet. Har
köparen i fall som avses i 1 § första stycket mottagit godset eller del därav,
är hans rätt att frånträda anbudet eller svaret beroende av att han håller
godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat
skick. Han står dock icke faran för att godset av våda för-störes, försämras
eller minskas eller undergår förändring endast genom sin egen beskaffenhet
eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av godset.

5
§ Frånträder köparen sitt anbud eller
svar enligt 4 §, åligger det säljaren att inom tid som skäligen åtgår för
godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen
har rätt att hålla godset inne till dess säljaren har fullgjort sin
betalningsskyldighet. Avhämtas ej godset inom tre månader efter
sammanträffandet, tillfaller godset köparen utan vederlag.

Återgår
avtal om tillhandahållande av tjänst, skall den omständigheten att säljaren
redan utfört viss del av sitt åtagande icke befria honom från skyldigheten att
betala åter vad han uppburit.

6 §
Villkor, varigenom köparens rättigheter enligt denna lag inskrän

kes, är ogiltigt.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Motionsyrkanden

Med
anledning av propositionen har väckts följande motioner:

1. motionen
1971: 1435 av herr Levin (fp), vari hemställs att riks

dagen, i analogi med lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare

att sälja gods som ej avhämtats, beslutar att 5 § första stycket lagen

om hemförsäljning skall ha följande lydelse.

Frånträder köparen sitt anbud eller svar enligt 4
§, åligger det säljaren att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande
återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla
godset inne till dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet. Avhämtas
ej godset inom sex månader efter sammanträffandet, äger köparen rätt att på
offentiig auktion sälja godset och uttaga sin eventuella fordran och uppkomna
kostnader ur köpeskillingen. Överskott skall ofördröjligen tillställas
säljaren. Om godset uppenbarligen saknar saluvärde, äger köparen bortskaffa
detsamma.

2. motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m.
fl. (fp) vari

hemställs att riksdagen beslutar att en lagstadgad s. k. ångervecka in

föres även vid hemförsäljning med kontantbetalning om priset uppgår

till minst 200 kronor, att tiden inom vilken en säljare måste återta sitt

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 4

gods,
förlängs från tre till fyra månader samt att därvid beaktas vad som i motionen
anförts för det fall då köparen inte bereder säljaren tillgång till godset, att
kostnaderna för skriftligt beställda och kontant betalade installationer skall
bestridas av köparen även om köpet återgår, att kontrakt och övriga villkor
som upprättas vid hemförsäljning måste vara avfattade på svenska eller försedda
med fullständig översättning, samt att utskottet utarbetar erforderliga
lagtexter. Vidare hemställs att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala vad som i motionen anförts beträffande hemförsäljning på främmande
språk, och att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära speciell utredning om
telefonförsäljning enligt vad som i motionen anförts.

3. motionen 1971: 1437 av fru Nordlander m. fl.
(vpk) vari hemställs

att riksdagen beslutar

dels
att 1 § första stycket lagen om hemförsäljning m. m. med avvikelse från
Kungl. Maj:ts förslag får följande lydelse;

Denna lag äger tillämpning vid yrkesmässig
försäljning av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, i
fall då köparen avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med
säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än
säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Försäljningsställe på mässa,
utställning eller dylikt, som upprättas under begränsad tid, är i denna lag ej
att anse som fast försäljningsställe.

Lagen
gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om näringsidkares åtagande
att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av
egendom, undervisning eller andra liknande tjänster.

dels
att 1 § tredje stycket i nämnda lag utgår.

4. motionen 1971:1438 av herr Söderström m. fl. (m,
c, fp), vari

hemställs att riksdagen måtte anta det till prop. 86 fogade förslaget till

Lag om hemförsäljning m. m. med följande ändring:

§
5

Frånträder... sin betalningsskyldighet. Avhämtas ej
godset inom sex månader efter sammanträffandet, tillfaller godset köparen utan
vederlag.

Återgår ... uppburit.

Motiveringen
till lagförslagen. Motionerna

I det följande återger utskottet vad
departementschefen anfört i lagrådsremissen under rubriken "1.
Inledning" samt i den allmänna motiveringen. Av vad som har anförts i
specialmotiveringen återger utskottet endast de avsnitt som är av intresse med
hänsyn till motionerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 5

Ur
lagrådets uttalanden samt departementschefens yttrande i anledning därav
återges de avsnitt som gäller 3 § i lagförslaget.

Motionernas
innehåll redovisas sammanfattningsvis under rubriken "Utskottet" i
anslutning till frågor, vartill de hänför sig. I fråga om motionernas
fullständiga innehåll hänvisar utskottet till de tryckta motionerna.

Inledning

Konsumtionskreditutredningen lade i betänkandet
Konsumtionskrediter i Sverige (SOU 1966: 42) fram bl. a. förslag till lag om
rätt att frånträda avtal i vissa fall. Vid remissbehandlingen hävdades från
flera håll att frågan krävde ytterligare utredning. Utredningsförslaget i denna
del har hittills inte heller föranlett några lagstiftningsåtgärder.

I
rekommendation 1967: 15 hemställde Nordiska rådet till de nordiska ländernas
regeringar att undersöka behovet av och överväga innehållet i en skyddsregel
särskilt för sådana fall då avtal träffas eller beställning sker vid den ena
partens besök utan anmodan i den andra partens bostad eller på därmed
jämförlig plats.

Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande i februari 1968 tillkallades i Sverige
särskilda sakkunniga för att följa ett i Danmark och Norge pågående
lagstiftningsarbete avseende den lagstiftningsfråga som berörs i
rekommendationen och att överväga om anledning förelåg att föreslå ändringar i
den svenska lagstiftningen. I Finland hade utsetts en sakkunnig med
motsvarande uppdrag. De svenska sakkunniga har efter samarbete med de
sakkunniga i Danmark, Finland och Norge den 18 juni 1970 avgett betänkandet
Hemförsäljning (SOU 1970: 35) med förslag till lag om hemförsäljning m. m.

Över
betänkandet har remissyttranden avgetts av hovrätten för Västra Sverige,
försäkringsinspektionen, kommerskollegium, statens institut för konsumentfrågor
(konsumentinstitutet), statens konsumentråd, statens pris- och kartellnämnd,
konsumentutredningen. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
(domareföreningen), Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges
rättshjälpsjurister, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund. Svenska företagares riksförbimd.
Direktförsäljningsföretagens förening. Svenska bankföreningen. Svenska
sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska
tidningsutgivareföreningen, Sveriges handelsagenters förbund. Föreningen
Sveriges handelsresande. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens cen-

Rättschefen
Ulf K. Nordenson och hovrättsassessorn Allan Ekström; direktiv se
riksdagsberättelsen 1969 Ju: 55.

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 6

tralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Husmodersförbundet Hem
och Samhälle samt Motorbranschens riksförbund.

Kommerskollegium
har bifogat gemensamt yttrande av handelskamrarna i Göteborg, Borås och
Karlstad samt yttranden av Stockholms handelskammare, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare. Sveriges marknadsförbund har med instämmande
hänvisat till det yttrande som Direktförsäljningsföretagens förening avgett.

Också
i Danmark och Norge har lagts fram betänkanden med förslag till lagstiftning
angående hemförsäljning. Ett finländskt förslag kan väntas under våren 1971.

Vid
ärendets behandling i justitiedepartementet har överläggningar ägt rum med
företrädare för de danska, finländska och norska justitie-ministerierna.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Lidbom, bl. a. följande.

7.1
Allmänna synpunkter

Vår förmögenhetsrätt vilar i stor utsträckning på
lagar som kom till under 1900-taIets första decennier. De är präglade av sin
tids liberalis-tiska grundsyn på det ekonomiska livet. Lagarna utgår sålunda
från bilden av avtalskontrahenterna som två socialt och ekonomiskt likvärdiga
parter. I konsekvens härmed gäller på förmögenhetsrättens område grundsatsen
om avtalsfrihet. Denna har visserligen med tiden underkastats vissa
inskränkningar, dels genom generellt verkande bestämmelser s. k.
generalklausuler dels genom olika tvingande specialbestämmelser av begränsad
räckvidd. Alltjämt gäller dock som huvudregel på förmögenhetsrättens område,
att lagstiftaren har överlämnat åt avtalskontrahenterna att tillvarata sina
egna intressen så långt de förmår.

Vid
sidan av denna civilrättsliga avtalsfrihet gäller i vårt land en numera
oskriven princip om oinskränkt rätt för svensk medborgare att driva näring,
även om denna allmänna näringsfrihet inom vissa näringsgrenar är begränsad
genom särskilda föreskrifter, mestadels i den formen att rätten att idka viss
näring är underkastad tillståndsprövning.

För att ett system med
vidsträckt avtalsfrihet och näringsfrihet skall

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 7

fungera
tillfredsställande krävs att företagarna inte utnyttjar sin handlingsfrihet på
ett sätt som är till skada för konsumenterna. En i och för sig önskvärd
konkurrensfrihet blir inte till nytta för konsumenterna om den inte inriktas på
sådant som är av positivt värde för dem eller om de konkurrensmetoder som
används försvårar ett rationellt konsumtionsval.

Från
samhällets sida har under senare tid vidtagits olika åtgärder för att skydda
konsumenterna mot ogynnsamma verkningar av det förut beskrivna rättsläget. Här
bör särskilt nämnas lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring. Denna
innehåller vid sidan av vissa bestämmelser om straff för speciella
marknadsföringsmetoder en generalklausul, som ger vidsträckta möjligheter att
vid vite förbjuda otillbörliga förfaranden genom reklam och annan
marknadsföring.

Också
behovet av särskilda skyddsregler för konsumenterna som avtalskontrahenter har
uppmärksammats av statsmakterna såväl på det näringsrättsliga som på det
civilrättsliga planet.

På
det näringsrättsliga området bör här nämnas det tidigare i dag anmälda
förslaget till lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, som främst tar
sikte på formulärrätten (prop. 1971: 15). Den föreslagna lagen bygger på en
generalklausul. Denna ger möjlighet att förbjuda företagare att vid försäljning
till konsument använda kontraktsvillkor som är otillbörligt mot konsumenten.
Tillämpningen av lagstiftningen skall ankomma på konsumentombudsmannen och
marknadsrådet.

I
propositionerna om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor understryks bl. a. betydelsen av att samhällsorganen påtar sig
ett ansvar för att näringsverksamheten bedrivs i former som inte strider mot
konsumenternas intressen.

Vad
angår det civilrättsliga skyddet för konsumenterna som avtalskontrahenter bör
nämnas, att köplagssakkunniga genom tilläggsdirektiv år 1967 har fått i uppdrag
bl. a. att överväga behovet av särskilda köprättsliga regler till
konsumenternas skydd. Sakkunniguppdraget avser inte bara frågan om inskränkning
av den köprättsliga avtalsfriheten till skydd för konsumenter utan de
sakkunniga har att göra en allmän översyn av köplagen.

Vidare
har år 1970 efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallats en sakkunnig med
uppdrag att verkställa utredning angående generalklausulerna i den
förmögenhetsrättsliga lagstiftningen. Syftet med utredningen är bl. a. att den
civilrättsliga lagstiftningen skall bringas i närmare överensstämmelse med den
näringsrättsliga regleringen i förslaget till lag om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor och att generalklausulerna skall kunna utnyttjas som ett
kompletterande instrument i strävandena mot ett förstärkt skydd för
konsumenterna.

De
generellt verkande åtgärder mot den fria konkurrensens avigsidor som sålunda har
vidtagits eller förbereds får dock inte hindra punktvisa

s. 8 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 8

insatser
från lagstiftarens sida på det ena eller andra området, där det har visat sig
att konsumenterna behöver skydd och där de generella åtgärderna inte kan antas
vara tillräckliga.

Ett
område som i detta hänseende har kommit i blickpunkten på senare tid är den s.
k. hemförsäljningen, dvs. försäljning i köparens hem eller under andra liknande
omständigheter. De problem som hemförsäljning kan ge upphov till för
konsumenterna uppmärksammades av konsumtionskreditutredningen, som i sitt år
1966 avgivna betänkande Konsumtionskrediter i Sverige lade fram förslag till
lag om rätt att frånträda avtal i vissa fall. Enligt förslaget skulle
konsument, som ingått avtal om köp av vara eller om förvärv av tjänst eller
annan nyttighet, ha möjlighet att frånträda avtalet när detta kommit till på
grund av anbud vid säljarens eller hans ombuds personliga besök i konsumentens
bostad eller därmed jämförlig vistelseort. Lagen skulle dock inte gälla för den
händelse avtalet helt hade fullgjorts vid besöket. Önskade konsumenten
frånträda avtalet, skulle han enligt förslaget meddela detta till säljaren
senast inom en vecka från det han insett eller bort inse att avtal kommit till
stånd.

Vid
remissbehandlingen av förslaget hävdades från flera håll, att frågan krävde
ytterligare utredning. Förslaget har hittills inte lett till någon
lagstiftning.

Sedermera
har Nordiska rådet i rekommendation (1967: 15) hemställt tiU de nordiska
ländernas regeringar att undersöka behovet av och överväga innehållet i en
skyddsregel särskilt för sådana fall där avtal träffas eller beställning sker
vid ena partens besök utan anmodan i den andra partens bostad eller på därmed
jämförlig plats. Sedan kommittéer tillsatts i Danmark och Norge för att utreda
denna fråga, tillkallades i Sverige sakkunniga för att följa dessa kommittéers
arbete och överväga om anledning förelåg att föreslå ändringar i den svenska
lagstiftningen.

Efter
samråd med de danska och norska kommittéerna och en finländsk observatör har
de sakkunniga nu lagt fram förslag till lag om hemförsäljning m. m. Förslaget
gäller i fråga om yrkesmässig försäljning av varor till konsument, när denne
har avgett anbud eller antagande svar på anbud i sin egen eller annans bostad.
Lagen avses få motsvarande tillämpning på vissa avtal om fortlöpande tjänster.
Konsumenten skall enligt förslaget kunna frånträda sin rättshandling inom en
vecka. De sakkunniga föreslår att rena kontantköp och vissa kreditköp undantas
från lagens tillämpningsområde. Förslaget innehåller också vissa bestämmelser
om utfästelser som ombud för säljaren gjort vid sidan av köpekontrakt,
ordersedel eller liknande handling, s. k. sidolöpare.

Under
remissbehandlingen har tanken på lagstiftning till skydd för konsumenten vid
hemförsäljning så gott som genomgående godtagits

s. 9 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 9

eller
lämnats utan erinran. Från något håll hävdas dock att lagstiftningen om
otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor
erbjuder ett tillräckligt skydd. Å andra sidan har i vissa yttranden framförts
tanken att man i vart fall på sikt bör överväga näringsrättsliga åtgärder i
syfte att i princip förbjuda hemförsäljning.

I
fråga om behovet av lagstiftning till skydd för konsumenten vill jag framhålla
att redan försäljningsformen som sådan ökar svårigheterna för konsumenterna att
fatta rätt avvägda köpbeslut och kan föra med sig avtal som är direkt
oförmånliga för konsumenterna. Hemförsäljning avser ofta relativt dyrbara
kapitalvaror, t. ex. hushållsmaskiner av olika slag. För konsumenten är det
här ofta särskilt viktigt att överväga vad han behöver och har råd med och
omsorgsfullt välja mellan de olika fabrikat som finns i marknaden. Ofta växlar
också varornas priser kraftigt mellan olika inköpsställen. Vid hemförsäljning
saknar konsumenten möjlighet att jämföra pris, kvalitet och service i fråga om
konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller
i flera med varandra konkurrerande butiker.

Vidare
är köparen vid hemförsäljning regelmässigt från början i underläge på det
sättet att han inte har planerat något köp och därför inte har tillräckligt
underlag för diskussionen med säljaren, som däremot har sina argument för en
affär i beredskap.

Vid
hemförsäljning förekommer enligt vad erfarenheten visar inte bara ett moment av
överrumpling utan ibland används också hårdför övertalning för att förmå
konsumenten tUl köp. Det förekommer att försäljaren skaffar sig tillträde till
bostaden under falska förespeglingar, t. ex. genom att påstå sig syssla med en
marknadsundersökning. Köparen kan till slut känna sig mer eller mindre tvungen
att skriva på ett kontrakt för att bli av med säljaren. Omständigheter som
bidrar till att minska det normala köpmotståndet kan vara att den omedelbara
ekonomiska insatsen är liten hemförsäljning sker till största delen på avbetalning
och att köparen inte har någon att rådföra sig med. Det inträffar att köparen
efter besöket, när han får överväga saken i lugn och ro eller diskuterar den
med andra, kommer till insikt om att han inte behöver varan eller ens har råd
att köpa den.

Möjligheterna
att med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring ingripa mot alltför aktiva
eller på annat sätt otillbörliga marknadsföringsmetoder är i och för sig
värdefulla även vid hemförsäljning. Också den föreslagna lagstiftningen om
förbud mot otillbörliga avtalsvillkor kan här få betydelse. Med hänsyn till de
speciella förhållanden som enligt vad jag nyss har angett föreligger vid
hemförsäljning kan emellertid de nämnda lagarna inte anses ge ett tillräckligt
skydd. Det bör särskilt framhållas att det just vid hemförsäljning synes
föreligga behov av ett skydd som sträcker sig längre än vad som kan åstadkommas
med en lagstiftning som tar sikte enbart på otillbörliga förfaranden från säl-

s. 10 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 10

jarens
sida, eftersom försäljningsformen som sådan minskar konsumenternas möjligheter
att göra rationella köp.

Det
föreligger sålunda enligt min mening behov av särskild lagstiftning till skydd
för konsumenterna vid hemförsäljning.

Ingripande
mot hemförsäljning skulle i och för sig kunna tänkas ske genom näringsrättsliga
åtgärder, dvs. genom att förbjuda hemförsäljning helt eller delvis eller
uppställa vLtlkor för näringsidkarnas rätt att använda denna försäljningsmetod.
En förbudslagstiftning är givetvis det mest effektiva medlet mot de
olägenheter som visat sig vara förenade med hemförsäljning. Man måste
emellertid räkna med att hemförsäljning kan utgöra ett värdefullt komplement
till butikshandeln för vissa konsumenter både i tätorterna och på landsbygden.
I en undersökning som pris- och kartellnämnden har gjort på de sakkunnigas begäran
redovisas en omsättning av 300 milj. kr. under år 1968 för såda..
kontraktsbunden hemförsäljning som ingick i undersökningen. Härtill kommer att
ett förbud mot hemförsäljning av böcker inte kan genomföras utan ändringar i
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätten att sprida tryckt skrift. Att
utesluta böcker från ett förbud mot hemförsäljning utan att samtidigt införa
någon form av civilrättslig reglering skulle å andra sidan innebära, att
fältet lämnas fritt för missbruk på ett område där avarter i särskilt hög grad
har gett sig tillkänna.

Ett
system med tillståndstvång och därmed viss kontroll från det allmännas sida
finns redan i förordningen om tillfällig handel, som dock i praktiken inte är
tillämplig på hemförsäljning i egentlig mening. Ett allmänt tillståndstvång för
hemförsäljning och liknande försäljningsformer skulle knappast kunna råda bot
på de olägenheter som typiskt sett är förenade med dem, nämligen svårigheterna
för konsumenterna att jämföra pris, kvalitet och service på konkurrerande varor
och tjänster. Man måste också räkna med att ett system med tillståndstvång
skulle medföra ett betydande administrativt merarbete. Slutligen kan i fråga om
hemförsäljning av tryckt skrift anföras betänkligheter från tryckfrihetsrättslig
synpunkt.

