Lagutskottets betänkande i anledning av motion om viss ändring i jordabalken
1971 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:LU2, Lagutskottets betänkande i anledning av motion om viss ändring i jordabalken
Dokumentets text
Lagutskottets
betänkande nr 2 år 1971 LU 1971:2
Nr 2
Lagutskottefs betänkande i anledning av motion om viss
ändring i jordabalken.
Motionsyrkandet
I motionen 1971: 335 av herr Tobé hemställs
»att riksdagen måtte besluta göra sådan ändring i den av
1970 års riksdag antagna jordabalken att i första hand 17 § promulgationslagen
överföres till 1 kap. jordabalken, att i andra hand även 18 § promulgationslagen
överföres till 1 kap. jordabalken,
att, med hänsyn till det invecklade lagkomplex som berörs
av motionen, lagutskottet utarbetar erforderlig lagtext för de föreslagna änd-
Bestämmelsema om fastighetsgränser i den nya jordabalken
1970 års riksdag har antagit ny
jordabalk (JB) samt lag om införande av nya jordabalken (JP) och viss annan
följdlagstiftning (1970: 994 1025). Balken och dess följdlagstiftning skall
träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt träder den vid 1970 års riksdag
också antagna fastighetsbildningslagen (1970: 988) i kraft.
Jordabalken träder i stället för jordabalken i 1734 års
lag samt de lagar och andra författningar som så småningom kommit att träda i
stället för den äldre balken. Jordabalken innehåller 23 kapitel, uppdelade på
två avdelningar. I den första avdelningen meddelas de materiella reglerna inom
balkens ämnesområde och i den andra avdelningen bestämmelser om
inskrivningsväsendet. Innehållet i jordabalken utgörs av privaträttsliga
regler om fast egendom. De rättsförhållanden som regleras inom balkens ram är
endast sådana som grundar sig på avtal eller andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område. I väsentliga delar bygger jordabalken på gällande
rätt sådan denna kommit till uttryck i lagstiftning och rättspraxis. På vissa
områden innehåller balken dock viktiga nyheter, och på andra områden har redan
befintliga rättsinstitut ändrats. För en översiktlig redogörelse av innehållet
i propositionen 1970: 20 med förslag till jordabalk hänvisar utskottet till
tredje lagutskottets utlåtande 1970: 80 s. 115131 och 188189.
I kap., som har rubriken »Fastighet och dess gränser»,
innehåller vissa regler av gmndläggande betydelse inom jordabalkens
ämnesområde. I kapitlet preciseras sålunda begreppet fast egendom och
fastighet. I 1 §
1 Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 2
LU 1971: 2 2
första
stycket stadgas att fast egendom är jord samt att jorden är indelad i
fastigheter. Vidare nämns i första stycket att särskilda bestämmelser finns om
fastighetsbildning (se fastighetsbildningslagen). I 1 § andra stycket
föreskrivs att sämjedelning är utan verkan.
Kapitlet
upptar också bestämmelser om rätta sträckningen av fastighetsgränser. Den nya
balken skiljer på gräns som blivit lagligen bestämd och gräns som inte blivit
lagligen bestämd. I 3 § slås den viktiga principen fast att gräns som blivit
lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning.
Gräns är lagligen bestämd om den fastställts genom domstols dom eller genom
förrättning eller på liknande sätt (prop. 1970: 20 del B s. 78). Kan
utmärkningen ej längre fastställas med säkerhet har gränsen den sträckning som
med ledning av förrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra
omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Om gränsens sträckning ej utmärks
på marken i laga ordning har gränsen den sträckning som framgår av karta och
handlingar.
Om
gränsen ej har blivit lagligen bestämd, gäller enligt 4 § första stycket de rå
och rör eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen. I 4 § andra
stycket föreskrivs att om gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande
tvångsförvärv', har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling,
innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.
I
lagen om införande av nya jordabalken meddelas i 1518 §§ övergångsbestämmelser
angående 1 kap. JB. I 17 § JP föreskrivs att om fastighetsgräns tillkommit
genom överlåtelse av jord före nya balkens ikraftträdande har gränsen den sträckning
som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antas
ha varit åsyftad. Bestämmelserna skall alltså tillämpas i stället för 1 kap. 4
§ första stycket JB om det är känt att fastigheten bildats genom överlåtelse.
Genom 18 § JP har införts ett nytt hävdeinstitut i fråga om s. k.
sämjeägoutbyte. Paragrafen innehåller följande. Har fastighetsgräns under
minst tjugu år oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt lag
och framgår av omständigheterna att hävden grundats på överenskommelse som före
balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna ä ömse sidor, gäller den
sträckning i vilken gränsen sålunda hävdats. Det nya institutet benämns i det
följande gränshävd. Det skall i princip tillämpas på både lagligen bestämda och
ej lagligen bestämda gränser.
