Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående påföljden av utebliven likvid vid el-leverans
1971 · 14 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:LU21, Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående påföljden av utebliven likvid vid el-leverans
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagutskottets
betänkande nr 21 år 1971 LU 1971: 21
Nr 21
Lagutskottets
betänkande i anledning av motion angående påföljden av utebliven likvid vid
el-Ieverans.
I motionen 1971: 658 av fru Mogård (m) och fru
Kristensson (m) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala att avstängning som påföljd vid underlåtenhet att fullgöra
betalningsskyldighet gentemot elkraftsleverantör ej bör tillämpas utan
föregående prövning i det enskilda fallet av lämplig myndighet.
Utskottet
har inhämtat utlåtande över motionen från Göta hovrätt, socialstyrelsen,
kommerskollegium och konsumentombudsmannen. På begäran av utskottet har yttranden
därjämte avgivits av Hyresgästernas riksförbund, Stockholms kommun. Svenska
elverksföreningen och Svenska kommunförbundet.
Stockholms
kommun har bifogat yttranden av industriverksstyrelsen och socialnämnden i
kommunen.
Gällande
rätt
Enligt lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) fordras koncession för att
utföra starkströmsledning. Enligt 2 § 4 mom. ellagen är den som innehar
områdeskoncession för yrkesmässig distribution av elektrisk starkström pliktig
att, om ej särskilda skäl är till undantag, tillhandahålla ström åt envar som
inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Frågor om
förpliktelser enligt lagrummet prövas av kommerskollegium enligt bemyndigande i
kungl. brev den 15 november 1957. Enligt 2 § 7 mom. ellagen är
koncessionshavaren skyldig att, på framställning av den som nyttjar elektrisk
ström från anläggningen eller Önskar komma i åtnjutande därav, för
åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och
övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen. Prisregleringen
verkställs av en särskild nämnd, bestående av fem av Konungen för viss tid
förordnade ledamöter. Framställning om prisreglering skall inges till
kommerskollegium, som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad,
har att överlämna den till nämndens prövning. Över kommerskollegii eller
nämndens beslut må klagan inte föras. Avtal, stridande mot nämndens beslut, är
utan verkan.
Författningsbestämmelse,
som ger myndighet rätt att ingripa till konsuments förmån om denne avstängs
från elleverans på grund av utebliven betalning, finns inte.
Riksdagen
1971. 8 saml. Nr 21
LU 1971:21 2
Nämnda bestämmelser i ellagen tillkom genom lagändring
(1957: 383) den 27 juni 1957. Till grund för lagstiftningen låg ett av
elkraftutredningen av år 1943 år 1954 avlämnat betänkande angående elkraftförsörjningen
(SOU 1954: 12). I betänkandet (s. 262) anfördes i fråga om rättsförhållandet
mellan elkraftleverantören och abonnenten att detta i allmänhet regleras av ett
avtal, varigenom leverantören åtar sig att tillhandahålla kraft och abonnenten
att betala kraften. Utredningen anförde vidare att svensk lagstiftning i mycket
ringa utsträckning berör avtalen om leverans av elkraft. Någon rättspraxis hade
inte utvecklats på området, och inom rättsvetenskapen var hithörande problem
knappast alls behandlade. Utredningen framhöll att tvister i anledning av avtal
mellan leverantör och abonnent i brist på direkta bestämmelser fick avgöras med
ledning av 1915 års lag om avtal och 1905 års lag om köp och byte av lös
egendom.
Avtalsförhållandena
rörande abonnemang på elektrisk energi brukar regleras i reglementen som i
huvudsak överensstämmer med ett förslag tiU reglemente för kommunalt elverk,
upprättat av Svenska elverksföreningen den 18 december 1956. I detta förslag
finns intagen en bestämmelse, punkt 41, enligt vilken tillförseln av elenergi
må avstängas om räkning på elenergi eller på annan elverkets kostnad för
leveransen ej gäldas inom angiven tid.
Ifrågavarande
bestämmelse bygger alltså på gällande huvudregel om avtalsfrihet på
förmögenhetsrättens område. Från denna regel finns undantag. I detta
sammanhang kan erinras att riksdagen under vårsessionen i år antagit lag (1971:
112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor.
1 1 § av denna lag föreskrivs att om villkor, som
näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för
enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse
som otillbörligt mot konsumenten, marknadsrådet, om det är påkallat från allmän
synpunkt, kan meddela näringsidkaren förbud alt framdeles i liknande fall
använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite,
om ej detta av särskilda skäl är obehövligt. Enligt
2 § upptas fråga om förbud efter ansökan. Sådan
ansökan görs av konsumentombudsmannen.
