Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till växtförädlarrättslag m. m.

1971 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:LU12, Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till växtförädlarrättslag m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets
betänkande nr 12 år 1971 LU 1971:12

Nr 12

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till växtförädlarrättslag m. m.

Genom en den 12 februari 1971
dagtecknad proposition, nr 40, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna den i Paris den 2 september 1961
undertecknade konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter,

dels
antaga vid propositionen fogade förslag till

1.
växtförädlarrättslag,

2.
lag om ändring
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

3.
lag om ändring
i införsellagen (1968: 621).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs
förslag till växtförädlarrättslag. Förslaget innehåller bestämmelser till
skydd för förädlare av växtsorter och deras rättsinnehavare.

Den föreslagna lagen motsvarar de krav som ställs av 1961
års internationella konvention för skydd av växtförädlingsprodukter. I propositionen
föreslås därför att riksdagen godkänner denna konvention.

Den rätt som enligt lagförslaget skall tillkomma
växtförädlaren eller hans rättsinnehavare kallas växtförädlarrätt. Denna rätt
innebär ensamrätt att yrkesmässigt framställa och marknadsföra
förökningsmaterial av växtsorten samt i vissa fall också att yrkesmässigt
använda sorten för framställning av förökningsmaterial av annan sort. Däremot
ger växt-förädlarrätten i regel inte ensamrätt att framställa konsumtionsvara.
Vidare kan ensamrätten under vissa förutsättningar inskränkas genom
tvångslicens.

Växtförädlarrätt erhålles genom registrering. Som
registreringsmyndighet föreslås ett nytt organ, statens växtsortnämnd.
Förutsättningar för registrering är att växtsorten skiljer sig från annan sort
som blivit känd före dagen för registreringsansökningen samt att den är
likformig och beständig.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet och
för den provodling som behövs för att fastställa om förutsättningar för skydd
är för handen skall i princip täckas genom avgifter av dem som söker och
förvärvar växtförädlarrätt.

I fråga om lydelsen av 1961 års
internationella konvention för skydd av växtförädlingsprodukter hänvisar
utskottet till propositionen s. 161 188.

1 Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 2

Lagförslagen
har följande lydelse:

1
Förslag tiU Växtförädlarrättslag

Härigenom
förordnas som följer.

Allmänna
bestämmelser

1
§ Denna lag äger tillämpning på
växtsort, tillhörande växtsläkte eller växtart som Konungen bestämmer.

2 § Förädlare, som här i riket framställt en
växtsort, eller hans rättsinnehavare kan genom registrering få ensamrätt att
yrkesmässigt utnyttja sorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Förädlare
som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller sådan förädlares
rättsinnehavare kan förvärva växtförädlarrätt även till sort som framställts
utomlands.

Konungen
kan, i den mån det är nödvändigt för uppfyllande av Sveriges förpliktelser
enligt överenskommelse med främmande stat och i övrigt under förutsättning av
ömsesidighet eller om det är av betydande allmänt intresse, förordna att
växtförädlarrätt får förvärvas även för sort som framställts i främmande stat
av annan än den som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.

3 §
Växtsort registreras endast om den

1. genom minst ett viktigt kännetecken tydligt skiljer
sig från annan sort som blivit känd före dagen för registreringsansökningen,

2. är tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn
tagen till de särdrag, som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar,

3. efter förökning utförd i enlighet med den av
förädlaren anvisade förökningsmetoden är beständig (stabil) med avseende på
sina väsentliga kännetecken.

Växtsort
anses som känd, om material därav yrkesmässigt utbjudits till försäljning eller
eljest tillhandahållits eller om den intagits i eller anmälts till officiell
sortlista, förekommer i allmänt tillgänglig referenssamling eller noggrant
beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller om den eljest kommit till
allmänhetens kännedom.

Registrering
får ej ske, om växtmaterial av sorten med samtycke av förädlaren eller hans rättsinnehavare
yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för
registreringsansökningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag.

4 §
Växtförädlarrätt innebär att, med de undantag som anges nedan,

annan än innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) icke får

utan dennes lov utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom att

1.
framställa eller till riket införa växtmaterial av sorten i syfte att
materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest
tillhandahållas för sådant ändamål.

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 3

2. utbjuda till försäljning eller eljest
tillhandahålla växtmaterial av sorten för förökningsändamål,

3. i fall, då upprepad användning av växtmaterial av
sorten är nödvändig för framställning av växtmaterial av annan sort, använda
växtmaterial av sorten för sådan framställning och i syfte att det framställda
materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest
tillhandahållas för sådant ändamål.

I
fråga om prydnadsväxter innebär växtförädlarrätten därjämte att annan än
sortinnehavaren icke får utan dennes lov använda plantor eller delar av plantor
som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning av snittblommor eller
annat material för prydnadsändamål.

5 §
Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av växtsort,

vilken tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämp

ning av 3 § första stycket 1 och tredje stycket anses gjord samtidigt med

ansökningen utom riket, om sökanden yrkar det.

I
förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet får
åtnjutas.

Registreringsansökan
och dess handläggning

6 §
Registrering enligt denna lag sker i växtsortregistret, som föres av

statens växtsortnämnd.

Vid registrering av växtsort
skall även sortens benämning registreras.

7 §
Ansökan om registrering av växtsort göres skriftligen hos växtsort-

nämnden.

Ansökningen
skall innehålla tydlig beskrivning av sorten med särskUt angivande av det eller
de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter samt förslag till
benämning på sorten. I ansökningen skall förädlarens namn anges. Sökes
registrering av annan än förädlaren, skall sökanden styrka sin rätt till
sorten.

Vid
ansökningshandlingen skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven
försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden har sig bekant, icke
före den dag då ansökningen göres eller enligt 5 § skall anses gjord blivit
känd på sätt som enligt 3 § tredje stycket hindrar registrering.

I
samband med ansökningen skall sökanden tillhandahålla en för provning av sorten
behövlig mängd växtmaterial därav.

Sökanden skall erlägga
fastställd ansökningsavgift.

8 §
Sortbenämning skall göra det möjligt att skilja växtsorten från

andra sorter.

Sortbenämning får icke
godtagas om den

1. består av enbart siffror,

2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,

3. strider mot lag eller annan författning eller mot
allmän ordning eller om den är ägnad att väcka förargelse,

4. kan förväxlas med sortbenämning som för sort av
samma eller närstående växtart införts eller föreslagits för införande i
växtsortregistret eller annan officiell sortlista eller som användes på
förökningsmaterial av sådan sort,

5. kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller
annan beteckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha
utgjort

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 4

hinder
mot att registrera sortbenämningen som varumärke, för material av växtsort
eller för varor av liknande slag,

6.
kan förväxlas med sådant varumärke för material av växtsort eller för varor av
liknande slag, för vilket sökanden åtnjuter skydd.

Konungen
kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att sort-nUmning som
registrerats eller sökts registrerad i främmande stat, skall utan hinder av
första och andra styckena registreras i Sverige, om icke synnerliga skäl är
däremot.

9 §
I samma ansökan får icke sökas registrering av två eller flera växt

sorter.

10 §
Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt

ombud, som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

11 §
Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan el

ler föreligger annat hinder för bifall till ansökningen, skall sökanden fö

reläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter
sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för
att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erinran härom skall tagas in
i föreläggandet.

12 §
Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttran

de avgivits och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall

ansökningen avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt

föreläggande.

13 §
Påstår någon inför växtsortnämnden att han äger bättre rätt till

växtsorten än sökanden och är saken tveksam, kan nämnden förelägga

honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans

påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta pröv

ning.

Är
tvist om bättre rätt till sorten anhängig vid domstol, kan registreringsansökningen
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

14 §
Visar någon inför växtsortnämnden att han äger bättre rätt till

växtsorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökningen på ho

nom, om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall

erlägga ny ansökningsavgift.

Om
överföring yrkas, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifallas, förrän
yrkandet slutligt prövats.

15 §
Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger icke hin

der för registrering, skall växtsortnämnden kungöra ansökningen för att

bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansök

ningen.

Invändning
göres skriftligen hos växtsortnämnden inom tid som nämnden bestämmer.

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 5

16 § Växtsortnämnden skall föranstalta om prov med
material av växtsorten, om ej detta av särskilda skäl anses onödigt. För
proven skall erläggas fastställd avgift.

17 § Sedan tid för framställande av invändning mot
ansökningen utgått och prov med material av växtsorten slutförts, tages
ansökningen upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 1114 §§
tillämpning.

Sökanden
skall beredas tillfälle att yttra sig över gjord invändning och utfört prov.

18 §
Talan mot slutligt beslut av växtsortnämnden i ärende angående

ansökan om registrering av växtsort får föras av sökanden, om beslutet

gått
honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning
framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda skäl
föreligger.

Mot
beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 14 § bifallits, får talan föras
av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan mot beslut
varigenom yrkandet avslagits.

19 §
Talan enligt 18 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär inom

två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom

samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären an

nars ej upptages till prövning.

Mot
beslut av lantbruksstyrelsen får talan föras av sökanden, om beslutet gått
honom emot. Talan föres hos Konungen genom besvär inom två månader från
beslutets dag.

20 §
Bifalles ansökan om registrering av växtsort och vinner beslutet

härom laga kraft, skall sorten tagas in i växtsortregistret och registrering

en kungöras.

Beslut
att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 15 § skall kungöras,
sedan beslutet vunnit laga kraft.

Växtförädlarrättens
giltighetstid

21 §
Växtförädlarrätt gäller från den dag, då ansökningen om registre

ring bifölls, och kan upprätthållas under femton eller, såvitt gäller vin,

fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadsträd, aderton

år räknat från ingången av året efter det, då beslutet om registrering

vann laga kraft.

Användande
av sortbenämning

22 §
Den som yrkesmässigt utbjuder till försäljning eller eljest tillhan

dahåller förökningsmaterial av växtsort, för vilken registrering skett,

skall därvid använda den för sorten registrerade benämningen även se

dan skyddstiden för sorten utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört.

Registrerad
benämning pä sort eller en med denna förväxlingsbar benämning får ej användas
för annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av sådan
sort, så länge registreringen av benämningen består.

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12

Årsavgifter

23 §
För växtförädlarrätt skall för varje kalenderår räknat från och

med året efter det, då ansökan om registrering bifallits, erläggas fast

ställd årsavgift, om annat icke bestämts med stöd av 49 §.

Årsavgift
förfaller till betalning första dagen av det kalenderår den avser. Årsavgift
för år, som börjat innan växtsorten registrerats eller inom två månader
därefter, förfaller dock först två månader efter dagen för registreringen.
Årsavgift får ej erläggas innan registrering skett och ej heller tidigare än
sex månader före det kalenderår avgiften avser.

Årsavgift
får, med den förhöjning som är fastställd, erläggas inom sex månader efter
förfallodagen.

Efterkontroll

24 §
För kontroll av beständigheten hos registrerad växtsort kan växt

sortnämnden förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla nämnden för

ökningsmaterial av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar.

Licens,
överlåtelse m. m.

25 §
Har sortinnehavaren medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnytt

ja registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast

om avtal träffats därom.

Ingår
licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse av
rörelsen eller del därav, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar
överlåtaren alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

26 §
Har växtförädlarrätt övergått på annan eller har licens upplåtits

eller överlåtits, skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning där

om göras i växtsortregistret. Visas att licens som antecknats i registret

upphört att gälla, skall anteckningen avföras.

Första stycket äger
motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens. I mål eller ärende om
växtförädlarrätt anses den som sortinnehavare, vilken senast blivit införd i
växtsortregistret i denna egenskap.

27 § Förses icke marknaden med förökningsmaterial av
registrerad växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som är påkallad
med hänsyn till folkhushållet eller eljest från allmän synpunkt, kan den som
vill här i riket yrkesmässigt utnyttja sorten få tvångslicens därtill, om
godtagbar anledning till underlåtenheten saknas. Tvångslicens innefattar även
rätt att av sortinnehavaren få förökningsmaterial av sorten i den omfattning
som är skälig.

28 § Tvångslicens får icke meddelas annan än den som
kan antagas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på godtagbart sätt och i
överensstämmelse med licensen.

Tvångslicens
utgör icke hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja sorten eller att
upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 7

29
§ Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilker omfattning
växtsorten får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för
licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallai det, kan rätten på
yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Växtförädlarrättens
upphörande m. m.

30 § Erlägges ej årsavgift enligt 23 §, är
växtförädlarrätten förfallen från och med ingången av det år för vilket avgift
icke erlagts.

31 § Har växtsort registrerats i strid mot 1 eller 2 §
eller mot 3 § första stycket 1 eller tredje stycket och föreligger alltjämt
hindret, skall rätten på talan därom häva registreringen. Registreringen får
dock icke hävas på den grund att den som fått registreringen varit berättigad
till endast viss andel i växtförädlarrätten.

Talan
som grundas på att växtsort registrerats för annan än den som är berättigad
därtill enligt 2 § får föras endast av den som påstår sig vara berättigad till
sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om
registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Var
sortinnehavaren i god tro när sorten registrerades eller när
växtförädlarrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare än tre år
efter registreringen.

I
övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registreringen
och, om det är påkallat från allmän synpunkt, av myndighet som Konungen
bestämmer.

32 § Har växtsort registrerats för annan än den som är
berättigad därtill enligt 2 §, skall rätten på talan av den berättigade
överföra registreringen på honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 §
andra stycket.

33 § Har sortinnehavaren ej efterkommit föreläggande
av växtsortnämnden enligt 24 § och utgör underlåtenheten hinder för
tillförlitlig efterkontroll av växtsorten, skall nämnden avföra sorten ur
registret.

Finnes
registrerad växtsort icke ha bibehållit det eller de kännetecken som vid
registreringen skilde sorten från andra sorter, skall växtsortnämnden avföra
sorten ur registret.

34 §
Om sortinnehavaren skriftligen hos växtsortnämnden avstår från

växtförädlarrätten, skall nämnden avföra växtsorten ur registret.

Är
växtförädlarrätt utmätt eUer är tvist om överföring av registrering anhängig,
får sorten icke på begäran av sortinnehavaren avföras ur registret så länge
utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

35 §
Har sortbenämning registrerats i strid mot denna lag och förelig

ger alltjämt skälet mot registrering, skall växtsortnämnden registrera ny

benämning för växtsorten. Detsamma gäller om registrerad sortbenäm

ning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller blivit stri

dande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.

s. 8 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 8

Sortinnehavare skall i fall som avses i första
stycket beredas tillfälle att föreslå ny benämning.

Registrerad
benämning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller växtförädlarrätten
eljest upphört, får på sortinnehavarens begäran eller då anledning därtill
eljest föreligger efter prövning av växtsortnämnden avföras ur
växtsortregistret, om benämningen icke längre användes.

Ansvar
och ersättningsskyldighet m. m.

