Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående besittningsskyddet enligt hyreslagen

1971 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:LU7, Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående besittningsskyddet enligt hyreslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets
betänkande nr 7 år 1971 LU 1971:7

Nr 7

Lagutskottets
betänkande i anledning av motion angående besittningsskyddet enligt
liyreslagen.

Motionsyrkandet

I
motionen 1971: 653 av herrar Engström och Hallgren hemstäUs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer om sådan utformning av

46 § i hyreslagen att
besittningsskyddet efter tre års anställning blir

oviUkorligt.

Gällande
rätt

Den 1 januari 1969 trädde ny hyreslagstiftning i
kraft. Alla de viktiga bestämmelserna återfinns i 3 kap. lagen om
nyttjanderätt till fast egendom. Kapitlet benämns i allmänt tal hyreslagen. De
nya reglerna ersätter det dittills gällande 3 kap. i lagen som i huvudsak fått
sin lydelse genom lagstiftning 1939. Dessa regler hade emellertid till stor
del varit satta ur spel genom den hyresreglering som gäUt sedan 1942.

Vid
sidan av den år 1968 antagna hyreslagen gäller t. v. även 1942 års
hyresregleringslag. För bostadslägenheter gäller dock den nya hyreslagens
besittningsskyddsbestämmelser. Dessa ger bostadshyresgästen ett direkt
besittningsskydd, varmed avses att hyresgästen har rätt att få hyresförhållandet
förlängt. Detta skydd kan enligt den nya lagen brytas endast i vissa i 45 och
46 §§ angivna situationer, då hyresgästen får vika. Besittningsskyddet kan inte
sättas ur spel genom obilliga hyreskrav. Om hyresvärden fordrar höjd hyra för
att gå med på en förlängning av hyresavtalet, kan den begärda hyrans skälighet
prövas av hyresnämnd. På orter med påtaglig bostadsbrist kan dessutom den s.
k. förstagångshyran underkastas hyresnämnds prövning.

Besittningsskyddsreglerna
utgår som normalfall från att det är hyresvärden som sagt upp hyresavtalet. Om
hyresgästen själv sagt upp avtalet till upphörande, kan han inte åberopa
besittningsskydd. Även vid uppsägning som kommer från hyresgästsidan kan
emeUertid förlängning av hyresavtalet komma i fråga. Medhyresgäst kan nämligen
enligt 47 § ha rätt till förlängning. Detsamma gäller hyresgästs make.

I
bostadshyresgästs besittningsskydd görs två slags inskränkningar, nämligen dels
generella begränsningar, dels sådana som i det enskilda fallet bryter ett
besittningsskydd som hyresgästen annars har. De gene-

1
Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1971:
7 2

reUa begränsningarna anges i 45 § hyreslagen och innebär
att besitt-ningsskyddsbestämmelerna inte skall tillämpas om hyresförhållandet
upphör innan det varat längre än nio månader i följd eller i sådana fall då
lägenheten utgör del av upplåtarens egen bostad. Besittningsskyddet gäller ej
heller då hyresförhållandet upphör på grund av att hyresrätten är förverkad.

I 46 § upptas en katalog av omständigheter som i det särskilda
fallet föranleder att besittningsskydd inte föreligger. I förevarande sammanhang
är av intresse punkterna 7 och 8 som behandlar hyresförhållanden som beror av
anställning. Punkt 7 avser lägenhet som oundgängligen behövs för tjänstens
rätta fullgörande. Till sådana tjänster hör a) anställning i statlig eller
kommunal verksamhet som är förenad med bostadstvång, b) anställning inom
lantbruket, c) anställning för skötsel och tillsyn av fastighet och d) annan
anställning om den är av sådan art att det är nödvändigt för arbetsgivaren att
förfoga över lägenheten för upplåtelse åt anställningens innehavare. I
samtliga fall bryts besittningsskyddet genom att anställningen upphör.
Arbetstagaren har sålunda inte rätt till förlängning av hyresförhållandet,
oavsett om det är arbetsgivaren eller arbetstagaren som bragt anställningen att
upphöra. Beträffande de anställningar som avses med a, b och c förutsätts inte
någon prövning huruvida det är nödvändigt för arbetsgivare att förfoga över
lägenheten efter anställningens upphörande. I fråga om anställning som avses
med d måste däremot arbetsgivaren visa att det är nödvändigt för honom att
anstälhiingens innehavare också bor i lägenheten. I motiven nämns tjänster som
har övervägande övervaknings- eller vaktkaraktär. Hyresavtalet måste sägas upp
enligt vanliga regler. Det är sålunda inte tiUräckUgt att anställningsavtalet
blivit uppsagt eller upphör utan uppsägning.