Avstängningsrätt
vid leverans av kommunala nyttigheter förekommer inte bara i fråga om elektrisk
energi. I lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
föreskrives sålunda i 30 § att, om fastighetsägare försummar att betala avgift
som avses i lagen eller att i annat väsentligt hänseende iakttaga vad som
åligger honom och har huvudmannen ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse,
huvudmannen får stänga av vattentillförseln till fastigheten, om detta kan ske
utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får
påföras fastighetsägaren. Har huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt
eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre.
LU 1971:21 3
skall
han enligt 29 § återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts
samt ersätta skadan. Va-nämnden prövar enligt 37 § punkt 6 mål som rör tvist
mellan huvudman och fastighetsägare om skadestånd eller annan påföljd enligt
nämnda pragrafer.
Av
andra bestämmelser som syftar till att bereda skydd mot avbrott i möjligheten
att bagagna olika nyttigheter må nämnas följande.
I
65 § utsökningslagen (1877: 31) finns regler om utmätningsfrihet för viss
egendom, nämligen dels kläder, möbler och husgeråd, som gäldenären behöver för
sitt dagliga liv, dels medel för uppehälle under den närmaste tiden.
I
3 kap. lagen (1907: 36) om nyttjanderätt till fast egendom finns bestämmelser
om att hyresgäst, som dröjt med betalning av hyra under så lång tid att
hyresrätten är förverkad och hyresvärden berättigad att uppsäga avtalet, inte
får skiljas från lägenheten om rättelse sker innan hyresvärden gjort bruk av
sin rätt att uppsäga avtalet (43 §) eller i fall då hyresvärden uppsagt
avtalet, hyran betalas senast tolfte söckendagen från uppsägning (44 §).
I
2 § lagen (1915: 219) om avbetalningsköp finns regler som skyddar köpare som
underlåtit att betala förfallna avbetalningsposter för påföljd genom bl. a.
återtagande av godset.
Enligt
193 § andra stycket utsökningslagen äger utmätningsmannen under viss tid medge
anstånd med avhysning.
Motionen
I motionen anförs inledningsvis att det i pressen
tid efter annan refereras fall där familjer, många gånger med minderåriga barn,
blivit utestängda från elleverans på grund av utebliven betalning. Enligt
motionärerna har härigenom inte sällan uppstått olägenheter av för vårt
samhälle icke tolerabel natur. Efter att ha erinrat om att elkraftutred ningen
av år 1943 anfört att eventuella tvister mellan leverantör och abonnent får
lösas med ledning av avtalslagen av år 1915 och 1905 års lag om köp och byte av
lös egendom framhåller motionärerna att starka skäl, framför allt av social
natur, torde föreligga för att dylika tvister skall behandlas i en annan
ordning. Motionärerna erinrar vidare om att det av Svenska elverksföreningen
utfärdade standardreglementet för kommunala elverk, på vilket de flesta
reglementen bygger, innehåller ea bestämmelse med innebörd att leverantören
äger rätt att omedelbart avbryta kraftleveransen till abonnent om denne
underlåter att fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot leverantören. Enligt
motionärerna torde bakgrunden till standardreglementets bestämmelse vara helt
klar. Liksom vid ett vanligt avtalsförhållande svarar båda parter för att
utfästa prestationer också fullföljes. Om den ena parten, i detta fall
abonnenten, brister i sitt fullgörande skall heller inte den andra parten
LU 1971:21 4
som
princip behöva fullfölja sin prestation. Motionärerna pekar på att det ibland
finns anledning att göra undantag från dessa på avtalslagen och köplagen grundade
principer. Så sker också inom ramen för nämnda lagar, främst för att skydda den
i allmänhet, i förhållande till säljaren, svagare köparen, framhåller
motionärerna.
Samhällsutvecklingen
har, fortsätter motionärerna, inneburit att elström i dag används för
betydligt flera olika ändamål än ridigare. För uppvärmning, för matlagning, för
livsmedelsförvaring och för belysning är elströmmen för många oundgängligen
nödvändig. Motionärerna framhåller att en avstängning på grund av utebliven
betalning kan få konsekvenser av framför allt social art som inte står i någon
rimlig proportion till det ifrågavarande avtalsbrottet. Motionärerna anser
därför att avstängning, då det gäller hushåll, ej bör få ske med mindre
prövning skett av myndighet som kan bedöma påföljdens verkningar i det enskilda
fallet. Lämplig myndighet torde enligt motionärerna vara socialnämnden som i
förekommande fall också bör ha möjlighet att överta betalningsansvaret.