Bakgrunden
tiU 17 och 18 §§ JP
I motionen upptas frågan om bestämmelserna om
sträckningen av gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord, 17 § JP, samt
bestämmelsen om gränshävd, 18 § JP, bör ha sin plats i jordabalken eller i
dess promulgationslag.
LU 1971: 2 3
I lagberedningens förslag till
jordabalk m. m. år 19 60 (SOU 1960:24) upptogs regler om sträckningen av gräns
som blivit lagligen bestämd i 1 kap. 3 §. I fråga om gräns, som inte blivit
lagligen bestämd, gavs bestämmelser i 1 kap. 4 §. Enligt andra stycket i
paragrafen skulle sådan gräns, om den tillkommit bl. a. genom överlåtelse av
jord, ha den sträckning som var avsedd med förvärvet. I 1 kap. 5 § andra stycket
gavs bestämmelser om s. k. gränshävd. Sålunda stadgades att om gräns imder
längre tid, minst tjugu år, oklandrat hävdats i annan sträckning än den enligt
3 eller 4 § skulle äga och visas eller framgår eljest av omständigheterna att
hävden grundats å överenskommelse, som före balkens ikraftträdande ingåtts
mellan ägarna å ömse sidor, den sträckning skulle gälla i vilken gränsen
sålunda hävdats. I det följande ger utskottet en sammanfattning av bakgrunden
till bestämmelserna i 17 och 18 §§ JP.
Vad först beträffar gräns som tillkommit genom
arealöverlåtelse må följande anföras. Bestämmelse om rätta sträckningen av en
gräns som inte bUvit lagligen bestämd återfinns i 12 kap. 3 § JB i 1734 års
lag. Enligt denna bestämmelse skall i fråga om en inte fastställd rågång gälla
de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utvisa gränsen. En
korresponderande bestämmelse som reglerar bestämmandet av gräns som här är i
fråga firms i 7 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet.
Före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari
1928 gav varje frivillig överlåtelse av ett markområde på landet upphov till
en avsöndrad lägenhet. Efter år 1896 skulle dock avsöndringen fastställas för
att lägenheten skulle kunna registreras och lagfaras. Rättspraxis har intagit
den ståndpunkten att en avsöndrad lägenhet alltid alltså även om
fastställelse skett omfattar det område som varit avsett med överlåtelsen.
Särskild hänsyn har därvid tagits till den omständigheten att ett visst område
hävdats under tiden närmast efter överlåtelsen. I fall då avsöndringen
fastställts har också kartan tillmätts viss betydelse.
Även i stad kunde fastighet tidigare tillkomma genom
frivillig överlåtelse, men efter ikraftträdande av lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad är detta inte längre möjligt. Överlåtelse av detta
äldre slag har bedömts på samma sätt som överlåtelse på landsbygden.
I fråga om gräns, som tillkommit genom överlåtelse,
föreslog lagberedningen år 1947 (SOU 1947: 38 s. 55 f.) en regel enligt vilken
gränsen i överensstämmelse med rådande praxis skulle ha den sträckning som
varit avsedd »vid» förvärvet. Om tillräcklig upplysning angående avsikten inte
kunde vinnas skulle hävden äga vitsord.
I förhållande till det tidigare förslaget innebar 1960 års
förslag två modifikationer. Det avgörande föreslogs vara avsikten »med»
förvärvet. Detta ordval ansågs ge ett bättre uttryck för vad som avsågs med
regeln.
LU 1971: 2 4
I
stället för regeln om hävden såsom enda bevismedel när avsikten ej kan styrkas
tog beredningen i 1960 års förslag upp en regel om att den sträckning skall
gälla som med hänsyn till innehav och andra omständigheter må antas ha varit
åsyftad. Beredningen ville med denna ändring markera, att hänsyn borde få tas
till samtiiga tillgängliga bevisdata alltså inte enbart hävden varmed i
detta sammanhang avsågs förhållandena på marken. Först när andra
upplysningskällor än innehavet saknades, skulle detta bli helt utslagsgivande
för gränsdragningen.
Regler
om gränshävd har tidigare saknats. Om ägaren av fastighet invid rågång visar
urminnes hävd till ett område på andra sidan rågången har detta emellertid
ansetts höra till fastigheten. Det har alltså varit möjligt att ändra
fastighetens omfång genom bevisning om urminneshävd.
Vid
framläggande av 1960 års förslag uttalade lagberedningen att den under sina
överläggningar med fastighetsbildningskommittén kommit till den övertygelsen
att ett särskilt hävdeinstitut är erforderligt i fråga om vissa gränser (SOU
1960: 25 s. 56 f.). De fall som åsyftades är sådana där s. k. sämjeägoutbyten
genomförts. Sådana byten har tidigare förekommit i mycket stor utsträckning.