Medan i punkt 7 har upptagits i stort sett klara fall då
besittningsskyddet bryts, avser punkt 8 sådana fall då en närmare
intresseavvägning behövs i det enskilda fallet. Här är framför allt fråga om
bostäder som industrin och handeln tillhandahåller sina anställda. Vid utformandet
av bestämmelserna har som grund legat principen att arbetstagaren här så långt
möjligt bör vara tillförsäkrad ett lika starkt skydd som andra hyresgäster. Ä
andra sidan är det ett samhäUeligt intresse att industriernas försörjning med
arbetskraft underlättas. Vid den behövliga avvägningen har större hänsyn
ansetts böra tas till hyresgästens intresse, när hyresförhållandet varat en
längre tid. Mot bakgrund härav har stadgandet utformats så att hyresgäst, vars
anställning upphört, har rätt till förlängning av avtalet utom när »det ej är
obilligt mot hyresgästen att även hyresförhållandet upphör samt, om
hyresförhållandet varat längre än tre år, hyresvärden har synnerliga skäl för
att upplösa hyresförhållandet».

Bestämmelsen
i punkt 8 innebär att, om anställningen upphör innan

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 3

tidsgränsen passerats, arbetsgivaren skall äga upplösa
hyresförhållandet under åberopande av avflyttningsklausul. Vissa
föratsättningar måste dock vara uppfyUda. För det första måste hyresvärden ha
sakliga skäl för sitt anspråk. Enligt motiven bör dock inte ställas för starka
krav på bevisningen i detta avseende. För det andra får avtalet inte hävas om
det är obiUigt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör. (Något sådant
villkor gäUer däremot inte enligt punkt 7.) Om hyresförhållandet varat så lång
tid att tidsgränsen överskridits, när hyresvärden viU skilja hyresgästen från
lägenheten under åberopande av avflyttningsklausu-len, är presumtionen för att
hyresförhållandet skaU förlängas. Presum-tionen får brytas endast om
hyresvärden styrker, att det skulle vara tUl allvarlig olägenhet för företaget
om lägenheten inte får disponeras för annan arbetstagare. Även här krävs
dessutom, att hyresförhållandets upphörande inte är obUligt mot arbetstagaren.

I sammanhanget må anmärkas att, även om hyreslagens
besittningsskyddsregler är tvingande, kan enligt 68 § tillämpligheten av
hyreslagen begränsas genom kollektivavtal. Kollektivavtal om villkor för
bostadsupplåtelse har emellertid ansetts böra få träffas endast av
avtalsparter som har tiUräcklig erfarenhet på området. På arbetstagarsidan skaU
avtalet därför ha slutits eller godkänts av huvudorganisation. Några regler om
att arbetsgivarsidan skall vara företrädd på särskilt sätt har inte ansetts
behövUga.

Uppkommer tvist mellan hyresvärd och hyresgäst om
förlängning av hyresavtalet, i annat fall än i det sistnämnda, åUgger det
hyresvärden att skriftligen meddela hyresgästen att denne, om han icke går med
på att flytta, har möjlighet att senast tre veckor efter det han fått del av
meddelandet hänskjuta tvisten tiU hyresnämnden. Om hyresgästen underlåter att
inom nämnda tid hänskjuta tvisten till nämnden, förfaUer rätten tiU förlängning
av hyresavtalet. I fråga om hyrestvist angående hyresförhåUande som regleras
genom kollektivavtal är arbetsdomstolen ensam behörig domstol.

Bostad i anslutning till anställning

På hyresmarknaden förekommer i
betydande utsträckning att bostäder upplåts åt anställda på vUUcor att
hyresförhåUandet skall upphöra om anställningen upphör. När en
bostadsupplåtelse på detta sätt är beroende av ett anställningsförhållande,
brakar man tala om ett kopplat avtal. Bestämmelsen om att hyresförhållandet
upphör när anställningen upphör benämns ofta avflyttningsklausul. När det
gäller att bestämma verkan av en avflyttningsklausul har man att skilja på två
kategorier av bostadsupplåtelser. Den ena kännetecknas av att upplåtelsen utgör
endast ett moment i ett rent tjänsteavtal. Upplåtelsen föU före den nya

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 4

hyreslagen
helt utanför hyreslagstiftningen, och besittningsskydd förelåg endast i den
utsträckning som följde av tjänsteavtalet. Lägenheter som upplåtits på nu
angivna villkor benämns vanhgen tjänstebostäder. I hyreslagen omfattas de,
såsom ovan nämnts, av bestämmelserna i 46 § punkt 7. Den andra kategorin av
bostadsupplåtelser grundas på avtal som helt eUer delvis är att anse som
hyresavtal. Besittningsskyddet är i dessa faU beroende av en intresseawägning
mellan parterna. Vid denna prövning torde avflyttningsklausulen tillmätas stor
betydelse. Bostäder av denna karaktär kallas vanligen för personalhyresbostäder
(punkt 8 i 46 § hyreslagen).

Förarbetena
till hyreslagens besittningsskyddsbestämmelser

TiU grand för den år 1968 antagna nya hyreslagen
låg hyreslagskom-mitténs betänkande Reviderad hyreslag (SOU 1961: 47) och
hyreslag-stiftningssakkunnigas betänkande Ny hyreslagstiftning (SOU 1966: 14).

De
sakkunniga föreslog att även tjänstebostadsupplåtelserna skuUe föras in under
hyreslagen. De föreslog vidare ökat besittningsskydd för arbetstagaren/hyresgästen
samt införande av en aUmän tidsgräns för gUtigheten av avfljtningsklausuler.

