Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om införande av s. k. promilleregler inom sjötrafiken

1971 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:LU17, Lagutskottets betänkande i anledning av motion om införande av s. k. promilleregler inom sjötrafiken

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets
betänkande nr 17 år 1971 LU
1971:17

Nr 17

Lagutskottets
betänkande i anledning av motion om införande av s. k. promilleregler inom
sjötrafiken.

Motionsyrkandet
m. m.

I motionen 1971:25 av herrar Wiklund i Stockholm
och Wikström (båda fp) hemställs att riksdagen i skrivelse tiii Kungl. Maj:t
ville hemställa om utredning och därav föranledda förslag till lagstiftning om
s. k. promilleregler för personer i sjötrafik, för vilka enligt sjölagen
särskild påföljd för onykterhet till sjöss kan ådömas.

Utskottet
har inhämtat utlåtanden över motionen från rikspolisstyrelsen och
sjöfartsverket. På begäran av utskottet har yttranden vidare avgivits av
Sjösportens samarbetsdelegation, Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges
fartygsbefälsförening. Härjämte har Sjösäkerhetsrådet inkommit med yttranden.

1967
års lagstiftning in. m.

Genom beslut av 1967 års riksdag kompletterades
sjölagens ansvarsbestämmelser med en särskild bestämmelse om straff för
onykterhet till sjöss. Bestämmelsen, som tillkom på förslag av
sjölagskommittén, är tillämplig på all sjöfart. Till skillnad från
trafikbrottslagens rattfylleriregel innehåller bestämmelsen inte någon
promilleregel utan straffbarheten anknyts endast till sådan onykterhet som
manifesteras genom att den berusade inte kan fullgöra sina åliganden på
betryggande sätt. Bestämmelsen, intagen i 325 § sjölagen, föreskriver sålunda
att om den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat
berusningsmedel, att det måste antas att han icke på betryggande sätt kan
utföra vad som därvid åligger honom, döms han till böter eller fängelse i högst
ett år.

I
propositionen (prop. 1966:145) anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, bl. a. följande.

Liksom det stora flertalet remissinstanser ansluter
jag mig till tanken att sjölagen bör innehålla en särskild straffbestämmelse
för onykterhet till sjöss. En sådan bestämmelse torde i princip vara lika
motiverad här som till lands och i luften. Till skillnad från
rattfylleribestämmelsen innehåller den av kommittén föreslagna bestämmelsen
inte någon promille-regel. Även i denna del har förslaget vunnit så gott som
allmän anslutning under remissbehandlingen. Jag delar kommitténs mening att
det finns starka skäl för att avstå från en sådan regel. Som kommittén framhållit
råder starkt skiftande trafikförhållanden till sjöss. Vitt skilda slag

Riksdagen
1971. 8 saml. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 2

av
fartyg och sysslor ombord ställer även olika höga krav i nykterhetshänseende.
Det säger sig också självt att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda
alltid kan äga rum. Det kan inte heller bortses från att handelsflottans och i
viss mån även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor
och tillbringar det mesta av fritiden där. Med hänsyn till dessa särpräglade
förhållanden på sjön skulle en promilleregel kunna leda till en alltför
onyanserad straffrättsskipning. Mot den av kommittén föreslagna regeln, som
hänför sig till sådan berusning att vederbörande inte kan fullgöra sina
åligganden på betryggande sätt, har dock i några remissyttranden invänts att
den ger anledning till bevissvårigheter. För att såvitt möjligt undvika sådana
och en alltför restriktiv tillämpning av bestämmelsen förordar jag den jämkningen
att straffbarhet skall föreligga när vederbörande är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han
inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. En sådan lydelse
ansluter nära till 21 kap. 14 § brottsbalken, enligt vilken krigsman straffas,
om han under tjänsteutövningen är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller
annat berusningsmedel att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antas vara
nedsatt. Som anförts under remissbehandlingen kan även med en sådan
bestämmelse utredning om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens blod ingå
som ett led i bevisningen om berusningsgraden.

