Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om sänkning av myndighetsåldern
1971 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:LU6, Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om sänkning av myndighetsåldern
Dokumentets text
Lagutskottets
betänkande nr 6 år 1971 LU 1971:6
Nr 6
Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om
sänkning av myndiglietsålderti.
Motionsyrkandena
I motionen 1971: 652 av herr Elmstedt m. fl. hemställs
»att riksdagen måtte besluta att myndighetsåldern skall inträffa vid uppnådda
18 års ålder, samt att uppdraga åt vederbörande utskott att utforma förslag
till erforderlig lagtext».
I motionen
1971: 662 av herr Romanus m. fl. hemställs »att riksdagen uttalar att
myndighetsåldern bör sänkas till 18 år, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj;t hemställer om förslag till erforderliga lagändringar i detta syfte».
1969 års lagstiftning m. m.
Genom beslut under vårsessionen med
1969 års riksdag sänktes den civOrättsliga myndighetsåldern från 21 till 20 år.
Lagändringen trädde i kraft den 1 juU 1969.
Samtidigt vidgades behörigheten för ungdomar i åldern
1820 år. Ändringama innebar sammanfattningsvis att den som har fyllt 18 år
inte bara som tidigare själv kan ta anställning och disponera över sin
arbetsinkomst utan också har fått ökade möjligheter att själv fritt välja
mellan förvärvsarbete och studier. Vidare har han rätt att skaffa sig egen
bostad utan föräldrarnas medverkan. Möjligheten för underårig, som är gift, att
oavsett ålder företa sådana rättshandlingar som krävs för den dagliga
hushållningen har vidgats till att omfatta alla underåriga som har eget
hushåll. Förmyndarens befogenheter gäller i huvudsak ingående av kreditavtal
med vissa undantag samt förfogande över egendom som inte utgörs av
arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits för bosättning eUer
för högre studier. Dessutom har förmyndaren möjlighet att ingripa om den
underårige missbrukar sin handlingsfrihet.
Som en konsekvens av den sänkta myndighetsåldern vidtogs
också ändringar av ett flertal 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden. Den
principiella utgångspunkten vid prövningen av om sådan ändring skulle vidtas
var därvid att en anpassning nedåt borde ske överallt där den gällande
åldersgränsen i väsentUg grad påverkats av myndighets-
1 Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 6
LU 1971:6 2
åldern.
Bland de åldersgränser som sålunda sänktes kan nämnas de som finns i
föräldrabalken om vårdnadens upphörande och samtycke tiU adoption, i
ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente samt i giftermålsbalken om
giftomans samtycke tiU äktenskap. Inom det straffrättsliga onurådet sänktes de
21-årsgränser som finns i 6 kap. 4, 7 och 8 §§ brottsbalken och vidare ändrades
samthga 21-årsgränser i barnavårdslagen till 20 år. Motsvarande ändring
vidtogs också i fråga om rusdrycksförsäljningsförordningen och förordningarna
om arvsskatt och gåvoskatt samt om stathg förmögenhetsskatt. Bland
21-årsgränser som behåUlts kan nämnas dem som finns inom påföljdssystemet för
unga lagöverträdare.
I
sammanhanget vUl utskottet också erinra om följande åldersgränser i
lagstiftningen, nämligen 15 år för inträde av straffbarhet (33 kap. 1 §
brottsbalken), 18 år för ingående av äktenskap (2 kap. 1 § giftermålsbalken),
för skyldighet att fullgöra värnphkt (1 kap. 1 § värnphkts-lagen) och för rätt
att sluta arbetsavtal (6 kap. 4 § föräldrabalken) samt året efter fyUda 19 år
för rösträtt (riksdagsordningen § 14). SlutUgen må erinras om att den som är
myndig, dvs. fyllt 20 år, kan väljas till ledamot av riksdagen
(riksdagsordningen § 26).