De
sakkurmigas förslag vilade på den grundinställningen att besittningsskyddet i
ej obetydhg mån borde kunna stärkas utan att arbetsgivarens berättigade
intressen, åsidosattes. Tanken att hindra varje tUl-lämpning av
avflyttningsklausuler avvisades bestämt. Skälet var framför aUt att
arbetsgivaren ej sällan behövde ha anstäUda boende i vissa bostäder för att
deras arbetsuppgifter skaU kunna fullgöras på rätt sätt samt att arbetsgivaren
i vissa faU hade ett berättigat önskemål att kunna underlätta anskaffningen av
arbetskraft genom att erbjuda goda bostäder åt de anstäUda. A andra sidan
underströks vikten av att arbetstagaren inte obehörigen hindrades i friheten
att byta anställning, och de sakkunniga betonade att det i synnerhet i vissa
situationer kunde vara obUligt mot arbetstagaren att göra en
avflyttningsklausul gällande. En avvägning måste alltså ske mellan
arbetsgivarens intresse av att kunna upplåta lägenheten åt annan när
anställningen upphört och arbetstagarens intresse av att få bo kvar i
lägenheten. Från denna grundläggande princip om att en intresseawägning skuUe
ske även när bostadsupplåtelsen grundades på ett avtal med kopplingsklausul gjorde
de sakkunniga två undantag.

Det
första undantaget avsåg bostäder av sådan beskaffenhet att de oundgängligen
måste bebos av den anstäUde för att arbetsuppgiftema skall kunna fullgöras på
rätt sätt. Hit hörde enhgt de sakkunnigas mening bl. a. bostad som upplåtits i
anslutning tUl tjänst som i allmän verksamhet var förenad med bostadstvång
eller tjänst som var av övervägande övervaknings- eller vaktkaraktär eller
tjänst inom lantbmket

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 5

eller
som fastighetsskötare. Beträffande sådana bostäder borde en avflyttningsklausul
kunna tillämpas på det sättet att arbetsgivaren fick tillgång till lägenheten
med tillräcklig säkerhet och i tillräckligt god tid för att tjänsten utan men
för verksamheten skulle kunna övertas av efterträdaren. Förslaget innehöll
en regel som hade denna Innebörd.

Det
andra undantaget som gällde andra kopplade avtal än sådana som åsyftades med
det första undantaget hängde samman med de sakkunnigas uppfattning att verkan
av en avflyttningsklausul borde minska allteftersom tiden gick. Arbetsgivarens
erbjudande av bostad till en arbetssökande borde inte kunna utnyttjas av
arbetstagaren för att komma över en bostad utan allvarlig avsikt att vara kvar
i arbetet. Ett sådant förfaringssätt borde hindras genom att arbetsgivaren
tilläts upplösa hyresförhållandet under åberopande av avflyttningsklausulen.
Sedan anställnings- och hyresförhållandet varat längre tid torde benägenheten
att byta bostad och arbete minska. Arbetsgivarens behov av att kunna göra
avflyttningsklausulen gällande minskades i samma mån. De sakkunniga föreslog
med hänsyn härtill att en tidsgräns om tre år skulle vara bestämmande för
avflyttningsklausulens verkan vid intresseawäg-ningen i ett besittningsskyddsärende.
En förlängning av treårstiden skulle kunna medges av en medlingsnämnd om
särskilda skäl förelåg.

När
det gäller den närmare innebörden av den föreslagna treårsregeln var det inte
helt klart vad de sakkunniga åsyftade. I de sakkunnigas förslag tiU lagtext
hade emellertid treårsregeln utformats på ett sätt som gav visst stöd för
tolkningen att en avflyttningsklausul skulle ha viss verkan även efter
treårstidens utgång och att den dessförinnan skulle vara absolut hinder mot
förlängning av hyresavtalet. I 78 § andra stycket utformades treårsregeln
nämligen på det sättet att om uppsägning till avflyttning skedde senare än tre
år från upplåtelsen fick skyldighet för hyresgästen att avflytta inte grundas
enbart på det förhållandet att tjänsten upphört. De sakkunnigas uttalanden
tyder emellertid på att det inte varit avsikten att stadgandet skulle tolkas så
snävt.

Under remissbehandlingen restes i allmänhet inga
invändningar mot tanken att besittningsskyddet borde stärkas även på denna
sektor av bostadsmarknaden. Förslaget att en avvägning som regel alltid borde
ske mellan de motstående intressena godtogs av nästan alla remissinstanser.
Ett betydande antal remissinstanser avstyrkte emellertid den föreslagna
treårsregeln, t. ex. hyresrådet, kommerskollegium. Landstingsförbundet och KF.
Näringslivets byggnadsdelegation ansåg att någon tidsgräns inte borde gälla.
Det enda rimliga syntes delegationen vara att anstäUningstidens längd fick ingå
som en faktor i den allmänna avvägningen av parternas intressen. Enligt
delegationens mening skulle många för landets ekonomi betydelsefulla företag få
betydande svårigheter att fortsätta sin verksamhet om den föreslagna
regleringen genomfördes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 6

Industriens bostadsförening
utvecklade utförligt vilken betydelse det hade för vissa industriföretag att ha
tillgång tUl ett eget bostadsbestånd när det gällde möjligheten ati få
arbetskraft. Föreningen anförde bl. a.