Enligt kommitténs mening skulle det vara stötande om man vid bestämmandet av en
fastighets omfattning var tvungen att bortse från dylika överenskommelser. Den
bästa utvägen att komma till rätta med förhållandena ansåg kommittén vara att i
jordabalken öppna möjlighet till ett godtagande av den privata fastighetsbildning
som det här är fråga om. Det kunde inte antas att ägare och rättig-hetshavare
härigenom skulle tillskyndas skada. Fastmer måste dylika bestämmelser i
allmänhet vara ägnade att öka deras trygghet, eftersom det så gott som alltid
torde förhålla sig så att man vid överlåtelse och annat förfogande över
fastigheten tillmätt det faktiska markinnehavet avgörande betydelse, åtminstone
i fall där detta bestått någon tid. Fastighetsbildningskommittén ansåg också
att bestämmelser av antydd art skulle helt överensstämma med rättsuppfattningen
hos den jordägande befolkningen. Bestämmelserna skulle också underlätta
kommitténs fortsatta arbete. De borde emellertid begränsas till att avse
endast sådana sämjeägoutbyten, som kommit till stånd före nya jordabalkens
ikraftträdande.
Lagberedningen,
som anslöt sig till fastighetsbildningskommitténs synpunkter, ansåg att som en
förutsättning för ett godtagande av den på överenskommelse grundade gränsen bör
gälla att denna oklandrat hävdats under viss tid. Med hänsyn till av
beredningen i övrigt föreslagna hävdetider fann beredningen en tidrymd av tjugo
år innebära en lämplig avvägning. För bestämmelsernas tillämpning syntes
enligt lagberedningen i övrigt inte böra krävas mer än att det av
omständigheterna framgår att gränsändringen skett sämjevis. Därvid ansåg
beredningen det vara av särskild betydelse att på ömse sidor skett ett givande
och tagande i något så när samma omfattning eller att, i aimat fall,
gränsändringen
LU 1971: 2 5
i betraktande av omständigheterna kan anses vara
jämförelsevis ringa. Lagberedningen framhöll också vikten av att den
urspmngliga, rätta gränsen och den på överenskommelsens väg ändrade
sträckningen måste kunna anses som sträckningar av samma gräns. En överenskommelse,
varigenom ägaren av en fastighet till dennas utökande förvärvat ett område av
en intilliggande fastighet, avsågs inte i nu förevarande ordning kunna vinna
beaktande. Reglerna i beredningens förslag om gränshävd utformades mot bakgrund
av beredningens nu redovisade överväganden.
I det den 11 februari 1966 till lagrådet remitterade
förslaget till jordabalk togs regeln om sträckningen av gräns som kommit till
genom arealöverlåtelse upp i 1 kap. 4 § andra stycket (prop. 1970: 20 del A s.
105). Bestämmelsen om gränshävd upptogs däremot inte i förslaget.
Enligt 1 kap. 4 § andra stycket skulle gäUa att om gräns
tillkommit genom bl. a. överlåtelse av jord har gränsen den sträckning som var
avsedd vid överlåtelsen. Om tillräcklig upplysning härom inte förelåg, skulle
gränsen ha den sträckning som med ledning av innehav och andra omständigheter
kunde antas ha varit åsyftad, hette det i andra puiikten i paragrafen.
Departementschefen anförde att lagtexten i viss mån innebar en kompromiss
mellan 1947 års och 1960 års lagförslag. Han ansåg att regeln strängt taget
skulle kunna begränsas till att fastslå att parternas avsikt vid förvärvet är
avgörande. Denna avsikt kunde klarläggas på olika sätt, men en omständighet som
måste tillmätas särskild stor betydelse är innehavet. Detta kommer till uttryck
i andra punkten som alltså egentiigen är överflödig men som belyser de tankegångar
vilka ligger bakom bestämmelsen, framhöll departementschefen.
Vad beträffar den av lagberedningen i 1 kap. 5 § andra
stycket i 1960 års förslag upptagna bestämmelsen om gränshävd anförde
departementschefen (anf. prop. del A s. 7072), att regeln under
remissbehandlingen väckt en viss tveksamhet hos några instanser men att den
tillstyrkts av bl. a. lantmäteristyrelsen, som ansett regeln fylla en lucka i
nuvarande lagstiftning. Departementschefen förklarade sig dela sistnämnda uppfattning.
De praktiska fördelarna med en regel av föreslagen innebörd är så betydande
ansåg departementschefen att den borde tas upp i lagstiftningen. Med hänsyn
till att regeln bara tar sikte på sämjeägoutbyten, som skett före balkens
ikraftträdande, syntes den emellertid inte böra ingå i själva balken utan
placeras i promulgationslagen. Till frågan om den närmare utformningen av
regeln, särskilt med avseende på tidpunkten för de överenskommelser på vilka
gränshävden grundas, anhöll departementschefen att få återkomma i samband med
att han anmälde förslag till följdlagstiftning.