Enligt
min mening bör därför näringsrättsliga åtgärder mot hemförsäljning och
liknande försäljningsformer undvikas, om man med en civilrättslig lagstiftning
kan komma till rätta med förekommande olägenheter. Detta beror i sin tur på
hur en sådan lagstiftning utformas. De sakkunnigas förslag bygger, som
tidigare har nämnts, på tanken att man skall begränsa köparens bundenhet av de
rättshandlingar han har företagit i samband med hemförsäljning. Han skall få
en betänketid en ångerfrist under vilken han kan överväga om han vill
fullfölja avtalet. Enligt min mening är det möjligt att genom ett sådant system
bereda konsumenterna ett så effektivt skydd, att man nu skall kunna avstå från
näringsrättsliga åtgärder mot hemförsäljning. Det är dock nödvändigt att
utvecklingen på detta område noga följs även

s. 11 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 11

sedan
en särskild civilrättslig skyddslagstiftning genomförts, och jag anser det
inte uteslutet att ett näringsrättsligt ingripande kan bli aktuellt om den
civilrättsliga regleringen visar sig otillräcklig.

Under
remissbehandlingen har yppats något olika meningar i frågan när en
civilrättslig lagstiftning beträffande hemförsäljning bör genomföras. De
sakkunniga anser, att det inte erbjuder några svårigheter att ta upp frågan
till omedelbar behandling. Denna ståndpunkt har i allmänhet godtagits av
remissinstanserna. Från några håll har dock ifrågasatts om det inte vore
bättre att avvakta resultatet av det reformarbete som pågår på den allmänna
köprättens och avtalsrättens områden i syfte att stärka konsumenternas
rättsskydd i allmänhet. Andra anser att den föreslagna lösningen bara bör bli
temporär i avvaktan på en omarbetning av köplagen. Önskemål har också framförts
i fråga om inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet på köprättens
område, t.ex. att förutsättningarna för ett system med generellt öppet köp
skall utredas.

För
egen del anser jag att det föreligger ett så påtagligt behov av skydd för
konsumenterna vid hemförsäljning, att en lagstiftning på detta område bör
genomföras snarast möjligt. Jag kan i likhet med de sak-kurmiga inte finna
annat än att det går att avgränsa en sådan lagstiftning så att man inte
föregriper en samlad lösning av de centrala förmögenhetsrättsliga problem som
är under utredning. De erfarenheter som en speciallagstiftning om
hemförsäljning ger kan tas till vara vid det fortsatta arbetet på
konsumentköprättens område i stort. Leder detta arbete till en särskild
konsumentköplag, framstår det som naturligt att specialreglerna om
hemförsäljning förs in i en sådan lag, om inte de regler som kan komma att
gälla för konsumentköp i allmänhet är tillräckliga för att skydda konsumenterna
även mot de olägenheter som sådan försäljning för med sig.

Med
anledning av de önskemål som förts fram om det fortsatta arbetet på
konsumentköprättens område vill jag erinra om vad jag tidigare har sagt om att
köplagssakkunniga har i uppdrag att förutsättningslöst pröva behovet av
särskilda regler till skydd för konsumenterna. Man kan utgå från att de
sakkunniga därvid kommer att pröva också sådana tankegångar rörande innehållet
av den framtida konsumentköprätten som framförts under remissbehandlingen av
förevarande förslag.

Från
några håll har anförts farhågor för att en reglering efter de grundlinjer som
de sakkunnigas förslag bygger på med en begränsning av köparens bundenhet
skulle minska respekten för avtal i allmänhet. För min del finner jag dessa
farhågor överdrivna. Förslagets syfte är att eliminera verkningarna av att
köparen just vid hemförsäljning typiskt sett befinner sig i ett underläge. Det
får förutsättas att information i massmedia och annan konsumentupplysning
kommer att göra lagstiftningens tillämpningsområde klart för konsumenterna. Det

s. 12 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 12

finns
därför inte anledning tro att en lagstiftning på detta särskilda område skulle
påverka uppfattningen om avtals bindande verkan på andra områden.

I
likhet med den alldeles övervägande delen av remissinstanserna anser jag
därför att de sakkunnigas förslag kan läggas till grund för en lagstiftning i
ämnet.

Som
har framgått har utredningsarbetet bedrivits i nordiskt lagsamarbete. Sålunda
föreligger i Norge ett kommittébetänkande med förslag till lagstiftning om rätt
att frånträda avtal som har ingåtts vid hemförsäljning. Förslaget har
remissbehandlats och man synes kunna räkna med att det kommer att leda till
lagstiftning. I Finland är arbetet alltjämt på utredningsstadiet, men även där
föreligger ett intresse för lagstiftning av det slag som de svenska sakkunniga
har föreslagit. I Danmark, där frågan har behandlats i ett kommittébetänkande,
är det mera ovisst om någon civilrättslig lagstiftning kommer till stånd,
eftersom man där redan har näringsrättsligt förbud mot hemförsäljning med vissa
undantag.

7.2
Huvudgrunderna för lagstiftningen

7.2.1
Tillämpningsområdet

Vad angår de avtalstyper på vilka lagstiftningen
skall tillämpas föreslår de sakkunniga att den skall omfatta dels köp av lös
egendom, dels s. k. abonnemangsavtal, dvs. avtal varigenom någon åtar sig att
under en tidsperiod eller tillsvidare vid återkommande tillfällen tillhandagå
annan med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning och andra liknande
tjänster. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del i allmänhet
lämnats utan erinran. Från några håll har emellertid framförts önskemål om
undantag för vissa varugrupper, nämligen s. k. dagligvaror, tidningar och
tidskrifter samt bilar.

Förslaget
att dagligvaror, som ungefär torde motsvara varusortimentet i den vanliga
livsmedelshandeln, skall undantas från lagstiftningen motiveras främst med att
hemförsäljning av sådana varor utgör ett värdefullt komplement till
försäljningen från fasta försäljningsställen. Jag delar i och för sig denna
uppfattning. Hemförsäljning av livsmedel sker emellertid vanligen mot kontant
betalning. Jag kommer i det följande att föreslå, att avtal som fullgjorts på
ömse sidor vid köparens sammanträffande med säljaren eller dennes ombud inte
skall omfattas av lagstiftningen. Det föreligger med en sådan avgränsning
enligt min mening inte något praktiskt behov av att särskilt undanta
dagligvaror från den föreslagna lagstiftningen. Så torde inte heller vara
fallet i fråga om tidningar och tidskrifter.

Vad
angår bilförsäljning kan jag inte finna att den i något väsentligt hänseende
skiljer sig från försäljning av andra mera dyrbara kapital-

s. 13 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 13

varor.
Jag anser därför att försäljning av bilar bör omfattas av lagen. Inte heller i
övrigt fitms enligt min mening skäl att göra något undantag såvitt gäller
försäljning av lös egendom.

I
huvudsak samma behov av konsumentskydd som föreligger vid hemförsäljning av lös
egendom torde göra sig gällande också i fråga om avtal som under motsvarande
förhållanden ingås mellan en företagare och en konsument om tillhandahållande
av fortlöpande tjänster, t. ex. tillsyn eller service av en anläggning. Jag
biträder därför de sakkunnigas förslag även i denna del och vill i
sammanhanget erinra om att ett avtal kan avse både försäljning av lös egendom
och vissa tjänster som säljaren skall utföra i anslutning därtill, t. ex. avtal
om en korrespondenskurs som omfattar både undervisningsmateriel och
handledning. Däremot bör uppenbarligen inte anställningsavtal kunna frånträdas
av arbetsgivaren under åberopande av förevarande lagstiftning.

De
sakkunniga har föreslagit, att försäkringsavtal inte skall omfattas av lagen.
Denna ståndpunkt biträds eller lämnas utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser, bl. a. försäkringsinspektionen. Däremot föreslår statens
konsumentråd och TCO att även ackvisition av försäkringar i hemmen bör falla
under lagen.

För
egen del vill jag i likhet med de sakkunniga erinra om att det enligt 302 §
lagen om försäkringsrörelse åligger försäkringsbolags styrelse och
verkställande direktör att övervaka att anskaffning av ansökningar om
försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed.
Kungl. Maj:t kan enligt samma lagrum meddela närmare föreskrifter angående
anskaffningsverksamheten och kan därvid också förordna att frågor om denna
verksamhet skall handläggas av en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd.
Försäkringsbolagen har träffat frivilliga överenskommelser om
anskaffningsverksamheten, och något behov av föreskrifter enligt 302 § lagen om
försäkringsrörelse har hittills inte visat sig föreligga. Skulle
missförhållanden ge sig tillkänna i samband med anskaffning av försäkringar i
hemmen och på liknande platser ger dock nämnda bestämmelse tillräckliga
möjligheter till ingripanden. Med hänsyn härtill biträder jag förslaget att
försäkringsavtal inte skall omfattas av den nu aktuella lagstiftningen.

I
fråga om avtalsparternas ställning innebär de sakkunnigas förslag att lagen
skall gälla vid yrkesmässig försäljning. Vidare krävs att vad som förvärvas är
avsett huvudsakligen för privat bruk. Dessa förslag har genomgående godtagits
vid remissbehandlingen och vid de nordiska departementsöverläggningarna, och
jag har inte någon invändning mot dem. Jag återkommer i specialmotiveringen
till den närmare innebörden av den nu angivna avgränsningen av lagstiftningen.

Vad
angår de förhållanden under vilka konsumenten företar rättshandlingen förordar
de sakkunniga, att endast fall då köparen har avgett anbud eller antagande svar
på anbud

s. 14 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 14

i
egen eller annans bostad skall inbegripas under lagstiftningen. De sakkunniga
är visserligen medvetna om att det kan föreligga ett behov av skydd för
konsumenterna också vid annan uppsökande försäljning än sådan som sker i
hemmen. De anser emellertid att en speciallagstiftning av detta slag, vilken
innebär avvikelser från de avtalsrättsliga principer som annars gäller, inte
bör ges vidsträcktare tillämpningsområde än som är oundgängligen nödvändigt och
att man därför f. n. inte bör gå utanför området för hemförsäljning i mera
inskränkt mening. Försäljning i säljarens eller tredje mans bostad omfattas
dock av de sakkunnigas förslag.

Under
remissbehandlingen har framkommit önskemål både om ett snävare och om ett
vidare tillämpningsområde för lagstiftningen. Några remissinstanser, bland dem
industriförbundet, anser att lagen i enlighet med Nordiska rådets
rekommendation bör omfatta endast de fall då säljarens besök hos köparen sker
utan anmodan från denne. Industriförbundet hänvisar till att köparen i regel
inte torde få leverans så länge han inte är definitivt bunden av sin
rättshandling och att det därför är ett konsumentintresse att
tillämpningsområdet inte görs för vidsträckt. Däremot förordas från företrädare
för konsumentintressena att lagstiftningen vidgas att omfatta all försäljning
som inte sker från ett av säljaren inrättat fast försäljningsställe. Denna
ståndpunkt intar bl. a. LO, som anser att konsumenten också utanför bostaden
har svårt att värja sig mot påträngande försäljning, t. ex.
tillfällighetsförsäljningar, mässförsäljningar och försäljningar i samband med
pensionärsutflykter, på arbetsplatser och i skolor. I ett annat yttrande pekas
särskilt på sådana tillställningar som säljare anordnar på t. ex. biografer.
Från något håll hävdas att även försäljning per telefon bör inbegripas under
lagen.

Behov
av särskilt skydd för köparen föreligger otvivelaktigt främst i de fall då
säljaren oombedd uppsöker köparen i dennes bostad. Köparen saknar då i regel
möjligheter att göra erforderliga jämförelser i fråga om pris och kvalitet på
det slags vara det gäller. Normalt befinner han sig då också i ett psykologiskt
underläge gentemot säljaren. Dessa skäl gör sig givetvis inte gällande med
samma styrka när initiativet till säljarens besök har tagits av köparen själv.
Som de sakkunniga har framhållit skulle det emellertid kunna medföra betydande
bevissvårigheter, om man undantog sådana fall från lagstiftningen. Mot en sådan
ordning talar också risken för att försäljare skulle söka kringgå lagen genom
att skaffa sig en anmodan från köparen att besöka denne, t. ex. vid ett
överrumplande telefonsamtal strax före besöket. Jag delar därför de sakkunnigas
uppfattning att lagen generellt bör gälla när försäljningen sker i köparens
bostad.

Utöver
hemförsäljning i nyss angivna bemärkelse förordar de sakkunniga, som förut har
nämnts, att lagstiftningen skall omfatta också rättshandlingar som sker vid
köparens sammanträffande med säljaren

s. 15 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 15

i
annans bostad. De har härvid särskilt tänkt på tillställningar där någon efter
överenskommelse med ett företag bjuder in vänner och bekanta till sitt hem för
att sälja företagets varor. Förslaget i den delen har i allmänhet lämnats utan
erinran under remissbehandlingen. Enligt min uppfattning befinner sig
konsumenten i nu åsyftade fall normalt i en situation liknande den som
föreligger när säljaren uppsöker konsumenten i dennes egen bostad. Jag är
därför ense med de sakkunniga om att lagstiftningen bör omfatta all försäljning
som sker i köparens eller annans bostad.

Som
skäl för att begränsa lagstiftningen till försäljning i köparens eller annans
bostad åberopar de sakkunniga främst att hittillsvarande erfarenheter inte ger
belägg för att försäljning under andra förhållanden har gett upphov till mera
betydande olägenheter från konsumentskyddssynpunkt. Vidare framhålls att, i
den mån skyddsbehov föreligger, man kan förvänta att arbetsgivare eller annan
huvudman för den lokal som det är fråga om ingriper med förbud mot försäljning.

För
egen del biträder jag den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att
skyddsbehovet vid försäljning på köparens arbetsplats samt på sjukhus, skolor
och liknande lokaler normalt är i huvudsak detsamma som i köparens eller annans
bostad. Enligt min mening föreligger det en påtaglig risk för att sådana
försäljningsformer får ökad utberedning om de lämnas utanför lagstiftningens
tillämpningsområde. Att lita till ingripande från lokalinnehavarens sida för
att förhindra alltför aggressiva försäljningsmetoder synes mig knappast tillräckligt.

Det
finns ytterligare en mera oenhetlig grupp av försäljningsmetoder där det
skyddsbehov som kan åberopas gör sig gällande i växlande utsträckning. Jag
tänker här på sådana tillfällighetsförsäljningar av olika slag som redovisas i
remissyttrandena från konsumenthåll. Det kan gälla försäljning i samband med
utflykter eller biografföreställningar som säljaren arrangerar, försäljning i
tillfälligt förhyrda lokaler till vilka hushållen inbjuds genom annonser eller
gruppförsändelser, försäljning i anslutning till utställningar, mässor,
offentliga tillställningar, basarer osv. Beträffande sådana försäljningar
gäller ofta nog att köparen i större eller mindre grad saknar möjligheter att
jämföra pris, kvalitet och service på konkurrenternas varor. Ibland har han
till och med otillräckliga möjligheter att granska vad som bjuds ut. De
psykologiska faktorerna är däremot i hög grad varierande. Man kan peka på att
den som lämnar sin bostad för att besöka en mässa eller biografförsäljning är
på ett annat sätt beredd att möta försäljningserbjudanden än den som uppsöks av
en försäljare i sitt hem och att han normalt har möjlighet att utan vidare
lämna lokalen. Så är emellertid inte alltid fallet. Enligt vad LO har upplyst i
sitt remissyttrande förekommer det en typ av pensionärsutflykter, där
deltagarna tror att det rör sig om en vanlig utflykt men

s. 16 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 16

där
det under lunch- eller kaffepausen förekommer en mycket påträngande
försäljningsverksamhet. Under sådana omständigheter föreligger tydligen både
överraskningsmoment och svårigheter att komma ifrån försäljaren. I detta och
liknande fall kan konsumenten också komma i ett psykologiskt underläge i och
med att han har blivit bjuden på det ena eller det andra. Andra personer i den
grupp som konsumenten ingår i kan i sådana fall också snarare påverka honom att
köpa genom att de själva gör inköp än vara ett stöd mot försäljarens
övertalningsförsök. Tillfällighetsförsäljningar medför över huvud taget större
frestelser till impulsköp än vanlig butiksförsäljning. Jag anser därför att det
också med avseende på den grupp av försäljningsmetoder som jag nu har behandlat
finns ett konsumentskyddsbehov av samma slag som vid hemförsäljning i egentiig
mening.

I
enlighet med nu anförda synpunkter delar jag den under remissbehandlingen från
konsumenthåll framförda uppfattningen att lagstiftningens tillämpningsområde
bör vidgas i förhållande till de sakkunnigas förslag. Att åstadkomma en för
alla tänkbara fall helt tillfredsställande gränsdragning stöter uppenbarligen
på stora svårigheter. Enligt min mening uppnår man en från saklig synpunkt
genomsnittligt sett lämplig och samtidigt tillräckligt klar avgränsning genom
att låta lagen bli tillämplig i fråga om all försäljning som sker på annan
plats än säljarens eller hans ombuds fasta försäljningsställe. Beträffande den
närmare innebörden av uttrycket fast försäljningsställe återkommer jag i
specialmotiveringen.

En
särskild fråga är huruvida lagstiftningen, på sätt som har ifrågasatts under
remissbehandlingen, bör omfatta också försäljning som sker per telefon. Jag är
medveten om att ett behov av skydd för konsumenterna kan föreligga även här.
Av naturliga skäl torde emellertid denna försäljningsform inte ha någon större
utbredning. Skyddsbehovet lär också vara mindre än vid de försäljningsformer
som jag tidigare har behandlat, eftersom den konsument som inte är intresserad
för köp lätt kan avbryta samtalet. Bortsett härifrån skulle det stöta på stora
praktiska svårigheter att föra in telefonförsäljning under den nu aktuella
lagstiftningen. Jag återkommer till frågan om hur skyddet rättstekniskt skall
utformas men vill förutskicka att jag har funnit den ordning som de sakkuimiga
har föreslagit vara den från olika synpunkter mest lämpliga. De sakkunnigas
förslag innebär som jag förut har nämnt, att köparen skall ha rätt att
frånträda sin rättshandling inom viss tid från försäljningstillfället och att
en förutsättning för att han över huvud taget skall bli bunden av sin
rättshandling är att han i samband därmed skriftligen underrättas om sina rättigheter
enligt lagstiftningen. Denna metod bygger på att köparen sammanträffar med
säljaren eller dennes ombud vid försäljningen. Metoden är sålunda inte
praktiskt användbar vid telefonförsäljning. Sakkunnigförslaget innebär vidare,
att konsu-

s. 17 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 17

menten
under en "ångerfrist" av en vecka skall kunna frånträda avtalet.
Utgångspunkten för fristens beräkning skall vara sammanträffandet med säljaren
eller dennes ombud. Vid telefonförsäljning skulle det bli utomordentligt svårt
att bestämma utgångspunkten för fristen på ett sätt som undanröjer
bevissvårigheterna. Jag är mot bakgrund av det sagda inte beredd att förorda
att lagstiftningen utvidgas att omfatta också sådan försäljning. Det är
emellertid angeläget att utvecklingen på detta område noga följs. De
erfarenheter som man härigenom vinner kan tillvaratas vid det fortsatta arbetet
på konsumentköprättens område. Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att den
nu aktuella lagstiftningen skall gälla när köparen har företagit den
rättshandling som enligt vanliga regler är bindande för honom vid
sammanträffande med säljaren eller ombud för denne på annan plats än säljarens
eller ombudets fasta försäljningsställe.