Att äga och förvalta bostäder är en
ekonomisk belastning för bruksföretagen, som därmed får sämre konkurrenskraft
i förhållande till företag, som inte behöver engagera sig i bostadsfrågan.
Orsaken till att ett flertal av bruksföretagen f. n. och såvitt vi kan se ännu
under överskådlig tid framåt inte kan avveckla det egna bostadsinnehavet är
att företagens bostadsbestånd är av livsviktig betydelse för möjligheten att
er-håUa arbetskraft. Detta gäller i alldeles särskild grad det stora antal
företag, som ligger inom influensområdet av en större ort med ett differentierat
utbud på attraktiva arbetstillfällen.

Företagens bostadsinnehav och den fria dispositionsrätten
till de egna bostäderna utgör så länge bostadsbristen inte avvecklats på de
större orterna en nödvändig förutsättning för att produktionen skall kunna
upprätthällas inom industrien. Dessa företag fungerar dessutom som en sluss för
den arbetskraft, som med arbetsmarknadsmyndigheternas hjälp önskar flytta från
orter med arbetslöshet till arbetsplatser, där det finns gott om arbete. Dessa
företags bostadsbestånd, oftast äldre bostäder med relativt låg hyra, används i
många faU som övergångsbostäder för den nyinflyttade arbetskraften.
Avflyttningsklausulerna i hyreskontrakten i företagens bostäder gör det möjligt
för företagen att få bostäder lediga för nyinflyttade och ökar alltså
rörligheten mellan orter med undersysselsättning och sådana med goda
arbetsmöjligheter. Om avflyttningsklausulens giltighet gjordes tidsbegränsad,
skulle företagens äldre bostäder med säkerhet inom mycket kort tid komma att i
stor utsträckning bebos av utomstående, som arbetade inom den större orten men
bodde kvar i den relativt biUiga lägenhet man erhållit hos företaget.

En stor del av dessa företags bostadsbestånd utgörs vidare
av moderna villor eller rad- och kedjehus för specialutbildade arbetare och
kvalificerade tjänstemän, alltså en kategori som det råder stor efterfrågan
på. Det vore orimligt om dessa ofta attraktiva bostäder i en särpräglad
bostadsmiljö inte finge fritt disponeras av företagen för de anställda.
Konsekvensen av en tidsbegränsad avflyttningsklausul för denna bostadskategori
skulle ju kunna bli att företagen fungerade som hyresvärdar för kvalificerad
personal, som arbetade inom konkurrerande industrier, men själva inte kunde
nyanställa sådan personal av brist på bostäder. Även de bostäder av hotelltyp
i allmänhet rum med bad och kokvrå eller kokskåp för yngre ogifta tjänstemän
och specialarbetare, som många företag uppfört under de senaste åren, skulle
komma i farozonen. Denna arbetskraft är av naturliga skäl mycket rörlig och
måste ofta ersättas. Förutsättningen härför är givetvis att de som slutar
anställningen hos företaget även lämnar sina bostäder i företagens
ungkarlsbostäder.

LO ansåg att en avflyttningsklausul
inte borde få gäUa under längre tid än två år och att möjlighet till
förlängning av denna frist inte fick föreligga. Också TCO och hovrätten för
Nedre Norrland ansåg att någon förlängning inte borde få ske.

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 7

I propositionen 1968: 91 med förslag tiU ny
hyreslagstiftning förklarade departementschefen att han biträdde de
sakkunnigas uppfattning att besittningsskyddet för hyresgäster som erhållit
bostad i samband med anställning borde stärkas. Så långt det gick borde en
hyresgäst som fått lägenheten upplåten till sig av arbetsgivaren vara
tillförsäkrad ett lika starkt besittningsskydd som andra hyresgäster.
Departementschefen anförde vidare.

Man kan emellertid inte bortse från att
arbetsgivaren i många fall har ett betydande intresse av att kunna upplösa
hyresförhållandet när anställningen upphört för att i stället kunna
tillhandahålla lägenheten åt annan. Det sagda gäller naturligtvis framför allt
när lägenheten måste bebos av viss anställd för arbetsuppgiftens behöriga
fullgörande. Även i andra fall finns dock ett sådant intresse. Industrierna har
ej säUan investerat betydande kapital på fastighetsmarknaden i syfte att kunna
tillförsäkra sig behövhg arbetskraft genom att erbjuda de arbetssökande goda bostäder.
Det är också ett samhälleligt intresse att industriernas försörjning med
arbetskraft underlättas. Behovet från arbetsgivarsidan av att disponera över
ett eget lägenhetsbestånd hänger samman med att bostadsbrist råder på många
orter. Därav torde dock inte den slutsatsen kunna dras att de kopplade avtalen
har ett berättigande bara under en övergångstid. Även om man kan förmoda att
användningen av kopplade avtal kommer att minska betydligt när bättre balans
uppnås på bostadsmarknaden, är det enligt min mening realistiskt att utgå från
att på vissa håll behovet att knyta avflyttningsklausuler till
bostadsupplåtelser åt anställda kommer att kvarstå under avsevärd tid
framöver.