I remiss till lagrådet den 29 november 1968 med förslag
till lag om införande av den nya jordabalken m. m. upptogs härefter regeln om
gränshävd i 16 §. Paragrafen löd: »Har fastighetsgräns under minst tjugo
LU 1971: 2 6
år
oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt 1 kap. 3 eller 4 §
eller 5 § första stycket nya balken och visas eller framgår av omständigheterna
att hävden grundats på överenskommelse som före balkens ikraftträdande ingåtts
mellan ägarna på ömse sidor, gäller den sträckning i vilken gränsen sålunda
hävdats.» I fråga om motiveringen till regeln hänvisas till prop. 1970: 145 s.
123 f.
I yttrande den 17 februari 1969 i anledning av det
den 11 februari 1966 remitterade förslaget till jordabalk, uttalade lagrådet
bl. a. följande rörande innehållet i 1 kap. (prop. 1970: 20, del A s. 202203).
Reglerna i förevarande kapitel överensstämmer i
väsentliga avseenden med gällande rätt. På åtskilliga punkter innebär de
emellertid nyheter. Avsikten är, att reglerna skall vinna tillämpning ej blott
på förhållanden, som uppkommer efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan
även på äldre förhållanden. Vissa av reglema är t. o. m. sådana att de endast
kan gälla äldre förhållanden, så exempelvis regeln i 4 § om gräns som tillkommit
genom överlåtelse av jord. När regler, som sålunda skall vinna tillämpning på
äldre förhållanden, innefattar avvikelser från vad som hittills anses gäUa, är
det påkallat, att särskild uppmärksamhet ägnas övergångsbestämmelserna.
Lagrådet vill framhålla, att mellan de regler i kapitlet, som innefattar
nyheter, och övergångsbestämmelserna råder ett så nära samband, att det vid
prövningen av övergångsproblemen kan framstå som motiverat att jämka de nu i
kapitlet upptagna reglema.
Lagberedningen
har föreslagit regler om s. k. gränshävd 5 § andra stycket i 1960 års
förslag och departementschefen anser bestämmelser därom böra tagas upp i
lagstiftningen. Då stadgandet blott tager sikte på förhållanden, som inträffat
före balkens ikraftträdande, bör enligt vad departementschefen förordar
stadgandet ej ingå i själva balken utan placeras i promulgationslagen.
Emellertid har beträffande vissa andra bestämmelser, vilka också uteslutande
har tillämpning på äldre förhållanden, valts metoden att införa dem i balken. Om
denna metod vid granskning av promulgationsbestämmelserna bibehålles, talar
enligt lagrådets mening övervägande skäl för att även reglema om gränshävd
upptages i balken. Mot lagberedningens förslag till utformning av regeln om
man bortser från vad den innehåller om jämkning synes intet vara att erinra.
Då regeln innefattar undantag från bestämmelserna i 3 och 4 §§, torde den
lämpligen kunna placeras mellan 4 och 5 §§ såsom en särskild paragraf.
Beträffande
1 kap. 4 § anförde lagrådet följande.
I andra stycket första punkten stadgas, att gräns,
som tillkommit genom överlåtelse av jord eller genom vissa tvångsförvärv, har
den sträckning som var avsedd vid överlåtelsen eller förvärvet. I andra
punkten följer en bestämmelse av innehåll, att om tillräcklig upplysning om avsikten
ej föreligger, gränsen har den sträckning som med ledning av innehav och andra
omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. Stadgandet i första punkten torde
utgå från att upplysning om avsikten i första hand skall hämtas ur fångeshandlingen.
Tydligt är emellertid, såsom ock förutsattes i andra punkten, att även
innehavet och andra omständigheter är av betydelse för bedömande av avsikten.
Att uppdela bestämmelserna
LU 1971:2 7
i
två olika punkter efter graden av den vikt som skall tillmätas de skilda
upplysningskälloma synes icke motiverat. Det förordas, att andra punkten får
utgå och första punkten innehålla, att gränsen har den sträckning som med
ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antagas ha
varit åsyftad.
I yttrande den 20 februari 1970 i anledning av dels
ett den 19 september 1969 remitterat förslag till ändringar i och tillägg till
den nya jordabalken (prop. 1970: 20 del A s. 311 f.) dels vissa punkter i det
remitterade förslaget rörande införande av nya jordabalken erinrade lagrådet
om att det i utlåtandet den 17 februari 1969 berört placeringen av den regel om
s. k. gränshävd som enligt departementschefens mening borde hänföras till
övergångsbestämmelserna och som i lagrådsremissen den 29 november 1968
upptagits i lagen om införande av jordabalken som 16 §. Lagrådet vidhöll att
paragrafen borde införas i själva balken och därvid lämpligen placeras efter 5
§ i 1 kap. och alltså erhålla beteckningen 6 §. Beträffande bestämmelsens
sakliga innehåll anförde lagrådet följande.
