Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om utvidgning av lönegarantin vid konkurs i vissa fall

1971 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:LU4, Lagutskottets betänkande i anledning av motion om utvidgning av lönegarantin vid konkurs i vissa fall

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets
betänkande nr 4 år 1971 LU 1971:4

Nr 4

Lagutskottets
betänkande i anledning av motion om utvidgning av lönegarantin vid konkurs i
vissa fall.

Motionsyrka
ndet

I motionen 1971:654 av herr Eriksson i Ulfsbyn m.
fl. hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
utredning och förslag till riksdagen om utvidgning av systemet med lönegaranti
till att omfatta även företagare i enlighet med vad som anförs i motionen».

Gällande
rätt

En gäldenär som är på obestånd kan enligt
bestämmelser i konkurslagen försättas i konkurs på egen begäran eller efter
yrkande av borgenär. Har gäldenären vid konkursutbrottet endast obetydlig egendom
eller ingen egendom alls, avskrivs konkursen efter en handläggning i enkla
former. En sådan konkurs vanligen kallad fattigkonkurs utmärks av att
konkursboet inte förslår till bestridande av konkurskost-nadema och att
säkerhet inte heller ställs för dessa. Om gäldenären däremot har viss egendom
vid konkursutbrottet, skall egendomen omedelbart tas om hand av en särskilt
utsedd förvaltare. Egendomen skall därefter säljas så snabbt och så
fördelaktigt som möjligt. Influtna medel fördelas mellan borgenärerna enligt
en i lag föreskriven ordning. En konkurs som handläggs på det sist angivna
sättet betecknas ofta förvaltarkonkurs.

Fattigkonkurs
kan övergå till förvaltarkonkurs, nämhgen om det visar sig att tillgångarna
räcker för att betala konkurskostnaderna eller om säkerhet ställs för
kostnaderna. Om säkerhet inte ställs och konkursboet inte heller förslår till
att bestrida konkurskostnaderna skaU konkursen däremot avskrivas. Omvänt kan
förvaltarkonkurs övergå till fattigkonkurs och avskrivas som sådan efter
särskild prövning av konkursdomaren.

I
förvaltarkonkurs underrättas alla kända borgenärer om konkursen. För att få
utdelning måste borgenär bevaka sin fordran. Om han gör anspråk på förmånsrätt
till betalning, skall han ange detta i sin bevakningsinlaga. Tiden inom vilken
bevakning skall ske skall konkurs-domaren bestämma till minst fyra och högst
tio veckor från konkurs-

Riksdagen
1971. 8 saml. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 4 2

beslutet.
Efter bevakningstidens utgång löper viss tid under vilken anmärkningar får
framställas mot de bevakade fordringarna. Tiden härför bestäms av
konkursdomaren till minst två och högst fyra veckor efter bevakningstidens
utgång. Anmärkningar mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt
får/framställas av gäldenären och av borgenär som själv har bevakat fordran i
konkursen. Dessutom är förvaltaren skyldig att efter granskning av
bevakningshandUngarna framställa de anmärkningar som han finner anledning till.
Det är inte ovanligt med anmärkningar. I regel görs de av förvaltaren. Borgenär
mot vars bevakning anmärkning inte har gjorts är berättigad till den
betalnings-och förmånsrätt som han har yrkat. Har anmärkning däremot gjorts,
hålls förlikiungssammanträde inför rättens ombudsman. Det åligger därvid denne
att söka åstadkomma förlikning. Kan förlikning inte träffas, måste
tvistefrågan hänskjutas till rätten. Mot rättens beslut kan klagan föras.

Borgenär
kan även efter bevakningstidens utgång bevaka sin fordran, s. k.
efterbevakning. Det sker då på borgenärens egen bekostnad. För efterbevakning
gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om bevakning.

Det
åUgger förvaltaren att sälja konkursboets egendom, i princip så snart det kan
ske efter förstå borgenärssammanträdet. Försäljningen skall ske enligt i lag
bestämda former.

Sedan
anmärkningstiden har gått ut och, om anmärkning har gjorts,
förlikningssammanträdet inför rättens ombudsman har hålUts, skall medel som
flyter in delas ut till borgenärerna. Löneborgenär kan i den mån tillgängliga
medel förslår få rätt att lyfta betalning för sin fordran innan utdelning äger
ram, s. k. förskottslyftning. Om utdelning till förmånsberättigade borgenärer i
allmänhet lämpligen kan äga rum, får sådan utdelning inte uppskjutas i avvaktan
på utdelning till oprioriterade borgenärer, dvs. borgenärer vilkas fordringar
saknar förmånsrätt.