36 §
Gör någon intrång i växtförädlarrätt och sker det uppsådigen,

dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt
åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsägande anger
brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

37 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i växtföräd

larrätt skall utge skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt er

sättning för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger en

dast ringa oaktsamhet, kan ersättningen jämkas.

Gör
någon intrång i växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den mån det är skäligt.

Talan
om ersättning för intrång i växtförädlarrätt skall väckas inom fem år från det
skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

38 §
På yrkande av den som lidit intrång i växtförädlarrätt kan rätten

efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna,

att växtmaterial med avseende å vilket intrång föreligger skall mot lösen

utlämnas till den som lidit intrånget eller ock förstöras. Detta gäller icke

mot den som i god tro förvärvat materialet eller särskild rätt till detta

och ej själv gjort intrång i växtförädlarrätten.

Material
som avses i första stycket får tagas i beslag, om brott som anges i 36 §
skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål i
allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan
binder av vad som sägs i första stycket kan rätten på yrkande förordna, att
innehavare av material som avses där skall äga förfoga över materialet mot
skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt.

39 §
Utnyttjar någon yrkesmässigt växtsort, som avses med ansökan

om registrering, äger vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt motsva

rande tillämpning, om ansökningen leder till registrering. Till ansvar får

dock icke dömas, och ersättning för skada på grund av utnyttjande som

sker innan ansökningen kungjorts enligt 15 § får bestämmas endast en

ligt 37 § andra stycket.

Bestämmelsen
i 37 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan väckes senast
ett år efter det växtförädlarrätten registrerades.

40 §
Har registrering av växtsort hävts genom dom som vunnit laga

kraft, får icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt

3639 §§.

s. 9 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 y

Föres talan om intrång i växtförädlarrätt och gör
den mot vilken talan föres gällande att registreringen bör hävas, skall rätten
på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på att frågan om
registreringens hävande slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall
rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken
sådan talan skall väckas.

41 §
Den som uppsådigen eller av oaktsamhet br5'ter mot 22 § dömes

till böter. Han skall även ersätta uppkommen skada. Föreligger endast

ringa oaktsamhet, skall ej dömas till ansvar. Ersättningen kan i sådant

fall jämkas.

Rättegångsbestämmelser

42 §
Sortinnehavare eller den som på grund av licens får utnyttja växt

sort kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registre

ringen åtnjuter skydd mot annan, ifall ovisshet råder om förhållandet

och denna länder honom till förfång.

Under
samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet föra talan mot
sortinnehavare om fastställelse, huruvida hinder föreligger mot verksamheten på
grund av registreringen.

Göres
i mål som avses i första stycket gällande att registreringen bör hävas, äger 40
§ andra stycket motsvarande tillämpning.

43 §
Den som vill väcka talan om hävande av registrering av växtsort,

om överföring av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall

anmäla detta till växtsortnämnden samt underrätta var och en som enligt

växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Väl licenstagare väcka

talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enhgt 42 §

första stycket, skall han underrätta sortinnehavaren därom.

Underrättelseskyldighet
enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse i betald
rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i
växtsortregistret.

Visas
icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt första
stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får hans
talan icke tagas upp till prövning.

44 § Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol
för talan om bättre rätt till växtsort, om hävande av registrering av sort
eller om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller om
fastställelse enligt 42 § väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

45 § Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som
avses i 13, 29, 31, 32, 3639 eller 42 § sändes till växtsortnämnden.

Särskilda
bestämmelser

46 §
Sortinnehavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här

bosatt ombud med behörighet att för honom taga emot delgivning av

stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtför

ädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för

part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till

växtsortregistret och antecknas i detta.

s. 10 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 10

Har sortinnehavare ej anmält ombud enligt första
stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges
sändes till honom med posten i betalt brev under hans i växtsortregistret
antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan
delgivning ske genom att handlingen anslås i växtsortnämndens lokal. Om
delgivning-en skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen
anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

47 § Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet
förordna, att 10 eller 46 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller
sortinnehavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den
staten bosatt ombud som anmälts hos växtsortnämnden och äger sådan behörighet
som avses i nämnda paragrafer.

48 § Talan mot annat slutligt beslut av
växtsortnämnden enligt denna lag än som avses i 18 § föres hos
lantbruksstyrelsen genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som
vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid
påföljd att besvären annars ej upptages till prövning.

Talan
mot lantbruksstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär inom två månader
från beslutets dag.

49 § Avgifter enligt denna lag fastställes av Konungen
eller, såvitt gäller avgifter för prov enligt 16 §, av myndighet som Konungen
bestämmer. Vid fastställande av årsavgifter kan Konungen förordna att ett
eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria.

50 § Konungen kan förordna att undersökning av
växtsort för vilken registrering sökes får äga rum hos myndighet i annan stat
eller hos internationell institution samt att den som söker registrering för
sort, för vilken han tidigare sökt registrering i annan stat, skall vara
skyldig att redovisa vad myndighet i den staten delgivit honom rörande
prövningen av villkoren för registrering.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Ansökan
om registrering av växtsort, som tagits in i rikssortlistan under tiden den 1
juli 1968den 30 juni 1971, skall vid tillämpning av 3 § första stycket 1 och
tredje stycket anses gjord samtidigt med intagningen i rikssortlistan, om
ansökan om registrering göres inom sex månader efter denna lags ikraftträdande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

LU
1971:12 11

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 85 §
utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §1

När fast-------------------- hos överexekutor.

Då fast--------------------- utmätningen
skett.

Utmätes
fartyg------------- urskiljande erfordras.

Gäller
utmätningen--------------- rörande luftfartyg.

Myndighet,
vilken------------------- är sagt.

Har
domstol----------------- till överexekutor.

Sker
utmätning--------- till kommerskollegium.

Utmätes patent eller mönster- Utmätes patent eller mönster-

rätt,
skall utmätningsmannen oför- rätt, skall utmätningsmannen oför

dröjligen till patent- och registre- dröjligen till patent- och registre

ringsverket sända bevis om utmät- ringsverket sända bevis om utmät

ningen med angivande av patentets ningen med angivande av patentets

eller mönsterregistreringens num- eller mönsterregistreringens num

mer, mer. Utmätes
växtförädlarrätt,

skall
utmätningsmannen ofördröjligen till statens växtsortnämnd sända bevis om
utmätningen med angivande av registreringens nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Senaste lydelse 1970: 490.

s. 12 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 12

3
Förslag till

Lag
om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968:
621) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)

2
§1

Genom införsel----------- en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag 3.
periodiskt utgående vederlag

för utnyttjande av patent eller för utnyttjande av patent, möns-

mönsterrätt eller av rätt till litte- terrätt eller växtförädlarrätt eller

rart eller konstnärligt verk eller av rätt till litterärt eller konstnär-

annat sådant eller för överlåtelse ligt verk eller annat sådant eller

av rörelse. för överlåtelse av rörelse.

4. vad
som------------ eller livränta.

Med livränta-------------- sådan
anledning.

För vissa---------------- i22§.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Senaste
lydelse 1970: 494.

s. 13 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 13

1.
Inledning

Chefen för justitiedepartemntet, statsrådet Geijer,
anför i propositionen under rubriken "1 Inledning" följande.

Svensk
växtförädling stöds sedan länge av statsmakterna genom direkta bidrag över
statsbudgeten. Från och med den 1 juli 1961 gäller dessutom enligt en
förordning som sedermera ersatts av förordningen (1967: 139) om obligatorisk
statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift att en särskild
avgift, växtförädlingsavgift, tas ut vid statsplombering av utsäde. Avgiften
tillförs en särskild fond, växtförädlingsfonden, som används för bidrag till
växtförädlarna.

Däremot
saknas i Sverige bestäraraelser sora ger växtförädlarna privat-rättsligt skydd
för sina produkter.

Vid
en konferens i Paris år 1961 i vilken deltog tio västeuropeiska stater,
nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien,
Nederländerna, Spanien, Storbritannien, Sverige och Österrike, antogs en
internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter. Konventionen,
som är dagtecknad den 2 december 1961, undertecknades av Belgien, Frankrike,
Förbimdsrepubliken Tyskland, Italien och Nederländerna. Senare har även
Danmark, Schweiz och Storbritannien undertecknat konventionen. Sedan Danmark,
Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Storbritannien utfärdat
lagstiftning i ämnet och ratificerat konventionen trädde denna i kraft den 10
augusti 1968.

Enligt
konventionen skall stat sora anslutit sig till denna tillerkänna förädlaren
ett privaträttsligl; skydd för hans förädlingsresultat och ge förädlare i annan
unionsstat samma behandling i fråga om skyddet som statens egna medborgare.

Med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 november 1962 tillkallade chefen för
jordbruksdepartementet den 27 november 1962 sex sakkunniga för att verkställa
utredning och avge förslag rörande skyddet av växtförädlingsprodukter och
därmed samraanhängande frågor. De sakkunniga antog benämningen
växtförädlingsskjddsutredningen.

Sedan
nordiska rådet den 19 februari 1964 beslutat rekommendera regeringarna i de
nordiska länderna att undersöka möjligheterna att åstadkomma en gemensam
nordisk lagstiftning angående skydd av växtförädlingsprodukter, har
utredningen bedrivit sitt arbete i samverkan med särskilda i Danmark, Finland
och Norge utsedda kontaktorgan.

Utredningen
avgav i juni 1969 betänkandet Växtförädlarrätt med förslag till lag om
växtförädlarrätt m.ra. (SOU 1969: 15)i. Förslagen torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende sora bilaga 2.

Betänkandet är underteclinat av
landsliövding Allan Nordenstam, ordförande, professo Harald Esbo, justitierådet
Torvvald Hesser, direktören Fritz Tryggveson, patenträttsrådet Clae Uggla och
professor Erik Åkerberg i egenskap av sakkunniga samt direktören Mats Blom,
kansli rådet Stig Johansson, disponenten Allan Loftenius och konsul Widar
VVeibull i egenskap av experter. Utredningens sekreterare har varit
hovrättsrådet Sigvard Mejegård.

s. 14 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 14

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts
av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
lantbruksstj'-relsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
patent-och registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris-och
kartellnämnd. Nordiska rådets svenska delegation, Stockholms rådhusrätt,
statens centrala frökontrollanstalt, statens plantskolenämnd, lantbrukshögskolan,
statens råd för skogs- och jordbruksforskning, skogs- och lantbruksakademien,
skogsbruksutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges utsädesförening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Institutet för skogsförbättring. Institutet för växt-forskning och kyllagring,
Institutet för växtförädling av frukt och bär, Kooperativa förbundet (KF),
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska föreningen för industriellt
rättsskydd. Svenska lantmännens riksförbund. Svenska patentombudsföreningen,
Svenska plantskolornas riksförbund, Sveriges fröhandlareförening, Sveriges
fröodlareförbund, Sveriges han-delsträdgårdsmästareförbund, Sveriges
potatisodlares riksförbund, Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund, Nord-Rose,
Allmänna svenska utsädesaktiebolaget. Aktiebolaget Findus, Hilleshögs
fröaktiebolag, J. E. Ohlsens Enke aktiebolag och W. Weibull aktiebolag. Algot
Holmberg & Söner AB har inkommit med en skrivelse.

RÅ
har bifogat yttranden från vissa åklagarmyndigheter, lantbruksstyrelsen
yttrande från originalutsädesnäranden och kommerskollegium yttranden från
handelskamrarna i Malmö, Göteborg, Borås, Karlstad, Visby och Sundsvall.

På
grundval av utredningens förslag har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lagstiftning i ämnet.

2.
Sammanfattning av förslaget

I Sverige har statsmakterna sedan länge gett
ekonomiskt stöd åt växtförädlingen. Däremot saknas möjligheter till
privaträttsligl skydd för växtförädlingsprodukter. Är 1961 har emellertid
undertecknats en internationell konvention för skydd av
växtförädlingsprodukter, vilken bygger på systemet med privaträttsligl skydd.
Konventionen har trätt i kraft år 1968. Det förslag till växtförädlarrättslag
som nu läggs fram syftar till att ge växtförädlarna det i konventionen
förutsatta skyddet och att göra det möjligt för Sverige att ansluta sig till
konventionen.

Förädlaren
av en växtsort eller den till vilken hans rätt övergått skall enligt förslaget
kunna genom registrering få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten
(växtförädlarrätt). Som registreringsmyndighet föreslås etl nytt organ, statens
växtsortnämnd, sora är en utbyggnad av den hittillsva-

s. 15 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 15

rande
originalutsädesnäranden och sora även skall överta denna nämnds uppgift att
pröva odlingsvärdet av sort för statsplorabering.

Grundläggande
förutsättningar för växtförädlarrätt är att växtsorten skiljer sig från annan
sort som blivit känd före dagen för registreringsansökningen samt att den är
likformig och beständig. Registreringsförfarandet ordnas sora ett
förprövningssystem, dvs. växtsortnämnden undersöker om skyddsförutsättningarna
är uppfyllda. Granskningen kompletteras med ett kungörelse- och
invändningsförfarande. Vid registrering av växtförädlarrätt skall även registreras
särskild benämning för sorten.

Kostnaderna
för registreringsmyndighetens verksamhet och för den provodling som behövs för
att fastställa om förutsättningar för skydd är för handen skall i princip
täckas genom avgifter av dem som söker och förvärvar växtförädlarrätt.

Växtförädlarrätt
innebär enligt förslaget ensamrätt för sortinnehavaren att yrkesmässigt
framställa och marknadsföra förökningsmaterial av sorten samt i vissa fall
också att yrkesmässigt använda sorten för framställning av förökningsmaterial
av annan sort. Däremot ger växtförädlarrätten inte ensamrätt att framställa
konsumtionsvara. I fråga om prydnadsväxter innefattar rätten också användandet
av plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial för yrkesmässig
framställning av snittbloraraor eller annat material för prydnadsändamål.
Ensamrätten kan inskränkas genom regler om tvångslicens. Sådan licens kan
meddelas av dorastol om marknaden inte förses med förökningsmaterial av skyddad
sort på skäliga villkor och i den omfattning som med hänsyn till folkhushållet
eller annat allmänt intresse finnes påkallat. Den som uppsåtligen gör intrång
i annans växtförädlarrätt dömes enUgt förslaget till böter eller fängelse i
högst sex månader. Åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal av
särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet
inträder vid intrång i växtförädlarrätt, även om detta skett utan uppsåt eller
oaktsamhet.

Förslaget
innehåller vidare bl. a. bestämmelser om s. k. konventionsprioritet, om överföring
av registreringsansökan och av registrering, om användande av sortbenäraning,
ora efterkontroll av skyddad sort, ora hävande av registrering sora skett i
strid raot skyddsförutsättningarna och ora s. k. ombud stvång.

3.
Allmän bakgrund

3.1
Växtförädling i Sverige

Växtförädling med direkt sikte på att framställa
nya växtsorter för praktiskt bruk utförs så gott som helt av enskilda företag.
I fråga om lantbruksväxter är förädlingen koncentrerad till fyra företag,
nämligen Sveriges utsädesförening, Weibullsholms växtförädhngsanstalt, Algot
Holmberg & Söner AB och Hilleshögsinstitutet.