För att gränshävd skall tillerkännas rättsverkan
krävs enligt förslaget i första hand, att den gmndats på överenskommelse. Det
får förutsättas, att överenskommelsen inte behöver vara uttrycklig. Förslaget
upptar i detta sammanhang även en bevisregel. Det sägs sålunda, att det skall
visas eller framgå av omständigheterna att överenskommelse föreligger. Vad som
är skälet till att »framgår av omständigheterna» upptagits som alternativ till
»visas» har ej angivits, men det torde vara avsett att därmed markera, att som
bevisning angående uppkomsten av hävden bör godtagas även utredning varigenom
endast indirekt kan påvisas att fråga är om en genom överenskommelse vidtagen
gränsjustering. Att andra och strängare krav på bevisningen inte uppställs
synes väl motiverat med hänsyn till att det här gäller förhållanden som ligger
långt tillbaka i tiden och därför ofta är svårutredda. Det är emellertid
opåkallat att i lagtexten dessutom använda uttrycket »visas».
Härefter utvecklade lagrådet vissa synpunkter på
innebörden av uttrycket »oklandrat», dvs. vilka krav som bör ställas på en
invändning för att hävdetiden skall anses bruten. Vidare berörde lagrådet
frågan om vid vilken tidpunkt överenskommelse som ligger till grund för hävden
senast skall ha ingåtts, dock utan att frångå departementschefens förslag om
att låta den nya balkens ikraftträdande vara avgörande.
Under
hänvisning till vad sålunda anförts hemställde lagrådet, att 16 §
promulgationslagen upptas i 1 kap. i balken med beteckningen 6 § samt
att orden »visas eller» får utgå ur lagtexten. Med hänsyn till den före
slagna ändrade placeringen av bestämmelsen måste viss redaktionell
jämkning också göras, framhöll lagrådet.
Vid
anmälan inför Kungl. Maj:t den 20 mars 19 7 0 av lagrådets utiåtanden den 17
februari 1969 och den 20 februari 1970 över förslag tUl jordabalk anförde
departementschefen följande i anslutning till 1 kap. i förslaget (prop. 1970:
20 del A s. 393).
LU 1971: 2 8
Som lagrådet framhåller är
bestämmelserna i detta kapitel avsedda att i princip få tillämpning även på
äldre förhållanden. Lagrådet anför att vissa av reglerna i kapitlet endast kan
gälla äldre förhållanden, t. ex. regeln i 4 § om gräns som tillkommit genom
överlåtelse av jord. Med det förfarande som sålunda valts talar enligt
lagrådets mening övervägande skäl för att även reglerna om gränshävd tas upp i
balken (jfr 1 kap. 5 § andra stycket i lagberedningens förslag och 16 § i det
remitterade förslaget tiU promulgationslag). Av skäl som jag anfört i remissen
anser jag emellertid att bestämmelserna om gränshävd bör placeras i promulgationslagen.
Vad lagrådet anför beträffande reglerna i 4 § andra stycket om gräns som
tillkommit genom överlåtelse av jord bör beaktas på det sättet att även dessa
regler flyttas från balken till promulgationslagen.
I sitt utiåtande över det
remitterade förslaget rörande lag om införande av nya jordabalken hänvisade
lagrådet i utlåtande den 1 juni 1970 beträffande utformningen av bestämmelsen
om gränshävd till vad lagrådet i anslutning till 1 kap. nya balken anfört i
nänmda utlåtande (prop. 1970: 145 s. 405). Vidare påpekade lagrådet att den nya
paragrafen angående gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord föranleder
en redaktionell jämkning.
Vid anmälan den 29 juni 1970 av lagrådets utiåtande över
förslaget till lag om införande av nya jordabalken m. m. (prop. 1970: 145 s.
451) erinrade departementschefen om att lagrådet rörande innebörden och
till-lämpningen av regeln om gränshävd gjort vissa uttalanden i sitt yttrande
den 20 februari 1970 över förslaget till ändringar i och tillägg till JB (prop.
1970: 20 del A s. 311). Vad lagrådet därvid anfört gav inte anledning till
erinran från departementschefens sida. Han godtog också den av lagrådet där
förordade jämkningen av paragrafens lydelse.
I propositionen 1970:145 med förslag om införande av nya
jordabalken m. m. upptogs härefter bestämmelsen om sträckningen av gräns som
kommit till genom överlåtelse av jord i 17 g samt bestämmelsen om gränshävd i
18 §.
Vid riksdagsbehandlingen yrkades i motioner att ifrågavarande
bestämmelser skulle föras över till 1 kap. jordabalken (motion II: 1473 i anledning av prop. 1970: 20
samt I; 1266 i anledning av prop. 1970: 145). Till stöd för yrkandena anfördes
bl. a., att bestämmelserna inte kan sägas vara av egentlig övergångsnatur samt
att det inte anförts några bärande skäl för att utesluta dem från den nya
jordabalken.
På hemställan av tredje lagutskottet avslogs motionerna.
Utskottet anförde i sin av riksdagen godtagna motivering (3LU 1970: 80 s. 192
193).