Departementschefen fann de anförda synpunkterna
leda till att en avvägning måste ske mellan den enskildes behov av trygghet i
besittningen av hemmet och arbetsgivarens behov av att disponera lägenheten
för annan anställd. Departementschefen anslöt sig till principen att vid denna
avvägning större hänsyn borde tas till hyresgästens anspråk på kvarboenderätt
om hyresförhållandet varat under längre tid. Han kunde emellertid inte dela den
i flera remissyttranden framförda uppfattningen att tidsbegränsiungen av en
avflyttningsklausuls verkan skulle vara överflödig och att det skulle räcka
med att vid intresseavvägningen ta hänsyn till hyresförhåUandets längd. En
tidsgräns borde alltså fastställas. Om hyresförhållandet varat så länge att
tidsgränsen överskridits, borde hyresgästen vara tillförsäkrad ett starkare
besittningsskydd än dessförinnan. Intresseavvägningen före och efter
tidsgränsen fann departementschefen böra i huvudsak utfalla på följande sätt.

Om anställningen upphör innan tidsgränsen passerats
bör arbetsgivaren-hyresvärden normalt äga upplösa hyresförhållandet under
åberopande av avflyttningsklausulen. Vissa förutsättningar bör dock vara uppfyllda.
För det första måste krävas att hyresvärden har sakligt skäl för sitt anspråk
på att få disponera över lägenheten. Häri ligger att han måste göra antagligt
att lägenheten behövs för annan som är anställd eller som skall anställas vid
företaget. Ett sådant behov kan förelig-

s. 8 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 8

ga även på den differentierade hyresmarknaden, nämligen
när det med fog kan påstås att ett erbjudande om upplåtelse av lägenheten till
arbetssökande utgör ett argument av betydelse från rekryteringssynpunkt. Det
bör inte ställas alltför starka krav på bevisningen i detta avseende. En svår
fråga är vilken vikt som skall fästas vid bakgranden till att anställningen
upphört. Jag anser emellertid att denna synpunkt inte bör tillmätas alltför
stort utrymme. Om arbetsgivaren skilt arbetstagaren från anställningen under
omständigheter som medför att åtgärden ter sig otillbörlig, bör arbetsgivaren
inte få upplösa hyresförhållandet. Den närmare avvägningen på denna punkt
torde få överlämnas åt rättstillämpningen. Även innan tidsgränsen passerats bör
viss hänsyn tas till hur länge hyresförhållandet varat. En uppsägning från
anställningen som uppenbarligen gjorts enbart i syfte att hindra att
hyresgästen kommer i åtnjutande av det väsentligt starkare besittningsskyddet
sedan tidsgränsen passerats bör inte få åberopas till stöd för att upplösa
hyresförhåUandet.

Det nu anförda bör i lagen uttryckas så att hyresgästen
inte har rätt till förlängning av hyresförhållandet, om detta beror av
anställning som upphört och det ej är obilligt mot hyresgästen att
hyresförhållandet upphör (46 § första stycket 8).

Om hyresförhållandet varat så lång tid att tidsgränsen
överskridits när hyresvärden vUl skilja hyresgästen från lägenheten under
åberopande av avflyttningsklausulen, bör presumtionen vara den att
hyresförhållandet skall förlängas. Presumtionen bör brytas endast om
hyresvärden styrker att det skulle vara till allvarligt men för företaget om
lägenheten inte fick disponeras för annan arbetstagare. Ett sådant läge torde
normalt inte förekomma annat än på orter där hyresmarknaden har en särskild
struktur. Det kan därvid antingen vara så att bostadsbeståndet på orten till
väsentlig del är företagsägt och att därför företaget måste få disponera över
lägenheterna för att över huvud taget få arbetskraft eller också på det sättet
att orten ligger i anslutning till någon tätort där andra arbetstillfällen erbjuds
och omsättningen av arbetskraft därför är stor och risken betydande för att
hyresgästen lämnar sin anställning men önskar bo kvar i en lägenhet som
arbetsgivaren tillhandahållit i en av honom ägd fastighet.

Departementschefen framhöll
avslutningsvis att det fanns anledning räkna med att det i praxis relativt
snart kom att bli klarlagt vilka orter som hade sådan struktur på
bostadsmarknaden att en avflyttningsklausul borde ha verkan även efter det att
tidsgränsen passerats. Det var också möjligt att intresseorganisationerna på
bostads- och arbetsmarknaden kunde komma att träffa överenskommelser som blev
vägledande i frågan. Departementschefen förklarade vidare att skäl
otvivelaktigt kunde anföras för att den av de sakkunniga föreslagna tiden tre
år var något för lång men att han dock stannat för att godta de sakkunnigas
förslag i denna del.

