Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för makar att anta hustruns släktnamn, m. m.
1971 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:LU18, Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för makar att anta hustruns släktnamn, m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagutskottets
betänkande nr 18 år 1971 LU 1971:18
Nr 18
Lagutskottets
betänkande i anledning av motion om rätt för makar att anta hustruns släktnamn,
m. m.
I motionen 1971: 659 av herr Möller i Göteborg (fp)
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär antingen
tillsättandet äv en utredning eller omedelbart förslag angående
dels
rätt för makar att anta hustruns släktnamn såsom makarnas gemensamma,
dels
rätt för vårdnadshavare att genom änmälari låta barn i äktenskapet få anta
moderns släktnamn såsom ogift,
dels
ändrat förfarande för bibehållandet av flicknamn etc. vid äktenskapets
ingående.
Utskottet
har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hovrätt-och patent- och
registreringsverket. I anledning av motionen har till utskottet inkommit en
skrivelse från Fredrika-Bremer-förbundet.
Gällande
bestämmelser
I 6 § namnlagen den 11 oktober 1963 föreskrivs att
hustru vid vigseln förvärvar mannens släktnamn om hon inte dessförinnan till
pastor eller vigselförrättaren anmält att hon ämnar behålla det släktnamn hon
hade som ogift. Anmälningen må i stället avse annat släktnamn som tillkom
henne vid äktenskapets ingående, om namnmyndigheten- efter ansökan funnit
särskilda skäl föreligga att hon behåller detta namn. Om hustrun har behållit
henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon vidare under äktenskapet genOm'
anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.
Någon
motsvarande rättighet för mannen att efter anmälan kunna antaga hustruns
släktnamn föreligger inte. Önskar mnanen antaga hustruns släktnamn får frågan
prövas enligt 12 § namnlagen. Denna paragraf anknyter till bestämmelserna i
8-10 §§, vari föreskrivs att namnbyte får ske endast om det namn som
vederbörande bär ej är tillräckligt särskiljande eller eljest mindre tjänligt,
och vidare uppställs vissa krav i fråga om språklig form m. m. (8 och 9 §§).
Nytt namn får inte godkännas om det lätt kan förväxlas med annan tillkommande
släktnamn eller vissa andra kännetecken (10 §). Enligt 12 § äger
namnmyndigheten, om synnerliga skäl är därtill, bifalla ansökan otri släktnamn
trots att hinder föreligger enligt 8-10 §§. Ansökan skall göras skriftligen hos
namnmyndigheten, dvs. patent- och registreringsverket.
Riksdagen
1971. 8 saml. Nr 18
LU
1971:18 2
Slutligen må här nämnas att enligt 1 § namnlagen
barn i äktenskap vid födelsen förvärvar faderns släktnamn men må genom anmälan
hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, om rätten funnit
namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Har barnet fyllt arton år må det
vidare, om särskilda skäl är därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten
erhålla släktnamn som nyss sagts.
Motionen
I motionen hänvisas, inledningsvis till att
förevarande frågor var föremål för diskussion när riksdagen 1963 antog
namnlagen men att de då ej vann majoritetens stöd. Motionären framhåller att
sedan dess har könsrollsdebatten och den allmänna inställningen till frågan om
lika rättigheter för man och kvinna förändrats. Tiden är nu mogen för att som
huvudprincip anta en likaställning i namnhänseende för person som ingår
äktenskap. Enligt motionären skriver också patent- och registreringsverket i
sina petita för 1971/72 att en översyn av namnlagen bör komma till stånd under
dessplaneringsperiod 1970/71-1975/76.
