Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bestämmelserna om existensminimum
1971 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:LU19, Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bestämmelserna om existensminimum
Dokumentets text
Lagutskottets
betänkande nr 19 år 1971 LU 1971:19
Nr 19
Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn
av bestämmelserna om existensminimum.
1 motionen 1971:655 av fru Gradin
och herr Jadestig (båda s) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl,
Maj:t begären översyn av
a)
reglerna om
existensminimum i uppbörds- och utsökningsförfatt-ningarna i syfte att fä till
stånd en sådan samordning av reglerna, att de i motionen påtalade
konsekvenserna av nuvarande regler inte uppstår;
b)
de bestämmelser
som gäller för riksskatteverkets verksamhet så att större hänsyn än hittills
kommer att tas till de sociala aspekterna vid bestämmande av beloppen och
reglerna för existensminimum vid införsel i lön.
Utskottet har inhämtat utlåtande över motionen frän
socialstyrelsen, riksskatteverket, länsstyrelsen i Stockholms län och
exekutionsväsendets organisationsnämnd. På begäran av utskottet har yttranden
därjämte avgivits av Föreningen Sveriges fögderichefer, Föreningen Sveriges
kronofogdar och Sveriges social tjänstemannaförbund.
Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från
de lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna i länet.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om förbehållsbelopp
finns dels i skattelagstiftningen, dels i utsökningslagstiftningen.
Bestämmelser om existensminimum i skattelagstiftningen
finns intagna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370), KL, 9§ 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt (1947:576) och 41 § 2 mom.
uppbördsförordningen (1953:272), UF, samt i anvisningarna till 50 § KL och 41 §
UF. Vid taxering beslutar taxeringsmyndigheterna enligt bestämmelserna i KL om
extra avdrag i existensminimifallen. Bestämmelserna i UF tillämpas vid
skatteavdrag för preliminär A-skatt och kvarstående skatt och det är den lokala
skattemyndigheten som be.slutar i frågan om vad som skall förbehållas den
skattskyldige och som således inte får drabbas av skatteavdrag. Detta beslut
överlämnas till taxeringsnämnden, som enligt 1. sjunde stycket av
anvisningarna till 50 § KL har att följa beslutet, såvida icke nya
omständigheter framkommit.
Den grundläggande regeln om extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga vid inkomsttaxeringen är intagen i 50 § 2 mom. KL. Enligt 9 § 2
mom.
1 KiksctaKcn 1971. 8 samt. Nr 19
LU 1971:19 2
förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande
regler även vid taxering till sådan skatt.
Enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL äger taxeringsnämnd
eller, om bl. a. besvär anförts, skatterätt medge ett - utöver kommunalt
grundavdrag - extra avdrag med högst 6 000 kr. i fråga om skattskyldig vars
skatteförmåga under beskattningsåret varit "väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet". I regel avvägs avdraget i
dessa fall med utgångspunkt i de särskilda kostnader som varit förenade med den
omständighet som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.
Enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kan extra avdrag med
högst samma belopp, 6 000 kr., också beviljas skattskyldig, vars "inkomst,
efter avdrag av därå belöpande skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed
jämförlig omständighet understigit vad han kan anses hava behövt till
underhäll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum)".
Beträffande skattskyldig med oförsörjda barn må dock avdraget för varje sådant
barn ökas med högst I 500 kr.
Beträffande folkpensionärer gäller en särskild
presumtionsregel. Om pensionärens inkomst helt eller till huvudsaklig del
utgjorts av folkpension, skall han enligt uttrycklig regel i 50 § 2 mom.
fjärde stycket -därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder -
anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar till extra avdrag
enligt andra Stycket, Avsikten med denna regel är bl. a. att den som för sin
försörjning varit helt beroende av folkpension inte skall behöva betala skatt.
Riksskatteverket fastställer grunder för beräkning av avdrag för nedsatt
skatteförmåga enligt detta stycke.
Anvisningarna till 50 § KL innehåller närmare föreskrifter
angående avdragets bestämmande i vissa fall, varvid detaljreglerna om
existensminimum tar det största utrymmet. 1 åttonde stycket i punkt 1 av
nämnda anvisningar föreskrives att om den skattskyldige inte haft högre inkomst
än det för honom beräknade existensminimibeloppet och detta befunnits bero av
förhållande, som sägs i 50 § 2 mom. tredje stycket, avdrag för nedsatt
skatteförmåga bör medges med så stort belopp, dock högst med belopp som i
nämnda lagrum sägs, att den skattskyldige inte påförs beskattningsbar inkomst.
Genom lag (1971:256) om ändring i KL har i nämnda stycke tillagts en
bestämmelse som avser att lösa det tekniska tillvägagångssättet vid beräkningen
av det extra avdraget, om den skattskyldige samtidigt är berättigad till
skattereduktion - högst 1 800 kronor - enligt 2 § 4 mom. UF. I sådant fall
skall det extra avdraget beräknas med beaktande härav. Detta innebär alltså att
det extra avdraget för skattskyldig som är berättigad till skattereduktion inte
i något fall
LU 1971:19 3
skall beräknas till större belopp än att rätten till
skattereduktion kan utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.
För att befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag
för preliminär skatt skall kunna beviljas kräves jämlikt 41 § 2 mom. UF att den
skattskyldiges inkomst understiger existensminimum. Nedsättning av skatteavdrag
må dock icke beviljas annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad
arbetslöshet, stor försönningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet.
Befrielse från skatteavdrag kan således icke medgivas enbart av den anledningen
att inkomsten är låg. Enligt 41 § 2 mom. andra stycket skall det belopp, som
motsvarar den skattskyldiges existensminimum, beräknas med ledning dels av
bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda
paragraf om avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,
dels ock av de normalbelopp för existensminimum, som fastställs jämlikt nämnda
lagrum (se nedan).
Beträffande kvarstående skatt gäller att befrielse från
eller nedsättning av skatteavdrag för sådan skatt kan medges även om nedsatt
arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller
annan därmed jämförlig omständighet -icke föreligger (se andra stycket av
anvisningarna till 41 § UF).
Enligt 30 § uppbördskungörelsen (1967:626) skall lokala
skattemyndigheten då ansökan om existensminimum helt eller delvis bifallits
underrätta kronofogdemyndigheten om beslutet. Denna bestämmelse har tillkommit
för att uppnå viss samordning i fråga om förbehållsbelopp. Har
skattemyndigheten beviljat förbehållsbelopp är arbetsgivaren enligt 35 § i
nämnda kungörelse skyldig att betala till den skattskyldige vad som innehållits
för mycket, om beloppet ej redan betalats in till statsverket.
Riksskatteverket (tidigare centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden, CFU) fastställer årligen normalbelopp för
olika delar av landet att i det särskilda fallet tjäna till ledning vid
bestämmandet av existensminimum enligt 50 § 2 mom. KL och 41 § 2 mom UF. (Jfr
1. andra stycket av anvisningarna till 50 § KL samt instruktionen för
riksskatteverket, 1970:752). Summan av grundavdrag och gällande maximibelopp
för avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga utgör den ram, inom vilket
verket har att fastställa normalbeloppen.
Vid avdrag för preliminär A-skatI är de lokala
skattemyndigheterna inte bundna av normalbeloppen utan dessa kan efter
utredning i det enskilda fallet överskridas. Existensminimibeloppet får dock
inte överstiga det s. k. taket, dvs. i regel summan av grundavdrag och det
högsta extra avdrag som kan beviljas vid taxering. Som exempel kan nämnas att
för ensamstående utan barn är "taket" 10 500 kr. (grundavdrag 4 500
kr. + högsta extra avdrag 6 000 kr.). "Taket" höjdes väsentligt genom
1970 års skattereform och utgjorde tidigare för ensamstående utan barn 8 250
LU 1971:19 4
kr. (2 250 -I- 6 000). Gränsen för extra avdrag höjdes år
1968 efter förslag av CFU från 4 500 till 6 000 kr. Därvid gjordes det
uttalandet att höjningen fick anses tillräcklig för att under de närmaste åren
tillgodose CFU:s behov av höjning av normalbeloppen för existensminimum (prop.
1968:144 s. 15). Som nämnts må det extra avdraget ökas med 1 500 kr. för varie
barn (före år 1971 var beloppet 1 000 kr.). 1 prop. 1970:70 s. 89 uttalades att
höjningen fick ses som ett led i stärkandet av barnfamiljernas ställning. Det
må i sammanhanget nämnas att Kommunförbundets rekommendation vid interkommunal
socialhjälp lyder på 150 kr. för varje barn och månad, dvs. 1 800 kr. för år.
Fastställandet av normalbeloppen föregås regelmässigt av
att uppgifter inhämtas från statistiska centralbyrån om kostnadsutvecklingen
och från sociala myndigheter om socialvårdspraxis. Från Svenska kommunförbundet
inhämtas uppgifter om dess rekommendation angående interkommunal ersättning
för utgiven socialhjälp. Remissyttranden inhämtas vidare från socialstyrelsen
och samthga länsstyrelser, vilka i sin tur inhämtar yttranden från de lokala
skattemyndigheterna.
