Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående bevakning av säljares garantiutfästelser vid konkurs

1971 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:LU22, Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående bevakning av säljares garantiutfästelser vid konkurs

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets
betänkande nr 22 år 1971 LU
1971: 22

Nr 22

Lagutskottets
betänkande i anledning av motion angående bevakning av säljares
garantiutfästelser vid konkurs.

Motionen

I motionen 1971: 661 av herr Norrby i Gunnarskog m.
fl. (c) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj:t begär att Kungl.
Maj:t efter erforderlig utredning måtte framlägga förslag om att även konsumenter
skall kunna bevaka sina intressen i konkurser.

Till
stöd för yrkandet anför motionärerna att konsumenterna, när det gäller
garantiutfästelser beträffande konsumentkapitalvaror, såsom bilar,
hushållsmaskiner, tv-apparater etc, har små eller inga möjligheter att bevaka
sina intressen. Detta förhållande understryks av det faktum alt
företagsnedläggelser och konkurser tenderar att starkt öka vilket betyder
försämrade möjligheter för konsumenterna att kunna återfå erlagda avgifter för
garanti m. m. Enligt motionäremas mening borde det därför skapas möjligheter
för konsumenterna att få gjorda garantiutfästelser bevakade vid konkurs.
Motionärerna hävdar att det i fråga om kapitalvaror med lång garantitid måste
vara av värde för köparna att få fastslaget att utlovade garantiåtaganden skall
kunna i likhet med andra fordringar bevakas i en konkurs.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen
från hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län och
konsumentombudsmannen. Till länsstyrelsens utlåtande har fogats yttrande från
Stockholms handelskammare. På begäran av utskottet har yttranden därjämte
avgivits av Sveriges advokatsamfund och Sveriges köpmannaförbund.

Gällande
bestämmelser

I konkurs får enligt 100 § konkurslagen den 13 maj
1927 (KL) ej göras gällande andra fordringar än sådana som uppkommit före konkursens
början. Ä andra sidan kan utdelning för dylika fordringar erhållas även om de
ej förfallit till betalning. Vidare kan också fordringar som är beroende av
villkor göras gällande. Den som gått i borgen för någon konkursgäldenärens
skuld har alltså rätt att i konkursen bevaka sin eventuella regressfordran.
Konkursborgenär, som vill göra fordran gällande i konkurs, skall inom den av
konkursdomaren bestämda bevakningstiden, minst 4 och högst 10 veckor från
konkursbeslutet, till konkursdomaren insända skriftlig bevakningsinlaga med
angivande av fordringens belopp och beskaffenhet (101 § UL). Gör borgenären
anspråk

Riksdagen
1971. 8 samL Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1971:22 2

på
förmånsrätt för fordringen skall han också lämna uppgift om vilken rätt han i
sådant avseende gör gällande. Försittes bevakningstiden går bevakningsrätten
dock ej förlorad. Lagen medger nämligen, att bevakning görs även senare under
konkursen, s. k. efterbevakning. Underlåtenheten att iakttaga den ordinarie
bevakningstiden medför emellertid dels skyldighet för efterbevakaren att
vidkännas de särskilda kostnader som föranleds härav, dels risken att då ej
återstår så mycket outdelat att han kan tilldelas sin fulla andel.