Motionärerna
anför att det tidigare gentemot förslag med liknande syfte invänts att hotet om
avstängning av elkraftleveranserna utgör ett verksamt medel för att tvinga
dåliga betalare till prestation. Motionärerna påpekar emellertid att
möjligheten till avstängning bibehålls enligt deras förslag. Det avgörande är,
anför de, att avstängningshot inte får sättas i verket förrän myndighet
företagit prövning av det enskilda fallet. Någon risk för överbelastning av
domstolsväsendet, genom att lagsökning och betalningsföreläggande skulle
framstå som leverantörens enda möjligheter att utfå betalning, föreligger
därför knappast enligt motionärernas mening. Ej heller anser de att
myndigheten torde löpa någon större risk för överbelastning på grund av för
många prövningsärenden, då de flesta betalningsskyldiga med fog kan förutsättas
prestera betalning vid upprepade hot om framtida indragning av leveranserna. En
bestämmelse av ovan skisserat slag skulle med största sannolikhet nå dem som
är i verkligt behov av skydd, men heller inga flera, anför motionärerna
avslutningsvis.
Tidigare
riksdagsbehandling
Vid 1970 års riksdag behandlades motionsyrkanden
med samma innehåll som förevarande yrkande (1970: I: 989 av herr Åkerlund samt
1970: II: 1135 av fru Mogård och fru Kristensson).
Efter
att ha inhämtat yttrande över motionerna från Svenska elverksföreningen
anförde allmänna beredningsutskottet i sitt utlåtande 1970: 39 att utskottet
instämde med motionärerna i att avstängning av leveransen av elektrisk energi i
vissa fall kan medföra stora olägenheter inte minst därför att elenergin i våra
dagar bl. a. används för uppvärmning och för
LU 1971:21 5
hushållsändamål, t. ex. för frysboxar. Utskottet hänvisade
härefter till att Svenska elverksföreningen i sitt remissvar anfört att
domstolarnas arbetsbelastning skulle öka kraftigt om elleverantörerna övergick
till att allmänt använda lagsökning eller betalningsföreläggande. Det förekom
nämligen hundratusentals fall årligen där elleverantörerna tillgriper
av-stängningshotet för att få sina fordringar betalda. Med hänvisning till det
anförda hemställde utskottet att motionerna inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Remissvaren
Inte någon av remissinstanserna
tillstyrker yrkandet om lagstiftning av det slag som motionärerna åsyftar. I
flera av remissvaren betonas dock behovet av kontakt mellan elleverantörer och
socialmyndigheter i avstängningsärenden. Sålunda anför Göta hovrätt att det
självfallet är önskvärt att det på frivillig väg upprätthålls sådan kontakt
mellan elleverantörerna, ofta kommunala organ, och socialmyndigheterna att
socialmyndigheterna bereds möjlighet att hjälpa i fall då det är uppenbart att
deras Ingripande är påkallat. Socialstyrelsen anför att det torde vara
tillräckligt att Kungl. Maj:t uppdrar åt socialstyrelsen att på lämpligt sätt
göra kommunerna uppmärksamma på berörda problem och att styrelsen i form av
meddelandeblad eller på annat sätt lämnar anvisningar i enlighet med de
intentioner motionärerna i sin motion framfört. Svenska elverksföreningen och
Svenska kommunförbundet förklarar sig ha för avsikt att i samband med pågående
överarbetning av det av elverksföreningen rekommenderade normalförslaget
undersöka vilka praktiska möjligheter som står till buds för att förhindra
uppkomsten av olägenheter av bl. a. social natur. Konsumentombudsmannen (KO)
anser att de av motionärerna berörda problemen synes kunna lösas inom ramen
för lagen om otillbörliga avtalsvillkor. Först om denna lag inte leder till
önskat resultat synes särskild lagstiftning i ämnet böra övervägas, anför KO.
Göta hovrätt har inhämtat upplysningar från fem
elleverantörer inom hovrättens område rörande bland annat gällande
bestämmelser, och deras tillämpning. I reglementena för elleverans från
ifrågavarande leverantörer finns bestämmelser om att tillförseln av elenergi
kan avstängas om räkning ej betalas inom angiven tid. Hovrätten har gjort
följande sammanställning av hur bestämmelserna tillämpas.
Det har upplysts att avstängning på
grund av utebliven betalning förekommer i ganska stor utsträckning. I Växjö
utsändes räkningar tre gånger om året. Cirka 1 000 abonnenter per termin
betalar ej sin räkning i tid och uppföres på restlängd. Omkring 200 abonnenter underlåter
att betala efter påminnelse, varefter avstängning sker.
LU 1971:21 6
Innan strömmen brytes, sker alltid krav med hot om
avstängning. Jönköpings elverk sänder ut två kravbrev med uppmaning till
abonnenten att betala vid äventyr av avstängning. I Eksjö anmodas abonnenten
att betala antingen genom att elverket sätter sig i förbindelse med honom per
telefon eller också genom att en montör gör ett personligt besök. Domneåns
Kraftaktiebolag sänder ut två kravbrev efter räkningen. I det sista hotas med
avstängning. Växjö elverk och Smålands Kraftaktiebolag (leverantör till bygden
runt Nässjö) sänder ut endast ett kravbrev. Nässjö elverk skickar två. De
flesta elverk kommer inom en snar framtid att lägga räkningar och krav på
data. Eksjö kommer att använda ett IBM-system, där endast ett kravbrev sänds
ut. I brevet kommer att angivas hot om avstängning. Samtliga elverk använder
sig av en montör vid avstängning. Innan han bryter strömmen meddelar han, genom
brev, per telefon eller vid personligt besök, när avstängningen skall ske. Han
söker också förmå abonnenten att betala.