Sveriges utsädesförening
har sitt säte i Svalöv i Malmöhus län. Den leds

s. 16 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 16

av
en styrelse på åtta personer, varav fem är tillsatta av Kungl. Maj :t.
Föreningen åtnjuter statsbidrag till så stort belopp att staten får anses ha
påtagit sig det huvudsakliga ansvaret för föreningens verksamhet. Föreningen
har byggt ut ett nät av försöksstationer som numera täcker hela landet, bl. a.
åtta filialer jämte substationer. Förädlingsverksamheten är uppdelad på sex
förädlingsavdelningar, nämligen vete- och havreavdelningen, råg-och
kornavdelningen, oljeväxtavdelningen, foderväxtavdelningen, potatisavdelningen
och trindsädesavdelningen. En filial i Västernorrland sysslar raed norrländska
förädlingsfrågor och är främst inriktad på vallväxter samt korn och havre.
Utöver förädlingsavdelningarna finns vid huvudanstalten i Svalöv två
serviceavdelningar, som på olika sätt betjänar förädlingsarbetet. Den ena,
cytogenetiska avdelningen med växtfysiologi, har till uppgift att utföra
metodundersökningar, som kan utgöra underlag för förädlingsavdelningarnas
verksamhet, samt att på olika sätt skapa vidgad ärftlig variation. Den andra
avdelningen, den kemiska, är uppdelad på olika sektioner för cerealkemi,
fettkemi och nutritionsproblem. Vid denna utförs metodforskning som underlag
för selektionsarbetet mot bättre kvalitet.

Weibullsholms
växtförädhngsanstalt, som tillhör W. Weibull AB och är förlagd till
Weibullsholm vid Landskrona, har byggt upp ett omfattande system av försök i
landets olika delar. Dessutom finns filialanläggningar. Bolaget har sedan några
år tillbaka en förädlingsstation i England. Ett dotterbolag arbetar med
växtförädling i Brasilien. Förädlingsverksamheten utövas för närvarande på fem
skilda specialavdelningar, nämligen avdelningarna för korn och korsblomstriga
oljeväxter, för havre, för höstvete och vårvete, för vallväxter samt för köks-
och blorasterväxter. För utförande av speciella uppgifter har inrättats ett
cytogenetiskt laboratorium, ett resistens-biologiskt laboratorium och ett
kemisk laboratorium. Verksamheten vid cytogenetiska laboratoriet är i stort
uppdelat på tre huvudlinjer, nämligen polyploidförädling, mutationsforskning
och undersökningar av annan karaktär. Mutationsforskningen ägnas i stor
utsträckning åt grundläggande teoretiska frågor. Vid det resistensbiologiska
laboratoriet utförs arbete med att för de skilda förädlingsavdelningarnas
räkning bygga in resistens i förädlingsmaterialet samt att undersöka nya
förädlingslinjers motståndskraft mot de viktigaste sjukdomarna.

Algot
Holmberg & Söners AB, som sedan år 1966 också tillhör W. Weibull AB, har
sin verksamhet i Norrköping. Förädlingsverksaraheten avser bl. a. vete, korn
och havre samt sojabönor. Sojabönförädlingen har främst gällt sojan som
producent av högvärdigt protein och har tagit sikte på att anpassa sojan till
svenska betingelser.

Vid
Hilleshögsinstitutet vid Landskrona, vilket tillhör det i Cardokoncer-nen
ingående Hilleshögs Frö AB, drivs förädling av sockerbetor. Förädlingsverksamheten
har utvidgats till andra länder och institutet bedriver nu soc-kerbetsförädling
även i Holland, England, Finland, Frankrike, Italien och Österrike. Försöksstationer
har inrättats i England, Holland och Italien.

s. 17 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 17

Förädlingsverksamhet beträffande lantbruksväxterna
bedrivs vid institutioner vid lantbrukshögskolan. Verksamheten är främst
inriktad på problem av grundforskningskaraktär.

Växtförädling
beträffande trädgårdsväxter bedrivs framför allt vid Weibullsholms
växtförädlingsanstalt, lantbrukshögskolan, Hammenhögs växtförädlingsanstalt
och J. E. Ohlsens Enke AB.

Förädhngen
av frukt och bär bedrevs fram till den 1 juli 1970 vid Institutet för
växtförädling av frukt och bär, vars verksamhet grundades på ett avtal mellan
staten och en stiftelse, bildad av icke-statliga intressenter. Sedan staten
från och med nämnda dag helt övertagit verksamheten har den inordnats i
lantbrukshögskolans institution för frukt- och bärodling men bedrivs liksom
tidigare på fastigheten Balsgård i Kristianstads län. Verksamheten syftar
främst till att framställa nya sorter av de i vårt land odlade frukt- och
bärslagen. Arbetena omfattar i första hand fruktträd, främst äpple men även
päron, plommon och körsbär. Bärväxtförädlingen ägnas särskilt jordgubbar och
hallon. Institutets arbetsuppgifter omfattar också forskning bl. a. rörande
växtmaterialets arvsförhållanden.

Vid
Hammenhögs växtförädlingsanstalt, som ägs av ett dotterbolag till Allmänna
svenska utsädesaktiebolaget, drivs växtförädling framför, allt raed
trädgårdsväxter, särskilt köksväxter.

J.
E. Ohlsens Enke AB är ett danskägt företag, sora driver en omfattande förädling
av trädgårdsväxter i Danmark. Vid bolagets egendom Ohlsgård vid Malmö
förekomraer framför allt förädlings- och försöksverksamhet beträffande
köksväxter och prydnadsblommor. Arbetet är främst inriktat på att åstadkomma
bättre odlingsmaterial för den yrkesmässiga trädgårdsnäringens behov.

Även
med avseende på trädgårdsväxterna bedrivs grundforskning vid institutioner vid
lantbrukshögskolan.

På
det skogliga området förekommer förädlingsverksarahet i enskild regi praktiskt
taget enbart vid Institutet för skogsförbättring, ett halvstatligt
branschforskningsinstitut som är förlagt till Uppsala. Institutet inrättades år
1967 genom avtal mellan staten och en stiftelse. Den praktiska växtförädlingen
består huvudsakligen i urvalsförädling men även i viss utsträckning av
korsnings- och polyploidförädling. Förädlingen utförs främst vid tre
försöksstationer, Ekebo i Malmöhus län. Brunnsberg i Värmlands län och Sundbo i
Västernorrlands län.

Vid
skogshögskolans genetiska institution bedrivs genetisk grundforskning och
praktisk förädling på det skogliga området. Även en del andra institutioner vid
högskolan arbetar med förädlingsproblem, bl. a. resistens-frågor.

3.2
Den svenska växtförädlingens praktiska betydelse

Den praktiska växtförädlingen har genom hittills
uppnådda resultat tillfört vårt land högst betydande värden. Den för olika
växtslag genomsnitt-

2 Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 12

s. 18 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 18

liga
skörden per hektar har mer än fördubblats under en hundraårsperiod. Denna
utveckling har delvis betingats av en rad driftsrationaliserande åtgärder samt
en del rent odlingstekniska förbättringar. Till avsevärd del har dock
växtförädlingen bidragit till resultatet. De driftsrationaliserande åtgärderna
har också i sin tur i vissa fall ställt ett ökat krav på växtförädlingen.

Ett
försök att uppskatta det genom förädlingens samlade insatser åstadkomna
mervärdet av den totala skörden omkring år 1950 i förhållande till
odlingsraaterialet vid sekelskiftet gjordes av 1953 års växtförädlingsutredning,
sora år 1955 avgav ett betänkande angående statens stöd åt växtförädlingen m.
m. (SOU 1956:4). Mervärdet uppskattades av utredningen till ett belopp som
närmade sig 200 milj. kr. per år räknat i 1950 års penningvärde. För
sädesslagens del kunde man enligt utredningen räkna med att växtförädlingen
ökat avkastningen i förhållande till de gamla oförädlade lantsorterna med
omkring 30 % för höstvete, 20 % för vårvete och korn samt 15 % för havre. Genom
förädling framställda nya sorter innebar också framhöll utredningen
förbättringar av inånga andra praktiskt betydelsefulla egenskaper, såsom
stråstyrka, kvalitet, motståndskraft mot vissa parasiter m. m.

Ökningen
i avkastningen har efter år 1950 fortsatt för samtliga viktigare
lantbruksväxter. Växtförädlingen har under de senaste årtiondena också
åstadkommit stora förbättringar i fråga om andra egenskaper hos lantbruksväxterna
än avkastningsförmågan, bl. a. stråstyrka och andra kvalitativa egenskaper.
Dessa förbättringar kan anses helt allmänt ha varit av stor betydelse.

Förädlingsarbetet
med köksväxter har lett lill en förhållandevis lika värdefull förbättring av
odlingsmaterialet som beträffande lantbruksväxterna. De stora framstegen i
fråga om denna förädling har uppenbarligen varit av stor betydelse för vårt
folkhushåll och för utvecklingen av vårt lands köks-växtproduktion. Framsteg
har också gjorts på prydnadsväxtområdet samt i fråga om fruktträden och
bärväxterna.

Svenska
växtsorter av stråsädesslagen har länge haft en omfattande spridning i Europa.
I syfte att få en närmare uppfattning om denna spridning gjorde
växtförädlingsskyddsutredningen en undersökning i saken avseende förhållandena
åren 1960 och 1967. En sammanställning och redovisning av resultatet återfinns
i betänkandet i en tabell (SOU 1969: 15 s. 4344).

Undersökningen
visar att de svenska sorterna dominerade odlingen av höstvete i Danmark och
Norge. Vårvete odlades över huvud taget i ganska ringa utsträckning i Europa.
Det var främst i Sverige och Finland samt Storbritannien, Irland och
Förbundsrepubliken Tyskland, där man kunde tala om en större kontinuerlig
odling av dessa växtslag. De svenska vårvetesorterna dominerade år 1960 helt i
Irland men hade år 1967 gått väsentligt tillbaka. I Danmark, Finland, Schweiz
och Österrike upptog de svenska vårvetesorterna en stor del av den odlade
vårvetearealen. Beträf-

s. 19 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 19

fande
höstråg, som såsom brödsäd var av ganska underordnad betydelse i flertalet länder
i Västeuropa, upptog svenska sorter en stor del av rågarealen i Danmark och
Norge. De svenska sorterna av havre dominerade år 1960 odlingen i de
skandinaviska länderna och förekom även i betydande omfattning i en rad andra
europeiska länder. Odlingen av svenska sorter hade dock år 1967 minskat
överallt utom i Norge. I fråga om vårkorn har den svenska växtförädlingen haft
sin största internationella framgång. Svenska sorter av detta växtslag upptog
år 1960 i de flesta västeuropeiska länder betydligt mer än halva kornarealen.
Denna dominans hade eraellertid upphört år 1967 i alla länder utom Frankrike.
1967 års siffror visade dock att svenska kornsorter fortfarande odlades i
mycket stor utsträckning.

Sammanfattningsvis
framhöll utredningen att tabellen visade att svenska förädlingsprodukter
beträffande stråsäd väl kunnat hävda sig i internationell konkurrens. Odlingen
av svenska sorter hade emellertid gått tillbaka något under de senaste åren.
Förklaringen härtill torde vara konkurrensen från nya sorter sora fraraställts
i andra västeuropeiska länder där växtförädlingen efter andra världskriget
alltmera utvecklats. Utredningen konstaterade vidare att vissa i annat
sammanhang gjorda beräkningar tydde på att förbrukningen av utsäde av svenska
sorter sammanlagt var större i utlandet än i Sverige.

3.3
Det allmännas stöd ät växtförädlingen

I växtförädlingsskyddsutredningens betänkande
redovisas dels de åtgärder sora statsmakterna vidtagit för att direkt stöda
växtförädlingen dels vissa författningar som tillkommit i annat huvudsakligt
syfte än att bereda växtförädlarna rättsskydd för växtförädlingsprodukter men
sora raöjligen kan medföra visst begränsat sådant skydd.

Svensk
växtförädling har sedan länge stötts med bidrag över statsbudgeten. Syftet
härmed torde bl. a. vara att ge privata och halvstatliga växtförädlingsföretag
ekonomiska resurser till viss grundforskning samt till sådan tillämpad
forskning som utgör en förutsättning för efterföljande praktisk växtförädling.
Genom statsbidragen får förädlingsföretagen vidare möjlighet att ta upp
arbetsuppgifter inom den praktiska växtförädlingen, vilka är långsiktiga eller
förbundna med särskilda ekonomiska risker och osäkerhetsmoment. Dessutom
bereds företagen tillfälle att i viss omfattning inrikta sin verksamhet på
sorter, som är avsedda för begränsade geografiska områden eller för mindre
grupper av odlare. ' Bidrag över statsbudgeten utgår sedan år 1886 till
Sveriges utsädesför-tJning. För budgetåret 1970/71 uppgår bidraget till 4 542
000 kr. Föreningen får dessutom statliga medel dels indirekt genom att dess
serviceverksamhet tas i anspråk för arbeten som bekostas av allmänna medel,
dels genom att statens råd för skogs- och jordbruksforskning anvisar medel till
forskare vill föreningen.

2t ' Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 12

s. 20 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 20

Sedan år 1924 lämnas statsbidrag till W. Weibull AB
för dess praktiskt vetenskapliga verksamhet vid Weibullsholm. Bidraget utgör
för budgetåret 1970/71 225 000 kr. Enskilda befattningshavare vid anstalten får
härjämte medel av statens råd för skogs- och jordbruksforskning för speciella
undersökningar. Till Algot Holmberg & Söner AB utgår för dess arbeten med
bl. a. sojaväxtförädling ett statsbidrag, som budgetåret 1970/71 uppgår till 30
000 kr.

Direkta
statsbidrag utgår också till Institutet för skogsförbättring bl. a. för dess
skogsträdsförädlingsverksamhet. För budgetåret 1970/71 utgör bidraget 836 000
kr.

övriga
enskilda växtförädlingsföretag i Sverige driver sin förädlingsverksamhet utan
direkta statliga bidrag.

Genom
två förordningar (1961: 144 och 145), vilka trädde i tillämpning den 1 juli
1961, infördes ett system med obligatorisk statsplombering av utsädesvara och
växtförädlingsavgift. Syftet med systeiiiet var att genomföra en
kvalitetskontroll av utsäde och att förse landets växtförädling med avsevärt
förstärkta resurser. Systemet omfattade till en början bara stråsäd och
trindsäd. Enligt en ny förordning (1967: 139) om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift, som trädde i kraft den 1 juli 1968
och som ändrats år 1969 (1969: 826), gäller systemet från och med den 1 juli
1970 potatis, stråsäd, trindsäd, vallbaljväxt och vallgräs, beta varmed avses
endast foderbeta kålrot, röva, fodermärgkål, grönfoderraps, raps, rybs,
vitsenap och oljedådra, dvs. saratliga lantbruksväxter utom sockerbeta, lin
och hampa samt alla grönyteväxter. Närmare bestämmelser om statsplomberingen
finns i kungörelsen (1968: 214) om statsplombering av utsäde, vilken ändrats
år 1969 (1969: 827), samt i kungörelser av lantbruksstyrelsen.