Som
kommittén anfört bör för straffbarhet fordras att berusningen föreligger när
gärningsmannen på fartyget fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén anfört
härom. Avsikten är således inte att uppställa ett generellt krav på nykterhet
hos var och en vars sysslor normalt omfattar tjänst som här avses även under
tid då han inte fullgör någon sådan tjänst. Å andra sidan kan det i allt fall
inom handelssjöfarten vara svårt att bestämma gränserna mellan tjänstgöring och
inte tjänstgöring. De kan ibland bli helt utsuddade. Detta gäller särskilt till
sjöss, där befälhavaren på ett handelsfartyg ofta torde få anses vara i tjänst
snart sagt dygnet om och ständigt måste vara beredd att utan omgång träda till
det omedelbara kommandot för att fatta beslut som kan ställa höga krav på
omdömesgillhet. Under gynnsamma betingelser, såsom i hamn eller vid gång i
öppen sjö i gott väder, kan saken ställa sig annorlunda. Vad jag nu sagt gäller
också annat befäl ombord. Paragrafen kan också för personal i manskapsställning
medföra höga krav på nykterhet även utom tjänstgöringstid.

I motioner som väcktes i anledning av propositionen
(I: 170 och II: 12) hemställdes om utredning genom 1966 års
trafiknykterhets-utredning eller på annat sätt rörande frågan om lagstiftning
om fasta promilleregler vid bedömningen av trafiknykterhetsbrott även inom sjöfarten.

I
sitt utlåtande (1967: 3) i ärendet anförde första lagutskottet bl. a. följande.

Utskottet hälsar med tillfredställelse den
föreslagna straffbestämmelsen för onykterhet till sjöss, vilken kommer att
utgöra ett värdefullt stöd för strävandena att öka säkerheten. Som
departementschefen anfört torde en sådan bestämmelse i princip vara lika
motiverad för sjöfarten som för trafiken till lands och i luften. Beträffande
bestämmelsens utformning

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 3

anser sig utskottet böra godta de i propositionen
redovisade skälen emot en promilleregel men vill understryka vikten av att
utredning om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens blod där så är praktiskt
möjligt används som ett led i bevisningen om berusningsgraden. Utskottets
ställningstagande till frågan om en promilleregel i straffbestämmelsen innebär
emellertid icke att utskottet anser spörsmålet vara slutgiltigt löst. Utskottet
anser det inte uteslutet att spörsmålet om en promilleregels tillämpning på onykterhet
till sjöss kan komma i ett annat läge när utredningstekniken utvecklas mera och
övervakning av sjöpolis förstärkts. F. n. är en generell promilleregel enligt
utskottets mening ej genomförbar. Att en begränsad tillämpning går att
genomföra visar dock den norska lagstiftningen, som innehåller speciella regler
for personal på norska passagerarfartyg av innebörd att redan en viss
alkoholkoncentration i blodet eller alkoholmängd i kroppen kan föranleda
straff. Enligt uppgift i propositionen torde den praktiska tillämpningen av
dessa bestämmelser vara koncentrerad till kustsjöfarten. Även för personal pä
passagerarfartyg i svensk kustfart skulle en sådan regel vara tänkbar. De
mycket snabba farkoster som på sistone kommit till användning i passagerartrafik
torde härvid ägnas särskild uppmärksamhet. Med hänsyn till bl. a. det starkt
växande antalet snabbgående fritidsbåtar kan det också vara av intresse att
utröna behovet av en promillegräns för förare av sådana båtar. Utskottet anser
att en sådan begränsad promilleregel är förtjänt av att utredas i lämpligt
sammanhang, och vad utskottet anfört i denna del bör bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom.

Vad utskottet i denna del anfört
gav riksdagen i skrivelse Kungl. Maj:t till känna (rskr. 54).

1970 års riksdag

Frågan om införande av
promilleregler för personer i sjötrafik, för vilka enligt sjölagen särskild
påföljd för onykterhet till sjöss kan ådömas, togs ånyo upp vid 1970 års
riksdag i anledning av motioner (I: 110 och 11:121). I sitt av riksdagen godkända
utlåtande (1970:7) hänvisade första lagutskottet inledningsvis till
departementschefens överväganden i frågan samt till utskottets ovan redovisade
synpunkter, vilka i skrivelse givits Kungl. Maj:t till känna. Utskottet
konstaterade att skrivelsen inte hade föranlett något initiativ från Kungl.
Maj:ts sida.