Det
är mindre vanligt att elleverantören i anledning av utebliven betalning tar
kontakt med social myndighet, exempelvis socialnämnden. Så händer dock ibland i
mindre kommuner, till exempel i Eksjö och Nässjö, där man har kännedom om vilka
som kan vara i ekonomiskt trångmål. Hos andra elverk hävdar man den
uppfattningen att det ankommer på abonnenten själv att tillse att de sociala
myndigheterna ingriper. I sådana fall underlåter man att stänga av strömmen
endast om likvid inflyter. Hot om avstängning leder ofta till betalning,
antingen från socialbyrå eller från abonnenten själv. Om avstängning skett
inflyter likvid i alla de fall då abonnenten icke avflyttat.
Hovrätten framhåller att det material som sålunda
stått till hovrättens förfogande är begränsat. Enligt hovrätten saknas
emellertid anledning till antagande att det ej skulle vara tämligen
representativt för förhållandena även i andra kommuner än de angivna.
Enligt
hovrättens mening känner folk i allmänhet till, oavsett om de erhållit ett
reglemente eller icke, att strömmen kan komma att avstängas om en elräkning ej
betalas. Hovrätten anför vidare att de upplysningar hovrätten inhämtat därjämte
synes ge klart vid handen att, sedan en abonnent underlåtit betalning, han på
ett eller annat sätt minst en gång underrättas om risken för avstängning. Den
som befinner sig i ekonomiskt trångmål har enligt hovrätten därför tid på sig
att, om icke annat så genom social myndighet, få hjälp att betala räkningen och
därigenom undvika avstängning av strömmen. Att en socialbyrå skulle neka hjälp
i fall som de av motionärerna angivna får anses uteslutet, anför hovrätten och
tillägger, att den omständigheten att avstängning likväl sker i stor
utsträckning måste ha sin grund i andra omständigheter, exempelvis i
abonnentens underlåtenhet att taga del av till honom översända skrivelser eller
i hans brist på intresse att i tid gå till de sociala myndigheterna.
Mot
bakgrunden av vad sålunda angivits, har hovrätten förklarat sig finna att skäl
ej föreligger till en lagstiftning av det slag som motionärerna åsyftat.
LU 1971:21 7
Stockholms kommun har åberopat en av borgarrådet
Gösta Agrenius upprättad promemoria, varvid fogats tjänsteutlåtanden från
socialdirektören (åberopat av socialnämnden) och elverket (åberopat av
industriverksstyrelsen). Promemorian har följande lydelse.
Stockholms elverk handhar uppbördsverksamhet för
el, fjärrvärme, gas, vatten, avlopp samt i förekommande fall även energiskatt.
Antalet abonnenter är 400 000 och årligen utfärdas ca 1 300 000 räkningar. År
1970 framställdes 68 500 avstängningsorder men antalet avstängningar till följd
av utebliven betalning var endast 862.
Av
elverkets utlåtande framgår att kravverksamheten betraktas som en mycket
grannlaga uppgift som handlägges med stor försiktighet och omsorg av särskilt
utvald personal. Avstängning tillämpas endast som ett yttersta medel sedan alla
andra möjligheter att få betalt för levererad vara prövats. Avstängning som
kan drabba tredje man tillämpas ytterligt sällan och då endast i speciella
fall.
Vid
betalningssvårigheter hos privatpersoner kopplas regelmässigt de sociala
myndigheterna in om gängse åtgärder påminnelser, telefonkontakt personliga
besök, hot om avstängning m. m. ej gett avsett resultat. Till uppbördsmännens
arbetsrutin hör för övrigt att i tillämpliga fall råda abonnent att själv vända
sig till socialbyrå för hjälp. Samarbetet mellan uppbördsmännen och elverkets
uppbördsavdelning å den ena sidan och socialbyråerna och övriga sociala organ å
den andra löper smidigt. Detta bekräftar socialdirektören i sitt utlåtande och
anför att det sätt på vilket elverket handlägger sina kravärenden är en
tämligen säker garanti för att ingen verkligt hjälpbehövande skall drabbas av
avbruten elleverans.