Systemet
fungerar i huvudsak på följande sätt. Utsäde av de ovan nämnda
lantbruksväxterna får i regel inte säljas för användning som utsäde eller
exporteras med mindre det är statsplomberat. Undantag görs för enstaka
försäljning utan offentligt utbud, om säljaren odlat utsädet och inte yrkesmässigt
driver handel med utsädesvaror. Statsplombering får i princip bara ske av
utsäde av sort som prövats lämplig att odla i Sverige och av stamutsäde, dvs.
utsäde i förädlarens hand av sådan ny växtförädlingsprodukt som prövats lämpHg
att föröka. Lantbruksstyrelsen får dock medge plombering även av annat utsäde
om det bedöms nödvändigt för att tillgodose försörjningsbehov eller möjliggöra
lämplig export. Prövningen görs av en särskild nämnd, originalutsädesnäranden,
som varje säsong utger en rikssortlista upptagande de sorter som förklarats
berättigade till statsplombering. Vid plomberingen av utsädesvara skall den
som begärt plorabering-en erlägga växtförädlingsavgift. Avgiften för stråsäd
och trindsäd var fram till den 1 juli 1967 1 kr. per deciton, varefter den
höjdes till 1 kr. 25 öre per deciton. I övrigt är avgiften per deciton 50 öre
för potatis, 15 kr. för vallbaljväxt, vallgräs och beta samt 25 kr. för övriga
lantbruksväxter. Om växt-

s. 21 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 21

förädlingsavgift
gäller i tillämpliga delar förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning. Beskattningsrayndighet är statens centrala
frökontrollanstalt. Uppburna avgiftsbelopp tillförs en särskild fond,
växtförädlingsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställts av Kungl.
Maj:t.

I
detta sammanhang kan tilläggas att kungörelsen (1968: 214) om statsplombering
av utsäde gäller all utsädesvara som avses i lagen (1928: 289) angående handel
med utsädesvara, dvs. allt frö sora är avsett till utsäde utom skogsfrö och frö
av växter, som odlas blott till prydnad. Rikssortlistan omfattar därför inte
bara kvalitetsprovade sorter av lantbruksväxterna utan också sorter av
köksväxter vilka vid prövning i praktiskt viktiga avseenden visat sig vara
lämpliga för svensk växtodling. För köksväxterna är statsplorabering som
framgår av det föregående inte obligatorisk. I viss utsträckning plomberas
dock köksväxtutsäde frivilligt.

Ur
växtförädlingsfonden sker utdelning två gånger om året genom bidrag till
svenska växtförädlare och svenska representanter för utländska förädlare. Om
utdelningen beslutar Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Varje
förädlares bidrag från fonden skall i princip motsvara summan av de
växtförädlingsavgifter, som influtit för de sorter han framställt. För
medelstilldelningen gäller särskilda villkor, vilka närmare angetts i den
proposition som låg till grund för de båda nämnda förordningarna av år 1961
(prop. 1961:92). För att svensk förädlare skall erhålla bidrag krävs att han
vid tiden för bidragsbeslutet fortfarande bedriver växtförädUng i ej allenast
obetydlig omfattning. För att representant för sortinnehavare i främmande land
skall kunna få bidrag ställs krav på att det andra landet medger svenska
förädlare motsvarande förmåner. Medel, som inte kan utdelas enligt angivna
principer, skall ställas till förfogande för statens forskningsråd för skogs-
och jordbruksforskning att av rådet användas för att stödja forskarinsatser
inom växtförädlingens område. Eftersom fonden inte belastas med några
omkostnader för uppbörd och administration, kommer medlen oavkortade
växtförädlingen tillgodo.

Utdelningar
från fonden har uppgått till följande belopp per budgetår i runda tal, nämhgen
1,4 milj. kr. 1961/62, 1,7 milj. kr. 1962/63, 1,5 milj. kr. 1963/64, 1,6 milj.
kr. 1964/65, 1,9 milj. kr. 1965/66, 1,8 milj. kr. 1966/67, 2,3 milj. kr.
1967/68, 3,4 milj. kr. 1968/69 och 3,6 milj. kr. 1969/70. Höjningen av
beloppen för de två sista budgetåren är betingad av att avgiften för strå- och
trindsäd höjdes till 1 kr. 25 öre per deciton fr. o. m. den 1 juli 1967 och att
systemet utvidgades till väsentligt flera arter fr. o. ra. den 1 juli 1968.
Såvitt gäller svensk förädlingsverksamhet har bidrag ur fonden t. o. m. budgetåret
1968/70 tilldelats följande svenska företag, nämligen Sveriges utsädesförening,
W. Weibull AB, Hammenhögs frö, sora ägs av Allmänna svenska
utsädesaktiebolaget, Skåne-Hallands utsädes AB, som sedan år 1964 ägs av W.
Weibull AB, och Institutet för växtforskning och kyllagring. Bidragen till
Sveriges utsädesförening har utgått med belopp som växlat mellan 600 000

s. 22 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 22

kr.
och 1,5 milj. kr. Till W. Weibidl AB har årliga bidraget inklusive bidrag
till företaget som representant för utländska förädlare varierat mellan 600 000
kr. och 1,5 milj. kr. De övriga företagen har fått endast mindre belopp. Till
svenska representanter för förädlare i Danmark, Nederländerna och
Förbundsrepubliken Tyskland har utgått bidrag med ej obetydliga belopp.
Sålunda uppbar t. ex. det sedan år 1964 av W. Weibull AB ägda AB Hallands
frökontor som representant för utländska förädlare 1969/ 70 bidrag raed 134 000
kr.

Statsploraberingen
sker normalt i någon av klasserna statsplomb A, B, C, D eller E. Statsplomb A
avser stamutsäde; klassen förekommer inte i allmänna marknaden. Statsplomb B
avser basntsäde och rätten att få utsäde plomberat i denna klass är förbehållen
förädlaren eller dennes representant. En förutsättning för plombering i
statsplomb B är att varan utgör skörd av odling, som grundats på av förädlaren
utvalt starautsäde, vilket i fråga om sortrenhet godkänts av
frökontrollanstalten. Då endast plomberat utsäde får saluföras yrkesmässigt
innebär detta att förädlaren praktiskt sett har ensamrätt att föra sin sort i
handeln. Genom denna ensamrätt har förädlaren eller hans rättsinnehavare
möjlighet att dra ekonomisk fördel av förädlingsresultatet såvitt gäller
generationer av en sort som kan ifrågakomma för plombering i statsplomb B.

I
övrigt hindrar statsplomberingsreglerna inte att vem som helst förökar och
säljer utsäde av en statsploraberad sort utan tillstånd av den som framställt
sorten. Under den senaste femårsperioden tillhörde i medeltal cirka 12 % av
allt statsplomberat utsäde av stråsäd statsplomb B och dess tidigare motsvarighet.
Den genom plomberingsförfattningarna uppkomna ensamrätten är således begränsad
till en relativt trång sektor av den svenska utsädesmarknaden.

Den
nya patentlagen (1967:837), som trätt i kraft den 1 januari 1968, undantar
uttryckligen från patent växtsorter eller väsentligen biologiskt förfarande
för framställning av växter. Patenterbart är eraellertid mikrobiologiskt
förfarande och alster av sådant förfarande. Huruvida patent kunde meddelas på
växtsort enligt den tidigare gällande patentförordningen var ej löst i
författningstexten. Något patent som direkt avsett en växtsort har emellertid
såvitt bekant ej meddelats enligt denna förordning.

Varumärkeslagen
(1960: 644) lär i viss utsträckning ha utnyttjats av förädlingsföretagen för
skydd av deras förädlingsprodukter. Varumärke skall sålunda ha använts för att
skilja av växtförädlaren saluförda utsädesvaror från andra näringsidkares.
Därvid är emellertid att märka att det bara är varumärket och inte den sort, på
vilken förädlaren använder varumärket som skyddas. Varumärkesreglerna hindrar
därför inte, att en konkurrent saluför utsäde av samma sort under annat namn
eller att han säljer utsäde av sorten utan att ange namnet.

Beträffande
utsädesvaror som skall statsplomberas föreligger skydd mot omdöpning.
Statsplomberingsbestämmelserna kräver nämligen i regel att ut-

s. 23 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 23

sädet
skall härstamma från sort som vid det särskilda prövningsförfarandet åsatts ett
godtagbart namn. Plombering kan ej ske under annat namn än det för plombering
godkända sortnamnet. Om detta namn tillika registrerats eller inarbetats såsom
varumärke kunde det göras gällande att varumärkesskyddet såsom sådant skulle
förhindra ett obehörigt begagnande av det godkända sortnamnet och att således
varumärkesregistreringen i förening med bestämmelserna om statsplomberingen på
växtförädlingsområdet skulle skänka ett bättre skydd än
varumärkeslagstiftningen i och för sig kan ge. Emellertid kan det hävdas att
godtagandet av ett varumärke som sortnamn medför att varumärket degenereras
som kännetecken och övergår till att bli en allmän beteckning på sorten.
Därraed skulle varuraärkesskyd-det inte längre kunna upprätthållas. Det är
således ovisst ora något skydd verkligen kan uppnås på denna väg.
Domstolsavgöranden på området torde saknas.

Enligt
uppgift av patent- och registreringsverket har under ganska lång tid årligen
något eller några tiotal varumärken för växtförädlingsprodukter registrerats.
Härav synes framgå att växtförädlare och deras marknadsföringsorgan haft
intresse av att utnyttja varuraärkeslagstiftningen. Förädlarens avsikt med att
såsom varumärke registrera sortnamn tycks ofta ha varit att försäkra sig om att
ensam kunna förse marknaden med utsäde av sorten. Däremot synes man hittills ej
ha utnyttjat varumärkesskyddet genom licensgivning.

4.
Utredningen

Utskottet
hänvisar till propositionen s. 2745.

5.
Remissyttrandena

Utskottet
hänvisar till propositionen s. 4564.

6.
Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande
departementschefen i den allmänna motiveringen följande.

6.1
Allmänna synpunkter

Den 1 juli 1961 infördes i Sverige ett systera med
växtförädlingsavgifter och obligatorisk statsplombering av utsädesvara.
Systemet, som från början gällde endast stråsäd och trindsäd, utvidgades den 1
juli 1968 och den 1 juli 1970 och omfattar nu alla lantbruksväxter ulom
sockerbeta, lin och hampa samt alla grönyteväxter. Syftet med systemet är
att tillföra växtförädlingen ökade ekonomiska resurser och att förbättra
kvaliteten på utsäde.

s. 24 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 24

Systemet fungerar i huvudsak på följande sätt. Allt
utsäde av ifrågavarande växter, som skall marknadsföras, måste statsplomberas.
Statsplombering får normalt ske endast av utsäde som intagits i en särskild
lista, rikssortlistan, och som uppfyller vissa krav, främst i fråga om
odlingsvärde. I samband med statsplomberingen tas ut växtförädlingsavgifter som
tillförs en särskild fond, växtförädlingsfonden. Från fonden utdelas bidrag
till växtförädlarna, vilka bidrag i princip motsvarar växtförädlingsavgifterna
på vederbörande sorter. Även utländska förädlare kan under förutsättning av
likabehandling från vederbörande lands sida av svenska växtförädlare få bidrag
genom svenska representanter.

Systemet
har medfört en betydande förstärkning av växtförädlingsföretagens ekonomi.
Utdelningen från fonden uppgick till 1,4 milj. kr. redan för budgetåret 1961/62
och den har därefter praktiskt taget oavbrutet stigit för att för budgetåret
1969/70 uppgå till 3,6 milj. kr. Det är en allmän uppfattning att syftet att
förbättra kvaliteten på utsädet också vunnits.

Samtidigt
med att det nu nämnda systemet infördes här i landet pågick förhandlingar om en
internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter. Konventionen
undertecknades i slutet av år 1961 och trädde i kraft den 10 augusti 1968 sedan
den ratificerats av Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och
Storbritannien. Även Frankrike torde inom kort komma att ratificera
konventionen. Andra stater som förväntas tillträda konventionen är Belgien,
Spanien och Ungern.

Konventionen,
som i princip avser alla kulturväxter, har till ändamål att tillerkänna
växtförädlarna en privaträttslig ensamrätt till nya växtsorter. Ensamrätt kan
erhållas endast om växtsorten kan skiljas från andra, förut kända sorter och om
den är homogen och stabil. Förutsättningarna för en-sararätt undersöks enligt
ett särskilt förprövningssystera. Ensararätten innebär i huvudsak att ingen
utan förädlarens eller hans rättsinnehavares lov får marknadsföra eller för
kommersiell avsättning framställa förökningsmaterial av sorten. Användning av
förökningsmaterial av sorten är däremot i regel fritt men faller under
förädlarens eller hans rättsinnehavares kontroll i de fall då upprepad
användning av växtmaterial av sorten är nödvändig för kommersiell framställning
av annan sort. I fråga om prj'dnadsväxterna omfattar ensamrätten också
användning av plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial för
kommersiell framställning av snittbloraraor eller annat material för
prydnadsändaraål.

Växtförädlingsskyddsutredningen,
som tillsattes år 1962, fick i uppdrag att utreda den för svenska förhållanden lämpligaste
utformningen av ett skyddssystem, som kunde göra det möjligt för vårt land att
tillträda konventionen. Utredningen hade därvid i första hand att granska
möjligheterna att i sak behålla det nuvarande svenska systemet beträffande
största möjliga antal växtslag.

Utredningen
avgav i maj 1969 ett betänkande, Växtförädlarrätt (SOU 1969: 15). I
betänkandet, vars innehåll jag tidigare utförligt redovisat, fram-

s. 25 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 25

håller
utredningen att den praktiskt inriktade växtförädlingen behöver ökade
ekonomiska resurser för att kunna möta de ständigt stigande kraven på sorter
med förbättrade egenskaper och medverka till en fortsatt effektivise-ring av
jordbruket och trädgårdsnäringen. Utredningen diskuterar tre olika lösningar.
Den första innebär att man bygger vidare på växtförädlingsavgiftssystemet
genom att utvidga detta till flera växtslag och höja avgifterna. Den andra är
att man inför ett privaträttsligl system som möjliggör för för-ädlarna att ta
ut licensavgifter för växtförädlingsprodukter. Den tredje lösningen
förutsätter en användning av båda systemen i kombination.

Utredningen
stannar för den tredje lösningen. Det innebär först och främst att utredningen
föreslår att ett system med privaträttslig ensamrätt till växtsorter införs i
Sverige. Förslaget ges formen av en lag om växtförädlarrätt, som i materiellt
hänseende anknyter mycket nära till konventionen. Vidare innebär utredningens
förslag att systemet med växtförädlingsavgift och bidrag ur växtförädlingsfonden
behålls och samordnas raed det privaträttsliga systemet.