Motionären
anför vidare bl. a. att den nuvarande regeln att endast kvinnan kan anta
medkontrahentens namn vid äktenskapets ingående är en ur likställighetssynpunkt
olämplig regel. Den har också nackdelar ur praktiska synpunkter. Kvinnans namn
kan vara mer särskiljande än mannens, men ändå kan hennes släktnamn inte genom
anmälan få bli makarnas gemensamma efternamn. Motionären hänvisar även. till
att-. Fredrika-Bremer-förbundet redan 1921 påpekade att det kunde förcr ligga
ett intresse för mannen att få'hustruns namn godkänt för sig och till att
förbundet 1960 i sitt remissvar över namnrättskommitténs förslag framhöll att
en sådan möjlighet skulle vara.i god.överensstämmelse med en av de vägledande
grundprinciperna i förslaget, nämligen att den enskildes namn i lika mån var;
ett; uttryck för hans personlighet som för samhörigheten med familjen, en
princip som givetvis,borde gälla.i lika hög grad oavsett namnet var mannens
eller kvinnans.
Även
själva förfarandet bör enligt.motionärens-mening ändras: I stället för att som
nu kvinnan måste göra anmälan för att få behålla, sitt. efternamn borde regeln
vara att;vardera parten behåller sitt efternamn, om inte gemensam anmälan görs
att endera efternamnet skall bli bådas;. gemensamma. Det förefaller motionären
rimligt att namngemenskap mellan makarna bara, uppkommer om de båda önskar det;
och. gör, vederbörlig anmälan. Det,bör kunna ske inte bara då äktenskapet
ingås:. utan också senare.
Avslutningsvis
anförs i motionen att namnrättskommittén hade föreslagit att »barn i äktenskap
må, ef ter anmälan antaga, moderns släkt--namn såsom ogift» men att denna
bestärnmelse inte medtogs i propositionen. Enligt motionärens mening kan det
vara mycket angeläget.
LU 1971:18 3
i
fall då mannen t. ex. av yrkesskäl definitivt önskar bibehålla sitt namn, att
makarna får rätt att gemensamt besluta att ge barnet moderns släktnamn såsom
ogift, ett namn som kan vara vida mer särskiljande än. mannens. Motionären
anser att den alltmer omfattande likaprincipen i könsrollshänseende och den
nuvarande huvudmålsättningen att i olika sammanhang låta kontrahenterna i ett
äktenskap gemensamt få bestämma i olika angelägenheter gör förslaget ännu mer
slagkraftigt än då frågan behandlades för åtta år sedan.
Förarbetena
till namn!agen
I propositionen med förslag till namnlag m. m.
(prop. 1963: 37) anförde föredragande departementschefen, statsrådet Kling, i
anslutning till 12 § i förslaget bl. a. följande.
Såsom (namnlags-) kommittén påvisat kan det i
särskilda fall föreligga starka skäl att tillåta namnbyte även om de sålunda (i
8-11 §§) stadgade villkoren ej är uppfyllda. I undantagsfall kan det vara
befogat exempelvis att en man förvärvar sin hustrus namn, att en person som
under lång tid faktiskt burit ett visst namn får formell rätt att bära namnet
eller att en person förvärvar ett namn som tidigare burits i hans släkt. Ett
annat exempel är att en person har begått brottslig gärning, som fått stor
publicitet, och behöver ändra namn för att efter utståndet straff kunna återgå
till ett normalt liv i samhället. I likhet med kommittén vill jag förorda, att
en regel upptages, som ger möjlighet till namnförvärv i sådana och liknande
situationer då synnerliga skäl kan åberopas. Undantagsvis kan det också vara
rimligt att tillåta utlänning, t. ex. politisk flykting, rätt till namnbyte
även om han ej vistats här så länge, att bosättningstillstånd kunnat beviljas
honom. Det bör sålunda medges, att ansökan om. namnförvärv upptages även i
andra fall än som avses i 8 och 11 §§, och ej heller bestämmelserna i 9 och 10
§§ om namnets språkliga utformning m. m. och om förväxlingsrisk bör vara absolut
bindande. Om undantagsregeln, såsom jag förutsätter, tillämpas mycket
restriktivt, behöver man ej befara att den får menlig inverkan på namnskicket
eller på namnskyddet.