Enligt Vad riksskatteverket uppgivit uppgick antalet
beslut om existensminimum i riket år 1970 till cirka 1 800 i vad avser
preliminär skatt och cirka 13 800 i vad avser kvarstående skatt.
1 utsökningslagstiftningen finns bestämmelser om
existensminimum (beneficium) i införsellagen (1968:621), utsökningslagen
(1877:31 s. 1) och lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.
Enligt 10 § införsellagen bestämmer utmätningsmannen dels
hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbelopp),
dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens
behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan, vilken vid
införsel njuter lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne
(förbehållsbelopp). Enligt förarbetena till bestämmelsen (lagberedningens
betänkande Utsökningsrätt IM, SOU 1964:57 s. 138 och prop. 1968:130 s, 100) bör
förbehällsbelopp fastställas i varje införselmål efter erforderlig utredning i
fråga om gäldenärens behov. Beloppet bör bestämmas "på ett tidsenligt sätt
men kan naturligtvis inte sältas så högt". Enligt 12 § första stycket
skall beslut om införsel ändras om anledning förekommer till det. I 14 §
föreskrivs att införsel för underhållsbidrag har företräde framför
skatteavdrag. Vid annan införsel har skatteavdraget företräde. Är fråga om
införsel för olika slags fordringar, har de enligt 15 § gruppvis företräde i
den ordning vari de upptagits i 1 §, nämligen 1. underhållsbidrag enligt
giftermålsbalken eller föräldrabalken, 2. kommunala bidragsfordringar, 3.
skatter och allmänna avgifter samt 4. böter och viten.
Eör utmätning i innestående avlöning finns bestämmelser i
67 b § ut.sökningslagen (tillagd genom 1968:623). Löneutmätning får ej mot
gäldenärens bestridande ske längre tid än tre - undantagsvis sex
LU 1971:19 5
månader under ett och samma kalenderår. Enligt 67 b § får
endast utmätas belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens
och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhällsskyldighet som
i övrigt åvilar honom. Innebörden härav sägs i förarbetena (prop. 1968:130 s.
107) vara att gäldenären vid löneutmätning skall förbehållas ett beneficium som
är avsevärt större än motsvarande vid införsel. I samma paragraf punkt 7
föreskrivs att skatteavdrag har företräde framför utmätning. Enligt 17 §
införsellagen går vidare införsel före utmätning. Införsel för fordran på böter
och viten skall dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för
annan fordran.
Av de angivna bestämmelserna om företräde mellan olika
avdrag framgår att följande översiktliga företrädesordning gäller mellan
införsel, skatteavdrag och utmätning.
1
införsel för
underhållsbidrag,
2
skatteavdrag
(preliminär A-skatt, sjömansskatt och kvarstående skatt),
3
införsel för
kommunala bidragsfordringar.
4
införsel för
restskatter och allmänna avgifter,
5
införsel för
böter och viten samt
6
utmätning.
Vid kvittning av arbetsgivares
fordran på arbetstagare mot arbetstagares lönefordran får enligt 4 § lagen om
arbetsgivarens kvittningsrätt kvittning ske endast mot den del av
lönefordringen som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagaren och
hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i
övrigt åvilar honom. Innan kvittning får ske, skall arbetsgivaren från
utmätningsman inhämta besked om hur stor del av lönefordringen som skall vara
skyddad mot kvittning (6 §). I princip gäller här samma regler som vid
löneutmätning, men vissa avvikelser kan förekomma. Sålunda anför
departementschefen i prop. 1970:94 s. 46 att eftersom kvittningsavdrag i
motsats till löneutrnätning kan ske under obegränsad tid, det kan vara befogat
att fastställa ett något större beneficium än vid löneutmätning, som ju bara
kan pågå under viss tid.
Av det anförda framgår alt olika regler gäller för
fastställande av förbehållsbelopp enligt olika lagstiftning. Vid utformningen
av bestämmelserna om existensminimum vid taxering och skatteavdrag har hänsyn
tagils till skattelagstiftningen i stort. I införsellagen, utsökningslagen och
lagen om arbetsgivares kvittningsrätt har reglerna kunnat utformas något
friare. Men inte ens här gäller inbördes samma regler. Utsökningslagens
bestämmelser om beneficium är betydligt frikostigare än införsellagens (jfr
prop. 1968:130 s. 107-115). Sä t. ex. har utmätningsmannen -såsom ovan nämnts -
alt faslslälla ett högre förbeliållsbelopp vid löneutmätning än vid Införsel.
Del må också framhållas atl utmätningsmannen över huvud laget inte
är bunden av normalbelopp som
LU 1971:19 6
riksskatteverket har att fastställa. Inte heller gäller -
såsom för skattemyndigheterna - någon begränsning uppåt då utmätningsman
fastställer förbehållsbelopp.
Avslutningsvis må anföras att blanketten för ansökan om
existensminimum vid skatteavdrag innehåller utrymme för uppgift huruvida
införsel för underhållsbidrag i sökandens lön beslutats. Den lokala
skattemyndighetens beslut om nedsättning av skatteavdrag med hänsyn till
existensminimum innehåller bl. a. följande information:
Detta beslut upphör att gälla
omedelbart om i den skattskyldiges avlöning beviljas införsel för
underhållsbidrag. Den skattskyldige äger därvid göra ny framställning hos den
lokala skattemyndigheten.
Kronofogdemyndighetens beslut om
införsel i lön innehåller följande text:
Beslut om existensminimum vid
arbetsgivarens avdrag för preliminär A-skatt och kvarstående skatt meddelas av
lokal skattemyndighet efter ansökan av gäldenären.
Motionen
Motionärerna anför att syftet med
existensminimum bl. a. är att i princip ge den enskilde en förmån, det vill
säga ett bottenbelopp som vederbörande skall få behålla för egen del i samband
med införsel i lönen. Tyvärr, fortsätter motionärerna, är bestämmelserna om
existensminimum så utformade, att skilda myndigheter fastställer existensminimum
i samband med uttagande av underhållsbidrag och av skatt, vilket ibland får den
praktiska konsekvensen att den enskilde inte erhåller något bottenbelopp för
sin existens. Visserligen sätts först undan ett belopp för underhällsbidrag,
men samtidigt visar det sig kanske att vederbörande också skall betala
kvarskatt. Det kan dä inträffa att vederbörande inte får ut ett öre av sin lön,
utan hela summan dras av arbetsgivaren för olika ändamål. Att så sker beror
enligt motionärerna på att flertalet löntagare föreställer sig att om de fått
ett existensminimum fastställt av kronofogdemyndighet, så gäller detta för
hans lön över huvud taget. De känner nämligen i regel inte till att de måste gå
till lokala skattemyndigheten för att få fastställt ett särskilt existensminimum
som gäller skatten. En möjlighet att lösa problemet synes motionärerna vara att
man inför ett existensminimum en gång för alla, sä att arbetstagaren alltid
garanteras ett bottenbelopp för att kunna klara sin existens. Även andra
lösningar än att fastställa ett enhetligt existensminimum är enligt
motionärerna tänkbara. Det väsentliga är enligt motionärernas mening att
reglerna i uppbördsförfattningarna och de regler som finns i utsökningsrätten
samordnas, sä att en arbetstagare när existensminimum fastställts för honom då
det gäller en skuld, exempelvis underhällsbidrag, inte skall
LU 1971:19 7
riskera att på grund av en annan skuld, exempelvis
kvarskatt, fä avdrag på sin lön utan att hänsyn tas till existensminimum.
Motionärerna anser vidare att det också finns skäl pröva
frågan om storleken av och metoderna för fastställandet av existensminimum. De
av riksskatteverket (tidigare CFU) fastställda beloppen och reglerna för
fastställande av existensminimum är mycket stränga och har i många fall
förödande inverkan på personer med svär social anpassning, anför motionärerna.
Även för den välanpassade sägs de stränga reglerna kunna vara förkrossande.
Tristessen för den som lever på existensminimum är mångomvittnad framhåller
motionärerna och pekar på att den som har att leva på existensminimum inte kan
unna sig mycket av det som andra betraktar som självklarheter, t, ex. en daglig
tidning, biobesök, fritidsaktiviteter. Motionärerna framhåller att denna låga
levnadsstandard också verkar som en spiral nedåt för många; man resignerar,
mister motivationen för att arbeta och alkoholen blir kanske ett kärt
tröstemedel.
Starka skäl talar enligt motionärerna för en icke
oväsentlig uppräkning av normalbeloppen för existensminimum. Utgångspunkten för
beslut om normalbelopp bör därför vara att uttag av skatt och underhållsbidrag
inte sker i inkomster som motsvarar eller ligger under de normalbelopp som
tillämpas för socialhjälp. Motionärerna påpekar att centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden vid beslut om normalbelopp för existensminimum visserijgen
hittills tycks ha tagit viss hänsyn till socialhjälpsnivån genom att utgå från
Svenska kommunförbundets aktuella rekommendation angående interkommunal
ersättning för utgiven socialhjälp. De framhåller dock att nämndens beslut
långt ifrån överensstämmer med Kommunförbundets rekommendationer. För år 1970
överstiger sålunda ersättningsbeloppen de för existensminimum fastställda
normalbeloppen för samtliga kategorier. Motionärerna anför att skillnaderna för
exempelvis makar utgör respektive 1 660, 1 460 och 960 kr. i brtsgrupperna 3,4
och 5 samt för barn 900 kr. i ortsgrupperna 3 och 4 samt 840 kr. i ortsgrupp 5.