Utredningens
lagförslag har i princip tillstyrkts så gott som enhälligt av
remissinstanserna. Dessa framhåller särskilt betydelsen av att Sverige ansluts
till växtförädlarkonventionen. Även förslaget att växtförädhngsavgifts-systemet
skall behållas har allmänt tillstyrkts, såvitt gäller "gamla" sorter,
dvs. sorter som före den föreslagna växtförädlarrättslagens ikraftträdande
finns på den svenska marknaden. Med avseende på "nya" sorter däremot
föreligger olika meningar både i frågan htiruvida systemet överhuvudtaget
skall behållas och, i sådant fall, i frågan om hur samordningen skall göras.

När
ställning nu skall tas till utredningens förslag, vill jag till en början
erinra om att växtförädlingen i vårt land åtnjuter stöd även på annat sätt än
genom växtförädlingsavgiftssystemet, vilket belastar omsättningen av utsäde
och således väsentligen bärs av avnämarna. Redan långt innan detta system
infördes har nämligen staten i olika former gett stöd åt växtförädlingen och
så sker alltjämt. Vid lantbrukshögskolan bedrivs sålunda grundforskning och
försöksverksamhet, vars resultat kommer växtförädlarna till-,godo. Vidare
lämnas ekonomiska bidrag över statsbudgeten till olika företag, som bedriver
praktisk växtförädling. Bidragen har i vissa fall karaktären av -allmänt stöd
åt företagens verksamhet, medan de i andra fall är avsedda för grimdforskning
och tillämpad forskning samt till angelägen men ekonomiskt vansklig praktisk
växtförädling. Växtförädlingsföretagen har också fått ekonomiskt stöd från
statens råd för skogs- och jordbruksforskning och dess föregångare.

Växtförädlingsskyddsutredningen
ger belägg för att det är ett samhällsintresse att växtförädlingen tillförs
ytterligare medel. Utredningen framhåller att det är önskvärt att möta de
skärpta kraven på sortmaterialet i samband med jordbrukets mekanisering, att
stegra avkastningsförmågan hos kulturväxterna, att variera deras mognadstid,
att stärka deras tålighet och resistens i olika avseenden, att höja deras
odlingsvärde och att anpassa

s. 26 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 26

deras
kvalitetsegenskaper till olika industriella och konserveringstekniska behov.
Jag delar utredningens uppfattning att växtförädlingen står inför många
kostnadskrävande uppgifter. Vad gäller resistensförädlingen kan ytterligare
framhållas att sjukdomsalstrande mikroorganismer efter hand anpassar sig till
förädlade sorter, varför denna förädling ständigt måste fortgå. En förbättrad
resistens mot sjukdomar och parasiter är för övrigt betydelsefull också därför
att den kan minska behovet av bekämpningsmedel. Jag anser alltså i likhet raed
utredningen att växtförädlingen bör ges raöj-lighet att erhålla ökade
inkoraster.

Den
första av de av utredningen diskuterade lösningarna syftar till en utvidgning
av systeraet med växtförädlingsavgift och bidrag ur växtförädlingsfonden till
att gälla fler växtarter och innefattar också en höjning av avgiften. Om man
ser till enbart svenska förhållanden talar flera skäl för en sådan lösning.
Systemet är enkelt och billigt att administrera. Växtförädlingsföretagen
belastas inte med kostnader och besvär för uppbörden. Att avgiften och därmed
bidragen ur fonden utgår med bestämda belopp per deciton underlättar den
ekonoraiska kalkyleringen för företagen. För statsmakterna medger systeraet en
säker överblick över hur raycket medel som tillförs växtförädlingen. Därigenom
kan systemets konsekvenser i olika avseenden lättare bedömas.

Mot
att enbart bygga ut växtförädlingsavgiftssystemet talar emellertid att en sådan
åtgärd passar dåligt in i den pågående internationella utveck-lingen. Svensk
växtförädling har hittills haft stora framgångar utomlands. Många svenska
sorter förekommer på europeiska marknader. Men om Sverige står utanför
konventionen får de svenska växtförädlarna svårare att göra sig gällande på
många av dessa marknader genom att möjligheterna att konkurrera med nya
växtsorter stoppas eller försvåras. Därmed försvinner en viktig inkomstkälla
för de svenska växtförädlingsföretagen. Intresset för den svenska marknaden
från utländska växtförädlingsföretags sida torde bli ringa, vilket minskar
Sveriges möjligheter att få del av goda utländska sorter. Och svenska företag
kommer helt allmänt att gå miste om mycket av den stimulans som konkurrens och
samarbete med utländska företag kan ge.

Med
Storbritannien och, för begränsad tid framåt, även med Danmark och
Nederländerna kan visserligen sortutbyte pågå även utan svensk konventionsanslutning.
Med Förbundsrepubliken Tyskland torde det inte kunna ske, eftersom detta land
liksom i princip Danmark och Nederländerna kräver reciprocitet för att ge
rättsskydd åt svenska sorter. Övervägande sannolikhet talar för att nyanslutna
länder också kommer att kräva reciprocitet. Möjligheten att träffa bilaterala
avtal om sortutbyte vid sidan om konventionen torde i framtiden inte vara
stora.

Av
det sagda framgår att alternativet med enbart en utbyggnad av systemet med
växtförädlingsavgifter sannolikt medför att avgifterna får höjas

s. 27 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 27

avsevärt,
om företagen skall kunna kompenseras för minskade intäkter av utländskt
utnyttjande av svenska sorter.

En
svensk lagstiftning om ensamrätt till växtförädlingsprodukter i enlighet med
konventionens krav och ett svenskt tillträde till konventionen bör enligt min
mening få övervägande gynnsamma verkningar. Det kan antas stimulera
växtförädlingsföretagen till ytterligare ansträngningar för att få fram nya förbättrade
sorter som kan ge licensintäkter från såväl den svenska marknaden som marknader
utoralands. Det bör också leda till ökad konkurrens på den svenska marknaden
till nytta för folkhushållet. Konkurrens och samarbete på det internationella
planet bör rimligtvis vara mer forsknings-och utvecklingsbefrämjande än det
huvudsakligen på den svenska raarkna-den inriktade arbete, som blir följden ora
Sverige avstår från anslutning till konventionen.

Jag
vill i detta sammanhang beröra en synpunkt av principiell natur som har anförts
mot växtförädlarrättssystemet. NO har utifrån de intressen av fri och obunden
konkurrens, sora han har att bevaka, anmält tvekan inför den föreslagna
ensararätten till följd av att denna kan medföra att växtförädlarna dirigerar
marknadsföring och priser. Möjligheterna att ingripa häremot med stöd av
konkurrensbegränsningslagen eller de föreslagna tvångslicensreglerna bedömer
han sora otillräckliga.

Som
NO framhåller innebär den föreslagna växtförädlarrätten i och för sig en
konkurrensbegränsning. Myndigheterna kan eraellertid ingripa raed stöd av
konkurrensbegränsningslagen ora ensamrätten utnyttjas till att framtvinga
eller understödja annan konkurrensbegränsning, vilken faller utom ramen för
ensamrättsinstitutet. Vidare har de tvångslicensbestäramelser som förslaget
innehåller utformats så att de ger stora möjligheter till ingripande om
ensamrätten brukas på ett från allmän synpunkt icke önskvärt sätt. Bestämmelsernas
existens bör därför verka som en spärr mot missbruk av ensararätten. Som
utredningen understryker påverkas prisbildningen vidare av en mängd svårbedömda
faktorer, bland annat konkurrensen från icke skyddade sorter. Jag vill
dessutom erinra om att ensamrätt och svensk anslutning till konventionen även
kan antas verka konkurrensbefrämjande genom att stimtilera förädlingsarbetet
och göra den svenska marknaden mer attraktiv för utländska växtförädlarföretag.

Av
särskild betydelse vid bedömningen av växtförädlarrätten från
kon-kurrensbegränsningssynpimkt är ensamrättens utformning. Konventionen är
restriktiv och begränsar ensararätten till att avse endast
förökningsraa-terial. Utredningens lagförslag förtydligar detta bl. a. i så
raåtto att det därav klart framgår att förökningsmaterial som är avsett för
konsumtion inte omfattas av ensamrätten. Jag anser att det begränsade innehåll
som växtförädlarrätten har enligt konventionen och lagförslaget är ägnat att
minska farhågorna för att ensamrätten skall få från allraän synpunkt skadlig
konkurrensverkan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 28

De av NO anförda betänkligheterna bör därför enligt
min mening inte föranleda att vårt land skall avstå från att ansluta sig till
det internationellt accepterade systeraet för stöd åt växtförädlingen.

Nordiska
rådets svenska delegation har under hänvisning till det nära nordiska
saraarbetet inom immaterialrälten i övrigt beklagat att förslag inte föreligger
om gemensam nordisk lagstiftning även på detta område och har förordat att det
svenska lagförslaget inte genomförs förrän övriga länders ståndpunkt i saken
blir klar.

Jag
vill till detta närana att i Danmark finns sedan år 1962 en lag ora skydd för
förädlarrättigheter till växter. Denna lag är efter vissa betydelsefulla
ändringar, sora trätt i kraft den 1 juni 1968, i materiellt hänseende lik
utredningsförslaget. Danmark är redan medlem av växtförädlarunionen. 1 Norge
studerar man frågan om landet bör antaga en lag om skydd för växtförädlingsprodukter
och ansluta sig till konventionen. Från norsk sida har man förklarat sig inte
ännu vara beredd att ta ställning till frågan ora gemensam nordisk
lagstiftning. I Finland nöjer man sig tills vidare med att följa utvecklingen
inom växtförädlarunionen och de övriga nordiska länderna.

På
grund av det skiftande läget i de olika nordiska staterna är det uppenbart att
en svensk anslutning till konventionen försenas avsevärt om den skall föregås
av ett försök att nå fram till en gemensam nordisk lagstiftning. Att Sverige
snarast kommer raed i samarbetet inom konventionens ram är angeläget. Som
kommer att fraragå av vad jag i fortsättningen har att anföra är det raånga
viktiga frågor som förbereds för avgörande inom växtförädlarunionen. Att
Sverige deltar i dessa förberedelser och därav följande beslut torde inte bara
vara ett svenskt utan också ett internationellt intresse. Jag anser därför att
det svenska lagstiftningsarbetet bör fullföljas snarast möjligt. Om Sverige
vinner anslutning till konventionen kommer givetvis ett samarbete med Danmark
att tas upp.

Med
stöd av det anförda förordar jag att en lag om växtförädlarrätt i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag genomförs och att Sverige tillträder
konventionen. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1971. I likhet med utredningen
anser jag vidare att stödet till växtförädlingen via bidrag över statsbudgeten
och växtförädlaravgiftssystemet skall behållas. Samordningen mellan
växtförädlarrätten och avgiftssystemet medför dock vissa problem. Jag avser att
återkomma till dessa i ett senare sammanhang (avsnitt 6.7).

6.2
Växtförädlarrättens objekt och subjekt

Ensamrättens föremål är enligt konventionen
förökningsmaterial av växtsort. Ordet sort anges avse varje cultivar, klon,
linje, stam eller hybrid, som är odlingsbar och sora uppfyller vissa
fordringar. Utredningens förslag använder också termen växtsort raen
definierar inte denna

s. 29 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 29

term.
Varken konventionen eller lagförslaget ger skydd åt metoder för framställning
av växtsort.

Mot
förslaget att skyddet skall avse visst material av växtsort har ingen
invändning framställts under remissbehandlingen. Däremot har Stockholms
rådhusrätt under erinran om att enligt patentlagen patent inte meddelas på
växtsort eller på väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter
men väl på mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande
framhållit att frågan om metodskydd avseende annat än mikrobiologiskt
förfarande bör ägnas uppmärksamhet när nu ett patentliknande skydd för växtsort
föreslås.

Vad
först gäller termen växtsort anser jag att någon legaldefinition härav inte
behövs, eftersom termens innehåll som jag senare skall utveckla (avsnitt 6.3)
får anses tillräckligt klarlagd genom de skyddsförutsättningar som konventionen
Och lagförslaget uppställer. Med anledning av Stockholms rådhusrätts uttalande
om att frågan om visst metodskydd för växtförädling bör uppmärksammas vill jag
hänvisa till vad utredningen har anfört i denna fråga. Utredningen framhåller
att det är av vikt att växtförädlingsmetoder, som utarbetas främst inom
förädlingsforskningen, så snabbt som möjligt ställs till allmänt förfogande och
att en hög standard hos växtförädlingen är beroende av en öppen kommunikation
mellan teori och praktik, en fri växelverkan mellan forskning och praktiskt
förädlingsarbete. Företrädare för forskning och praktisk växtförädling har
också enligt utredningen i skilda sammanhang ställt sig avvisande mot tanken på
patenterbarhet av växtförädlingsmetoder. Av detta drar utredningen den slutsatsen
att det inte heller nu finns anledning att införa rättsskydd för väsentligen
biologiskt förfarande för framställning av växter. Jag ansluter mig till utredningens
bedömning på denna punkt.

Konventionen
gäller i princip alla växtsläkten och växtarter men ger unionsstaterna
möjlighet att bygga ut skyddet i etapper efter vissa närmare angivna regler.
Även utredningens lagförslag utgår från samma princip, men Kungl. Maj :t
bemyndigas enligt förslaget förordna att växtförädlarrätt får förvärvas endast
för växtsort tillhörande växtsläkte eller växtart som anges i förordnandet. I
anslutning härtill föreslår utredningen att Kungl. Maj :t i
tillämpningskungörelse skall förordna att lagen skall vara tillämplig på
sammanlagt 96 växtsläkten och växtarter, varibland alla de 13 som enligt
konventionen är obligatoriska efter visst antal år.

I
sak har utredningens förslag allmänt godtagits, men enstaka remissinstanser
har föreslagit vissa tillägg till listan. I formellt hänseende har ett par
remissinstanser framfört kritik mot att det enligt förslaget inte framgår av
själva lagen vilka växtarter den är tillämplig på.

Jag
kan väl förstå de sålunda framförda formella betänkligheterna. Emellertid kan
det enligt vad jag inhämtat möjligen ifrågasättas om den av utredningen
presenterade listan kan betraktas som slutgiltig i alla detaljer, Vidare kan
förhållandevis lätt förändringar inträffa som föranleder att

3 Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 12

s. 30 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 30

listan
bör kompletteras i framtiden. De praktiska skäl som talar för att det
överlämnas till Kungl. Maj :t att bestämma på vilka växtsläkten och växtarter
lagen skall tillämpas är så starka att jag anser mig böra i huvudsak ansluta
mig till utredningens förslag på denna punkt. Lagtekniskt förordar jag
emellertid en annan lösning än den av utredningen föreslagna. Härtill
återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att överse den av utredningen föreslagna
listan i detalj. I detta sammanhang vill jag endast betona att sedan en växtart
en gång infogats i systemet, den inte utan tungt vägande skäl bör uteslutas
därifrån, eftersom en sådan åtgärd skulle kunna leda till rättsförluster för
den som bedrivit växtförädling i förlitande på möjligheten att få skydd för
den framtagna produkten.