Ur
förarbetena till lagstiftningen
I januari 1967 avlämnade förrnynderskapsutredningen
en promemoria angående myndighetsåldern och olika former av omyndighet (stencil
Ju 1967; 1). Promemorian innehöll bl. a. förslag om sänkning av myndighetsåldern
från 21 tUl 20 år.
Förslaget
fick ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Flera
remissinstanser ifrågasatte dock lämpligheten och behovet av en sänkning av
myndighetsåldem. De politiska ungdomsorganisationerna ville å andra sidan gå
längre än utredningen föreslagit och förordade en sänkning till 18 år.
I
det följande återges en i propositionen nr 25 år 1969 intagen sammanfattning
av ungdomsorganisationemas ståndpunkter i frågan.
Som
skäl för att myndighetsåldem bör sänkas till 18 år framhöU Högerns
ungdomsförbund särskilt att de imga blir ekonomiskt oberoende av föräldrarna
tidigare nu än förr och att allt flera bUdar familj före 21 års ålder. Centerns
och Folkpartiets ungdomsförbund anförde att det med hänsyn tUl den
samhällsinformation som skolan och massmedia ger är motiverat att tala om en
tidigare social mognad hos ungdomen nu än förr. Folkpartiets ungdomsförbund
ansåg att det bör vara en självklar utgångspunkt vid varje diskussion om
sänkning av myndighetsåldern att deima bör sättas så lågt som möjhgt.
Betydelsen
för den enskilde av gemensam myndighetsålder inom Norden och Europa i övrigt
hade enligt Högerns ungdomsförbund över-
LU 1971:6 3
betonats
av utredningen. Det antal personer som kan komma att beröras av olikheter i
myndighetsåldem måste enligt förbundet vara försvinnande htet. Om den som är
myndig enhgt svenska regler behandlas som omyndig utomlands, skulle detta bara
innebära att han får finna sig i samma behandling som sina jämnåriga i det land
där han vistas. Så torde vara förhåUandet även i andra sammanhang när det
gäller utlänningar. Vid ett svenskt ställningstagande kunde man enligt
förbundets mening i huvudsak bortse från förhållandena i andra länder. Den nordiska
rättsUkheten syntes visserligen i och för sig önskvärd men långtifrån
nödvändig. Förbundet påpekar också att man i Finland och Island länge har haft
delvis annan myndighetsålder än i det övriga Norden genom de regler som gäller
där om att underårig blir myndig när han ingår äktenskap. Även Centerns och
Folkpartiets ungdomsförbund ansåg att hänsyn till de andra nordiska länderna
inte bör hindra Sverige från att sänka myndighetsåldem till 18 år.
Enligt
Folkpartiets ungdomsförbund borde ett självständigt svenskt handlande kunna
påskynda åtgärder i samma riktning i övriga nordiska länder. Vad beträffar
förhållandet till utomnordiska länder anförde Centerns ungdomsförbund att det
är den omständigheten att en avvikelse över huvud taget förehgger som skapar
olägenheter, medan avvikelsens storlek har mindre betydelse. Hänsynen tUl
internationella förhållanden borde därför inte hindra att myndighetsåldem sänks
till 18 år i stället för tUl 20 år. Förbundet påpekade också att denna
myndighetsålder tillämpas i de östeuropeiska länderna och att våra förbindelser
med dessa länder ökar.
Enligt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund borde visserligen värdet av det
skydd som tillkommer den omyndige i vissa situationer inte underskattas. Det
var dock enligt förbundets mening inte befogat att Sträcka detta skydd längre
än till 20 år. Snarare torde det vara möjhgt att överväga ytterligare
sänkning.
I
propositionen (1969: 25) anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, bl. a. följande.
I diskussionen om lämplig myndighetsålder har
påpekats att den biologiska mognaden hos ungdomen numera inträder tidigare än
förut. Utredningen och åtskilliga remissinstanser anser det tveksamt om det
förhåller sig på samma sätt med den sociala mognaden. Jag finner det föga
fruktbart att ta upp denna fråga till närmare diskussion, eftersom det är svårt
att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social mognad.