Bestämmelserna om gräns som
tillkommit genom överlåtelse av jord och om gränshävd är som framhålls i motion
I: 1266 inte av egentlig övergångsnatur, dvs. de har en annan uppgift än att
överbrygga övergången meOan gammal och ny lagstiftning. När det gäller sådana
regler, uppkommer frågan om var de skall placeras: i den nya lagen eller bland
LU
1971: 2 9
övergångsbestämmelserna
till lagen. I detta avseende bygger jordabalksförslaget på den redaktionella
principen att bestämmelser som endast tar sikte på förhållanden som inträffat
före balkens ikraftträdande inte skall ingå i balken utan placeras i
promulgationslagen. De båda nu ifråga-komna bestämmelserna har således med
hänsyn till den valda systematiken sin plats i promulgationslagen. Att
bestämmelserna sannolikt kommer att tillämpas i inte obetydlig omfattning
utgör enligt utskottets mening inte tilhäckligt skäl för att avsteg skall få
göras från den nyss angivna principen. Det torde inte behöva befaras, att de
tillämpande myndigheterna och andra som kommer att syssla med frågor om den
rätta sträckningen av fastighets gräns inte kommer att uppmärksamma att det
finns regler om fastighets gräns också utanför jordabalken. I detta sammanhang
vill utskottet slutligen framhålla, att lagrådet, som förordat att
bestämmelserna om gränshävd skulle tas in i balken, torde ha utgått från att
bestämmelserna om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord skulle
placeras i balken i enlighet med det remitterade förslaget. Genom att de sist
nämnda bestämmelserna har förts över till förslaget till promulgationslag
synes lagrådets uttalanden på denna punkt numera sakna betydelse.
Motionen
I motionen erinras inledningsvis om att
lagberedningen i sitt förslag till jordabalk i 1 kap. 4 § intagit en
bestämmelse om hur gräns skulle bestämmas om den tillkommit genom
arealöverlåtelse samt att en motsvarande bestämmelse också fanns med i det
till lagrådet remitterade departementsförslaget.
Motionären
pekar härefter på att lagrådet (prop. 1970: 20 del A s. 203) föreslog viss
omarbetning av bestämmelsen så att inte innehållet i fångeshandlingen skulle få
dominera över andra omständigheter som kunde tjäna som ledning för gränsens
bestämmande. Departementschefen, fortsätter motionären, säger sig beakta vad
lagrådet anfört på det sättet att dessa regler överflyttas till
promulgationslagen (del A s. 393). Detta, anför motionären, hade visserligen
inte lagrådet antytt, och lagrådsremissen om promulgationslagen i denna del
var redan avgiven utan att någon regel om dessa arealfång fanns med.
Efter
att ha redovisat hur bestämmelsen sedan kom att inflyta i 17 § JP anför
motionären att det är tillfredsställande att den regel som erfordras har fått
den av lagrådet (prop. 1970: 20 del A s. 203) föreslagna lydelsen. Däremot
finns det enligt motionärens mening ingen anledning att ta bort regeln ur
jordabalken och föra in den i promulgationslagen. Detta var enligt motionären
inte heller lagrådets mening.
Motionären
anför att gränsbestämningsreglerna i nu gällande jorddelningslag är samlade i
7 kap. Där skiljs mellan i laga ordning bestämda gränser och gränser som icke
är bestämda i laga ordning. I det av vårriksdagen 1970 antagna förslaget till
ny fastighetsbildningslag finns inte
LU 1971: 2 10
motsvarande
regler med i 14 kap., som handlar om fastighetsbestämning. Motivet var att de
materiella reglerna om bestämmande av gräns hörde hemma i jordabalken. I
lagberedningens förslag liksom i propositionen finns regler om i laga ordning
bestämda gränser i 1 kap. 3 §. Lagberedningens förslag till 4 §, som innehöll
reglerna om gränser som icke bestämts i laga ordning, har nu i propositionen
blivit beskuret till att avse endast gränser som tillkommit genom expropriation
eller liknande tvångsförvärv.
Sådana
gränser är ytterst sällan föremål för bestämning, framhåller motionären.
Däremot har motsvarande regler om många tiotusentals avsöndringar och liknande
arealfång förts till promulgationslagen. Enligt motionären förefaller det som
om orsaken skulle vara att sådan fastighetsbildning numera inte är tillåten
och att därför regler om sådana gränser endast skulle ha historisk betydelse.
Men, tillägger han, samma är förhållandet i fråga om gränser som före
jordabalkens ikraftträdande bestämts enligt tidigare, högst skiftande regler.
Motionären
pekar härefter på att tredje lagutskottet i sitt utlåtande anförde att
jordabalksförslaget bygger »pä den redaktionella principen att bestämmelser som
endast tar sikte på förhållanden som inträffat före balkens ikraftträdande inte
skall ingå i balken utan placeras i promulgationslagen». Även om
jordabalkspropositionen försökt att leva upp tiU den angivna principen så finns
det flera avsteg därifrån, anför motionären, och hänvisar till följande
uttalande av lagrådet i jordabalkspropositionen (del A s. 202): »Emellertid
har beträffande vissa andra bestämmelser, vilka också uteslutande har
tillämpning på äldre förhållanden, valts metoden att införa dem i balken.»