Utskottet anförde härefter att några omständigheter som
borde föranleda ett ändrat ställningstagande från utskottets sida icke
förekommit. Fastmera hade skälen för en förnyad prövning ökat genom de erfarenheter
som borde ha vunnits av den år 1967 införda straffbestämmelsen för onykterhet
till sjöss. Bl. a. borde material kunna förebringas om huruvida avsaknaden av
en promilleregel medfört bevissvårigheter i de fall rörande onykterhet till
sjöss som kommit till polisens kännedom. Enligt utskottet borde också vissa
erfarenheter, även om förhållandena inte är ensartade, kunna hämtas från den
praktiska tillämpningen av den begränsade promillercgel som sedan ett antal år
funnits i den norska lagstiftningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 4

Utskottet ansåg i enlighet med det anförda att den
utredning, som riksdagen tidigare uttalat sig för, borde verkställas i lämpligt
sammanhang. Utskottet förutsatte att så skulle ske utan ytterligare initiativ
från riksdagens sida, samt avstyrkte därför bifall till motionerna.

Enligt
vad utskottet erfarit har någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida inte vidtagits.

Tidigare
förslag

1949 års trafiknykterhetsutredning tog i sitt
betänkande år 1953 (SOU 1953: 20) upp förslag till en bestämmelse i
trafikbrottslagen av irmebörd att den som vid förande av maskindrivet fartyg
varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att han
företett tecken därpå eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5
promille eller däröver skulle straffas såsom för rattfylleri. Förslaget rönte
ett tämligen ogynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Det kritiserades
från både principiella och praktiska utgångspunkter. Bl. a. invändes att
förhållandena till lands och till sjöss var alltför olika för att samma
behandling skulle vara motiverad. En promilleregel skulle inte heller vara
möjlig att tillämpa. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning.

Fritidsbåtutredningen

Frågor som hör samman med fritidsbåttrafiken skall
utredas av sakkunniga, som med stöd av Kungl. Maj:s bemyndigande den 29 juni
1970 tillkallats av jordbruksministern.

I
direktiven (riksdagsber. 1971: Jo 25) anförs att innehavet av fritidsbåtar
ökat kraftigt och att antalet sådana båtar beräknas uppgå till mellan 350 000
och 400 000. I detta antal har då inte inräknats mindre roddbåtar och liknande.
En fortsatt kraftig ökning av antalet fritidsbåtar sägs vara att vänta. Vidare
anförs att den snabbt ökande fritidsbåttrafiken bl. a. medför problem från
sjösäkerhetssynpunkter. Många förare av fritidsbåtar sägs sakna tillräckliga
kunskaper om gällande sjötrafikreglcr och om hur man skall handla i olika
situationer till sjöss och i hamn. Samtidigt ställer utvecklingen mot större
och snabbare båtar allt högre krav på förarnas kunskaper och
manövreringsförmåga.

Departementschefen,
statsrådet Bengtsson, anför i direktiven att de sakkunniga bl. a. bör göra en
genomgång av gällande bestämmelser rörande fritidsbåttrafiken och överväga
vilka ändringar som behöver göras för att tillgodose rimliga
säkerhetsintressen. Därvid bör bl. a. prövas frågor rörande kompetenskrav och
minimiålder för förare av vissa fritidsbåtar, obligatorisk
ansvarighetsförsäkring och säkerhetsutrustning samt besiktning av fritidsbåtar
från säkerhetssynpunkt. Vidare framhåller departementschefen att den närmare
reglering i vissa avseenden av fritidsbåttrafiken som bör övervägas
förutsätter att möjligheter finns att

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1971;17 5

övervaka och identifiera fritidsbåtar. De sakkunniga bör
därför utreda frågan om obligatorisk registrering av vissa slag av fritidsbåtar
samt lägga fram förslag till utformning av ett fritidsbåtregister.

Motionens motivering

Efter att ha redovisat frågans tidigare
behandling erinrar motionärerna om att 1970 års riksdag anfört att den
utredning som riksdagen tidigare uttalat sig för, borde verkställas i lämpligt
sammanhang.

Motionärerna framhåller att mer än 200 vuxna människor
drunknade i Sverige under år 1969. Av dessa olyckor inträffade enligt motionärerna
131 i samband med småbåtstrafik, medan 59 utgjordes av bad- och isolyckor.
Motionärerna anför vidare att det har påpekats, att samtliga vid småbåtsolyckor
förolyckade skulle ha kunnat klarat sig till livet om de burit flytväst, samt
att 50 "/o av offren var alkoholpåverkade i en sådan omfattning, att
kondition och omdöme starkt nedsatts.