Överväganden av detta slag synes mig därför inte ägnade att läggas till grand
för ett avgörande om myndighetsåldern skall ändras.
En
sänkning av myndighetsåldern skiflle främst få betydelse i fråga om
behörigheten i ekonomiska angelägenheter. Nu för tiden förvärvar de unga i
aUmänhet avsevärda erfarenheter i sådana frågor redan före 21 års ålder. De som
beger sig ut i förvärvsHvet kan som regel få anställningar som gör det möjhgt
för dem att försörja sig själva. För den
1*
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 6
LU 1971:6 4
växande grupp av unga som bedriver studier vid högre
läroanstalter innebär det för några år sedan införda studiesociala systemet att
de inte har behov av något ekonomiskt bistånd från föräldramas sida för
finansieringen av sina studier. Dessa och andra faktorer leder till att de unga
i allmänhet kan frigöra sig från den ekonomiska gemenskapen med föräldrarna
redan innan de blir myndiga. Många gifter sig och bildar egna hem före 21 års
ålder. Hittills har visserhgen krävts tillstånd av länsstyrelsen för att en
man som är under 21 år skall få ingå äktenskap. Sådant tillstånd har dock i
praxis så gott som alltid beviljats när mannen har fyllt 18 år och fått sina
föräldrars samtycke till äktenskapet (se prop. 1968: 136, s. 73), och fr. o.
m. den 1 juli 1969 sänks åldersgränsen till vad som redan nu gäller för kviima,
nämligen 18 år. Nu anförda förhållanden talar för att myndighetsåldern bör
sänkas. Ungdomsorganisationernas uppfattning att man bör gå längre än utredningen
har föreslagit och sänka myndighetsåldem till 18 år har enligt min mening vissa
skäl för sig. Många har redan vid 18 år frigjort sig från det ekonomiska
beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt liv. De är bosatta utanför
föräldrahemmet, har eget hushåll och försörjer sig själva genom eget arbete
eller bedriver studier som finansieras genom statliga studiemedel. De unga som
har förvärvsarbete har redan enligt gällande bestämmelser rätt att förfoga över
sin arbetsinkomst. Det finns emeUertid också många 18-åringar, som inte alls
har så självständig ställning i förhållande till sina föräldrar. Vidare måste
beaktas att omyndigheten medför ett skydd för de unga mot förhastade åtgärder
på det ekonomiska området. Lockelserna för ungdomen till sådana transaktioner
är i dagens samhälle avgjort mera framträdande än tidigare med hänsyn bl. a.
till de vidgade möjligheter till avbetalningsköp och lån i olika former som
numera står till buds för enskilda. Lockelserna förstärks väsentligt genom den
intensiva reklamen för inköp av konsumtionsvaror som riktar sig inte minst till
ungdomen.
Jag vili i detta sammanhang också
fästa uppmärksamheten på att myndighetsåldern hittlDs har varit densamma i hela
Norden. En enhetlig ordning är otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära
förbindelser som råder mellan de nordiska länderna. Frågan om sänkning av
myndighetsåldern har behandlats vid nordiska överläggningar och man har härvid
lyckats nå enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. I Island har en
sådan ändring redan genomförts. Motsvarande ändringsförslag har nyligen lagts
fram i Danmark och Norge och kan inom kort väntas också i Finland.
Ett par remissinstanser har
ifrågasatt om man inte med eller utan kombination med en sänkning av
myndighetsåldern till 20 år borde införa en regel om att underårig som ingår
äktenskap skall bli myndig i samband därmed. Samma tanke togs upp av Stockholms
stads över-förmyndarnämnd i yttrande över familjerättskommitténs betänkande,
vilket bl. a. innehöll förslag om sänkning av äktenskapsåldern (prop. 1968: 136
s. 24). Regler om sådan s. k. emancipation finns i en del främmande länder, bl.
a. Finland och Island. Dessa regler ger uttryck åt den i och för sig riktiga
tanken att unga som faktiskt har släppt de ekonomiska banden med föräldrarna
och bildat ett eget hem bör vara självständiga i ekonomiskt hänseende.
