Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bouppteckningsplikten
1971 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:LU3, Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bouppteckningsplikten
Dokumentets text
Lagutskottets
betänkande nr 3 år 1971 LU 1971:3
Nr 3
Lagutskottets
betänkande i anledning av motion om översyn av bouppteckningsplikten.
Motionsyrkandet
I
motionen 1971; 56 av herr Börjesson i Falköping hemställs »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn av bouppteckningsplikten i
syfte att få till stånd en förenkling och uppmjukning av densamma i enlighet
med vad i motionen anförts».
Gällande
bestämmelser
Enligt bestämmelser i 20 kap. ärvdabalken skall
bouppteckning upprättas efter varje avliden person. Hithörande bestämmelser
innebär i huvudsak att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet
samt att bouppteckningen inom en månad efter upprättandet skall ingivas till
vederbörande domstol för inregistrering. Bouppteckningen skall förrättas av två
gode män. Det ankommer på dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, eller
ock boutredningsman eller testamentsexekutör att bestämma tid och ort för
bouppteckningen samt att utse de gode männen. Omhändertages ej egendomen av
delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankommer det på annan, som
enligt 18 kap. 2§ ärvdabalken har egendomen i sin värd, att föranstalta om
bouppteckning (bl. a. husfolk, husvärd, polismyndighet, av rätten särskilt
förordnad god man). Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga
tid förrättats och ingivits. För att framtvinga bouppteckningspliktens
fullgörande äger rätten förelägga vite eller, där bouppteckning ej skett,
förordna någon att föranstalta därom. Yppas efter bouppteckningens förrättande
ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen, skall inom
en månad uppgöras s. k. tilläggsbouppteckning.
Vid
inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning skall domstolen
fastställa den skatt, som skall erläggas jämlikt reglerna i kungl. förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt.
Motionen
I motionen framhålls att det i många fall inte
synes föreligga några bärande skäl för upprättande av bouppteckning.
Motionärerna avser då
1
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 3
LU 1971:3 2
närmast
de fall där den avlidne är medellös eller i det närmaste medellös och utan
kända arvingar eller då den avlidne är ett barn som icke efterlämnar några
tillgångar och vars föräldrar är i livet. I dessa fall borde bouppteckningen
enligt motionärernas mening kunna ersättas av en skriftlig anmälan till rätten,
som i sin tur får avgöra huruvida en fullständig bouppteckning är nödvändig.
Anmälan kunde undertecknas under edlig förpliktelse, liksom vid bouppteckning i
allmänhet, men utan anlitande av gode män för boets upptecknande och
värderande, något som i regel medför besvär och extra kostnader för dödsbodelägarna.
Förenklingen skulle också bespara domstolarna kostnader, t. ex. genom att
antalet vitesförelägganden skulle minska.
En
förenkling och uppmjukning av bouppteckningsplikten tarvar enligt
motionärernas mening ingen omfattande utredning. En översyn torde med fördel
kunna företas inom justitiedepartementet.
Frågans
tidigare behandling
I samband med boutredningslagens tillkomst
övervägdes frågan, huruvida bouppteckning är erforderlig när boets egendom är
ringa. I sitt år 1932 avgivna förslag till lag om boutredning och arvskifte
anförde lagberedningen bland annat följande.
Hos oss torde också vid åtskilliga underrätter den
praxis tillämpas, att fordran på bouppteckningen eftergives, när enligt
tillgängliga uppgifter tillgångarna äro så obetydliga, att de ej förslå till
annat än gäldande av begravningskostnaderna och andra utgifter i anledning av
dödsfallet. Huruvida denna praxis kan anses överensstämma med lagens mening,
får anses tvivelaktigt. I varje fall synes den ej böra medgivas för framtiden.
Enligt lagberedningens åsikt hör det till god ordning att, också när varken
gäld eller tillgångar finnas genom bouppteckning fastslås, vilka som äro
dödsbodelägare, samt att övriga uppgifter Jämnas, vilka skola förekomma i
bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunna nämligen sedermera yppa
sig, och då är det till gagn, att redan i samband med dödsfallet dessa
uppgifter blivit fastslagna. I många hithörande fall är en
bouppteckningsförrättning av nöden till vinnande av klarhet angående den
verkliga ställningen. En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt,
då boet kunde anses vara ringa, synes även ur den synpunkten betänklig, att
ovisshet om bouppteckningspUktens förhandenvaro stundom kunde uppkomma.