Motionärerna framhåller att Svenska livräddningssällskapet
bedömt denna fråga vara så angelägen, att man har bett idrottsläkaren Per
Strömbäck att göra en vetenskaplig utredning om alkohol och drunk-ningar i
Sverige.

Enligt motionärernas mening har det gångna årets
erfarenheter understrukit vikten av att den i motionen upptagna frågan om
promilleregler snarast utredes.

Remissvaren

Sjöfartsverket tillstyrker att
frågan om behovet av s. k. promilleregler inom sjötrafiken utreds samt pekar på
att ett utredningsuppdrag i fråga om fritidsbåtar torde kunna lämnas den nu
arbetande fritidsbåtsutredningen.

Rikspolisstyrelsen, Sjösportens samarbetsdelegation.
Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges fartygsbefälsförening ställer sig
avvisande till motionen. Remissmyndigheterna åberopar bl. a. svårigheterna att
övervaka efterlevnaden av bestämmelser om promillegränser. Också Sjö-säkerhetsrådet
framhåller dessa svårigheter.

Sjöfartsverket återger det utlåtande som sjöfartsstyrelsen
den 23 juni 1965 avgav över det betänkande av sjölagskommittén som låg till
grund för 1967 års ändringar i sjölagen. I utlåtandet sägs beträffande den föreslagna
regeln om ansvar för onykterhet till sjöss bl. a. följande:

------- Genom den föreslagna utformningen av paragrafen
torde sjö-

lagskommittcn
ha skapat en bestämmelse som täcker vad som kan vara lämpligt att föreskriva i
fråga om nykterhet vid tjänstgöring ombord. När det gäller fartygstrafik med så
korta resor och så långa uppehåll i hamn att tjänstgöringen ombord avbrytes
under vissa perioder kan bestämmelsen icke anses innebära sådan inskränkning i
den personliga friheten att några invändningar kan göras mot bestämmelsen.
Svårare blir problemet

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 6

när
det gäller fartyg, som gör så långa resor att fartyget under lång tid utgör
besättningens hem. Även om man emellertid är medveten om att kravet på nykterhet
vid tjänst ombord i dessa situationer kan uppfattas som betydande
inskränkningar i den personliga friheten, kan det å andra sidan icke godtagas
att säkerheten till sjöss äventyras genom onykterhet hos dem som har att sköta
tjänst ombord av vikt för sjösäkerheten. Sjölagskommittén har undvikit att i
sitt förslag, i likhet med vad som gäller för motortrafiken till lands, föreslå
någon promillegräns som pre-sumtion för straffbar onykterhet vid tjänst ombord
på fartyg. Enligt motiven till förslaget bör bevisning om onykterhet vid
tjänstgöringen ske enligt gängse normer. Det synes vara riktigt ur många
synpunkter att utforma föreskriften såsom föreslagits. Blodprovsundersökning är
många gånger icke möjlig för utredning av straffbar onykterhet ombord, och den
promillegräns som gäller för trafik till lands kanske icke är lämplig för de
förhållanden som råder vid sjötrafik. Ä andra sidan torde t. ex. för
småbåtstrafikens del utredning om onykterhet vid tjänst ombord kunna ske på
liknande sätt som i fråga om biltrafiken. En hög promillehalt skulle då jämte
eventuellt annan bevisning kunna utgöra ett indicium för att någon vid tjänst
ombord icke på betryggande sätt kunnat fullgöra sina uppgifter.

Härefter hänvisar sjöfartsverket till första
lagutskottets i det föregående intagna utlåtande (1967: 3) i anledning av 1967
års lagförslag. Verket pekar särskilt på att utskottet uttalat att införandet
av en generell promillegräns ej var genomförbart men att det med hänsyn till
dels att mycket snabba fartyg allt mer kommer till användning i
passa-gerartrafiken och dels det växande antalet snabbgående fritidsbåtar kunde
vara befogat att utröna behovet av promillegräns för sådana fartyg och båtar.
Verket erinrar om att någon utredning inte kommit till stånd, och enligt
verkets uppfattning har inte heller inträffat något sedan nämnda uttalanden
gjordes, som i nuläget motiverar införandet av en promillegräns. Verkel delar
emellertid motionärernas uppfattning, att frågan om s. k. promilleregler inom
sjöfarten bör utredas. I fråga om fritidsbåtar torde ett utredningsuppdrag
kunna lämnas den nu arbetande utredningen om fritidsbåtar, framhåller verket.