EmeUertid är det inte bara de gifta som på detta sätt står fria i förhållande
till sina föräldrar, utan detsamma gäller många andra. Det synes mig därför
inte lämpligt att
LU 1971:6 5
placera
de gifta i någon särstäUning när det gäller tidpunkten för myndighetens
inträde.
Mina
överväganden i frågan har fört mig till den slutsatsen att myndighetsåldern i
enlighet med utredningens förslag bör sänkas till 20 år och vara lika för alla.
Som jag inledningsvis nämnde har 1968 års riksdag som vilande antagit förslag
om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från året efter fyllda 20 år
tiU året efter fyllda 19 år. Om detta förslag blir slutligt antaget och
myndighetsåldern sänks till 20 år kommer den relation som nu råder mellan
myndighetsålder och rösträttsålder att bestå även i fortsättningen.
Som
redan har framgått har jag förståelse för de synpunkter som ligger bakom
förslagen om en längre gående sänkning av myndighetsåldern och om en
emancipationsregel. Vid beredningen av förevarande lagstiftningsärende i
justitiedepartementet har det befunnits, att man i stor utsträckning kan
tillgodose dessa synpunkter genom att vidga behörigheten för dem som ännu inte
har uppnått myndig ålder. Utvidgningarna tar sikte bl. a. på den underåriges
rätt att bestämma över sin vistelseort och sina studier samt hans rätt att
företa vissa vardagUga rättshandlingar.
Den av mig förordade ändringen av myndighetsåldern
innebär, som jag tidigare har påpekat, att den nordiska rättslikheten i detta
hänseende kommer att bestå. Vad angår övriga europeiska länder gäller redan nu
delvis olika myndighetsåldrar. I Östeuropa är åldersgränsen 18 år, i Schweiz 20
år och i andra västeuropeiska länder 21 år. I England har emellertid nyligen
föreslagits en sänkning av myndighetsåldern till 18 år. Vid europeiskt
justitieministermöte i juni 1968 ställde sig ytterligare ett antal länder
jwsitiva tiU tanken på en sänkning av gäUande 21-årsgräns.
I motioner i anledning av propositionen (I: 931 och
II; 1069, II: 1068 samt I: 933 och II:
1070) framlades förslag om sänkning av myndighetsåldern tUl 18 år.
I
sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 32) anförde första lagutskottet bl.
a. följande.
Utskottet vill för sin del tiU en början framhålla
att samhällsutvecklingen medfört att ungdomen numera i allmänhet har större
insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor. Den biologiska mognaden
inträder numera också tidigare. Dessa och andra av departementschefen anförda
skäl talar enligt utskottet för att myndighetsåldern bör sänkas. Beträffande
motionsförslagen om en mer långtgående sänkning än till 20 år må först anföras
att, även om många ungdomar redan före 20 årsåldern frigjort sig från det
ekonomiska beroendet av föräldrama och lever ett självständigt hv, det också
finns många som inte aUs har en så självständig ställning i förhåUande till
sina föräldrar. Många 18- och 19-åringar är säkerligen också i behov av det
skydd, framför allt i ekonomiskt hänseende, som omyndigheten innebär. För en
20-årsgräns talar även att årets riksdag slutiigt antagit förslag om sänkning
av rösträttsåldern vid riksdagsval från året efter fyllda 20 år till året
efter fyllda 19 år. Om myndighetsåldem sänks till 20 år, kommer således den
relation som rått mellan myndighetsålder och rösträttsålder att bestå
LU 1971:6 6
även
i fortsättningen. I vad mån grundlagberedningens översyn av rösträttsvillkoren
kan leda tiU en längre gående sänkning av rösträttsåldem synes f. n. ovisst.