7.2.2
Den rättstekniska metoden

En lagstiftning med syfte att begränsa köparens
bundenhet av rättshandling som han företar vid hemförsäljning och likartade
försäljningsformer kan utformas på olika sätt. De sakkunniga har diskuterat
tre skilda lösningar. En möjlighet är vad de sakkunniga kallar den suspen-siva
metoden. Denna innebär att köparen blir bunden av sin rättshandling bara under
förutsättning att han inom viss tid uttryckligen bekräftar den. En aiman metod
är att låta köparens rättshandling bli definitivt bindande för honom, om han
inte inom viss tid meddelar säljaren att han frånträder rättshandlingen, den s.
k. resolutiva metoden. Slutligen talar de sakkunniga om den kombinerade
metoden, där ångerfristen för köparen inte börjar löpa förrän säljaren efter
sammanträffandet med köparen tillställer deime kopia av ordersedel eller annan
liknande bekräftelse av köparens rättshandling. Med denna metod inträder över
huvud taget inte någon bundenhet för köparen innan säljaren har bekräftat
avtalet, och därefter har köparen möjlighet att under viss tidrymd frånträda
avtalet. De sakkunniga har för sin del förordat en lagstiftning enligt den
resolutiva metoden.

Förslaget
har i allmänhet mottagits positivt vid remissbehandlingen. Konsumentrådet anser
emellertid att den suspensiva metoden ger konsumenten ett bättre skydd och
därför är att föredra. Även LO ifrågasätter lämpligheten av de sakkunnigas
förslag. Från något håll uttalas övervägande sympati för den kombinerade
metoden.

För
egen del vill jag först framhålla, att mellan den suspensiva metoden, å ena,
och den resolutiva resp. den kombinerade metoden, å andra sidan, den
skillnadeii föreligger att med den suspensiva metoden även den köpare som är
passiv och oföretagsam kan komma ifrån avtalet medan de båda andra förutsätter
att köparen uttryckligen frånträder sin rättshandling.

2
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 10

s. 18 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 18

Den suspensiva metoden framstår otvivelaktigt som
den metod som ger konsumenten det effektivaste skyddet men den har å andra
sidan olägenheter som är betydande inte minst för konsumenterna. Som de
sakkunniga framhåller är det principiellt betänkligt att låta en rättshandling,
som normalt är bindande, bli helt utan verkan. Eftersom det kan antas att
konsumenten själv i flertalet fall både verkligen vill bli och också anser sig
vara bunden av sin rättshandling, går det nämnda systemet längre än vad som kan
anses påkallat från konsumentsynpunkt. Den kanske allvarligaste invändningen
mot den suspensiva metoden är emellertid att den kan motverka konsumentens
intressen. Metoden skapar nämligen sådan otrygghet för säljarsidan att det
finns risk för att hemförsäljning praktiskt taget kommer att upphöra eller i
varje fall begränsas i alltför hög grad. De betänkligheter som enligt vad jag
tidigare har sagt kan anföras mot ett,förbud mot hemförsäljning kan enligt min
mening i det väsentliga anföras också mot en generell till-lämpning av den
suspensiva metoden.

Med
den kombinerade metoden blir köparen efter att ha mottagit en orderbekräftelse
eller liknande handling från säljaren tvungen att reklamera om han vill komma
ifrån sin rättshandling. Han försätts därmed i den situation där han befann sig
från början, om den resolutiva metoden tillämpas. Det praktiska resultatet blir
sålunda att avtalsslutet kompliceras utan motsvarande nytta för köparen. Dessutom
uppstår med den kombinerade metoden svårigheter att fastställa den tidpunkt
t. ex. då köparen har mottagit säljarens bekräftelse som bör bilda
utgångspunkt för ångerfristen.

Som
de sakkunniga framhåller har en lösning enligt den resolutiva metoden flera
fördelar. Den anknyter nära till köplagens regler om öppet köp och inger
därför inte några principiella betänkligbeter. Praktiskt sett medför den inga
nämnvärda förändringar i alla de fall då köparen är inställd på att fullfölja
avtalet. För den seriösa hemförsäljningens del finns därför inte anledning att
räkna med några nämnvärda, för konsumenten menliga effekter i form av t. ex.
prisstegringar. Om köparen ångrar sig har han alltid rätt att frånträda
avtalet. Härför krävs emellertid en aktivitet från hans sida. Mot bakgrund
härav har under remissbehandlingen ifrågasatts om metoden ger konsumenten ett
tillräckligt skydd. Det är givet att köparens rätt att frånträda avtalet blir
illusorisk, om han inte från början görs uppmärksam på sin rätt i nämnda
hänseende. Denna brist kan emellertid elimineras genom att säljaren, som de
sakkunniga föreslår, åläggs skyldighet att vid sammanträffande med köparen
överlämna en skriftiig handling, varigenom köparen underrättas om sina
rättigheter enligt den nya lagen. Underlåter säljaren detta, blir köparen
enligt förslaget över huvud taget inte bunden av sin rättshandling. En sådan
ordning tillgodoser enligt min mening rimliga krav på skydd för konsumenten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 19

I enlighet med nu anförda synpunkter vill jag, i
likhet med de sakkunniga och det stora flertalet remissinstanser, förorda den
resolutiva metoden. Denna metod har f. ö. förordats också av de övriga nordiska
ländernas delegerade vid departementsöverläggningama.

Det
är givetvis angeläget att skapa garantier för att säljarens meddelande till
köparen om rätten att frånträda avtalet utformas i klara och entydiga ordalag.
Det är också lämpligt att meddelandet utformas på samma sätt i alla fall. Mot
bakgrund härav synes det mest ändamålsenligt att meddelandets lydelse
fastställs av Kungl. Maj:t. För att förebygga bevissvårigheter bör som en
ytterligare förutsättning för köparens bundenhet krävas, att köparen bekräftar
att han mottagit handlingen på ett exemplar av denna. I syfte att underlätta
förfarandet för den köpare som vill frånträda sin rättshandling, bör till
handlingen fogas blankett till avbeställningssedel. För de seriösa
hemförsäljningsföretagen lär det inte medföra några nämnvärda svårigheter att
anpassa sig till dessa rutiner.

En
väsentlig fråga i sammanhanget är givetvis ångerfristens längd, dvs. den tid
inom vilken konsumenten måste frånträda sin rättshandling för att inte bli
definitivt bunden av den. De sakkunniga föreslår en vecka räknat från dagen för
köparens sammanträffande med säljaren eller ombud för denne. Förslaget har så
gott som genomgående godtagits vid remissbehandlingen. I ett yttrande hävdas
emellertid att tidsfristen bör utsträckas till 14 dagar.

För
egen del vill jag först framhålla att den tidpunkt, då en köpare får klart för
sig att han gjort ett enligt hans mening oförmånligt köp och därför vill
frånträda avtalet, givetvis i hög grad kan variera från fall till fall. Den ene
köparen ångrar sig kort efter försäljarens besök, en annan kanske först långt
senare, t. ex. i samband med krav från säljaren på obetald del av
köpeskillingen. Uppenbarligen är det av praktiska skäl nödvändigt att
fastställa en enhetlig utgångspunkt för ångerfristen. Av hänsyn både till
säljarna och till köparnas intresse av att kunna få snar leverans i de fall då
de vill stå fast vid sin rättshandling, synes det mest ändamålsenligt att
tidsfristen, som de sakkunniga förordar, räknas från säljarens eller hans
ombuds sammanträffande med köparen. En sådan ordning torde också komma att
bidra till att ge köparen anledning att i anslutning till sammanträffandet ta
definitiv ställning och sålunda inte skjuta saken på framtiden.

Tidsfristens
längd är en bedömningsfråga om vilken delade meningar givetvis kan råda.
Köparen måste självklart ha skäligt rådrum för att kunna besluta om han skall
stå fast vid sin rättshandling eller inte. Intresset av trygghet i den
allmänna varuomsättningen kräver å andra sidan att tidsfristen görs relativt
kort. Också köparen har normalt ett starkt intresse härav, eftersom han i
allmänhet inte torde kunna påräkna leverans förrän efter fristens utgång. De
sakkunnigas förslag om en

s. 20 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 20

ångerfrist
på en vecka synes mig utgöra en rimlig avvägning mellan de skilda intressen som
här gör sig gällande. Det torde också vara lättare för allmänheten att anpassa
sig efter en veckofrist än efter en frist på t. ex. tio dagar. Två veckor torde
emellertid vara en alltför lång tidrymd i förevarande hänseende. Jag biträder
således de sakkunnigas förslag, som vunnit anslutning också vid de nordiska
departementsöverläggningarna.

Det
är givetvis angeläget att frånträdandet i förekommande fall sker i sådan form
att bevissvårigheter och tvistigheter inte uppkommer. De sakkunniga förordar
att köparen, om han inte vill fullfölja avtalet, skall vara skyldig att
skriftligen underrätta säljaren härom. Förslaget har genomgående godtagits av
remissinstanserna. Som tidigare har nämnts skall säljaren enligt mitt förslag
vara skyldig att alltid till köparen överlämna blankett till
avbeställningssedel. Kravet på skriftlig form kan med hänsyn härtill inte anses
innebära någon olägenhet för köparen. Jag biträder därför sakkunnigförslaget i
denna del.

7.2.3
Fråga om undantag för kontantköp m. m.

Det kan inte förutsättas att flertalet
hemförsäljningsavtal ingås utan tillräckligt övervägande från konsumentens
sida. När köparen har bestämt sig för att ingå ett avtal och vet vad han ger
sig in på, önskar han givetvis som regel få varan levererad så snart som
möjligt. Som tidigare har framhållits får man dock räkna med att säljarna blir
obenägna att fullgöra leverans innan ångerfristen har gått ut. Vidare vill jag
erinra om att de fall av hemförsäljning som har särskilt uppmärksammats och.bl.
a. föranlett Nordiska rådets tidigare nämnda rekommendation är sådana där
säljaren eller dennes ombud oombedd söker upp köparen. Som jag förut har anfört
anser jag i likhet med de sakkunniga att ett krav på att säljaren tagit
initiativet skulle medföra tillämpningssvårigheter och därför bör undvikas. Mot
bakgrund av nu angivna omständigheter kan det emellertid finnas skäl att på
annat sätt begränsa lagstiftningens tillämpningsområde.

De
sakkunniga har sökt att på en indirekt väg i praktiken utesluta såväl de fall
då köparen är fast besluten att fullfölja avtalet och önskar snabb leverans som
de fall då det är köparen som har tagit initiativet till sammanträffandet med
säljaren eller dennes ombud. De anknyter därvid till graden av den ekonomiska
uppoffring som köparen gör i samband med besöket. Om denna är kännbar, anser de
att man har grund för antagande att köparen är klart medveten om vad han har
gett sig in på. De utgår också från att en person, som själv kallar en
försäljare till sig och bestämmer sig för köp, i allmänhet är angelägen att
slutligt avtal och därmed leverans skall komma till stånd snarast och sålunda
regelmässigt är beredd att göra den ekonomiska uppoffring som kan krävas för
att lagen inte skall bli tillämplig. Mot bakgrund av dessa

s. 21 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 21

synpunkter
föreslår de sakkunniga att rätten att frånträda avtalet inte skall gälla vid
hemförsäljning men väl vid abonnemangsavtal om köparen i samband med sin
rättshandling erlägger antingen hela köpeskillingen kontant eller, när denna
överstiger 100 kr., en handpenning motsvarande minst 25 »/o av köpeskillingen
och ej mindre än 100 kr.

Förslaget
har i denna del kritiserats av flera remissinstanser som företräder
konsumentintressen. Enligt denna kritik finns det anledning tro att
försäljningsvillkoren i många fall skulle komma att anpassas efter den
föreslagna undantagsregeln på så sätt att lagstiftningen kom att gälla bara ett
litet antal köp. Vidare anförs att konsumenten, när han företar sin
rättshandling, i de flesta fall torde uppfatta denna som väl genomtänkt och
vara nöjd med köpet. Det är först när han har fått överlägga med andra
medlemmar av hushållet och jämföra det pris han har åtagit sig att betala med
priserna på motsvarande varor i butikshandeln som han kanske upptäcker att han
har gjort en dålig affär. Vidare hävdas att äldre personer, som i särskild grad
är i behov av lagens skydd, inte gärna köper på avbetalning och dessutom i
större utsträckning än andra har förhållandevis stora penningsummor förvarade
i bostaden. Det ligger därför nära till hands att förmoda att dessa konsumenter
har en önskan att betala hela köpeskillingen genast, utan att det kan tas som
tecken på att affären från deras sida är väl genomtänkt.

Jag
hyser förståelse för remisskritiken mot förslaget att vissa kreditköp skall
undantas från lagens tillämpningsområde. Den avgränsning som de sakkunniga här
förordar synes medföra att konsumenterna får ett otillräckligt skydd. Varje
avgränsning med hänsyn till kontantinsatsens storlek måste f. ö. framstå som i
viss mån godtycklig. Härtill kommer risken för att säljarna anpassar
betalningsvillkoren så att flertalet köp faller utanför lagen. De skäl som de
sakkunniga har anfört för sin ståndpunkt är enligt min mening inte helt
övertygande. Köparens behov av snabb leverans torde i flertalet fall inte vara
så starkt att någon olägenhet av betydelse uppstår, om han får vänta en dryg
vecka på den vara han har beställt. När köparen undantagsvis har ett påtagligt
intresse av omedelbar leverans, torde han ofta kunna motivera sitt önskemål på
sådant sätt att det för säljaren framstår som riskfritt att leverera varan
innan ångerfristen har gått ut. Vad angår önskemålet att utesluta fall när
köparen har tagit initiativ till säljarens besök bör detta få vika, om det
krävs för att skyddet i övriga fall skall bli effektivt.

Å
andra sidan synes det mig inte lämpligt att föra in alla avtal som ingås vid
hemförsäljning och försäljning i likartade former under lagens
tillämpningsområde. Någon avgränsning är nödvändig så att lagstiftningen inte
kommer att omfatta exempelvis kontantförsäljning av livsmedel från varuhussar
och liknande. Om köparen får varan levererad genast och således redan från
början vet exakt vad han får samt dess-

s. 22 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 22

utom
är beredd att omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, synes behovet
av särskilt skydd vara avsevärt mindre än i de typiska hem-försäljningsfallen,
där varan levereras i efterhand och köparen i en eller annan form får kredit.
Det är f. ö. från principiell synpunkt mindre tilltalande att ge köparen rätt
att riva upp en affär som för båda parter enligt vanliga regler framstår som
avslutad. Sådana situationer som jag nu har beskrivit bör därför enligt min
mening undantas. På denna punkt har det också rått principiell enighet vid de nordiska
departementsöverläggningarna. Man synes uppnå en lämplig avgränsning av
undantaget om detta får omfatta de fall då avtalet har fullgjorts på ömse sidor
redan vid köparens sammanträffande med säljaren eller der nes ombud.

Jag
vill understryka att den avgränsning som jag sålunda förordat medför att ett
ganska litet område undantas från lagstiftningen. Som jag nyss nämnde är det
vid hemförsäljning och likartade försäljningsformer regel både att varan
levereras i efterhand och att köparen får kredit. Vid köp av dyrbarare
kapitalvaror torde man bara i undantagsfall ha anledning att räkna med att
köparen helt fullgör sin del av avtalet vid försäljningstillfället. De mest
skyddsvärda fallen torde sålunda i praktiken komma att omfattas av
lagstiftningen.

Med
den avgränsning av tillämpningsområdet som jag nu har föreslagit finns det
enligt min mening inte något praktiskt behov av att som har föreslagits i
några remissyttranden från lagen särskilt undanta köp som avser endast
obetydliga värden. Till frågan vad som i olika situationer bör krävas för att
avtalet skall anses vara fullgjort återkommer jag i specialmotiveringen.

7.2.4
Utfästelse av säljarens ombud m. m.

När försäljare för de företag som bedriver
hemförsäljning eller annan likartad försäljning tar upp beställningar på de
varor de bjuder ut förekommer inte sällan, att de lämnar köparen utfästelser om
köpevillkor som är gynnsammare för denne än de som är upptagna i de tryckta
ordersedlar eller kontraktsformulär som vanligen används vid detta slag av
försäljning. Sådana utfästelser, som i den juridiska litteraturen och av de
sakkunniga har kallats "sidolöpare", kan avse t. ex. rabatter, gratis
tillbehör, särskilda egenskaper hos den beställda varan, leveranstid eller
betalningsvillkor. Ibland kan sådana utfästelser vara av väsentlig betydelse
för köparen, när han tar ställning till säljarens erbjudande. Ett tillbehör
som enligt försäljarens utfästelse skall ingå i köpet kan t. ex. vara
nödvändigt för att varan skall kunna användas på det sätt som köparen avser.

Det
kan givetvis många gånger bereda köparen stora svårigheter att mot säljarens
bestridande föra bevisning om att en utfästelse av detta slag verkligen har
lämnats eller att styrka sitt påstående om en sådan

s. 23 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 23

utfästelses
innehåll. Misslyckas han i det hänseendet lär han få finna sig i att fullgöra
sin del av avtalet utan att han kan genomdriva att utfästelsen infrias. Men
även om han lyckas bevisa att en viss utfästelse har gjorts, är det inte säkert
att därmed alla problem är lösta. Rättsläget när det gäller verkningarna av
sidolöpare är nämligen oklart. Om försäljaren har behörighet att för säljarens
räkning göra utfästelser av det aktuella slaget, uppkommer inte några problem.
Säljaren blir då bunden av utfästelsen på samma sätt som om han gjort den
själv. Vad detta praktiskt sett innebär i olika situationer har närmare
utvecklats av de sakkunniga, och jag hänvisar i den delen till min föregående
redogörelse för betänkandet. Annorlunda förhåller det sig om försäljaren
såsom vanligen torde vara fallet saknar behörighet att göra muntliga
utfästelser vid sidan av de villkor som upptagits i den tryckta ordersedeln
eller kontraktshandlingen. Som de sakkunniga har framhållit är det ovisst
vilka rättsverkningar som enligt gällande rätt är knutna till sidolöparen i
dessa situationer.

Utan
att gå in på någon detaljerad diskussion om de komplicerade avtalsrättsliga
problem som här anmäler sig kan jag instämma i de sakkunnigas uttalande att den
rådande osäkerheten beträffande rättsläget är ägnad att skapa otrygghet, ge
upphov till tvistigheter och leda till rättsförluster för konsumenterna.
Situationen är i hög grad otillfredsställande. Som de sakkunniga har uttalat torde
sidolöparproble-met ha stor aktualitet vid sådan försäljningsverksamhet som
skall omfattas av den nya lagstiftningen. Fastän motsvarande problem kan uppkomma
också i andra fall och det från den synpunkten kunde vara önskvärt att i ett
sammanhang åstadkomma en lösning av dessa frågor för hela det avtalsrättsliga
området, anser jag därför, i likhet med de sakkunniga men i motsats till vissa
remissinstanser, att sidolöparproble-met nu bör lösas på detta speciella
område.