I
likhet med industriverksstyrelsen och socialnämnden finner jag att
motionärernas förslag att en särskild myndighet skall pröva varje avstängningsärende
vara omotiverat och opåkallat. Ett system med obligatorisk prövning kan vidare
framstå som ett intrång i den enskildes rätt att själv bestämma över sin
hushållning. Ur elverkets synpunkt är det vidare väsentligt att rätten och
möjligheten till avstängning bibehålies som ett påtryckningsmedel och en metod
att i vissa extrema situationer erhålla betalning för levererad vara.
Sammanfattningsvis
vill jag därför avstyrka motionärernas förslag att särskild myndighet skall
pröva varje avstängningsärende, I Stockholm tillämpas en smidig och
omdömesgill avstängningspolitik under ett gott men informellt samarbete med
socialnämnden. Några olägenheter med detta system kan ej påvisas.
Kommerskollegium anför att det med hänsyn till
samhällsutvecklingen och medborgarens berättigade krav är nödvändigt att
elleverans till hushållen fortlöpande sker utan störningar. En
grundförutsättning härför måste dock anses vara att konsumenten betalar för
förbrukad elkraft. En avstängning på grund av utebliven betalning kan
emellertid som motionärerna även framhållit ha följder av social art som
ej står i rimlig proportion till konsumentens försummelse, framhåller
kollegiet.
Enligt
kollegiets mening bör det ankomma på konsument, som står inför hot om
avstängning från elleverans till följd av utebliven betalning för förbrukad
elkraft, att kontakta hjälplämnande organ de sociala
LU
1971:21 8
myndigheterna.
Den som har verkligt behov av att få hjälp lär då kunna få denna jämlikt
nuvarande sociallagstiftning. Det kan enligt kollegiets mening ej vara rimligt
eller ens lämpligt att elleverantören skall ta den erforderliga kontakten med
de sociala myndigheterna.
Kollegiet
anför vidare att såvitt kollegiet vet vidtages numera vanligen ej åtgärder för
avstängning av en konsument, som brister i betalningsskyldigheten gentemot
elleverantören, förrän efter en eller flera påminnelser. Under förutsättning
att konsumenten tar kontakt med de sociala myndigheterna så snart han finner
sig ur stånd att betala sin elräkning bör därför tillräcklig tid stå till buds
för de sociala myndigheterna att handlägga framställningen om hjälp innan hotet
om avstängning verkställs.
På
grund av det anförda anser kollegiet skäl saknas att bifalla motionen.
Svenska
elverksföreningen har utöver de synpunkter som upptagits i allmänna
beredningsutskottet ovan (s. 4) redovisade utlåtande 1970: 39 anfört bl. a.
följande.
Enligt
gällande rätt kan en abonnent som finner villkoren för elleve-ransen eller
tillämpningen av dessa oskäliga söka rättelse genom anmälan till den
prisregleringsnämnd, varom grundstadgande finns i 2 §, mom. 7 i lagen den 27
juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Nämnden
har i flera fall ingripit mot obillig rillämpning av leveransvillkor som
nämnden i och för sig bedömt som godtagbara. Därtill kommer att kungl.
kommerskollegium och elektriska inspektionen kan ingripa i fall av
avstängning. Abonnenten saknar således ingalunda möjligheter att föra sin
talan, framhåller föreningen.
Föreningen
anför vidare att den, inte minst under de senaste åren, ägnat stor
uppmärksamhet åt de problem som kan uppstå i samband med avstängningar. Bl. a.
har dessa frågor aktualiserats vid utarbetandet av ett nytt normalförslag till
allmänna bestämmelser för elleverans vid lågspänning, vilket kommer att vara
klart inom den närinaste tiden. Det överväges för närvarande om man i den till
dessa bestämmelser hörande kommentaren skall lämna vissa rekommendationer till
elleverantörerna om hur de bör förfara i avstängningsärenden eller om dessa
anvisningar skall lämnas i annan ordning. Utformandet av rekommendationerna
sker i samråd med bl. a. Svenska kommunförbundet. Syftet är att förhindra
uppkomsten av olägenheter av bl. a. social natur.
Arbete
med att utforma en handledning i avstängningsfrågor har också påbörjats.
Föreningens intresse för avstängningsfrågorna föranleds inte endast av omsorg
om de berörda abonnenterna utan tjänar också i hög grad elleverantörernas egna
intressen. Avstängningsrätten är av stor betydelse som påtryckningsmedel mot
abonnenter med bristande betalningsvilja, framhåller föreningen och tillägger,
att det är angeläget för hela branschen att samtliga elleverantörer handlar så
att det inte
LU 1971:21 9
uppstår
motiv för att begränsa avstängningsrätten genom lagstiftning.
Föreningen
anför vidare att eftersom elabonnenternas betalningsvilja inte alltid är den
bästa ganska många drabbas av hot om avstängning. Det finns enligt föreningen
abonnenter som regelbundet väntar med att betala tills de finner att risken för
avstängning är överhängande. Elleverantörens meddelanden om förestående avstängning
utfärdas därför rutinmässigt.