Av
avgörande betydelse för utskottets inställning till frågan om när myndigheten
bör inträda har varit önskemålet om en nordisk rättslikhet. Myndighetsåldem
har hittiUs varit densamma i hela Norden, och det nu föreliggande förslaget
grundas på nordiska överläggningar, där man lyckats nå enighet om att
åldersgränsen bör sänkas till 20 år. Förslag om sådan sänkning har redan
antagits i Norge och Island. Att i detta läge följa motionsförslagen, om en
sänkning till 18 år bör enligt utskottets mening icke komma i fråga. Det må
emellertid framhållas att en sådan sänkning föreslagits i England och att även
andra västeuropeiska länder, där myndigheten inträder vid 21 år, har ställt
sig positiva till tanken på en lägre myndighetsålder. I de östeuropeiska
länderna är myndighetsåldem redan 18 år. För vårt lands vidkommande finns dock
enligt utskottets mening inte anledning att, innan erfarenheter vunnits av de
nu framlagda förslagen, ta stälhiing till lämpligheten av en framtida mer
långtgående sänkning av myndighetsåldern på sätt begärs i motionerna I: 933 och
II: 1070. Utskottet viU i detta sammanhang understryka
att de synpunkter, som hgger till grund för motionsförslagen om en sådan
sänkning, i stor utsträckning tillgodoses genom de här ovan inledningsvis
omnämnda nya reglerna om vidgad behörighet för dem som inte uppnått myndig
ålder. Även de i ohka sammanhang framförda önskemålen om s. k. emancipation för
underåriga som ingår äktenskap blir i väsentUg mån tillgodosedda. På anförda
skäl tiUstyrker utskottet propositionens förslag om sänkt myndighetsålder och
avstyrker bifall till motionema I: 931 och II: 1069,
I: 933 och II: 1070 samt motionen II: 1068 i
denna del.
Här kan tilläggas att myndighetsåldern i Danmark
och Finland numera sänkts tiU 20 år och i England till 18 år.
1970
års riksdag
Vid 1970 års riksdag togs frågan om sänkning av
myndighetsåldern till 18 år upp i anledning av fristående motioner, nämligen
motionerna I: 234 och //. 273, I: 545 och //. 643 samt I: 833 och //. 978. I ett av
motionsparen. I: 545 och //. 643, samt i separata motioner föreslogs en motsvarande
sänkning av rösträttsåldern.
I
sitt av riksdagen godkända utlåtande uttalade första lagutskottet följande med
anledning av yrkandena om sänkning av myndighetsåldem (ILU: 1970: 3).
Som framhölls av första lagutskottet, då frågan
prövades föregående år, talar otvivelaktigt vissa skäl för att sätta
myndighetsåldern lägre än 20 år. Ungdomen har numera i allmänhet större
insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor. Som motionärerna åberopar
går flera viktiga åldersstreck vid 18 år; rätten att ingå äktenskap inträder
då liksom skyldigheten att göra militärtjänst och rätten att sluta arbetsavtal.
Många ungdomar har också redan vid 18 års ålder frigjort sig från det ekono-
LU 1971:6 7
miska
beroendet av föräldrama och lever ett självständigt liv. Även familjebUdning
sker aUt oftare av imgdomar under 20 år.
A
andra sidan finns många 18- och 19-åringar som inte aUs har någon självständig
stäUning i förhållande tiU sina föräldrar. Många av dem torde också vara i
behov av det skydd, framför aUt i ekonomiskt hänseende, som omyndigheten
innebär. Vidare bör beaktas att den vidgade behörighet som numera tillkommer
dem som fyllt 18 år tillgodoser åtskilliga av de synpunkter som ligger bakom
önskemålet om en lägre myndighetsålder. Väsentligt för utskottets instäUning är
att den nuvarande åldersgränsen tillkommit efter nordiska överläggningar,
vilka under föregående år lett till en sänkning av myndighetsåldern till 20 år
i samtliga nordiska länder. Några erfarenheter som kan föranleda en ytterligare
sänkning har uppenbarUgen inte vunnits under den korta tid som därefter
förflutit. Att vårt land i detta läge skuUe följa motionsförslagen och gå
ifrån den uppnådda enigheten och rättslikheten kan enhgt utskottets mening icke
komma i fråga.