Fördelning
av de medel som influtit vid realiserandet av konkursboets tillgångar sker
genom utdelning (125 § UL). Utdelning kan ske i etapper utan att man behöver
avvakta att alla tillgångar hunnit förvandlas i penningar (126 § UL). Utdelning
får dock icke ske förrän bevaknings- och anmärkningstid utgått. Då utdelning
skall ske har konkursförvaltaren att i samråd med rättens ombudsman upprätta
skriftligt utdelningsförslag. I förslaget skall utdelning tilldelas de olika
fordringarna efter den för-månsrättsordning som finns upptagen i 17 kap.
handelsbalken (fr. o. m. 1.1.1972 förmånsrättslagen). Förmånsrätt iakttas dock
endast om yrkande därom med åberopande av laga grund därför framställts i
bevakningsinlagan. Har så ej skett behandlas fordringen som en oprioriterad
fordran. Beträffande suspensivt villkorade fordringar, dvs. fordringar som är
beroende av sådant villkor att borgenären ej har rätt att uppbära betalning,
såvida ej viss omständighet inträffar, finns regler upptagna i 136 § KL.
Åtskillnad görs härvid mellan borgensmäns och medgälde-närers eventuella
regressfordringar och andra suspensivt villkorade fordringar. För båda
grupperna skall utdelning avsättas i utdelningsförslag som ej avser
slututdelning. Självfallet får dock utdelning ej lyftas förrän villkoret
inträffat (141 § andra st.). För eventuell regressfordran avsätts enligt 136 §
andra stycket utdelning även i slututdelningsförslag. Andra suspensivt
villkorade fordringar än regressfordringar förlorar däremot enligt första stycket
i 136 § all rätt till utdelning i konkursen, om borgenären ej, innan
kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag utfärdas, hos rättens
ombudsman visar att villkoret uppfyllts. När fordringen sålunda ej skall
beaktas i slututdehiingsförslag, skall vad som i tidigare utdelningsförslag
reserverats för densamma gå till fördelning i vanlig ordning mellan övriga
borgenärer.

Lagberedningen

Lagberedningen har i sitt år 1970 avgivna
delbetänkande "Utsökningsrätt X" (SOU 1970: 75)
föreslagit vissa ändringar i konkurslagen, såvitt avser konkursgrundema,
gäldenärens legitimation, återvinning, kvittning, solidariska skuldförhållanden
m. m., däri inbegripet 136 § KL.

Lagberedningen
framhåller att i Danmark och Norge ej f. n. torde göras någon åtskillnad mellan
olika slag av suspensivt villkorade förd-

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU
1971:22 3

ringar,
och man avser inte heller att i förslagen till ny konkurslagstiftning göra
någon skillnad dem emellan såvitt nu är i fråga. Beredningen anser, att skäl
föreligger tUl en sådan förenkling också för vår del. Det har inte vid
beredningens överläggningar med sakkunniga anförts något fall då den särskilda
regleringen i fråga om andra suspensivt villkorade fordringar än eventuella
regressfordringar har tillämpats. Det praktiska behovet av en specialreglering
synes vara mycket ringa. Att vid slututdelning alltid reservera medel för
suspensiva fordringar är dock olägligt, eftersom medlen skulle kunna komma att
hållas reserverade för.praktiskt taget obegränsad tid i stället för att utdelas
till övriga borgenärer. Denna olägenhet kan, anser beredningen, emellertid
väsentligen elimineras, orn medel ej behöver avsättas vid slututdelning när det
saknas anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas.

Enligt
första punkten i den föreslagna nya lydelsen av 136 § skall utdelning för
supensivt villkorad fordran beräknas i, utdelningsförslag som inte avser
slututdelning i konkursen. Detta överensstämmer med gällande rätt. De i Övrigt
i KL angivna förutsättnmgama för att fordringen skall komma i fråga för
utdelning måste självfallet vara för handen. En annan sak är, att lyftning av
utdelningen endast får ske om det suspensiva villkoret uppfylls (141 § andra
st.).

Andra
punkten i den föreslagna nya lydelsen av 136 § avser slututdelning. Vid sådan
utdelning skall enligt bestämmelsen suspensivt villkorad fordran ej komma i
betraktande, om det saknas anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas.
Huvudregeln blir, att medel skall avsättas även vid slututdelning. Det kan
sålunda knappast tänkas komma i fråga, att förvaltaren och rättens ombudsman,
(se 128 § första st. KL) beträffande eventuella regressfordringar annat än
möjligen i rena undantagsfall kommer att finna, att det saknas anledning antaga
att villkoret kommer att uppfyllas. I övrigt bör avsättning ske så snart det
inte framstår som mycket osannolikt att villkoret kommer att uppfyllas. En
lämplig riktpunkt för bedömningen synes enligt beredningen vara, huruvida
fordringen kan vid tillfället anses ha något förmögenhetsvärde eller ej. De
beslut som fattas i frågan huruvida avsättning skall ske eller ej, kan i vanlig
ordning bringas under rättens prövning genom klander av utdelningsförslaget
enligt 130 § KL. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller
stadgas i förslaget, att när en fordran av här aktuellt slag inte skall komma i
beaktande vid slututdelningen, vad som vid tidigare utdelning kan ha beräknats
för fordringen skall gå till fördelning mellan andra borgenärer.