Motionärerna anser med hänsyn härtill att större hänsyn än hittills bör tas
till de sociala aspekterna vid bestämmande av beloppen och reglerna för
existensminimum vid införsel i lön.
Förslag om samordning av beslut om existensminimum och
förbehållsbelopp
1 betänkandet "Utsökningsrätt
111, Exekution i lön, beneficium m. m." (SOU 1964:57), s. 140 f., anförde
lagberedningen följande:
I motsats till vad som är fallet
vid införsel beaktas gäldenärens behov av existensminimum icke vid skatteavdrag
utan atl gäldenären gör ansökan härom. Detta sammanhänger bl, a. med att
skatteavdrag förekommer i alla fall då preliminär A-skalt betalas och atl det
med hänsyn till skattetabellernas konstruktion m. m. normalt icke
erfordras att
LU 1971:19 8
särskilt förbehåll görs för att tillgodose gäldenärens
behov av medel för eget och familjens uppehälle. Om emellertid gäldenären har
att samtidigt vidkännas skatteavdrag och införsel, blir han stundom mycket hårt
betungad. Det i införsel beslutet förbehållna beloppet skyddas, såsom nämnts,
icke utan vidare mot skatteavdrag, och gäldenären har icke alltid förstånd att
i tid tillvarataga sin rätt genom hänvändelse till lokal skattemyndighet.
Missförhållandet bör kunna rättas med jämförelsevis enkla medel. Utmätningsman
synes sålunda böra åläggas att sända ett exemplar av sitt införselbeslut till
lokal skattemyndighet så snart anledning därtill förekommer, och
skattemyndigheten bör i sin tur, när sådant beslut inkommer, ex officio pröva
om skatteavdraget bör minskas. För ändamålet erfordras att en instruktorisk
föreskrift meddelas för utmätningsmännen och ändring sker i UppbF. Beredningen
förordar, att så sker.
Vad beredningen förordat har inte
föranlett lagändring eller annan åtgärd.
Riksskatteverket har i sitt remissvar kommenterat
lagberedningens uttalande (se s. 15).
Tidigare riksdagsbehandling angående bestämmelserna om
existensminimum
a. Höjning av beloppen för existensminimum
Frågan om höjning av normalbeloppen har tidigare prövats
av riksdagen. 1 motion 1966:11:23 av herrar Sjöholm och Rubin hemställdes
således att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära en översyn av
bestämmelserna om existensminimum i det särskilda fallet för att tillgodose det
enligt motionärerna föreliggande behovet av en höjning av normalbeloppen för
existensminimum. Bevillningsutskottet anförde härom bl. a. följande (BeU
1966:17 s. 16):
Utskottet vill särskilt framhålla
att de av centrala folkbokförings-och uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen
för existensminimum är avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av
existensminimum i varje enskilt fall. 1 praktiken har den lokala
skattemyndigheten med beaktande av nämndens anvisningar rörande avvikelser från
normalbeloppen möjlighet att fastställa ett existensminimibelopp, som ligger
högre än normalbeloppet men som dock aldrig får överstiga summan av gällande
ortsavdrag och maximibelopp för avdrag för nedsatt skatteförmäga. Vid införsel
i lön för uttagande av underhällsbidrag är utmätningsmannen över huvud taget
inte bunden av centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens anvisningar utan
har vidsträckta befogenheter att från fall till fall pröva hur stort belopp,
som skall förbehållas den underhällsskyldige. Under hänvisning till det ovan
anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 11:23.
Utskottet hemställde att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.
LU 1971:19 9
Förslag om att förbehällsbelopp vid
Införsel skall sammanfalla med socialhjälpsbeloppen behandlades vid 1968 års
riksdag. I motionen 1968:11:1244 av herr Svensson i Kungälv m, fl. i anledning
av prop. 1968:130 med förslag till införsellag m, m. uttalade motionärerna att
svåra problem orsakats av att förbehällsbeloppet i den dittillsvarande
tillämpningen vida understigit socialhjälpens obligatoriska del, d.v.s. den
hjälp som alla har rätt till och som skall täcka uppehälle och eventuella
vårdbehov. Motionärerna ansåg att införsellagens förbehållsbelopp och nämnda
socialhjälp bör sammanfalla, lämpligen på det sättet att utmätningsmännen
följer den socialhjälpstaxa som antagits som norm för socialnämnderna.
Motionsyrkandet innehöll att riksdagen skulle uttala att förbehållsbeloppet i
görligaste mån skall sammanfalla med gällande socialhjälpsnormer.
Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1968:48.
Som framgår av det föregående är
bestämmelsen om förbehållsbeloppet allmänt avfattad, Detta är också nödvändigt
eftersom vid prövningen hänsyn måste tas till omständigheterna i varje särskilt
fall. Avsikten är att förbehållsbelopp skall fastställas i varje införselmål,
varvid gäldenärens fasta utgifter för hyra och kostnader som är förenade med
arbetet, såsom för arbetsredskap och för resor, skall beaktas. Vidare bör
sjuklighet och invaliditet inom familjen inverka på bedömningen. Av betydelse
kan också vara hur länge införseln kan beräknas pågå. Principen om individuell
prövning skall enligt förarbetena till socialhjälpslagen också gälla vid
meddelandet av socialhjälp Tillämpningen av den nämnda principen utesluter
naturligtvis inte att det kan vara lämpligt att, såsom sker på många håll hos
indrivningsmyndigheterna och socialnämnderna, utnyttja tabeller med normalbelopp
för olika familjesituationer till ledning för bedömandet i de särskilda fallen,
förutsatt att vederbörande tjänsteman inte känner sig alltför bunden av
tabellerna. Vad ovan sagts visar emellertid att det inte är möjligt att uppnå
full överensstämmelse mellan förbehällsbelopp och socialhjälpens obligatoriska
del. - Det kan tilläggas att den taxa motionärerna åsyftar torde vara en av
Svenska kommunförbundets socialsektion utarbetad ersättningstaxa i fråga om
kommunernas inbördes ersättningsskyldighet, vilken inte är avsedd att användas
som norm för utgivande av understöd.
Som motionärerna framhåller är det givetvis önskvärt att
ifrågavarande belopp i huvudsak överensstämmer. Avvikelserna synes också, att
döma av det material utskottet haft till sitt förfogande, i allmänhet vara
ganska små, varför de påtalade olägenheterna inte torde vara av större
betydelse. Socialhjälpens belopp synes emellertid f. n., framför allt då
underhälls-bördan är stor, ligga något över förbehållsbeloppet. I sädana fall
kan alltså gäldenären, dä införsel meddelas, tvingas att leva på en lägre
standard än socialhjälpstagare i allmänhet. Frekvensen av dessa fall torde
emellertid komma att bli mindre, om den proposition, nr 144, om höjning av
maximibeloppet för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid
inkomstbcskaKningen, som nyligen förelagts riksdagen, blir bifallen. Härigenom
möjliggörs nämligen höjningar av de normalbelopp för existensminimum, som
enligt vad ovan sagts allmänt tjänar till ledning vid utmätningsmännens
bestämmande av förbehållsbeloppet. En höjning av ntjrmalbeloppen kan därför
förväntas i motsvarande mån leda till en
\* RiksJaacn 1971. 8 saml. Nr 19
LU 1971:19 10
enhgt utskottets mening synneriigen välmotiverad höjning
av gäldenärens förbehållsbelopp. Därmed torde motionärernas önskemål i huvudsak
bli tillgodosedda.
Som framgår av det ovan anförda (s. 4) genomfördes år 1968
den i prop. 1968:144 föreslagna höjningen av det extra avdraget från 4 500
kronor till 6 000 kronor.
Den 20 november 1969 besvarade finansministern i andra
kammaren en fråga av fru Gradin, om han avsåg att företa en sådan ändring av
normalbeloppen för existensminimum, att dessa kan komma att överstiga
kommunernas normer för socialhjälp och därmed medge ökat hänsynstagande till
vederbörandes faktiska kostnader för uppehälle jämte obligatoriska utgifter
såsom underhållsbidrag till minderåriga barn. Finansministern erinrade om att
normalbeloppen för existensminimum åriigen fastställs av centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden, varvid nämnden beaktade såväl ökningen i
levnadskostnaderna som Svenska kommunförbundets senaste interkommunala
ersättningstaxa för socialhjälp. Han erinrade vidare om att den ram inom vilken
normalbeloppen kan bestämmas vidgats genom beslut av riksdagen år 1968 samt
betonade att normalbeloppen kan frångås av olika skäl, t. ex. vid höga
bostadskostnader, dietkost, underhåll till make och barn som ej bor hemma. Även
i annat fall får existensminimum bestämmas högre än normalbeloppet, om
särskilda skäl föreligger, framhöll han.