I anledning av propositionen väcktes motioner (I:
587 och II: 721), vari hemställdes om sådan ändring av 6 § i
förslaget att mannen berättigades förvärva hustruns släktnamn som ogift, om
makarna var ense om att bära detta namn och anmälan skedde före vigseln till
namnmyndigheten.
Första
lagutskottet anförde i utlåtande (1963: 31) rörande 6 § bl. a. följande.
Till stöd för förslaget, att det bör underlättas
för makar att antaga hustruns släktnamn såsom makarnas gemensamma, har i
motionerna åberopats önskemålet om namngemenskap inom familjen samt den begränsade
tillgången på nya släktnamn. De sålunda anförda skälen måste anses
beaktansvärda. Härtill kommer att det från principiell synpunkt är starkt
tilltalande att söka uppnå likställighet mellan makar även i namn-
1*
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 18
LU
1971:18 4
rättsligt
hänseende. Utskottet vill därför instämma i det syfte som uppbär förevarande
motionsyrkande. Med anledning härav har utskottet grundligt övervägt olika
möjligheter att genom ändring i de genom propositionen föreslagna reglerna
förverkliga nämnda syfte. Härvid har betydande svårigheter av framför allt
systematisk och lagteknisk natur yppat sig. Det synes därför lämpligt att
förutsättningarna för den önskade ändringen klarlägges genom särskild
utredning.
Under hänvisning till det anförda tillstyrkte
utskottet - med avstyrkande av motionerna i motsvarande mån - propositionen i
denna del samt förordade en utredning av förutsättningarna för sådan ändring i
namnlagen att makar genom anmälningsförfarande kunde såsom gemensamt släktnamn
antaga hustruns namn som ogift.
I
en till utlåtandet fogad reservation i denna del anfördes bl. a. följande.
Enligt förslaget föreligger möjlighet för mannen
att efter ansökan hos namnmyndigheten jämlikt 12 § förvärva hustruns släktnamn.
Ansökningsförfarandet medför att namnbyten av denna art kan förekomma endast
om beaktansvärda skäl talar därför. Härigenom erhålles en värdefull garanti
för att de allmänna och enskilda intressen som är förknippade med
namnstabiliteten och namnskyddet ej utan tillräcklig anledning får stå
tillbaka. Inom ramen för den angivna ordningen torde finnas utrymme för att i
erforderlig mån tillgodose de synpunkter på namngemenskapen inom familjen och
på hushållningen med nya släktnamn, som motionärerna anfört.
För
ett system som medger mannen att anmälningsvis få förvärva hustruns namn kan
givetvis anföras, att det skulle medföra större likställighet mellan mannen
och hustrun i namnrättsligt hänseende. Det ligger emellertid i sakens natur
att av praktiska skäl dylika mera formella likställighetssynpunkter får
tillmätas begränsad vikt inom ett namnskick som på traditionell grund låter
mannens namn normalt bestämma familjens.
Utskottet
har vid övervägande av nu berörda spörsmål stannat för den uppfattningen att
tillräckliga skäl ej föreligger för att införa en möjlighet för mannen att utan
prövning från namnmyndighetens sida förvärva hustruns släktnamn.
Reservanternas hemställan, som i enlighet med det
anförda innebar bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna del, bifölls av
riksdagen.
I anslutning till 12 § i förslaget anförde
utskottet bl. a. att det delade departementschefens uppfattning att
undantagsregeln borde tillämpas mycket restriktivt men förutsatte att den
rekommenderade restriktiviteten inte fick innebära att namnmyndigheten i
tillämpningen intog en allmänt negativ hållning till namnbyten med stöd av
undantagsregeln utan endast att kraven på motivering för sådana namnbyten
skulle ställas relativt högt. Vad angår det fall att makar gemensamt önskar bära
hustruns namn framhöll utskottet, att det syntes uppenbart att den på
familjesam-
LU
1971:18 5
hörigheten
grundade anknytning till hustrunamnet, som mannen kunde åberopa, måste
tillerkännas den största betydelse. Om i övrigt beaktansvärda skäl för mannens
namnbyte kunde anföras och namnbytet ej kunde antas lända till märkbart förfång
för annan, torde det enligt utskottet kunna förutsättas att ansökan enligt 12 §
skulle komma att bifallas. 1 denna del följde riksdagen utskottet.