I två i anledning av nämnda
proposition väckta motioner (I: 890 och II: 1145) yrkades att 46 § punkt 8
hyreslagen skuUe ändras så att vid hyresförhållanden som varat län.gre än tre
år rätt till förlängning inte

s. 9 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 9

skulle
föreligga för hyresgästen om hyresvärden styrkte sitt behov av att upplösa
hyresförhållandet för att disponera lägenheten för annan arbetstagare. Till
stöd för yrkandet anfördes bl. a. att det på bruksorter var nödvändigt för
företagen att få disponera bostäder i deras ägo när hyresgästen slutade sin
anställning, oavsett hur lång tid hyresförhåUandet varat.

Tredje
lagutskottet förklarade i sitt av riksdagen godkända, enhälliga utlåtande (3LU
1968: 50) att motionärernas önskemål i betydande utsträckning blivit
tillgodosedda genom propositionsförslaget. Utskottet anförde vidare.

Förslaget får sålunda anses öppna möjligheter att i
tillräcklig grad beakta de speciella förhållanden som råder på bruksorter med
övervägande företagsägt bostadsbestånd. Hyresvärdens intresse att få disponera
lägenheten för annan arbetstagares räkning bör i regel komma vågskålen att
väga över till hans fördel, om hyresmarknaden har sådan struktur. Det
ändringsförslag som motionärerna framlagt har emellertid inte begränsats till
någon särskild typ av hyresmarknad och är därför enligt utskottets mening
ägnat att alltför mycket urholka det skydd som propositionen avser att ge
hyresgästen sedan hyresförhåUandet varat längre tid. De uppsägningar som det
blir fråga om i dylika fall torde mestadels motiveras av sådana omständigheter
som nämns i motionsyrkandet, nämligen att hyresvärden behöver lägenheten för
annan anställd. Utrymmet för att låta anställd som slutat sin anställning
behålla lägenheten synes därför vid genomförande av motionsförslaget inte bli
särdeles stort.

På de anförda skälen avstyrkte utskottet
motionerna. Utskottet uppehöll sig emellertid ytterligare något vid frågan om
tillämpningen av den särskilda regeln för hyresförhållanden som varat längre än
tre år och anförde följande.

Enligt departementschefens uttalanden skulle som
redan nämnts ett läge, där hyresgäst kan skiljas frän lägenheten med stöd av
denna regel, normalt inte förekomma annat än på orter, där hyresmarknaden har
särskild struktur, varmed torde avses bl. a. bruksorter. Det förefaller dock
utskottet tveksamt om ett så begränsat tillämpningsområde är motiverat.
Arbetsgivaren synes sålunda även i vissa andra fall kunna ha ett berättigat
intresse av att kunna skilja hyresgästen från lägenheten då anställningen
upphör även om hyresförhållandet varat längre tid. Utskottet syftar här bl. a.
på personalbostäder, ibland inom inhägnat område, i direkt- anslutning till
sjukhus, internatskolor, turistanläggningar, hotell och liknande institutioner.
De särskUda bestämmelserna om lägenheter, vilka oundgängligen behövs för
tjänstens rätta fullgörande, torde här i regel inte vara tillämpliga. Har
hyresförhållandet varat kortare tid än tre år, torde vederbörande i allmänhet
likväl kunna skiljas från lägenheten då anställningen upphör, men problemet
accentueras då längre tid gått. För att upplösa hyresförhållandet fordras då
synnerliga skäl. Enligt utskottets mening bör utrymme för tillämpning av regeln
finnas i fråga om sådana personalbostäder, även om de är belägna på orter med
en differentierad hyresmarknad. I många fall skuUe det kun-

s. 10 Kontrollera mot PDF

LU 1971: 7 10

na vara direkt olämpligt att låta andra än anställda bebo
dylika bostäder. Liknande situationer kan tänkas förekomma i andra sammanhang.

I sammanhanget bör anmärkas att
riksdagen den 10 december 1970 (3LU 1970; 80, rskr. 443) antagit förslag till
ny jordabalk (SFS 1970: 994), som skall träda i kraft den 1 januari 1972.
Bestämmelserna i 46 § hyreslagen har införts oförändrade i jordabalken i 12
kap. 46 §.

Motionen

Till stöd för motionsyrkandet
anförs att kopplingen arbetebostad är särskilt besvärande i orter med
differentierat näringsliv och då särskilt för dem som är anställda i privat
tjänst. Enligt motionärerna visar otaliga exempel att enskilda industrier
uppträder långt mera hänsynslöst vid slutad anställning än vad t. ex.
kommunerna gör i de fall man kopplat bostaden till viss anställning.

Motionärerna framhåller att efter den nya hyreslagens
ikraftträdande skulle huvudprincipen vara att hyresgästen/arbetstagaren skulle
ha sin boenderätt säkrad. Enligt motionärerna har man från denna utgångspunkt
också tolkat lagstiftningen på det sättet, att efter tre är i tjänstebostad
skulle obetingad rätt tiU fullt besittningsskydd föreUgga. Motionärerna anför
vidare.