Med
anledning av de av motionärerna lämnade uppgifterna om att 131 personer år 1969
drunknat i samband med småbåtstrafik och att det »samtidigt har påpekats att 50
"/o av offren var alkoholpåverkade» redovisar verket, med utgående från
material som är tillgängligt hos verket, följande upplysningar.

För åren 1969 och 1970 har 205 respektive 268
olyckor med fritidsbåtar inrapporterats. Olyckorna har krävt 114 respektive
122 människoliv. I 8 respektive 12 fall har konstaterats, att båtföraren varit
spritpå-verkad. Ökningen av det registrerade antalet olyckor m m under 1970 kan
emellertid bero på en förbättrad rapportering. Likaså kan den, i förhållande
till den av motionärerna uppgivna, låga siffran för antalet alkoholpåverkade
delvis bero på, att ofta uppgift om spritpåverkan ej influtit i verkets
material, som delvis grundar sig på tidningsuppgifter. Verkets statistik upptar
endast om båtföraren varit spritpåverkad. Sådan

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 7

uppgift
om passagerare synes emellertid vara med i motionens statistik. Uppgiften att
50 % av de förolyckade skulle varit alkoholpåverkade i sådan omfattning att
kondition och omdöme skulle varit starkt nedsatta synes verket, mot bakgrunden
av det föreliggande materialet, mycket tveksam.

Också Sjösäkerhetsrådet och Sjösporlens
samarbetsdelegation uppehåller sig vid de av motionärerna lämnade uppgifterna
från 1969 om antalet olyckor m. m. samt framhåller att uppgiften att 50 % av
drunknings-offren var alkoholpåverkade inte kan styrkas. Delegationen anför härjämte
att om olyckor vid fiske från mindre båtar är inräknade i motionärernas
statistik den delen av olyckorna bör frånräknas från vad som anges var
frekvensen av olyckor i samband med fritidsbåtstrafik. Delegationen jämför med
sjöfartsverkets (sjösäkerhetsrådets) statistik och anser att orsaken till
motionärernas avvikande uppgifter om antalet omkomna som varit
alkoholpåverkade torde kunna sökas i en sammanblandning av begreppen
passagerare i och förare av fritidsbåtar. Det är endast båtförare, som kan
komma att beröras av de föreslagna reglerna, framhåller delegationen och tillägger
att det väl icke torde vara avsikten med motionen att förbjuda eller
kriminalisera båtpassagerares förtäring av alkohol.

Delegationen
anför vidare att det är en vanlig situation för en fritidsbåtsbesättning att
en s. k. lämplig natthamn vid inträffande vindkantring eller hastigt påkommet
överhandsväder blir direkt olämplig eller farlig för båten som ankrat och/eller
förtöjt där. De naturhamnar, som finns i skärgården sägs som regel inte ge
skydd åt alla väderstreck, varför en situation som den sagda ofta inträffar.
Delegationen anför att det för en båtägare som under den lugna kvällen förtärt
alkohol i samband med kvällsmålet enligt förslaget skulle bli förenat med
straffansvar att ingripa och föra sin båt i säkerhet undan vind och sjö. Alternativet
är enligt delegationen att låta båten bli liggande kvar i en utsatt och farlig
position med risk att den blir allvarlig skadad, med åtföljande eventuella
personskador, om den av vind och sjö kastas mot grund eller land.

Med
hänsyn till dels förefintlig olycksstatistik, dels de konsekvenser införande av
promillegränser kan få vid hastigt uppkommande haveri-risker anser Sjösportens
samarbetsdelegation det inte vara befogat med en sådan lag. Kravet på nykterhet
till sjöss såsom det uttryckes i 325 § sjölagen ger däremot trafikövervakande
personal möjlighet att bedömningsvägen avgöra om båtförare är lämplig att
fortsätta sin färd eller ej, anför delegationen avslutningsvis.