Frågan togs upp på nytt till behandling av
ärvdabalkssakkunniga i deras år 1954 avgivna förslag till ärvdabalk. Från olika
håll hade nämligen framstäUts önskemål att befrielse från bouppteckningsplikt
skulle kunna medgivas under vissa omständigheter. Det hade visat sig svårt att
få till stånd bouppteckning när den avlidne vore en medellös, på ålderdomshem
avliden person eller då eljest den avlidne varken efterlämnat nämnvärda
tillgångar eller annan skuld än till hemkommunen för åtnjuten socialvård. I
dylika fall hade bouppteckningen praktiskt sett icke
LU 1971: 3 3
någon
uppgift att fylla. Den för bouppteckningen erforderliga släktutredningen
erbjöde ej säUan stora svårigheter. Ofta medförde det mycket besvär att få
kontakt med den avlidnes anhöriga. Dessa vore stundom spridda över hela landet;
en och annan bodde utom riket, vanligen i Amerika.
Ärvdabalkssakkunniga
erinrade om lagberedningens ställningstagande och anförde vidare:
Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller
nu anledning till annat bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste
det anses vara av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles.
I själva verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall
föranleda mera avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages av
dödsbodelägare, skall enligt 2 § andra stycket i förevarande kapitel annan,
som är närmast till att omhändertaga egendomen, föranstalta om bouppteckning. I
de fall varom här är fråga torde det ofta vara naturligt att uppgiften ankommer
på en socialvårdstjänsteman. Hos vederbörande pastorsämbete kan denne, även om
han ej får upplysning om samtliga dödsbodelägare, åtminstone erhålla kännedom
om någon som i sin tur kan lämna uppgift om de övrigas namn och adresser. Om
det visar sig omöjligt att utan omgång få reda på viss dödsbodelägares adress,
torde beträffande denne kunna antecknas att han vistas på okänd ort. Då det är
uppenbart att den avlidnes tillgångar äro obetydliga och att skulden för
åtnjuten socialvård i varje fall uppgår till väsentligt högre belopp, kan det
nämligen icke vara rimligt att alltför stor möda nedlägges på att efterforska
delägarnas adresser. Någon kallelse å den som vistas på okänd ort kan givetvis
icke ske, och eftersom denne i realiteten icke erhåller något arv, torde ej
heller kungörelse jämlikt 16 kap. i förslaget behöva utfärdas.
Under remissbehandUngen av ärvdabalkssakkunnigas
förslag berördes förevarande fråga endast av Föreningen Sveriges
häradshövdingar, som ansåg att trots de goda skäl, som åberopats för de
sakkunnigas avvisande ståndpunkt, man beträffande avUdna, som icke efterlämnat
några tillgångar eller allenast obetydliga tillgångar och skulder, ofta skulle
kunna utan att beaktansvärda olägenheter bleve följden ersätta det fullständiga
bouppteckningsförfarandet med åtgärder av enklare art.
Vid
lagrådsremissen av förslaget till ärvdabalk förklarade föredragande
departementschefen, att de sakkunniga enligt hans mening anfört bärande skäl
för sin uppfattning, att den obligatoriska bouppteckningsplikten borde
upprätthållas och att han därför icke kunde tillmötesgå det av
häradshövdingeföreningen framförda önskemålet om vissa lättnader i denna
plikt.
Vid 1961 års riksdag väcktes motioner (I: 497 och II: 577) i, utom annat, samma ämne som det nu ifrågavarande. Motionerna,
som behandlades av första lagutskottet, blev föremål för remissförfarande.
Flertalet av remissinstanserna, Stockholms rådhusrätt, Sveriges advokatsamfund
m. fl., fann den av motionärerna begärda utredningen påkallad.
lnrfrtno' . fi nSrvnrnnflAlictn .QtQr* fm
01«cnn i H*»lcin(yhnra (t!\ Pättnt till*
LU 1971: 3 4
medan
Föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrkte motionärernas hemställan. I fråga
om det närmare innehållet i angivna remissyttranden får utskottet hänvisa till
första lagutskottets utiåtande ILU 1961: 21.