Förvaltarkonkurser
avslutas i regel med s. k. slututdelning. När förslag till slututdelning
enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning anses konkursen
avslutad. Förvaltarkonkursen kan emellertid upphöra även på andra sätt.

Utdelning
till borgenärerna sker i viss ordning enhgt bestämmelserna i 17 kap.
handelsbalken (HB). En del fordringar har förmånsrätt till betalning. Bästa
rätt har vissa fordringar som är förenade med sjö- eller luftpantiutt.
Sjöpanträtt tillkommer bl. a. ombordanställdas lönekrav. I 4 § ges bestämmelser
om förmånsrätter av skilda slag. Den viktigaste är den som tillkommer fordran
på lön eller pension samt vissa andra fordringar med anknytning till
tjänsteavtal, det s. k. löneprivilegiet. Häratöver kan nämnas att borgenärs
kostnad för gäldenärens försättande i konkurs har förmånsrätt enligt
lagrummet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU 1971:4 3

Förmånsrätten för lönefordran är god. Den gäller
framför flertalet övriga fordringar som är förmånsberättigade, däribland
fordringar med säkerhet i fastighetsinteckningar. I fråga om lön gör lagen emellertid
skillnad mellan olika arbetstagare. »Betjänter och tjänstehjon» har förmånsrätt
för lön för hela sista året. Denna regel anses numera i första nmimet gälla
tjänstemän. »Annan arbetare» har förmånsrätt för lön (»dagspenning eller
avlöning») som inte har stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. I
rättspraxis anses vidare fordran på lön under skälig uppsägningstid vara
förenad med förmånsrätt. Termen lön inrymmer allt som kan hänföras till
avlöningsförmån på grund av anställning. Lönen kan utgå i form av tidlön,
ackordsersättning, provision, tantiem eller på annat sätt. Semesterlön och
semesterersättning är att anse som lön, men det är något oklart hur gamla
semesterersättningar som omfattas av förmånsrätten. Huruvida ersättning för
avtals-enliga omkostnader i tjänsten bör räknas som lön och alltså utgå med
förmånsrätt är tveksamt.

Beträffande
pension avser förmånsrätten förfallna fordringar som tillkommer pensionstagare
på grund av egen eller anhörigs arbetsanställ-ning. Förmånsrätten gäller
emellertid inte förfallna pensionsfordringar för längre tid än sammanlagt ett
år. Arbetstagare som är född 1907 eUer tidigare eller dennes efterlevande har
dessutom förmånsrätt för fordringar på framtida pension med viss
beloppsmaximering.

I
sammanhanget bör anmärkas att riksdagen den 10 december 1970 antagit ett genom
propositionen 1970; 142 framlagt förslag tiU ny förmånsrättslag (ILU 1970: 80,
rskr. 451). Lagen skall träda i kraft den 1 januari 1972 (SFS 1970; 980). Den
nya lagen innebär inte någon väsentUg ändring av löneborgenärernas förmånsrätt.
Följande ändringar bör dock framhållas.

Den
nuvarande kategoriindelningen mellan olika arbetstagare slopas. Alla
arbetstagare får i fortsättningen förmånsrätt för lön, som har förfallit till
betalning tidigast ett år före konkursansökan, och för lön under skäUg
uppsägningstid, högst sex månader. Om löneanspråket är tvistigt och
arbetsgivaren av den anledningen har innehållit betalning, skall en utsträckt
frist gäUa. I fråga om tidsfristerna för förfallna pensionsfordringar gäUer
samma regler som för lönefordringar. Beträffande semesterlön eller
semesterersättning, som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller
förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två
kvalifikationsåren.

Arbetstagarna
har sålunda vid arbetsgivarens konkurs en acceptabel förmånsrätt till betalning
för sina lönefordringar. Likväl måste deras löneskydd anses ha varit
ofullständigt. Det händer nämligen inte så sällan att arbetstagamas fordringar
på innestående lön är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknar
tillgångar. Även om i konkurser löneanspråken blivit helt eller delvis
tillgodosedda har ar-

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 4 4

betstagama
ofta fått vänta upp till sex månader eUer längre på betalning. För att komma
till rätta med dessa missförhållanden och för att säkerställa arbetstagarnas
lönefordringar infördes genom lagen (1970: 743) om statlig lönegaranti vid
konkurs en garanti för att arbetstagarna skall erhålla avtalade löner.