De
sakkunniga har sökt att utan ingrepp i centrala förmögenhetsrättsliga
bestämmelser åstadkomma en reglering som skall praktiskt sett tillgodose
köparens intresse av att säljaren antingen infriar de utfästelser som
försäljaren har gjort eller också ger klart till känna att han inte vill ingå
avtal på villkor som innefattar sidolöparen och att i så fall något avtal inte
kommer till stånd. Med utgångspunkt i antagandet att försäljaren alltid har
eller skall anses ha fullmakt att för säljarens räkning mottaga anbud från de
presumtiva köparna föreslår de sakkunniga dels en bestämmelse av innebörd att
en utfästelse av försäljaren alltid skall anses ingå i det anbud eller svar
som köparen lämnar försäljaren, dels en regel som ålägger säljaren att i de
fall, då köparens anbud eller svar innefattar en sidolöpare och säljaren inte
vill ingå avtal på villkor som innefattar sidolöparen, utan oskäligt uppehåll
ge köparen meddelande därom vid påföljd att säljaren annars anses ha antagit
köparens anbud. Enligt förslaget inträder dock inte denna

s. 24 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 24

påföljd,
om köparen insett eller bort inse att säljaren inte avsett att antaga köparens
anbud. I sådant fall kommer något avtal över huvud taget inte till stånd.

Förslaget
har i sina huvuddrag godtagits av flertalet remissinstanser. Men det har också
rönt kritik från skilda utgångspunkter. I en del yttranden hävdas, att
förslaget skulle medföra sakligt sett alltför oförmånliga konsekvenser för
säljarföretagen. Å andra sidan framhåller några remissinstanser att förslaget
inte undanröjer svårigheterna för en köpare att bevisa existensen av en
sidolöpare. Som ett tänkbart alternativ till den föreslagna lösningen har
framkastats tanken att uppställa krav på skriftiig form för de avtal det här
gäller.

Särskilt
i de typiska hemförsäljningsfallen, där försäljarna i många avseenden uppträder
självständigt och ofta använder en mycket aktiv försäljningsteknik, ter det sig
för konsumenten naturligt att lita på att de uttalanden försäljaren gör eller
de utfästelser han lämnar görs på säljarens vägnar och är bindande för denne.
Den ordersedel som föreläggs konsumenten för underskrift innehåller
visserligen ofta en klausul om att muntliga utfästelser av försäljaren inte är
bindande för säljaren, men man kan utgå från att köparen ofta inte studerar
ordersedeln så noga att han uppmärksammar en sådan klausul. Och även om han
gör det ligger det nära till hands för honom att utgå från att försäljaren har
möjlighet att göra åtminstone vissa undantag.

Den
reella innebörden av de sakkunnigas förslag synes till en början vara att
ombuden utrustas med en legal ställningsfullmakt att mottaga anbud från de
presumtiva köparnas sida. En sådan fullmakt innebar att köparens anbud anses
ha nått säljaren i och med att det mottagits av ombudet. Förslaget innebär
vidare att utfästelse om särskild förmån som ombudet lämnar köparen alltid
anses ingå i köparens anbud.

En
reglering i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget i nu berörda
hänseende synes medföra att sidolöparproblemet får en från konsumenternas
synpunkt praktisk och på det hela taget tL"freds-ställande lösning. Det
väsentiiga synes nämligen vara att konsumenten bereds skydd mot den risk han nu
löper att bli bunden av ett avtal vars innehåll inte överensstämmer med det
anbud som han har lämnat på grundval av sina diskussioner med försäljaren och
som inte sällan i ett eller flera hänseenden avviker från säljarens
ursprungliga anbud sådant det kommer till uttryck i ordersedel eller liknande
handling. Den risken elimineras om försäljaren utrustas med fullmakt att mottaga
anbud. I så fall kommer nämligen alla de önskemål konsumenten uttrycker vid
sammanträffandet med försäljaren inbegripet sådana utfästelser som
försäljaren gör och som konsumenten uttryckligen eller underförstått tar fasta
på att ingå i det anbud han lämnar försäljaren, och detta anbud skall i
kraft av fullmakten anses ha nått säl-

s. 25 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 25

jaren
i och med att det avgetts till försäljaren. Därmed uppkommer för säljaren den
situationen att han endast kan välja mellan att antaga köparens anbud
oförändrat eller avslå anbudet. Däremot kan han inte påtvinga köparen ett avtal
med annat innehåll än denne önskar. Lämnar säljaren antagande svar utan att
göra klart huruvida hans accept omfattar eventuella sidolöpare eller inte, lär
köparen regelmässigt ha rätt att utgå från att det förra är fallet. Avtal
kommer då till stånd i enlighet med köparens anbud. Tänkbart är visserligen att
säljarens svar faktiskt avviker från köparens anbud men har en sådan utformning
att köparen måste inse att säljaren uppfattar svaret som överensstämmande med
anbudet, och i sådant fall kan köparen enligt 6 § andra stycket avtalslagen
eller allmänna rättsgrundsatser bli bunden av avtal i enlighet med svaret, om
han inte reklamerar hos säljaren. Men det torde vara så ytterst sällsynt att
underlåtenhet att reklamera kan åberopas mot köpare i de situationer som det
här är fråga om att man från praktiska synpunkter kan helt bortse från dem.

De
sakkunniga synes ha utgått från att säljarombuden redan nu genomgående har
eller måste anses ha fullmakt att mottaga anbud från de presumtiva köparna och
har inte föreslagit någon uttrycklig bestämmelse i ämnet, vilket inte heller varit
behövligt med hänsyn till den passivitetsregel som sakkunnigförslaget
innehåller och som i sig förutsätter existensen av en fullmakt för
säljarombuden att mottaga anbud. Som jag strax skall utveckla anser jag
emellertid att någon passivitetsregel av detta slag inte bör tas upp i den nya
lagen och därmed förändras situationen. Härtill kommer att det i och för sig
kan ifrågasättas om de sakkunnigas utgångspunkt när det gäller försäljarnas
behörighet att mottaga anbud är riktig. Och under alla förhållanden kan denna
behörighet i avsaknad av uttryckliga lagregler inskränkas genom särskilda
föreskrifter, som kan bringas till kundernas kännedom t. ex. genom att de
tydligt återges i ordersedlar e. d.

Det
synes under dessa förhållanden ligga nära till hands att i lagen ta in en
uttrycklig och tvingande föreskrift om att i fall då säljaren företräds av
ombud vid sammanträffandet med köparen ombudet skall anses ha fullmakt att
därvid mottaga anbud från köparen. Jag kan inte heller finna att en sådan regel
skulle leda till några obilliga konsekvenser för säljarföretagen. Regeln
betager givetvis inte företagen möjligheten att genom instruktioner till
ombuden på olika sätt inskränka deras befogenhet, t. ex. i fråga om rätten att
ta emot anbud vilkas innehåll avviker från säljarens erbjudande. Sådana
inskränkande föreskrifter får full rättslig verkan såvitt gäller det inbördes
förhållandet mellan företaget och försäljaren. Att föreskrifterna inte kan
åberopas mot köparna får ingen som helst praktisk betydelse så länge
försäljarna lojalt följer sina instruktioner. Den ifrågasatta regleringen
medför olägenheter för säljarföretagen endast i de fall då ombuden handlar i
strid mot instruk-

s. 26 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 26

tionerna
eller underlåter att inberätta mottagna anbud eller vid inberät-tandet ger
anbuden ett oriktigt innehåll. Men det synes mig utomordentligt svårt att
finna sakligt bärande argument för en ordning som innebär att de ekonomiska
konsekvenserna av sådana förfaranden skall ens till någon del bäras av
konsumenterna och inte av säljarföretagen. Det är vid hemförsäljning typiskt
sett säljaren som har tagit initiativet till köpeavtalet och det är han som
själv valt sina ombud och gett dem instruktioner. Under sådana förhållanden bör
säljaren svara för om ombudet i något hänseende visar försumlighet vid
fullgörandet av sitt uppdrag.

En
reglering enligt nu angivna riktlinjer skulle möjligen kunna inge
betänkligheter i sådana fall då köparen faktiskt känt till att ombudet avsett
att inte inberätta anbudet till säljaren eller att inberätta det med oriktigt
innehåll. Säljaren torde emellertid i dessa fall med stöd av avtalslagens
ogiltighetsregler eller allmänna rättsgrundsatser kunna värja sig mot att bli
bunden i enlighet med köparens anbud.

I
enlighet med nu anförda synpunkter förordar jag att en fullmaktsregel av nyss
angivet innehåll tas upp i den nya lagen.

En
sådan bestämmelse synes i gengäld göra det onödigt att i lagen uttryckligen
föreskriva, att utfästelse som ombudet lämnar skall anses ingå i köparens
anbud. Det säger sig nämligen självt att alla de önskemål i fråga om
avtalsinnehållet som köparen framför till ombudet kommer att ingå i hans anbud,
och detta alldeles oavsett om det går tillbaka på utfästelser som ombudet mer
eller mindre spontant har lämnat. Någon bestämmelse motsvarande 5 § andra
stycket sakkunnigförslaget anser jag därför inte böra tas upp i lagen.

Även
med den nu förordade regleringen kvarstår givetvis de svårigheter som kan
uppkomma för en köpare att föra bevisning om att ett försäljningsombud gjort
muntliga utfästelser i det ena eller andra hänseendet eller över huvud taget
att hans anbud har ett innehåll som avviker från säljarens ursprungliga
erbjudande. Det lär emellertid inte stå någon aiuian möjlighet till buds att
åstadkomma en fullgod lösning av detta problem än att på sätt som har
föreslagits under remissbehandlingen införa krav på skriftlig form för
hemförsäljningsavtal. En sådan ordning skulle dock knappast stå i
överensstämmelse med den allmänna uppfattningen om vad som bör gälla i fråga om
avtal av detta slag och skulle i själva verket kunna få verkningar som är till
konsumenternas nackdel. Att införa ett formkrav på detta speciella område
skulle inte heller rimma väl med utvecklingen under senare tid inom
avtalsrätten i övrigt.

En
sådan ordning som jag nu föreslår kan väntas leda till en välbehövlig sanering
av hemförsäljningsverksamheten. Det blir mera angeläget än tidigare för
företagen att välja sina försäljningsombud med omsorg, att utarbeta
detaljerade instruktioner för dem och att noga över-

s. 27 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 27

vaka
att instruktionerna följs. I den mån lagstiftningen på så sätt får en gynnsam
effekt på försäijningsverksamhetens etiska och affärsmässiga standard är detta
självfallet i både företagens och konsumenternas intresse.

Jag
vill understryka att den fullmaktsregel jag här har föreslagit för
hemförsäljningsavtalens del inte bör ses som någon slutgiltig lösning av
sidolöparproblemet, som enligt vad jag tidigare har framhållit uppträder också
i andra sammanhang och således har en mera allmän räckvidd. Den nu föreslagna
regleringen bör uppfattas som ett provisorium, tillkommet för att utan alltför
långtgående ingripanden i gällande regelsystem undanröja mer påtagliga
missförhållanden på ett begränsat område, där olägenheter av nuvarande ordning
är särskilt kännbara för konsumenterna. Det får ankomma på köplagssakkunniga
att förutsättningslöst pröva hur en slutlig och allmängiltig lösning av
hithörande problem bör se ut.

Bakgrunden
till den passivitetsregel som de sakkunniga har föreslagit torde vara att
säljarföretagen med nuvarande dispositiva avtalsrättsliga regler är
oförhindrade att förbehålla sig rätt att pröva huruvida de vill godkänna anbud
eller antagande svar på egna anbud som inberättas av deras försäljare. Genom
att utan tidsbegränsning på detta sätt förbehålla sig en acceptfrist kan en
säljare åstadkomma att köparen förblir bunden av sitt anbud under avsevärd tid
samtidigt som säljaren står fri att när som helst genom ett avböjande svar dra
sig ur den tillämnade affären. Det är uppenbart att en sådan ensidig bundenhet
kan innebära avsevärda olägenheter för köparen. Situationen är särskilt
otillfredsställande i de typiska hemförsäljningsfallen där köparen ofta nog
genom övertalning har förmåtts att göra sin beställning och därför i verkligheten
har ett ganska svalt intresse för affären men å andra sidan regelmässigt har
små möjligheter att framtvinga ett besked av säljaren. Köparen kommer alltså
att under kanske lång tid sväva i ovisshet om huruvida han skall tvingas
fullfölja ett för honom mer eller mindre likgiltigt avtal.

Olägenheterna
av den ensidiga bundenheten undanröjs visserligen genom den passivitetsregel
som de sakkunniga har föreslagit, eftersom passiviteten leder till att även
säljaren blir bunden och köparen således alltid inom rimlig tid får klart för
sig vad han har att rätta sig efter. Men det kan ifrågasättas om det i
allmänhet verkligen är förenligt med köparens intresse att tillägga säljarens
passivitet den verkan att ett för båda parter bindande avtal kommer till stånd.
Om köparen efter det han har gjort sin beställning inte hör något från säljaren
ter det sig nog regel-rsässigt mera naturligt för honom att utgå från att hela
affären har förfallit. Detta gäller naturligtvis särskilt i fall då han själv
inte ursprungligen har tagit initiativet till köpet och därför sannolikt inte
är påfallande angelägen om att det fullföljs, en situation som ofta föreligger
just i

s. 28 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 28

hemförsäljningsfallen.
Och att köparen inte utnyttjat den rätt att frånträda köpet som den nya lagen
ger honom lär inte utan vidare kunna tas till intäkt för att han har en positiv
önskan att fullfölja köpet även lång tid efter beställningen. I varje fall
skulle det sällan innebära någon ekonomisk förlust för honom om följden av
säljarens passivitet i stället blev att beställningen anses ha förfallit.

Flera
skäl talar sålunda mot passivitetsregeln i sakkunnigförslaget. Avgörande för
frågan om en sådan regel bör gälla eller inte synes emellertid vara i vad mån
man på annat sätt kan komma till rätta med det förhållandet att säljarföretagen
genom att förbehålla sig accept-frister håller köparna ensidigt bundna under
praktiskt taget obegränsad tid. I det avseendet bör det tidigare i dag anmälda
förslaget till lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor uppmärksammas
(prop. 1971: 15). Som uttalades i det ärendet (s. 72) måste bl. a. just förbehåll
av det slag som jag här har beskrivit räknas till den kategori av avtalsvillkor
som undantagslöst bör stämplas såsom otillbörliga mot konsumenterna. Om detta
lagförslag antages av riksdagen och i enlighet med vad som föreslagits träder i
kraft den 1 juli 1971 öppnar sig alltså i en mycket nära framtid en möjlighet
att ingripa mot villkor av det här slaget i bl. a. hemförsäljningsavtal. Jag
räknar med att i så fall konsumentombudsmannen kommer att snabbt vidtaga
lämpliga åtgärder i syfte att få sådana villkor utmönstrade ur här aktuella
avtalsformulär eller i varje fall modifierade på sådant sätt att de inte leder
till några menliga verkningar för konsumenterna. Kommer en sådan sanering till
stånd bortfaller tydligen behovet att bereda konsumenterna skydd genom en
sådan passivitetsregel som här har diskuterats eller andra tvingande civilrättsliga
regler.

Under
dessa förhållanden vill jag förorda att någon passivitetsregel f. n. inte tas
upp i den nu förevarande lagen. Skulle den framtida utvecklingen bli en annan
än jag här har räknat med kan det bli aktuellt att ompröva ställningstagandet.
Jag förutsätter att köplagssakkunniga uppmärksammar spörsmålet under sitt
pågående arbete.

7.2.5
Verkan av frånträdande m. m.

Om anbud från någondera avtalskontrahenten har lett
till avtal om hemförsäljning och köparen därefter i föreskriven ordning
frånträder avtalet innebär det att avtalet skall bringas att gå åter. För det
fall att köparen har frånträtt avtalet innan någondera parten till någon del
har fullgjort sin avtalsprestation krävs inte några särskilda regler. Köparens
rätt att frånträda avtalet bör i dessa fall vara ovillkorlig och inte medföra
några ekonomiska konsekvenser för honom. Om säljaren har levererat den försålda
varan eller del därav eller om köparen helt eller delvis har betalat
köpeskillingen, uppkommer däremot vissa frågor

s. 29 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 29

som
kräver närmare reglering. De sakkunnigas förslag innebär här följande.

Har
köparen mottagit varan eller del därav skall han hålla den tillgänglig för
säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick. Säljaren är i så fall
skyldig att hämta godset hos köparen inom skälig tid och därvid betala tillbaka
vad han har mottagit av köpeskillingen. Köparen har rätt att behålla varan
tills säljaren fullgör sin betalningsskyldighet. Köparen står risken för att
varan förstörs, försämras eller minskas så länge den är i hans besittning.
Underlåter säljaren att inom skälig tid hämta varan övergår emellertid risken
på säljaren. Vid återgång av abonnemangsavtal är säljaren skyldig att betala
tillbaka vad han uppburit även om säljaren har utfört viss del av sitt åtagande
enligt avtalet.

Vid
remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag rönt kritik på några punkter. I
ett yttrande hävdas sålunda att det bör ankomma på köparen att återställa varan
till säljaren. Som skäl härför åberopas bl. a. att köparen kan vara oanträffbar
för säljaren och att denne därför saknar möjlighet att själv hämta varan. Från
ett par håll hävdas vidare att säljaren bör ha rätt till i varje fall viss
begränsad ersättning för sina kostnader i samband med att han återtar varan.
Slutiigen har hovrätten för Västra Sverige ifrågasatt om inte säljaren alltid
bör stå risken för varan innan avtalet är definitivt. Hovrätten hänvisar till
möjligheten för säljaren att hålla varan försäkrad.

Även
om det torde komma att höra till undantagen att köparen över huvud taget får
varan levererad innan ångerfristen har löpt ut, är det tydligt att frågan om
parternas rättigheter och skyldigheter i samband med att avtalet skall bringas
att återgå efter det att leverans har skett måste regleras. Utgångspunkten bör
härvid givetvis vara att vardera parten i princip skall återbära vad han har
mottagit enligt avtalet. Säljaren skall sålunda ha rätt att få tillbaka
levererat gods och köparen skall återfå vad han har presterat av vederlaget,
vare sig detta består av likvida medel, fordringsbevis e. d. eller av
inbytesgods. När det gäller att bestämma hur dessa transaktioner skall
genomföras inställer sig emellertid ett flertal frågor av praktisk och
rättslig natur.