Finansministern pekade också på att beloppet omprövas
varje är, varvid man tar hänsyn till kostnadsändringar enligt
konsumentprisindex. Man kan naturligtvis även ta vissa andra hänsyn, anförde
han och tillade att detta ju inte är en vetenskap som är för evigt fastspikad.
Men, fortsatte finansministern, man har haft ett intresse av att få hygglig
korrespondens mellan kommunernas normer för socialhjälp och de normer för
existensminimum som skattemyndigheterna och i sista hand
kronofogdemyndigheterna konfronteras med.
Finansministern anförde vidare att, när han gjort
jämförelser mellan den interkommunala socialhjälpstaxans normer och normerna
för existensminimum, han har lagt märke till att i de allra flesta fall är
existensminimum högre än de interkommunala clearingnormerna.
Finansministern förklarade sig vara medveten om att det är
mycket svårt att uppställa normer för socialhjälp för kommunerna. De har friare
möjligheter alt bedöma det enskilda fallet, och följaktligen finns det
säkerligen åtskilliga fall där man bedömer socialhjälpen generösare än vad
normerna för existensminimum representerar, men det flnns också exempel pä
motsatsen. Finansministern anförde att man inte haft något annat att rätta sig efter
än de av konununerna själva uppgjorda interkommunala normerna för
socialhjälpen, och existensminimum har anpassats efter dessa. Men, tillade han,
normerna revideras varje år, och i finansdepartementet och bland
skattemyndigheterna har man en ambi-
LU 1971:19 11
tion att försöka anpassa reglerna efler verkligheten som
den utvecklar sig.
I motionerna 1970:1:220 av fru Lilly Ohlsson och herr
Mårtensson samt 11:262 av herr Jadestig och fru Gradin anhölls att riksdagen
skulle hemställa att Kungl. Maj:t föranstaltar om en översyn av instruktionen
tiU centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden så att ett större
hänsynstagande till de sociala aspekterna vid bestämmande av beloppen och
reglerna för existensminimum vid införsel i lön kan göras.
Motionerna behandlades av bevillingsutskottet i dess
betänkande 1970:31. På utskottets hemställan avslogs motionerna. I sin
motivering erinrade utskottet - efter att ha redogjort för CFU:s
tillvägagångssätt vid fastställande av normalbeloppen - om vad utskottet yttrat
i sitt utlåtande 1966:17 (se s. 8) samt anförde med hänvisning därtill att det
av motionärerna aktualiserade problemet i regel torde kunna lösas inom ramen
för gällande lagstiftning genom en generös tolkning av begreppet
existensminimum, där sociala och andra förhållanden motiverar detta.
b. Generellt verkande existensminimum
Finansministern besvarade den 6
april 196 5 i andra kammaren en fråga av herr Sjöholm angående existensminimum
vid avdrag för skatt. Frågeställaren hade ansett att det borde finnas generella
bestämmelser om att arbetsgivare skall tillse att arbetstagaren får behålla ett
belopp som svarar mot existensminimum. Finansministern framhöll för sin del att
arbetsgivaren inte alltid känner till de relevanta omständigheterna i det
enskilda fallet. Han vet således inte om arbetstagaren har sidoinkomst,
kapitalinkomst, förmögenhet m. m, och inte heller hur stor försörjningsbörda
arbetstagaren har. Det torde därför, anförde flnansmi-nistern vara nödvändigt
att bibehålla det i uppbördsförordningen angivna förfarandet, varigenom den
lokala skattemyndigheten efter ansökan meddelar beslut om atl - med hänsyn till
existensminimum -skatteavdrag inte skall ske eller ske med lägre belopp än
eljest.
Skatteutskottet behandlade under vårsessionen av årets
riksdag en motion 1971:10 av herr Sjöholm (fp), vari yrkades att reglerna om
existensminimum utformas sä att arbetsgivaren alltid automatiskt skall
förbehålla arbetstagaren ett visst minimibelopp av lönen. Liksom i förevarande
till lagutskottet remitterade motion grundades yrkandet pä att de skattskyldiga
av okunnighet eller missförstånd - i vissa fall underlåter att hos den lokala
skattemyndigheten ansöka om existensminimum, vilket kan ha till följd att arbetsgivaren
gör avdrag för preliminär och slutlig skatt med belopp motsvarande hela eller i
det närmaste hela lönen. Underlåtenheten att göra sådan ansökan kunde enligt
motionären t. ex. bero på att den skattskyldige felaktigt ansett ett av
kronofogdemyndigheten i samband med införsel fastställt existensminimum gälla
även för skatteavdrag.
LU 1971:19 12
Motionen behandlades i samband med
att utskottet behandlade prop. 1971:104 med bl. a. förslag om att hänsyn skall
tas till skattereduktion vid beräkning av existensminimum vid beskattningen.
Utskottet anförde bl. a. (SkU 1971:36) att det inte ville bestrida, att sådana
situationer som motionären angett i vissa undantagsfall kan uppkomma. Utskottet
anförde vidare att avdrag för kvarstående skatt i många fall givetvis medför
att den skattskyldige tvingas leva på en väsentligt lägre standard än eljest.
Detta är emellertid ett problem, som inte kan lösas på det sätt som motionären
föreslår, framhöll utskottet. Inte heller om hela lönen skulle gå åt till
avdrag för preliminär och kvarstående skatt m. m. kunde enligt utskottets
uppfattning ett ansökningsförfarandc undvaras i existensminimifallen. Det kan
nämligen inte antas, fortsatte utskottet, atl en arbetsgivare i allmänhet
känner till arbetstagarens sidoinkomst, förmögenhet, försörjningsbörda, makes
inkomst m. m. Avslutningsvis anförde utskottet att det givetvis i och för sig
är beklagligt att förbiseende av ifrågavarande slag kan förekomma. Utskottet
förutsatte emellertid att riksskatteverket i sin informationsverksamhet ägnar
uppmärksamhet även åt denna fråga. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall
till motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Remissvaren
a. Sammanfattning
Vad först beträffar motionärernas
förslag om samordning mellan utmätningsmännens och de lokala skattemyndigheternas
beslut om existensminimum anför riksskatteverket att verket inte vill motsätta
sig en översyn av reglerna om existensminimum i uppbörds- och
utsökningsförfatlningarna även om det torde vara svårt att åstadkomma särskilt
mycket utan att i väsentlig grad mbba principerna och reglerna för
beskattningen. Mot bakgrunden av vad motionärerna anfört om del önskvärda i en
samordning av ohka förbehållsbelopp erinrar verket om att lagstiftarens avsikt
varit att åstadkomma ohka sådana belopp för olika situationer. Verket säger sig
ha för avsikt atl i samråd med exekutionsvä.sendets organisationsnämnd
undersöka huruvida med gällande lagstiftning en längre gående samordning kan ske
mellan myndigheterna vid beslut om existensminimum och förbehållsbelopp.
Socialstyrelsen tillstyrker på det livligaste
motionärernas förslag om en översyn av reglerna om existensminimum i
uppbörds-och utsökningsför-faltningarna i syfte atl få till stånd en samordning
av reglerna. Hxekutionsväsendets organisationsnämnd, de lokala
skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna i Stockholms län, Föreningen
Sveriges fögderichefcr. Föreningen Sveriges kronofogdar samt Sveriges
social-tjänstemannaförhund tillstyrker också motionärermis förslag
om en
LU 1971:19 13
utredning om samordning av reglerna om existensminimum,
bl. a. med hänsyn till atl de olägenheter som vid tillämpning av reglerna kan
uppkomma för den enskilde kan vara mycket allvarliga. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser att ett samråd mellan myndigheterna i alla beslut om
existensminimum är vida överlägset ett system där den ena myndigheten skulle
komma atl fastställa ett existensminimum för bägge. Länsstyrelsen anser vidare
att översyn av bestämmelserna om existensminimum bör ske genom
riksskatteverkets försorg. Sistnämnda uppfattning delas av Föreningen Sveriges
fögderichefer.
Riksskatteverket tar avstånd från förslaget alt införa ett
existensminimum en gång för alla och åberopar härvid finansministerns den 6
april 1965 avgivna svar på en enkel fråga, vari en liknande tanke framförts.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen (s. 11) framhöll finansministern,
all arbetsgivaren, som skulle ha att tillse alt arbetstagaren får behålla ett
belopp som svarar mot existensminimum, inte alltid känner till de relevanta
omständigheterna i det enskilda fallet, exempelvis förmögenhet, kapitalinkomst,
försörjningsbörda, varför det torde vara nödvändigt att bibehålla det i
uppbördsförordningen angivna förfarandet. I flera av svaren från de lokala
skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna i Stockholms län berörs
förevarande förslag. Flertalet anser det ~ på samma skäl som finansministern
anfört - dock vara praktiskt ogenomförbart att en arbetstagare alltid skall
garanteras ett bottenbelopp för att kunna klara sin existens. Motsvarande
uppfattning har Föreningen Sveriges fögderichefer Länsstyrelsen i Stockholms
län anser också atl införandel av ett bottenbelopp inte är önskvärt eller
ändamålsenligt. Exekutionsväsendets organisationsnämnd erinrar om att både
departementschefen och lagberedningen avvisat tanken på att helt följa en
schablon vid bestämmande av förbehållsbeloppet vid införsel utan ansett del
nödvändigt att av hänsyn till den enskilde uppställa vissa krav på individuell
handläggning av varje mål. Nämnden delar denna uppfattning samtidigt som
nämnden biträder motionärernas mening att de i motionen påtalade konsekvenserna
av nuvarande regler bör elimineras. Också Föreningen Sveriges kronofogdar anser
att, om införselinstitulet skall kunna tillämpas på ett riktigt sätt,
individuell prövning måste tillgripas vid fastställande av existensminimum.