Enligt
nämnda lag svarar staten för betalning av arbetstagares fordran hos
arbetsgivare som efter den 1 januari 1971 försätts i konkurs. De fordringar som
skall omfattas av derma garanti är sådana löne-och pensionsfordringar som har
förmänsrätt i konkursen. Betalning utgår för varje arbetstagare med sammanlagt
högst ett belopp som motsvarar tre basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Garantibelopp betalas i förvaltarkonkurs när bevakad fordran som omfattas av
garantin lämnats utan anmärkning eller senare blivit utdelningsgill. Vid s. k.
fattigkonkurs betalas garantibelopp när fordran efter prövning av kronofogdemyndighet
funnits vara betalningsgrandande. Staten inträder i fråga om utbetalat
garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäl-denären. Utdelning i
konktirsen för arbetstagarens lönefordringar tillfaller således staten.

Lönegarantin
finansieras genom arbetsgivaravgifter. Tills vidare skall en särskild
lönegarantiavgift tas ut med 0,02 % av det avgiftsunderlag som gäller för
beräkning av arbetsgivaravgiften tUl sjukförsäkringen.

Motionen

I motionen framhålls att det är angeläget att
frågan om en utvidgning av lönegarantin vid konkurs till att gälla även
företagare i vissa fall snarast tas upp till behandling. Enhgt motionärerna
finns det enbart inom gruppen hantverk, mindre och medelstor industri närmare
100 000 företag, vilka till övervägande del är enkla bolag och handelsbolag.
De som leder dessa företag omfattas inte av den införda lönegarantin, trots
att företagaren själv och genom anställda tillfört konkursboet betydande
värden. Underentreprenören kan också själv tvingas till konkurs genom att han
inte erhåller betalning för gjorda leveranser tiU ett konkursdrabbat företag.
Företagsledaren själv erhåller inte i ett dylikt faU något skydd, även om han
gjort en betydande manuell insats i sina leveransåtaganden.

Motionärerna
anser mot bakgrand av det anförda att det är rimligt att utsträcka garantin
till att i vissa fall omfatta underleverantörer och deras personal.

Frågans
tidigare behandling

Till
grund för lagen om statlig lönegaranti vid konkurs ligger en

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 4 5

inom
inrikesdepartementet upprättad, i maj 1970 dagtecknad promemoria (Stencil In
1970; 3) med förslag till lagstiftning i ämnet. I promemorian, som
remissbehandlades, berörs inte den av motionärerna begärda lönegarantin för
vissa företagare.

I
avgivet remissvar framhöll Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)
att det föreslagna löneskyddet borde omfatta även företagare på samma villkor
som skulle gälla för arbetstagare. Organisationen erinrade i sammanhanget om
det nytänkande som det senaste decenniet hade förekommit beträffande socialt
skydd för olika grupper inom samhället. Det är i dag en självklarhet att
företagaren skall kunna åtnjuta samma sociala skydd som en anställd.
Organisationen erinrade vidare om att arbetslöshetskassor i princip tidigare
var tillgängliga endast för anställda. I dag finns arbetslöshetskassor för
företagare, och SHIO hade för sin del varit pionjär på detta område. SHIO
framhöll att frågan om införande av lönegaranti vid konkurs berördes i samband
med organisationens treårskongress tidigare under året. Enligt SHIO förelåg det
en betydande likhet mellan de fordringar som löntagare hade vid konkurs och de
fordringar som en underentreprenör hade. Bägge, såväl löntagaren som
underentreprenören, hade genom arbete tillfört konkursboet ekonomiska värden
som utgjorde tillgångar vid uppgörande av boet. SHIO:s kongress fann det
otillfredsställande att underentreprenörernas trygghetsproblem hade lämnats
obeaktade vid utarbetandet av den nu behandlade promemorian. Enligt
organisationens uppfattning måste minimikravet vara att åtminstone den del av
entreprenörens fordringar skyddades som avsåg de anställdas och egen
arbetsinsats. Detta borde kunna ske genom en vidgning av tillämpningsområdet
för den offentliga lönegarantin.

I
den till 1970 års riksdag avgivna propositionen (1970: 201) med förslag tiU
lag om statlig lönegaranti vid konkurs berörde departementschefen den av SHIO
väckta frågan och anförde följande.