Även 1 § i förslaget blev föremål för
ändringsyrkanden. I ovannämnda motioner hemställdes sålunda om sådan ändring i
1 § tredje stycket att inomäktenskapligt barn, som ej fyllt aderton år, gavs
rätt att genom anmälan till pastor anta det släktnamn modern hade som ogift
under förutsättning att modern alltjämt bar detta namn och att föräldrarna var
ense om barnets namn.
Utskottet anförde i denna
del följande.
Förslaget till namnlag innebär ökade möjligheter
för barn i äktenskap att förvärva sin moders flicknamn. När det gäller namnbyte
för barn som ej fyllt aderton år har i detta och i flertalet likartade fall
ansetts lämpligt att låta domstol pröva, huruvida bytet är förenligt med
barnets bästa. Domstolens prövning är avsedd att tjäna som en spärr mot
namnbyten, vilka från barnets eller familjens synpunkt är olämpliga. Bland
annat skall tillses, att syskon normalt erhåller samma släktnamn.
I
de av motionärerna åsyftade fallen, alltså då barnets moder bär sitt flicknamn
samt hon och barnets fader är ense om att barnet bör ha moderns namn, torde
självfallet föräldrarnas bedömning av namnfrågan sällan strida mot barnets och
familjens verkliga intressen. Det kan därför enligt utskottets mening med
hänsyn till domstolsprövningens ändamål förutsättas, att domstolen i dylika
fall blott undantagsvis och då på särskilda grunder kan finna namnbytet icke
förenligt med barnets bästa. Prövningen torde sålunda få ungefär samma
begränsade innebörd som då rätten enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken prövar
överenskommelse i vårdnadsfråga. Vid angivna förhållanden torde inhämtandet av
rättens medgivande till namnbytet ej behöva förorsaka nämnvärd omgång eller
kostnad för barnets föräldrar eller märkbar ökning av domstolarnas arbetsbörda.
En
prövning efter dessa linjer kan tyckas onödig i flertalet fall och det kan
därför te sig tilltalande att i enlighet med motionärernas förslag låta kravet
på rättens medgivande utgå, Emellertid får ej förbises, att föräldrarnas
beslut om barns namn ibland kan ha tillkommit på sådant sätt att det blivit
mindre väl överlagt. Sålunda torde en namnfråga av hithörande slag kunna bli
särskilt aktuell vid slitningar eller skilsmässa mellan föräldrarna. Risk
föreligger då för att föräldrarna handlar i affekt och icke tillräckligt
uppmärksammar, att namnfrågan bör lösas på ett sätt som barnet, även när det
blivit vuxet, kan godtaga. I sådana fall torde den bedömning från utomståendes
sida, som domstolsförfarandet medför, fylla en nyttig funktion i barnets
intresse och även i viss mån främja namnstabiliteten. Det må i detta
sammanhang erinras om att de föreslagna reglerna om förfarandet inför domstol
inbegriper möjlighet att höra barnet i namnfrågan, om det fyllt tolv år.
Barnets därvid uttalade öns-
LU 1971:18 6
kan
bör tillmätas ökande betydelse allt efter som barnet når större mognad och
närmar sig adertonårsåldern, vid vilken barnet enligt förslaget själv får
avgöra om det önskar byta namn. Motsvarande möjlighet att i en efter åldern och
övriga omständigheter lämpad utsträckning beakta barnets mening torde ej utan
vanskligheter kunna infogas i anmälningsförfarandet hos pastor.