Kronofogdemyndigheten i Södertälje
samt de lokala skattemyndigheterna i Norrtälje och Täby fögderier är inte
främmande för tanken att existensminimum skall bestämmas en gång för alla, även
om de förklarar sig vara medvetna om att vissa nackdelar är förenade med ett
sådant system. Kronofogdemyndigheten i Danderyd anser att det är önskvärt alt
det belopp som gäldenären under alla förhållanden skall erhålla av sin lön
bestämmes med utgångspunkt frän en och samma schablon oavsett vilken
LU
1971:19 14
myndighet soin har att fastställa det och vilken typ av
mål eller ärende del gäller.
Socialstyrelsen anser i likhet med motionärerna att
löntagaren alltid skall garanteras ett bottenbelopp som möjliggör för honom att
klara sin existens.
Socialstyrelsen tillstyrker bifall till rnotionsyrkandet
att större hänsyn än hittills bör tas till de sociala aspekterna vid bestämmande
av normalbeloppen för existensminimum i lön. Styrelsen förordar alt
normalbeloppen anknyts till basbeloppet i ATP eller på annat sätt görs
värdebeständigt. De lokala skattemyndigheterna i Nacka och Sollentuna
fögderier anser att man bör överväga möjligheten atl göra normalbeloppen
indexreglerade med hänsyn till en mera påtaglig ökning av konsumentprisindex.
Sveriges socialtjänste-mannaförbund anser att normalbeloppen bör fastställas
till samma belopp som socialhjälpstaxan i den kommun där vederbörande är
bosatt. 1 flera av remissvaren från de lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna
i Stockholms län framhålls alt normalbeloppen är otillräckliga. De lokala
skattemyndigheterna i Danderyds, Nacka, Sollentuna och Solna fögderier saml
kronorfogdemyndighetcn i Nacka distrikt tillstyrker översyn av bestämmelserna
så all bättre samstämmighet mellan normalbelopp för existensminimum och
socialhjälp kan åstadkommas. Riksskatteverket framhåller att normalbeloppen
inte är avsedda att schablonmässigt gälla som existensminimum. Efter att ha
hänvisat till bestämmelserna i 50 § 2 mom. tredje stycket KL om det s. k. taket
för existensminimum framhåller verket vidare att det utrymme som finns mellan
"taket" och normalbcloppen behövs för beaktande av individuella
faktorer såsom bostadskostnad och andra särskilda kostnader. I remissvaren
från de lokala skattemyndigheterna i Jakobsbergs, Stockholms och Södertälje
fögderier, länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen Sveriges fögderichefer
framhålls att ändring av normalbeloppen för existensminimum vid avdrag för
preliminär skatt förutsätter ändring av bestämmelsen i 50 § 2 mom. tredje
stycket KL rörande maximibeloppet för extra avdrag.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd erinrar om att
förbehällsbeloppet vid införsel inte är avsett alt utgöra ett rent
existensminimum utan all del synes böra bestämmas sä, att det i varje enskilt
fall faktiskt täcker rimliga anspråk pä en enligt allmän uppfattning dräglig
levnadsstandard. Nänmden framhåller - under hänvisning till
bevillniiigsulskol-tets ovan angivna betänkande I 970:3 1 atl förekomsten av de
av CIV (i fortsättningen riksskatteverket) fastställda normalbeloppen inte
befriar kronofogdemyndigheterna från den prövningsskyldighet som enligt del
sagda åligger dem enligt införsellagen. Vad nämnden sålunda anfört betonas
också i flera av remissvaren frän kronofogdemyndigheterna i
LU 1971:19 15
Stockholms län liksom i remissvaret från Föreningen
Sveriges kronofogdar. Nämnda förening framhåller vidare att
kronofogdemyndighetens existensminimum i praxis inte obetydligt torde överstiga
existensminimum enligt uppbördsförordningen.
b. Synpunkter och förslag
Beträffande frågan om samordning
mellan de lokala skaltemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna anför
riksskatteverket bl. a.,följande. Till följd av atl olika myndigheter har att
fastställa förbehållsbelopp och eftersom olika regler gäller för fastställande
av sådant belopp kan förbehållsbeloppel för samme person bli ohka vid oUka
avdrag. Sådant bör i möjlig mån undvikas. Det har emellertid varit
lagstiftarens mening att olika förbehållsbelopp skall fastställas, exempelvis
vid införsel och löneutmätning framhåller verket.
Verket erinrar om att kronofogdemyndighetens beslut om
införsel i lön innehåller upplysning om att "beslut om existensminimum vid
arbetsgivarens avdrag för preliminär A-skatt och kvarstående skatt meddelas av
lokal skattemyndighet efter ansökan av gäldenären". Verket föreslår att
kronofogdemyndigheten, för att ytterligare markera upplysningstexten på
blanketten, då beslutet sändes till den skattskyldige, bifogar en blankett för
ansökan om förbehällsbelopp vid skatteavdrag. På denna blankett kunde lämphgen
den lokala skattemyndighetens namn och adress anges. Därvid bör givetvis
observeras att ansökan skall inges till den lokala skattemyndigheten i den ort
där den skattskyldige är mantalsskriven för inkomståret. Risken med ett sådant
förfarande är atl antalet obefogade ansökningar växer. Denna risk torde man
dock få ta, anser verket.
Lagberedningen har som ovan (s. 7) nämnts föreslagit att
utmätningsman genom en instruktorisk föreskrift i uppbördsförordningen bör
åläggas att sända ett exemplar av sitt införselbeslut till lokal skattemyndighet
så snart anledning därtill förekommer, varjämte skattemyndigheten i sin lur,
när sådant beslut inkommer, ex officio bör pröva om skatteavdraget bör minskas.
Riksskatteverket kommenterar detta förslag enligt följande.
Kronofogdemyndighetens
fastställande av förbehåilsbelopp sker relativt summariskt och på ett underlag
som inte är tillräckligt för beslut om förbehållsbelopp vid skatteavdrag. För
sådant beslut krävs ansökan av den skattskyldige med uppgift om bostadshyra och
andra omständigheter, som i det enskilda fallet skall beaktas vid beslut om
förbehållsbelopp vid skalteavdiag och extra avdrag vid taxering. Ett
förfarande med prövning ex officio är således inte möjligt. Den skattskyldiges
ansökningsförfarande skulle underlättas om - som ovan föreslagits kronofogdemyndigheten
tillställde honom ansökningsblankett.
Avslutningsvis anför
riksskatteverket att bestämmelserna om existensminimum enligt verkets mening
är besvärliga och svärtillänipade. Regler-
LU 1971:19 16
na om existensminimum vid beskattning ingår emellertid i
vårt beskattningssystem. Mot bakgrund härav synes det enligt verket inte vara
möjligt att pä ett radikalt sätt förenkla bestämmelserna, vilket sägs framgå av
de under senare år förda debatterna i riksdagen. Vad beträffar de i motionen
påtalade ölägenheterna kan en bättre samordning ske mellan de lokala
skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna för atl eliminera en del av
olägenheterna, framhåller verket.
Socialstyrelsen
framhåller att de av motionärerna relaterade olägenheterna med nuvarande
bestämmelser och tillämpning av existensminimum helt överensstämmer med vad
socialstyrelsen i andra sammanhang tidigare framfört. Hela systemet är enligt
styrelsens mening alltför komplicerat för atl de enskilda som berörs skall
kunna bevaka sin rätt eller ens i efterhand förstå hur bestämmelserna tillämpats
för dem själva. Exekutionsväsendets organisationsnämnd erinrar om den
översiktliga företrädesordning som gäller mellan införsel och skatteavdrag (se
ovan s. 5) saml anför härefter följande.
Har exempelvis utmätningsman på
grund av gäldenärens omfattande underhållsskyldighet i införselärende måst
föreskriva innehållande av huvudparten av den del av gäldenärs lön som
överstiger förbehållsbeloppet och har arbetstagaren inte ansökt om
existensminimum för skatteavdrag hos lokal skattemyndighet, skall arbetsgivaren
vid lönens utbetalande även verkställa på gäldenärens bruttolön beräknat
skatteavdrag. Konsekvensen härav kan bli den som motionärerna har påtalat,
nämligen atl gäldenären knappast erhåller någon nettolön alls. 1 det exemplar
av införselbeslutel som tillställs gäldenären finns bl.a. upplysning om var
beslut om existensminimum skall sökas. Är i det anförda exemplet
underhällsbidraget så stort eller lönen sä låg att bidraget inte helt eller
inte alls kan ullas, kommer skatteavdrag att ske i strid med den lagstadgade
företrädesordningen. Samma icke önskvärda effekt kan uppkomma om i ett ärende
förbehållsbeloppet är högre än fastställt existensminimum för skatteavdrag.