Ansvaret
för återtransporten av godset till säljaren skall enligt sakkunnigförslaget
åvila säljaren, som också har att stå för kostnaderna för transporten. I den
delen skiljer sig förslaget från vad som anses gälla enligt köplagen vid öppet
köp och som innebär att det är köparens sak att återlämna godset och stå för
härmed förbundna kostnader. Goda skäl talar emellertid enligt min mening för de
sakkunnigas ståndpunkt. Till skillnad från vad som i allmänhet gäller vid
öppet köp är det i normalfallet säljaren som vid hemförsäljning har tagit
initiativet till avtalet. Flertalet av de fall då köparen får leverans före
"ångerveckans" utgång torde vara sådana där försäljaren haft varan
med sig

s. 30 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 30

vid
besöket hos köparen och det närmast varit i säljarens intresse att godset
omedelbart överlämnas till köparen i stället för att försändas till honom i
efterhand. I många fall torde vidare situationen vara den att säljaren är
bosatt på långt avstånd från köparens hem och att en återtransport av godset
därför blir besvärlig. Vid hemförsäljning är det regelmässigt säljaren som har
stått för transporten vid leveransen, och han har då också normalt bättre
möjligheter än köparen att transportera tillbaka godset. Skulle skyldigheten
att sörja för återtransporten åvila köparen, skulle detta i själva verket i
många fall avsevärt förringa värdet av rätten att frånträda avtalet. Vad beträffar
det av en remissinstans framförda argumentet för att köparen bör vara skyldig
att återlämna godset till säljaren, nämligen att köparen kan vara oanträffbar
och att säljaren därför saknar möjlighet att hämta godset, vill jag erinra om
att det även enligt mitt förslag skall vara en förutsättning för själva rätten
att frånträda avtalet, att köparen håller godset tillgängligt för säljaren. Den
förutsättningen är emellertid inte uppfylld om köparen är oanträffbar för
säljaren eller om denne på grund av annan omständighet som beror av köparen är
satt ur stånd att hämta godset.

Av
nu anförda skäl biträder jag de sakkunnigas förslag att det skall ankomma på
säljaren att avhämta godset hos köparen. Dessa skäl bör enligt min mening
föranleda också att säljaren åläggs att bära kostnaderna för återtransporten.
Tänkbart vore visserligen att köparen fick bidraga till dessa kostnader genom
att erlägga en mindre del av dessa, t. ex. i form av någon maximerad avgift. En
sådan ordning skulle emellertid innebära att regelsystemet kompliceras för de
relativt fåtaliga fall som det här är fråga om utan att man vinner några mer
påtagliga fördelar för någondera parten. Det bör särskilt hållas i minnet att
säljaren till skillnad från köparen har möjligheter att kalkylera in
utgifterna för ett antal återtransporter bland sina allmänna omkostnader. Den
prisförhöjning som kan bli följden härav torde bli mycket ringa.

Säljaren
bör givetvis ha en rimlig tid till sitt förfogande inom vilken han kan avhämta
godset. Under denna tid bör köparen, som också de sakkunniga förutsatt, vara
skyldig att vårda godset och således stå faran för att detta förstörs, minskas
eller skadas till följd av händelse som är att tillräkna köparen som
försummelse i vården av godset.

En
mera tveksam fråga är vem av säljaren och köparen som skall bära risken för att
godset under denna tid förstörs, minskas eller skadas genom olyckshändelse. De
sakkunniga har efter mönster av köplagens regler om öppet köp föreslagit att
detta s. k. casus-ansvar skall åvila köparen. En jämförelse med öppet köp är
emellertid inte träffande, eftersom det vid öppet köp åligger köparen att
återlämna godset men i hemförsäljningsfallen enligt både de sakkunnigas och
mitt förslag skall ankomma på säljaren att avhämta godset. Det är i dessa fall

s. 31 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 31

således
säljaren som i princip bestämmer den tidrymd under vilken godset skall förbli i
köparens besittning. Under dessa förhållanden synes det naturligt att säljaren
också får stå faran för godset till dess han återtar detta. Det nu sagda gäller
i varje fall såvitt angår tiden efter det köparen frånträtt köpet. Dessförinnan
föreligger ett för köparen bindande avtal, och i och med att godset levereras
övergår äganderätten på köparen. Från den synpunkten kunde det te sig som en
naturlig ordning att köparen fick stå faran för godset intill dess han frånträder
köpet. Det rör sig emellertid här om en mycket begränsad tidrymd högst en
vecka och betänkligheterna mot att låta säljaren stå faran för gods som
tillhör köparen och befinner sig i dennes besittning synes böra vika för
önskemålet att undvika de komplikationer i form av tvistigheter och
bevissvårigheter som alltid är förbundna med regler om farans övergång. Om
säljaren får stå faran för godset redan från början, leder detta visserligen
till att en köpare i vissa situationer kan utnyttja frånträdandet på ett sätt
som egentligen inte är åsyftat. Om godset skadas eller förstörs genom
olyckshändelse, innan ångerveckan gått ut, kan sålunda köparen, även om han i
och för sig varit fullt nöjd med köpet, omedelbart frånträda avtalet och
därigenom övervältra bördan av den ekonomiska förlusten på säljaren. Det rör
sig emellertid här om rena undantagssituationer utan större praktisk betydelse.
Några ekonomiska konsekvenser av betydelse för parterna inträder f. ö. i
praktiken inte i de enskilda fallen, eftersom det hela i realiteten inskränker
sig till en försäkringsfråga, nämligen frågan huruvida de aktuella riskerna
skall täckas av säljarens affärs- eller företagsförsäkring eller av köparens
hemförsäkring. Det får förutsättas att försäkringsvillkoren i aktuella
försäkringar i mån av behov anpassas till den nya lagstiftningens reglering av
farespörsmålet.

I
enlighet med vad jag nu har anfört förordar jag en regel av innebörd att
säljaren står faran för att godset förstörs, minskas eller skadas genom
olyckshändelse. Övervägande skäl talar för att regeln får gälla också i fråga
om risken för att godset undergår förstörelse eller försämring genom sin egen
beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av
godset.

Normalt
har givetvis säljaren själv ett intresse av att avhämta godset snarast möjligt
efter det att köparen frånträtt avtalet. Om han gör det och samtidigt betalar
tillbaka vad han kan ha fått av köpeskillingen, uppkommer inte några
ytterligare problem. Men det kan inte uteslutas att säljaren i något enstaka
fall helt underlåter att hämta godset kanske helt enkelt därför att han är
insolvent för det köpeskillingsbelopp han skall betala tillbaka till köparen.
Den frågan inställer sig vad som bör gälla i ett sådant fall.

Enligt
de sakkunnigas förslag skall faran för godset helt övergå på säljaren, om denne
inte hämtat godset inom skälig tid. Vid utgången

s. 32 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 32

av
den tiden som enligt de sakkunniga kan variera alltefter omständigheterna
från några få dagar till ungefär en månad upphör enligt förslaget köparens
vårdnadsplikt, och praktiskt sett synes detta innebära att godset övergår i
köparens ägo.

I
och för sig kunde det ligga nära till hands att i stället anknyta till
köplagens regler för det fall att köparen vill avvisa gods som han fått i sin
besittning. Dessa innebär i korthet att köparen är skyldig att vårda godset men
under vissa omständigheter har rätt att sälja godset på offentlig auktion
eller, i vissa fall, bortskaffa det. Det är emellertid tydligt att
frånträdanderättens värde för köparen skulle väsentligt urholkas om han i
hithörande fall skulle vara tvungen att sälja godset för säljarens räkning.
Eftersom man torde kuima utgå från att säljarens underlåtenhet att hämta
godset i allmänhet är ett uttryck för att han inte har något ekonomiskt
intresse av att få tillbaka detta, möter det å andra sidan knappast
betänkligheter att på sätt som de sakkunniga föreslagit låta köparen efter viss
tids förlopp förvärva äganderätt till godset.

Jag
biträder sålunda i princip sakkunnigförslaget i deima del. Såväl säljaren som
köparen har emellertid ett starkt intresse av att veta exakt vid vilken
tidpunkt säljaren förlorar sin rätt till godset och köparen förvärvar
äganderätt till detta. I sakkunnigförslaget talas om "skälig tid".
Det innebär visserligen att frågan om tidpunkten för äganderättsövergången kan
avgöras under hänsynstagande till omständigheterna i de enskilda fallen, men å
andra sidan tillgodoser inte denna metod att bestämma tidpunkten parternas
intresse av att alltid veta vilken rätt de har till godset. Enligt min mening
bör därför i stället fixeras en viss tidrymd i lagen, vid vars utgång
äganderätten till godset övergår på köparen. När man bestämmer tidens längd
bör hänsyn tas till risken av att i enstaka fall köparens meddelande om att han
frånträder köpet inte når säljaren. Samtidigt måste beaktas att köparen inte
bör betungas med en vårdnadsplikt under oskäligt lång tid. Jag vill för min del
förorda att tiden bestäms till tre månader. Tiden synes av praktiska skäl böra
räknas från dagen för sammanträffandet mellan köparen och säljaren eller dennes
ombud. Det skulle givetvis vara logiskt riktigare att räkna tiden från den dag
köparen frånträdde köpet, men denna tidpunkt kan någon gång vara svår att
fastställa, och den skillnad på högst en vecka som det här är fråga om kan inte
tillmätas praktisk betydelse. Om fristen sätts till tre månader dvs. samma
tid som enligt 4 § bittegodslagen (1938: 121) skall förflyta, innan upphittare
förvärvar äganderätt tUl gods vars ägare är okänd lär det i praktiken inte
inträffa att godset tillfaller köparen utan att säljaren faktiskt fått vetskap
om att köparen frånträtt köpet och således haft möjlighet att bevara sin rätt
till godset genom att hämta det.

De
sakkunnigas förslag innebär, att om köparen håller godset tillgängligt för
säljaren, denne blir skyldig att återbetala vad han uppburit av

s. 33 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 33

köpeskillingen
inom den tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande och således oberoende av
oiii han faktiskt ävhämtar godset eller inte. Också på den punkten biträder jag
förslaget, som undanröjer varje möjlighet för säljaren att på ett otillbörligt
sätt spekulera på köparens bekostnad i fall då det vederlag som säljaren har
uppburit överstiger godsets värde minskat med kostnaderna för återtagandet.
Som de sakkunniga har föreslagit bör å andra sidan köparen inte i något fall
vara skyldig att lämna ut godset till säljaren utan att få tillbaka den del av
vederlaget som han har erlagt.

7.2.6
Tvingande eller dispositiv reglering

Det är i och för sig självklart att en
skyddslagstiftning av den art som det här gäller i princip bör vara tvingande
till förmån för den som skall skyddas, dvs. i förevarande fall köparen. De
sakkunniga har föreslagit att denna princip undantagslöst skall gälla i fråga om
den nu aktuella lagen. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt och föreslår
alltså att avtalsvillkor, varigenom köparens rätt enligt lagen inskränks,
skall vara ogiltigt.

9.
Specialmotivering

9.1
Förslaget till lag om hemförsäljning ra. ra.

De sakkunniga har som rubrik på den nya lagen
föreslagit "lag om hemförsäljning m. m." Enligt de sakkunniga ger
denna rubrik möjligen sken av att lagstiftningen innefattar en uttömmande
reglering av hemförsäljnings- och abonnemangsavtal. De har också övervägt att
ge lagen en beteckning som på ett mer adekvat sätt förmedlar en föreställning
om dess innehåll och begränsade räckvidd. Att de trots allt har stannat för den
föreslagna rubriken är främst betingat av en önskan att i överensstämmelse med
modern lagstiftningsteknik undvika långa och svårlästa lagrubriker. Härtill
kommer att det under alla förhållanden blir naturligt att i dagligt tal kalla
lagen för "hemförsäljningslagen".

När
jag som framgår av den allmänna motiveringen föreslår att lagstiftningens
tillämpningsområde skair utvidgas till att omfatta i princip all yrkesmässig
försäljning till konsumenter på annan plats än säljarens fasta
försäljningsställe, kan det förefalla mindre träffande att använda rubriken
"lag om herhförsäljning m. m." Behovet av och intresset för en
lagstiftning på det aktuella området gäller emellertid i främsta rummet
hemförsäljning i egentlig mening, och det är naturligt att också i lagens
rubrik anknyta till denna försäljningsform. Av skäl som de sakkunniga har
anfört är det önskvärt att undvika rubriken "lag om rätt att frånträda
avtal i vissa fall, m. m." eller något liknande. Jag förordar därför att
den föreslagna lagen får rubriken "lag om hemförsäljning m. m.". 3
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 10

s. 34 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 34

1 § : :

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Den motsvarar 1
och 4 §§ sakkunnigförslaget.

Första
och andra styckena

Med säljarens fasta försäljningsställe avses i första
hand säljarens butik men också andra liknande platser, t. ex. säljarens kontor.
Ett försäljningsställe som säljaren utnyttjar i fasta utställningslokaler
antingen under längre tid, kanske en månad eller mera, eller varje år vid en
regelbundet återkommande utställning t. ex. S:t Eriksmässan i Stockholm
måste också räknas som fast försäljningsställe. Försäljning som sker från mera
tillfälliga stånd, kiosker o. d. i anslutning till utställningar, mässor,
offentliga tillställningar, basarer, utflykter, biografföreställningar osv.
omfattas däremot av lagstiftningen. Detsamma gäller försäljning som anordnas i
andra tillfälligt förhyrda lokaler. Ett typiskt exempel härpå är en
konstförsäljning i en förhyrd skollokal under några dagar. Självfallet omfattas
också försäljning som sker i säljarens eller ombudets bostad.

Med
säljarens fasta försäljningsställe likställs fast försäljningsställe som
tillhör säljarens ombud. Sådan försäljning av varor för köparens privata bruk
som äger rum i en köparen tillhörig butik faller in under lagstiftningen.

Auktioner
omfattas inte av lagstiftningen i den mån de äger rum på säljarens eller hans
ombuds fasta försäljningsställe, t. ex. i ett auktionsverks
försäljningslokaler. En auktion som ordnas t. ex. av ett dödsbo i eget namn
faller inte under lagstiftningen av den anledningen att det inte är fråga om
yrkesmässig försäljning. Däremot torde den som på frivillig auktion säljer lös
egendom för annans räkning enligt rådande rättsuppfattning handla i egenskap
av kommissionär för ägaren och sålunda själv vara att anse som säljare. I den
mån han driver yrkesmässig auktionsverksamhet faller därför hans försäljning i
princip under lagen. Som regel torde dock auktionsförsäljning ske mot kontant
betalning och med omedelbar leverans och undantas då enligt tredje stycket i
förevarande paragraf från lagens tillämpningsområde.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
skall lagen inte vara tillämplig på försäkringsavtal. Abonnernangsavtal har i
förevarande bestämmelse beskrivits på sådant sätt att denna begränsning av
tillämpningsområdet torde stå fullt klar. Försäkringsinspektionen har anfört,
att försäkringsavtal som gäller villor osv. kan vara kombinerade med garantiavtal
mot skadeinsekter e. d. på vilka enligt inspektionens mening den föreslagna
lagens regler i princip torde bli tillämpliga. Om försäkringsgivaren enbart
har åtagit sig att för den händelse skadeinsekter upp-

s. 35 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 35

träder
i den försäkrade fastigheten se till att sanering kommer till stånd och svara
för kostnaderna därför, kan dock enligt liiin mening de föreslagna
bestämmelserna om abonnemangsavtal inte bli tillämpliga, eftersom det inte är
fråga om fortlöpande tillsyn eller underhålL Skulle däremot åtagandet vara
utformat på så sätt att fohlöpande besiktning av fastigheten skall ske till
skydd mot t. ex. skadeinsekter, kan avtalet i den delen vara att anse som
abonnemangsavtal i här angiven betydelse.

Tredje
stycket

I den allmäima motiveringeii har jag anfört, att
avtal som har fullgjorts på ömse sidor vid köparens sammanträffande med
säljaren eller dennes ombud inte bör omfattas av lagstiftningen. Eftersom
abonnemangsavtal avser ett åtagande att fortlöpände tillhandagå med vissa tjänster,
kan det enligt sakens natur inte ha fullgjorts vid sammanträffandet och
undantaget bör sålunda begränsas till att avse avtal om försäljning av gods.

I
de sakkurmigas lagförslag, där undantag har gjorts för det fall att köparen
erlägger hela köpeskillingen eller viss minsta del därav kontant, anges att i
kontantinsats inte inräknas belopp som köparen kan ha erhållit som lån av
säljaren-eller genom dennes förmedling. Vidare innehåller förslaget en
bestämmelse att som kontarit betalning räknas även överlämnande av check. I
det senare hänseendet har betänkandet kritiserats från såväl sakliga som
rättstekniska synpunkter. Konsumentinstitutet finner det tveksamt om betalning
med check bör medföra att lagen inte blir tillämplig. Stockholms handelskammare
och sparbanksföreningen å sin sida ifrågasätter om checkens ställning söm
betalningsmedel bör regleras i en lagstiftning av förevarande art.

Även
om den undantagsregel jag föreslår får betydligt mindre räckvidd än
motsvarande bestämmelse i sakkunnigförsläget, synes det angeläget att dess
närmare iilnebörd så långt möjligt preciseras.

En
köpare, som har överlämnat hela vederlaget till säljaren, bör anses ha
fullgjort sin del av avtalet, även om fullgörandet delvis '
eller i sällsynta undantagsfall helt har skett genom att han har lämnat inbytesgods.
Någon uttrycklig bestämmelse på denna punkt behövs emellertid enligt min
mening inte.

Vid
avbetalningsköp är det inte ovanligt ätt köparen i samband med att han ingår
avtalet utfärdar en växel på köpeskillingen. Växeln kan sedan diskonteras av
säljaren i bank eller anriat kreditinstitut som finansierar affären åt
säljaren, t aiidra fall sker affären på så sätt att köparen genom säljarens
förmedling lånar köpeskillingen hos en kreditgivare, exempelvis en bank, och
därefter betalar den kontant till säljaren (s. k. låneköp). I verkligheten
ingår köparen här två transaktioner, ett kontantköp och ett
försträckningsavtal. Att märka är att köparen vanligtvis aldrig får de lånade
pengarna i sin hand. I själva verket torde det vara

ZRiksdagen 1971. 8 saml. Nr 10

s. 36 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 36

vanligt
att köparen över huvud taget inte är medveten om att han använder denna form
utan själv utgår från att fråga är om ett vanligt avbetalningsköp.

Att
avtalet inte skall anses fullgjort från köparens sida om han har lämnat en
växel i stället för kontant betalning torde framstå som så självklart att det
inte behöver utsägas i lagtexten. Däremot skulle kanske tvekan kunna uppstå
hur det förhåller sig när köparen har lånat pengar till köpeskillingen av
säljaren eller genom dennes förmedling. Det kan knappast bestridas, att själva
köpeavtalet därmed är fullgjort från köparens sida, på samma sätt som om han
lånat pengarna i en bank utan direkt samband med avtalet, och att kvar står
endast ett separat försträckningsavtal. Det är emellertid uppenbart, att den
nya lagen skulle förfela sitt syfte om köparen anses ha fullgjort sin del av
avtalet med medel som han har fått av säljaren eller genom dennes förmedling.
Det bör därför uttryckligen föreskrivas, att lagen är tillämplig i fall av
denna art. En liknande bestämmelse i förordningen (1959: 575) med föreskrift om
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar kan här lämpligen
tjäna som förebild.