Även
om utskottet har förståelse för de synpunkter som ligger bakom
motionsförslagen, kan utskottet således icke biträda motionerna.
Motionsyrkandena om sänkning av rösträttsåldern
behandlades av konstitutionsutskottet. Utskottet erinrade i sitt utiåtande (KU
1970: 9) om att frågan om en ytterligare sänkning av rösträttsåldern skall
prövas av grandlagberedningen. Riksdagen borde enligt utskottet inte föregripa
denna prövning genom något ställningstagande i sak till de förslag som framförts
i motionerna. Utskottet föreslog i stället att motionema skuUe överlämnas till
grundlagberedningen. Riksdagen följde utskottets förslag.
Motionema
I motionen nr 652 av herr Elmstedt m. fl. anförs
inledningsvis att unga människor genom den utbyggda skolundervisningen och
samhällsutvecklingen i stort har avsevärd erfarenhet i ekonomiska ting redan
före den gällande myndighetsåldern. Många unga har anställning, som gör dem
ekonomiskt oberoende av föräldrarna, och för dem som bedriver högre studier har
det studiesociala stödet inneburit självständighet i ekonomiska frågor,
framhåUer motionärerna.
Motionärerna
anför att ingående av äktenskap, som numera kan ske vid 18 års ålder för både
män och kvinnor, för den enskilde medför så genomgripande förändringar i
ekonomiskt och juridiskt avseende, att det med fog kan hävdas att de flesta
människor under sin livstid ej vidare fattar något beslut med lika långtgående
ekonomiska och juridiska verkningar. Enhgt motionärerna är det därför
motiverat att genom en sänkning av myndighetsåldern till 18 år ge individerna
möjUghet att handla självständigt även på andra områden.
Motionärerna
erinrar härefter om att departementschefen i propositionen med förslag till
sänkning av myndighetsåldern anfört att den
LU 1971:6 8
uppfattning
som ungdomsorganisationerna framfört i remissyttrandena över
förmyndarskapsutredningens betänkande att sänka myndighetsåldem till 18 år
hade vissa skäl för sig.
Motionärerna
anser att det är lämpligt att så långt möjligt sammanföra de åldersgränser som
reglerar individemas rättigheter och skyldigheter till en och samma gräns. De
pekar på att en hel rad av rättigheter och skyldigheter i dag inträder vid 18
års ålder, samt bedömer det vara ändamålsenUgt att till denna åldersgräns knyta
även myndigheten. Eftersom ett av viUkoren för valbarhet är att man är myndig,
skulle också en sänkning av myndighetsåldern automatiskt innebära en
välmotiverad sänkning av valbarhetsåldern, anför motionärerna avslutningsvis.
I motionen nr 662 av herr Romanus m. fl. framhålls
att antalet åldersgränser bör kunna minskas i huvudsak till två, nämligen 15
och 18 år. 15-årsgränsen skulle därvid gälla för straffbarhetens inträdande och
för rätten att förfoga över tillgångar som man fått genom eget arbete.
18-årsgränsen skulle medföra myndighet och rösträtt. Inom kriminalvården är det
enhgt motionärerna önskvärt att behålla 21-årsgränsen i den meningen att
lagöverträdare mellan 18 och 21 år skall kunna särbehandlas i enlighet med
riksdagens beslut 1969.