Under hänvisning till det anförda hemställde
utskottet att riksdagen måtte - med avslag på motionsyrkandena - anta den i
propositionen föreslagna lydelsen av 1 §.
I
en till utlåtandet fogad reservation i denna del anfördes bl. a. följande.
Enligt utskottets uppfattning kan det förutsättas
att i de fall då barnets moder behållit sitt flicknamn och då föräldrarna
gemensamt har vårdnaden om barnet och är ense om att barnet bör ha moderns
namn som ogift, föräldrarnas bedömning av namnfrågan ej strider mot barnets bästa
och ej heller mot familjens verkliga intressen. I allmänhet träffar föräldrar
avgöranden i frågor som ingår i utövandet av vårdnaden om barnet utan att
deras ståndpunktstaganden underkastas myndighets prövning och detta oaktat
avgörandena kan vara av synnerlig vikt för barnet. I detta hänseende må
allenast nämnas att det tillkommer föräldrar att självständigt bestämma om
barnets uppfostran och utbildning. Jämväl lämnande av samtycke till giftermål
tillkommer i vissa fall vårdnadshavare. Enligt utskottets förmenande synes det
sålunda, såväl med hänsyn till sakens beskaffenhet i och för sig som med
beaktande av vad i övrigt gäller om utövandet av vårdnaden om barn, opåkallat
att i sådana fall som ovan sagts kräva rättens prövning. Ej heller synes ett
avstående från sådan prövning i förhållande till det framlagda förslaget
innebära något eftersättande av namnstabiliteten. Genom ett rent anmälningsförfarande
i fall som nu åsyftas skulle den enskilde besparas besvär och kostnader och
även domstolarnas sysslande med ärenden av förevarande art icke oväsentligt
nedbringas.
Reservanterna tillstyrkte under hänvisning till det
anförda motionsyrkandena. Riksdagen biföll dock utskottsmajoritetens
hemställan.
1967
års riksdag
Vid 1967 års riksdag väcktes två motioner (I: 612
och II: 776) vari hemställdes att riksdagen för sin del
skulle besluta om sådan ändring i namnlagen att makar som önskade anta hustruns
namn som ogift gavs större möjlighet härtill.
I
remissyttrande över motionerna uttalade patent- och registreringsverket att
namnmyndigheten, med beaktande av de synpunkter som 1963 anförts av första lagutskottet,
i något större omfattning än tidigare godkänt hustruns namn som ogift för
makar. Såsom namnmyndigheten tillämpade namnlagen fanns enligt yttrandet visst
utrymme för makar att övergå till mer särskiljande hustrunamn, om skälen ansågs
LU
1971:18 7
tillräckligt starka och annans namnrätt inte led intrång
eller mannens skäl var så starka att intrånget fick tålas. I yttrandet
framhölls också att verket under de tre år som förflutit sedan namnlagen trädde
i kraft vunnit vissa erfarenheter av lagens verkningar, som tydde på att en allmän
översyn av lagen så småningom kunde behövas. Vid lämpligt tillfälle, sedan
ytterligare erfarenheter samlats, avsåg verket att ta initiativ härtill.
Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (ILU 1967: 29), att motionerna - med hänsyn till av patent-
och registreringsverket anförda förhållanden och till den korta tid som förflutit
sedan frågan senast prövades av riksdagen - inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Remissyttrandena
Svea hovrätt och
Fredrika-Bremer-förbundet tillstyrker att namnlagen blir föremål för en
översyn medan patent- och registreringsverket anser att en översyn bör anstå
till dess ytterligare erfarenheter erhållits.
Svea hovrätt framhåller att det
inom familjerättens område under de senaste åren tillkommit nya lagar.