Själva
avstängningen är däremot inte någon rutinåtgärd, framhåller föreningen. Bland
de abonnenter som inte betalat finns t. ex. barnfamiljer som av humanitära skäl
inte kan få drabbas av avstängning, det finns också ensamboende åldringar och
andra som kan ha svårt att hålla reda på sina betalningar osv. En
avstängningsåtgärd är i praktiken ofta utomordentligt ömtålig. Det är enligt
föreningen mycket vanligt att samma abonnent återkommer på restlistorna
debiteringsperiod efter debiteringsperiod och den personal som handlägger
dessa frågor blir med tiden väl förtrogen med problemen. Som regel försöker man
i det längsta undvika att stänga av. Det är, anför föreningen, mycket vanligt
att man beviljar betalningsanstånd eller gör upp om en avbetalningsplan. Man
stänger av endast i de fall där alla försök att komma till tals med abonnenten
misslyckats. Det är redan nu mycket vanligt att elleverantören samråder med t.
ex. de sociala myndigheterna innan avstängning sker. Elleverantören riskerar ju
alltid bl. a. att avstängningen kan föranleda en anmälan till statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
Föreningen
framhåller också, att om de sociala myndigheterna regelmässigt skulle ta
ställning till alla presumtiva avstängningsärenden och göra detta med
erforderlig snabbhet dröjsmål skulle systematiskt kunna missbmkas till
förfång för de utan anmärkning betalande abonnenterna och mot bakgrund av
ett eventuellt övertagande av betalningsansvaret så skulle detta innebära en
avsevärd arbetsbelastning. Motionärerna synes icke ha inhämtat vederbörande
myndigheters bedömning av möjligheterna att hantera frågan, anför föreningen.
Det
är vidare, fortsätter föreningen, inte blott sociala myndigheter och
hälsovårdsnämnder som kan vara aktuella instanser i detta sammanhang i de
kanske mest svårbemästrade fallen är det i stället arbetsmarknadsmyndigheten
som berörs i första hand.
Föreningen
anser det inte heller klarlagt varför motionen begränsar sig till leveranser av
elkraft. Samma problem uppstår enligt föreningen vid leveranser av t. ex. gas
och fjärrvärme och hela den i motionen upptagna frågan bör alltså ses i ett
vidare perspektiv än vad som nu är faUet.
Med
vad som sålunda anförts säger sig föreningen ha velat visa, att de i motionen
påvisade olägenheterna av bl. a. social natur, vartill avstängning av
elabonnenter kan leda, redan är i hög grad uppmärksammade av föreningen och
dess medlemmar. Det i motionen begärda ut-.
LU 1971: 21 10
talandet
av Kungl. Maj:t överensstämmer enligt föreningen till sitt sakinnehåll med de
rekommendationer föreningen redan tidigare utfärdat och nu ytterligare
förbereder. Härtill kommer, anför föreningen, att motionen icke visar att
berörda myndigheter kan handlägga en tillkommande ärendebalans av
ifrågakommande storlek och är beredda övertaga motsvarande betalningsansvar.
Föreningen säger sig således inte finna någon godtagbar anledning att göra
frågan om avstängning av elabonnenter till föremål för ett uttalande av
riksdagen och vill därför avstyrka motionärernas förslag.
Svenska
kommunförbundet anför att erfarenheten visar, att ett betydande antal
el-abonnenter inte fullgör sina betalningsskyldigheter förrän de hotas med
avstängning av elströmmen. För eldistributörernas verksamhet är det därför
nödvändigt att dessa har en avtalsrättslig möjlighet att sätta ett dylikt hot
i verkställighet, framhåller förbundet. Vidare förtjänar enligt förbundet att
framhållas att eldistributörerna, såväl kommunala som icke-kommunala, driver en
affärsmässig verksamhet, som måste bygga på principen att betalning erhålles
för den elström och de tjänster som lämnas. En helt annan fråga sägs vara, att
eldistributörerna med största varsamhet bör utnyttja sina rättsliga
möjligheter i förhållande till abonnent, som ej fullgör sin
betalningsskyldighet. Såvitt förbundet har sig bekant sker detta också. Innan
elström avstänges blir abonnenten förvarnad härom i god tid. Abonnent som
saknar ekonomiska möjligheter att erlägga betalning för utställda räkningar
får därigenom rimlig tid att vända sig till vederbörande sociala myndighet för
erhållande av socialhjälp, anför förbundet, och tillägger att hjälpen normalt
lämnas på det sättet, att ifrågavarande elräkning betalas av socialnämnden.