Ehuru förbehållsbeloppet i införselmål i regel är något högre än
existensminimum vid skatteavdrag har förhållandet ansetts spela liten roll i
praktiken.
Också i remissvaren från
kronofogdemyndigheterna i Solna och Stockholm berörs det förhållandet att
skatteavdrag kan komma att ske i strid med den lagstadgade företrädesordningen.
Kronofogdemyndigheten i Stockholm anför att även om
arbetstagaren tillerkännes det högsta belopp, som lokal skattemyndighet med
hänsyn till givna direktiv kan ge honom, detta belopp ligger ändå regelmässigt
lägre än det förbehållsbelopp som utmätningsmannen framräknat. Konsekvensen
härav bhr att arbetstagaren för sin försörjning tvingas söka socialhjälp,
vilken då i regel utgår i form av hyresbidrag. Vidare kan reglerna om
företrädesordningen komma att sättas ur spel. Enligt myndigheten skulle en
omkastning av turordningen vid löneavdrag så att preliminär skatt utgår i
första hand säkerhgen lösa en hel del problem. Risken för att de
underhållsberättigade genom en dyhk åtgärd skulle bli
LU 1971:19 1''
lidande är liten i varje fall då det är fråga om
underhållsbidrag till barn. Myndigheten pekar härvid på att den nya
lagstiftningen då det gäller bidragsförskott är så avfattad att flertalet
kompenseras om möjlighet inte finns att exempelvis på grund av tillfälUg
inkomstminskning uttaga underhållsbidraget genom införsel efter skatteavdrag.
Denna säkerhet finns emellertid ej då det är fråga om bidrag till hemskild
eller frånskild hustru, framhåller myndigheten.
Sveriges
socialtjänstemannaförbund anför att i fråga om införsel av lön ned till
fastställt existensminimum prioriteras till exempel införsel av
underhållsbidrag samt eventuell uppkommen skuld av tidigare ej betalt
underhällsbidrag. Detta innebär enligt förbundet i vissa fall att tillräcklig
skall ej dragés ulan vederbörande blir så småningom påförd restskatt, vilken,
om vederbörandes ekonomiska situation ej förändras, ökar år från år. Förbundet
anför att detta i många fall kan få förödande inverkan på personer med svår
social anpassning. Detta kan gälla alkoholskadade, personer med andra sociala
störningar, som av angivna orsaker mister motivationen för att arbeta, anför
förbundet. Förbundet anser att man för att undvika angivna följdverkningar bör
göra avdrag för preliminär skatt innan införsel i lönen sker. För undvikande av
blivande skatteskulder bör enUgl förbundet undantag här ske så att
arbetsgivaren äger rätt att dra fastställd skatt även om bibehållen lön
understiger existensminimum. 1 de fall detta inträffar bör del vara samhällets
skyldighet att genom socialhjälp bistå vederbörande, framhåller förbundet.
Därefter säges prioriteringar av införselbara skulder kunna ske, till exempel i
första hand underhållsbidrag. Uppstår dä sådana fall där mellanskillnaden ned
till fastställt existensminimum ej täcker underhållsbidraget uppstår en skuld
till barnavårdsnämnden. Mottagaren av underhållsbidraget tillförsäkras ändå
ett visst belopp genom utgående bidragsförskott. Visar den underhållsskyldiges
svåra ekonomiska belägenhet tendens att av skilda anledningar bli bestående
finns möjlighet för honom atl hos länsstyrelsen söka eftergift av uppkommen
skuld, anför förbundet avslutningsvis. Kronofogdemyndigheten i Danderyd
föreslår bl. a. att av utmätningsman fastställt införselfritt belopp också
skall gälla vid preUminär skatt.
De lokala skattemyndigheterna i Handens och Solna
fögderier tar däremot avstånd från tanken att beslutanderätten i fråga om
fastställande av existensminimum överförs från en myndighet till en annan.
Också den lokala skattemyndigheten i Sollentuna fögderi anser att nuvarande
beslutsordning bör bibehållas. Skattemyndigheten anser dock lämpligt att i
tillämpningsföreskrifterna anbefalla den lokala skattemyndigheten och
kronofogdemyndigheten att samråda med varandra i vissa fall, då ett sådant
förfarande kan anses vara påkallat innan beslut om existensminimum fattas.
Speciellt när det gäller frågan om beslut om nedsättning av eller befrielse
från skatteavdrag för gäldande av preliminär skatt vid
LU 1971.19 18
existensminimum kan det enligt myndigheten synas angelägel
att lokal skattemyndighet inhämtar yttrande från kronofogdemyndigheten, som i
allmänhet i sådana fall redan har kännedom om vederbörande skattskyldig och
haft att meddela beslut om existensminimum för denne i samband med införsel.
Motsvarande uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från den lokala
skattemyndigheten i Nacka fögderi. Också den lokala skattemyndigheten i
Norrtälje fögderi trycker på behovet av samråd. Länsstyrelsen i Stockholms län
- som enligt vad ovan (s. 13) anförts anser att samråd mellan myndigheterna är
vida överlägset ett system där den ena myndigheten skulle komma att fastställa
ett existensminimum för bägge - anför att det relativt ringa antalet besvär
över lokal skattemyndighets beslut i ärenden rörande existensminimum synes ge
vid handen nu gällande regler fungerar tillfredsställande på källskatteområdet.
Däremot kan bristen på tillräcklig samordning mellan lokal skattemyndighet och
kronofogdemyndighet ge till resultat att person på grund av skatteavdrag och
tilhka införsel inte får ut någon lön vid ett avlöningstillfälle. Denna brist
bör enligt länsstyrelsen lämphgen rättas till genom att kronofogdemyndigheterna
i princip kommunicerar med vederbörande lokala skattemyndighet i alla beslut om
existensminimum.
Föreningen Sveriges fögderichefer anser sig med bestämdhet
kunna konstatera att det endast i undantagsfall inträffar att löntagare
föreställer sig att om de fått elt existensminimum fastställt av kronofogden
detta gäller för hans lön över huvud laget samt att de inte känner till att de
måste gå till lokala skattemyndigheten för att få fastställt ett existensminimum
som gäller skatt.
Föreningen
framhåller vidare att kronofogdemyndigheten vid bestämmandet av förbehållsbelopp
i anledning av införsel för underhållsbidrag utgår frän helt andra
förutsättningar än lokal skattemyndighet vid fastställande av existensminimum
för preliminär eller kvarstående skatt. Kronofogdens beslut kan också ske
relativt summariskt och beslutet är ej heller tidsbegränsat på samma sätt som
den lokala skattemyndighetens. De anförda omständigheterna medför enligt
föreningen betydande svårigheter vid en eventuell samordning av besluten, men
föreningen anser likväl att en översyn av gällande bestämmelser är önskvärd. En
samordning - även om den inte skulle bli fullständig -- vore utan tvivel till
fördel inte bara för allmänheten utan även för myndigheterna, som därigenom
skulle kunna undvika ett visst dubbelarbete, framhåller föreningen.
Kronofogdemyndigheten i Solna delar uppfattningen att det
är mycket ovanligt att den anställde inte erhåller någon del av sin lön. Delta
säges kanske främst bero på atl arbetsgivare och arbetstagare gemensamt eller
var för sig i allmänhet brukar påtala förhållandet för kronofogdemyndigheten.
LU 1971:19 19
Kronofogdemyndigheten framhåller
att den av motionärerna påpekade konsekvensen att en arbetstagare får ut en
alltför liten del av sin lön eller kanske ingen del alls kan inträffa även i
fall där kronofogdemyndigheten över huvud taget inte är inblandad, nämhgen om
den skattskyldige i fall av stort avdrag för kvarstående skatt underlåter att
söka nedsatt skatteavdrag.
Också de lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Södertälje
fögderier anser alt det hör till undantagen att arbetstagaren genom obekantskap
med gällande förhållanden inte "får ut ett öre av sin lön utan hela summan
dras av arbetsgivaren för olika ändamål".
Den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi anför
att även om en arbetstagare genom att införskaffa beslut från två oUka
myndigheter kan undvika att han står helt utan lön, kan dock det förhållandet
atl de ohka myndigheternas beslut upptar olika stora existensminimibelopp vålla
irritation och tveksamhet vid tillämpning av besluten. Skattemyndigheten anför
att det självfallet är önskvärt med en samordning så att denna situation icke
uppstår. Myndigheten pekar på att sådan samordning enligt nu gällande
bestämmelser dock endast torde kunna avse förbehållsbelopp vid införsel för
underhållsbidrag och restförda skatter samt vid skatteavdrag för kvarstående
skatt. För kvarstående skatt gäller nämligen inte det "tak" som
gäller vid fastställande av existensminimum och förebehållsbelopp vid skatteavdrag
för preliminär skatt. För att samordningen skall kunna gälla även den
preliminära skatten måste "taket" kunna genombrytas, och för att
detta skall kunna ske måste maximeringen av det extra avdraget slopas i
existensminimifallen. Den lokala skattemyndigheten i Stockholm framhåller att
myndigheten tidigare i annat sammanhang förordat att så sker.