Ytterligare lagstiftningsåtgärder inom detta område kan beräknas komma att
vidtagas inom en icke alltför avlägsen framtid. Det synes hovrätten lämpligt
att i anslutning till dessa åtgärder utredning verkställs i av motionären
begärda hänseenden, eventuellt i samband med en allmän översyn av namnlagen.
Patent- och registreringsverket anför att erfarenheterna
från tillämpning av lagen ger vid handen att de som skall ingå äktenskap
stundom önskar som gemensamt släktnamn få bära hustruns namn som ogift, om
detta är mer särskiljande än mannens namn, Att sådana önskemål tillgodoses i
den mån namnskyddsintressen icke lägger hinder i vägen är i överensstämmelse
med ett av namnlagens syften, nämligen att underlätta utbytet av allmänt
förekommande namn, särskilt vissa sonnamn, mot mer särskiljande släktnamn.
Frågan bör emellertid även bedömas med hänsyn till den ensamrätt till särskiljande
släktnamn, som man velat åstadkomma genom namnlagen, och med hänsyn till det
allmänna intresset av namnstabilitet som namnlagen också åsyftar att tillgodose.
Till motionärens önskemål kan därför enligt patentverket inte tas ställning
förrän efter en allsidig utredning. I samband med en sådan utredning kan också
de övriga förslag som motionären fört fram övervägas. Patentverket har under
den korta tid lagen varit i tillämpning samlat vissa erfarenheter, som tyder på
att en översyn av namnlagstiftningen kan behöva företagas. Verket anser dock
att erfarenheterna ännu icke är tillräckliga för att tiden skall vara inne att
nu påbörja en sådan översyn.
Fredrika-Bremer-förbundet
stöder motionsyrkandet att mannen skall
LU
1971:18 g
kunna
anta hustruns släktnamn. Beträffande frågan om ändrat förfarande vid antagande
av hustruns resp. mannens släktnamn framhåller förbundet följande. Om den nu
pågående utredningen av familjelagstiftningen resulterar i att den framtida
lagstiftningen, såsom förespeglats, kommer att bygga på principen om
likställighet mellan äktenskap och andra former av samlevnad, bör, enligt
förbundets uppfattning, huvudregeln ej längre vara att båda parter i ett äktenskap
automatiskt skall få gemensamt namn. Parterna bör i stället vid äktenskapets
ingående gemensamt göra anmälan om att enderas efternamn skall bli bådas gemensamma.
Önskar de emellertid behålla var och en sitt efternamn, skall även om detta
gemensam anmälan göras. Vad angår förslaget att inom-äktenskapligt barn bör äga
rätt att utan särskild prövning förvärva moderns flicknamn hänvisar förbundet
till att förbundet i sitt remissutlå-ande över namnrättskommitténs förslag
tillstyrkte kommitténs förslag härutinnan, dock med den begränsningen att
barnets rätt till namnbyte skulle vara beroende av om modern själv bibehållit
sitt släktnamn vid äktenskapets ingående. Förbundet intar fortfarande samma
principiella ståndpunkt i förevarande fråga.
Förbundet
framhåller avslutningsvis att de ändringar som föreslås i föreliggande motion
enligt förbundets åsikt är i hög grad i överensstämmelse med den syn på
äktenskapet som en form av frivillig samlevnad mellan självständiga personer,
som kommer till uttryck i direktiven till familjelagssakkunniga, vilka direktiv
förbundet hälsat med största tillfredsställelse. Även om namnrättsfrågan
måhända ej tillhör de områden där könsdiskrimineringen får de allvarligaste
verkningarna, är den emellertid av så stor psykologisk och principiell
betydelse för genomförandet av jämställdhet mellan könen att den inte får
negligeras. Förbundet vill därför livligt tillstyrka att en revision av
namnlagen sker enligt de riktlinjer som dragits upp i motionen.
Utskottet
I detta utlåtande behandlas namnlagens regler om
förvärv av släktnamn vid ingående av äktenskap och inomäktenskapliga barns
rätt att anta moderns släktnamn.