Ett
numera vanligt sätt för konsumenterna att finansiera sina inköp av
konsumtionsvaror är att använda sig av kontpkredit i olika former. Kontot kan
föras hos en viss affär eller hos ett särskilt kreditinstitut. I det senare
fallet får konsumenten utnyttja kredit hos institutet i regel dock endast
intill ett visst belopp för inköp hos olika företag som är anslutna till
systemet. Normalt får konsumenten ett särskilt kontokort som måste uppvisas
vid köp. Säljaren kan sedan få likvid för kreditförsäljningen från institutet
i fråga. Affären mellan säljaren och konsumenten är i princip avslutad redan i
och med att kontokortet har uppvisats för säljaren, och konsumenten har
därefter endast en skuld till kreditinstitutet på grund av köpet. Från rättslig
synpunkt kan alltså köpeavtalet sägas vara fullgjort, trots att köparen
faktiskt inte har er-lagt någon del av köpeskillingen. Det skyddsbehov som
lagstiftningen skall tillgodose är emellertid i det närmaste lika starkt i
denna situation som när det är säljaren som själv ger köparen kredit.
Visserligen tar köparen en del av sin kontokredit i anspråk och kan inte
utnyttja den delen för andra ändamål, men i allmänhet torde detta inte verka
mera avhållande på köparen än om han skulle köpa godset på vanlig avbetalningskredit.
Från psykologisk synpunkt ligger saken väsentligt annorlunda till, om köparen
exempelvis skulle på egen hand vända sig till en bank och ta upp ett lån för
att betala köpeskillingen. Jag anser därför att även köp mot uppvisande av
kreditkort av oUka slag bör omfattas av lagstiftningen. Situationen synes
lämpligen kunna beskrivas så att köparen betalar köpeskillingen med användande
av kreditbevis.

De
betänkligheter som konsumentinstitutet har anfört mot de sakkunnigas förslag
att jämställa överlämnande av check med kontant betal-

s. 37 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 37

ning
anser jag inte befogade. Checklöneväsendets utbredning och de ändringar i
betalningsvanoma som detta lett till har medfört, att man inte gärna i
förevarande sammanhang kan behandla checken annat än som ett betalningsmedel.
För den ordentlige konsumenten framstår den otvivelaktigt också så med hänsyn
till att det i princip är förenat med straffansvar att ställa ut check utan
täckning. Den nu aktuella undantagsbestämmelsen kan utformas så, att
rättsläget på denna punkt framgår fullt tydligt utan att det sker något
uttryckligt omnämnande av betalning med check.

I enlighet med vad jag sålunda har anfört
föreskrivs i tredje stycket av förevarande paragraf, att om avtal om
försäljniiig av gods har kommit till stånd och fullgjorts på ömse sidor vid
sammanträffandet mellan parterna, lagen gäller endast om köparen har betalat
köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis eller med belopp
som han erhållit som lån av säljaren eller genom dennes förmedling.

Det
krävs enligt denna bestämmelse att inte bara köparen utan också säljaren har
fullgjort sin del av avtalet. Skall godset levereras i efterhand, blir lagen
alltid tillämplig, om de i första stycket angivna förutsättningarna
föreligger. Har godset levererats men säljaren eller hans ombud gjort
utfästelser om särskilda förmåner, som skall uppfyllas i efterhand, blir lagen
också tillämplig. Att säljaren utställt en garanti eller gjort annan utfästelse
som normalt inte behöver tas i anspråk av köparen hindrar däremot inte att
avtalet anses vara fullgjort av säljaren.

För
att lagen inte skall vara tillämplig krävs att avtalet har blivit fullgjort
vid sammanträffandet mellan köparen och säljaren eller dennes ombud. Även om
leverans sker före ångerveckans utgång men efter sammanträffandet, skall lagen
tillämpas. Också köparen skall fullgöra sin del av avtalet vid sammanträffandet
för att undantagsregeln skall gälla. Ingår inbytesgods i vederlaget, skall
detta alltså avlämnas samtidigt. En senare gjord betalning medför inte att
köparen förlorar rätten att frånträda avtalet, och detta gäller även om
betalningen sker mycket kort tid senare, kanske redan samma dag. Ibland kan
dock betalning i efterhand tänkas ske under sådana förhållanden t. ex. i
samband med att köparen besöker säljaren på dennes kontor och därvid diskuterar
också andra villkor för köpet att parterna får anses ha ingått ett nytt avtal
som köparen inte kan frånträda.

Bestämmelsen
om lån som köparen har erhållit av säljaren eller genom dennes förmedling avser
att hindra kringgående av lagstiftningen. Givetvis träffar bestämmelsen endast
de fall då försträckningen lämnas eller förmedlas i samband med avtalet och
just i syfte att sätta köparen i stånd att fullgöra detta.

Som
nyss har nämnts likställs överlämnande av check med kontant betalning. Att så
är fallet framgår motsättningsvis genom att i lagtexten

s. 38 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 38

inte
har gjorts undantag för betaliiing med check. Om köparen vid; sammanträffandet
fullgör betalningen med check och det senare visar sig att checken saknar
täckning, anses, köparen likväl ha fullgjort avtalet vid sammanträffandet.

4
§

Paragrafen
innehåller regler om vad köparen har att iaktta, om han vill begagna sin rätt
att frånträda avtalet. Den motsvarar 3 § och 6 § första stycket
sakkunnigförslaget.

Som har framgått av den allmänna motiveringen
biträder jag de sakkunnigas förslag att köparen skall ha rätt att frånträda
sitt anbud eller svar inom en vecka räknat från sammanträffandet med säljaren
eller dennes ombud samt att frånträdande skall ske genom skriftligt meddelande
därom till säljaren.

Sakkunnigförslaget
innebär, att köparen skall anses ha fullgjort vad på honom ankommer ifall
meddelandet före veckofristens utgång av honom inlämnas till befordran med
post eller telegraf eller avsänds på annat ändamålsenligt sätt. Detta har
lagtekniskt uttryckts genom hänvisning i 7 § till 40 § första stycket
avtalslagen i fråga om sådant meddelande som det här gäller.

Vid
remissbehandlingen har i ett yttrande hävdats att köparen bör stå risken för
att meddelandet om frånträdande inte når säljaren.

Enligt
min mening skulle köparens skydd enligt lagen avsevärt försämras om i
ångerveckan iriräknas också tiden för postbefordran till säljaren av meddelande
om att köparen frånträder avtalet. Därtill kommer att det kan vara svårt för
köparen att säkert veta vilken tid en normal postbefordran tar i anspråk; Jag
anser i likhet med de sakkunniga att det bör vara tillräckligt att köparen, om
han inte överlämnar meddelandet direkt till säljaren, före veckofristens utgång
avsänder det med post eller telegraf, som är de befordringsmedel vilka i
praktiken torde komma i fråga. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. En
hänvisning till 40 § första stycket avtalslagen är emellertid inte tillräcklig
i detta hänseende, eftersom detta stadgande endast reglerar frågan vem som står
faran för försändelsen. Det bör därför i lagtexten klart utsägas att själva
frånträdandet sker genom att köparen avlämnar meddelandet för befordran med
post eller telegraf. Frågan vem som står faran för försändelsen blir då över
huvud taget inte aktuell och någon bestämmelse därom är alltså inte behövlig.

Köparen
blir bevisskyldig för att meddelandet om frånträdande inom rätt tid har
överlämnats till säljaren eller avlämnats för befordran till denne. Med hänsyn
härtill är det lämpligt att köparen sänder meddelandet i rekommenderat brev.
En erinran härom bör tas in i det formulär till underrättelse om köparens
rättigheter enligt lagen som Kungl.

s. 39 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 39

Maj:t
skall fastställa. Till.skillnad mot vad som har förordats i vissa
remissyttranden anser jag däremot inte att köparen i lagen bör åläggas
skyldighet att använda rekommenderad försändelse.

Har
godset eller del därav levererats till köparen, bör i enlighet med de
sakkunnigas förslag som förutsättning för köparens frånträdanderätt gälla att
han håUer godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och
oförminskat skick. Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen
bör dock köparen inte stå faran för att godset förstörs, försämras eller
minskas genom olyckshändelse eller undergår förändring bara till följd av sin
egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för
undersökning av godset.

Har köparen mottagit godset eller del därav, är
enligt andra punkten hans rätt att frånträda anbudet eller svaret beroende av
att han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat eller
oförminskat skick.

Av bestämmelsen i paragrafens andra punkt följer
att en köpare som har mottagit godset och inte håller det tillgängligt för
säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick i princip är skyldig
att fullgöra sin del av avtalet, även om han har lämnat säljaren meddelande
enligt första punkten. Att köparen håller godset tillgängligt för säljaren innebär,
att han skall göra det möjligt för säljaren att avhämta godset. Han är däremot
inte skyldig att själv återlämna det.

5
§

Paragrafen innehåller regler om verkan av
frånträdande. Den motsvarar 6 § andra stycket sakkunnigförslaget.

Första
stycket

Om köparen i enlighet med vad som föreskrivs i 4 §
frånträder sitt anbud eller svar, är säljaren givetvis skyldig att återställa
vad han mottagit av vederlaget. Eftersom han i princip samtidigt skall återfå
godset, om det levererats till köparen, men han av praktiska skäl kan vara förhindrad
att omedelbart hämta det, bör han få skäligt rådrum att hämta godset och i
anslutning därtill fullgöra sin betalningsskyldighet. I enlighet härmed
föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande paragraf, att om
köparen frånträder sitt anbud eller svar enligt 4 §, det åligger säljaren att
inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha
mottagit av vederlaget.

Med
"vederlaget" avses i och för sig även inbytesgods som köparen kan ha
lämnat i stället för kontant betalning. Är situationen den att säljarens ombud
för egen räkning har köpt inbytesgodset från köparen, föreligger emellertid i
själva verket två avtal, ett mellan säljaren och

s. 40 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 40

köparen
samt ett mellan ombudet och köparen. Om köparen har fått kontant betalning av
ombudet för inbytesgodset och i sin tur betalat säljaren, har köparen
självfallet rätt att av säljaren få tillbaka vad han har betalat. Däremot har
han inte någon på förevarande lag grundad rätt att återkräva inbytesgodset från
ombudet. Har köparen endast fått en fordran på ombudet som övertagits av
säljaren, kan förhållandena bli något mer komplicerade. Skulle säljaren kräva
att köparen återtar fordringen, får köparen finna sig i det och vända sig mot
ombudet för att få betalning för inbytesgodset. Man torde dock i allmänhet
kunna räkna med att säljarföretaget föredrar att själv behålla fordringen mot
sin försäljare och betala köparen motsvarande del av köpeskillingen.

Lika
litet som enligt de sakkunnigas förslag har köparen enligt departementsförslaget
någon rätt till ränta på erlagd del av köpeskillingen eller till ersättning för
vård av levererat gods.

I
enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen föreskrivs i
första stycket andra punkten att köparen har rätt att hålla godset inne, till
dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet, samt i tredje punkten att
godset tillfaller köparen utan vederlag, om godset inte avhämtas inom tre
månader efter sammanträffandet mellan köparen och säljaren eller dennes ombud.

Dessa
regler avser endast avtal om köp av lös egendom. En specialregel i fråga om
abonnemangsavtal finns i paragrafens andra stycke.

Bestämmelsen
att godset tillfaller köparen utan vederlag, om säljaren underlåter att hämta
det inom tre månader efter sammanträffandet, torde komma att få ringa praktisk
betydelse och i huvudsak bli tillämplig endast när godset saknar egentligt
ekonomiskt värde för säljaren. Under hela tremånadersfristen kvarstår köparens
skyldighet att vårda godset så länge han har det i sin besittning. Åsidosätter
köparen sin vårdnadsplikt och kan han till följd därav inte hålla godset
tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick, är
köparen skyldig att fullgöra sin del av avtalet. Har säljaren förlorat äganderätten
till godset på grund av förevarande bestämmelse, är han å andra sidan likväl
skyldig att betala tillbaka vad han kan ha uppburit av köpeskillingen.

Om
säljaren har en motfordran på köparen blir frågan om hans rätt att avräkna
denna på sin skuld till köparen enligt första stycket av förevarande paragraf
att bedöma enligt allmänna kvittningsregler.

s. 41 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 41

Lagrådets
yttrande och departementschefens uttalanden i anledning därav

Lagrådet
har anfört bl. a. följande:

3
§

Med denna bestämmelse har avsetts att inom
tillämpningsområdet för förevarande lag lösa frågan om säljarens bundenhet av
muntliga utfästelser från ombudets sida, s. k. sidolöpare, i fall då ombudet
ej har behörighet att sluta avtal för säljarens räkning. Enligt bestämmelsen
skall ombudet anses ha ställningsfullmakt att mottaga anbud från köparen och
föreskrift som inskränker ombudets befogenhet härutinnan vara utan verkan mot
köparen.

Den
föreslagna bestämmelsen, som utgår från att det är köparen som avger anbud, tar
sikte på den mycket vanliga typ av hemförsäljning som innebär att säljaren
förbehåller sig att pröva köparens svar på det anbud som ordersedeln formellt
innehåller; detta svar blir därvid ett anbud som säljaren antager eller
avslår. Att ombudet förses med ställ-ningsfullmakt att mottaga köparens anbud
och att inskränkande föreskrifter i detta avseende från säljarens sida
frånkännes verkan mot köparen ger i och för sig ej anledning till erinran.
Frågan är emellertid om den föreslagna bestämmelsen verkligen är ägnad att
stärka köparens ställning när det gäller sidolöpare. I motiven sägs
fullmaktsregeln medföra att köparens anbud skall anses ha nått säljaren i och
med att det avgetts till ombudet. Verkan av regeln i detta hänseende är emellertid
endast att det objektivt blir fastslaget vad köparens anbud går ut på men
däremot ej att säljaren verkligen skall anses ha fått kännedom om anbudet och
dess innebörd redan i och med att ombudet blivit underrättat därom. Om ombudet
inte på ett riktigt sätt inberättar köparens anbud till säljaren, blir vanliga
avtalsrättsliga regler att till-lämpa beträffande frågan huruvida detta skall
ligga säljaren till last eller ej i förhållande till köparen. Här finns
uppenbarligen risk för missförstånd. Fullmaktsregeln, som skall finnas
återgiven på den handling som ombudet överlämnar vid sammanträffandet, kan
inge köparen den felaktiga föreställningen att alla de villkor han uppställer
för sitt anbud ar att anse som framförda till säljaren. Det kan därför vara naturligt
för honom att, då han mottager ett antagande svar från säljaren, utan närmare
granskning utgå från att accepten helt motsvarar hans anbud. Det kan krävas
betydande uppmärksamhet från hans sida för att han genom jämförelse mellan
ordersedeln och säljarens svar skall upptäcka att säljaren genom något
förbehåll garderat sig mot att bli bunden av sidolöpare. Och även om köparen
skulle uppmärksamma skillnaden mellan anbud och accept, är det möjligt att han
med sin uppfattning att sidolöparen framförts till säljaren förbiser, att
säljaren kan vara ovetande om denna och oriktigt antaga att accepten överens-

s. 42 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 42

stämmer
med anbudet. I så fall kanske köparen räknar med att vara

fri från anbudet, eftersom säljaren tydligen ej velat antaga detta oför

ändrat. Om emellertid säljarens misstag är så uppenbart, att köparen

vid en närmare granskning och med någon eftertanke måste ha insett

det, kan köparen genom underlåtenhet att reklamera bli bunden av av

tal i enlighet med svarets innehåll, d. v. s. utan sidolöparén. Bedömning

en av dessa frågor torde bl. ä. bli beroende av hur rättspraxis kommer

att uppfatta fullmaktsregelns psykologiska inverkaii för den ena eller

andra parten. Det är sVårt att nu bilda sig en bestämd uppfattning

härom. . .

Det
sagda ger vid handen ätt innebörden av den föreslagna regeln inte är lätt att
inse och att dess verkan måste betecknas som oviss. Det är tydligt att det
föreligger stora svårigheter att bereda köparen ett effektivt skydd, om man
inte vill i väsentlig grad sätta vanliga avtalsrättsliga principer ur spel.
Ifrågasättas kan om inte paragrafen borde utgå ur förslaget och problemet
rörände sidolöpare göras till föremål för vidare utredning i ett större
sammanhang. Med hänsyn till de risker för rättsförluster som i rådände
rättsläge otvivelaktigt föreligger för konsumenterna är det emellertid inte
tillfredsställande att nu lämna frågan helt åsido. Lagrådet vill därför inte
motsätta sig att en bestämmelse upptages i lagen, men den bör då i klarhetens
intresse utformas med direkt sikte på säljarens svar på det anbud, eventuell
sidolöpare inbegripen, som köparen frarnfört till ombudet. Det bör fastslås,
att köparen normalt skall ha rätt att utgå från att antagande svar från säljaren
avser det av ombudet mottagna anbudet. Detta kan lämpligen ske genom en
bestämmelse, att meddelande från säljaren att han antager köparens anbud skall
medföra att säljaren anses ha godtagit anbudet sådant det framförts till ombudet,
om ej annat uttiyckligen anges eller uppenbart framgår av omständigheterna.
Härmed utsäges, att ett antagande svar från säljaren, som ej är försett méd
särskilda reservationer, regelmässigt binder säljaren i enlighet med det anbud
som framförts till ombudet, men det inskärpes å andra sidan för köparen, att
han måste uppmärksamma huruvida något förbehåll, uttryckligen eller på grund av
de föreliggande omständigheterna, finns inbegripet i svaret. Det är
självfallet underförstått, att ombudet på grund av sin ställning har fullmakt
att mottaga anbud från köparen. Uttrycklig bestämmelse härom är därför onödig,
vilket innebär att första punkten i förslagets bestämmelse kan utgå. Däremot
bör andra punkten bibehållas till förebyggande av att oihbudet till följd av
instruktioner från säljarens sida skall anses förhindrad att mottaga anbud som
inbegriper sidolöpare.

Föredragande departementschefen, statsrådet Lidbom,
anförde vid anmälan av lagrådets yttrande bl. a, följande:

s. 43 Kontrollera mot PDF

LU1971:1« 43

Enligt 3 § första punkten i det remitterade
förslaget skall, om sälja-, ren företräds av ombud vid sammanträffandet med
köparen, ombudet anses ha fullmakt att därvid mottaga anbud från köparen i
fråga om förvärv av gods eller tjänst av det slag som ayses med hans uppdrag.
Lagrådet förordar i stället en bestämmelse av innehåll, att om säljaren
meddelar köparen att han antager dennes anbud, han skall anses ha godtagit
anbudet sådant det framförts till ombudet, om inte annat uttryckligen anges
eller uppenbart framgår av omständigheterna. Enligt lagrådets mening kan därmed
första punkten i det remitterade förslaget utgå såsom överflödig.

En
ändring av förevarande paragraf i enlighet med vad lagrådet förordat torde
inte innebära någon saklig ändring av nämnvärd praktisk betydelse. Det är dock
inte uteslutet att bestämmelsen med den av lagrådet föreslagna utformningen i
vissa fall kan tänkas ge köparen ett längre gående skydd. Det är sålunda
tänkbart att enligt detta förslag avtal i enlighet med köparens anbud kommer
till stånd i vissa situationer, där det remitterade förslaget skulle leda till
att avtalet strandar på grund av bristande överensstämmelse mellan anbud och
svar, s. k. dissens. I den mån så är fallet är den av lagrådet förordade
bestämmelsen ägnad att bättre tillgodose konsumentskyddsintresset. Härtill kommer
att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen beskriver rättsläget på ett mera
konkret och lättillgängligt sätt. Under dessa förhållanden anser jag mig böra
biträda lagrådets förslag.