Motionären framhåller att jordabalken borde vara avsedd att ge regler för vad
som verkligen sker inom de olika rättsområden som balken behandlar.
Fastighetsbestämning av genom överlåtelse av jord före balkens ikraftträdande
tillkomna gränser är nu och torde även för framtiden bli den vanligaste
anledningen till sådana förrättningar som behandlas i 14 kap.
»Fastighetsbestämning» i fastighetsbildningslagen, anför motionären. Därför bör
17 § JP enligt hans mening återföras till 1 kap. JB, förslagsvis genom
omarbetning av 4 § däri.
Det
var lagrådets uttalade mening, fortsätter motionären, att övervägande skäl
talade för att reglerna om gränshävd borde upptagas i jordabalken och inte
placeras i promulgationslagen som åstadkom att ändringar i det ursprungliga
departementsförslaget gjordes i fråga om de icke i laga ordning bestämda
gränserna. Därför anser han det vara anledning att ompröva även placeringen av
18 § JP. Ett starkt skäl för att införa reglerna om gränshävd i jordabalken är
att de behandlar ett helt nytt rättsinstitut, som kan räknas bli tillämpat
under lång tid framåt, anför motionären avslutningsvis.
LU 1971:2 11
Utskottet
1970 års riksdag har antagit ny jordabalk (JB) samt
lag om införande av nya jordabalken (jordabalkens promulgationslag, JP). Balken
skall träda i kraft den 1 januari 1972. I 1 kap. 35 §§ JB upptas bestämmelser
om rätta sträckningen av fastighets gränser. Jordabalken skiljer på gräns som
blivit lagligen bestämd och gräns som inte blivit lagligen bestämd.
Bestämmelser om det förra slaget av gränser meddelas i 3 §. Beträffande gränser
som inte blivit lagligen bestämda ges regler i 4 §. För sådana gränser
föreskrivs i första stycket i paragrafen att de märken som av ålder ansetts
utmärka gränsen skall gälla. Har gränsen tillkommit genom expropriation eller
liknande tvångsförvärv, skall gränsen enligt andra stycket ha den sträckning
som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antas
ha varit åsyftad. Också i jordabalkens promulgationslag finns det bestämmelser
om rätta sträckningen av fastighets gräns. I 17 § JP föreskrivs sålunda att
fastighets gräns, som kommit till genom överlåtelse av jord före jordabalkens
ikraftträdande, har den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav
och andra omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Bestämmelsen träder
alltså i stället för 1 kap. 4 § första stycket JB, om det är känt att
fastigheten bildats genom överlåtelse. 18 § JP innehåller regler om ett nytt
rättsinstitut, gränshävd. Reglerna innebär att om fastighetsgräns under minst
20 år oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt lag, och det
av omständigheterna framgår att hävden grundats på överenskommelse som före
balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna på ömse sidor, den hävdade
sträckningen skall gälla.
I motionen yrkas, i första hand, att riksdagen gör
sådan ändring i den nya jordabalken att bestämmelsen i 17 § JP om sträckningen
av gräns som kommit till genom överlåtelse av jord överförs till 1 kap. jordabalken
samt, i andra hand, att också reglema i 18 § JP överförs till detta kapitel.
Till stöd för yrkandet att överföra den i 17 § JP upptagna bestämmelsen till
jordabalken anför motionären att fastighetsbestämning av gränser, som kommit
till genom överlåtelse av jord, är och även för framtiden torde bli den
vanligaste anledningen till sådana förrättningar som behandlas i 14 kap.,
»Fastighetsbestämning», i fastighetsbildningslagen. Som skäl för att införa
reglerna om gränshävd i jordabalken åberopar motionären den omständigheten att
reglema, som avser ett helt nytt rättsinstitut, kan antas bli tillämpade under
lång tid framöver.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har
frågan om placeringen av ifrågavarande bestämmelser övervägts vid skilda
tillfällen under behandlingen av lagstiftningsärendet. I lagberedningens
förslag år 1960 till ny jordabalk hade bestämmelsen om rätta sträckningen av
gräns som kommit till genom överlåtelse av jord tagits upp i 1 kap. 4 §
LU 1971:2 12
andra
stycket och bestämmelserna om gränshävd i 1 kap. 5 § andra stycket. I det av
Kungl. Maj:t år 1966 till lagrådet remitterade förslaget tUl delar av jordabalk
fick regeln om den rätta sträckningen av gräns som kommit till genom
överlåtelse av jord stå kvar i balken. Departementschefen ansåg att regeln om
gränshävd däremot inte borde ingå i balken utan i stället i dess
promulgationslag. Som skäl härför anförde han att institutet tar sikte bara på
överenskommelser som skett före balkens ikraftträdande.