översyn av konkursförfarandet

Justitieministern har 30.8.1971 tillkallat fyra
sakkunniga att verkställa en allmän översyn av konkursförfarandet. De
sakkunniga har antagit

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1971:22 4

namnet
konkurslagskommittén. I direktiven anges, såvitt nu är i fråga, att det finns
anledning för kommittén att ompröva det nuvarande bevaknings-, anmärknings-
och utdelningsförfarandet. Anmärkas bör att kommitténs uppdrag inte omfattar
den materiella konkursrätten, beträffande vilken förslag till revision, såsom
ovan redovisats, framlagts av lagberedningen.

Köplagssakkunniga

De sakkuimiga tillkallades 1962 för att följa
arbetet i en i Finland tillsatt kommitté, som hade uppdrag att utarbeta förslag
till lag om köp av lös egendom, samt att överväga om anledning förelåg att
föreslå ändringar i den svenska köplagen.

I
en till justitiedepartementet avgiven promemoria framhöll de sakkunniga bl. a.
att det kunde finnas skäl att genomföra vissa lagändringar för att bättre
tillgodose konsiunentemas intressen. De sakkunniga hänvisade till att Nordiska
kommittén för konsumentspörsmål föreslagit att frågor rörande t. ex. säljarens
möjligheter att begränsa köparens befogenheter vid fel i godset utreddes i
syfte att stärka kon-simientens ställning gentemot den som bedriver yrkesmässig
försäljning.

I
tilläggsdirektiv år 1967 (se Ju:30 i riksdagsberättelsen år 1968) har de
sakkunniga fått i uppdrag att göra en begränsad översyn av den svenska
köplagen och lägga fram de förslag till ändringar som utredningsarbetet
föranleder. Enligt direktiven bör de frågor som angetts i den ovannämnda
promemorian övervägas. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även
andra frågor och de bör förutsättningslöst pröva behovet av särskilda regler
till skydd för konsumenterna. Om det anses erforderligt att införa särskilda
köprättsliga regler till konsumentemas skydd, bör övervägas om reglema bör
infogas i köplagen eller tas upp i en särskild lag.

Remissyttrandena

Konsumentombudsmannen anser att en utredning av
problemen att säkerställa konsumentema vid en garantigivares konkurs är från
konsumentsynpunkt önskvärd och förordar därför en sådan utredning. Sveriges
köpmannaförbund ansluter sig i princip tUl syftet med motionen men framhåller
att ett verkligt skydd för konsumenterna endast kan komma tiU stånd om
avsättning sker till en särskild garantifond.

Hovrätten
för Västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund och
Stockholms handelskammare ställer sig avvisande till motionen.
Remissmyndigheterna åberopar bl. a. svårigheterna att finna en beräkningsregel
som kan utgöra grund för fastställande av en fordran, ävensom att
garantifordringama blir oprioriterade varför det

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1971:22 5

ekonomiska
värdet för konsumenten av en bevakningsrätt skulle bli mycket litet.

Konsumentombudsmannen (KO) anför att för enskilda
konsumenter av kapitalvaror representerar säljarens garantiutfästelser ofta ett
icke obetydligt förmögenhetsvärde. Att garantigivare försätts i konkurs innan
garantitiden för varan löpt ut, kan sålunda medföra kännbara ekonomiska
förluster för konsumenterna.

KO
hänvisar därefter till lagberedningens ovan redovisade förslag att medel i
regel skall reserveras vid slututdelning i konkurs för s. k. suspensivt
villkorade fordringar. KO anser att det dock är tveksamt om en ändring av
konkurslagen i enlighet med detta förslag skulle medföra någon reell
förbättring för garantihavarna. Sådana fordringar måste nämligen bevakas i
konkursen. Dessutom är fordringarna oprioriterade, vilket innebär att utdelning
på dem bara kommer i fråga i de sällsynta fall, då tillgångama över huvud taget
räcker till för ens partiell täckning av sådana fordringar. För att
säkerställa konsumentema av kapitalvaror mot ekonomiska förluster vid en
garantigivares konkurs, skulle sålunda ytterligare säkerhet behöva tillskapas
för garantihavares rätt. Tänkbart skulle enligt KO:s mening kunna vara att
ålägga näringsidkare skyldighet att vid lämnande av garantiutfästelser
samtidigt avsätta medel till täckande av de kostnader, som utfästelsen kan
komma att föranleda. Vid näringsidkarens konkurs kunde garantihavaren i så
fall ges företrädesrätt till de sålunda avsatta medlen. Förluster för
konsumenterna skulle därigenom kunna undvikas.