Rikspolisstyrelsen anför inledningsvis att det
genom de ändringar av sjölagen som trädde i kraft den 1 juli 1967 nu finns
andra möjligheter än tidigare att ingripa vid onykterhet ombord på fartyg. De
nya be-

s. 8 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 8

stämmelserna
har enligt uppgifter från polisdistrikt med livlig sjötrafik ökat säkerheten
till sjöss.

Styrelsen
enrinrar om att man i samband med ändringarna i sjölagen övervägde att införa
promilleregel för onykterhet ombord på fartyg samt att departementschefen i
propositionen (1966: 145) bl. a. uttalade att det fanns starka skäl för att
avstå från en promilleregel på grund av de starkt skiftande förhållandena till
sjöss, vilka skulle kunna leda till en alltför onyanserad straffrättsskipning.

Styrelsen
anför att sjöpolisverksamheten efter 1967 har tillförts endast fyra båtar för
hela landet och att antalet båtar för niirvarande uppgår till fjorton. Av dessa
är en placerad i Luleå, sex i Stockholm och Stockholms skärgård, en i Nyköping,
en i Karlskrona, två i Göteborg och en i Lysekil. Därjämte finns en i Västerås
och en i Mariestad. Styrelsen framhåller att de begränsade resurserna medför
att stora sjöområden f. n. inte kan bli föremål för polisiär bevakning.

Enligt
rikspolisstyrelsens uppfattning har något väsentligt nytt inte tillkommit sedan
de nya bestämmelserna infördes i sjölagen s

I
avvaktan på ytterligare erfarenheter av den nya lagstiftningen och med
åberopande av vad som i övrigt anförts anser sig rikspolisstyrelsen f. n. icke
kuima tillstyrka motionen.

Enligt
Svenska sjöfolksförbundets mening torde möjlighet till övervakning ay en
eventuell lag på detta område vara, om inte obefintlig, så i varje fall mycket
starkt begränsad, och överträdelse skulle med all sannolikhet endast kunna
beivras då olycka inträffat inom svenskt territorialvatten och vederbörande
omedelbart kunde föras till läkare för blodprovs-undersökning eller att polis
omgående infann sig på platsen, I övrigt bör man enligt sjöfolksförbundets
förmenande ta i beaktande att sjöfarten är internationell och först få till
stånd internationella eller nordiska regler på detta område. En eventuell
lagstiftnig, som kan bedömas vara så svår att övervaka, att den endast i
undtantagsfall skulle äga tillämpning är icke tillrådlig och bidrar endast
till att urholka allmänhetens tilltro på lagar och förordningar, framhåller
förbundet.

Sjölagskommittén
har tidigare, fortsätter förbundet, i sitt arbete noggrant diskuterat frågan
och funnit det vara så svårt att praktiskt tillämpa en promilleregel att frågan
fått falla.

Enligt
förbundet torde i övrigt bestämmelserna i 325 § sjölagen tillfredsställa
motionärernas önskemål.

s. 9 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 9

Sveriges fartygsbefälsförening redovisar samma
uppfattning som sjöfolksförbundet.

Sjösäkerhetsrådet
finner att det i varje fall för en förutsebar framtid är ett önsketänkande att
en promilleregel skulle ha större preventiv effekt än nuvarande lagstiftning.
Övervakningsorganens resurser torde enligt rådet inte kunna ökas i sådan grad
att upptäcktsrisken för en person som i lindrigt berusat tillstånd framför en
fritidsbåt blir avsskräckande stor. Sjösäkerhetsrådet har tagit del av
Sjösportens samarbetsdelegations yttrande över motionen och instämmer i vad där
anföres om en vanlig situation för en fritidsbåtsbesättning vid tagande av
natthamn. Rådet anför att det finner det angeläget att det problem som
alkoholförtäring i samband med fritidsbåtstrafik innebär angrips
upplysningsvägen och att därvid inte bara båtföraren utan också passagerarna
görs medvetna om den olycksrisk som alkohol i blodet medför, dels genom att
omdömet nedsätts och risken för felhandlingar ökar, dels och kanske främst
genom att möjligheterna att överleva en vistelse i kallt vatten minskar.