Vid
granskningen av det remitterade förslaget framhöll lagrådet att reglema i 1
kap. JB avsågs skola vinna tillämpning inte bara på förhållanden, som
uppkommit efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan också på äldre
förhållanden, varjämte lagrådet pekade på att vissa av reglerna t. o. m. var
sådana att de endast kunde gälla äldre förhållanden, så exempelvis regeln i 1
kap. 4 § om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord. I anslutning till
departementschefens förslag att bestäm-mekerna om gränshävd skulle upptas i promulgationslagen
erinrade lagrådet om att för vissa andra bestämmelser, vilka också uteslutande
hade tillämpning på äldre förhållanden, hade valts metoden att införa dem i
balken. Lagrådet torde med uttalandet ha åsyftat just bestämmelsen om gräns
som tillkommit genom överlåtelse av jord. Om denna metod skulle bibehållas
vid granskning av promulgationsbestämmelserna, talade enligt lagrådets mening
övervägande skäl för att även reglema om gränshävd borde tas upp i balken.
Vid
anmälan av propositionen vidhöll departementschefen att bestämmelserna om
gränshävd på de skäl, som anförts i remissen, borde placeras i
promulgationslagen. Vidare uttalade departementschefen att också regeln i 1
kap. 4 § andra stycket förslaget till jordabalk om gräns som kommit tUl genom
överlåtelse av jord borde flyttas från balken till promulgationslagen. Som skäl
härför anförde departementschefen att han beaktat vad lagrådet anfört
beträffande ifrågavarande regler. Härvid torde departementschefen åsyfta
lagrådets påpekande att regeln i 1 kap. 4 § andra stycket förslaget till
jordabalk endast kan gälla äldre förhållanden.
I
propositionen med förslag till promulgationslag upptogs härefter bestämmelsen
om sträckningen av gräns som kommit till genom överlåtelse av jord i 17 § samt
bestämmelserna om gränshävd i 18 §.
Vid
riksdagsbehandlingen övervägdes frågan om placeringen av berörda bestämmelser
i anledning av motioner. Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen
godkända utiåtande att, när det gällde sådana regler som de ifrågavarande,
vilka inte var av egentiig övergångsnatur, frågan uppkom var reglema skulle
placeras: i den nya lagen eller bland övergångsbestämmelserna till lagen. I
detta avseende, anförde utskottet, byggde jordabalksförslaget på den
redaktionella principen, att bestämmelser som endast tog sikte på förhållanden
som inträffat före balkens ikraft-
LU 1971:2 13
trädande inte skulle ingå i balken utan placeras i
promulgationslagen. Utskottet ansåg att de båda nu ifrågakomna bestämmelserna
med hänsyn till den valda systematiken således borde ha sin plats i promulgationslagen.
Att bestämmelserna sannolikt skulle komma att tillämpas i en inte obetydlig
omfattning utgjorde enligt utskottets mening inte tillräckligt skäl för att
avsteg skulle få göras från nämnda princip. Utskottet ansåg vidare att det inte
behövde befaras, att de tillämpande myndigheterna och andra som skulle komma
att syssla med frågor om den rätta sträckningen av fastighets gräns inte skulle
uppmärksamma att det finns regler härom också utanför jordabalken.
Lagutskottet finner ej skäl att frångå den bedömning i
frågan som tredje lagutskottet sålunda gjort. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att det inte är någon främmande företeelse i svensk lagstiftning att
regler, som avses komma att tillämpas under lång tid efter det att en lag trätt
i kraft och som t. o. m. avser förhållanden vilka hänför sig till tiden efter
ikraftträdandet, får sin placering i lagens promulgationslag. Såsom exempel må
nämnas att enligt 18 § lagen om införande av nya rättegångsbalken skall vad i
denna balk är föreskrivet angående åtal för brott, vara inte kan följa svårare
straff än böter, äga motsvarande tillämpning i fråga om talan som föres
särskilt angående utdömande av förelagt vite. Om den omständigheten att nu
ifrågakomna bestämmelser i jordabalkens promulgationslag om fastighets gränser
kommer att tillämpas under lång tid framöver skulle tillmätas avgörande
betydelse för deras placering, torde man för övrigt behöva pröva om inte omplacering
också bör ske av regler beträffande andra rättsinstitut, vilka endast avser
förhållanden som inträtt före jordabalkens ikraftträdande men kan komma att
tillämpas under avsevärd tid, t. ex. reglerna i 6 § JP om urminnes hävd.
På grund
av vad sålunda anförts hemställer utskottet
att
motionen 1971; 335 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1971
På lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
herrar Wiklund i Stockholm (fp),
Svedberg (s). Sundelin (s). Svanström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herr
Lidgard (m)*, fm Asbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg (m), Andersson i
Södertälje (s), fm Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru
Olsson i Helsingborg (c) och fra Nilsson i Sunne (s)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.