Vad
angår tillämpningsområdet i övrigt föreslår utredningen att lagen skall äga
tillämpning endast på växtsort som framställts här i riket eller utom riket av
svensk medborgare samt att lagens tillämpning med avseende på växtsort som i
övrigt framställts i annan stat i princip skall förutsätta ömsesidighet. Det
väsentligaste motivet för delta förslag är att tre av de fyra stater som
hittills ratificerat konventionen i princip kräver reciprocitet för att bevilja
rättsskydd åt växtsorter sora fraraställts utoralands av utländska förädlare.
Stockholms rådhusrätt som påpekar att patentlagen gäller utan motsvarande
begränsning ifrågasätter om utredningens förslag på denna punkt är
tillräckligt motiverat. För egen del vill jag till vad utredningen anfört om
utländska lagar nu också foga den upplysningen att man i Frankrike, där man
avser att snarast ratificera konventionen, den 11 juni 1970 antagit en lag om
skydd för växtförädlingsprodukter, vilken bygger på reciprocitetsprincipen. Att
det övervägande antalet stater inom växtförädlarunionen sålunda kräver
reciprocitet för att meddela rättsskydd åt utländska sorter bör verka som ett
incitament för utanförstående stater att söka anslutning och därmed på sikt
gagna växtförädlingen. Jag biträder därför utredningens förslag i denna fråga.

När
det gäller frågan om växtförädlarrättens subjekt skall enligt utredningens
förslag bara fysisk person kunna anses som förädlare av växtsort. Svea hovrätt,
Stockholms rådhusrätt, SAF och LO har emellertid förordat att även ett
växtförädlingsföretag såsom sådant skall kunna betraktas som förädlare till
växtsort som framställts inom företaget.

Konventionens
artikel 3 föreskriver att fysiska och juridiska personer, som har hemvist i en
av unionsstaterna, skall i de andra unionsstaterna åtnjuta samma behandling som
dessa staters särskilda lagar tillerkänner sina egna medborgare i fråga om
erkännandet och skyddet av förädlarens rätt. Detta torde inte innebära ett krav
på att juridiska personer ges ställning som förädlare, i varje fall inte så
länge överlåtelse av förädlarrätt till juridiska personer är möjlig. Sådan
överlåtelse förutsätts kimna ske enligt utredningens lagförslag.

Utredningen upplyser att
juridisk person inte kan vara förädlare enligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 31

de
nederländska och tyska lagarna. Av den danska lagens avfattning framgår inte
hur frågan har lösts där. Förarbetena till lagen synes emellertid ge vid handen
att såväl fysisk som juridisk person kan anses som förädlare.

För
egen del vill jag gärna medge att vissa skäl talar för att även juridisk person
skall kimna betraktas som förädlare. Växtförädling drivs till övervägande
delen av företag, som har forskare och annan personal anställda för ändamålet.
Vidare pågår förädlingsarbete med en sort ofta lång tid, under vilken de
personer som sysslar med uppgiften kan skifta. Det torde emellertid i praktiken
inte bereda några svårigheter att bestämma vem eller vilka som är att anse som
förädlare. Med hänsyii härtill och till önskemålet att reglera denna fråga
enhetligt på hela det immaterialrättsliga fältet ansluter jag mig till
utredningens förslag att endast fysisk person skall kunna anses söm förädlare.

Problemet
med arbets- och uppdragstagares rätt till skyddsberättigade arbetsresultat,
framställda i tjänsten eller under uppdragets fullgörande, är i princip
detsamma på detta område som inom patenträtten, raönsterrätten och de övriga
imraaterialrätterna. En lösning genom lagstiftning finns endast inom
patenträtten. Men raönsterrättsutredningen föreslog i betänkandet Mönsterskydd
(SOU 1965:61) att frågan om ar-betstagarraönster skulle utredas särskilt och
att en eventuell lagstiftning skulle samordnas med en motsvarande lagstiftning
på bl. a. det upphovsrättsliga området.

Som
jag närmare utvecklade i propositionen med förslag till mönster-r skyddslag
(prop. 1969: 168) ansåg jag att tiden ännu inte var mogen för en sådan
utredning. Skälen härtill var sammanfattningsvis att resultatet av pågående
överväganden i frågan om ny lagstiftning rörande arbetstagares uppfinningar
borde avvaktas, att underlag ännu saknades för att bedöma problemen kring
arbetstagarmönster och, framför allt, att frågor av denna art syntes lämpa sig
väl för en reglering på frivillighetens väg genom överenskommelser mellan
arbetsmarknadens organisationer och att följaktligen denna väg borde prövas i
första hand.

De
två sistnämnda skälen att inte föregripa utvecklingen med lagstiftning har
motsvarande giltighet när det gäller arbetstagares och uppdragstagares rätt
till växtsorter som framställts i tjänsten eller under utförande av uppdraget.
På detta område gäller i högre grad än inom immaterialrälten i övrigt att
problemen kan förutses i förväg. I det helt övervägande antalet fall torde
nämligen gälla att nya sorter framkommer som resultat av samarbete mellan
personer som anställts för eller getts i uppdrag att bedriva förädlingsarbete.
Tyst eller uttryckligt torde det följaktligen i normalfallen vara klart mellan
parterna hur dessa frågor skall lösas. Jag anser därför att det f. n. saknas
anledning att vidta några särskilda åtgärder. Om i en framlid frågan om
arbetstagares rättsställning på det immaterialrättsliga området tas upp i ett
större sammanhang, bör givetvis också förhållandena på växtförädlarrättens
område uppmärksammas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 32

6.3
De allmänna skyddsförutsättningarna

Jag anser i likhet med utredningen att de allmänna
förutsättningarna för erhållande av skydd för växtsort skall utformas
väsentligen enligt vad som föreskrivs därom i konventionen. Tre
huvudförutsättningar skall alltså föreligga, nämligen att sorten kan särskiljas
från andra redan kända sorter, att den är homogen och att den är stabil.
Tillämpningen av dessa krav i de konkreta fallen erbjuder givetvis en mängd
problem. Under remissbehandlingen har särskilt kravet på homogenitet
uppmärksammats. Till dessa frågor återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

Jag
delar också utredningens uppfattning att frågan om den nya sortens odlingsvärde
inte skall tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. Odlingsvärdet har
givetvis mycket stort intresse då det gäller utsäde som skall marknadsföras i
Sverige. Detta intresse tillgodoses emellertid genom vårt system med
obligatorisk statsplombering av utsädesvara. Avsikten är att detta system skall
bestå vid sidan av växtförädlarrätten. Till frågorna om samordning av det nu
gällande och det nya systemet återkommer jag i annat sammanhang (avsnitt 6.7).

Med
avseende på särskillnadskravet finns, som Sveriges advokatsamfund har påpekat,
anledning att jämföra med förhållandena inom patenträtten. Enligt patentlagen
får patent meddelas endast på uppfinning som väsentligen skiljer sig från vad
som blivit känt före dagen för patentansökningen. Som känt anses allt som
blivit allmänt tillgängligt. Utan hinder av att uppfinningen inom viss tid
blivit allmänt tillgänglig får dock patent meddelas om detta berott antingen på
att någon gjort sig skyldig till uppenbart missbruk i förhållande till
sökanden eller hans rättsinnehavare eller på att sökanden eller hans
rättsinnehavare förevisat uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd
internationell utställning. Advokatsamfundet framhåller att man enligt patentlagen
inte kan söka patent på en uppfinning som är exakt densamma som en tidigare
bekantgjord sådan. Samfundet påpekar att enligt ordalagen i den bestämmelse i
ämnet som utredningen har föreslagit "sorten skall

----- skilja sig från
andra sorter, vilka är kända" etc. bestämmelsen

inte omfattar det fallet
att det föreligger s. k. nyhetshinder på grund av att den sort som ansökningen
avser har blivit känd. Denna innebörd är dock enligt samfundets uppfattning
inte åsyftad och samfundet föreslår därför en justering av lydelsen. Mot detta
vill jag invända att samfundet synes förbise den viktiga skillnaden mellan
patenträtten och växtförädlarrätten att den förra i princip är ett idéskydd
medan den senare avser konkreta produkter, vilka man fått fram vid ett som regel
både långvarigt och komplicerat förädlingsarbete. Det är alltså fullt möjligt
att skilja mellan "egen" och "annan" sort. Vidare är det
inte som samfundet antar avsikten att kännedom om en sort i alla situationer
skall hindra att växtförädlarrätt beviljas för denna. Om den sort för vilken
växtförädlarrätt söks är så lik en annan sort, som redan är allmänt känd
oavsett på vilket sätt den blivit det

s. 33 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 33

att
den bedöms ligga inom "skyddsomfånget" för den andra sorten, föreligger
registreringshinder. Om den sort för vilken växtförädlarrätt söks inte är i
denna mening lik någon annan allmänt känd sort, utgör det däremot i princip
inte något hinder mot växtförädlarrätt att den "sökande" sorten själv
har blivit allmänt känd. Bara i en situation är allmän kännedora om den
"sökande" sorten registreringshindrande, nämligen om kännedom uppkommit
därigenom att sorten i fråga med förädlarens eller hans rättsinnehavares
samtycke marknadsförts inom landet före dagen för registreringsansökningen
eller utom riket i mer än fyra år före nämnda dag. Advokatsamfundets nu berörda
invändning föranleder mig därför inte att frångå utredningens förslag.

Avsikten
med bestämmelsen att marknadsföring av den "sökande" sorten ulom
riket i högst fyra år före registreringsansökningen inte skall utgöra hinder
mot registrering torde vara att förädlaren skall ha möjlighet att pröva sin
sort på utländska marknader under fyra år utan att gå miste om möjligheten till
skydd. Mot en sådan regel kan enligt min mening invändningar resas. Så snart
en sort börjat marknadsföras i annat land kan den nämligen i princip importeras
till och marknadsföras i Sverige av annan än förädlaren och utan dennes
samtycke. Detta gäller dock i praktiken inte sorter som är underkastade
obligatorisk statsplombering, eftersom statsplombering regelmässigt
förutsätter att sorten införts i rikssortlistan och sådan införing är beroende
av ansökan av förädlaren eller hans rättsinnehavare. Men såvitt gäller sorter
tillhörande köks- eller prydnadsväxterna kan alltså ensamrätt förvärvas av
förädlaren eller hans rättsinnehavare efter fyra års fri import och
marknadsföring. En sådan ordning synes mig inte fullt tillfredsställande varför
man från svensk sida efter anslutning till konventionen torde böra verka för
att den upphävs eller modifieras.

Som
en ytterligare förutsättning för rättsskydd uppställer konventionen krav på att
sorten erhåller en benämning. Föreskrift härom bör upptagas faland
registreringsbestämmelserna.

6.4
Växtförädlarrättens innehåll och omfång

Den rättspolitiska värderingen av hur gränserna för
en immaterialrätts-1ig ensamrätt skall dras är alltid vansklig. Särskilt gäller
detta då fråga är ora en ny ensamrätt, där det inte finns någon erfarenhet av
hur olika avvägningar av allmänna och enskilda intressen mot varandra verkar.
En rimhg utgångspunkt synes mig vara att man i inledningsskedet ger ensamrätten
ganska snäva gränser. Det torde vara lättare att i ett senare skede utvidga en
förhållandevis begränsad ensamrätt, om man skulle finna att upphovsmannens
berättigade intressen inte tillgodoses, än att inskränka en från början
vidsträckt rätt, om det skulle visa sig att den har från allraän synpunkt inte
önskvärda konsekvenser.

Växtförädlarrätten har
många beröringspunkter med andra imraaterial-

s. 34 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 34

rättsliga
ensamrätter, särskilt patenträtten. Det bör dock betonas att växtförädlarrättens
föremål till mycket stor del är för folkhushållet synnerligen betydelsefulla
produkter. Detta manar till försiktighet när det gäller att bestämma
ensamrättens innehåll.

Växtförädlarrättens
föremål är till skillnad från alla andra immaterial-rätters levande och
föränderlig materia. Detta skapar för växtförädlarrätten alldeles specifika
avgränsningsproblem.

Att
jag stannat för att tillstyrka att man i vårt land inför privaträttslig
ensamrätt till växtförädlingsprodukter beror främst på att det privaträttsliga
systemet är det internationellt accepterade och att jag tror att svensk växtförädling
skulle hämmas av att stå utanför detta system. Det är då för mig naturligt att
vid avgränsningen av ensamrätten särskilt beakta den internationella,
konventionen i ämnet. Konventionen har också i mycket hög grad varit vägledande
för utredningen. Jag kan i princip ansluta mig till utredningens förslag i
fråga om växtförädlarrättens innehåll. Ensamrätten bör sålunda omfatta endast
yrkesmässig framställning och marknadsföring av förökningsmaterial av växtsort
samt i vissa fall yrkesmässig användning av växtmaterial för framställning av
förökningsmaterial av annan sort. I fråga om prydnadsväxterna bör också
användning av plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial för
framställning av konsumtionsvara ligga under sortinnehavarens kontroll.
Utredningens förslag går emellertid utöver vad konventionen uttryckligen
fordrar i så måtto att det ger sortinnehavaren kontroll över import av den
skyddade sorten. I detta avseende överensstämmer å andra sidan förslaget med
övriga immaterialrätter. Importskyddet torde inte ha någon självständig
betydelse såvitt gäller växtarter som faller under förordningen om obligatorisk
statsplombering av utsädesvara, eftersom detta system möjliggör en effektiv
kontroll över marknadsföringen. På grund av svårigheten att på importstadiet
styrka att växtmaterialet är avsett att användas för förökningsändamål torde
importskyddet inte heller i övrigt kunna tillmätas större värde. Såvitt gäller
prydnadsväxterna torde dock kunna tänkas fall då bevisskyldigheten kan
uppfyllas och i så fall kan sortinnehavarens kontroll över importen få den
betydelsen att han har möjlighet att begära sådana säkerhetsåtgärder som
utredningen föreslår (36 § i utredningens lagförslag) redan då varan passerar
gränsen. Med hänsyn härtill och då såvitt jag kan se några egentliga nackdelar
inte är förenade med ett importskydd biträder jag utredningens förslag i denna
del.

I
anslutning till behandlingen av importfrågan uttalar utredningen att vad
utredningen kallar sidoimport, dvs. import av produkt sora åtnjuter skydd här i
landet från annat land där den också åtnjuter skydd, bör anses fri om den
svenske sortinnehavaren är innehavare av registreringen utomlands och,inköpet
har skett hos honom, hos någon som fått licens av sortinnehavaren eller på
öppna marknaden, dit den förts ut av sortinnehavaren. Om däremot registreringen
utomlands innehas av annan än den svenske sortinnehavaren blir enligt
utredningen rätten att importera växtmaterial

s. 35 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 35

av
sorten beroende av den svenske sortinnehavarens medgivande. I det förra fallet
anses, som det brukar uttryckas, sortinnehavarens rätt vara konsumerad, medan
den i det senare fallet inte anses vara det.