I en konkurs, särskilt inom byggnadsbranschen,
bevakas ofta fordringar av underentreprenörer. Fordringarna avser till en del
ersättning för entreprenörens egen och hans anställdes arbetsinsatser. SHIO har
ansett att den statliga lönegarantin skall omfatta även sådana fordringar.
Frågan huruvida en sådan utvidgning av garantins omfattning är motiverad kan
emellertid inte besvaras utan närmare utredning. En sådan kan inte genomföras
i detta sammanhang. I rättstekniskt hänseende gäller att den ram för garantins
omfattning som dras upp genom anknytningen till löneprivilegiet inte tillåter
den tänkta utvidgningen till underentreprenöremas fordringar. Dessa är f. n.
inte utrastade med förmånsrätt (jfr prop. 1970: 142 s. 84). Jag anser på grand
av det anförda att önskemålet om en vidgning av garantins omfattning till
underentreprenörsfordringar inte kan tillgodoses i förevarande sammanhang.

Med
anledning av propositionen väcktes motioner (I; 1376 och II:

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 4 6

1601)
med samma yrkande som i förevarande ärende. Första lagutskottet framhöll i
sitt utiåtande (ILU 1970: 79) att utskottet delade motionärernas uppfattning
att det kunde föreUgga likheter mellan fordringar som i konkurs restes av
löntagare och underentreprenörer; inte sällan var situationen den att bägge
genom arbete underentreprenören ofta också genom egna anställda tillfört
konkursboet ekonomiska värden som utgjorde tillgångar i boet. Utskottet
anförde vidare.

Visst fog kan därför finnas för ett särskilt skydd
för åtminstone den del av underentreprenörens fordringar som avser anställdas
och egen arbetsinsats. Ä andra sidan kan man inte bortse från att en utvidgning
av lönegarantin drar med sig ökade kostnader. Dessutom gäller som
departementschefen framhåller att lönegarantins anknytning till löneprivilegiet
på rättstekniska grander gör det svårt att åstadkomma någon mot motionskraven
svarande utvidgning av lönegarantin. Frågan kan därför som motionärema själva
framhåller inte lösas utan närmare utredning. TiUräckligt underlag för en
begäran härom från riksdagens sida synes emellertid knappast föreligga.

Med hänsyn tiU det anförda avstyrkte utskottet
motionerna. Utskottets utiåtande, som var enhälUgt, godkändes av riksdagen.

Utskottet

Enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs
svarar staten för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som
försatts i konkurs efter den 1 januari 1971. De lönefordringar som omfattas av
denna garanti är sädana löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt i
konkursen. Betalning utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett
belopp som motsvarar tre basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

I
motionen hemställs om en utredning i syfte att få till stånd en utvidgning av
lönegarantin tUl att omfatta även vissa företagare. Motionärerna åsyftar
framför allt vissa underleverantörer.

Såsom
framgår av den föregående redogörelsen framfördes under förarbetena till
lönegarantilagen önskemål om att löneskyddet även skulle omfatta
underentreprenörer, vilka genom arbete tillfört konkursboet ekonomiska värden
som utgjorde tillgångar vid avvecklingen av boet. Departementschefen avvisade
emellertid i den till grund för lagen liggande propositionen tanken på en sådan
utvidgning av lönegarantins omfattning. I samband med riksdagsbehandlingen av
propositionen väcktes motioner med samma yrkande som i förevarande motion.
Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande att visst
fog kunde finnas för ett särskilt skydd åtminstone för den del av
underentreprenörens fordringar som avsåg anställdas och egen arbetsinsats. A
andra sidan kunde man enligt utskottet inte bortse från att en

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 4 7

utvidgning
av lönegarantin drog med sig ökade kostnader. Dessutom gällde såsom
departementschefen framhållit att lönegarantins anknytning till
löneprivilegiet på rättstekniska grander gjorde det svårt att åstadkomma någon
mot motionskraven svarande utvidgning av lönegarantin. Frågan kunde därför
enligt utskottets mening inte lösas utan närmare utredning. Utskottet ansåg
emellertid tillräckligt underlag för en begäran härom från riksdagens sida knappast
föreligga och avstyrkte därför motionerna.

Lagutskottet
finner för sin del inte anledning att inta ai\nan ståndpunkt tUl förevarande
spörsmål än den första lagutskottet hävdat. Utskottet vill även understryka att
ifrågavarande lagstiftning endast varit i kraft några månader, varför praktiska
erfarenheter av densamma saknas.

Utskottet får på anförda skäl hemställa att
motionen 1971: 654 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm
den 2 mars 1971

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Vid
detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm (fp),
Svedberg (s). Sundelin (s). Svanström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herr
Lidgard (m)*, fru Asbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg (m), Andersson i
Södertälje (s), fra Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk). Olsson i Timrå (s),
fra Olsson i Helsingborg (c) och fru Nilsson i Sunne (s)*.

*)
Ej närvarande vid betänkandets justering

opaginerad Kontrollera mot PDF

KI
BeckmansTryckerler AB SuckhQlin

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.