Vid tillämpningen av lagen har
emellertid domstolarna i hög grad tolkat formuleringen »synnerliga skäl» i
paragraf 46 hyreslagen så, att man främst tagit hänsyn till företagens behov av
anställda. Företagens behov av arbetskraft torde alltid vara stort i goda
konjunkturer. En sådan tolkning av lagen blir en särskild hjälp åt företagen
och ett hinder för den enskilde att fritt söka arbete. Bindningen till
tjänstebostad i orter med starkt differentierat näringsliv blir en särskild
hjälp åt arbets-köparna detta i särdeles hög grad vid företag med stort
tjänstebostadsbestånd, då möjlighet ges att binda den anställde vid
anstäUningen i stället för att föra en sådan personalpolitik, att man på ett
framgångsrikt sätt kan konkurrera om arbetskraften. Även om tolkningen av
nämnda formulering i paragraf 46 inte alltid utfaller till företagets förmån,
kvarstår hela tiden hos de anställda tvekan om man efter tre års anställning
vågar inlåta sig på byte av arbetsplats. På grund av en tolkning av omnämnt
slag av ifrågavarande lagbestämmelse kan något till-förlitiigt råd icke
påräknas från vare sig hyresgästorganisationen eller fackföreningen. Enligt vår
mening bör en sådan ändring av ifrågavarande lagparagraf företas, att en
uppluckring av besittningsskyddet icke medges.

Utskotiet

På hyresmarknaden förekommer i
betydande utsträckning att bostäder upplåts åt anställda på villkor att
hyresförhållandet skall upphöra om anställningen upphör. I vilken mån en sådan
s. k. avflyttningsklau-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LU 1971:7 H

sul
bryter det besittningsskydd som tillförsäkrats hyresgäst genom den nya
hyreslagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1969, regleras i 46 § punkterna
7 och 8. Enligt punkt 7 görs avsteg från besittningsskyddet om
hyresförhållandet beror av statlig, kommunal eller enskild anställning
beträffande vilken lagstiftaren ansett nödvändigt att lägenheten bebos av den
anställde för att arbetsuppgiften skall kunna fullgöras på rätt sätt.
Beträffande sådana typiska tjänstebostäder äger arbetstagaren inte rätt till
förlängning av hyresavtalet om anställningen upphör. När det gäller andra
personalbostäder, t. ex. bostäder som industrin tUlhan-dahåller sina anställda,
skall enligt punkt 8, om anställningen upphör, avvägning ske mellan å ena sidan
arbetstagarens intresse att vara tiU-försäkrad ett lika starkt skydd som andra
hyresgäster och å andra sidan arbetsgivarens intresse att kunna disponera
lägenheten för annan arbetstagare. Vid denna avvägning skall större hänsyn tas
till hyresgästens intresse när hyresförhållandet varat längre än tre år.

Bestämmelserna
i punkt 8 innebär att, om anställningen upphör innan tidsgränsen passerats,
arbetsgivaren skall äga upplösa hyresförhållandet under åberopande av
avflyttningsklausul. Vissa förutsättningar måste dock vara uppfyllda. För det
första måste hyresvärden ha sakliga skäl för sitt anspråk. Enligt motiven bör
dock inte ställas för starka krav på bevisningen i detta avseende. För det
andra får avtalet inte hävas om det är obilligt mot hyresgästen att
hyresförhållandet upphör. Om hyresförhållandet varat så lång tid att
tidsgränsen överskridits, när hyresvärden vill skilja hyresgästen :från
lägenheten under åberopande av avflyttningsklausulen, är presumtionen för att
hyresförhållandet skall förlängas. Presumtionen får brytas endast om
hyresvärden kan visa att han har synnerliga skäl för att upplösa
hyresförhållandet. Även här krävs dessutom, att hyresförhållandets upphörande
inte är obilligt mot arbetstagaren.

I
motionen hävdas att domstolarna i hög grad tolkat fomiuleringen »synnerliga
skäl» i 46 § punkt 8 hyreslagen så att man främst tagit hänsyn till företagens
behov av anställda. Enligt motionärerna torde emellertid företagens behov av
arbetskraft alltid vara stort i goda konjunkturer. Den angivna tolkningen av
lagen blir därför, anser motionärerna, en hjälp åt företagen och ett hinder för
den enskilde att fritt söka arbete. Motionärerna menar vidare att, även om
domstolarnas lagtillämpning inte alltid utfallit till företagets förmån, det
likväl hos de anställda kvarstår tvekan om de efter tre års anställning vågar
inlåta sig på att byta arbetsplats. Enligt motionärerna kan den uppluckring av
lagen som skett inte godtas och de yrkar därför att riksdagen skall hos Kungl.
Maj:t hemställa om lagändring så att besittningsskyddet efter tre års
anställning blir ovillkorligt.

Av
de ovan redovisade motivuttalandena framgår att avsikten med lagstiftningen
varit att en anställd, som bott i en av arbetsgivaren upp-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LU 1971:7 12

låten bostad i mer än tre år, i huvudsak skall vara
tillförsäkrad samma besittningsskydd som andra hyresgäster och att avsteg
därifrån endast får ske om särskilda omständigheter föreligger. Den utformning
lagtexten fått, nämligen att hyresgästen ej har rätt till förlängning av avtalet
om »hyresvärden har synnerliga skäl för att upplösa hyresförhållandet» och
»det ej är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör» lämnar också
en endast begränsad möjlighet för de rättstiU-lämpande myndigheterna att vägra
hyresgästen förlängt hyresavtal.