Utskottet
hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde utskottet, bland
annat, följande.
Vad beträffar motionäremas yrkande om en
uppmjukning av bouppteckningsplikten, framgår av den ovan lämnade
redogörelsen, att hithörande problem övervägts redan av lagberedningen 1932
och på nytt tagits upp till granskning vid utarbetandet av ärvdabalken samt att
de skäl, som motionärerna nu andragit till stöd för sin uppfattning, i huvudsak
har åberopats redan i den tidigare debatten, dock utan att vinna beaktande. De
svårigheter som enligt motionärerna är förenade med gällande
bouppteckningsplikt, synes ej heller för närvarande kunna påkalla ett ändrat
ståndpunktstagande. Såsom advokatsamfundet framhåller i sitt yttrande, kan det
sägas, att en bouppteckning i de av motionärerna angivna fallen icke har någon
nämnvärd praktisk funktion att fylla, men å andra sidan måste beaktas, att
bouppteckningen är av grundläggande betydelse för alla, som har intressen att
bevaka i dödsboet. Det kan därför icke förväntas, att en ändring av hithörande
regler enligt de av motionärerna angivna riktlinjerna skulle medföra något
påtagligt minskat arbete med boutredningarna. Härtill kommer, att de bouppteckningar,
varom här är fråga, redan nu i de flesta fall är föga arbets-krävande. Såsom
framgår av ärvdabalkssakkunnigas ovan återgivna uttalande, kan det icke vara
rimligt att kräva, att då tillgångarna är obetydliga alltför mycket arbete
nedlägges för att efterforska dödsbodelägares adresser. Härtill kommer;.att
avfattandet av den skriftliga boupp- teckningen underlättas genom olika
blankettformulär.
Även vid 1963 års riksdag väcktes motioner i ämnet
(I: 31 och II: 37). Första lagutskottet hemställde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande, ILU 1963; 6, att motionema icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet erinrade utskottet om de överväganden som
tidigare gjorts i frågan samt tillade, att det kunde antagas att det av
motionärerna ifrågasatta förfarandet i många fall ej skulle medföra någon
egentiig förenkling. Den utredning som i allt fall måste göras för att
domstolen skall kunna bedöma, humvida bouppteckning skall upprättas eller ej,
kunde nämligen enligt utskottet förutsättas få sådan omfattning, att den ej
skulle väsentligen skilja sig från den utredning som för närvarande
verkställes, då fråga är om avliden som saknar tillgångar.
Med anledning av motioner vid 1966 års riksdag (I:
140 och II: 187) samt vid 1967 års riksdag (II: 30) uttalade första lagutskottet i sina utlåtanden ILU 1966: 5 och
ILU 1967: 17 att utskottet ej funnit anledning att frångå sin tidigare
uppfattning i frågan samt hemställde att motionema ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Utiåtandena godkändes av riksdagen.
LU 1971: 3 5
Utskottet
Enligt ärvdabaUcens bestämmelser skall
bouppteckning efter avliden alltid upprättas och inges tUl rätten. I
förevarande motion framställs önskemål om utredning i syfte att ge domstol rätt
att i vissa fall medge befrielse från skyldigheten att förrätta bouppteckning.
Motionären åsyftar bl. a. sådana fall då den avlidne är medellös och saknar
kända arvingar eller då ett litet bara dött utan att efterlämna tillgångar. I
dessa och liknande situationer bör enligt motionären för undvikande av onödiga
besvär och kostnader bouppteckning efter rättens prövning kunna ersättas av en
skriftiig anmälan.
En
uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten har, såsom framgår av vad ovan
upptagits, vid flera tillfällen övervägts. De skäl, som motionären nu anfört
till stöd för sin uppfattning, har åberopats redan under den tidigare debatten;
på senare tid i samband med motioner vid 1961, 1963, 1966 och 1967 års
riksdagar. Vid förstnämnda tillfälle fann första lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända utiåtande ej sådana omständigheter ha förebringats, att en
ändring kunde anses påkallad i lagberedningens och ärvdabalkssakkunnigas
ståndpunkt, att den obligatoriska bouppteckningsplikten borde bibehållas.