Att
ta ställning till här berörda problem är dock, framhåller KO, av många skäl
mycket vanskligt. Till att börja med saknas utredning om problemets praktiska
räckvidd, dvs. en uppskattning av hur ofta det händer att garantitiden ännu
löper då näringsidkare försätts i konkurs. Vidare fordras en avvägning mellan
prioriterade fordringsägares och garantihavares intressen. Slutligen ter sig
enligt KO problemet rättstek-niskt komplicerat. En närmare utredning av de
angivna problemen är dock från konsumentsynpunkt önskvärd och förordas därför
av KO.

Sveriges köpmannaförbund meddelar att förbundet i
princip ansluter sig till syftet med motionen. Förbundet framhåller dock i
likhet med KO att en konsument som gör ett av säljaren lämnat garantiåtagande
gällande i säljarens konkurs blir med nu gällande ordning att betrakta som
oprioriterad fordringsägare, vilket medför betydande risk för att garantin inte
får någon praktisk betydelse. Det kan enligt förbundet f. ö. vara svårt att
beräkna fordringsbeloppets storlek, dvs. värdet av garantin under resterande
garantitid. Förbundet anser därför att det för att möjliggöra ett effektivt
skydd för konsumenten - torde bli nödvändigt att medge säljare av
ifrågavarande kapitalvaror att verkställa avsättning

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1971:22 6

till
en garantifond för att täcka lämnade garantiåtaganden. En sådan ordning
förutsätter i sin tur en ändring av skattelagstiftningen så att avdrag för
avsättning till en sådan garantifond blir skattefri. Om detta sker skulle,
anser förbundet, det skydd som motionärema önskar tillskapa bli en realitet.

Hovrätten för Västra Sverige anför att köpares
förmån med anledning av säljares garantiåtaganden enligt gällande rätt torde kunna
hänföras till suspensivt villkorade fordringar, vilka kan bevakas i konkurs men
för vilka utdelning icke får äga rum förrän villkoret uppfyllts och om detta
icke skett innan förslag till slututdelning kungörs ej får beaktas vid
slututdelningen. Enligt gällande rätt kan sålunda där garanti kan åberopas
utdelning ej erhållas för skada eller fel som uppstår sedan förslag till
slututdelning kungjorts. Enligt lagberedningens förslag skulle, framhåller
hovrätten, iitdelning kunna ske även senare, nämligen om det vid
slututdelningsförslagets upprättande ej saknas anledning antaga att skada
kommer att inträffa. Svårigheten är i sådant fall att finna en grund för
beräkning av fordringen en värderingsregel. I köpeskillingen ingår
garantikostnad såsom en mindre del. Att låta köparen erhålla utdelning i
konkurs för denna kostnad torde enligt hovrättens mening vara av ringa värde.
Och att låta varje köpare erhålla utdelning motsvarande full skada trots att
sådan skada ännu ej inträffat anser hovrätten ogörligt.

Hovrätten
framhåller vidare att för gemene man uppfattas i allmänhet en garanti såsom en
förmån jämfört med köplagens regler. I verkligheten medför emellertid garantin
ofta en begränsning av de förpliktelser som eljest skulle åvila säljaren enligt
nämnda regler. Endast undantagsvis förekommer en mera förmånlig garanti, t. ex.
vagnskadegarantin på bilar. Om man skulle öka köparnas möjligheter att få
utdelning med anledning av säljarnas garantiutfästelser, vore det enligt
hovrättens uppfattning följdriktigt att förbättra köparnas ställning även i de
fall då någon särskild garantiutfästelse icke föreligger. Detta synes hovrätten
emellertid uppenbart vara mycket svårgenomförbart. Med tanke på att garantin
ofta medför en begränsning i förhållande till köplagens regler, att en rättvis
värderingsregel torde vara svår att finna samt att ifrågavarande fordringar
såsom oprioriterade endast kan ge ringa utdelning i konkurs finner hovrätten
ej skäl föreligga att särskilt utreda frågan om säljares garantiutfästelser i
konkurs.