Sjösäkerhetsrådet
har slutligen från den 1 januari 1971 insamlat uppgifter om fritidsbåtsolyckor
hos polisen, tullens kustbevakning, sjöfartsverket (lotsarna) och egna
distriktsombud (f. n. 8 st.) samt genom pressurklipp. Intill den 15 september
har ca 260 olyckor rapporterats med 83 dödsfall. I 17 av de 260 olyckorna har
det uppgivits att båtföraren varit akoholpåverkad. Nedan redovisas uppgifterna
i tabellform.

Antal

Olyckstyp

Personskador

Materielskador

5

fall
överbord

1
drunknad i varje

*)

3

»
»

inga

inga

3

grundstötning

inga

små till
inga

6

kollision

inga

högst 15
000 kr. i ett fall, i övrigt ringa.

") 2 fall båtar med
motor, 1 fall segelbåt, 2 fall roddbåtar

Utskottet

Genom beslut av 1967 års riksdag infördes i
sjölagen en bestämmelse om straff för onykterhet till sjöss. Bestämmelsen, som
är tillämplig på all sjöfart, innehåller till skillnad från trafikbrottslagens
rattfylleriregel inte någon s. k. promilleregel utan straffbarheten anknyts
endast till sådan onykterhet som manifesteras genom att den påverkade inte på
betryggande sätt kan fullgöra åligganden, som är av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss.

I
förevarande motion hemställs om utredning och därav föranledda förslag till
lagstiftning om promilleregler för personer i sjötrafik, vilka enligt sjölagen
kan ådömas särskild påföljd för onykerhet till sjöss.

Sjöfartsverket har i sitt
remissyttrande över motionen förklarat sig

s. 10 Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 10

dela motionärernas uppfattning, att frågan om
promilleregler inom sjöfarten bör utredas, och verket har såvitt gäller
fritidsbåtar ]pekat på att ett utredningsuppdrag torde kunna lämnas till den år
1970 tillsatta fritidsbåtutredningen.

Övriga remissorgan har bl. a. framhållit svårigheterna att
övervaka efterlevnaden av bestämmelser om promillegränser och ställer sig avvisande
till motionen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första
lagutskottet i utlåtanden vid såväl 1967 som 1970 års riksdagar anfört att en
generell promilleregel enligt utskottets mening inte var genomförbar. Utskottet
ansåg det emellertid inte uteslutet att spörsmålet kunde komma i ett annat läge
när utredningstekniken utvecklats mera och övervakningen genom sjöpolis
förstärkts. Behovet av en begränsad promilleregel, främst avsedd för personal
på passagerarfartyg i svensk kustfart och för förare av det växande antalet
snabbgående fritidsbåtar, kunde därför enligt utskottet vara förtjänt av att
utredas i lämpligt sammanhang. Vad utskottet sålunda anfört gav 1967 års
riksdag i skrivelse Kungl. Maj:t till känna.

Lagutskottet ansluter sig till den ståndpunkt första
lagutskottet intagit i frågan. Såvitt gäller fritidsbåtarna har
fritidsbåtutredningen bl. a. att överväga vilka ändringar i gällande
bestämmelser rörande trafiken med sådana båtar som behöver göras för att
tillgodose rimliga säkerhetsintressen. Enligt utskottets mening är det
lämpligt att också frågan om införande av promilleregler prövas därvid. I
likhet med sjöfartsverket föreslår därför utskottet att motionen såvitt avser
promilleregler vid trafik med fritidsbåtar överlämnas till nämnda utredning for
övervägande.

Beträffande annan sjöfart, för vilken behovet av
promilleregler enligt det ovan sagda bör utredas, förutsätter utskottet att
utredning sker i lämpligt sammanhang utan särskilt initiativ från riksdagens
sida.

På grund av
vad sålunda anförts hemställer utskottet

A. att riksdagen i
anledningen av motionen 1971: 25 i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhåller att motionen jämte detta betänkande

överlämnas till fritidsbåtutredningen för övervägande av frågan

om s. k.
promilleregler bör införas vid trafik med fritidsbåtar; samt

B. att
motionen i övrigt avslås.

Stockholm den 2 november 1971

På lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND

opaginerad Kontrollera mot PDF

LU 1971:17 II

Närvarande:
herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), fröken Anderson i Lerum (s),
herrar Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), fru Asbrink (s), herrar
Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson
(vpk), Olsson i Timrå (s), Enlund (fp), Söderström (m) och fru Nilsson i Sunne
(s).

N. o. Mauritzons Boktryckeri AB. Stockliolm 1971

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.