Den nya hyreslagen har nu varit i kraft i något mer än två
år. I vilken mån de rättstillämpande myndigheterna under denna tid kommit att,
såsom motionärerna hävdat, tillmäta företagens intresse att disponera över av
dem upplåtna personalbostäder en betydelse som inte varit avsedd med lagen,
finner utskottet svårt att bedöma. Den rättspraxis som varit tillgänglig för
utskottet visar inte någon enhetlig bUd. I några fall, där hyresförhållandet
inte förlängts, har omständigheterna varit just sådana som departementschefen
framhållit i förarbetena, nämligen att bostadsbeståndet på orten varit till
väsentlig del företagsägt. I andra fall har det varit fråga om i
storstadsregionerna befintiiga lägenheter, som upplåtits av industrier med
stort behov av specialutbildad arbetskraft. Det må vidare påpekas att i några
fall, där domstolarna funnit att synnerliga skäl för hyresvärden att upplösa
hyresförhållandet förelegat, hyresförhållandet likväl ej hävts eftersom det
skulle ha varit obilligt mot hyresgästen att låta detta upphöra.

Utskottet finner det angeläget att understryka att även
om det kan anföras vägande skäl för att företagens möjligheter att skaffa
erforderlig arbetskraft underlättas hyresgästens intresse att få bo kvar i
lägenheten likväl måste komma i första hand, när hyresgästen bott i lägenheten
i mer än tre år. Med hänsyn till att praxis på området är svår att överblicka
anser utskottet det värdefullt att denna blir föremål för en undersökning och
att bestämmelserna överses. Enligt vad utskottet erfarit har frågan emellertid
redan aktualiserats genom att Hyresgästernas riksförbund i en skrivelse till
Kungl. Maj:t begärt en översyn av vissa av hyreslagens bestämmelser, däribland
de nu ifrågavarande. På grund härav och då chefen för justitiedepartementet
tidigare uttalat att hyreslagen borde bli föremål för en översyn när praktiska
erfarenheter vunnits av lagen förutsätter utskottet att en översyn kommer till
stånd utan att riksdagen behöver vidta någon åtgärd.

Utskottet
hemställer

att
motionen 1971: 653 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1971 På lagutskottets vägnar DANIEL
WIKLUND

opaginerad Kontrollera mot PDF

LU 1971:7 13

Vid
detta ärendes behandling har närvarit:

herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s),
Svanström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Hammarberg (s), fru Asbrink
(s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar
Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Aimerås (fp), Söderström (m) och fru
NUsson i Sunne (s).

Reservation

av
herr Israelsson (vpk), som ansett

dels
att det avsnitt av utlåtandet som på s. 12 börjar med orden »Den nya
hyreslagen» och slutar med orden »någon åtgärd» bort haft följande lydelse:

Den
nya hyreslagen har nu varit i kraft något mer än två år. Vid utslag i
länshyresnämnderna har tolkningen av punkt 8 i § 46 utfallit tiU hyresgästernas
förmån.

Även
om lagtexten och motivuttalandena för densamma endast lämnar en begränsad
möjUghet för de rättstillämpande myndigheterna att vägra förlängt hyresavtal
har ändå hovrätterna i några uppmärksammade faU tolkat bestämmelserna i § 46
punkt 8 så, att arbetsgivarens behov av bostäder för sina anställda skall gå
före hyresgästens rätt tiU fuUt besittningsskydd efter 3 år. De prejudicerande
domarna i hovrätterna verkar som en effektiv spärr mot ett entydigt
besittningsskydd efter 3-års-periodens utgång.

Utskottet
finner det angeläget understryka att hyresgästens intresse att få bo kvar i
lägenheten måste komma i första hand, när hyresgästen bott i lägenheten mer än
3 år. EnUgt vad utskottet erfarit har Hyresgästemas riksförbund rest ett
mycket bestämt krav på denna punkt och framfört stark kritik mot hovrättemas
tolkning av ifrågavarande lagbestämmelse. Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) har i ett remissyttrande i anledning av frågan om hyresregleringens ev.
avskaffande framfört erfarenheter av den nya hyreslagen och rest ett hka bestämt
krav på ovUUcorligt besittningsskydd efter viss tid för boende i tjänstebostad;
ett besittningsskydd som TCO kräver oinskränkt eftei 2 års anställning.

Utskottet
finner det angeläget med en översyn av flera paragrafer i den nya hyreslagen.
När det gäUer frågan om fuUt besittningsskydd för boende i tjänstebostad vUl
utskottet särskUt framhåUa att många hyresgäster i tjänstebostäder väntat i
årtionden på att lagen skaU få en entydig utformning på denna punkt. De
prejudicerande domama i hov-rättema förhindrar detta.

dels att utskottet bort
hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971: 653 i
skrivelse till regeringen begär förslag till sådan ändring av § 46 hyreslagen
att besittningsskyddet efter 3 års anställning blir ovillkorligt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.