Sveriges advokatsamfund framhåller att den av
motionärema upptagna frågan inte är ett spörsmål som är begränsat till
konsumentkapitalvaror. Garantiåtaganden av olika slag förekommer bl. a. inom
näringslivet i betydande omfattning och kan vara av avsevärd ekonomisk
betydelse. En fråga om bevakningsrätten i konkurs bör således inte begränsas
till

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1971:22 7

att
enbart avse i motionen nämnda slag av varor. Samfundet påpekar vidare att en
fordran i konkurs måste kunna anges till sitt belopp, i vart fall vid den
tidpunkt då slututdelningsförslaget skall framläggas. Den skall vidare grunda
sig på en betalningsskyldighet, som förelegat vid konkursutbrottet, även om
betalningsskyldigheten understundom inte kan omedelbart preciseras till
beloppet. Har fel, som skall avhjälpas på grund av garantin, inte inträffat vid
konkursutbrottet, kan inte något konkret ersättningsanspråk bevakas. En
reservationsvis gjord bevakning av den förlust som skulle kunna drabba vederbörande
på grund av konkursen i och med att en t. ex. under konkursen inträffad skada
inte kan ersättas har samfundet veterligt inte varit föremål för något
refererat avgörande i praxis.

Att
omarbeta konkurslagens bevakningsregler på ett sådant sätt att man inför en
uttrycklig möjlighet att bevaka garantiåtaganden skulle enligt samfundet
säkerligen leda till ganska stora svårigheter såvitt gäller utformningen av
lagstiftningen och ha föga praktiskt värde. Samfundet hänvisar därvid till
svårigheten att finna en beräkningsregel som kan utgöra grund för fastställande
av en fordran, t. ex. i det fall då skada inte inträffat före konkursens
avslutande. I likhet med hovrätten framhåller samfundet också att en
bevakningsrätt för garantiansvar då det gäller konsumentkapitalvaror nästan
undantagslöst torde vara av ringa betydelse. De fordringsbelopp som skulle
kunna ifrågakomma på grund av bevakningsrätt för garantiåtagande torde nämligen
i allmänhet vara relativt små, även om de givetvis för den enskilde kan vara
betydelsefulla. Det ekonomiska utbytet av en bevakningsrätt, dvs. utdelningen,
skulle enligt samfundets mening i de allra flesta fall vara obefintligt och i
återstoden av fallen mycket obetydligt. Samfundet avstyrker därför motionen.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att
garantiutfästelsen som sådan endast innefattar ett villkorligt anspråk, som ej
kan likställas med fordran i pengar. Det torde därför ej vara juridiskt
konsekvent att åstadkomma sådan lagändring att anspråket i fråga skall kunna
göras gällande i säljarens konkurs. Härtill kommer att, innan garantifall inträffat,
värdet av utfästelsen måste anses ekonomiskt obestämbart, särskilt som
köpeavtalen regelmässigt ej anger om och i så fall till vilket belopp
ersättning för den lämnade garantin inkluderats i köpeskillingen för varan. Det
torde för övrigt endast i rena undantagsfall vara möjligt för köparen att välja
mellan att förvärva varan med eller utan garantiutfästelse. Av rent praktiska
skäl måste det därför enligt länsstyrelsens mening anses ogörligt att bereda
köparen möjlighet att i säljarens konkurs bevaka sitt endast på
garantiutfästelsen som sådan grundade anspråk. Motionärema har inte heller ens
antytt på vilket sätt det skulle vara praktiskt genomförbart att bereda köparen
dylik möjlighet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

LU 1971:22 8

Stockholms handelskammare framför i stort sett
samma synpunkter som länsstyrelsen. Handelskammaren tillägger att problemet ej
heller är av den storleken att det motiverar en särskild utredning av denna speciella
företeelse.

Utskottet

I
förevarande motion hemställs att riksdagen skall begära att Kungl. Maj:t efter
erforderlig utredning lägger fram förslag till bestämmelser om rätt för
konsumenter att bevaka garantiutfästelser i konkurs.