Motiveringen
i motionerna ligger också till grund för ett yrkande om sänkt rösträttsålder,
vilken fråga behandlas av konstitutionsutskottet. Som motivering för kravet på
sänkt rösträtts- och myndighetsålder hänvisar motionärerna till ungdomens allt
tidigare mognad i biologiskt och socialt hänseende. Speciellt pekas också på
att åldersgränsen för giftermål genom beslut av 1968 års riksdag satts till 18
år för både män och kvinnor. Det är uppenbart, anser motionärerna, att gifta
personer måste ha möjUghet att ingå avtal om lån, avbetalningsköp etc. som har
samband med bosättningen och hushållet i övrigt. I stäUet för att som nu söka
lösa detta problem med undantagsbestämmelser bör den naturUga vägen vara att
sänka myndighetsåldern till den som gäller för äktenskaps ingående, framhåUer
motionärerna avslutningsvis.
Utskottet
Genom beslut av 1969 års riksdag sänktes den
civUrättshga myndighetsåldern från 21 tiU 20 år. Samtidigt vidgades i
åtskilliga hänseenden behörigheten för ungdomar i åldern 1820 år. Ändringarna
trädde i kraft den 1 juU 1969.
I
motionen 1971: 652 av herr Elmstedt m. fl. yrkas att riksdagen skall besluta
att myndighetsåldem sänks till 18 år, och i motionen 1971:662 av herr Romanus
m. fl. hemställs att riksdagen uttalar att
LU 1971:6 9
myndighetsåldem
bör sänkas till 18 år samt hos Kungl. Maj:t begär förslag tiU erforderliga
lagändringar i detta syfte. Motiveringen i sistnämnda motion har också
åberopats som skäl för en motion med yrkande om motsvarande sänkning av
rösträttsåldern. Denna motion behandlas av konstitutionsutskottet.
Som
framgår av den föregående redogörelsen prövades frågan om att sänka
myndighetsåldern tUl 18 år i samband med 1969 års lagstiftning och den
övervägdes ånyo vid 1970 års riksdag i anledning av motioner.
I
sitt av 1970 års riksdag godkända utiåtande anförde första lagutskottet, att
vissa skäl otvivelaktigt talar för att sätta myndighetsåldern lägre än 20 år.
Sålunda har, anförde utskottet, ungdomen numera i allmänhet större insikter i
sociala, politiska och ekonomiska frågor. Utskottet pekade på att flera
viktiga åldersstreck går vid 18 år; rätten att ingå äktenskap inträder då
liksom skyldigheten att göra militärtjänst och rätten att sluta arbetsavtal.
Utskottet anförde vidare att många ungdomar redan vid 18 års ålder frigjort sig
från det ekonomiska beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt Uv,
samt att familjebildning allt oftare sker av ungdomar under 20 är.
Ä
andra sidan finns, framhöll första lagutskottet, många 18- och 19-åringar som
inte alls har någon självständig ställning i förhållande till sina föräldrar.
Utskottet ansåg att många av dem också torde vara i behov av det skydd, framför
allt i ekonomiskt hänseende, som omyndigheten innebär. Enligt utskottet borde
vidare beaktas att den vidgade behörighet som numera tillkommer dem som fyllt
18 år tillgodoser åt-skiUiga av de synpunkter som hgger bakom önskemålet om en
lägre myndighetsålder. Första lagutskottet framhöll slutligen att väsentiigt
för utskottets inställning varit att den nuvarande åldersgränsen tillkommit
efter nordiska överläggningar, vilka under år 1969 lett till en sänkning av
myndighetsåldern till 20 år i samtliga nordiska länder. Utskottet ansåg att
några erfarenheter som kunde föranleda en ytterligare sänkning uppenbarligen
inte vunnits under den korta tid som därefter förflutit. Att vårt land i detta
läge skuUe följa motionsförslagen och gå ifrån den uppnådda enigheten och
rättsUkheten kunde enligt utskottets mening inte komma i fråga.