Såsom framgår av vad ovan (s. 13) anförts tar de flesta
remissinstanserna avstånd från förslaget att införa ett existensminimum en
gång för alla. I några remissvar ställer man sig dock positiv till tanken.
Kronofogdemyndigheten i Södertälje anför att del torde vara svårt om ens
praktiskt möjligt att nä det ideala förhållandet därgäldenär, utan all själv
behöva medverka, skall kunna förlila sig på alt ett av myndighet fastställt
belopp för existensminimum i varje läge skall gälla. Myndigheten framhåller bl.
a. ett förslag till lösning som innebär att man på skattskyldigs debetsedel
anger ett visst belopp för vederbörandes existensminimum. Detta belopp skulle
fastställas av lokala skattemyndigheten med ledning av grunduppgifter om den
skattskyldige som nämnda myndighet alltid har. Skattskyldig/gäldenär, som icke
ålnöjdes med beloppet, fick söka ändring hos lokala skattemyndigheten. Av
lokala skattemyndigheten fastställt belopp skulle utan omprövning av kronofogdemyndigheten
gälla som förbehållsbelopp i införselmål. Det skulle åläggas
kronofogdemyndigheten att i införselmäl alltid förhöra sig hos
LU 1971:19 20
lokala skattemyndigheten eller arbetsgivaren om beloppets
storlek.
Den lokala skattemyndigheten i Norrtälje fögderi framför
också förslag om att ett schablonmässigt beräknat förbehållsbelopp anges på
debetsedlarna. Härigenom skulle enligt myndigheten ernås att den skattskyldige
får åtminstone något andrum för alt överväga sin ekonomiska ställning och för
all till skattemyndigheterna inge eventuellt försummad ansökan om
existensminimum.
Kronofogdemyndigheten i Danderyd framhåller att det är en
svår uppgift att fastställa existensminimum för en gäldenär, varför behov
föreligger av en schablon. Enligt myndigheten är det också behövligt med
fastare regler för avvikelser från schablonen. Som läget är nu tillämpas
schablonen strikt vid en del myndigheter imder det att andra tillåter avvikelser
i större omfattning. Schablonreglerna bör vara gemensamma för lokal
skattemyndighet respektive kronofogdemyndighet, som har att bestämma
existensminimum i uiförselmål. Men, fortsätter myndigheten, samordningen bör gå
ett steg längre. Kronofogdemyndigheten har att besluta om utmätning i gäldenärs
avlöning på grund av ansökan från borgenär. 1 sådana utsökningsmål skall också
en form av existensminimum fastställas, det utmätningsfria beloppet.
Beträffande dessa förbehåll föreligger enligt myndigheten än större variationer
mellan de ohka myndigheterna i avsaknad av fasta regler. Vissa myndigheter sägs
i princip tillämpa samma schablonregler som vid införsel, andra har en mera
frikostig inställning till gäldenären. Resultatet av detta blir att i vissa distrikt
drivs stora belopp in genom utmätning i lön, i andra är det en praktiskt taget
omöjlig exekutionsform. Enligt myndigheten är det alltså önskvärt att det
belopp som gäldenären under alla förhållanden skall erhålla av sin lön
bestämmes med utgångspunkt från en och samma schablon oavsett vilken myndighet
som har att fastställa det och vilken typ av mål eller ärende det gäller.
Därefter skall i förekommande fall tillägg göras för exempelvis preliminär
skatt med hänsyn till prioriteringsordningen i uppbördsförfatlningama,
införsellagen och utsökningslagen, anför myndigheten avslutningsvis.
1 fråga om önskemålet alt större hänsyn bör tas till de
sociala aspekterna vid bestämmande av normalbeloppen anför socialstyrelsen att
centrala folkbokförings- och uppbördsverket sedan flera år tillbaka alltid
inhämtat socialstyrelsens yttrande innan nytt existensminimum fastställts. 1
avgivna yttrande har Styrelsen framfört olika synpunkter och förslag för att få
normalbeloppen för existensminimum anpassade till del faktiska prisläget och
den successivt förbättrade levnadsstandarden. Någon större reell förändring har
emellertid inte skett. Socialstyrelsen säger sig även i andra sammanhang ha
haft anledning att beröra frågan om existensminimum. 1 yttrande över förslaget
till nytt skattesystem (SOU 1964:25) framhöll styrelsen
LU 1971:19 21
sålunda att normalbeloppen ligger så lågt att den sociala
hjälpverksamheten inte sällan måste träda emellan. Styrelsen hävdade då och
har alltfort den uppfattningen atl socialvårdsmedel varken direkt eller
indirekt får användas för betalning av skatt. En dylik tillämpning utgör,
enligt socialstyrelsens uppfattning, ett tecken på bristande samordning mellan
samhällets olika organ. Styrelsen anseri hkhet med motionärerna, att löntagaren
alltid skall garanteras ett bottenbelopp som möjliggör för honom att klara sin
existens. Enligt styrelsen bör beloppet för övrigt -liksom allmänna bidrag,
socialhjälp etc. - anpassas inte bara efter penningvärdets förändringar utan
även till den allmänna standardhöi-ningen i det svenska samhället.
Sveriges socialtjänstemannaförbund framhåller att den
person, som för närvarande erhåller beslut om existensminimum, tvingas all för
sitt och familjens uppehälle söka socialhjälp. Detta är enligt förbundet högst
otillfredsställande med hänsyn till att vederbörande inför två skilda
myndigheter skall behöva deklarera sina ekonomiska förhållanden. Förbundet
pekar vidare på atl elt sådant förfarande även samhällsekonomiskt sett är
oekonomiskt genom att skilda myndigheters utredningspersonal i princip gör
samma ekonomiska utredningar. Del sagda talar enligt förbundet för att
normalbeloppen före existensminimum bör fastställas till samma belopp som
socialhjälpstaxan i den kommun där vederbörande är bosatt. Ett sådant
förfarande säges ej behöva innebära oöverkomliga problem enär antalet kommuner
reducerats genom genomförda kommunsammanslagningar. Här kan man också
förutsätta att kommuner regionsvis strävar efter hkartade normer och taxor.
Detta sker för närvarande i Storstockholmsområdets kommuner, framhåller förbundet.
Kronofogdemyndigheten i Nacka distrikt anser att en
samordning av principerna för fastställande av, existensminimum med principerna
för utbetalning av socialhjälp vore från kronofogdemyndighetens synpunkt
önskvärd. Enligt myndigheten förekommer socialbyråerna i övervägande antalet
enskilda införselmål antingen som sökande eller ombud för sökanden. På grund av
kronofogdemyndighetens och socialbyråernas olika uppfattning om vad som bör
förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov, föranleds enligt
myndigheten elt ganska stort antal ändringar i införselbeslut av sökandens
begäran om en sänkning av införselbeloppel.
Den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi anför
atl de av centralmyndigheten fastställda normalbcloppens otillräcklighet för
att utgöra ett drägligt existensminimum vid åtskilliga lillfällen påtalats av
myndigheten. Likaså sägs oklarheten om vad som skall anses ingå i normalbcloppen
ha påtalats. Enligt anvisningarna ingår förutom bostad (värdet härav
fastställes för varje år), kost. kläder, tvätt, hygien, gas,
LU 1971:19 22
elektricitet, fackföreningsavgifter, andra nödvändiga medlemsavgifter
samt "smärre utgifter för tillfälliga behov". Emellertid räcker det
förbehållna beloppet säkerligen inte till härför med hänsyn bl. a. till de höga
bostadskostnader som råder i Stockholm, anför myndigheten. Myndigheten påverkar
i sammanhanget att en uppräkning av normalbeloppen inte torde kunna ske med
mindre än att maximibeloppet för extra avdrag höjes eller helt slopas.
Den lokala skaltemyndigheten i Stockholm upplyser om att
den har alt handlägga mycket få ansökningar om existensminimum vid skatteavdrag
för preliminär skatt. Under år 1970 förekom endast 80 fall. De flesta fallen
torde hänföra sig till "stor försörjningsbörda". Ansökningarna från
personer "med svår social anpassning" är numera inte så många men
"taket" gör det svårt för skattemyndigheten att fastställa det belopp
den skatlskyldige i ansökan om existensminimum anser sig behöva för atl finna
det meningsfullt att arbeta. Redan de höga bostadskostnaderna gör att det
sällan blir något utrymme för andra tilläggsposter även om dessa är aldrig så
"ofrånkomliga", framhåller myndigheten.
Föreningen Sveriges fögderichefer anför att normalbeloppen
för existensminimum visseriigen i många fall är otillräckliga - i synnerhet i
storstadsområdena. De största svårigheterna säges dock vara orsakade av att
högsta existensminimibelopp ofta är för lågt med hänsyn till framför aUt
boendekostnaderna. Enligt föreningen måste emellertid denna fråga lösas i annat
sammanhang, då det s.k. "taket" i delta fall regleras genom
föreskrifterna i 50§ 2 mom. kommunalskattelagen om avdrag för nedsatt
skatteförmäga vid inkomsttaxeringen.