Hustru
förvärvar enligt 6 § vid vigseln automatiskt mannens släktnamn. Önskar hon i
stället behålla ett tidigare släktnamn skall hon före vigseln göra anmälan
därom till pastor i lysningsförsamlingen eller fiil vigselförrättare. Någon
rätt för mannen att vid vigseln erhålla hustruns släktnamn finns inte. Önskar
mannen anta hustruns släktnam får han i stället ansöka därom hos
namnmyndigheten som enligt 12 § kan bifalla ansökningen under förutsättning
att synnerliga skäl finns därtill. Barn i äktenskap förvärvar enligt 1 § vid
födseln faderns släktnamn. Föräldrarna kan därefter, om barnet ej fyllt 18 år,
genom anmälan hos
LU 1971:18 9
pastor
låta barnet anta det släktnamn som modern hade som ogift. En förutsättning
härför är dock att domstol först funnit namnbytet vara förenligt med barnets
bästa.
I
motionen framhålls att sedan namnlagen år 1963 antogs av riksdagen har den
allmänna inställningen till frågan om lika rättigheter för man och kvinna
förändrats. Enligt motionären är tiden nu mogen för att i namnlagen införa som
huvudprincip en likställighet i namnhänseende parter som ingår äktenskap.
Makar bör således få möjlighet att anta hustruns släktnamn såsom makarnas
gemensamma namn. I samband med en sådan lagändring bör enligt motionären
själva namnbytesförfarandet ändras så att vardera parten vid vigseln behåller
sitt släktnamn om inte gemensam anmälan görs att endera av parternas släktnamn
skall bli deras gemensamma namn. Motionären anser vidare att den ovan beskrivna
skyldigheten att inhämta domstols förklaring att inom-äktenskapligt barns
namnbyte är förenligt med barnets bästa bör slopas. Motionären yrkar med hänsyn
till det anförda att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära en utredning eller
omedelbart förslag till lagändring rörande de av honom påtalade spörsmålen.
Redan
när namnlagen antogs år 1963 fanns inom riksdagen en opinion för vidgade
möjligheter för mannen att anta hustruns släktnamn. Såsom framgår av den
föregående redogörelsen förordade sålunda första lagutskottets majoritet en
utredning av förutsättningarna för sådan ändring i namnlagen att makar genom anmälningsförfarande
kunde såsom gemensamt släktnamn anta hustruns namn som ogift. Utskottets hemställan
härom vann dock inte riksdagens bifall. I anslutning till den speciella
undantagsregeln i 12 § förklarade sig första lagutskottet dela departementschefens
uppfattning att bestämmelsen borde tillämpas mycket restriktivt. Utskottet
förusatte dock att restriktiviteten inte fick innebära att namnmyndigheten i
tillämpningen intog en allmänt negativ hållning till namnbyten med stöd av
undantagsregeln utan endast att kraven på motivering för sådana namnbyten
skulle ställas relativt högt. Vad angår det fall alt makar gemensamt önskade
bära hustruns namn framhöll utskottet, att det syntes uppenbart att den på
familjesamhörigheten grundade anknytning till hustrunamnet, som mannen kunde
åberopa, måste tillerkännas den största betydelse. Om i övrigt beaktansvärda
skäl för mannens namnbyte kunde anföras och bytet ej kunde antas lända till
märkbart förfång för annan, torde det enligt utskottet kunna förutsättas att
ansökan enligt 12 § skulle komma att bifallas. Utskottets utlåtande i denna
del godkändes av riksdagen.