Utskottet

Genom propositionen läggs fram ett lagförslag,
innefattande civilrättsliga regler, som ger konsument möjlighet att frånträda
vissa köp eller s. k. abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller
under andra likartade förhållanden genom att inom en vecka
"ångervecka" skriftligen meddela säljaren att han frånträder
avtalet. Syftet med lagförslaget är att eliminera verkningarna av att köparen
vid s. k. hemförsäljning befinner sig i ett psykologiskt underläge gentemot
talföra och påträngande försäljare. Till grund för lagförslaget ligger ett av
särskilda sakkunniga efter samarbete med sakkunniga i Danmark, Finland och
Norge den 18 juni 1970 avgivet betänkande (SOU 1970; 35) med förslag till
hemförsäljning. Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar
utskottet till den kortfattade redogörelse, som intagits i det föregående (s.
1).

I
de motioner som väckts i anledning av propositionen förekommer ingen erinran
mot huvudlinjerna i lagförslaget. Fastmera har i några av motionerna
framhållits att propositionens huvudmålsättning är lovvärd. Utskottet vill för
sin del framhålla att den föreslagna lagen om

s. 44 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 44

hemförsäljning
m. m. utgör ett värdefullt komplement till de lagar lagen om otillbörlig
marknadsföring och lagen om otillbörliga avtalsvillkor som xmder senare tid
antagits för att skydda konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt
skadliga metoder i marknadsföring. I det följande behandlar utskottet de delar
av förslaget som berörts i motioner eller eljest tilldragit sig utskottets
uppmärksamhet.

Lagens
tillämpningsområde

Den föreslagna lagstiftningen omfattar som ovan
nämnts dels köp av lös egendom, dels s. k. abonnemangsavtal, dvs. avtal
varigenom någon åtar sig att under en tidsperiod eller tills vidare vid
återkommande tillfällen tillhandagå annan med underhåll eller tillsyn av
egendom, undervisning och andra liknande tjänster. Lagen skall däremot inte
omfatta försäkringsavtal.

I
motionen 1971; 1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk) uttalas att lagen också bör
omfatta försäljning av försäkringar, då försäljningen sker under sådana former
att lagen skulle bli tillämplig om det varit fråga om varor.

Under
remissbehandlingen av det betänkande, som ligger till grund för lagförslaget,
framfördes förslag av motsvarande innehåll från statens konsumentråd och TCO.

Såsom
framgår av den föregående redogörelsen åligger det enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse
försäkringsbolags styrelse och verkställande direktör att övervaka att
anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som
överensstämmer med god försäkringssed. Kungl. Maj:t han enligt samma lagrum
meddela närmare föreskrifter angående anskaffningsverksamheten och kan därvid
också förordna att frågor om denna verksamhet skall handläggas av en av Kungl.
Maj;t utsedd nämnd. Departementschefen har anfört att försäkringsbolagen
träffat frivilliga överenskommelser om anskaffningsverksamheten och att något
behov av föreskrifter enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse hittills inte
visat sig föreligga. Om missförhållanden skulle ge sig till känna i samband med
anskaffning av försäkringar i hemmen och på liknande platser får, såsom
departementschefen framhållit, nämnda bestämmelser anses ge tillräckliga
möjligheter till ingripanden. Med hänsyn härtill delar utskottet
departementschefens uppfattning att försäkringsavtal inte skall omfattas av
lagstiftningen om hemförsäljning. Motionen 1971; 1437 bör därför avslås i
förevarande del.

Vad
angår de förhållanden under vilka konsumenten företar rättshandlingen
föreskrivs i 1 § första stycket i lagförslaget att köparens sammanträffande med
säljaren eller ombud för denne skall ha skett i köparens bostad eller eljest på
annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. I
specialmotiveringen

s. 45 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 45

till
lagrummet anför departementschefen att med säljarens fasta försäljningsställe
i första hand avses säljarens butik men också andra liknande platser, t. ex.
säljarens kontor. Ett försäljningsställe som säljaren utnyttjar i fasta
utställningslokaler antingen under längre tid, kanske en månad eller mera,
eller varje år vid en regelbundet återkommande utställning t. ex. S;t
Eriksmässan i Stockholm måste enligt departementschefens mening också räknas
som fast försäljningsställe. Försäljning som sker från mera tillfälliga stånd,
kiosker o. d. i anslutning till utställningar, mässor, offentliga
tillställningar, basarer, utflykter, biografföreställningar osv. anses däremot
skola omfattas av lagstiftningen. Detsamma gäller försäljning som anordnas i
andra tillfälligt förhyrda lokaler.

I
motionen 1971; 1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk) erinras om att avsikten med
lagen är att skydda köpare som i köpsituationen befinner sig i ett psykologiskt
underläge i förhållande till säljaren. Enligt motionärernas mening kan en
sådan situation föreligga även vid försäljning på mässor eller liknande
försäljningsställen, som upprättats för viss begränsad tid och där
demonstration av varor sker. Motionärerna anser därför att dylika
försäljningsställen inte kan anses vara fasta försäljningsställen i lagens
mening och att detta bör komma till uttryck i lagtexten eller i anvisning till
lagen. På grund härav yrkar motionärerna att riksdagen beslutar att till 1 §
första stycket skall fogas en bestämmelse, vari utsågs att försäljningsställe
på mässa, utställning o. d., vilket upprättas under begränsad tid, i lagen om
hemförsäljning inte skall anses som fast försäljningsställe.

Utskottet
finner de av departementschefen till ledning för rättstill-lämpningen lämnade
anvisningarna i fråga om vad som skall vara att hänföra till fast
försäljningsställe lämpliga och ändamålsenliga. Förevarande yrkande i motionen
1971: 1437 bör således inte vinna bifall.

I
motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) uppmärksammas det
förhållandet att telefonförsäljning inte omfattas av den föreslagna lagen.

Bakgrunden
till att telefonförsäljning undantagits från lagstiftningen har utvecklats
närmare av departementschefen i propositionen på s. 70 (se ovan s. 16 f.). De
sakkunniga anförde för sin del att de speciella psykologiska förhållanden som
utgör det grundläggande motivet för en särskild skyddslagstiftning inte
föreligger vid telefonförsäljning. Gentemot detta påstående uttalade
Husmodersförbundet Hem och samhälle i sitt remissvar att förbundet ansåg att
konsumenten vid telefonförsäljning är i ett med övrig hemförsäljning
jämförbart psykologiskt underläge. Många konsumenter har enligt förbundet
svårt att motstå en försäljares locktoner i telefon och säger hellre ja till
anbudet än avbryter samtalet. Då bokköp ofta förmedlas på detta sätt ansåg förbundet
det

ARiksdagen
1971. 8 saml. Nr 10

s. 46 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 46

väsentligt
att även telefonförsäljning omfattas av den nya lagen. Pris-och kartellnämnden,
som underströk vikten av att man, sedan den föreslagna lagstiftningen
genomförts, noga följer utvecklingen på området och undersöker i vilken mån de
nya reglerna kringgås, anförde telefonförsäljningen som ett exempel på
företeelser, som vid en efterhandsgranskning kan behöva särskilt
uppmärksammas.

I
motionen 1971: 1436 förklarar sig motionärerna instämma i Husmodersförbundets
synpunkter. Motionärerna ifrågasätter vidare om inte en skriftlig bekräftelse
alltid skulle krävas vid försäljningsavtal som träffats i telefon. Åtminstone
då varans pris uppgår till ett visst belopp, förslagsvis minst 200 kronor,
borde enligt motionärerna så vara fallet. Motionärerna anför att när
"ångervecka" införts för försäljning vid besök i hemmet det
säkerligen uppkommer en betydande osäkerhet hos allmänheten om inte telefonförsäljning
också omfattas av lagen. Motionärerna befarar vidare att mindre nogräknade
försäljare kan komma att övergå från hemförsäljning till telefonförsäljning om
denna försäljningsform ger konsumenten mindre skydd. Motionärerna ansluter sig
till statens pris- och kartellnämnds förslag att reglerna för telefonförsäljning
bör bli föremål för särskild granskning i fortsättningen. Enligt motionärernas
uppfattning bör detta ske genom att en speciell utredning tillsätts och då
gärna en enmansutredning för enbart denna fråga så att en översyn erhålles
snabbt. De hemställer därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
att en sådan utredning kommer till stånd.

Utskottet
har stor förståelse för de betänkligheter som kommit till uttryck i nämnda remissvar
och i motionen 1971: 1436 med anledning av att telefonförsäljning inte omfattas
av den föreslagna lagen. Såsom departementschefen framhållit skulle det
emellertid stöta på stora praktiska svårigheter att föra in telefonförsäljning
under den aktuella lagstiftningen. Den rättstekniska metod, som valts för att
bereda konsumenten avsett skydd vid hemförsäljning, innebär, som närmare framgår
av den föregående redogörelsen, att köparen skall ha rätt att frånträda sin
rättshandling inom viss tid från försäljningstillfället och att en
förutsättning för att han över huvud taget skall bli bunden av sin
rättshandling är att han i samband därmed skriftligen underrättas om sina
rättigheter enligt lagstiftningen. Denna metod bygger följaktiigen på att köparen
sammanträffar med säljaren eller dennes ombud vid försäljningen, och metoden är
därför inte praktiskt användbar vid telefonförsäljning. Vidare skall
utgångspunkten för ångerfristens beräkning vara sammanträffandet med säljaren
eller dennes ombud. Såsom framhålls i propositionen skulle det vid
telefonförsäljning bli utomordentiigt svårt att bestämma utgångspunkten för
fristen på ett sätt som undanröjer bevissvårigheterna. Departementschefen har
funnit att det med

s. 47 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 47

hänsyn till vad sålunda anförts inte är lämpligt att nu
införa regler om telefonförsäljning i den föreslagna lagstiftningen.

Pris- och kartellnämnden anför i sitt remissvar att det
alltid är vanskligt att förutse hur effektiv en ny lagstiftning kan bli och
vilka verkningar den på det hela taget kommer att få. Särskilt sägs detta vara
fallet när man ger sig in på ett område som inte förut varit föremål för någon
speciell reglering. Utskottet anser i anslutning härtill att det är viktigt att
man noga följer utvecklingen efter det att lagen trätt i kraft och att man
undersöker i vilken mån de nya reglerna kringgås och om allvarliga
missförhållanden alltjämt kvarstår. Vid en sådan efterhandsgranskning synes
telefonförsäljning särskilt behöva uppmärksammas. Också departementschefen har
framhållit att det är angeläget att utvecklingen i fråga om telefonförsäljning
noga följs. Eftersom Kungl. Maj:ts uppmärksamhet sålunda är riktad på att
ifrågavarande försäljningsform kan komma att brukas för att kringgå den
föreslagna lagen synes någon åtgärd i enlighet med förevarande yrkande i
motionen 1971; 1436 inte vara erforderlig. Motionsyrkandet bör därför inte
vinna bifall.

Enligt 1 § tredje stycket gäller lagen i fråga om avtal,
som slutes och på ömse sidor fullgöres vid sammanträffandet, endast om köparen
betalar köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis eller med
belopp som han erhåller som lån av säljaren eller genom dennes förmedling. Den
föreslagna lagstiftningen omfattar således inte kontantförsäljning.

I motionen 1971; 1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk) yrkas
att lagstiftningen inte skall göra undantag för kontantköp och att 1 § tredje
stycket i lagförslaget därför skall utgå.

I motionen 1971; 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl.
(fp) yrkas att ångervecka införs också vid hemförsäljning med kontantbetalning
om priset för det köpta uppgår till minst 200 kronor.

Frågan om lagstiftningen också bör omfatta kontantköp
uppmärksammades vid remissbehandlingen av flera remissinstanser. Sålunda
ställde sig bl. a. statens konsumentråd, konsumentutredningen, LO, TCO och
Husmodersförbundet Hem och samhälle kritiska till de sakkunnigas förslag att
kontantköp skulle undantas från lagens tillämpningsområde. Konsumentutredningen
ansåg att lagen bör gälla alla köp över 50 kronor. Statens konsumentråd
förordade att endast försäljning av böcker till ett belopp understigande 50
kronor och försäljning av dagligvaror skulle undantas. Som skäl för att
lagstiftningen också bör omfatta kontantköp åberopades bl. a. att konsumenten,
när han företar sin rättshandling, i de flesta fall torde uppfatta denna som
väl genomtänkt och vara nöjd med köpet. Det är först när han fått överlägga med
andra medlemmar av hushållet och jämföra det pris som han åtagit sig att betala
med priser på motsvarande varor i butikshandeln som han kanske

s. 48 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 48

upptäcker
att han gjort en dålig affär. Vidare hävdades att äldre personer, som i
särskild grad är i behov av lagens skydd, inte gärna köper på avbetalning och
dessutom i större utsträckning än andra har förhållandevis stora penningsummor
förvarade i bostaden. Det ansågs därför ligga nära till hands att förmoda att
dessa konsumenter önskar betala hela köpeskillingen genast, utan att detta kan
tas som tecken på att affären från deras sida är väl genomtänkt.

Departementschefen
har för sin del framhållit att någon avgränsning är nödvändig så att
lagstiftningen inte kommer att omfatta exempelvis kontantförsäljning av
livsmedel från varuhussar och liknande. Om köparen får varan levererad genast
och således redan från början vet exakt vad han får samt dessutom är beredd att
omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, synes behovet av särskilt
skydd vara avsevärt mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen, där varan
levereras i efterhand och köparen i en eller annan form får kredit, framhåller
departementschefen. Han tillägger att det f. ö. från principiell synpunkt är
mindre tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär som för båda
parter enligt vanliga regler framstår som avslutad. Sådana situationer som nu
har beskrivits bör därför enligt departementschefens mening undantas. Vidare
understryker departementschefen att ett ganska litet område undantas från
lagstiftningen om denna inte omfattar kontantköp, eftersom det vid
hemförsäljning och likartade försäljningsformer är regel både att varan
levereras i efterhand och att köparen får kredit. Enligt departementschefen
torde man vid köp av dyrbarare kapitalvaror bara i undantagsfall ha anledning
att räkna med att köparen helt fullgör sin del av avtalet vid
försäljningstillfället, varför de mest skyddsvärda fallen i praktiken torde
komma att omfattas av lagstiftningen.

I motionen 1971; 1436 anför
motionärerna att de skäl, som departementschefen sålunda framfört för att
lagen inte skall avse kontantköp, inte förefaller bärande. Visserligen, anför
motionärerna, levereras varan senare och på kredit vid de flesta köp som här
är i fråga, men obestridligen förekommer också kontantköp, och dessa torde
komma att öka i omfattning efter den nya lagens ikraftträdande. Motionärerna
framhåller bl. a. att samma principiella skäl kan anföras för ångervecka vid
kontantköp som vid kreditköp, t. ex. köparens psykologiska underläge. Enligt
motionärerna kan det vidare inte anses "från principiell synpunkt mindre
tilltalande" att ge köparen, som betalar kontant, samma möjlighet som den
som ingått kreditavtal att i lugn och ro fundera över det kloka i sitt beslut
och att kunna ändra sig. Vad beträffar kontantförsäljning av livsmedel från
varuhussar och liknande kan enligt motionärerna undantag lätt göras genom att
en nedre gräns för varans pris sätts exempelvis vid 200 kronor. I motionen
1971; 1437 ansluter sig motionärerna till de synpunkter

s. 49 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 49

som
vid remissbehandlingen anförts till stöd för att undantag för kontantköp ej
skall göras.

Enligt
utskottets mening föreligger skäl för att också kontantköp skall omfattas av
lagstiftningen. Såsom anförts i motionen 1971; 1436 gäller också vid
kontantförsäljning att köparen befinner sig i ett psykologiskt underläge och
att han saknar möjlighet att jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om
konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller
i flera med varandra konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som
föranlett den aktuella lagstiftningen. Ä andra sidan finner utskottet de av
departementschefen framförda skälen för att kontantköp inte skall omfattas av
lagstiftningen vara tungt vägande, och utskottet har efter övervägande funnit
sig böra inta samma ståndpunkt i frågan som denne. Vid sitt ställningstagande
har utskottet beaktat att just i fråga om kontantköp den allmänna meningen
torde vara att affären är avslutad när varan betalats, varför det ter sig
mindre tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en sådan affär.

Utskottet
har ovan uttalat sig för en efterhandsgranskning av den nya lagstiftningens
verkningar. Vid sådan granskning är det angeläget att också
kontantförsäljningen uppmärksammas. 1 den mån erfarenheterna ger vid handen
att förhållandena utvecklat sig dithän att även kontantförsäljning bör omfattas
av lagstiftningen för att denna skall kunna ge åsyftat skydd måste givetvis
frågan tas upp till förnyad prövning.

På
grund av vad sålunda anförts bör motionerna 1971; 1436 och 1971: 1437, båda
såvitt nu är i fråga, inte vinna bifall.

Verkan
av frånträdande

Enligt 4 § äger köparen frånträda sitt anbud eller
svar genom att överlämna eller med post eller telegraf avsända skriftligt
meddelande härom till säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sammanträffandet.
Har köparen mottagit godset eller del därav, är hans rätt att frånträda anbudet
eller svaret beroende av att han håller godset tillgängligt för säljaren i
väsentiigen oförändrat och oförminskat skick. Om köparen sålunda frånträtt sitt
anbud eller svar, åligger det enligt 5 § första stycket säljaren att inom tid
som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av
vederlaget. Köparen har rätt att hålla godset inne till dess att säljaren
fullgjort sin betalningsskyldighet. Avhämtas ej godset inom tre månader efter
sammanträffandel, tillfaller godset köparen utan vederlag.

Förslaget
att godset skall tillfalla köparen utan veder-l a g om säljaren ej avhämtar det
inom tre månader efter sammanträffandet behandlas i motionen 1971; 1435 av
herr Levin (fp). Motionären anser bl. a. att ifrågavarande förslag innebär en
ny princip som inte torde ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Enligt
motionären er-

s. 50 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 50

bjuds
köparen genom stadgandet en faktisk möjlighet att inte blott befria sig från
gjorda åtaganden utan dessutom på säljarens bekostnad göra en lika omotiverad
som obillig vinst. Motionären anser det vidare stötande att en person, som dock
frivilligt ingått ett avtal, skulle kunna skaffa sig personlig vinning allenast
därigenom att säljaren inte inom viss tid avhämtat godset. Enligt motionären
kan den olägenhet, som säljarens försummelse att avhämta godset kan medföra för
köparen, lätt avhjälpas på annat sätt, exempelvis genom tillägg av bestämmelser
i analogi med lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare att sälja gods som
ej avhämtats. Han yrkar därför att riksdagen i 5 § första stycket inför sådana
bestämmelser.

Departementschefen
har i motiveringen till den föreslagna bestämmelsen anfört att det i och för
sig kunde ligga nära till hands att anknyta till köplagens regler för det fall
att köparen vill avvisa gods som han fått i sin besittning. Dessa innebär i
korthet att köparen är skyldig att vårda godset men under vissa omständigheter
har rätt att sälja godset på offentlig auktion eller i vissa fall bortskaffa
det. Det är emellertid tydligt, framhåller departementschefen, att
frånträdanderättens värde för köparen skulle väsentligt urholkas om han i
hithörande fall skulle vara tvungen att sälja godset för säljarens räkning.
Departementschefen framhåller vidare att eftersom man torde kunna utgå från
att säljarens underlåtenhet att hämta godset i allmänhet är ett uttryck för att
han inte har något ekonomiskt intresse av att få tillbaka detta, det å andra
sidan knappast möter betänkligheter att låta köparen efter viss tids förlopp
erhålla äganderätt till godset.