Utskottet erinrade jämväl om att ifrågavarande bouppteckningar i allmänhet
fordrade föga omfattande utredningar och ofta kunde avfattas jämlikt
förefintliga blankettformulär. I sitt utlåtande år 1963, vilket godkänts av
riksdagen, framhöll första lagutskottet till stöd för bibehållande av den
obligatoriska bouppteckningsplikten bl. a. att det kunde antagas att det
ifrågasatta förfarandet i många fall ej skulle medföra någon egentlig förenkling.
Enligt utskottet kunde nämligen den utredning, som måste göras för domstolens
bedömning av frågan om eftergift av bouppteckningsskyldigheten, förutsättas få
sådan omfattning, att den ej skulle väsentligen skilja sig från den utredning
som verkställdes, då fråga var om bouppteckning efter avliden, som saknade
tillgångar. I sina år 1966 och 1967 avgivna av riksdagen godkända utlåtanden
förklarade första lagutskottet att utskottet vidhöll sin tidigare redovisade
inställning till spörsmålet.
Någon
omständighet, som kan ge anledning att frångå den av riksdagen tidigare intagna
ståndpunkten, har enligt utskottets mening inte inträffat sedan frågan senast
prövades.
Utskottet får därför
hemställa
att motionen 1971: 56 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm
den 2 mars 1971
På
lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND
LU 1971: 3 6
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
herrar Wiklund i Stockholm (fp),
Svedberg (s), Sundelin (s), Svanström (c), fröken Anderson i Leram (s), herr
Lidgard (m)*, fra Asbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg, (m), Andersson i
Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s),
fra Olsson i Helsingborg (c) och fra Nilsson i Sunne (s)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Svanström (c), Lidgard
(m), Winberg (m) och fru Jonäng (c), vilka ansett
dels att
utskottet bort anföra följande.
Enligt--------
(lika med utskottet)------ anmälan.
En uppmjukning av bouppteckningsplikten har, såsom framgår
av vad ovan anförts, vid flera tillfällen varit under övervägande, dock utan
att några åtgärder kommit till stånd. Utskottet delar den i förevarande motion
uttalade uppfattningen, att det i vissa fall såsom de i föregående stycke
angivna kan sakna praktisk betydelse att fullständig bouppteckning upprättas.
Motionärens yrkande går ut på en rätt för domstol att
under vissa omständigheter medge befrielse från skyldighet att upprätta och
inge bouppteckning. Måhända skulle det för att undanröja de olägenheter
motionären påtalat vara lämpligt att i de ifrågavarande fallen förenkla
bouppteckningsförfarandet genom att domstolen fick rätt att efterge kravet på
gode män. Det skulle då vara tillräckligt att de anhöriga eller den som eljest
har hand om dödsboet lämnar uppgifter till domstolen om de förhållanden, varom
en bouppteckning skall upplysa. Uppgifterna kunde lämpligen lämnas på en
blankett, eventuellt tillhandahållen av domstolen, och undertecknas under edlig
förpliktelse liksom vid bouppteckningar i allmänhet. Förenklingen skulle
således bestå i att besväret och kostnaden med särskilda gode män skulle
bortfalla.
En blankett av ovannämnt slag torde i de enkla fall varom
här är fråga kunna ifyllas utan hjälp av någon utomstående eller enligt anvisning
av någon befattningshavare vid domstolen. För domstolen skulle en viss
arbetslättnad kunna förväntas genom att antalet vitesförelägganden och
förordnanden av god man att föranstalta om bouppteckning skulle nedgå.
Utskottet finner det önskvärt, att de praktiska
förutsättningarna för den antydda uppmjukningen av bouppteckningsskyldigheten
undersökes. Då frågan till sin omfattning är begränsad och knappast kan tarva
någon större utredning, förutsätter utskottet att erforderlig utredning kan ske
inom justitiedepartementet utan att någon särskild kommitté tillsättes;
LU 1971:3 7
dels
ock att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av motionen 1971: 56
måtte i skrivelse tUl Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande viss
uppmjukning av bouppteckningsplikten i enlighet med vad ovan anförts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
TRYCKERIBOLAGET
IVAR HEGGSTROM AB. STOCKHOLM 1971
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.