Hyresgästernas
riksförbund pekar på att kostnaderna för elström till hushållen endast utgör en
ringa del av de totala boendekostnaderna. Hyrorna eller, där det är fråga om
egenägda hus, räntorna utgör däremot en mycket stor belastning för
betalningssvaga hushåll. Vid sviktande ekonomi riskeras därför i första hand
förfoganderätten över bostaden, vilket måste te sig vida allvarligare än en
temporär avstängning av el-leveransen.
I
de fall, där betalningssvårigheter uppstått av sociala skäl, är det de sociala
myndigheternas skyldighet att lämna hjälp, framhåller förbundet.
Förslaget
om obligatorisk prövning av myndighet innan avstängning får företas anser
förbundet vara svårförståeligt, då prövningen uppenbarligen inte skall avse
tvist om exempelvis det debiterade beloppets storlek eller taxas skälighet utan
endast ge sociala myndigheter en chans att överta betalningsansvaret. Förbundet
pekar på att andra former för socialvårdens medverkan i de av motionärerna
beskrivna situationerna står till buds. Det kan inte vara rimligt att införa
ytterligare rutiner i den
opaginerad Kontrollera mot PDF
LU 1971:21 H
kommunala
byråkratin, anför förbundet avslutningsvis.
Socialstyrelsen
delar uppfattningen att elström under de senaste årtiondena i allt större
utsträckning blivit något som den enskilde individen blivit allt mer beroende
av i sin dagliga livsföring. En avstängning från denna konsumtionsvara kan få
katastrofala följder och då främst för barnfamiljer och gamla människor.
Enligt
vad socialstyrelsen har erfarit sker dess bättre avstängning av elström på
grund av bristande betalning ytterst sällan för ovannämnda kategorier. Detta
har, anför socialstyrelsen, sin förklaring i att leverans av elström sker genom
kommunala stiftelser eller bolag samt privata andelsföreningar. I ledningen
för de kommunala bolagen och ofta också för de privata andelsföreningarna finns
kommunala förtroendemän, som även är engagerade i andra nämnder och styrelser,
bl. a. sociala nämnder. På grund härav har det i många kommuner blivit en
praxis, att i de fall enskilda hushållsabonnenter inte betalt sin elavgift
kontakt tas med socialnämnden eller dess tjänstemän på socialbyrån.
Styrelsen
säger sig emellertid också vara medveten om att det finns kommuner där ett
sådant samarbete hittills inte tillämpats. Socialstyrelsen anser emellertid
att antalet avstängningar av elström för enskilda hushållsförbrukare är av så
ringa omfattning att något behov av lagstiftning för att skydda dessa
människor inte synes föreligga. Som inledningsvis anförts anser därför
styrelsen att det är tilhäckligt att Kungl. Maj:t uppdrar åt socialstyrelsen
att på lämpligt sätt göra kommunerna upmärksamma på problemen.
KO
anför inledningsvis att en jämförelse med utsökningslagens (1877: 31) regler om
utmätningsfrihet för viss egendom (65 §) i viss mån talar till förmån för
bestämmelser av sådant innehåll som skisseras i motionen. Reglerna om
utmätningsfrihet är avsedda att tillförsäkra gäldenären och hans familj vad man
brukar kalla livets nödtorft. De problem, som uppstår för en familj som ställes
utan elektrisk ström, är enligt KO mycket snarlika dem som man velat förhindra
genom de berörda reglerna. I det fall, som avses med motionen, är det
emellertid fråga om rättsförhållandet mellan leverantören och köparen av en
viss nyttighet. Att helt avstänga leverantören från möjlighet att avbryta
leverans vid bristande betalning anser KO i likhet med motionärerna vara att gå
för långt. Däremot måste det anses befogat att skydda elkraftsabonnenten mot
att få leveransen avstängd därför att han dröjt med betalning en kort tid eller
underlåtit att betala elt mindre belopp. KO pekar på att bestämmelser med
likartat syfte finns exempelvis vid dröjsmål med hyresbetalning i 3 kap. lagen
(1907: 36) om nyttjanderätt till fast egendom (43 och 44 §§) och vid
underlåtenhet alt betala förfallna avbetalningsposter i lagen (1915: 219) om
avbetalningsköp (2 §). KO nämner också möjligheterna till anstånd med avhysning
enligt utsökningslagen (193 § andra stycket).
opaginerad Kontrollera mot PDF
LU
1971:21 12
KO framhåller att de av motionärerna berörda
problemen synes kunna lösas inom ramen för den lag om otillbörliga
avtalsvillkor som nyligen antagits av riksdagen. Lagen kommer, anför KO, att
göra det möjligt för KO att uppta förhandlingar med elkraftleverantörer om
modifiering av sådana bestämmelser om avbrott i elleveranser som bedöms vara
otillbörliga mot konsumenter. Om tillfredsställande lösningar inte kan uppnås
genom förhandlingar kan KO hos marknadsrådet ansöka om förbud för
elkraftleverantören att i fortsättningen använda visst avtalsvillkor.