Köpares
förmån med anledning av säljares garantiutfästelser synes kunna hänföras till
s.k. suspensivt villkorade fordringar, vilka kan bevakas i konkurs men för
vilka utdelning inte får äga rum förrän villkoret uppfyllts, dvs. i
förevarande fall att skada inträffat. Om detta inte skett innan förslag till
slututdelning kungjorts förlorar fordringen all rätt till utdelning i
konkursen.

Lagberedningen
har såsom framgår av den föregående redogörelsen i ett år 1970 avgivet
betänkande med förslag till revision av vissa delar av konkurslagen förordat
att vid slututdelning i konkurs medel skall reserveras för suspensivt
villkorade fordringar. Medel skall dock ej avsättas om det vid tidpunkten för
slututdelningen saknas anledning anta att villkoren kommer att uppfyllas.

De
av lagberedningen föreslagna ändringarna torde knappast medföra någon reell
förbättring för garantihavare. Svårigheten är nämligen såsom framhälles i
remissvaren att finna en grund för beräkning av den fordran som garantihavaren
skall bevaka i konkursen. Att låta köparen erhålla utdelning i konkurs endast
för den i köpeskillingen ingående garantikostnaden om denna över huvud taget
går att särskilja från köpeskillingen torde vara av ringa värde för honom.
Och att låta varje köpare bevaka belopp motsvarande full skada trots att
skada ej inträffat synes ej rimligt. Härtill kommer att garantifordringen är
oprioriterad vilket innebär att någon utdelning i konkursen för fordringen i
de allra flesta fall inte kommer att äga rum eller att utdelningen i vart fall
kommer att bli obetydlig.

Utskottet
delar med hänsyn till det anförda remissinstansemas uppfattning att det såväl
av rättstekniska som praktiska skäl inte är möjligt att bereda garantihavare
ökade-möjligheter att bevaka garantiutfästelser i konkurs. Motionsyrkandet bör
därför avslås.

Från
såväl säljares som köpares synpunkt är det emellertid av vikt att sådana regler
tillskapas att garantiutfästelserna får ett reellt innehåll.
Konsumentombudsmannen har i sitt remissvar framhållit att det skulle kunna vara
tänkbart att ålägga näringsidkare skyldighet att vid lämnande av
garantiutfästelser avsätta medel till täckande av de kostnader som utfästelsen
kan komma att föranleda. Även Sveriges köpman-

s. 9 Kontrollera mot PDF

LU 1971:22 9

naförbimd
är inne på tanken att säkerställa garantiutfästelser genom avsättning till en
särskild garantifond. Konsumentombudsmannen anser att en närmare utredning av
frågan är önskvärd från konstmientsyn-punkt. Utskottet anser för sin del att
konsumentombudsmannens förslag förtjänar att övervägas. Såsom framgår av den
föregående redogörelsen har köplagssakkunniga i tilläggsdirektiv år 1967 fått i
uppdrag att göra en begränsad översyn av köplagen och att därvid pröva behovet
av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Vid denna prövning har de
sakkunniga bl. a. att ta ställning till frågor som har samband med säljares
garantiutfästelser. Enligt vad utskottet erfarit kan de sakkunniga väntas
lägga fram förslag till en konsumentköplag under nästa år. Utskottet anser det
lämpligt att de sakkunniga i sitt utredningsarbete även får överväga frågan om
tillskapandet av garantifonder.

Utskottets betänkande bör
därför överlämnas till köplagssakkunniga.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971:661;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller att detta be-

tänkande överlämnas till
köplagssakkunniga för övervägande av frågan om näringsidkare bör åläggas att
vid garantiutfästelser avsätta medel till garantifond.

Stockhohn
den 10 november 1971 På lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND

Vid
detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm (fp),
Svedberg (s). Svanström (c)*, fröken Anderson i Lemm (s), herrar Lidgard (m).
Hammarberg (s), Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i
Södertälje (s), fm Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s),
fru Nilsson i Sunne (s) och herr Olsson i Sundsvall (c).

*
Ej närvarande vid betänkandets justering.

AB Egnellslia Boktryckeriet, Stockholm 1971

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.