Som
utredningen påpekar överensstämmer denna lösning med vad som torde anses gälla
inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot anses konsumtion aldrig
inträda i de angivna situationerna utan den svenske patenthavaren har rätt att
ingripa mot sådan import till Sverige som utgör intrång i hans här skyddade
rätt. Enligt propositionen med förslag till mönsterskyddslag skall samma
betraktelsesätt anläggas inom mönsterrätten sora inom patenträtten.

Anledningen
till att utredningen föreslagit olika behandling av skilda importsituationer
är att man antagit att den föreslagna lösningen skulle vara ägnad att främja
konkurrensen på utsädesmarknaden. En liknande inställning har Svea hovrätt,
som under remissbehandlingen har uttalat att en lösning efter modell av
patenträtten skulle kunna på ett från allmän synpunkt inte önskvärt sätt
begränsa konkurrensen i fråga om växtförädlings-produkter.

Med
hänsyn till växtförädlarrättens allmänt sett begränsade innehåll och särskilt
till den ringa självständiga betydelsen av importskyddet överhuvudtaget anser
jag för min del att det i stort sett saknar intresse från
konkurrensbegränsningssynpunkt hur skilda speciella importsituationer
behandlas. Däremot kan möjligen, om frågan någon gång skulle ställas på sin
spets, den av utredningen förordade lösningen föranleda tillämpningssvårigheter.
Erfarenheterna från varumärkesrätten visar nämligen att det kan vara svårt att
avgöra om import utan medgivande av rättsinnehavaren är tillåten eller ej (jfr
NJA 1960 s. 457 och 1967 s. 458). I sak ligger det enligt min mening närmare
till hands att i detta hänseende jämställa växtförädlarrätten med patent- och
mönsterrätterna än med varumärkesrätten. Jag finner därför att man även på det
nu aktuella området bör tillämpa principen om ensamrättens territoriella
exklusivitet utan undantag och alltså bör låta ensamrätten generellt omfatta
import av växtmaterial, som är avsett att marknadsföras för förökningsändamål.

Enligt
utredningens förslag ankommer det på sortinnehavaren att visa att den som utan
hans lov har framställt, importerat eller marknadsfört växtmaterial av den
skyddade sorten har haft syftet att materialet skall användas för
förökningsändamål. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt om det inte i stället
bör ankomma på tredje man att påvisa att han har ett sådant syfte med sin
framställning, import eller marknadsföring av växtmater rialet att utnyttjandet
faller utanför skyddet. Med hänsyn till att en sådan omkastad bevisbörda
möjligen skulle komma att innebära en från allmän synpunkt inte önskvärd
utsträckning av ensamrätten ansluter jag mig emellertid till utredningens
förslag på denna punkt.

Stockholms
rådhusrätt påpekar att man inom patenträtten räknar med s, k.
beroendeförhållanden, dvs. fall där skyddsförutsättningarna väl är

s. 36 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 36

uppfyllda
men där den patenterade uppfinningen inte får utnyttjas utan lov av den som
innehar ett äldre patent, inom vars skyddsomfång uppfinningen faller. I
anslutning härtill ställer rådhusrätten frågan hur motsvarande situation skall
bedömas enligt växtförädlarrättslagen. Till detta vill jag svara att några
beroendeförhållanden av den typ rådhusrätten nämner inte torde komma i fråga
här. Detta innebär att samma kriterier generellt skall tillämpas vid
bestämningen av en växtförädlarrätts skyddsomfång som vid prövningen av
särskillnadskravet.

Till
de under remissbehandlingen aktualiserade frågorna om export av
växtförädlingsmaterial och om konservfabrikernas användning av utsäde
återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

6.5
Skyddstiden

För varje immaterialrätt är den tid under vilken
ensamrätt åtnjuts av central betydelse. Konventionen kräver som minimiura en
18-årig skyddstid för vin, fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och
prydnadsträd samt en 15-årig skyddstid för övriga växtsläkten och växtarter.

Av
intresse för bedömningen av frågan om skyddstidens längd är varaktigheten av
ensamrätten i konventionsländerna. Dessa länders lagar visar sinsemellan rätt
stora skiljaktigheter. Enligt den nederländska lagen skall skyddstiden vara
minst 15 och högst 25 år från dagen för rättens beviljande, dock att för vin,
fruktträd och deras grundstaramar, alléträd och prydnadsväxter minimitiden
skall vara 18 år. I ett särskilt regeringsbeslut föreskrivs i anslutning
härtill en skyddstid av 25 år för potatis, alléträd och fruktträd och deras
grundstammar samt 20 år för övriga växtarter. Enligt den tyska lagen varar
ensamrätten för humle, potatis, vin, fruktträd och deras grundstammar,
prydnadsträd och träproducerande träd till slutet av 25 :e året efter
beviljandet samt för alla övriga arter till slutet av 20 :e året efter
beviljandet. Den brittiska lagen föreskriver att skyddstiden inte får vara
kortare än 18 år för fruktträd och deras grundstammar, skogs-och prydnadsträd
och vin samt inte kortare än 15 år för övriga arter, allt räknat från det att
beslutet om ensamrätt träder i kraft. Det officiella organ som administrerar
växtförädlarrätten, the Controller, får emellertid efter ansökan förlänga skyddstiden
till högst 25 år, om det anses utrett att sortinnehavaren inte har blivit
tillräckligt tillgodosedd genom den beviljade ensamrätten. Enligt den danska
lagen slutligen bortfaller skyddet för skogsträd, fruktträd, fruktträdsstammar
och prydnadsträd efter 18 år samt för övriga arter efter 15 år räknat från
tiden för skyddsbrevets utställande.

Som
jag nämnt (avsnitt 6.2) har man i Frankrike den 11 juni 1970 antagit en lag om
skydd för växtförädlingsprodukter och förklarat sig ämna ratificera konventionen
snarast möjligt. Enligt den franska lagen gäller ett växtsortcertifikat under
20 år från dagen för utfärdandet. Om framställningen av sorten kräver lång tid
är dock giltighetstiden 25 år.

s. 37 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 37

Utredningen föreslår en regel i själva lagen av
innehåll att växtförädlarrätt kan upprätthållas intill dess 15 eller, såvitt
gäller fruktträd, skogsträd, prydnadsträd och vin, 18 år förflutit från det år
då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades. Enligt förslaget bemyndigas
emellertid Kungl. Maj :t att i fråga om visst växtsläkte eller viss växtart
förordna om längre skyddstid, dock högst 25 år. Slutligen föreslår utredningen
att Kungl. Maj :t med stöd av detta bemyndigande skall i tillämpningskungörelse
generellt utsträcka skyddstiderna för fruktträd och deras grundstammar, vin,
prydnadsträd och potatis till 25 år samt för övriga växtarter till 20 år.

I
sak har de föreslagna skyddstiderna inte väckt någon gensaga under remissbehandlingen.
Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt har emellertid anmärkt att skyddstiderna
bör framgå av själva lagen.

För
skyddstiderna 20 resp. 25 år talar att dessa tider gäller i Frankrike,
Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna. Emellertid har utredningen
enligt min mening inte anfört övertygande belägg för att skyddstiderna i vårt
land bör vara längre än de 15 resp. 18 år som konventionen kräver som minimum
och som gäller i Danmark. Som jag i annat sammanhang (avsnitt 6.4) har betonat
bör män i ett fall då fråga är om införande av en helt ny iramaterialrättslig
ensamrätt iaktta stor försiktighet och inte göra ensamrätten mer vidsträckt än
vad som bedöms som oundgängligen nödvändigt. Mot fördelarna för
förädlingsföretagen att ha långa skyddstider måste vägas önskemålen från
allmän synpunkt att förädlingsresultaten inom rimhg tid ställs till
allmänhetens fria förfogande. Helt kan nog inte heller bortses från att
förhållandevis begränsade skyddstider kan stimulera företagen att relativt
snabbt få fram nya skyddsvärda sorter. Jag föreslår därför att skyddstiderna
liksom i Danmark bestäms i enlighet med konventionens minimikrav.

Givetvis
bör frågan om skyddstidens längd kunna omprövas då erfarenhet vunnits av hur
systemet verkar. Skulle på ett internationellt plan enhetliga längre tider
rekommenderas är detta en faktor, som måste tillmätas stor vikt.

Skyddstiden
skall enligt konventionen räknas från den dag då skyddet meddelas. Enligt
utredningens förslag skall alla skyddstider utlöpa vid ett årsskifte. Detta
innebär att den vars ansökan beviljas i början av etl år får åtnjuta inemot ett
år längre skyddstid än den vars ansökan beviljas i slutet av ett år. Sakligt
sett torde enligt min mening en sådan ordning som inte finns i den svenska
immaterialrälten i övrigt men väl i den tyska växtförädlarrättslagen inte ha
stor betydelse. Å andra sidan medför systemet en avsevärd administrativ
förenkling. Med hänsyn härtill anser jag att utredningens förslag i denna del
bör godtas.

Frågan
om skyddstiderna är av sådan beskaffenhet att den bör regleras i själva lagen.

Skogsstyrelsen
har anmärkt att det är vilseledande att i lagförslaget ange en skyddstid för
skogsträd, eftersom dessa inte inordnats i systemet. An-

s. 38 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 38

märkningen
saknar inte fog. Konventionen omfattar emellertid i princip även skogsträd och
ett framtida inordnande av dem i systemet underlättas av att skyddstiden i
princip är bestämd. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att
skogsträd nämns bland de släkten och arter för vilka skall gälla den längre
skyddstiden.

6.6
Registreringssystemet m. m.

Konventionen förutsätter att skydd beviljas först
efter en av myndighet företagen undersökning av den nya växtsorten. Utredningen
föreslår i anslutning härtill att en förutsättning för ensamrätt till
växtförädlingsprodukter skall vara registrering hos myndighet efter föregående
prövning av att produkten i fråga fyller de krav som lagen i överensstämmelse
med konventionen uppställer.

Förslaget
att ensamrätten skall grundas på ett registreringssystem har lämnats utan
erinran under remissbehandlingen och även jag ansluter mig till förslaget.
Endast genom en förprövning och en därtill knuten registrering tillgodoses
allmänhetens intresse av att kunna få säker information om vilka sorter som är
rättsskyddade. Även det allmänna intresset av en tillfredsställande kontroll
över på marknaden förekommande utsäde kräver registrering.

Frågan
om vilket organ som skall vara registrerings myndig het och andra organisatoriska
frågor kommer att föreläggas Kungl. Maj :t av chefen för
jordbruksdepartementet. Hans förslag kommer att i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag innebära att registreringsuppgifterna anförtros ett
nybildat organ, statens växtsortnämnd, vilket även får överta den nuvarande
originalutsädesnämndens arbetsuppgifter.

Jag
finner det ändamålsenligt att registreringsförfarandet i enlighet med
utredningens förslag anordnas på ett sätt som så nära som möjligt ansluter sig
till motsvarande förfarande i patentärenden. Jag delar också utredningens
uppfattning att man inte behöver frångå offentlighetsprincipen då det gäller
ansökningar om växtförädlarrätt. Till detaljer i förfarandet återkommer jag i
senare sammanhang (avsnitt 8.1).

Utredningen
har inte föreslagit att mål om växtförädlarrätt skall hänvisas till viss
domstol. Sveriges advokatsamfund och Stockholms rådhusrätt anser emellertid att
rådhusrätten skall vara s p e c i a 1 f o r u m i sådana mål. Rådhusrätten
finner det dessutom angeläget att sakkunniga ledamöter medverkar i mål om
växtförädlarrätt.

För
specialforum, förstärkt med sakkunniga ledamöter, talar att mål om
växtförädlarrätt sannolikt blir sällsynta men särpräglade och komplicerade. Men
som utredningen framhållit torde det vara praktisk taget ogörligt att finna
tillräckligt antal ojäviga personer med erforderlig sakkunskap för tjänstgöring
i domstol. Den nödvändiga sakkunskapen torde kunna tillföras domstolarna genom
yttranden av växtsortnämnden och eventuellt andra

s. 39 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 39

organ
med kompetens att bedöma växtbiologiska frågor. Därmed bortfaller det
viktigaste skälet för specialforum. Jag har i likhet med utredningen av dessa
skäl stannat för att de allmänna forumreglerna i rättegångsbalken bör vara
tillämpliga i mål om växtförädlarrätt.

I
fråga om instansordningen vid klagan över beslut i ärenden om registrering av
växtförädlarrätt föreslår utredningen att talan skall föras direkt hos Kungl.
Maj:t i regeringsrätten. Några remissinstanser har emellertid förordat en
mellaninstans mellan växtsortnämnden och regeringsrätten. Därvid har åberopats
att erfarenheten från tillämpningen av patent- och varumärkeslagarna visar, att
en mellaninstans är värdefull för fullständig och allsidig prövning av ett
ärende.

Frågan
om instansordningen bör ses mot bakgrund av del förslag till omorganisation av
förvaltningsrättskipningen som remitterats till lagrådet den 20 mars 1970.
Förslaget innebär i huvudsak att förvaltningsmål normalt skall prövas av
kammarrätten och att fullföljd till regeringsrätten får ske endast efter
prövningstillstånd. Undantag har dock gjorts för bl. a. mål om patent, mönster
och varumärken, i vilka besvär över patent- och registreringsverkets beslut f.
n. förs hos verkets besvärsavdelning och därifrån till regeringsrätten. I fråga
om dessa mål föreslås att nuvarande ordning behålls, dvs. att fullföljd får
ske till regeringsrätten utan prövningstillstånd. Skälen härtill är dels att
målen är av speciell natur, dels att prövningen i besvärsavdelningen har flera
domstolsmässiga drag.

Växtförädlarrätten
är en immaterialrätt som till sin allmänna karaktär ligger nära patent- och
mönsterrätterna samt, i vad avser frågor om sortbenämningar, varumärkesrätten.
Mellan första och sista instans i patent-, mönster- och varumärkesmålen har
skjutits in en i dessa mål särskilt sakkunnig mellaninstans. Att detta varit
till gagn för en allsidig prövning av patent- och varumärkesmålen, där
ordningen varit gällande en längre tid, torde vara allmänt erkänt och utgör
enligt min mening ett avgörande argument för att man bör införa en motsvarande
ordning för växtförädlarrätts-ärendena. Efter särskilda överläggningar med
chefen för jordbruksdeparte-nientet har jag i enlighet härmed kommit till den
slutsatsen att en instans med växlbiologisk sakkunskap bör finnas i vilken
besvär över växtsortnämndens beslut kan föras. Lämplig sådan instans synes
vara lantbruksstyrelsen, som redan nu prövar besvär över
originalutsädesnämndens beslut. Vad gäller fullföljd mot lantbruksstyrelsens nu
ifrågavarande beslut anser jag med hänsyn till målens speciella natur att
övervägande skäl talar för att motsvarande regler tillämpas som gäller för mål
om patent-, mönster- och varumärken, dvs. att talan får föras direkt hos
regeringsrätten med förbigående av kammarrätten och att därvid
prövningstillstånd inte skall krävas.