Utskottet
finner för sin del ej skäl att frångå den bedömning som departementschefen
sålunda gjort. Det må framhållas att invändningen, att frånträdanderättens
värde för köparen skulle väsentligt urholkas om han skulle vara tvungen att
sälja godset för säljarens räkning, naturligtvis också äger giltighet i fråga
om försäljning i enlighet med motionärens förslag. På grund av det anförda bör
motionen 1971; 1435 avslås.

I
motionen 1971; 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c, fp) yrkas att riksdagen
beslutar att den tidrymd, tre månader, vid vars utgång äganderätten till
godset övergår, skall förlängas till sex månader, och i motionen 1971: 1436 av
herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkas förlängning till fyra månader.

I
förstnämnda motion framhålls att hemförsäljningen i bl. a. Norrland har
praktisk betydelse med hänsyn till de stora avstånden. Härvid kommer
televisionsapparater och köksutrustning som kylskåp och spisar i fråga. Enligt
motionärerna är den föreslagna tidsfristen för kort med hänsyn till de
förseningar som kan uppstå. Sålunda kan kunden oavsiktligt vara borta vid
säljarens besök, avbeställningen kan förkomma under postbefordran, endera
parten kan vara på semester eller befinna sig utomlands m. m. Enligt
motionärerna kan det inte heller

s. 51 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 51

uteslutas
att kunden avsiktligt är frånvarande för att därigenom kostnadsfritt
tillgodogöra sig exempelvis en färgtelevisionsapparat. Motionärerna framhåller
att även om lagen föreskriver att godset skall hållas tillgängligt för
säljarens avhämtning det kan vara svårt för denne att bevisa eventuell
avsiktlig frånvaro från kundens sida. Det anförda motiverar enligt
motionärerna att tiden för återhämtning av godset bestäms till sex månader.

I
motionen 1971; 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) anförs till stöd för
yrkandet om förlängning av tidsperioden till fyra månader att denna bör vara
tillräckligt lång för att ge säljaren möjlighet till avhämtning under alla
normala omständigheter. Motionärerna pekar bl. a. på att perioden kan infalla
under semestertiden juniaugusti då godset kan vara svåråtkomligt.

Departementschefen
anför i motivering till den föreslagna bestämmelsen att man vid bestämmande av
tidsfristens längd bör ta hänsyn till risken av att i enstaka fall köparens
meddelande om att han frånträder köpet inte når säljaren men att det samtidigt
måste beaktas att köparen inte bör betungas med vårdnadsplikt under oskäligt
lång tid. Departementschefen förordar därför för sin del att tiden bestäms
till tre månader från dagen för sammanträffandet mellan köparen och säljaren
eller dennes ombud. Sätts fristen till tre månader dvs. samma tid som enligt
4 § bittegodslagen (1938; 121) skall förflyta innan upphitta-ren förvärvar
äganderätt till gods vars ägare är okänd lär det i praktiken inte inträffa
att godset tillfaller köparen utan att säljaren faktiskt fått vetskap om att
köparen frånträtt köpet och således haft möjlighet att bevara sin rätt till godset
genom att hämta det, framhåller departementschefen.

Utskottet
finner för sin del inte skäl att frångå den bedömning departementschefen
sålunda gjort. Yrkandena i motionerna 1971; 1436 och 1971: 1438 om förlängning
av tidsfristen bör därför avslås.

Slutligen
har i anledning av den föreslagna bestämmelsen, att äganderätten till gods som
säljaren inte avhämtat skall övergå till köparen utan vederlag, i motionen
1971; 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) framhållits att följderna av
att en köpare omöjligen kunnat anträffas måste göras helt klara. Motionärerna
föreslår att en brevledes framställd begäran om avhämtning inom den lagstadgade
tiden eller t. ex. minst en månad före dess slut bör innebära att varan
inte tillfaller köparen, om denne inte bereder säljaren tillfredsställande
möjligheter för varans avhämtning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har också i motionen 1971: 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c, fp) påtalats
att det kan vara svårt att bevisa en eventuell avsiktlig frånvaro från kundens
sida.

Härjämte
har under utskottsbehandlingen framlagts förslag att i lagen skall intas en
bestämmelse som gör det möjligt för säljaren att i lik-

s. 52 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 52

het
med vad som föreskrivs i lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp hos
utmätningsman erhålla handräckning för godsets återtagande. Till stöd för
förslaget har bl. a. anförts att det kan förekomma fall då köparen genom
tredska eller på annat sätt försvårar för säljaren att avhämta godset.

Utskottet
vill i anledning av vad sålunda förekommit understryka att det enligt 4 §
första stycket andra punkten i lagförslaget är en förutsättning för själva
rätten att frånträda avtalet, att köparen håller godset tillgängligt för
säljaren, vilket innebär att köparen skall göra det möjligt för säljaren att
avhämta godset. Om köparen är oanträffbar för säljaren eller om denne på grund
av annan omständighet, som beror av köparen, är satt ur stånd att hämta godset,
är följaktligen nämnda förutsättning för tillämpning av lagen inte uppfylld och
köparen således skyldig att fullgöra sin del av avtalet.

Med
hänsyn härtill föreligger enligt utskottets mening inte skäl att i lagen införa
bestämmelser om möjlighet för säljaren att vända sig till utmätningsman för
att kunna återta godset.

I
det utkast till formulär till underrättelse enligt 2 § lagförslaget, som fogats
till propositionen, har köparens skyldighet att verka för att säljaren skall
kunna avhämta godset kommit till uttryck i punkt 3, där det bl. a. föreskrivs
att köpare skall se till att säljaren kan hämta godset. Utskottet vill dock
ifrågasätta om det inte i klarhetens intresse också bör framgå att
underlåtenhet av köparen i nämnda hänseende medför att han förlorar rätten att
avbeställa. Vidare vill utskottet förorda att avbeställ-ningssedeln utformas så
att köparen har att ange tider som är lämpliga för godsets avhämtande. Några
ytterligare föreskrifter för att belysa följderna av att köparen inte berett
möjlighet för säljaren att avhämta godset kan inte anses erforderliga.

Motionerna
1971; 1436 och 1971; 1438, får, såvitt nu är i fråga, anses besvarade genom vad
utskottet sålunda anfört.

Installationskostnader

I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m.
fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar att kostnaderna för skriftligt beställda
och kontant betalade installationer skall bestridas av köparen även om köpet
återgår. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna som exempel att en person
köper en tvättmaskin och har stort behov av att få den levererad och installerad
omedelbart. Om säljaren utför installationen står han risken för
installationskostnaderna, eftersom kunden kan ångra sig. Detta förefaller
motionärerna olämpligt, och de framhåller att följden torde bli att sådan
installation ofta inte utförs förrän efter ångerperioden, vilket inte kan anses
konsumentvänligt. Motionärerna anser därför att installationskostnaderna bör
bestridas av köparen även om köpet går tillbaka. De tillägger dock att härför
bör fordras att köparen uttryckligen och

s. 53 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 53

skriftiigen
begärt den omedelbara installationen och såsom ytterligare tecken på
köpvilja att denna betalats kontant före eller senast i samband med
installationen. Också i motionen 1971; 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c,
fp) fäster motionärerna uppmärksamheten på det problem som kan uppstå om
installation utförs vid kontraktsskrivningen och kunden därefter ångrar köpet.
Motionärerna har inget yrkande utan säger sig förutsätta att utskottet har sin
uppmärksamhet riktad på frågan om vem som i dyhka fall skall betala
installationen.

I
propositionen har den av motionärerna uppmärksammade frågan inte berörts.
Enligt utskottets mening kommer de fall då frågan blir aktuell sannolikt att
bli mycket fåtaliga, framför allt med hänsyn till att det torde höra till
undantagen att köparen över huvud taget får varan levererad innan ångerfristen
löpt ut. Att för det fåtal fall det kan röra sig om komplicera regelsystemet
anser utskottet inte lämpligt. I sammanhanget bör hållas i minnet att säljaren
till skillnad från köparen har möjligheter att kalkylera in utgifterna för ett
antal installationer bland sina allmänna omkostnader. Den prisförhöjning som
kan bli följden härav torde bli mycket liten.

På
grund av vad sålunda anförts bör motionerna 1971; 1436 och 1971; 1438, båda
såvitt nu är i fråga, inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Försäljning
och kontraktsvillkor på främmande språk

I motionen 1971; 1436 av herr Möller i Göteborg m.
fl. (fp) anförs att det inte bör förekomma att såsom ibland sker försäljare
som kan tala svenska använder ett främmande språk för att skaffa sig övertag
över kunden. Tillvägagångssättet medför att missförstånd kan uppstå och att
informationen blir mer ofullständig. Motionärerna anser att man bör komma till
rätta med detta oskick genom lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring och
hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar vad sålunda
anförts beträffande hemförsäljning på främmande språk.

Motionärerna
pekar vidare på att kontrakt som upprättats på främmande språk utgör ett
näraliggande problem, eftersom dylika konU-akt försvårar för köparen att sätta
sig in i kontraktets detaljer om garantibestämmelser m. m. Motionärerna yrkar därför
att riksdagen beslutar att kontrakt och övriga villkor som upprättas vid
hemförsäljning måste vara avfattade på svenska eller försedda med fullständig
översättning.

Såsom
motionärerna själva antytt torde möjligheter föreligga att med stöd av lagen om
otillbörlig marknadsföring komma till rätta med att försäljare, som kan
svenska, använder främmande språk för att skaffa sig övertag över kunden. Det
ankommer således på de institutioner, främst konsumentombudsmannen, som
anförtrotts tillämpningen av nämnda lag att angripa en dylik ohederlig
marknadsföring. Någon riksdagens åtgärd synes därför inte böra komma i fråga.

s. 54 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 54

Vad beträffar frågan om kontraktsvillkor på
främmande språk vill utskottet hänvisa till att departementschefen i
propositionen 1970: 57 angående otillbörlig marknadsföring m. m. på s. 88
anfört att det bör vara möjligt för marknadsrådet att förbjuda en näringsidkare
att vidare använda ett visst kontraktsformulär om detta är utformat på ett
försåtligt sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess
innebörd. En sådan situation kan enligt utskottets mening föreligga om en
person föreläggs ett kontrakt som avfattats på ett språk, som han inte
behärskar. Även nu ifrågavarande förfarande torde sålunda kunna angripas med
stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring, varför yrkandet i motionen 1971;
1436 om lagstiftning för att komma till rätta med problemet inte bör vinna
bifall.

Lagförslaget
i övrigt

De delar av lagförslaget som inte behandlats i det
föregående föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet
hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionen 1971;
1437, såvitt avser

frågan om vad som är att anse som fast försäljningsställe, antar

1 § första stycket i det vid propositionen 1971; 86 fogade försla

get till lag om hemförsäljning m. m.,

B. att riksdagen med avslag pä motionerna 1971:
1436 och 1971:

1437, båda såvitt avser frågan om kontantköp skall omfattas av

lagstiftningen, antar 1 § tredje stycket i lagförslaget,

C. att riksdagen med avslag på motionen 1971:
1435 samt motio

nerna 1971: 1436 och 1971: 1438, båda såvitt avser frågan om

längden på den tidsfrist, inom vilken säljaren skall avhämta av

beställt gods, antar 5 § första stycket i lagförslaget,

D. att riksdagen antar förslaget till lag om
hemförsäljning m. m.

i de delar som inte omfattas av hemställan under AC,

E. att riksdagen avslår följande motioner,
nämligen

1.1971: 1436;

2.1971; 1437; samt 3.1971:
1438

i vad de inte kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan hemställt.

Stockholm
den 18 maj 1971

På
lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND

s. 55 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 55

Närvarande:
herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s)*. Sundelin (s), fröken Anderson i
Lerum (s), herrar Lidgard (m). Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), fru
Asbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru
Jonäng (c), herr Israelsson (vpk), fru Olsson i Helsingborg (c)* och fru
Nilsson i Sunne (s).

*
Ej närvarande vid betänkandets justering

Reservationer

Vid
A i utskottets hemställan

I. beträffande
frågan om vad som är att hänföra till fast försäljningsställe

av
herr Israelsson (vpk), som ansett a) att det avsnitt av utiåtandet som börjar
på s. 45 med orden "Utskottet finner" och som slutar på samma sida
med orden "vinna bifall" bort ha följande lydelse.

Såsom
motionärerna understrukit är situationen för konsumenter, som besöker
försäljningsställe på mässa, utställning o. d. vilket upprättats för viss
begränsad tid och där demonstration av varor sker, ofta sådan att de befinner
sig i ett psykologiskt underläge i förhållande till talföra och påträngande
försäljare. Om den föreslagna lagstiftningen skall kunna ge konsumenterna det
skydd som åsyftas, bör därför inte dylika försäljningsställen anses som fasta
försäljningsställen. På grund härav tillstyrker utskottet bifall till
motionsyrkandet att i lagtexten skall intas en bestämmelse, vari utsägs att
försäljningsställe på mässa, utställning o. d., vilket upprättats under
begränsad tid, i lagen om hemförsäljning inte skall anses som fast
försäljningsställe,

b) att utskottet bort
hemställa

att
riksdagen med förklaring att visst tillägg bör göras i 1 § första stycket i
det vid propositionen 1971: 86 fogade förslaget till lag om hemförsäljning m.
m. med bifall till motionen 1971; 1437, såvitt avser frågan om vad som är
att hänföra till fast försäljningsställe, för sin del antager 1 § första
stycket i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse;

(Kungl.
Maj:ts förslag) {Utskottets förslag)

Denna lag äger tillämpning vid Denna lag
äger tillämpning vid

yrkesmässig försäljning av lös yrkesmässig försäljning av lös

egendom, som är avsedd huvud- egendom, som är avsedd huvud

sakligen för enskilt bruk, i fall då sakligen för enskilt bruk, i fall då

köparen avger anbud eller svar köparen avger anbud eller svar på

på anbud vid sammanträffande anbud vid sammanträffande med

med säljaren eller ombud för den- säljaren eller ombud för denne i

ne i köparens bostad eller eljest köparens bostad eller eljest på an-

s. 56 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 56

{Kungl. Maj:ts förslag) {Utskottets förslag)

på annan plats än säljarens eller nan plats än
säljarens fasta försälj-ombudets fasta försäljningsställe.
ningsställe. Försäljningsställe på

mässa,
utställning o. d., vilket upprättats under begränsad tid, är i denna lag ej
att anse som fast försäljningsställe.

Vid B i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om kontantköp skall omfattas av lagstiftningen av
herrar Sjöholm (fp) och Israelsson (vpk), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet, som börjar på s. 49 med
orden "Enligt

utskottets" och som slutar på samma sida med orden "vinna
bifall" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening får de skäl för att också
kontantköp skall omfattas av lagstiftningen, vilka framförts i nämnda remissvar
och i förevarande motioner, anses vara tungt vägande. Sålunda gäller, såsom anförts
i motionen 1971; 1436, också vid kontantförsäljning att köparen befinner sig i
ett psykologiskt underläge och att han saknar möjlighet att jämföra pris,
kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra
vid besök i varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker, dvs. just
omständigheter som föranlett den aktuella lagstiftningen. Enligt utskottets
mening kan det vidare inte anses principiellt mindre tilltalande att ge en
köpare som betalat kontant samma möjlighet som den som ingått kreditavtal att
i lugn och ro fundera över det kloka i sitt beslut och att kunna ändra sig.
Fastmera kan med fog hävdas att den som blivit övertalad till ett icke planerat
köp och dessutom betalt varan kontant kan anses ha större anledning till ånger
än den som slutit ett kreditavtal. På grund av vad sålunda upptagits finner
utskottet för sin del att kontantköp också bör omfattas av lagstiftningen.
Utskottet finner dock i likhet med bl. a. konsumentutredningen att en lämplig
undre gräns för lagens tillämpning bör fastställas och utskottet föreslår att
denna gräns sätts vid ett belopp om 50 kronor.

b) att
utskottet bort hemställa

B. att riksdagen med förklaring
att viss ändring bör göras i 1 § tredje stycket i lagförslaget i anledning av
motionerna 1971: 1436 och 1971: 1437, båda såvitt avser frågan om kontantköp
skall omfattas av lagstiftningen, för sin del antager 1 § tredje stycket i
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

{Kungl. Maj:ts förslag) {Utskottets förslag)

I fråga om avtal, som slutes och I fråga om avtal, som slutes och

på ömse sidor fullgöres vid sam- på ömse sidor
fullgöres vid sam-

s. 57 Kontrollera mot PDF

LU 1971:10 57

{Kungl.
Maj:ts förslag) {Utskottets förslag)

manträffandet,
gäller lagen endast manträffandet, gäller lagen endast

om köparen betalar köpeskilling- om vid kontant betalning köpeskil-

en eller del därav med användande lingen överstiger femtio kronor el-

av kreditbevis eller med belopp ler om köparen betalar köpeskil-

som han erhåller som lån av säl- lingen eller del därav med använ-

jaren eller genom dennes formed- dande av kreditbevis eller med be

ting, lopp som han erhåller som lån av

säljaren eller genom
dennes förmedling.

Vid
C i utskottets hemställan

III. beträffande förslaget att vara som inte
avhämtats inom tre månader utan vederlag skall tillfalla säljaren av herrar
Wiklund i Stockholm (fp), Lidgard (m) och Winberg (m), vilka ansett

a) att
det avsnitt av utiåtandet som börjar på s. 50 med orden "Ut

skottet finner" och slutar på samma sida med orden "1971: 1435
avslås"

bort ha följande lydelse:

Utskottet
finner för sin del att de skäl, som departementschefen åberopat för att
avbeställt gods efter viss tids förlopp skall tillfalla köparen utan vederlag,
inte är bärande. Såsom motionärerna framhållit, torde det strida mot allmänt
rättsmedvetande att en köpare som häver ett ingånget avtal skall göra sig en
vinst genom att bli ägare till det avbeställda godset enbart därigenom att
säljaren inte inom viss tid hämtat detsamma. Utskottet anser att den
olägenhet, som säljarens försummelse att avhämta godset kan medföra för
köparen, kan avhjälpas på annat sätt än genom den i lagförslaget upptagna
bestämmelsen, exempelvis genom tillägg av bestämmelser i analogi med lagen den
31 mars 1950 om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Vilken
rättsteknisk metod som bör användas för att lösa problemet synes dock lämpligen
böra övervägas inom Kungl. Maj;ts kansU. Enligt utskottets mening är det angeläget
att frågan ges sådan förtur att förslag kan framläggas till höstsessionen av
årets riksdag.

b) att utskottet bort
hemställa

C. dels att riksdagen med avslag på motionen 1971:
1435, såvitt avser yrkandet om ändring i 5 § första stycket, samt motionerna
1971: 1436 och 1971: 1438, båda såvitt avser frågan om längden på den
tidsfrist, inom vilken säljaren skall avhämta avbeställt gods, antar 5 § första
stycket i lagförslaget;

dels att riksdagen i
anledning av motionen 1971: 1435 i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad
utskottet anfört rörande förslaget att avbeställd vara, som ej avhämtats inom
viss tid, utan vederlag skall tillfalla köparen.

MARCUS BOKTR. STHLM ml 710028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.