Enligt
lagutskottets mening äger den uppfattning, som första lagutskottet sålunda
givit uttryck för, alltjämt giltighet. Utskottet har emellertid förståelse för
de synpunkter, som hgger bakom motionsförslagen, och enligt utskottets mening
kan det inte uteslutas att dessa synpunkter kommer att leda tiU ytterligare
sänkning av myndighetsåldern när tillräckliga erfarenheter vunnits av den
nyligen beslutade sänkningen. Utskottet anser dock önskvärt att en framtida
reform kommer till i nordisk samverkan.
Avslutningsvis vill
utskottet upplysa om att frågan om förenhetiigande
LU 1971:6 10
av
myndighetsåldern i de västeuropeiska länderna för närvarande utreds av en
expertkommitté inom Europarådet. På gmnd av vad ovan anförts hemställer
utskottet
att motionerna 1971: 652 och 1971: 662 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm
den 9 mars 1971
På
lagutskottets vägnar DANIEL WIKLUND
Vid
detta ärendes behandling har närvarit:
herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s).
Svanström (c), fröken Anderson i Leram (s), herrar Hammarberg (s), Börjesson i
Falköping (c), fru Asbrink (s), fra Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson
i Södertälje (s), fra Jonäng (c), heirar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s).
Annerås (fp) och Söderström (m).
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Wiklund i Stockholm (fp). Svanström (c),
Börjesson i Falköping (c), fru Jonäng (c) och herr Annerås (fp), vilka ansett
a)
att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på sid. 9 med orden »I sitt
av» och slutar på sid. 10 med orden »inom Europarådet» bort ha följande
lydelse.
Såsom
första lagutskottet tidigare framhållit i samband med att frågan om sänkning
av myndighetsåldem tiU 18 år övervägts har ungdomen numera i allmänhet större
insikter i sociala, pohtiska och ekonomiska frågor. Flera viktiga
åldersgränser går redan vid 18 år; rätten att ingå äktenskap inträder då liksom
skyldigheten att göra militärtjänst och rätten att sluta arbetsavtal. Många
imgdomar har också redan vid 18 års ålder frigjort sig från det ekonomiska
beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt liv. Även familjebildning
sker aUt oftare av imgdomar under 20 år.
Utskottet
viU särskilt framhåUa, att gifta personer uppenbarUgen måste ha möjlighet att
ingå avtal om lån, avbetalningsköp m. m. som har samband med bosättningen och
hushåUet i övrigt. I stället för att som nu söka lösa detta problem med undantagsbestämmelser
bör den naturUga vägen vara att sänka myndighetsåldern tUl den som gäUer för
äktenskaps ingående.
Vad
som sålunda har anförts talar enligt utskottets mening för att myndighetsåldem
bör sänkas till 18 år. Genomförs en sådan sänkning vinnes härjämte att antalet
åldersgränser i lagstiftningen kan nedbringas
LU 1971:6 11
till
i huvudsak två, nämhgen 18 år för bl. a. myndighet, giftermål och värnphkt,
samt 15 år för inträde av straffbarhet.
Mot en ytterUgare sänkning
av myndighetsåldern har vid tidigare riksdagsbehandling invänts att det är
angeläget att rådande nordiska rätts-hkhet på området består. Nordisk
rättslikhet i fråga om myndighetsåldem är naturligtvis önskvärd, men den är
enhgt utskottets mening inte nödvändig. På grand härav och då ovan upptagna
skäl för en sänkning av myndighetsåldern är tungt vägande anser utskottet att
vi i vårt land inte bör avstå från att genomföra den föreslagna sänkningen till
18 år. b) att utskottet bort hemställa
dels att riksdagen i
anledning av motionen 1971: 652 och med bifaU till motionen 1971: 662 hos
Kungl. Maj:t hemställer om förslag tiU erforderliga lagändringar för en
sänkning av myndighetsåldern tUl 18 år, dels att motionen 1971: 652, i vad den
inte besvarats genom vad utskottet ovan anfört och hemstäUt, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
TRYCKERIBOLAGET
IVAR H/ZGGSTROM AB. STOCKHOLM 1B7I
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.