Frågan
om mannens rätt att anta hustruns släktnamn blev ånyo föremål för riksdagens
behandling år 1967 i anledning av motioner med yrkanden att makar som önskade
anta hustruns namn som ogift skulle ges större möjlighet härtill. I
remissyttrande över motionerna anförde patent-och registreringsverket att
namnmyndigheten, med beaktande av de syn-
LU
1971:18 10
punkter
som år 1963 anförts av första lagutskottet, i något större omfattning än
tidigare godkänt hustruns namn som ogift för makar. I yttrandet framhölls
också att verket under de tre år som förflutit sedan namnlagen trädde i kraft
vunnit vissa erfarenheter av lagens verkningar, som tydde på att en allmän
översyn av lagen så småningom kunde behövas. Vid lämpligt tillfälle, sedan
ytterligare erfarenheter samlats, avsåg verket att ta initiativ härtill.
Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande att
motionerna - med hänsyn till av patent- och registreringsverket anförda
förhållanden och till den korta tid som förflutit sedan frågan senast prövades
av riksdagen - inte måtte, föranleda någon riksdagens åtgävd.
Namnlagen
har nu varit i kraft i nästan sju år. Under denna tid har inom familjerättens
område tillkommit flera nya lagar. Samtidigt har inom samhället utvecklingen
gått mot en ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Ar 1970 har vidare
tillkallats sakkunniga för att företa en allmän översyn av den
familjerättsliga lagstiftningen. I direktiven till familjelagssakkunniga
anförs bl. a. att åtskilligt i gällande äktenskapslagstiftning redan nu ter
sig föråldrat. Det finns på flera punkter siora spänningar mellan de
värderingar som lagstiftningen bygger på och den syn på rollfördelningen mellan
makarna i ett äktenskap och på familjebanden som omfattas av växande grupper
av vårt folk. Enligt direktiven finns det ingen anledning att avstå från att
använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instrument
i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för
sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan
män och kvinnor är en realitet. Riksdagens uttalanden år 1963 (jfr s. 4), att
det ligger i sakens natur att av praktiska skäl mera formella
likställighetssynpunkter får tillmätas begränsad vikt inom ett namnskick som på
traditionell grund låter mannens namn normalt bestämma familjens, ter sig
förlegade mot bakgrund av vad som sålunda anförts i direktiven. Utvecklingen på
området har således skett snabbt. Enligt utskottets mening är från
familjerättslig synpunkt reglerna om mannens rätt att förvärva hustruns
släktnamn nu i behov av en modernisering. I sammanhanget bör också beaktas,
att släktnamnet genom den ökade användningen av personnummer har fått minskad
betydelse för samhällets behov av att kunna identifiera medborgarna.
Med
hänsyn till det anförda anser utskottet att reglerna om makars rätt att anta
endera partens släktnamn bör överses. En översyn av namnlagens regler bör dock
inte begränsas härtill utan den bör omfatta hela namnlagen. Utskottet finner
därför inte erforderligt att nu göra något särskilt uttalande i de av
motionären påtalade spörsmålen om ändrat förfarande vid makars antagande av
släktnamn samt huruvida domstols prövning av frågan om barns namnbyte, är
förenligt med. barnets bästa skall bibehållas. Den av utskottet förordade,
översynen bör ske i lämp-
LU 1971:18 11
ligt
sammanhang och påbörjas inom en nära framtid. Utskottet erinrar om att patent-
och registreringsverket år 1967 förklarade sig skola ta initiativ till en
översyn av lagen vid lämpligt tillfälle sedan ytterligare erfarenheter samlats
och till att verket i sina petita för budgetåret 1971/72 anfört att namnlagen
bör bli föremål för översyn under verkets planeringsperiod 1970/71-1975/76. Vad
utskottet anfört bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom. Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av motionen 1971: 659 ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört angående en översyn av namnlagen.
Stockholm
den 10 november 1971
På
lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND
Närvarande:
herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), fröken Anderson i Lerum (s),
herrar Lidgard (m)*, Hammarberg (s), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m),
Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i
Timrå (s), Enlund (fp)*, fru Nilsson i Sunne (s) och herr Olsson i Sundsvall
(c).
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
ESSELTE
TRYCK, STOCKHOLM 1971 T18J06
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.