Den lokala skattemyndigheten i Norrtälje framhåller att
generella höjningar av existensminimum har vittgående konsekvenser bl. a. ur
uppbördssynpunkt, varför enbart sociala aspekter inte bör tillmätas
utslagsgivande betydelse. Mera betydande höjningar av beloppen för
existensminimum aktuahserar uppenbariigen bl. a. problemet om var gränserna för
skattefrihet i fråga om de direkta skatterna skall dragas och blir därigenom en
beskattningsfråga i det stora sammanhanget, anför myndigheten avslutningsvis.
Utskottet
Bestämmelserna om existensminimum
finns dels i skattelagstiftningen, dels i utsökningslagstiftningen.
Avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga med högst 6
000 kr. kan av taxeringsmyndigheterna enligt 50 § 2 mom. tredje stycket
kommunalskattelagen medges sådan skattskyldig vars inkomst efter skatteavdrag
pä grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor
LU 1971:19 23
försörjningsbörda eller annan liknande omständighet
understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv, make och
oförsörjda barn (existensminimum). För skattskyldig med oförsörida barn får
avdraget för varje sådant barn ökas med högst 1 500 kr. Är den skatlskyldige
samtidigt berättigad till skaltereduktion enhgt 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
skall det extra avdraget beräknas med beaktande härav.
Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen (1953:272) krävs
för befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för prehminär skatt atl
den skattskyldiges inkomst understiger existensminimum. Befrielse från eller
nedsättning av skatteavdrag för kvarstående skatt kan dock medges även om
inkomsten överstiger existensminimum. Beslut om vad som skall förbehållas den
skatlskyldige enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen meddelas av den
lokala skaltemyndigheten.
Enligt 10 § införsellagen (1968:621) åligger del
utmätningsmannen att vid beslut om införsel bestämma ett belopp, som vid varje
avlöningstillfälle skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och
familjens behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan, som
vid införsel njuter lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denna
(förbehållsbelopp).
Vid utmätning i innestående avlöning får enligt 67 b §
utsökningslagen utmätas endast belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår
för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av
underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom.
Vid kvittning av arbetsgivares fordran på arbetstagare mot
arbetstagares lönefordran får enligt 4§ lagen (1970:215) om arbetsgivares
kvittningsrätt kvittning ske endast mot den del av lönefordringen som uppenbart
överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning saml
till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Innan
kvittning får ske, skall arbetsgivaren enligt 6 § från utmätningsmannen inhämta
besked om hur stor del av lönefordringen som skall vara skyddad mot kvittning.
Av förarbetena till sistnämnda bestämmelser framgår atl
utmätningsmannen har atl fastställa ett högre förbehållsbelopp vid
löneutmätning än vid införsel samt all det vid kvittningsavdrag kan vara
befogat att fastställa ett något större förbehållsbelopp än vid löneutmälning.
Riksskatteverket (tidigare Centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden) fastställer årligen normalbelopp att tjäna till ledning för
taxeringsmyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna vid bestämmande av
existensminimum i det särskilda fallet. Summan av kommunall grundavdrag och
gällande maximibelopp för avdrag för nedsatt skatleför-måga utgör den ram, inom
vilken riksskatteverket har att fastställa de skattefria normalbeloppen för
existensminimum.
LU 1971:19 24
De lokala skattemyndigheterna är
inte bundna av normalbeloppen utan dessa kan överskridas efler utredning i det
enskilda fallet. Existensminimibeloppet får dock inte överstiga summan av
grundavdraget och maximibeloppet för väsentligen nedsatt skatteförmåga. För
utmätningsmannen gäller inte någon begränsning uppåt då han fastställer
förbehållsbelopp enligt ovan nämnda lagar.
1 motionen framhålls att det förhållandet att olika
myndigheter fastställer förbehållsbelopp vid t. ex. införsel och vid avdrag för
skatt ibland får den konsekvensen att den enskilde inte erhåller något
botlenbelopp för sin existens. Att detta kan inträffa beror enligt motionärerna
på att åtskilliga löntagare felaktigt föreställer sig att elt av utmätningsmannen
vid införsel fastställt förbehållsbelopp också gäller för skatteavdrag, varför
de underlåter alt ansöka om existensminimum hos den lokala skattemyndigheten.
Motionärerna pekar bl. a. på att man genom alt införa ett enhetligt
existensminimum skulle säkerställa att arbetslagaren alltid erhåller ett
bottenbelopp för sin existens. Det väsentliga är dock enligt motionärerna att
reglerna i uppbörds- och utsökningsförfatlningarna samordnas så atl en
arbetstagare, när existensminimum fastställts t. ex. vid införsel för
underhållsbidrag, inte behöver riskera att på grund av exempelvis kvarskatt få
avdrag på sin lön utan att hänsyn tas till det belopp han behöver för sin
existens. Motionärerna hemställer därför alt riksdagen hos Kungl. Maj:l
anhåller om översyn av ifrågavarande bestämmelser i syfte att få till stånd en
sådan samordning. Vidare hemställer motionärerna att de bestämmelser, enligt
vilka riksskatteverket fastställer normalbelopp att tjäna till ledning vid
bestämmande av existensminimum, överses i syfte alt möjliggöra att större
hänsyn än hittills kan tas till de sociala aspekterna vid fastställande av
beloppen.
Såsom riksskatteverket framhåller i sitt remissvar torde
del vara svårt att genomföra ändringar i gällande bestämmelser om existensminimum
utan att rubba principerna och reglerna för beskattningen. Vidare har det på
utsökningsrätlens område varit lagstiftarens mening atl olika förbehållsbelopp
skall fastställas exempelvis vid införsel och löneutmälning. Av remissvaren
framgår emellertid alt tillämpningen av nuvarande bestämmelser I uppbörds- och
utsökningsförfattningarna kan medföra myckel allvarliga ölägenheter för den
enskilde. Sålunda har socialstyrelsen framhållit att hela systemet enligt
styrelsens mening är alltför komplicerat för att de enskilda som berörs skall
kunna bevaka sin rätt eller ens i efterhand förslå hur bestämmelserna
tillämpats för dem själva. Med hänsyn till det anförda vill utskottet i likhet
med en praktiskt tagel enhällig remissopinion ansluta sig till motionärernas
uppfattning alt bestämmelserna om existensminimum pä ifrågavarande rättsområden
bör överses i syfte atl åstadkomma en samordning.
Förslag
att införa ett enhetligt existensminimum, innebärande atl
LU 1971: 19 25
arbetstagaren alltid erhåller ett bottenbelopp för sin
existens, har behandlats under vårsessionen av årets riksdag. Med hänsyn till
att arbetsgivare i allmänhet inte känner till arbetstagarens sidoinkomst,
förmögenhet, försörjningsbörda, makes inkomst m, m. ansågs det (SkU 1971:36)
nödvändigt med ett ansökningsförfarande i existensminimifallen. Förslaget
avvisades därför. Också i flertalet av remissyttrandena över förevarande motion
tar man avstånd från tanken på ett enhetligt existensminimum. Inte heller
utskottet är berett att förorda en dylik lösning. Vid den översyn av
bestämmelserna om existensminimum i uppbörds- och utsökningsförfattningarna som
enligt det ovan sagda bör komma till stånd, synes dock förslaget värt att
uppmärksammas. Utskottet vill i sammanhanget påpeka atl det förhållandet att en
arbetstagare kan komma all få ut en alltför liten del av sin lön eller kanske
ingen del alls också kan inträffa i fall där beslut enligt ifrågavarande
utsökningsförfatlningarinte meddelats, nämligen om den skattskyldige i fall av
stort avdrag för kvarstående skatt underlåter att söka nedsatt skatteavdrag.
Flera remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, tillstyrker
motionsförslaget att större hänsyn än hittills bör tas till de sociala aspekterna
vid bestämmande av normalbeloppen. Såsom påpekats av några remissorgan
förutsätter emellertid en större höjning av normalbeloppen för existensminimum
vid avdrag för preliminär skatt all bestämmelsen i 50 § 2 mom. tredje stycket
kommunalskaltelagen om maximibeloppet för extra avdrag ändras. Trots de
svårigheter som således är förenade med ett större hänsynstagande än hittills
till de sociala aspekterna vid bestämmande av normalbeloppen anser dock
utskottet att motionärernas förslag i detta hänseende också bör undersökas vid
den översyn av gällande bestämmelser som utskottet uttalat sig för.
Pä grund
av vad sålunda anförts hemställer utskottet
att riksdagen med bifall till
motionen 1971:655 hos Kungl. Maj:t anhåller att bestämmelserna om existensminimum
i uppbörds- och utsökningsförfatlningarna överses i syfte all få till stånd en
samordning mellan skattemyndigheternas och utmätningsmannens beslut om
existensminimum samt att möjligheterna att ta större hänsyn än hittills till de
sociala aspekterna vid fastställande av normalbeloppen för existensminimum
undersöks i samband därmed.
Stockholm den 10 november 1971
På lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND
LU 1971:
19 26
Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s),
fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgard (m). Hammarberg (s), Sjöholm (fp),
fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng
(c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s) och herr
Olsson i Sundsvall (c).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.