Jag
föreslår alltså att talan mot växtsortnämndens beslut i
växtförädlar-rättsärenden skall föras hos lantbruksstyrelsen och att fullföljd
raot lantbruksstyrelsens beslut får föras utan prövningstillstånd i
regeringsrätten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 40

6.7
Samordning med växtförädlingsavgiftssystemet

Formellt är frågorna om statsbidrag och
växtförädlingsavgift fristående från frågan om växtförädlarrätt. Det måste dock
tillses att de inte får en lösning, som inverkar på växtförädlarrätten på ett
sätt som strider mot konventionens bokstav eller anda. Både av detta skäl och
med hänsyn till den ekonomiska betydelse statsbidragen och bidragen ur
växtförädlingsfonden har för växtförädlingsarbetet bör samordningen mellan
bidragssystemen och växtförädlarrättssystemet klargöras.

Någon
förändring av det statliga stödet till växtförädling över statsbudgeten avses
inte skola ske.

I
fråga om systemet med växtförädlingsavgifter och bidrag ur växtförädlingsfonden
kan konstateras att detta tillför svensk växtförädling betydande ekonomiska
resurser. Sålunda uppgick bidragen för budgetåret 1969/ 70 till sammanlagt 3,6
milj. kr.

Växtförädlingsavgiftssystemet
täcker inte hela det område som omfattas av växtförädlarrätten. Från och med
den 1 juli 1970 tas växtförädlingsavgift ut på allt i handeln omsatt utsäde av
stråsäd och trindsäd samt potatis, vallbaljväxt och vallgräs, foderbeta, kålrot,
röva, fodermärgkål, grönfoderraps, raps, rybs, vitsenap och oljeådra, dvs.
saratliga lantbruksväxter utom sockerbeta, lin och hampa samt alla
grönyteväxter. För sockerbeta, lin och hampa samt för köksväxter, fruktträd,
bärväxter och prydnadsväxter, vilka också är avsedda att omfattas av
växtförädlarrätten, uppkommer alltså inget samordningsproblem.

Växtförädlarrätt
skall enligt utredningens förslag inte kunna förvärvas för växtsort som är känd
vid tiden för lagens ikraftträdande. Undantag görs dock för sort som tagits in
i rikssortlistan efter den 30 juni 1968. Beträffande sådan sort skall enligt
52 § i förslaget ansökan om växtförädlarrätt kunna göras inom sex månader från
det lagen träder i kraft. Ett undantag av denna typ är tillåtet enligt artikel
35 i konventionen, som föreskriver att varje unionsstat utan att någon
förpliktelse för de övriga unionsstaterna därav uppstår kan begränsa det i
artikel 6 uppställda nyhetskravet beträffande nyligen framställda sorter, som
finns vid konventionens ikraftträdande i staten. Undantagsbestämraelsen är
föranledd av att utredningen velat undvika att växtförädlarna håller tillbaka
sorter av betydelse för folkhushållet i avbidan på möjlighet att söka
rättsskydd. Att den 1 juli 1968 valts som utgångspunkt för övergångsregeln
beror på att sorter sora togs in i rikssortlistan vid den tidpunkten kunde
beräknas vara klara för marknadsföring ungefär samtidigt med att innehållet i
den planerade lagstiftningen blev känt genom publiceringen av utredningens
betänkande (maj 1969).

Den
föreslagna övergångsregeln har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen
av lagförslaget. Däremot har W. Weibull AB framhållit att tidpunkten den 1 juli
1968 redan under hösten 1968 kungjorts såsora avgörande för möjligheten att få
växtförädlarrätt och att växtförädlarna in-

s. 41 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 41

rättat
sig med hänsyn till detta. Bolaget har därför hemställt att den angivna
tidpunkten måtte betraktas som slutgiltigt bestämd.

Jag
finner de av utredningen åberopade skälen för övergångsbestämmelsen vägande.
Trots att principiella betänkligheter kan anföras mot att ge lagen
tillbakaverkande kraft finner jag att omständigheterna är sådana att
bestämmelsen bör godtas. Jag beaktar därvid särskilt att avnämarna av utsäde
har kunnat förutse att nya sorter på rikssortlistan, vilka börjat marknadsföras
kring halvårsskiftet 1969, i efterhand kan komma att få rättsskydd.

För
sorter som intagits i rikssortlistan före den 1 juli 1968 kan växtförädlarrätt
inte förvärvas och följaktligen blir det inte aktuellt med samordning i fråga
om dessa. Att avskaffa växtförädlingsavgiften och därmed bidragen ur
växtförädlingsfonden för dessa sorter kan enligt min mening inte komma i fråga.
Det skulle innebära en avsevärd försämring av växtförädlingens ekonomiska
villkor.

I
fråga om sorter som införts i rikssortlistan efter den 30 juni 1968 och som
framdeles kommer att införas i listan får man räkna med två olika typer,
nämligen sådana som uppfyller kraven för växtförädlarrätt och sådana som inte
gör det. Även om man i dag inte säkert kan bedöma den praktiska tillärapningen
av skyddsförutsättningarna måste man utgå ifrån att det kommer att finnas
sorter främst bland de korsbefruktande arterna till vilka råg och flertalet
vall- och oljeväxter hör som inte uppfyller kraven för växtförädlarrätt men
som har sådant odlingsvärde och sådana egenskaper i övrigt att de enligt
gällande normer kan införas i rikssortlistan och därmed inordnas i
växtförädlingsavgiftssystemet. Anledningen till denna inkongruens mellan de
båda systemen är att kravet på homogenitet sätts högre i det internationella
systemet.

Som
utredningen anför har denna fråga uppmärksammats i Danmark och Nederländerna.
Utredningens uppgift att frågan i den danska lagen lösts genom att de
biologiska kraven för erhållande av rättsskydd mjukats upp beträffande bl. a.
korsbefruktande arter till vilken uppgift några remissinstanser har knutit an
i sina yttranden hänför sig emellertid till förhållandena före den 1 juni
1968.1 samband med att Danmark ratificerade konventionen upphävdes nämligen
särbehandlingen av vissa växtarter i den danska lagen.

Att
lösa frågan genom att generellt eller för vissa växtarter tillämpa andra
biologiska krav för växtförädlarrätt än dem som uppställts i det internationella
samarbetet är uteslutet, eftersom en sådan lösning skulle omöjliggöra svensk
anslutning till konventionen. Slutsatsen för min del blir att
växtförädlingsavgiftssystemet bör behållas för de växtsorter som godtas för
intagning i rikssortlistan men inte uppfyller de biologiska kraven för växtförädlarrätt.
Denna lösning överensstämmer i princip med den som valts i Nederländerna.

Härefter återstår frågan
om man med avseende på växtarter som faller

s. 42 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 42

in
under växtförädlarrätten skall helt eller delvis behålla ett oförändrat eller
modifierat växtförädlingsavgiftssystem. Frågan gäller som jag redan angett bara
lantbruksväxterna (utom sockerbeta, lin och hampa) samt alla grönyteväxter.

Systemet
med växtförädlingsavgifter betraktades vid införandet år 1961 mer eller mindre
som ett provisorium i avbidan på bl. a. de resultat som kunde nås i det då
inledda internationella samarbetet på detta område. Sedan dess har
växtförädlarkonventionen antagits och trätt i krafti Bifalls förevarande
förslag till lag om växtförädlarrätt och vinner Sverige anslutning lill
konventionen, innebär det att växtförädlarna får tillgång till ett
privaträttsligt skydd, som ger dem möjligheter att få licensavgifter på förökningsmaterial
av sina förädlingsprodukter inom landet och i övriga konventionsstater. Under
sådana förhållanden kan det te sig såsom nära till hands liggande att föreslå
att växtförädlingsavgiftssystemet inte skall till-lämpas på växtarter som
faller under växtförädlarrätten.

Vissa
skäl talar emellertid för att växtförädlingsavgiftssystemet bör kvarstå i
princip åtminstone under en övergångstid även för sistnämnda slag av växter. Om
detta system helt slopas för sorter av lantbruks- och grönyteväxterna från och
med dagen för växtförädlarrättslagens ikraftträdande får detta antas på kort
sikt medföra en minskning av växtförädlingsföretagens ekonomiska resurser. Det
internationella systeraet fordrar en administration hos företagen, som dessa i
inledningsskedet inte har erfarenhet av. Först när licenssystemet byggts ut och
fungerat under en tid kan inkomsterna av licensavgifterna för skyddade sorter
beräknas uppgå till belopp som motsvarar vad växtförädlingsavgiftssystemet ger.
På längre sikt räknar jag raed att det internationella systemet ger
växtförädlingen större ekonomiska tillskott på de nya sorterna än vad ett
växtförädlingavgiftssystem med oförändrat avgiftsuttag skulle ge. Med hänsyn
härtill anser jag att växtförädlingsavgiftssystemet tills vidare i princip bör
behållas för nya sorter vid sidan av växtförädlarrätten.

Eftersom
bidragen ur växtförädlingsfonden kan sägas vara en ersättning för dé
licensintäkter en ensamrätt kunde ge, bör man å andra sidan vid samordningen
utgå från att de förädlare som utnyttjar växtförädlarrätten till att betinga
sig licensavgifter inte skall få bidrag ur fonden. Avgörande bör däremot inte
vara huruvida sorten registrerats eller ej. Det bör således vara möjligt för en
förädlare eller hans rättsinnehavare att söka växtförädlarrätt för en sort i
Sverige vilket enligt artikel 12 i konventionen ger honom prioritet att under
tolv månader söka skydd i övriga konventionsstater men att sedan avstå från
att inom Sverige använda en beviljad ensamrätt till att begära licensavgifter
för vidareförsäljningen av utsäde av sorten och i stället få bidrag ur fonden.

Vid
omsättningen av utsäde av sort för vilken bidrag ur fonden betalas ut skall
givetvis uppbäras växtförädlingsavgifter efter hittillsvarande grunder. Avstår
däremot sortinnehavaren från bidragen torde utsädet av sorten inte

s. 43 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 43

böra
beläggas med växtförädlingsavgift. Detta torde normalt kunna innebära att
visst utrymme i stället bereds för licensavgift, ett förhållande som kan vara
ägnat att stimulera till en övergång till det internationella systemet.

Valet
mellan system bör ske sort för sort och vara bindande för all framtid. Om
vederbörande avstår från bidrag ur fonden bör växtförädlingsavgift inte heller
tas ut efter det att skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten eljest
upphört.

En
sådan uppdelning mellan sorter som beläggs med växtförädlingsavgift och sorter
som inte beläggs med avgift erbjuder inte några tekniska svårigheter.
Myndigheterna torde kunna utgå från att bidrag ur fonden inte begärs för
sorter som registrerats enligt växtförädlarrättslagen och således vid
statsplomberingen inte ta ut växtförädlingsavgift för dessa sorter. Men meddelar
sortinnehavaren innan han börjar marknadsföra sorten att han önskar bidrag ur
fonden för densamma bör sorten vid statsplomberingen behandlas som en oskyddad
sort, dvs. utsädet beläggs med växtförädlingsavgift. Ett sådant meddelande från
sortinnehavaren bör kompletteras med en förbindelse från honom att inte på den
svenska marknaden begära eller uppbära licensavgifter för sorten.

Vid
tillämpning av denna ordning skall utländska företag givetvis behandlas på
samma sätt som svenska företag. Utländska sortinnehavare bör ges obegränsad
rätt att fullt ut använda det internationella systemet på den svenska marknaden
men liksom svenska företag beredas tillfälle att för viss enligt
växtförädlarrättslagen registrerad sort avstå från licensavgifter och i stället
begära bidrag ur växtförädlingsfonden med påföljd att sorten beläggs raed
växtförädlingsavgift.

Utredningen
har antytt att eftersom växtförädlingsavgiften har karaktär av konsumtionsskatt
det eventuellt kan föreligga principiella hinder mot att göra uttagandet av
avgiften beroende på huruvida rättsskydd meddelats för den ifrågavarande
sorten. Emellertid måste beaktas att växtförädlingsavgiften inte är att anse
som skatt eftersom den har till direkt syfte att stödja växtförädlingen.
Bidragen ur fonden motsvarar i princip vad som uttagits i avgift på den
bidragsberättigades produkt. Om det avsedda ändamålet i vissa fall bedöms kunna
tillgodoses bättre på annat sätt bör hinder inte möta mot att i dessa fall
befria från avgift.

Jag
vill understryka att jag förutsätter att frågan om fortsatt tillärapning av
växtförädlingsavgiftssystemet omprövas sedan några års erfarenhet har vunnits
av växtförädlarrättssystemet. Växtförädlingsavgiftssystemet torde dock redan
vid växtförädlarrättslagens ikraftträdande böra anpassas till lagen. Frågan
torde komma att tas upp av chefen för jordbruksdepartementet i ett senare
sammanhang.

Sora
framgår av det anförda åsyftas inte någon ändring i det i vårt land tillämpade
systemet med statsplombering av utsäde. Ändamålet med plomberingen är att
marknaden genom den yrkesmässiga handeln skall förses

s. 44 Kontrollera mot PDF

LU 1971:12 44

endast
med utsäde, som är tillfredsställande från odlingsvärdes- och kvalitetssynpunkt.
Växtförädlarrätten har ett annat syfte och ersätter därför på intet sätt
statsplomberingen. Det föreligger därför ingen anledning att i detta sammanhang
ompröva reglerna om statsplombering.

6.8
Följdlagstiftning till växtförädlarrättslagen

Förslaget till växtförädlarrättslag föranleder
vissa följdändringar i 85 § utsökningslagen och i 2 § införsellagen. Till
frågan om den närmare innebörden av dessa lagändringar återkommer jag i det
följande (avsnitten 8.2 och 8.3).

8.
Specialmotivering

Utskottet
hänvisar till propositionen s. 87159.

Lagrådsbehandlingen
och departementschefens anförande i anledning av

lagrådets uttalanden

Utskottet
hänvisar till propositionen s. 212226.

Utskottet

Utskottet har vid sin behandling av propositionen
ej funnit anledning till erinran raot de fraralagda lagförslagen och
tillstyrker därför att dessa antas. Utskottet förordar även att riksdagen
godkänner den i Paris den 2 december 1961 undertecknade konventionen för skydd
av växtförädlingsprodukter.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall
till propositionen 1971: 40

dels godkänner den i Paris
den 2 december 1961 undertecknade konventionen för skydd av
växtförädlingsprodukter, dels antager de vid propositionen fogade lagförslagen.

Stockholm
den 4 maj 1971 På lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND

Vid
detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm (fp),
Svedberg (s). Sundelin (s). Svanström (c)*, fröken Anderson i Lerum (s), herrar
Lidgard (m), Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru
Lundblad (s)*, herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c),
herrar Israelsson (vpk) och Enlund (fp)-:-.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1771 710028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.