KO
anför vidare att han vid bedömningen av vad som skall anses som otillbörligt
synes böra särskilt beakta de sociala aspekterna på frågan. Som minimikrav
torde enligt KO böra sättas att tillfälliga betalningssvårigheter och dröjsmål
med betalning av smärre belopp inte leder till avstängning av elleverans.
Enligt KO synes det också vara möjligt att söka genom förhandlingar nå fram
till en lösning som innebär att avstängning bara får ske efter prövning av
myndighet.
Först
om lagen om otillbörliga avtalsvillkor inte leder till önskat resultat synes
särskild lagstiftning i ämnet böra övervägas, anför KO avslutningsvis.
Utskottet
Rättsförhållandet mellan leverantör av elektrisk
energi och abonnent regleras i allmänhet av ett avtal, varigenom leverantören
åtar sig att tillhandahålla energi och abonnenten att betala energin. De
flesta avtalen regleras i reglementen, som i huvudsak brukar stämma överens med
ett av Svenska elverksföreningen år 1956 godkänt och till användning rekommenderat
förslag till reglemente för kommunalt elverk. Enligt en bestämmelse i detta
förslag äger elverk stänga av tillförsel av elenergi om inte räkning på
elenergi eller på annan elverkets kostnad för leveransen betalas inom angiven
tid.
I
motionen anförs alt, eftersom elenergi i våra dagar används för betydligt
flera ändamål än tidigare, t. ex. för uppvärmning och livsmedelsförvaring,
tillförsel av ström är oundgängligen nödvändig för många. Avstängning på grund
av utebliven betalning kan därför, framhåller motionärerna, få konsekvenser av
framför allt social art som inte slår i rimlig proportion till avtalsbrottet.
Motionärerna hemställer med hänsyn härtill att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttalar att avstängning ej bör ske utan föregående prövning i det
enskilda fallet av lämplig myndighet.
Utskottet
delar motionäremas uppfattning att elenergi under de senaste årtiondena i
ökande omfattning blivit en nyttighet som den enskilde individen blivit
alltmer beroende av i sin dagliga livsföring. Avstängning av eltillförseln kan
därför få mycket svåra följder. Särskilt
opaginerad Kontrollera mot PDF
LU 1971:21 13
utsatta
vid en avstängning är barnfamiljer och gamla människor. Enligt vad
socialstyrelsen uppger sig ha erfarit sker dessbättre avstängning för dessa
kategorier ytterst sällan. Detta torde ha sin förklaring i att det i många
kommuner blivit praxis att elverkens uppbördsavdelningar i de fall då enskilda
hushållsabonnenter inte betalt sin elavgift tar kontakt med socialnämnden eller
dess tjänstemän på socialbyrån. Så sker t. ex. i Stockholms kommun, där -
enligt vad som framgår av kommunens remissyttrande - det sätt på vilket
elverket handlägger sina kravärenden är en tämligen säker garanti för att ingen
verkligt hjälpbehövande skall drabbas av avbruten elleverans. Såsom bl. a.
framgår av remissyttrandet från Göta hovrätt finns det å andra sidan kommuner
där samarbete mellan elleverantören och social myndighet inte förekommer.
Remissvaret från Elverksföreningen visar emellertid att man i samband med pågående
överarbetning av föreningens förslag till normalavtal avser att utarbeta
rekommendationer till elleverantörerna om hur de bör förfara i avstängningsärenden
i syfte att förhindra uppkomsten av olägenheter av bl. a. social natur.
Rekommendationerna utarbetas i samråd med bl. a. Kommunförbundet. Med hänsyn
till den uppmärksamhet, som nämnda organisationer sålunda ägnar frågan, kan
enligt utskottets mening förväntas att man utan lagstiftning skall kunna komma
till rätta med de av motionärerna berörda problemen.
Avslutningsvis
må framhållas att problemen enligt konsumentombudsmannens uppfattning också
synes kunna lösas inom ramen för lagen om otillbörhga avtalsvillkor. Vid
tillämpning av denna lag på bestämmelser om avbrott i elleveranser säger sig
konsumentombudsmannen särskilt böra beakta de sociala aspekterna vid
bedömningen av vad som skall anses otillbörligt.
På
grund av vad sålunda anförts bör motionsyrkandet om särskild lagstiftning i
ämnet inte vinna bifall.
Utskottet hemställer
därför
att motionen 1971: 658
avslås.
Stockholm
den 17 november 1971
På
lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND
Närvarande:
herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), fröken Anderson i Lerum (s),
herrar Lidgard (m). Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), fru Asbrink (s),
fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng
(c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i Hölö (c) och
herr Enlund (fp).
opaginerad Kontrollera mot PDF
ESSELTE
TRYCK, STOCKHOLM 1971 712210
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.